Eleanor Catton (1985-):
Repetitionen
”The Reharsal”
Övers: Johan Nilsson
Utgiven 2008
300 sidor
Wahlstöm & Widstrand

Äckligt begåvad!  Det är hon. Eleanor Catton född 1985 i Kanada och uppvuxen på Nya Zealand.
För denna hennes debutbok  hon The Betty Trask Award som The Society of Authors delar ut till den bästa engelskspråkiga debuten i samväldet av en författare under 35. Hon var även nominerad till The Guardian Frist Book Award. 

Det är en mycket säker debut skriven på en skarpslipad prosa som är fint översatt av Johan Nilsson. Det är inte en konventionellt uppbyggd roman utan den snirklar sig fram. Det är en låda med kinesiska askar där man öppnar en den ena än den andra och nya saker kommer fram.

Genom romanen så löper två trådar som till slut vävs samman.
Skandalen är ett faktum när relationen mellan eleven Victoria och hennes lärare Mr Saladin avslöjas. Det kastar långa skuggor över livet i den lilla skolan Abbey Grange. Victoras lillasyster Isolde hamnar oväntat och oönskat i centrum för allas uppmärksamhet.

Berättelsen kommer oss till liv under mötena mellan Saxofonläraren vars namn vi aldrig får reda och hennes lektioner med eleverna. Lektioner som blir mer som terapisamtal. Saxofonläraren blir en katalysator och sanningssägare för dessa elever.

Den andra tråden handlar om Stanley, en trulig tonåring som till sin stora förvåning lyckas komma in på den berömda teaterskolan på orten. Hans frånvarande far är psykolog, med försmak för sadistiska små skämt, och bor i London. De ses över middag en gång om året, middagar som alltid gör Stanley illa till mods. I ett försök att bli synlig för fadern så bli Stanley elev på teaterskolan.

Historierna vävs samman när Stanleys teaterklass får i uppdrag att skriva och framföra en egen föreställning i slutet av första läsåret. De väljer att gestalta skandalen från Abbey Grange och där finns samband mellan individerna, som jag inte avslöjar här, och saker ställs på sin spets för alla inblandade. Men vad är verklighet och vad är pjäsen.

Genom dessa berättelser och möten så behandlar Catton ämnen som makt, dominans, underkastelse, sexualitet, manligt/kvinnligt, vad är sanning, vad är lögn, hur bygger vi vår identitet, hur vi skapar vi de roller vi lever i. Frågor som är så starka hos oss i brytningen mellan barn och vuxen som Catton skildrar här.

De viktiga vuxna i berättelsen lär inte känna vid namn utan som Förste dramapedagogen, Förste rörelsepedagogen, Saxofonläraren. De är de vuxna som med sina livs drömmar och krossade förhoppningar blir som kontraster till de unga elevernas bräcklighet och sökande. Ett ganska effektivt grepp, men problemet är att de blir lite mer av typer än levande figurer.
Då är de eleverna skarpare tecknade med all sin ömtålighet och sin förvirring och jag blev ofta imponerad av känslan och handlaget.

Det är som sagt en otroligt imponerande debut, med mycket säker språkbehandling, men jag måste säga att jag tappade intresset mot slutet då jag kände att nu hade sagt det hon kunde säga i ämnet. Jag kände att hon drog ut på det och det gick längre mellan stunderna jag läste..

Men, läs gärna denna bok om du vill bekanta dig med ett nytt spännande namn.  Det skall bli intressant att se vad hon tar vägen.

/Reviderad 200804

Eleanor Catton 1985-