Edward St Aubyn (1960-)
Romanerna om Patrik Melrose – Del 1
Glöm det, Dåliga Nyheter & Visst hopp
Never Mind 1992 – Bad News 1992 – Some hope 1995
På svenska 2016
Översättare: Erik Andersson
398 sidor
Bonniers
När Bonniers katalog damp ned i lådan för ett tag sedan blev jag mycket förvånad när jag såg att de skulle ge ut Edward St Aubyns hyllade romaner om Patrick Melrose. Jag läste om dem för ett par år sedan och anglofilen i mig blev genast intresserad. En författare som jämförts med Evelyn Waugh, P G Woodhouse och den i Sverige lite kände Anthony Powell, vars långa romansvit ”A dance to the music of time” på tolv volymer jag, tro det eller ej, läste i början av 80-talet. (Powell har kallats Englands motsvarighet till Marcel Proust) Parallellt med nyfikenheten fanns också en liten rädsla då utgångspunkten för den mycket självbiografiska sviten är de övergrepp som hans sadistiska fader Roger St Aubyn utsatte Edward för mellan 5 och 8 års ålder. St Aubyn har sagt att hans terapi och att skiva romanerna hindrade honom för att ta sig av daga.
Jag frågade bokens översättare Erik Andersson, som jag känner, varför han trodde att förlaget ville ge ut böckerna. Han svarade något i stil med svenskarnas intresse och förtjusning över den engelska överklassen. Och den är väl bekant. Downton Abbey t.ex har ju trogna följeslagare i Sverige.
Sviten om Patrik Melrose består av 5 korta romaner. Bonniers har valt att ge ut de tre första i en volym. Det var så St Aubyn tänkte sig det från början. Som en triologi. Dock återkom han med två romaner som fullbordade sviten: Mother´s Milk (2005, nominerad till The Booker Prize) och At Last (2012).
Böckernas miljö är bland de rika och framgångsrika i överklass och adel. Men det är långt från det snälla Downtown Abbey, långt därifrån.
Alla tre romanerna utspelar sig under en dag eller två. I den första Glöm det (Never mind) är Patrick fem år. Romanen centreras till den fasansfulla scen då hans far förgriper sig på honom.
I andra delen Dåliga Nyheter (Bad News) är Patrick 22 år och en fullfjädrad och stenrik narkoman. Han åker till New York för att hämta askan efter sin bortgångne far. Under ett dygn lever han rövare och knarkar som en besatt, hör röster och beter sig mot de människor han möter. Båda kända och okända.
I tredje delen Visst hopp (Some Hope) möter vi Patrick, nu 28 år gammal, på en förskräcklig tillställning i brittiska överklassen. Nu är han ren från drogerna men fortfarande svårt traumatiserad av det som hänt honom. Men ett visst ljus börjar skönjas vid horisonten. Det ser ut som Patrick kan komma vidare i livet.
Efter avslutad läsning är denne läsare något kluven. St Aubyn är en mycket god författare, inte tu tal om det. Trots det föll jag inte i farstun för denna annars mycket hyllade svit. De tre romanerna är ganska olika i sina tonfall. Glöm det skildrar mycket väl hans vedervärdiga föräldrar och deras lika vedervärdiga och snobbiga överklassvänner. Scenen med övergreppet är en stark och plågsam läsning. Det finns en svärta men också en komik och satir som lättar upp läsningen Jag skrattade flera gånger åt romanfigurernas manér. För Glöm det fick St Aubyn The Betty Trask Award.
Den andra delen Dåliga nyheter var fascinerade som en beskrivning av en resa ned i droghelvetet. Vi får i detalj följa alla droger han tar, kokain, speed och heroin. Allt i en salig blandning och hela tiden. Och han måste hela tiden få mer och dessutom hitta sprutor.
I en stark scen är vi inne i Patricks huvud och hör alla de röster han hör under sina rus. Det var en skräckblandad och fascinerande läsning men tyvärr också lite tröttande till slut, trots romanens endast 140 sidor.
I den tredje delen, Visst hopp, har den sociala satiren, driften med den överklass St Aubyn känner så väl, fått mer utrymme. Vi presenteras för ett antal bekanta figurer från de två föregående böckerna men också en del nya. Det intrigeras, skvallras, hoppas in och ut ur sängar. Mitt i allt detta finns Patrick Melrose i en process där han äntligen verkar få styr på sitt liv.
De delarna som handlade om Patrick höll mig fastnaglad och berörd. Delarna med den sociala satiren var rolig i början men till slut tröttsam. Jag tyckte att romanen tyvärr kapsejsade. Jag hade gärna läst mycket mer om Patrick och mindre av det andra. Det kanske handlar om engelsmännen rädsla för allvar?
Edward St Aubyn är en mycket duktig stilist. Det finns många riktigt fina partier i romanen, mycket väl översatta av Erik Andersson. Samtidigt fanns det många passager där jag tänkte att det varit mycket roligare på engelska. Och det handlar inte om översättningen. Nej det handlar om skillnaden i våra språk och vår humor.
När jag hör St Aubyn läsa ur romanen, det finns massor av exempel på Youtube, njuter jag verkligen av hans engelska och där finns saker som ingen översättare kan få till på svenska, inte ens den mycket skicklige Erik Andersson!
Även om jag har mina reservationer kommer jag framöver att läsa de två resterande romanerna. Men det lär bli på engelska.

Edward St Aubyn
Här finns en mycket fin artikel om St Aubyn från utmärkta The New Yorker
Inheritance – How Edward St. Aubyn made literature out of a poisoned legacy.
/reviderad 201206