Kategoriarkiv: Reportage

EN JOURNALISTISK BRAGD – MATILDA GUSTAVSSON: KLUBBEN

Publicerat den av

Matilda Gustavsson (1987-):
Klubben
Utgiven 2019
227 sidor
Bonniers

Historien om Jean-Claude Arnault, kulturklubben Forum och de 18 kvinnorna är redan väl känd. Inte kunde Matilda Gustavsson ana när hon började få kontakt med offren för Arnaults övergrepp att hon skulle skriva en artikel som skulle skjuta hela Svenska Akademien i sank.

Klubben, är som de flesta av er vet, boken om hela den resa Matilda Gustavsson gjorde, om några av de kvinnor som Arnault förgrep sig på och konsekvenserna av att en hel kulturvärlden valde att titta åt ett annat håll.

Det är fascinerande att tänka sig att Arnault, som uppenbarligen är en mytoman och psykopat med flera olika historier om sin bakgrund, en man utan utbildning och några misslyckade försök till att bli operaregissör, lyckades skapa sig en sådan maktposition som han kunde utnyttja i kontakten med sina offer.
Jag hade självfallet hört talas om Forum tidigare och varit grön av avund för möjligheterna i huvudstaden. Och det var inte tu tal om att det var en fantastisk arena som skapades. Men priset för det unga kvinnorna som arbetade gratis eller svart där, de sk ”flickorna”, för dem var priset mycket högt.

Det fina med Gustavssons bok är att hon egentligen inte dömer. Hon analyserar och försöker förstå. Men kvinnornas berättelser, de handlingar som Gustavsson beskriver, både Arnaults och andras, står för sig själva. Domen mot Arnault och flera intellektuella makthavare i Sverige blir mycket, mycket hård. Hur mycket än bl.a. Horace Engdahl och Anders Olsson än försöker svära sig fria. De framstår som patetiska figurer.

Vi läsare kan bara vara glada att det var Matilda Gustavsson som ramlade på denna historia. Hennes bok är en lysande text. En välskriven bladvändare, lika spännande som en deckare och helt omöjlig att släppa ifrån sig. Det är en studie i makt och förtryck från en kulturvärld där det inte finns några tydliga roller utan där man genom inflytande och nätverkande slår sig fram till en position. En position som aldrig kan vara riktigt stabil utan lätt kan rämna. Som Matilda Gustavsson skriver är det nästan det enda sättet är blir rik som kulturarbetare och kunna känna sig säker på sin förhöjda position är att bli invald i Akademin. Att då ha en motståndare i Katarina Frostensons man är inte att rekommendera.

Klubben är en bok om som inte kommer släppa mig på lång tid. Hur kunde det pågå så länge? Det är något som Svenska akademien och andra hjälpare aldrig kommer kunna svära sig fria från.

Det skall bli mycket spännande att följa Matilda Gustavsson skrivande framöver. Boken är en bragd varken mer eller mindre.

/Reviderad 210819

LÄTTSAM LÄSNING OM ETT FASCINERANDE LAND – KRISTINA KAPPELIN: ITALIENSK DAGBOK

Publicerat den av

Kristina Kappelin (1958-)
Italiensk dagbok
Utgiven 2014
232 sidor
Brombergs

Under en resa till underbara Florens och Arezzo nyligen var folkkära journalisten Kristina Kappelins ”Italiensk dagbok” en både rolig och passande lektyr. Italien är kanske det landet i Europa där flest svenskar, och engelsmän för den delen, förlagt sin längtan till det goda och sköna livet. Efter vår resa var vi lika bedårade av den fantastiska konsten, arkitekturen och maten som alla andra. Men hur är det när första kärleken övergått till en stadig relation?

Kappelin har bott i landet i sammanlagt över 20 år och har genom sitt arbete och sitt äktenskap kommit Italien in på livet som få andra. Kappelins första möte med landet blir inte okomplicerat. Samtidigt som hon bedåras av skönheten i Bologna, där hon är utbytesstudent, så uppstår det snart kulturkrockar.
För oss svenskar är det viktigt med rätt och fel, att det finns raka och tydliga svar, det verkliga är viktigare än det mytiska. Men icke för italienare. Kappelin inser efter ett tag att hon uppfattas som fantasilös, ja tom tråkig. Hon upptäcker också att hennes vänner, som klarat av de hårda gymnasiestudierna, har en djup bildning och förmåga att konversera om konst och litteratur som den jordnära svenskan saknar.

Kappelin fastnar som sagt i Italien. I boken vi får ta del av en serie berättelser, kåserier och reportage. Hon skriver om de tre stora religionerna i landet. Katolicismen, maten och fotbollen. Hon beskriver ett arbetsliv som är oerhört hierarkiskt och trögrörligt där den som är på nivån under får ta skiten från våningen ovanför. Inblickarna i byråkratin står, även om det är en klyscha, inte Kafka efter. Efter ett tag kände jag att hit vill jag resa, men bo, aldrig!

Samtidigt berättar hon om italienarnas stora kärlek till det sköna inom konst, arkitektur och klädsel. Där finns en familjesammanhållning och omtanke om sina nära som försvunnit i Sverige. Kappelin säger sig hellre stanna i Italien som gammal där hon uppskattas för sin ålder och tas hand om av familj, vänner och grannar än att sitta på ett kommunalt ålderdomshem. Hon säger sig blivit mer fördomsfri öppen och nyanserad genom bo i landet

De flesta kapitlen är hållen i en lättsam och kåserande ton. Men det finns undantag. När hon skriver om hur Italien hade en gyllene chans att komma på rätt köl efter rättegångarna mot ledande italienska politiker i börjar av 90-talet men försatte den. Då Italien som sagt är hierarkiskt och trögrörligt uppstod ett vakuum som Berlusconi utnyttjade och sedan körde staten i botten. Det är ingen vacker läsning. Och det bränns ännu mer när det finns en populistisk galenpanna i Vita Huset. (Perioden just före Berlusconi skildras i en mycket välgjord tv-serie ”1992″ som finns på HBO. http://www.imdb.com/title/tt2983290/) Det är också intressant att läsa om påvens betydelse i Italien, även för icke-troende som Kappelin.

Efter avslutad läsning begriper jag mer om det land Kappelin säger är bland de mest motsägelsefulla och komplicerade i Europa. En trivsam läsning och en perfekt följeslagare under ett par dagar i detta enastående vackra och fascinerande land.

/Reviderad 210102

ÄR VI ALLA FÖDDA TILL ATT SPRINGA ULTRAMARATON? – CHRISTOPHER MCDOUGALL: BORN TO RUN JAKTEN PÅ LÖPNINGENS SJÄL

Publicerat den av

born to runChristopher McDougall 1962-
Born To Run Jakten På Löpningens Själ
“Born to Run: The Hidden Tribe, the Ultra-Runners, and the Greatest Race the World Has Never Seen”
Utgiven 2009.
Översättning av Johan Nilsson
350 sidor
Månpocket

För 2 år sedan läste jag Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. Jag inledde den recensionen med ”Jag har aldrig ägnat mig åt löpning och kommer inte heller att göra det.” Och nu har jag läst denna bok.

Jag läste ett avsnitt av den i Filter för ett bra tag sedan och det fastnade. Jag tycker det är intressant med människor som visar på möjligheter utöver det vanliga, som spänner sin båge så högt att man tror att det är omöjligt.

Tesen i McDougalls bok är att vi är födda till att springa, långt och mycket, långt och mycket länge. Det var vår förmåga att göra detta som har gjort att just denna primat av alla primater har överlevt och blivit herre på täppan.

Christopher McDougall är journalist och har skrivit i olika tidningar som Runner´s World, Ment Health m.m. Han hade sådan problem med hälsporre m.m. så han hade givit upp löpningen. När han hörde tala om tarahumaris en indian stam som lever i norra México, i den mycket otillgängliga och ogästvänliga Kopparkanjonen, Barranca del Cobre, så avskild att delar av dem mexikanska knarkmaffian huserar där, som McDougall insåg att han hade kommit något på spåren

Detta folkslag springer längre än någon annan, umgås genom att springa, lever för att springa. Då talar vi inte om en mil eller två den kan vara 6 mil, 8 mil, 10 mil….. Och de verkar var outtröttliga.

Detta tar McDougal in i den säregna världen av ultramaratonlopp som tex Leadville 100 där man springer 16 mil över 2 bergstoppar under som bäst 15 timmar. Vi möter en serie säregna personer som vikt sitt liv. Den mest säregne i boken är ”Caballo Blanco” en amerikan som lever sitt liv bland de skygga tarahumaris och som endast lever för löpning.

Denna bok var det som gjorde barfotalöpning till en stor trend och McDougal till dess främsta profet. Hans argumentation är kraftfull. I dag har alla löpare oavsett nivå skadeproblem. Problemen dök upp och eskalerade ju ”bättre” och mer stötdämpande våra skor blev. De resulterade i fel löpteknik som ledde till skador. Flera undersökningar visade på att ju sämre skor desto bättre för fötterna. De behöver den belastningen och närhet till underlaget för att fungera optimalt. Människa har sprungit långt i flera tusen år men dessa problem är nya.
Tarahumarilöparen hade en helt annan löpteknik som sparade energi. De löpte av glädje inte för tävlingen och kunde hålla på länge.

Boken är en mycket rolig blandning. En bok om löpning förstås men också av reseskildring till en okänd del av världen, det fylld av roliga personporträtt, berättelser om lopp det ena värre än det andra, varvat med kapitel om forskning inom fysisk träning, antropologi, paleontologi, allt för att visa att vi är skapta för att springa.

McDougall är en flyhänt skribent som sitt reportage skriver med schvung och humor. Han är ingen stor stilist men jag läste med stort nöje, även om det ibland kändes som att läsa något av en före detta hippie som funnit sin nya religion.

Det var en trevlig stund i läsfåtöljen!

/Reviderad 200820