EN TRAVE BÖCKER

Ett hus utan böcker är som en kropp utan själ. – Cicero – Nu med över 300 recenserade böcker och 100 000 besök.

Kategoriarkiv: 2000-2009

EN MYCKET BRA POLITISK DECKARE FRÅN TYSKLAND – WOLFGANG SCHORLAU: BLÅ LISTAN – DENGLERS FÖRSTA FALL

Publicerat den av

Wolfgang Schorlau (1951-)
Blåa listan – Denglers första fall
”Die blaue Liste – Denglers erster Fall”
Utgiven 2003
På svenska 2020
Översättning: Margareta Zetterström
319 sidor
Karneval förlag

För två år sedan såg jag en oerhört bra dokumentär på Netflix. Rohwedder: Enighet, mod och frihet https://www.netflix.com/se/title/81022994. En serie som är ett måste för dig med minsta intresse av Tysklands moderna historia och sammanslagning av öst och väst. Ni som sett Weissensee kommer känna igen er.

Karsten Rohwedder hade ett förflutet som statssekreterare i ekonomidepartement och som styrelseordförande i stål och gruvkoncernen Hoesch som han varit med om att rekonstruera. Tack vare sitt goda namn och sina goda kontakter fick han det viktiga och svåra uppdraget att reformera Östtysklands näringsliv efter sammanslagningen. Organisationen som han ledde hette Treuhand och var minst sagt mycket omdiskuterad. Rohwedder hade en vision om att försöka lösa reformeringen på ett sätt som skulle skulle skapa så lite arbetslöshet som möjligt. Och försöka undvika att inte bara sälja ut dessa i vissa fall undermåliga företag till väst som skulle kunna sätta dem i konkurs och plocka ut godbitarna. Rohwedder ville ge företagen en möjlighet att överleva. För många marknadsliberaler en kontroversiell tanke.
Ni som sett Weissensee minns så var det ju en huggsexa på företagen under en nästan galen period.

Mitt i detta mördas Rohwedder. Trots att han är den kanske mest bevakade personen i Tyskland har bevakningen sänkts en nivå (ingen vet än vem som var ansvarig för det). Övervåningen i hans hus var därför inte skyddat och han hade inte skottsäkert glas i de fönstren. Första skottet mördade honom. Sedan sköts två till varav ett av dem lindrigt skadade hans fru.
Mordet är fortfarande ouppklarat. Först sades det att det var terrorister ur Rote Arme Fraktion (RAF). Sedan har det kommit en mängd teorier om att det var den tyska underrättelsetjänsten. Fortfarande vet vi inte.

Under en period har jag tjatat på min gode, mycket beläste vän T. , som kommer från Östtyskland, att han måste se Rohwedder. Jag har inte lyckats med det. Men helt plötsligt förvånar han mig genom att säga du borde läsa Wolfgang Schorlaus deckare Blåa listan om mordet. Och den finns på svenska.
Jag såg nog ut som ett frågetecken. Det var en bok som gått mig totalt förbi.
Men det visade sig inte vara så konstigt. Den är utgivet på ett litet förlag, Karneval, Boken har inte heller recenserats i några tidningar. Jag har nu sett att en eller två bloggare som skrivit om den. Inget du bygger en succé på.

Wolfgang Schorlau

Det är synd för detta är en utmärkt deckare. Det är den första av nu tio böcker om privatdetektiven Georg Dengler.
Wolfgang Schorlau började publicera sina böcker i 50-års åldern efter att ha verkat inom it-industrin. Serien har blivit en stor framgång i Tyskland och filmatiserats.

I sina böcker väver Schorlau in fakta och fiktion. Som han skriver i efterordet: Författaren kan bara berätta en historia, men när polis, rättsväsende och politik har misslyckats måste det var tillåtet för historieberättaren att säga: Det är bara en uppdiktad historia, men kanske var det så här som det gick till. (sid 314)

George Dengler är en före detta polis i Stuttgart, som nu skall försöka komma igång som privatdetektiv. Som i så många andra deckare är han förstås frånskild och har ett stort musikintresse, i det här fallet blues f.f.a Junior Wells, (även om den fina Freibuger Barockorchester spelar en liten men viktig roll i berättelsen). Lite tröttsam kliché men det får man ta.

George blir kontaktad av en man som säger att hans sambos far skulle ha omkommit i en olycka i Thailand för många år sedan, men de vet egentligen inte om han blev identifierad. Var han verkligen med på planet? Den försvunne är en framstående professor i ekonomi som är inblandad i Treuhand. Hans idéer sågs som farliga för de som vill ta över och tillämpa en ren marknadslogik i hantering av de östtyska företagen.
Denglers första fall visar sig vara mycket mer komplicerat och betydligt farligare än han trott.

Schorlau är en god författare. Han skriver väl med trovärdig dialog och är en omsorgsfull författare. Det tar ett tag innan intrigen kommer igång. Den kändes kanske något långdragen, men som tur var gav jag inte upp. För att när man läst hela historien ser man har hur skickligt han mejslat ut den. Hantverket är gott. Och boken blir riktigt, riktigt spännande.

Han har dessutom i Georg Dengler skapat en mycket sympatisk och trovärdig romanfigur som jag gärna skulle följa. Tyvärr måste jag då läsa på tyska och utifrån språket i Blå listan förstår jag att det kommer knappast att gå.

Det är bara att hoppas på att Karneval eller ett annat förlag fortsätter ge denna utmärkta författare. Tyvärr finns han inte på engelska heller.

Wolfgang Schorlau gav verkligen mersmak. Hoppas du blir sugen på att läsa den så möjligheten till fler översättningar ökar!
Nöjsam läsning.

EN SÄRPRÄGLAD RÖST – FLEUR JAEGGY: DE MÖJLIGA LIVEN

Publicerat den av

Fleur Jaeggy:
De möjliga liven
”Vite congetturali”
Utgiven 2009
På svenska 2021
Översättning Viveca Melander
53 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar


De möjliga liven är den fjärde boken som Nilsson förlag ger ut av denna kultförfattare, den schweiziska Fleur Jaeggy som skriver på italienska. Jag har tidigare med stor behållning läst romanen Tuktans ljuva år och novellsamlingen Jag är bror till XX. Hennes sylvassa prosa och gnistrande intellekt gör det till bland de mest spännande litterära upptäckter jag gjort under senare år. Och jag är inte ensam om att tycka det. Det skrivs allt mer och mer om henne. Och gemensamt för det jag läst är en beundran och förundran över detta författarskap.

De möjliga liven är en tunn volym med tre essäer om var sin författare: Thomas de Quincey (1785-1859), John Keats (1795-1821) och Marcel Schwob (1867-1905). Det är korta texter på mellan 10-20 sidor. Men som vanligt med Jaeggy är så texten tät och intensiv att essäerna tar andningen ur dig. Man vill och behöver läsa dem mer än en gång.

Men är det essäer? Vi får följa huvudpersonerna under deras hela liv som hon komprimerat till ett par sidor på häpnadsväckande sätt. Efter lite googlande kan jag konstatera att det hon skriver om författarna och deras liv är sant. I essän om de Quincey lyckas hon t.ex. måla upp det litterära landskapet under hans levnad. Men samtidigt glider Jaeggy ofta ut i absurda detaljer, poetiska fantasier eller passager som är som en saga, för att åter landa i det konkreta. Det är mer av prosadikt och fiktion än essä för denna läsare.

De möjliga liven är inte lika svart som de föregående utan präglas mer av berättarlust och en absurd humor. Men be mig inte beskriva vad boken handlar om eller har för teman! Det får någon mer begåvad än jag ägna sig åt. För när jag försöker göra det glider boken hela tiden ur mina händer. Men för mig räcker fascinationen i att höra en hennes unika författarröst. Och som vanligt i fin språkdräkt av Viveca Melander.

Jaeggy är en mycket privat person sällan ger intervjuer. Men sedan jag senast läste henne har det kommit en intervju i The New Yorker. Den kanske kan verka avskräckande för er som inte läst henne. Hoppas inte det. För då missar in som sagt ett mycket spännande författarskap

https://www.newyorker.com/culture/the-new-yorker-interview/fleur-jaeggy-thinks-nothing-of-herself

TILLBAKA HOS KOMMISARIE REBUS – IAN RANKIN: NÄR MÖRKRET FALLER

Publicerat den av

Ian Rankin (1960-)
När mörkret faller
”Set in Darkness”
Utgiven 2000
På svenska 2002
Översättning. Mark Beal
446 sidor
Bokförlaget Forum

När mörkret faller är den elfte i Ian Rankins serie om John Rebus. En serie som gjort Rankin till ett stort namn och en favoritförfattare bland deckarläsare i Storbritannien och annorstädes.
Jag har skrivit om de tre första i serien. Att hoppa in i elfte romanen var inga problem. Rankin skriver så att det är bara att åka med.

I romanen tvinnar Rankin samman mordet av en Labourpolitiker, som kommer från en av Edinburghs mest prominenta familjer, fyndet av ett lik som varit begravt i över 20 år, och en luffare som tar livet av sig men visar sig ha en förmögenhet på 40 000 pund. Vi dras in i ett nät av politiska och kriminella intriger där någon försöker göra stora pengar på markspekulationer. Skottland skall få sitt egna parlament och entreprenörerna slåss om kontrakten.

Till skillnad från de tre första läste jag denna med stort nöje. Rankin är nu rutinerad och bygger upp en komplicerad intrig på ett snygg sätt. Han skriver en läsvärd prosa. Personskildringarna är trovärdiga och engagerande. Miljöbeskrivningarna atmosfärrika. Det blev som med goda deckare svårt att lägga ifrån sig boken. Visst klichéerna ligger nära ibland. De är svåra att undvika men jag tycker han rundar dem.

Romanen är inte perfekt. Slutet blir kanske något konstruerat och han hade kunnat ta bort ett av spåren som inte tillförde något. Men det är verkligen inte hela världen. En underhållande stund i läsfåtöljen blev det.

Och jag blir sugen på mer Rankin, mer sugen än tidigare. Och bättre betyg kan han inte få.

Här kan du läsa om de andra Rebus-böckerna jag skrivit om
Rankin, Ian: Knots and Crosses (Rebus 1)
Rankin, Ian: Hide and seek (Rebus 2)
Rankin, Ian: Tooth and Nail (Rebus 3)

NIONDE BOKEN I SERIEN OM KOMMISSARIE AURELIO ZEN – MICHAEL DIBDIN: MEDUSA

Publicerat den av

Michael Dibdin (1947-2007):
Medusa
Utgiven 2003
288 sidor
Faber & Faber

Under sommarens “hemester-resa” till vackra Österlen och Stockholm fanns behov av lite lättare litterär färdkost än den i dubbel bemärkelse stora roman jag för närvarande läser. Valet föll på en av Michael Dibdins deckare om kommissarie Aurelio Zen, Medusa. En bok som jag fick av ett par vänner nyligen. Jag läste en av böckerna i serien, Vendetta, som är den andra, för ett par år sedan. Mindes att det inte var en fullträff. Men då Medusa delvis utspelar sig i Dolomiterna blev jag intresserad. Dit har jag rest ett par gånger för många år sedan och längtar ständigt tillbaka.

I en av de många grottor som grävdes i bergen under andra världskriget finner ett gäng klättrare ett lik. Det visar sig vara ett 30-år gammalt lik. Den omkomne är en militär som officiellt omkom i en flygolycka. Hur kommer det sig att det återfinns här?
När Aurelio Zen börjar fråga runt på uppdrag av sin chef så märker han att dörrarna stängs. Försvarsministeriet har ett stort intresse av att affären mörkläggs vilket ytterligare sporrar Zen. Spåren leder till en fascistisk konspiration som ingen inom militären vill att, även om det var länge sedan, skall komma fram i ljuset.

Dibdins böcker om Aurelio Zen är mycket populära med lysande recensioner och många hängivna läsare. De är utgivna på prestige-förlaget Faber & Faber. Dibdin, som tyvärr avled endast 60 år gammal, var en utmärkt stilist. Hans deckare har klara litterära kvaliteter. Han har förmågan att trovärdigt måla upp Italien. Båda vad gäller miljöbeskrivningar, det italienska samhället och de politiska strömningarna.

Jag upplevde att Aurelio Zen var mer intressant som karaktär än i Vendetta. Där jag upplevde honom men som en stereotyp. Men han har utvecklats,

Trots bokens kvaliteter så grep tyvärr inte själva historien tag i denna läsare. Berättelsen tog aldrig riktig fart och fick aldrig en riktig nerv. Jag kände aldrig att jag bara måste läsa vidare. Som man gör med goda deckare.

Detta till trots kan jag nog tänka mig att läsa fler Dibdin då han skriver väl och jag blir nyfiken på Aurelio Zen. Och lusten att resa till Italien blir inte mindre efter denna aptitretare.

HISTORIEN OM ETT ANNAT SVERIGE – P.O. ENQUIST: LEWIS RESA

Publicerat den av

P.O Enquist (1934-2020)
Lewis resa
Utgiven 2001
598 sidor
Norstedts

Nominerad till Augustpriset 2001.

I Sverige har vi en bild av oss själva som ett “vettigt” och “normalt” land. Inga konstigheter. Vi kör mitt på vägen. Men den bilden stämmer inte. Tittar vi på den kartan som World Value Survey presenterar så ser vi något annat. http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp. Vi är bland de mest sekulariserade och individualiserade länderna i världen. En präst jag känner berättade för mig att någon frågat honom: Hur lyckades ni utrota religionen i Sverige? Vi försökte i Östtyskland men men lyckades inte. Enligt min kamrat var då Mälardalen då de mest sekulariserade delen av världen.

För oss är Sveriges 1900-tal förknippat med framväxten av folkhemmet och den stora folkrörelse som socialdemokratin var. Vad många idag inte känner till var att det parallellt fanns en mycket stor rörelse som också var med och skapade Sverige och som satt djupa avtryck. Det var väckelserörelsen. Vid läsningen av PO Enquists på många sätt magnifika roman Lewis resa är det ett annat Sverige, för mig okänt, som målas upp.

Som de flesta vet kom ju P.O. Enquist själv från en mycket strikt frireligiös miljö som han som vuxen lämnade. Men han talade ofta om den. Att det var den miljön han kom från och som format honom. Jag kan tänka mig att Lewis resa är sprungen ut ett behov av att förstå den världen men också att berätta för oss om detta andra Sverige.

Det är P.O. själv som är berättare. Han skriver hur han blivit inbjuden till en begravning för en gammal vän till familjen, Efraim Markström. Efraim har lämnat efter sig ett “Lebenslauf,” sin livshistoria. Det är detta lebenslauf som berättaren utgår ifrån hela boken igenom.

Efraim, som är en fiktiv person, har befunnit sig mitt i stormens öga under pingströrelsens framväxt, mitt emellan de två lysande stjärnorna inom pingströrelsen, som älskade varandra men samtidigt var varandras motpoler.

Den ene är Lewi Pethrus (1884-1974), arbetarklasspojken från Västgötaslätten, fackligt aktivt med drömmar om att bli proletärförfattare. Lewi blir tidigt frälst och aktiv inom frikyrkan. En karismatisk ledare och en enastående entreprenör som relativt fort fanns sig verka i Stockholm.
När han utesluts ur Baptistförbundet 1913 varnade han dem att den skulle försvinna och hans rörelse skulle växa. Han fick nog mer rätt än han trodde. Baptisterna i Sverige försvann ut i marginalen men pingstkyrkan bara växte och växte i Sverige.
Den finns inte bara i Sverige. I dag finns det 250 miljoner medlemmar över hela världen.

Den andre, och Lewis motpol, var författaren och poeten Sven Lidman (1882-1960). en motsägelsefull och även han en mycket karismatisk person. Sven ville bli stor författare men det hans skrev ledde aldrig till något större genombrott. Lidman hade gift in sig den yppersta ekonomiska och kulturella eliten genom giftermålet med Carin Thiel (1889-1936), dotter till finansmannen Ernst Thiel (1859-1947). Det äktenskapet sprack och det gick utför med honom. I en svår livskris blir Lidman frälst.

När deras vägar sedan korsas uppstår kärlek vid första ögonkastet. Lidman blir pingströrelsens stora talare. Han predikningar är oerhört uppskattade. De ses som det absolut mest högklassiga han skrev. Sven och Lewi blir som siamesiska tvillingar sina olikheter till trots.

Det är fascinerande att läsa om pingströrelsen snabba tillväxt och allt motstånd det växte. Dagens Nyheter och andra ondgjorde sig över tungomålstalande och extas. Många kände sig hotade av rörelse snabba framväxt, både svenska kyrkan och de politiska partierna.
Motståndet var kompakt men Lewi och Sven förde mycket skickligt rörelsen talan och red ut stormarna. Allt medan rörelsen växte och växte.

Men det fanns en skillnad i deras sätt att se på rörelsen. Lewi som organisationsbyggare ville öka genomslaget för den kristna tron genom att bla starta en dagstidning, det som blev tidningen Dagen, som fortfarande finns, radiokanaler m.m
Sven var emot detta och tyckte att Lewi blev mer och mer av en företagare och imperiebyggare istället för att föra ut Jesus ord. Till slut kunde de inte överbrygga sina motsättningar,
Brytningen när den kom blev mycket omtumlande både för dem själva och för hela pingströrelsen och var en rikshändelse i medierna. Och Sven uteslöts ur gemenskapen.
Lewi leder sedan rörelsen fram till 1958.

Här kan du läsa mer om du är intresserad

Detta är på många sätt en imponerande bok. Det tog Enquist åtta år att skriva den. Man förstår att det har föranletts av gedigen research. Det är ett fascinerande stycke svensk 1900-talshistoria. Det är även en beskrivning av vad som händer med en ideell och karismatisk organisation när den växer och behöver professionaliseras med allt vad det innebär av maktkamper och split.
Det är en djupdykning i en religiös föreställningsvärld som för en icke-troende som undertecknad (eller religiös analfabet som en person i min närhet beskriver mig ) både är intressant och fascinerande men i vissa fall mycket främmande.

Enquist är som vanlig en lysande stilist. Han underbart vackra språk är som en amalgamering av svenska, norrländsk dialekt och det religiösa språket. Det är en njutning att läsa.

Jag skall i denna enkla bloggtext inte ge mig på att med beskriva rikedomen i denna roman Dock har jag vissa reservationer. Det är förvisso en roman men då han noga går igenom pingströrelsens utveckling blir det ibland som att romanens berättelse kommer i skymundan. Jag har sällan strukit under så mycket i en roman som i denna då. Många partier var mer som en elegant historisk fackbok om frikyrkan

Enquist ser som sagt rörelsen via sin fiktiva berättare Efraim. Ett skickligt grepp. Men det kanske också är därför jag känner att jag inte riktigt får grepp om Lewi. Han blir inte riktigt levande för mig som romanfigur. Det gäller inte i samma grad för Sven Lidman som på många sätt va en mer komplex figur än Lewi om man skall tro boken. Eller kankse är det så att Enquist känner större samhörighet med sin författarkollega. Partierna där Lidman är med tänder alltid till lite extra och jag är intresserad av att veta mer om honom.

Det är, sammanfattningsvis, på många sätt en mycket bra bok, men den håller inte riktigt ihop som roman.
När jag läste artiklarnas om Enquist efter hans död lyftes många av hans böcker fram men inte denna. Det kan ju bero på att den svenska journalistkåren är okunnig och/eller inte intresserad av väckelserörelsen. Eller så kan det bero på att den inte är i nivå med tex mästerverket Livläkarens besök.

Jag vet att denna bok uppskattas mycket att de som kände Lewi. Som den första bok som gör honom rättvisa. En kamrat som växte upp i en frireligiös familj i Piteå på 30-40-talet har hyllat den som den bästa beskrivningen av att växa i en frireligiös miljö. Det var säkert mycket som gick mig förbi med tanke på mig bakgrund.

Trots mina reservationer kan jag varmt rekommendera denna bok då den med ett lysande språk målar upp ett annat Sverige som har funnits där under ytan men som jag inte sett.

En intressant fråga är om Gud är död i Sverige? Alla de frågor som väckelserörelserna var ett svar på, hur hanterar vi dem idag? Teologen och pingstvännen Joel Halldorf som syns mycket i kulturdebatten, bl.a i Expressen, har skrivit en av mig oläst bok som heter Gud: Återkomsten. De existentiella frågorna kommer vi inte undan ffa under det som är den största katastrofen i vår tid nämligen pandemin. Och när vi står inför vad som kan vara en ekologisk katastrof. Om inte politiker, ekonomer och ingenjörerna kan ge oss ett svar, kan det leda till någon form av återkomst för en religiös föreställningsvärld? Eller hur kommer svaren på frågorna se ut idag?

–

TRIOLOGIN OM OLD FILTH AVSLUTAS – JANE GARDAM: LAST FRIENDS

Publicerat den av

Jane Gardam (1928-)
Last Friends
Utgiven 2013
256 sidor
Little Brown

Med Last Friends avslutar Jane Gardam sin hyllade trilogi.
Första delen Old Filth var en läsupplevelse, den andra delen The man with the wooden hat mycket bra, men när jag avslutade Last Friends igår var jag besviken. Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa tv-serier som jag sett på HBO och Netflix där två säsonger varit bra men sedan tappar de koncepterna. 

I den tredje delen står Terry Veneering i centrum. Han var Edwards (Old Filths) stora fiende och och hans fru Bettys stora hemliga och livslånga kärlek. Delvis samma historia berättas nu ur ännu en synvinkel.

Med Last Friends vill Gardam knyta ihop säcken. Men man kan fråga sig varför. Jag tror inte att hon planerade en trilogi när hon skrev Old Filth för Last Friends saknar, trots att det finns många kvaliteter i romanen, en egen berättelse som fångade mig.

Det finns riktigt fina partier i första halvan av boken när hon beskriver Veneerings mycket udda uppväxt. Det finns också många scener som fångar ett England under andra världskriget. Men, halvvägs i boken så tappar den styrfart, handlingen inte bara är konstruerad, den känns det.

Ett antal biroller introduceras som inte får liv. Och det blir lite mer av en emotionell pusseldeckare. Hur hänger det egentligen ihop? Och på vägen tappar hon mig. Det fanns för lite dramatisk nerv för denna läsare. 

Jag kan verkligen rekommendera de två första böckerna. Last Friends vet jag har många fans, den var ”shortlisted” för The Folio Prize , men jag tillhör tyvärr inte en av dem.

EN UNDERFUNDIG SKRÖNA – SIEGFRIED LENZ – VILKEN TEATER!

Publicerat den av

Siegfried Lenz (1926-2014)
Vilken teater!
”Landesbühne”
Utgiven 2009
På svenska 2011
Översättning Jörn Lindskog
Bokförlaget Thorén och Lindskog

De senaste dagarna har jag sett Kappvändaren, en tysk tv-serie i två långfilmslånga avsnitt. Den finns på SVT Play till november. Det är en mycket välgjord och välspelad serie. Den börjar som en traditionell krigsfilm men sedan blir den något helt annat, en historia om moral och lojalitet. Jag rekommenderar den varmt. Serien bygger på romanen, Der Überläufer, av Siegfried Lenz, ett av de stora namnen i tysk 1900-talslitteratur. Den skrevs på 50-talet men ämnet var för brännbart och romanen kom inte ut förrän efter Lenz död 2014.

Kappvändaren fick mig att gå till bokhyllan och plocka ned den tunna lilla volymen Vilken teater!, som stått där sedan jag köpte den på Bokmässan 2011. Det är inte en av dessa tunga volymer om Tysklands historia som Lenz skrev flera av. Hans verklista är mycket lång och varierad. Vilken teater! en kortroman på ca 100 sidor som du läser på en sittning eller två.

Boken handlar om Hannes, en småfifflare, och Clemens, en litteraturprofessor, som delar cell i fängelset. Clemens har varit för närgången med några kvinnliga studenter och Hannes har lurat folk på pengar. Clemens är en lugn och intellektuell person men Hannes är man fylld av fantasi och upptåg. Tiden i cellen har emellertid gjort dem till goda vänner.

När fängelset får besök av Regionteatern, fängelsedirektören vill visa att han är modern, kidnappar ett gäng fångar teaterns buss och åker till den sömniga lilla staden Grünau. Det visar sig att de kommer dit på det årliga firande av Nejlikans dag och de tas emot med öppna armar. Borgmästaren ser nu sin chans att, när de har en teater, sätta Grünau på kartan. Fångarna blir glatt överraskad av mottagandet och stannar kvar i staden. En serie dråpliga scener följer. Hannes som är mycket driftig ser till en mängd olika saker händer och Clemens möts av en skugga ur sitt förflutna.
I denna lilla saga blir de alltså inte tillfångatagna och återförda till fängelset direkt utan lyckas lura sig kvar i staden ett par veckor innan lagens långa arm når dem.

När de är tillbaka i fängelset mörknat tonen och romanen utmynnar i en hyllning till fantasin och vänskapen.

Jag läste denna välskrivna bagatell med ett leende på läpparna. Det är en skröna med en samling udda individer. Den varma och lätt ironiska skildringen av småstaden med sina pompösa potentater var ett nöje att läsa. Lite som att se en svensk film från 40-talet. Nöjd slog jag igen boken och sugen på att läsa mer Lenz.
Flera av hans stora romaner finns på svenska. Och det vore ju fantastiskt om Der Überläufer kom på svenska. Något för Jörn Lindskog att sätta tänderna i!

Thorén och Lindskog har också givit ut En tyst minut, en skimrande kärleksskildring, som jag tyckte mycket om när jag läste för många år sedan.

Nöjsam läsning!

Här är en dokumentär (på tyska) om Lenz

 

YPPERLIG ROMANKONST – JANE GARDAM: THE MAN WITH THE WOODEN HAT

Publicerat den av

Jane Gardam (1928-)
The Man with the wooden hat
Utgiven 2009
270 sidor
Little Brown
Finns på svenska under titeln
En trogen kvinna (Weyler Förlag)
Vilken skicklig författare hon är, tänkte jag imponerad, när jag avslutade läsningen av The man in the wooden hat. Imponerad och berörd.

Jag skrev mycket entusiastiskt om Old Filth, hennes roman om Edward Feathers. Edward som var ett ”Raj Orphan”, och som trots det blev en respekterad advokat. En man med ett korrekt yttre, men också en man fylld av hemligheter.
Edward gifte sig med Betty, en skotska född i Kina vars föräldrar omkom i ett japanskt fångläger. Två föräldralösa utkastade på en kontinent som var deras egen men där de aldrig kunde bli accepterade.
Denna roman berättar historien om deras liv igen men ur Bettys synvinkel.
När Betty får ett brev där Edward ber om hennes hand tänker hon att det är inte det sämsta. Hon väljer tryggheten före passionen. Tyvärr slår passionen till just före deras bröllop. Och det är inte Edward som är föremålet.

Gardam skildrar ett långt äktenskap där det finns både kärlek och värme men samtidigt stora hemligheter och outtalade drömmar. Hon vrider på prismat och den Edward som vi lärde känna i Old Filth visar sig ha andra sidor som vi inte såg. Och inte heller Edward själv såg.

Det är som i Old Filth ingen kronologisk berättelse. Denna något kortare roman består av olika scener ur deras liv. Hon bygger skickligt upp en mosaik som till slut blir en helgjuten bild.
Mer vill jag inte skriva om boken. Jag vill inte förta glädjen för den som blir inspirerad att läsa Gardam. Du kan läsa The man in the dop den hat utan att ha läst Old Filth men det vore mycket synd. Tillsammans ger de ett djup som är mycket större.

Jag kan inte nog rekommendera denna författare. Gardam skriver en utsökt och subtil prosa. Hon kan med några få ord på ett mycket levande sätt måla upp en plats eller scen. Hon har en glimt i ögat och djup förståelse om det svåra i att vara en människa. Det är helt enkelt ypperlig romankonst skriven av en livserfaren författare.

Jag ser fram emot den tredje boken om dem. Last Friends.

EN UTSÖKT ROMAN OCH ETT MÅSTE FÖR ALLA ANGLOFILER – JANE GARDAM: OLD FILTH

Publicerat den av

Jane Gardam (1928-)
Old Filth
Utgiven 2004
272 sidor
Little Brown Group

Det finns ingen anledning att inte säga det på en gång. Old Filth är en helt underbar roman. Mycket vacker, mycket sorglig, fylld av livsvisdom och humor. Det var länge sedan jag läste en roman där jag längtade efter stunderna jag kunde sätta mig med den. Old Filth är en sådan roman. På svenska heter den En engelsk gentleman och är utgiven på Weylers förlag.
Den var på “korta listan” för The Orange Prize (numera Women’s Prize for Fiction) 2005.

JANE GARDAM
Gardam är inte vida känd i Sverige skulle jag tro. I Storbritannien är hon ett mycket etablerat namn. Hon är född 1928!! men började först skriva i 40-årsåldern. Har publicerat en drös av romaner, noveller och barnböcker. Har vunnit flera utmärkelser och fått en OBE (Order of the British Empire.)

OLD FILH
Vi möter Edward “Teddy” Feathers, i sitt stora hus avskilt på landet i Dorset. En distingerad gentleman som alltid är korrekt och ypperligt klädd med bla sockor från Harrods. Han är lite förvirrad då hans hustru Betty avlidit och inte längre finns vid han sida. De har som pensionärer flyttat tillbaka till England efter Edwards, eller Filth som han kallas, lyckosamma karriär som jurist i Hong-Kong. Smeknamnet Filth kommer från ett gammalt uttryck, “Failed in London Try Hong-Kong”.
Filth är en legend i juristkretsar, men det är samtidigt inte riktigt klart för vad. Många säger att han hade ett lätt liv och inte lämnade några större spår efter sig.

Jane Gardam

Bakom den polerade ytan finns en annan Teddy. Han är ett “raj orphan” (orphan betyder föräldralös). Det var många barn som skickades hem till sitt “hemland” från sin trygga barndom någonstans i imperiet. De rycktes upp, somliga av dem kanske knappt kunde engelska, och inackorderades hos familjer i Storbritannien. Gardam har intervjuer talat om det fruktansvärda lidande dessa barn utsattes för.
Old filth är skildringen av Teddys omtumlande liv. Ett liv som kännetecknas av utanförskap och kärlekslöshet och hur det påverkar honom. Det är också en roman om det brittiska imperiets sista suck.
Romanen är mycket raffinerat uppbyggd med tillbakablickar, sidoblickar och oväntade vändningar. Den kräver att du läser uppmärksamt annars är det lätt att missa alla subtiliteter. Persongalleriet är stort och fascinerande. Dialogen är superb. Och mitt i all sorg finns det mycket humor.
Du måste nog har ett hjärta av sten för inte inte gripas av Teddys livsöde. Som tur är har Jane Gardam skrivit två böcker till om Filth och människorna runt honom. The Man with the wooden hat (En trogen kvinna) och Last Friends (De sista vännerna). Vad jag förstår att det inte att ses som en trilogi utan mer som en triptyk.
Kort sagt, missa inte underbara Jane Gardam!

Tack till min blogg-läsare Ulla Schneider som tipsade mig om denna underbara författare.

BABYLON BERLIN DEL 2 – VOLKER KUTSCHER: DEN STUMMA DÖDEN

Publicerat den av

Volker Kutscher (1962-)
Den stumma döden
”Der stumme Tod. Gereon Raths zweiter Fall.”
Utgiven 2009
På svenska 2019
Översättning Ola Wallin
608 sidor
Ersatz

Lilla Ersatz förlag verkar ha dragit en vinstlott när de nu översätter romanserien om Gereon Rath. I Tyskland är den en mycket stor framgång. Volker Kutscher publicerade förra året den 8:e volymen i serien.

Jag såg tv-serien baserad på första boken på en maratonvisning på Göteborgs filmfestival. Det var så mastigt, slut vid halv två på natten!, att jag inte mindes alls hur mycket den avvek från boken när jag senare läste romanen. Den läste jag med stort nöje och skrev om den här.

När serien väl kom på SVT började jag se om den. Tyvärr störde jag mig till slut för mycket på avvikelserna från boken och att den var både smetigare och mer fylld av klichéer. Jag orkade endast med sju avsnitt.

Nu har del två i romanserien kommit. Den stumma döden.
Vi är i Berlin år 1930, ett år efter första delen. Filmbranschen är i en brytningstid. Ljudfilmen håller på att bryta in. Motståndet från de som inte vill göra ljudfilm, som tycker att det förflackar filmen, är kompakt.
En kvinnlig filmstjärna dör på en inspelning när en stor lampa faller ned flera meter från en ramp och krossar henne. Rath kopplas in då det ser ut att vara fuffens med i spelet. Kanske har en konkurrent iscensatt det.
En vildsint jakt på en evenetuellt förbrytare inleds. När sedan en filmstjärna till hittas mördas ökar pulsen ännu mer. Mer vill jag inte skriva om handlingen utan det får du läsa själv.

Jag såg verkligen fram emot att läsa Den stumma döden som förlaget så vänligen gav mig. Betygen på Amazon och Goodreads är mycket höga.
Jag vill absolut inte avskräcka er från läsning om ni uppskattade första delen, men tyvärr fungerade inte uppföljaren för mig. Varför? Kutscher får mig aldrig att tycka att själva mordgåtan är spännande. Han lyckas inte skapa ett tillräckligt psykologiskt tryck. Romanen är på lite över 600 sidor och en strängare redaktör hade kunnat förtätat berättelsen. Raths jakt på förövaren och hans problem med sin överordnande dras runt ett eller två varv för mycket.
När jag hade läst 100 sidor slog det mig att det var som att läsa ett seriealbum. Romanens gestalter kändes som tecknade figurer och Gideon Rath  som en rättskaffens Tin-Tin-figur. Därför drog jag lite extra på smilbanden när Rath 200 sidor senare får ansvar för en liten hund.

Eftersom jag inte fångades av spänningen lade jag märke till andra saker. Det blev tydligt att Kutschers prosa är relativt platt. Då och då är dialogen också pinsamt stolpig.
Personerna blir som sagt lite av pappfigurer och det sker ingen utveckling av dem under boken. Det är samma personer från början till slut. Allt detta hade jag kunnat förlåta om historien gripit mig och varit tillräckligt spännande.

Det var dock intressant att läsa om brytningen i filmbranschen. Och efter ett par resor till Berlin är det spännande att läsa om de platser och miljöer som Kutscher tecknar. Han får till 30-talets Berlin till liv, det är inte tu tal om det.

Det är bara att konstatera att för mig lyckades inte Kutscher följa upp sin lyckade debut med en roman på samma nivå. Jag blev både förvånad och lite ledsen över det under läsningen.
Boken håller nu på att filmas. Det tror jag däremot kan bli riktigt bra. För mycket av handlingen och vändningarna är mycket lämpade för en spännande tv-serie. Låt oss hoppas att det blir så!

 

NOBELPRISET 2008 – J.M.G LE CLEZIO: ALLT ÄR VIND

Publicerat den av

J.M.G Le Clezio (1940-)
Allt är vind
”Révolutions”
Utgiven 2003
På svenska 2007
Övers: Ulla Bruncrona
420 sidor
Elisabeth Grate förlag

Varje år i oktober har en av årets höjdpunkter inträffat allt sedan jag började intressera mig för litteratur. Årets Nobelpristagare har meddelats. Det var med sorg och bestörtning jag följde turerna kring ”Kulturprofilen” Jean-Claude Arnault och Svenska Akademins hantering av den krisen. För att inte tala om Horace Engdahls totala blindhet inför 18 kvinnors berättelse om övergrepp.

Nobelpriset är ju en liten men viktig del av Akademins stora arbete. Ett pris som lyfter fram litteraturen och läsningen. Jag är övertygad om att många författarskap aldrig skulle översatts om inte ett potentiellt Nobelpris hägrade. Låt oss hoppas att det kan komma tillbaka till det fina pris det en gång har varit.

Utan Nobelpriset hade jag definitivt inte läst denna underbara roman av 2008 års pristagare Jean-Marie Gustave (J.M.G) Le Clezio. Le Clezio är en fransk-mauritisk författare vars far var engelsman. Båda föräldrarna har dock sina rötter i Bretagne.
Le Clezio har skrivit ett 40-tal böcker sedan genombrottet som 21-åring med Les Proces-Verbal (Rapport om Adam).

Le Clezio har levt ett nomadliknande liv. Har bott i Frankrike, Panama, México och USA. Har levt med nomader i öknen och bland naturfolk. Allt detta finns med i denna rika roman.

Allt är vind består huvudsakligen av två berättelser, Det ena är en lätt självbiografisk historia om Jean Marro, som är jämnårig med Le Clezio, och hans uppväxt i Nice under det våldsamma Algerietkriget. Han driver runt, har lite affärer med olika kvinnor, diskuterar filosofi och livet med sina vänner. I bakgrunden finns hela tiden det våldsamma kriget. Jean gör vad han kan för att slippa göra militärtjänstgöring. Han har vänner som deltagit i kriget och omkommit.
Jeans fasta punkt är faster Catherine, en blind kvinna som sitter i sin lägenhet och minns tiden då Jeans förfäder levde på Mauritius. Hon bli en vägvisare för Jean i berättelsen om hans liv och hans släkt historia. Om det älskade livet på Mauritius och katastrofen som tvingade dem att lämna sitt paradis.

Jean lämnar Nice och åker vidare till London för att till slut hamna i México innan han är åter i Frankrike. Hans liv kantas hela tiden av stora politiska konflikter. Algerietkriget, studentupproret i Paris och upploppen i México.
Jean är en orolig själ på jakt efter sig själv och meningen med sin existens. Rotlösheten driver honom vidare men oron i hans omgivningar, fattigdomen och förtrycket gör att han inte finner någon ro någonstans.

Den andra berättelsen handlar om hans förfader från Bretagne som ansluter sig till franska revolutionen. Då revolutionen går åt fel håll tar han chansen att ta sig till Mauritius för med sin familj skapa sig ett nytt liv. Väl framme urartar revolutionen även där och förtrycket och diktaturen kommer tillbaka.
De båda berättelserna speglar varandra genom tiden och rummet.

Originaltiteln är Revolutions, Revolutioner. I bakgrunden finns hela tiden upproret, hoppet om att saker och ting skall förändras och förändras till det bättre. Vinden sveper igenom människorna liv, drar med sig dem men drar även med sig en massa bråte. Men Le Clezio visar att vinden tvvärr vänder tillbaka. Förtrycket återkommer.
Le Clezio beskriver hur den hatade kolonialismen slår sönder möjligheterna för ursprungsbefolkningen vare sig det är i Algeriet, Mauritius eller México. Makten får bara nya ansikten.
Le Clezio verkar ställa hoppet till det lilla livet, till kärlekens förlösande kraft och förmåga att skapa nytt liv.
Romanen avslutas med att ett ljus tänds och Jean skall bli pappa för första gången.

Det är en mångfacetterad text, ibland drömlik och undanglidande, ibland mycket konkret och stark.
Le Clezio för oss runt till olika platser både i rummet och i tiden. Han lyckas levandegöra dem på ett ypperligt sätt.
Romanen har inger rak romanstruktur men Le Clezio är inte en svår författare. Det är bara att njuta och glida med.
Det är på så sätt en paradoxal läsning. Le Clezio skriver om svåra saker med en stundtals mycket återhållen vrede. Men han gör det så oerhört vackert. Jag kan inte minnas att jag läst en vackrare prosa på många, många år.
Ulla Bruncrona har översatt romanen till en underbar svenska.

Aklademins motivering fångar väl denna bok;
”uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”

Mästerverk är ett mycket starkt ord men frågan är om detta inte är det första mästerverk jag läser på mycket länge.
Jag är mycket glad över att ha funnit detta författarskap.

EN ITALIENSK FAVORIT – GIANRICO CAROFIGLIO: SKÄLIG MISSTANKE

Publicerat den av

Gianrico Carofiglio (1961-)
Skälig misstanke
”Ragionevoli dubbi”
Översättning: Ulla Trenter
Utgiven 2006
På svenska 2012
280 sidor
Forum

Nu har jag tillbringat helgen i sällskap av favoriten Guido Guerrieri. Det tar inte lång tid att läsa Gianrico Carofiglios fina deckare om försvarsadvokaten Guerrieri som jag bara blir mer och mer förtjust i. Detta är den tredje i serien av hittills fem.

I denna roman får Guerrieri i uppdrag att försvara Fabio Paolicelli som åkt fast efter att ha blivit påkommen med 40 kilo kokain i sin bli på vägen hem från en familjesemester i Montenegro. Paolicelli hävdar att han är oskyldig.

När Guerrieri möter Fabio känner han ingen honom som ledaren för det fascistgäng som misshandlade honom som ung och som han velat hämnas på sedan dess. Guerrieri har lust att låta honom ruttna bort i fängelset. Men när han träffar Fabios fru så blir han mycket betagen och hans längtan efter henne sätter hans ungkarlsliv i en dyster relief. Kan han vara en bra försvarsadvokat till en person som han vill hämnas på och vars fru han vill ha?

Som vanligt när man läser Carofiglio är det egentligen inte brottet som står i centrum. Dock i denna bok är det riktigt spännande, klart mer spännande än i Med slutna ögon.
Den stora behållningen är som vanligt att få följa med Guerreri när han på ensamma nattvandringar i ett skimrande suggestivt Bari funderar på livet och kärleken. Försvarsadvokaten med författardrömmar. Här nämns storheter som Joyce, Musil och Eluard. Men inte påklistrat. Jag kan tänka mig att Guerrieris passion för den stora litteraturen är författarens egen, den som gjorde att han lämnade juridiken för litteraturen.

Jag vill inte upprepa vad jag tidigare skrivit om hans romankonst. Om du är intresserad kan du läsa vad jag skrev om de två föregående På sannolika skäl och Med slutna ögon.

Tyvärr sålde hans fina deckare för dåligt så detta blev den sista i serie som översattes.

/reviderad 210811

Bari. En stad på 300 000 invånare i Apulien

QUIRKE ÄR TILLBAKA. – BENJAMIN BLACK (JOHN BANVILLE): THE SILVER SWAN

Publicerat den av

Benjamin Black (John Banville 1945-)
The Silver Swan (2007)
340 sidor
Pan MacMillan

Det är närmare 7 år sedan jag läste den första boken i John Banvilles serie av deckare skrivna under pseudonymen Benjamin Black. Banville anses var en av de finaste pennorna i den engelskspråkiga litteraturen. Sedan jag skrev om Christine Falls, en mästerlig bok, har Banville belönats med två mycket tunga litterära pris Österreichischer Staatspreis für Europäische Literatur och Premios Princesa de Asturias. Han har också nämnts i Nobelprissammanhang.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera, att min gud, vilken stilist John Banville är! Hans prosa har en lyster och en skönhet som jag inte tror mig mött hos någon annan deckarförfattare. De flesta vill man skicka tillbaka till författarutbildningen när man läst Banville. Han är dock ingen ekvilibrist som skriver snyggt för att imponera på dig som läsare. Nej det handlar om att bygga den suggestiva väv som är Banvilles språk och värld.

Det är som sagt länge sedan jag läste Christine Falls. Den läste jag på svenska. Sedan gav förlaget upp, vilket vi svenska deckarälskare skall var ledsna för.

Sandycove

I The Silver Swan är vi tillbaka hos patologen Quirke, han har inget förnamn i böckerna, i ett atmosfärrikt Dublin på 50-talet. Quirke, som höll på att supa ihjäl sig i första boken, är nu nykter vilket är en ovan och kämpig situation. Hans familjeliv är också mycket trassligt efter vad som hände i Christine Falls.

När liket av Deidre Hunt återfinns naken i vattnet, utanför Sandycove antar alla att det är självmord. Dock när hennes man Billy Hunt, en avlägsen skolkamrat till Quirke kontaktar honom och ber honom avstå från obduktionen, anar Quirke ugglor i mossen. Quirke lovar Billy att inte göra det men hans nyfikenhet leder honom till att svika det löftet. Deidre visar sig vara fullpumpad med knark. Quirke säger dock inget till polisen utan börjar snoka runt själv. Det är inte ett helt lyckat drag
Snart hamnar vi i en värld av lögner, otrohet, franska kort och tunga droger. Och där Quirke dras in på ett för honom oväntat sätt.

Du läser inte John Banville för att få en bra deckarintrig och hög spänning. I The Silver Swan är den kanske inte helt trovärdig och lagom spännande. Romanerna drivs inte fram av ”vem som gjorde det” utan av Banvilles skarpa psykologiska porträtt och suggestiva miljöbeskrivningar. The Silver Swan håller inte riktigt den höga klass som Christine Falls men jag vill verkligen läsa mer om Quirke och Irland på 50-talet.
Om du blir sugen rekommenderar jag att du läser Christine Falls först då Banville ofta refererar till det som hänt i den.

Av Banvilles ”seriösa” produktion finns på svenska finns The Sea (Havet), som han fick Booker-priset för, och The Book of Evidence (Motivet) översatta. Han är en enastående författare, alldeles för lite känd i Sverige.

Har kan du läsa mer Benjamin Black  och se en intervju med Banville.
http://www.benjaminblackbooks.com/

/reviderad 210730

I KOLDAMMET – RALF ROTHMANN: MJÖLK OCH KOL

Publicerat den av

Ralf Rothmann (1953-)
Mjölk och kol
”Milch und Kohle”
Utgiven 2001
På svenska 2009
Översättning: Jörn Lindskog
190 sidor
Bokförlaget Thorén och Lindskog

På bokmässan 2011, när mitt intresse för tysk litteratur hade kommit igång igen, besökte jag bokförlaget Thorén & Lindskog för andra gången. Denna gång träffade jag för första gången, den andra halvan av förlaget, den trevlige Jörn Lindskog. Jörn rekommenderade mig att köpa boken Mjölk och kol av Ralf Rothmann, ett för mig helt okänt namn. Inte konstigt då det är Jörn som introducerade honom i Sverige så sent som 2009. Vår kunskap om ny tysk litteratur i detta anglofierade land är mycket låg. Jörn har, som jag skrivit tidigare, gjort en pionjärinsats. Varken mer eller mindre.
Men som det kan bli ibland hamnade boken i hyllan och blev stående där.

När jag nyligen såg att den mycket sympatiska bokbloggaren Mary Whipple på sin enastående blogg Seeing a world through books, skrivit en mycket lovordande recension av en av Rothmanns böcker (To die in Spring heter den på engelska) gav det mig impulsen att äntligen läsa romanen. Var det en pärla som varit gömd länge i min boksamling? Ja det visade det sig vara, en svart pärla, en pärla av kol.

Ralf Rothmann

Ralf Rothmann
Ralf föddes 1953. Han växte upp i Ruhr-området, känt för sina tunga industrier. Han utbildade sig till murare, flyttade till Berlin 1976 där han bland annat arbetade som sjukvårdsbiträde och kock.
Rothmann debuterade 1984 med diktsamlingen Kratzer för vilken han fick Märkische Stipendium für Literatur. Debutromanen Stier kom 1991.
Idag har Rothmann publicerat många romaner och fått uppåt 20 litterära utmärkelser och priser.

Mjölk och kol
Det är en av fyra fristående romaner (Stier, Wäldernacht, Milch und Kohle, Junges Licht) som utspelar sig i Ruhr-området. Den är självbiografisk och skildrar livet i en arbetarklassfamilj där huvudpersonen Simon är på väg att bli vuxen och drömmer om att ta sig därifrån.

Simons pappa arbetar i gruvan och hans mamma i kassan på en servering. De tillhör de tyskar som inte får ta del av tillväxten under 60-talet. Hans far, som egentligen är mjölkbonde, har fått lämna det när det inte gick att klara sig på det, för att slava i gruvan. De har svårt att få det att gå ihop. Vardagen är hård och överallt finns kolet närvarande. I luften, i tankarna, på kläderna och i håret.

En dag tar hans pappa dit en italienare som han lärt känna i gruvan. Guido som lagar fantastisk mat med ovanliga grönsaker och kryddor (en obetalbar scen!), charmar Simons mamma som bara en italienare kan. Guido visar mamman på att ett annat liv är möjligt. Och familjen börjar krackelera.

Simon drar runt på motorcykel runt med sin betydligt modigare och våghalsiga vän Pawel. Gemensamt har de en längtan bort. Men då Simon är lugn och eftertänksam, är Pawel lite galen, mycket mer frustrerad och tänjer på gränserna för att till slut gå för långt.

Rothmann skildrar väl de inre förändringar hos Simon när han skall ta sina första steg ut i en vuxenvärld. Rothmann kan också fint fånga miljöerna och den ekonomiska och känslomässiga misären. Han gör det med en närhet och en ömhet för sina karaktärer.
Simon är nu, likt Rothmann själv, en författare boende i Berlin, men han ser inte tillbaka på sitt förflutna med ilska och förakt, han ser hur svårt det var och har nått en slags försoning. Jag har förstått när jag läst lite om romanen att många tyskar kan identifiera sig med det som Rothmann skriver om.

Han skriver en lättläst prosa. Att Rothmann debuterade som poet i början märks. Även om det är mycket dialog så kommer hela tiden korta stycken där han med poets blick och språk fångar stunden. Flera gånger blev överrumplad av språkets skönhet. Och som med varje god roman låg den kvar och vibrerade i mitt inre efter avslutad läsning.

/reviderad 210727

NOMINERAD TILL ÅRETS BÄSTA ÖVERSATTA DECKARE 2009 – GIANRICO CAROFIGLIO: PÅ SANNOLIKA SKÄL

Publicerat den av

Gianrico Carofiglio (1961-):
På sannolika skäl
”Testimone inconsapevole”
Utgiven 2002
På svenska 2009
Översättning: Ulla Trenter
254 sidor
Telegram bokförlag

De flesta av den stora mängd olästa böcker som finns i mitt bibliotek vet jag varför jag en gång köpte. Men jag kan inte för mitt liv minnas när och varför jag köpte På sannolika själ av Gianrico Carofiglio. En deckare från södra Italien av en för mig helt okänd författare. Efter avslutad läsning är jag mycket glad över att den fanns i min samling.

Carofiglio är en mycket välrenommerad advokat från Bari i södra Italien där denna roman, hans debut, även utspelar sig. Carofiglio har vid detta laget skrivet ett större antal deckare och har blivit nominerad till många priser.

På sannolika skäl är den första av 5 böcker om advokaten Guido Guerrieri. På svenska finns denna och två till. Därefter han det tyvärr inte blivit något mer översatt. Kanske Ferrante-febern kan få upp intresset igen för Italiens litteratur?

Guerrieri är i 40 års åldern, deprimerad efter en skilsmässa och han plågas av både ensamhet och ångestattacker. En dag kommer det en afrikansk kvinna till hans advokatbyrå och ber hon ta åt sig ett fall. En senegalesisk strandförsäljare, Abdou Thiam, har blivit häktad för att ha mördat en liten pojke. Bevisen pekar tydligt i den riktningen, men kvinnan säger att han är oskyldig. Trots att de inte kan betala tillräckligt antar han uppdraget. Guerrieri är inte övertygad om hans oskuld och egentligen inte intresserad. Hans arbete är att ge honom de bästa försvar han kan få. Men allt eftersom har börjar gå vidare ser han att bevisen inte är självklara, det är mest indicier. Kanske är Abdou oskyldig?

Det är en mycket intressant deckare eller vad det nu är. För fokuset ligger egentligen inte på själva fallet och dess lösning. Boken har många fler kvaliteter. Jag kan tänka mig att flera av er gäspar när ni läser 40-årig advokat som skiljts sig, Det har väl alla i gjort i alla deckare!
Carofiglio arbetar inte alls med klichéer utan porträtterar en man mitt i livet som i en kris funderar på de val han gjort, vad de fått för konsekvenser och hur han går vidare. Han är mycket ömsint i sin skildring av Guerrieri och de personer som finns i hans närhet.
Boken är också en intressant och inte allt för insmickrande skildring av den italienska rättssystemet och rasismen i södra Italien.

Tro inte att detta inte är en spännande bok. Genom att Carofiglio redan i debuten skriver riktigt, riktigt bra och skapar romanfigurer som jag bryr mig om dras jag in i texten och vill inte att den skall ta slut.
Skildringen av Guerrieris kamp med sig själv är lika spännande som fallet med strandförsäljaren.
Carofiglio skriver med ett flyt och en lätthet som gör att jag snabbt kommit till slutet.

Gianrico Carofiglio

När jag slog igen boken visste jag att jag snart kommer läsa nästa bok i serien. Det bästa betyg den kan få.

/reviderad 210314

 

 

NOT MY CUP OF TEA – LOUISE PENNY: ETT FÖRBUD MOT MORD

Publicerat den av

penny_ett_forbud_mot_mord_omslag_inb_0Louise Penny (1958-):
Ett förbud mot mord
”The Murder Stone / A Rule Against Murder”
Utgiven 2008
På svenska 2015
Översättning:
Charlotte Hjukström
384 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Tack vare förlaget Modernista har jag bekantat mig med flera bra deckare som jag skrivit om. Nu kommer Louise Penny och hennes Ett förbud mot mord som jag sett fram emot att läsa.
Louise Penny är en kanadensisk författare som skrivit en hel svit av deckare om Armand Gamache. Sammanlagt 11 romaner.
Ett förbud mot mord är den fjärde i serien.
Penny har fått massor av bra recensioner och priser genom åren och har en trogen skara av fans. En god vän som läser mängder av deckare rekommenderade henne till mig. Det var med förväntan jag började läsa.
Armand Gamache är med sin fru på hotellet Manoir Bellechasse, i den kanadensiska vildmarken. Avskuret från samhället ligger detta magnifika gamla hotell dit de bättre bemedlade kommer. Bland gästerna finns en familj som har sin årliga återträff. Inget någon i familjen ser fram emot. Mer dysfunktionell familj får du leta efter. En dag hittas en av familjemedlemmarna mördad på ett spektakulärt sätt.
Ett klassiskt upplägg som känns igen från pusseldeckaren. En sluten och avlägsen plats, ett mord som är så märkligt att man inte kan förstå hur det gått till, endast några få potentiella misstänkta, alla lika osannolika, och en begåvad detektiv som till slut listar ut det. Och som under resans gång gräver fram en massa oväntade hemligheter.
Det är en välskriven roman men jag märkte allt eftersom jag läste det att pusseldeckare är inte något för mig. Mer eller mindre uppenbara ledtrådar läggs ut, individernas personligheter och relationer skruvas ett extra varv för att bli, tydliga och vissa fall osannolika.
Eftersom boken är ganska lång så han jag tyvärr tröttna på vägen, trots att hon skriver en bra prosa. Det blev aldrig riktigt spännande för mig, den tillyxade psykologin gjorde att jag inte kunde engagera mig i romanfigurerna.
Tycker du å andra sidan om om pusseldeckare har du säkerligen något att hämta här.

/Reviderad 201107

 

DEN ENDA GÅNGEN SIR ARTHUR CONAN DOYLE SJÄLV VAR DETEKTIV – JULIAN BARNES: ARTHUR & GEORGE

Publicerat den av

aRTHURJulian Barnes (1946–)
Arthur & George
Utgiven 2005
512 Sidor
Jonathan Cape

Julian Barnes är en av Storbritanniens mest uppburna författare. 2011 fick han Bookerpriset för den utsökta lilla romanen The Sense of an Ending.
Arthur & George kom 2005 och är, tror jag, Barnes kanske mest ambitiösa litterära satsning, i alla fall till omfånget. Det är en tegelsten på 500 sidor. Den nominerades Bookerpriset men det knep John Banville med romanen The Sea.

Romanen är baserad på en verklig händelse i början av 1900-talet. George Edalji vars far är pars, ett folkslag från Indien, och mor skotska, blir dömd till fängelse i en rättegång som var en stor rättsskandal. Edalji anklagades för att deltagit och lett stympningar av boskap på olika gårdar i närheten av familjens bostad. Dessutom anklagades han för att ha skrivit hotfulla och halvgalna brev, bland annat till sin egen familj för att skydda sig. Det fanns egentligen inget att ta på utan byggdes helt på indicier.
Den mycket korrekte, stillsamme och halvt blinde Edalji var tillräckligt udda för att kunna bli den syndabock som behövdes när polisen inte lyckades finna förövarna. Skandalen är känd som The Great Wyrley Outrages.

När rättsskandalen kom till Sir Arthur Conan Doyles kännedom blev han så upprörd att han åtog sig att agera. Det blev det enda fallet där den berömde författaren själv agerade detektiv, trots mängder av förfrågningar.

George Edalji

George Adalji

Romanen är uppbyggd som en dubbel biografi, från vaggan till graven, där det ena kapitlet handlar om Edalji och andra om Arthur Conan Doyle, för att sedan tvinnas ihop när deras vägar korsas.
Vi följer den blide Edaljis väg från mycket enkla förhållande i prästhemmet på landsorten via studier till en ett fint arbete som advokat i Birmingham. Tills hans värld rasar.

Även Conan Doyle kommer från enkla förhållande. En barndom präglad av en moders starka kärlek och en alkoholiserad far som lämnar hemmet. Trots detta lyckades Conan Doyle studera till läkare, men misslyckades i sitt försök att etablera sig. Han fick så få patienter att han fick tid att skriva om Sherlock Holmes.
Conan Doyle lyckas framgångsrikt komma bort från den fattigdom som präglade hans uppväxt. Han blir tillsammans med Kipling den mest betydelsefulla författaren på den offentliga scenen vid denna tid.

Barnes är en mycket skicklig författare. Han bygger omsorgsfullt upp de två mycket olika huvudpersonerna i romanen. Jag blir som läsare mycket engagerad i dem. Barnes målar minutiöst upp miljön i England vid sekelskiftet. Hur de tänkte kring lag och rätt, ras, tro och otro, kärlek och äktenskap.

Det brukar sägas att Barnes stora tema är vad den innebär att vara engelsman, vilket även var tydligt i Sense of an Ending. Inte heller Conan Doyle är en ”riktig” engelsman utan av skotsk-irisk bakgrund.
Genom Arthur och George ser vi det edvardianska England utifrån två individer som står utanför samhället och från olika samhällsskikt. Det är ingen smickrande bild som målas upp. Ordning och reda, lugn och ro går före rätt och fel. Där rädslan för det främmande ligger under processen hela tiden.

Barnes har skrivit deckare under pseudonymen Dan Kavanagh. I Artur & George får han möjlighet att skriva en hybrid mellan en historisk roman och deckare. Till stor del tycker jag att han lyckats mycket bra, men inte riktigt hela vägen. Det är en fängslande historia med två fascinerade individer i centrum. Hans prosa är för det mesta strålande, fint utmejslad med mycket humor och med en känsla för detaljerna.
Dock blir det tyvärr lite för mycket och lite för långt. Barnes blir för noggrann och för utförlig. Och jag tappade tyvärr lite sugen på slutet.

Sir Arthur Conan Doyle

Sir Arthur Conan Doyle

Det är trots det en god roman som alla anglofiler bör ha stor glädje av.

/Reviderad 201108

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN BRASILIANSKA LITTERÄRA HIMLEN. VINNARE AV JOSE SARAMAGO-PRISET – ADRIANA LISBOA: COLOMBINES KYSS

Publicerat den av

Columbines kyssAdriana Lisboa (1970-)
Colombines kyss
”Um beijo de Colombina”
Utgiven 2004.
På svenska 2005
Översättning: Örjan Sjögren
180 sidor
Pocky förlag

Kärleken, om den finns, är inget väsen. Kärleken är en miljon små saker. Det går inte att ha en allmän idé om vad kärleken är eller försöka ordboksdefiniera den. Kärleken är en vissen blomma, ett gult bokmärke, en datordiskett, en skruvmejsel, en anslagstavla där man satt upp en brevlapp, en blå brevpress som föreställer jordgloben, en obäddad säng klockan 12 på dagen och ett halvtomt glas vatten, torra löv som kommit in med vinden, en mörk skugga i ögonen på grund av en diskussion med någon, den lilla mexikanska skulpturen av en fågel, pappersservetter på nattduksbordet, någon som slår en spik i en annan lägenhet, en uppslagen telefonkatalog, inget annat.  (Sid. 32)

Så poetiskt och sinnligt skriver Adriana Lisboa i romanen Colombines kyss. Stycket fångar det som jag finner så njutbart i hennes skrivande. Närvaron, innerligheten, sammanförandet av disparata bilder som ger en mångfacetterad helhet. Lisboa lyfter det vardagliga och ger det en lyster. Lisboa är praktiserande zen-buddist. I hennes blick finns en närvaro och ett icke-dömande som också finns inom zen.

Handlingen är mycket enkel att beskriva. En man möter på en fest Teresa. I fyllan och villan uppstår tyckte och de blir ett par. Teresa är författare och har just fått lite av ett genombrott, ett pris och ökad massmedial bevakning. Han flyttar in till henne.
När 8 månader gått går Teresa, som älskar att simma, ut i havet och kommer inte tillbaka.
Teresa har före sin död börjat skriva en bok baserad på poeten Manuel Bandeira (som tyvärr inte finns översatt på svenska vad jag har kunnat hitta). Pojkvännen, som inte är författare, sätter sig i som en del av sorgearbetet att skriva vidare på boken. Kanske han kan genom skrivande och Bandeiras poesi förstå deras kärlek och det som hänt bättre då? Boken avslutas med en oväntad tvist som du själv får upptäcka om du läser denna pärla till roman.

Colombines kyss är en lång meditation över liv, kärlek, skrivande och litteratur. Det är en bok som inte är svårläst men som mår bra av långsam läsning. Jag läste boken två gånger och det tålde den. Texten växte och bekräftade vilken skicklig författare Lisboa är och jag såg mer hur sinnrikt boken var uppbyggd.

Adriana Lisboa

Adriana Lisboa

Adriana Lisboa
Adriana Lisboa är född 1970 och har ett par böcker bakom sig. Hon är även utbildad musiker och arbetat som jazzsångerska i Frankrike.  2003 fick hon Jose Saramago-priset som varje år delas ut till den mest framsående förtattaren på det portugisiska språket.
Att jag kom att läsa Lisboa beror på att hon dels finns med i intressanta antologin Ljud av steg som Örjan Sjögren ställt samman. Men det var framförallt rekommendationen från en av mina läsare, Ulla S, som bott länge i Brasilien som starkt rekommenderade henne. Tack Ulla!

Lisboa bor numer i USA i en liten småstad utanför Denver, Colorado. Långt ifrån Copabanas värme och myller.

Den svenska språkdräkten signerad Örjan Sjögren är en fröjd att läsa.

/Reviderad 201002

EN LITEN PÄRLA AV EN BRASILIANSK MEGASTJÄRNA – CHICO BUARQUE: BUDAPEST

Publicerat den av

budapestChico Buarque (1944-)
Budapest
”Budapeste”
Översättning Hans Berggren
Utgiven 2003
På svenska 2007
110 sidor
Bokförlaget Tranan

Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad som för några år sedan fick mig att köpa denna tunna lilla roman av en okänd brasiliansk författare. Jag brukar minnas sådant. Kanske för att Brasilien var en vit fläck på min litterära karta, kanske för att Bokförlaget Tranan har en förmåga att hitta intressanta författare? Jag har inte en susning! Jag har varit på väg att rensa ut den, men en rekommendation från Jonathan Franzen hindrade mig. Och vem hade anat att jag skulle få en ny favoritmusiker och låtskrivare?

Jag googlade på Chico Buarque och förstod att jag funnit något ovanligt. Han heter egentligen Francisco ”Chico” Buarque de Hollanda, född 1944 i en framstående intellektuell familj. Pappan Sérgio Buarque de Hollanda var framstående historiker och litteraturskribent. Chico började skriva vid tidig ålder och fick musikalisk framgång redan i 20-årsåldern. Under en period fick han fly till Italien undan diktaturen och censuren. I Brasilien är han nu en nationalklenod med över 20 skivor bakom sig. Jag kan tänka mig efter vad jag läst att han är för många brasilianare är vad Abba är för svenskar, inga musikaliska jämförelser i övrigt. Buarque är känd både för sin poetiska stil och för sitt starka sociala och politiska engagemang för ett demokratiskt Brasilien.
Buarque är en av de ledande inom det som kallas MPB, Musica Popular Braisileira. Andra artister du kan ha hört tala om är Milton Nascimento eller Joao Gilberto. Den senare är för övrigt gift med Buarques syster och deras dotter Bebel Gilberto är ett stort namn idag. Cornelis Vreeswijks Deirdres samba är en låt av Baurque ”Quem te viu, quem te ve” som Cornelis skrev en egen text till.

Jag gick ut på Spotify och under några veckor lyssnade jag som besatt på hans underbara melodier, mjuka sångröst och oerhört vackra men för mig obegripliga portugisiska.

Vid sidan av sin musikaliska gärning har Buarque skrivit pjäser och ett par romaner. På svenska finns denna lilla roman Budapest. Tro nu inte att detta är en musiker som gör ett taffligt försök som romanförfattare, detta är en litterär pärla.

José Costa arbetar som spökskrivare på ett litet företag. Han skriver tal, artiklar åt andra och får inte skylta med sitt namn. Han får ett infall för att undvika vardagslivets tristess och åker från sin familj till Anonyma författares världskongress i Istanbul. En kongress med många mycket bra författare som ingen känner till, inte ens de själva! Det är författare som lever genom andra och genom språket.

På vägen hem blir han strandsatt i Budapest och blir besatt av det ungerska språket. Han träffar Kriska och bestämmer sig från att stanna, blir utslängd, återvänder till Rio de Janeiro, kommer tillbaka allt under stigande språklig förvirring och sökande efter en språklig identitet.

Men egentligen är det ganska meningslös att prata om handlingen i denna bok för det är inte det som gör den så läsvärd. Det är en som en saga, en labyrint, ett språklig fyrverkeri om skrivande, verklighet och identitet. En monolog på 110 sidor som vindlar sida upp och sida ned. Tro inte att det är en svårläst bok. Buarque skriver en infallsrik, vacker och musikalisk prosa med mycket humor. Jag fick mig många goda skratt under läsningen av boken.
En litterär resa till Budapest rekommenderas varmt.

Reviderad 200929

 

EN SPÄNNANDE RESA PÅ EN NY LITTERÄR KONTINENT. BRASILIEN BERÄTTAR : LJUD AV STEG – TRETTIOSJU NOVELLER OCH MIKRONOVELLER

Publicerat den av

Ljud av stegBrasilien berättar : Ljud av steg – Trettiosju noveller och mikronoveller
Rubem Fonseca, Lygia Fagundes Telles, Luiz Vilela, Clarice Lispector, Caio Fernando Abreu, Márcia Denser, Moacyr Scliar, Silviano Santiago, Rubens Figueiredo, Fernando Bonassi, Marçal Aquino, Tércia Montenegro, Cíntia Moscovich, Amilcar Bettega Barbosa, Adriana Lisboa, André Sant’Anna, Veronica Stigger, Olivia Stigger, Tatiana Salem Levy, Luiz Ruffato, João Anzanello Carrascoza
Översättare: Örjan Sjögren
280 sidor
Bokförlaget Tranan 2011

Brasilien är ett land som trots dess storlek och ekonomiska betydelse är ganska okänt för många av oss. Men i år är det både fotbolls-VM och bokmässan i Göteborg har Brasilien som tema. Det kommer bli mycket Brasilien
Visste ni att det är världens 5:e största land med en stark ekonomi. Det finns en rik litterär tradition som är okänd för oss.  Jag kan inte påstå att jag blev inspirerad när jag hörde att Brasilien skulle stå i fokus på bokmässan. Nu är jag det.

Det får jag tacka min flitiga bloggkollega Anna http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.se/ för. Hon drog igång en läsecirkel på Facebook utifrån bokförlaget Tranans antologi Ljud av steg.

Örjan Sjögren, en av våra främsta översättare från portugisiska, har satt ihop och översatt denna inspirerande antologi. Av de författare som finns representerade hade jag tidigare bara hört talas om två, Lispector, som tokhyllats av svenska kritiker de senaste åren och Fonseca, vars roman Den Stora Konsten jag blev rekommenderad av en annan kännare av brasiliansk litteratur.

Sjögren pekar i sitt initierade förord på novellens mångfald.
Efter att ha läst novellerna så finns det inget jag kan säga kännetecknar ”den brasilianska novellkonsten”. Däremot har jag läst ett antal mycket fina texter. Allt har inte fallit mig i smaken, med i alla novellerna har någon av deltagarna i vår Facebook grupp funnit något de tycker om i. Kvaliteten är dock genomgående hög.

Det finns alltifrån korta mikronoveller, täta och skruvade som Bonassis eller mer som prosadikter som av Adriana Lisboa. Här finns fyndiga berättelser med en riktig knorr, Moacyr Scilar, mer litterärt spännande och krävande texter av Luiz Ruffato och Silviano Santiago, skildringar av ett hårt och fattigt Brasilien av Marçal Aquino, bisarrt roliga texter som Olivia Tandpetare av Veronica Stigger som fick mig att skratta så tårarna rann.

Brasilien är ett mångkulturellt land med i vissa delar ett betydande judiskt inslag vilket speglas i Cíntia Moscovich suveräna Taket och spelmannen. Och att läsa Moacyr Scilar fick mig att tänka på Woody Allens humor.

Jag kan fortsätta räkna upp noveller. Jag vet i alla fall att det finns ett par författare som jag skulle vilja läsa mer av. Förutom de jag nämnt så är jag nyfiken på Lygia Fagundes Telles, grand old lady i den brasilianska romankonsten, Rubens Figueiredo och Clarice Lispector. Ja jag kan fortsätta

Jag mailade Örjan Sjögren och frågade om det var översättningar på gång av några av författarna i antologin. Tyvärr inte. Vem vet bokmässan kanske ändrar det.  Som tur är så finns några av dem på svenska som du kan hitta på nätet, bibliotek och antikvariat.

Granta hade 2012 ett  nummer The Best of Young Brazilian Novelists.  Det visar på bredden i den brasilianska litteraturen att det inte är någon överlappning.

Att läsaen antologi med en mängd olika författare är både inspirerande och lite frustrerande då det kan vara svårt att få läsa mer av de som jag uppskattar. Dock blir klyschan om att läsa är som att resa sann. Jag har upptäckt en ny kontinent och vill läsa mer.

 

  • Att läsa vidare:
    Lygia Fagundes Telles: Nattens timmar,  Natur o Kultur, 1991, övers Margareta Ahlberg
    Rubem Fonseca: Den stora konsten, Tranan, 2000, övers Örjan Sjögren
    Adriana Lisboa: Colombines kyss, Boca Förlag, 2005, övers Örjan Sjögren
    Clarice Lispector. Flera romarer finns översatta av Örjan Sjögren
    Moacyr Scilar: Kentauren i Trädgården, Tiden, 1988, övers Jens Nordenhök

/Reviderad 200927

EN LYSANDE BOK AV EN AV TYSKLANDS MEST UPPSKATTADE FÖRFATTARE – UWE TIMM: I SKUGGAN AV MIN BROR

Publicerat den av

i-skuggan-av-min-brorUwe Timm (1940-): 
I skuggan av min bror
”Am Beispel meines Bruders”
Utgiven 2003
På svenska 2011
Övers: Jörn Lindskog
160 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Uwe Timm är en av Tysklands mest lästa och uppskattade författare. Jag kan tänka mig att han är som tex Kerstin Ekman eller Peo Enquist hos oss, författare av högsta kvalitet som älskas av både kritiker och läsare, inga jämförelser i övrigt. Efter att ha läst tre av hans böcker sällar jag mig till hans stora skara av beundrare.

Timm kom 2003 ut med denna omtalade bok, I skuggan av min bror. 2011 kom den ut på Thorén och Lindskogs förlag.

Det är en berättelse, en memoar, om Timms bror, Karl-Heinz. Han anmäler sig frivilligt till SS 18 år gammal. Han placeras i den fruktade Totenkopfdivision (Dödsskalledivisionen) i Ryssland i december 1942. Han avlider i september 1943 i sviterna av en skada där han blev av med båda benen.

Bland hans få kvarlevor så fanns en mycket lakonisk dagbok. Den är utgångspunkten för boken. Timm minns knappt sin bror. Han var en sladdis, 2 år gammal, då Karl-Heinz stack till fronten. Han känner honom genom de berättelser han hört av sina föräldrar och syster. Hans död var en skugga över hela Uwes barndom.

Nu är alla de borta och Timm kan närma sig denna traumatiska händelse. Hans historia blir inte bara en historia om familjen Timm utan även om ett land som gick så fel och dess oförmåga att hantera det som de ställt till med.

Varför valde Karl-Heinz att frivilligt anmäla sig? Hur kunde ha inte se sammanhanget? Att det som de gjorde i Ryssland resulterade i att han eget barndomshem bombades. Hur kunde han var så hatisk mot människorna i Ryssland och så empatisk mot sina medmänniskor hemma?
Anteckningarna är kortfattade, det var trots allt förbjudet att föra dagbok, och de beskriver mycket kort vad som händer.  Timm söker sig fram. Han läser vad andra skrivit, minns sin föräldrars berättelser om brodern och försöker minnas sin egen barndom.

Timm skildrar sina föräldrar med värme, men väjer inte för allt som var svårt framför allt med fadern. Hans tankevärld baserad på pliktkänslan krockar mycket kraftigt med den unge Uwes. Vi ser början på det som kommer leda till den stora uppgörelsen  i efterkrigsgenerationen, RAF,  Baader Meinhof m.m. som Timm skriver om i Vännen och främlingen.

Men Timm är ingen som fastställer några ”sanningar”. Han ställer svåra frågor som han försöker hitta svar på. Det är en inkännande, vacker och gripande text som alla som vill förstå lite om det som det moderna Tyskland går igenom bör läsa. Fast du behöver egentligen inte vara intresserad av det. Att få följa en så säker författare och stilist som Uwe Timm räcker.
Nu finns den dessutom i pocket så varför tveka!

Jag har tidigare läst den mycket populära romanen Upptäckten av Currywursten. Dock är det nog de två självbiografiska texterna jag uppskattat mest. Vännen och främlingen var också en suverän bok som jag säkerligen kommer läsa om.
Vi får hoppas att Thorén & Lindskog fortsätter översätta honom.

Tack Jörn Lindskog för recensionsexemplaret.

Tidigare recensioner
Vännen och främlingen
Upptäckten av currykorven

/Reviderad 200927

Uwe timm

Uwe Timm

VINNARE AV THE BARRY AWARD FÖR BÄSTA DECKARE 2013. FÖRSTA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN. – PETER MAY: SVARTHUSET

Publicerat den av

may_svarthuset_omslagPeter May (1951-)
Svarthuset
”The Blackhouse”
Översättning: Charlotte Hjukström
Utgiven 2009
På svenska 2013
368 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Underliga äro Herrens vägar. Peter Mays succé Svarthuset kom först kom ut på franska 2009. May hade fått den refuserad flera gånger. Det kanske berodde på Anne Cleeves hyllade serie om Shetlandsöarna?
Via hyllningarna i Frankrike har den nu vandrat tillbaka till Storbritannien och resten av världen. 2013 fick den The Barry Award som delas ut av den amerikanska tidskriften Deadly Pleasures. I höstas kom den på svenska i Charlotte Hjukstöms följsamma översättning. Alla som tycker om deckare han något att se fram emot!

Peter May är skotsk journalist, bosatt i Frankrike, med lång erfarenhet av arbete på tv och med en räcka deckare på sitt samvete. I denna bok åter vänder May till Isle of Lewis där han under flera år gjorde en TV-såpa, Machair, den första på gaeliska. Han känner ön väl vilket märks i denna mycket atmosfärrika bok.

Fin Macleod, polis i Edinburgh, får i uppdrag att åka till Isle of Lewis i Yttre Hebriderna för att utreda ett brott som påminner om ett fasansfullt mord i Edinburgh. Fin är egentligen oförmögen att arbeta efter en traumatisk händelse. Hans chef skickar dit honom för att helt enkelt få igång honom igen.

Fin kommer tillbaka till ön som han hals över huvud flydde vid 18-års ålder. Bort från mobbing, tristess, trångsynthet och kvävande religiositet.
Väl på ön så rullar en mycket spännande historia upp där Fin får möta sitt förflutna. Fin lär sig att allt var inte som hans minns det. Han får möta mycket sorg men också mycken glädje.

Bokens intrig är spännande och skickligt konstruerad, växlande mellan dåtid och nutid. Den är tack och lov befriad från många av de klichéer som ofta är legio i deckare. Men är inte det som är den stora behållningen. Det som gör att jag flera dagar efter avslutad läsning  fortfarande befinner mig kvar på Isle of Lewis är Mays skildring av människorna, deras relationer, deras historia och sätt att tänka. Hur det hårda klimatet och naturen på öarna påverkar deras sätt att leva  Det gör att den här boken lyfter sig över de flesta deckare jag läst.

Svarthus på Isle of Lewis

Svarthus på Isle of Lewis

Mer än en gång så var jag tvungen att gå ut på Google Maps och se på den fantastiska naturen. Det är nog inte bara jag som har börjat planera en semester i Yttre Hebriderna under läsningen! Det är ingen dock ingen idé att du letar efter orten Crobost, central i boken, för det är en fiktiv skapelse.

An sgeir

Sula Sgeir

Vad som däremot inte är fiktion och en riktig höjdpunkt i boken är skildring av årliga traditionen av jakten på ungar till havssulan. Det började för flera hundra år sedan då fattigdom och hunger drev män att med fara för eget liv landstiga på den lilla obebodda ön Sula Segir, på jakt efter denna delikatess. En gång om året åker 10 män ut och bor på ön under 2 veckor. De tillåts döda 2 000 fåglar, under mycket farliga omständigheter.. Det är ett hedersuppdrag för männen på Lewis.
Idag är dock jakten mycket ifrågasatt och ses av många organisationer som masslakt.

Jag har redan köpt The Lewis Man, del två i trilogin. Inte orkar jag vänta på den svenska översättningen. Det här är alldeles för bra för det!

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200927

peter_may_1_1

Peter May

ÅRETS BOK I SPANIEN 2002. OM ETT MÖRKT KAPITEL I SPANIENS HISTORIA – DULCE CHACÓN: DEN SOVANDE RÖSTEN

Publicerat den av

Den-sovande-röstenDulce Chacón (1954-2003)
Den sovande rösten
”La voz dormida”
Översättning: Djordje Zarkovic
Utkom 2002
På svenska 2013
370 sidor
Gavrilo förlag
Recensionsexemplar

Dulce-Chacon

Dulce Chacón 1954-2003

Dulce Chacón är en spansk författare som föddes 1954 och gick bort i cancer redan 2003. Året före sin död publicerade Chacón Den sovande rösten som blev en försäljningssuccé och fick pris som årets bok av de spanska bokhandlarna. Nu har det lilla, och jag måste säga modiga förlaget, Gavrilo givit ut denna bok som de var vänliga att skicka till mig.

Det spanska inbördeskriget 1936-1939 är fortfarande ett oläkt sår. Det ledde till Francos maktövertag som han behöll till sin död 1975. Tvärt emot vad många trodde så valde hans efterträdare Juan Carlos att börja införa demokrati i landet och att hålla de första allmänna valen. Jag som var tonåring då minns förvåningen i press och på tv. Även om det känns som en evighet sedan så är det bara 38 år sedan diktaturen upphörde, en mycket kort tid.
Enligt pressmaterialet som förlaget skickade med är det fortfarande olagligt att utreda de förbrytelser som begicks under inbördeskriget.

Chacón kom själv från en högborgerlig miljö som tillhörde Francosidan och hon fick höra berättelsen från den sidan som vunnit. Men det fanns en andra sida och det är om den skriver i denna djupt berörande roman. Chacón intervjuade en stor mängd personer som suttit i fängelse under perioden och det är deras berättelser som utgör grunden. En berättelse som inte var känd för stora delar av det spanska folket.

Romanen utspelar sig till stor del under tiden för andra världskriget. Chacón skildrar fem kvinnor på den förlorande sidan. De kvinnor som hamnade i fängelser och utsattes för en tortyr  och förnedring av ofattbara mått. Genom att väva en berättelse om dess kvinnor och de människor som fanns i deras omgivning, som med eller mot deras vilja drogs in i kampen, så skildrar hon mycket skickligt hur det är att leva i en diktatur. Ett liv där rädslan är den vanligaste känslan, ett liv där du inte kan lita på någon, ett liv där kärleken har ett högt pris.

Skildringen av fängelselivet har många mycket starka scener som fick mig att kippa efter andan. Det som också är tråkigt men inte förvånande är att se vilken roll den katolska kyrkan hade i dessa läger. I romanen leds det av nunnor som mer än gärna plågade dessa icke-troende. Där fanns ingen kärlek eller barmhärtighet.

Förutom skildringen av fängelselivet så är det en skildring av den politiska kamp som har varit central i 1900-talets historia. Kampen för eller mot demokrati, för eller emot kommunism eller fascism. Jag tycker bilden på omslaget är så rörande och fångar en tid. Hur den unga kvinnan med barnet i famnen tittar in i kameran, fylld av glädje och en tro på kampen.

Det finns delar av romanen som nästan blir som en spänningsroman när vi följer männen och kvinnorna i bergen i kampen mot fascisterna, en kamp som till slut visar sig resultatlös. Hoppet att de allierade skall komma till hjälp när kriget är slut grusas och fascismen växer sig fast i Spanien.

Men alla ville inte vara med. Priset var många gånger högt. En av romanfigurerna liknar politiken vid ett spindelnät som inte går att komma undan trots att hon vill.

Ibland kunde jag tycka att Chacóns språk var på gränsen till lite för känslosamt och ibland sentimentalt. Men då frågade jag mig. Hur skall man kunna fånga dessa fruktansvärda händelser, dessa övergrepp på människor, men också de stunder av glädje och lycka som finns i romanen utan att ta till starka uttryck?

Jag måste återigen säga att det är modigt av Gavrilo att ge ut denna roman. Jag hade inte kastat mig över den om jag hittat den i bokhandeln, men det är en bok jag varmt kan rekommendera.
Det är en mycket stark berättelse, välskriven, skickligt berättad och med starka personporträtt.
Det är roman om en för oss okänd del av det moderna Europas historia, en roman för dig som söker bra litteratur utanför alltfartsvägarna.

/Reviderad 200820

BOOKERPRISET 2009 – HILARY MANTEL: WOLF HALL

Publicerat den av

wolf hall

Hilary Mantel (1952-)
Wolf Hall
Utkom 2009
650 sidor
Fourth Estate

Wolf Hall är en utmaning. 650 täta sidor på en engelska som är så avancerad att det inte var många meningar där jag kunde slappna av, en engelska som tom vållat problem för de som har det som modersmål. Samtidigt mycket välskriven. En bok så kompakt att jag någonstans efter 250 sidor var på väg att ge upp. En berättelse som är vardagsmat för en normalt bildad engelsman. Men okänd för mig, En berättelse fylld med en massa historiska gestalter som gjorde att jag allt som oftast fick gå tillbaka till registrerat över vem som var vem och vad.

Så var det för mig att läsa en av de mest hyllade engelska romanerna på senare år, Wolf Hall som Hilary Mantel fick Bookerpriset för 2009. Det fick Mantel även 2012 för uppföljaren Bring up the bodies vilket var inget mindre än en litterär sensation. Det är bara Coetzee och Peter Carey som fått det tidigare.

Var det värt det? Absolut. Som oftast när jag du får anstränga dig lite, ta i lite mer än vanligt, blir belöningen större, ibland mycket större. Du har vandrat uppför en slänt, kommer upp på krönet, trött av ansträngningen, för att upptäcka att runt hörnet fortsätter vägen och den är så spännande och vacker att du måste fortsätta.

Det lilla jag vet om Thomas Cromwell (ca 1485-1540) får mig att tro att engelska föräldrar skulle kunna skrämma sin barn med honom. Rasande intelligent, effektiv, en mästare på politiska intriger som inte skyr några medel. Han var sonen till en smed och gick från att vara bland de lägsta i samhället till att bli Henry VIII:s förtrogne och den näst viktigaste personen i England innan han, som många av hans motståndare, avrättades. I dag på dagen (!) 28 juli för 473 år sedan! En karriärist av Guds nåde.

Cromwell var mannen som skulle se till att det fruktlösa äktenskapet med Katrina av Aragonien annullerades och möjliggjorde ett äktenskap med den unga Anne Boleyn.  Anne som skulle ge Henrik en manlig arvinge vilket Katarina inte lyckades med. Det var den process som i sin förlängning ledde till att det djupt katolska England blev protestantiskt, en utveckling som nog Henrik inte insett. Cromwell blev reformationens ingenjör. Det är en fascinerande historia om ett England och Europa i en brytningstid mellan katolicism och protestantism.

cromwell.jpg

Thomas Cromwell 1485-1540 Målning av Hans Holbein

Det är en rik duk som Mantel målar. Mantel ägnade 5 år att läsa in sig på perioden. Men hon bär inte sin lärdom tungt. Hon har kokat ned det till miljö och personbeskrivningar som gör att jag efter avslutad läsning känt som jag varit på en längre resa i England på 1530-talet. Romanen är skriven i presens så det är inget som återberättas utan det upplevs här och nu. Det stora persongalleriet blir verkligt för mig, som personer jag mött.

Det är inte bara politikern Cromwell vi följer utan även den äkta mannen, familjefadern och vänner Cromwell. Hon har fabulerat fram en heltäckande bild av en troligen mycket komplex person. Den alltid mycket underhållande specialisten på engelsk renässanslitteratur Colin Burrow har skrivit en fin recension i London Review of Books där han med sina stora kunskaper pekar på hur Mantel använt sina källor. Rekommenderad läsning som du finner här.

Det är bara att sälla till sig till de andra recensenterna, bloggarna och läsarna som har hyllat denna roman. Det är en makalös prestation. Glädjande är att den äntligen kommer på svenska på Weylers förlag. Det måste varit en tuff utmaning för Jesper Högström som översatt den. Hoppas han gjort ett bra jobb så att den får den framgång som den så väl förtjänar.

/Reviderad 200818

EN DJUPDYKNING NED I MANHATTANS LOWER EAST SIDE – RICHARD PRICE: LUSH LIFE

Publicerat den av

Lush life

Richard Price (1947-)
Lush Life
Utgiven 2008
450 sdor
Som ljudbok 11 cd:s
Uppläsare Booby Cannavale
Bloomsbury

Richard Price är en amerikansk deckar- och manusförfattare. Price har ett par böcker bakom sig och är även verksam både inom film och tv. Han har skrivit flera filmmanus. I Sverige är han nog mest känd för Sea of Love med Al Pacino i huvudrollen.  Price har även skrivit avsnitt till klassikern The Wire.

Kort om handlingen:
Eric Cash, en ung man med kulturella ambitioner har inte riktig kommit rätt livet utan arbetar på ett restaurang i Lower East Side på Manhattan. En kväll går han och två bekanta på en krogsväng. Väl runda under fötterna blir de utsatta för ett rånförsök. Det går snett och hans kamrat Isac Marcus skjuts till döds. Det är mitt i natten, det är mörkt, vittnena är få. Ett av vittnena pekar ut Eric som gärningsmannen.
Polisen Matty Clark har hand om utredningen. De utsätter de Eric för hårda förhör. Det framkommer snart är Eric inte gärningsmannen. Och nu står de där utan någon egentlig ledtråd. De börjar famla i mörkret. Hur skall de hitta gärningsmannen.

Boken Lush Life blev jag i flera gudieböcker rekommenderad som läsning inför min New York-resa. Jag fick dock problem när jag började läsa den. Att läsa polisslang á la New York är inte det lättaste. Om man skummar recensionerna på Amazon så ser man att även engelsktalande inte har det så lätt. Så jag lade ned boken.

Richard Price

Richard Price

Efter ett tag ville jag ville ge den en andra chans och undersökte om den fanns på svenska. Det gjorde den inte, men väl som ljudbok i uppläsning av Bobby Cannavale. Det var en märklig upplevelse. Eftersom jag sett timvis med deckare var idiomet bekant och det gick mycket lättare att lyssna. Jag fastnade inte i enstaka ord och Cannavales gestaltning gjorde att jag förstod mer än när jag läste. Cannavale har just den amerikanska engelska som vi är så vana vid från The Wire, Sopranos m.m. Han är ett klockrent val.

 

Bobby Cannavale

Bobby Cannavale

Price bok är rubricerad som en deckare men som sådan är den inte så lyckad. Price använder formen för att beskriva Lower East Side, en genom historien mycket invandrartät stadsdel som genomgått många förändringar och nu är på väg att gentrifieras.
Under utredningens gång möter många ur denna kulturella smältdegel med dess motsättningar. Afro-amerikaner, kineser, spansk-talande från olika regioner. .

Som i många andra deckare så är ett tema Matty Clarks kamp med hierarkierna. Han får kämpa för att hålla utredningen vid liv. Det finns så lite att gå på, den har så lite nyhetsvärde, så den bortprioriteras. Medan Matty som blivit djupt engagerad i fallet och Isac Marcus familj gör att l för att driva på den. Skildringen av sorgeprocessen hos offrets familj är en tongivande del av andra halvan av boken.

Price är en mycket skicklig författare. Price skriver fantastisk dialog som inte blir sämre av Cannavales mycket fina uppläsning. Price skapar trovärdiga och gripande gestalter som stannar kvar längre än vad de oftast lätt glömda deckarfigurerna brukar göra.
Price lyckas också levandegöra Lower East Side. Det var riktigt spännande för mig att för några dagar sedan att går runt bland gatorna är romanens centrum, Eldridge Street, Delancy m.m.

Men tyvärr så tappar han lite av fokus. Historien dras ett varv eller två för långt. Och han hade kunnat stryka några sidospår som inte känns relevanta.
Det är som om han tappar intresset för själva deckarhistorien mitt i skildringen av hur Isacs död präglar människorna i hans omgivning. När fallet till slut löses så är det som av en tillfällighet. På något sätt måste det ju historien avslutas!

Dessa kritiska anmärkningar fråntar dock inte boken många av dess fina kvaliteter. 

/Reviderad 200912

Platsen för brottet.27 Eldridge Street. Foto: Patrik Enander

Platsen för brottet. 27 Eldridge Street. Foto: Patrik Enander

EN LITEN BOK OM DEN STORA KÄRLEKEN OCH DEN STORA SORGEN – LAURENCE TARDIEU: EFTERSOM INGENTING VARAR

Publicerat den av

Tardieu

Laurence Tardieu (1972-):
Eftersom ingenting varar
Orginaltitel: Puisque rien ne dure
Översättning av Thérèse Eng
Utgiven 2006. På svenska 2012
127 sidor
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar

”Jag dör, skriver hon till mig. Vincent, jag dör, kom till mig, kom till mig igen, en sista gång, så att jag får se dig, röra vid dig, höra dig, kom till mig igen Vincent, jag dör.”

Den som skriver är Geneviève, Vincents stora kärlek. De har inte haft kontakt på 15 år. Då, i januari för 15 år sedan, försvann deras 8-åriga dotter Clara spårlöst för att aldrig mer återfinnas. Sorgen tar knäcken både på dem och deras relation.

Laurence Tardieu är en fransk författarinna som har givit ut 6 romaner. Detta var hennes tredje. För den fick hon 2007 ”Prix Le Prince-Maurice du roman d’amour” och ”Prix Alain-Fournier”.  

Det är en tunn liten roman som Tardieu har skrivit. Smäckra 120 sidor som lyser som en svart diamant. En liten roman om stor kärlek och stor sorg. Och gripande att läsa.

Den är uppbyggd i tre delar. I första delen så följer vi Vincent när han kör i vansinnesfart till Geneviève. Under den resan kastas han tillbaka till allt det han har tryckt undan under 15 år.
Andra delen består av Genevièves dagboksanteckningar för veckorna efter Claras försvinnande.
”Jag köpte den här boken i morse. Om jag klarar att skriva regelbundet, om än så bara några meningar, kommer det att hjälpa mig. Jag är rädd att bli galen annars”
I sista delen skildras deras sista möte som leder fram till någon form av förlösning och livsbejakelse.

Jag blev mycket tagen av denna bok. Tardieu skriver så sinnligt och levande i korta meningar om kärleken och sorgen. Orden faller ned som små regndroppar. Hennes sensibilitet är inte svensk. Jag vet inte om hade antagit att det var en fransk bok om jag läst den utan att veta var författaren kom ifrån. Utan att kunna sätta fingret på varför så känns den fransk till sin karaktär på det sättet som den behandlar dessa stora ämnen. Jag är imponerad över hur skickligt hon tecknar Vincent och Geneviève. Hon hur gestaltar deras olika temperament och hur de på var sitt sätt hanterar att de drabbats av det värsta du kan drabbas av.

Efter de första sidorna var jag rädd att det skulle vara lite banalt med den blev bara starkare och starkare. Det är en liten bok med lång eftersmak.

Utan att kunna franska så måste översättaren Therese Eng gjort ett fint jobb som fört över denna text till så fin svenska.

Det låter kanske inte som årets hetaste bok, en okänd fransk roman utgiven på ett litet förlag, om ett barn försvinnande, men jag kan inte nog rekommendera den. Köp och läs!

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200920

NOBELPRISET 2012 – MO YAN: XIMEN NAO OCH HANS SJU LIV

Publicerat den av

XimenMo Yan (1955-)
Ximen Mao hans sju liv
Utgiven 2006 På svenska 2012
Översättning: Anna Gustafsson Chen
650 sidor
Bokförlaget Tranan

Så länge som jag kan minnas så har jag suttit klistrad vid radion den torsdagen i oktober när dörren går upp i Börshuset och den ständige sekreteraren kommer ut och meddelar världen vem som fått nobelpriset. Det är inte många gånger som jag läst författarna men jag känner ofta till dem. I år var det inte så. Mo Yan vem är det? En förvåning som jag delade med många.

Sedan kommer den sedvanliga debatten igång om det är rätt vinnare. Och eftersom våra journalister är på Gert Fylking-nivå i litteraturkännedom så kommer det en massa pseudo-debatter om att t.ex. Göran Malmqvist otillbörliga påverkan då han känner Mo Yan! De var ingen så ställde de frågorna när Tranströmer fick priset. Nej, då var det bara ren och skär litterär kvalitet som fick pris.

Nidbilden av nobelpristagare är att det är svåra författare som är krävande att läsa, bara för eliten. Mo Yan är långt därifrån. Han är en riktig berättare, han sitter vid brasan och spinner sina historier. Denna roman är burlesk krönika fylld av saga, myt, med massa rå humor och fylld av både komiska scener och scener av stor tragik

En annan lite svårare debatt är den om hur han förhåller sig till censur och makt. Det har jag inte kunskap att bedöma, men efter ha läst denna tegelsten så kan jag säga att den innehåller svidande kritik riktad mot Kina och de kinesiska samhällets utveckling under de senaste 50-åren. Kollektiviseringen på femtiotalet, svältkatastrofen slutet av femti-och början av sextiotalet, utnyttjande av arbetare inom stål-industrin, inkompetensen karriärismen och opportunismen bland de politiska skikten som leder byarna fram till den hårdföra övergången till kapitalismen i kinesisk tappning som sker nu.

Romanens inte mest framträdande men ändå viktigaste person är Lan Lian, en fribonde som trots alla förskräckliga konsekvenser vägrar att inrätta sig och gå in i kollektivet och som i slutet av romanen står som den ende med sin heder i behåll.

Kort om romanen: Ximen Mao är en rik godsägare som 1949 avrättas och kommer till Kung Yamas dödsrike. Han är mycket förorättad över att ha mist livet och lyckas övertala kung Yama att han skall få återvända. Och det får han men först som åsna, sedan i tur och ordning som tjur, gris, hund och apa innan han bli människa igen
Han återföds hela tiden i samma by med samma människor.  Ximen följer livets upp och nedgångar för sina fruar, barn och vänner men ur djurets perspektiv. Och varje djur ser ju livet ur sin synvinkel eller hur. Det finns framförallt många scener när han är Ximen Gris som fick mig att gapskratta i läsfåtöljen.

En viktig person i romanen som återkommer ofta är en ganska osympatisk och mycket opålitlig person som heter Mo Yan. Han är författare och har ofta beskrivit samma skeenden som i roman, men han är absolut inte att lita på:,
”Nu min vän, ska jag berätta om vad som hände 1958. Mo Yan har skrivit flera noveller om det året, men det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet. Jag berättar om sådant som jag själv har varit med om och som har ett historiskt värde.”
Det är som att Mo Yan på detta sätta skapa sig ett utrymme för den starka samhällskritik som finns i boken.

Det är en myllrande rik berättelse han skrivit, med massa karaktärer. Jag vet inte hur många gången jag fick gå tillbaka till förteckningen över personerna innan jag fick koll på vem som var vem, ungefär som i en av de gamla ryssarna. Romanen blir med som en stor tavla av Brueghel där du ser en massa personer och händelser utan att förutom i vissa undantag komma dem nära. Men du lär känna en ny del av världen Det är en lång roman, mycket lång och även om jag tycker att det är en bra roman så var den ojämn och för lång. Ibland flödar berättelsen bägare väl ymnigt.

Jag har inga kunskaper i kinesiska men det kan inte vara annat än ett stordåd att överföra denna prosa till en så smidig svenska som Anna Gustavsson Chen gjort.

Även om jag hann tröttna lite på boken på slutet så är det ändå en bok jag kan rekommendera då den öppnar en ny dörr in i en annan litterär värld. Jag kan gott tänka mig att läsa mer av denna författare.

/Reviderad 200820

IN I LABYRINTEN – PAUL AUSTER: ILLUSIONERNAS BOK

Publicerat den av

Paul Auster (1947-)
Illusionernas bok
”Book of Illusions”
2002, 380 sidor
Översättning av Ulla Roséen
Bonniers

Nyligen bokade jag äntligen min första resa till New York dit jag åker våren 2013. Naturligtvis så funderade jag omgående på om jag kunde läsa något med resan som inspiration. Jag tittade i min bokhylla och såg en oläst Paul Auster, vars spännande New York Trilogy jag läste med behållning för ett par år sedan. Jag har även läst Orakelnatten, även den tyckte jag om. Auster framstod för mig som en riktig New York författare och jag kastade mig över boken.

Inte hade denna roman något med New York att göra, men jag var tillbaka i Auster-land. Jag fångades in direkt. Samma känsla av osäkerhet, att slumpen styr, känslan av att befinna sig i labyrint, personer försvinner och dyker upp helt oväntat, en historia som aldrig tar den vägen du tror att den skall ta.

Lite kort om historian. David Zimmer, professor i litteratur, är djupt deprimerad efter att hela hans familj utplånats i en flygolycka. Han är en levande död på väg mot sin undergång. Av en tillfällighet så ser han en film av regissören och komikern Hector Mann, en stumfilm från 20-talet, och han skrattar för första gången på mycket lång tid. Mann var inte speciellt stor eller erkänd men Zimmer blir besatt och bestämmer sig för att skriva en bok om honom. Mann är ett mysterium. Han gick upp i rök efter att ha gjort ett par filmer och ingen vet vart.
Zimmer letar upp alla hans filmer, ser dem om och om igen. Letar efter fakta om Mann men det finns bra några få intervjuer och mycket av det är inte sant, i en intervju säger han en sak, i en nästa något annat.

Boken kommer ut och tas emot väl. Oförmögen att gå tillbaka till sitt gamla jobb så erbjuds Zimmer att översätta Chateaubriand (1768-1848) böcker  Minnen från andra sidan graven (Mémoires d’Outre-Tombe). Dessa memoarer skulle publiceras efter Chateaubriands död men pekuniära problem gjorde att de började publiceras redan under hans levnad. De består av över 40 volymer. Zimmer griper sig an uppgiften med stor energi, detta kan föra honom tillbaka till livet inser läsaren.

En dag får Zimmer ett brev där han får reda på att Mann lever och att han vill träffa Zimmer. Och cirkusen drar igång. Mer än så vill jag inte berätta om handlingen, för det får du läsa själv.

Auster är en mycket skicklig författare som verkligen kan skapa suggestiva stämningar och bygga intrikata historier som berättas med en ganska distanserad blick men som ändå tar tag i känslorna. Detta är en gripande roman om liv och död, kärlek, om konstnärligt skapande, om brott och försoning. Han skriver både lätt och komplicerat samtidigt. Boken är lätt att läsa men där finns stora djup och jag tror att den håller för omläsning.

Auster har ju själv varit inblandad i ett antal filmprojekt och att han hyser en stor kärlek till och stor insikt i film finns det inget tvivel om. Han beskriver ingående Hectors filmer och som läsare är jag fascinerad och samtidigt lite irriterad över att de inte finns, för dessa filmer vill jag ju se!

Även om jag uppskattar boken mycket så kände jag mot slutet att den kanske skulle mått bra av en liten förtätning. Den fascination inför Zimmers öde och för Hector Mann lyckas Auster inte riktigt hålla vid liv hela vägen ut. Och det kanske blir en krök för mycket längs vägen. Låt dock inte detta avhålla dig från att läsa denna fascinerande och välskrivna roman.

/Reviderad 200820

 

GUARDIAN FIRST BOOK AWARD – EN MÄSTERLIG BOK OM VÅRT FÖRHÅLLANDE TILL BERGEN – ROBERT MACFARLANE: MOUNTAINS OF THE MIND, A HISTORY OF A FASCINATION

Publicerat den av

Robert Macfarlane (1976-)
Mountains of the mind –
A history of a fascination
Utgiven: 2003
280 sidor
Granta 

Robert Macfarlanes underbara bok är en blandning av historia, idéhistoria, memoar och reseskildring. Macfarlane är engelsk litteraturvetare som hela sitt liv ägnat sig åt att vandra och klättra i berg. Han vill med denna bok undersöka hur det kommer sig att vi har så starka känslor kring bergen. Att människor är beredda att riskera livet bara för att bestiga en ansamling av sten, en ansamling som egentligen är helt utan betydelse för oss men som vi tillskriver en mängd egenskaper.

Jag har aldrig varit en större naturmänniska och kommer aldrig klättra i berg. Men jag vet efter skidåkning och vandringar i Alperna att bergen har en stor dragningskraft.
Min gode vän T. tipsade mig om att det började komma författare som skrev intressanta böcker om natur av hög litterär kvalitet. Jag fastnade för denna bok.

Vad boken visar övertygande är att den fascination för berg som de flesta av oss känner inte på något sätt är självklar. Man såg tidigare på bergen med skräck, som farliga och ogästvänliga. Att riskera sitt liv för att nå en bergstopp var detsamma som vansinne. Det är ju som sagt bara en större ansamling sten.

Vad var det då som hände? På 1600 talet så kom den första teorin om bergens uppkomst: Thomas Burnets The Sacred Theory of Earth och geologin som vetenskap var född. De hisnande tidsperspektiven fascinerade 1700 och 1800 talets människor. Macfarlane skriver att på 1600-och 1700-talet så expanerades människor tänkande i rummet tack vare stjärnkikare och mikroskop. Under 1800-talet så expanderade tänkandet i tid genom geologin. Man förstod att ”terra firma” om du bara såg över en tillräckligt lång period blev ”terra mobilis”! Geologi blev högsta mode och fossilsamling en mycket populär hobby.
Under perioden så växer alpturismen kraftig. Många är de personer som bestiger Matterhorn och Mont Blanc under 1800-talet. Tyvärr är det även många som dör i bergolyckor!

Efter detta fascinerade kapitel går Macfarlane vidare och beskriver hur rädslan under 1700-talet blev en känsla inte att undvika utan möta och därigenom blir stärkt i kropp och själ! Det koppla ihop med begrepp sam manlighet och mod.
Macfarlane beskriver också att under 1800-talet så blir höjd något som är eftersträvansvärt. Ju högre du kan komma, tex genom klättring, desto bättre. Där fanns en frihet där själen kunde vandra fritt och vara nära Gud, något som passade väl in i romantikens världsbild.

Alla dessa förändringar i sättet att tänka, i kombination med viktorianernas längtan att upptäcka hela världen, blev som en drog för vissa personer. De var beredda att offra allt för att bestiga ett berg. Man vill även kolonisera världen. Det skulle inte finnas några vita fläckar.

Boken avslutas med den fascinerande berättelsen om George Mallorys tre misslyckade försök att bestiga ”bergens berg” Mount Everest. Trots att Mallory hade en fru han älskade djupt och tre barn så gav han sig ut 1921, 1922 och 1924, Men Mallory var helt bergtagen, det fanns inget som var så mycket värt som att försöka nå denna topp även om det skulle kosta honom livet. Under den sista expeditionen sågs han och en medarbetare försvinna bland molnen för att aldrig komma tillbaka.

Macfarlane är en strålande författare som bär sin enorma lärdom lätt och kan med stilistisk elegans underhålla läsaren. Insprängt i de historiska och idéhistoriska avsnitten finns det personliga berättelser, ofta spännande eller rörande, om Macfarlanes egna strapatser eller fantasier om berg.

Läs och se om ni blir lika bergtagna som jag!

/Reviderad 200819

 

Robert Macfarlane 1976-

AUGUSTPRISET 2009 – ETT IMPONERANDE MÄSTERVERK – STEVE SEM-SANDBERG: DE FATTIGA I LODZ

Publicerat den av

Steve Sem-Sandberg (1958-):
De fattiga i Lódz
Utgiven: 2009
640 sidor
Bonniers

” Det hade varit den dag för evigt inpräntad i ghettos minne, då ordförande inför alla låtit meddela att han inte hade något annat val än att låta ghettots barn och åldringar gå.”
Så inleds den roman som Steve Sem-Sandberg 2009 fick Augustpriset för. Sedan två år tillbaka har den stått och tittat på mig i bokhyllan. En bok jag ”måste läsa”. Men att läsa en över sexhundra sidor lång bok om ghettot i Lodz?  En historiskt fenomen som jag egentligen inte visste något om, men som jag insåg inte skulle vara lätt läsning.

När jag läst de Waal underbara bok Haren med bärnstensögonen”och blivit så tagen och förfärad av beskrivningen av hur judarna behandlades när Österrike ganska lättvindigt och utan större motstånd annekterades av Hitler tänkte jag att det kanske var dags att läsa denna så hyllade roman. Jag är mycket glad över att ha gjort det. Boken är inget annat än ett mästerverk. Utan att vara tillräckligt beläst i modern svensk romankonst så skulle det förvåna mig om det finns många böcker av den kalibern. Att en svensk författare kopplar ett stort grepp över en viktig händelse i Europas moderna historia och skapar stor konst av det.

Den som pratar i inledningen är Mordechai Chaim Rumkowski (1877-1944), ordföranden, judeäldsten, som styr över ghettot i Lodz. Själv barnlös så har han skattat sig en mission att rädda så många barn som möjligt undan förintelsen. ”I sextiosex år har jag levat och ännu inte begåtts lyckan av att kallas far och nu begär myndigheterna av mig att jag skall offra mina barn”. När han pratar är det 1942 och ghettot har funnit i två år.

Mordechai Chaim Rumkowski

Efter denna prolog så för vi följa Rumkowski, den misslyckade affärsmannen, som bestämmer sig för att rädda så många barns som möjligt och som blir ordförande i ghettot. En slipad karriärist och en mycket komplex karaktär.
Rumkowski är en mycket omtvistad figur. Somliga ser honom som en räddade många judar undan förintelsen medan andra ser honom som en av nazisterns främsta hantlangare. Rumkowskis tro var att om judarna blev oumbärliga för nazisterna så blev de fria, om de kunde tillverka så mycket, vara så nyttiga för dem så skulle de heller inte att bli mördade. En slags ”Arbeit macht frei”.
Det är kring denna knutpunkt som romanen vrider sig

Så Rumkowski styr med järnhand över ghettot som är som ett litet samhälle för sig själv med sin egen ledning, administration och polis. Med kraft slår han tillbaka på allt som kan hota dess existens. Men Rumkowski missbedömde nazisterna och lägret kom att existera under 4 år under vilka stora mängder människor transporterades ur lägret till en säker död..

Sem-Sandberg har studerat en mängd källor och blandar fakta och fiktion. Det är en myllrande kollektivroman där man både har ett helikopterperspektiv och samtidigt får följa en mängd individer och livsöden.  Det är en av romanens styrkor hur han blandar distans och närhet. Att vi ser både ghettot och individen.

Sem-Sandberg skriver förstås om de mest fasansfulla händelser och det var många gånger jag kippade efter andan. Det är inget vältrande utan han har en lätthet i prosan, en luftighet som gör att det går att andas. Något som är nödvändigt för att kunna ta till sig det som du läser.

Jag kan inte nog rekommendera den mycket välskrivna och mycket gripande roman. Det är nog så viktig läsning nu när nynazismen fula tryne sticker fram allt oftare. Det är vår förbannade plikt att aldrig glömma det som skedde.

Ghettot i Lodz rensades ut 1944 och Rumkowski tillsammans med många andra från ghettot mördas i koncentrationslägren.

/Reviderad 200818

OM EN STARK VÄNSKAP – UWE TIMM: VÄNNEN OCH FRÄMLINGEN

Publicerat den av

Uwe Timm (1940-):
Vännen och Främlingen
 ”Der Freund und der Fremde”
Utgiven 2005
Övers: Jörn Lindskog
160 sidor
Recensionsexemplar
Bokförlaget Thorén & Lindskog

När jag började blogga för ett par år sedan så trodde jag inte att det skulle ge så mycket tillbaka. Positiva kommentar via nätet och från kamrater och bekanta. Men att ett förlag skulle skicka mig en bok för att bli recenserad det trodde jag inte. Men nu fick jag denna lilla bok av förlaget Thorén och Lindskog. De gör, som jag tidigare skrivit, en viktig kulturgärning genom att introducera tyska författare i vår företrädesvis anglosaxiska bokutgivning. Jag har läst och recenserat tre böcker ur deras utgivning. Det är tre böcker som jag tyckt mycket om.

Tanken när jag så vänligt fick denna bok var: tänk om jag inte tycker om dem, hur skall jag förhålla mig till det? Svaret är ju självklart. Tycker jag inte om den så skriver jag det, men jag behövde inte oroa mig. Uwe Timms bok grep mig från första sidan och släppte inte greppet under hela läsningen.

 Den 2 oktober 1967 mördas Benno Ohnesorg av en polis i samband med en demonstration utanför Deutsche Oper. Benno, som tidigare aldrig deltagit i en politisk manifestation, demonstrerade mot att Shahan av Iran som under ett statsbesök skulle få se Trollflöjten. Polisen gick till våldsamt angrepp och i tumultet skjuts Ohnesorg av polisen Karl-Heinz Kurras. Det har senare visat sig att Kurras var gammal Stasiagent och medlem av det östtyska kommunistpartiet. Utredningen efter Ohnesorgs död manipuleras för att skydda makten och Kurras frikändes.

 Mordet på Ohnesorg blev en tändande gnista till radikaliseringen av den tyska studentrörelsen, var en grogrund bl.a. för Rote Arme Fraktion (RAF)och påverkade hela det tyska politiska landskapet.

Om detta har Timm skrivit denna lilla utsökta volym. Timm och Ohnesorg blev vänner när det träffades på vuxengymnasiet i Braunschweig. Timm hade arbetat som körsnär ett par år, Ohnesorg som dekoratör, men längtan efter kunskap, bildning och viljan att skapa sig ett bättre liv driver dem till vidare studier.
Timm, extrovert och energisk, blir mer av en tillfällighet vän med den introverte Ohnesorg. Kärleken till litteraturen, läsandet & skrivandet för dem samman. Tillsammans läser de romaner, poesi och filosofi, umgås och diskuterar, startar en litterär tidskrift, går på föredrag.

Det är ett fint porträtt av två unga begåvade, kunskapstörstande unga män med det naiva självförtroendet som bara ungdomen har. De blir nära vänner, men samtidigt finns det sidor hos Ohnesorg som Timm aldrig förstår sig på. De pratar aldrig om, vilket vore naturligt bland unga män, om deras relationer till kvinnor. Ohnesorg som av Timm beskrivs som lite av en mystiker, har en andlig och religiös sida som Timm aldrig förstår sig på. Han är både ”vän och främling”.

Den unge Timm har en fix idé och tro på att han som författare alltid måste stå fri. Han offrar många relationer på det altaret. Vänskapen med Ohnesorgs tar ett abrupt slut när Timm istället för att tillsammans med honom studera i Berlin åker till München för att studera.
Senare tar sig Timm till Paris där han forskar i existensialism. Det är i Paris han nås av beskedet om dödskjutningen. Han river sitt avhandlingsarbete. Kommer tillbaka München och dras in i det politiska livet

Timm har skrivit en mångfacetterad bok. Det är en skildring av efterkrigsgenerations uppror mot ett land som efter kriget som trots att kriget är över styrs av tidigare nazister. Förvaltningen av landet ligger i de händer som styrde Tyskland före 1945. Det är en skildring av en ung generations kunskapstörst och bildningsresa efter andra världskriget.  Timm flyttar från det instängda München till ett Paris han läst om sett filmer från och fantiserat om. Ohnesorg reser över hela Europa litar, skriver läser. Det är även en meditation över livet, litteraturen, vänskapen, minnet och kärleken. Deras vänskap gränsade kärleken och det är kanske därför uppbrottet blir så tydligt. 

Hela boken är skriven med sådan ömhet som jag känner igen från ”currywursten” fast här ännu starkare, ett så lätt anslag, mitt i sorgen att jag inte kunde sluta läsa. Timm skriver att han försökt skriva denna bok många gånger men inte lyckats slutföra projektet. Det kanske behövde gå så här långt tid innan det var möjligt. Den är den åldrade författaren blick på de unga män de en gång var. Men då har personer som kunnat kasta ljus över Benno Ohnesorg hunnit gå bort och Timm står där med sina obesvarade frågor.

Som läsare är jag tacksam att han till slut lyckas genomför projektet för detta är en bok som jag verkligen tyckte mycket om och säkerligen kommer läsa om.

 Återigen så skickar jag en tacksamhetens tanke till det lilla förlaget Thorén och Lindskog för deras kulturgärning. Trots att jag idogt följt med litteraturen säger det väl något om den anglosaxiska dominansen att jag aldrig hört talas om Timm förrän nu. Timm som är mycket stor i Tyskland.
Nu har jag nu läst två fina böcker av Timm, en mycket bra roman av den schweiziske författaren Peter Stamm och en underbar kortroman av den gamle mästaren Siegfried Lenz.

Tack för recenisonexemplaret

/Reviderad 200809

 

OM VÅDAN AV ATT INTE VÅGA VÄLJA – PETER STAMM: SJU ÅR

Publicerat den av

Peter Stamm (1963-)
Sju år
”Sieben Jahre”
Övers: Sofia Lindelöf
Utgiven 2009
270 sidor
Bokfrölaget Thorén och Lindskog

”Sonja stod mitt i det starkt upplysta rummet, i centrum som alltid. Hon hade huvudet lite nedböjt och armarna nära kroppen, munnen log men ögonen var hopknipna, som om hon bländades av ljuset eller hade ont. Hon verkade frånvarande, utställd som tavlorna på väggarna som ingen tog notis om men som trots allt var anledningen till att vi var där.”

Så inleds Peter Stamms roman Sju år. Redan från första början ser vi det som är en del av bokens styrka. Det precisa språket, som beskriver ytan, men med känsla för detaljen där mörkret och smärtan hela tiden finns närvarande.

Den som säger detta är Alex, Sonjas man. Han betraktar henne utifrån, inte riktigt närvarande i hennes och deras gemensamma liv.
Alex är romanens huvudperson. Han studerar arkitektur och blir kär i sin kurskamrat Sonja, den vackra begåvade kvinnan från en förmögen bakgrund. Han är både förälskad men samtidigt rädd för hennes begåvning, hennes sociala säkerhet, hennes ambitioner. Alex själv kommer från en småborgerlig miljö, han är mer bohemisk och mer inställd på att ett liv utan de stora ambitioner som Sonja har. Ändå så fastnar han för henne, de passar ju så bra samman, de skulle kunna göra så mycket ihop, två unga begåvade arkitekter.

En eftermiddag sitter Alex tillsammans med två studiekamrater och dricker öl i Englischer Garten i München, den stad som romanen utspelar sig i. De plockar upp två söta flickor men Alex är utan. Så skämtsamt tittar de på en illa klädd och inte speciellt tilltalande kvinna som sitter några bord bort och säger: henne får du ta Alex! De slår vad om att han, som aldrig har svårt att kvinnor, inte kan få henne. Mot Alex vilja så dras hon in i samtalet och får följa med dem på kvällen. Alex finner henne ointressant men blir någonstans attraherad och förför henne.

Det blir inledningen till en lång relation. Hon heter Iwona och är en illegal polsk invandrare som arbetar på katolsk bokhandel. För henne blir Alex den ende mannen den hon älskar, troget och helt utan krav. Alex blir helt besatt av henne, föraktar henne men kan inte släppa taget. Han har henne i ett hemligt rum dit han inte släpper någon. I hennes kärlek finns något som Sonja aldrig kan ge honom. Deras möten får konsekvenser som förändrar livet för Alex och alla i hans närhet.

Romanen inleds med att Alex träffar Antje kvinnan som förde Alex och Sonja tillsammans. Det är för henne som Alex berättar sig livs historia som vi får oss till del genom tillbakablickar. Det är en mycket gripande och sorglig historia vi får oss till liv. Alex må vara omogen och osäker med det är smärtsamt att se honom inte våga göra några val, livet bara händer honom och konsekvenserna blir stora. Vi ser ett sorgligt äktenskap som bara blir till genom mer av konvenans än kärlek. Deras äktenskap är mer som ett av alla de byggprojekt de har än en verklig relation. Och Alex som inte vågar bejaka den stora kärlekens i sitt liv Iwona, som han utnyttjar och förnedrar.

Som ni ser av inledningen så är hans stil stram och lätt och han skildrar elegant ett liv som i ett nummer av” Sköna hem”. Men hela tiden finns vantrivseln där. Den ligger som underström. Alex finner sig aldrig till rätta i det liv han lever, det liv han skapar framför allt genom att inte välja.
Det är i grunden en starkt existentiell roman som får dig som läsare att ställa dig frågor om livet, kärleken och de val vi gör.

Jag öppnade denna bok bara för att läsa några sidor och slukades helt upp av romanen. Han är en fin prosaist och översättningen är mycket smidig. Jag kan varmt rekommendera denna bok

Det är den andra boken jag läser som det lilla spännande förlaget Thorén och Lindskog givit ut. Det första var den mästerliga kortromanen En tyst minut av Siegfried Lenz. Håller all deras utgivning så här hög nivå så är det verkligen ett förlag vars böcker man bör läsa.

Jag hoppas verkligen att de översätter mer böcker av Peter Stamm.

Reviderad 200804

Peter Stamm 1963-
Foto: Gaby Gerster

EN BISARR BERÄTTELSE FRÅN MEXICO – DAVID TOSCANA: KLAGOSÅNG ÖVER MIGUEL PRUNEDA

Publicerat den av

David Toscana:
Klagosång över Miguel Pruneda
”Duelo por Miguel Pruneda”
Utgiven 2002
Övers: Hanna Axén
275 sidor
Boca Förlag

”Som liten brukade Miguel Pruneda roa sig med att gå till kyrkogården.”
Så inleds en av de märkligaste böcker jag läst på länge. David Toscana är en mexikansk författare född 1961 och som börjar få allt större internationell uppmärksamhet.  På svenska finns två av hans romaner översatta.

Detta är en roman om en livskris och om döden. Stilistiskt elegant och sparsmakad i början. Sedan allt mer grotesk och fantastisk eftersom.

Miguel Pruneda skall firas på jobbet då han arbetat som lägre tjänsteman på samma kontor i 30 år. Detta fyller honom med fasa och han drar sig undan världen och iscensätter sin egen död. Men det sker först en bit in i boken. Innan dess har han och hans fru Estela hjälp deras granne Horacio att uppfylla en död mans sista önskan. Deras gemensamme granne José Videgaray, en förmodad hjälte i kriget mot amerikanerna, vill inte bli begravd. Detta löser de genom att lägga honom iklädd tjurfäktaruniform i hans badkar och hälla över formalin. Där ligger han romanen igenom och de fyller på formalin efter behov.

Allt eftersom romanen glider fram så blir Miguels fantasier mer och mer skruvade. Är det så att de som ligger i gravarna på den kyrkogård som han besökte som liten, är det verkligen de som det sägs vara. Han hittar ben som han i sin fantasi gör om till benen av en tonårsflicka som blev våldtagen och som han namnger och vill ge ett värdigt slut.  Andra personers död vävs in. Den förståndshandikappade flickan som var på bageriet i hans barndom och som blir dödad i av en bil i en vägkorsning. Och varför störtade det planet med den berömda tennisstjärnan och den berömda politikern rätt in i ett berg 1969. Var det en konspiration? På vilket sätt var staten inblandad? Stort och smått blandas.

Och mitt i allt detta så finns Miguel i en mittlivskris där hans på sitt eget märkliga sätt försöker förstå världen. Han drar in vänner grannar och kolleger i sina fantasier. De får gestalta hans inre historier. Vad är fakta, vad är fiktion?  Vi kastas in i bisarr värld där man efter ett tag inte vet vart man skall ställa ned foten.

Toscana skriver en avklarnad prosa som verkar var mycket fint översatt. Det fantastiska ligger inte i språket utan i skeendet. Jag kan dock säga att jag inte blev helt klok på boken. Det lämnar kvar en förvirrad känsla, en tvetydighet. Vad är det egentligen jag läst?  Trots det så blir jag sugen på att läsa hans andra till svenska översatta bok ”Den sista läsaren”. Toscana är en mycket begåvad och spännande författare det är klart. Väl värd att läsas!

/Reviderad 200804

 

SMÅ SVARTA PÄRLOR – FERDINAND VON SCHIRACH: BROTT

Publicerat den av

Ferdinand von Schirach (1964-):
Brott
”Verbrechen”
Utgiven 2009
Övers: Lena Hammargren
180 sidor
Bonniers

På biblioteket häromdagen sprang på denna lilla samling noveller som jag nyligen läst lite om. Jag öppnade boken, läste ett par rader och blev direkt sugen på att läsa vidare.

Ferdinand von Schriach är verksam som advokat. Dessa små berättelser är baserade på människor han mött under sina år i rättssalen. Det är inte deckarnoveller. Någon novell är kanske lika spännande som en deckare, men det är inte spänningen han vill åt.
von Schirach skildrar individer som hamnat i trängda lägen. Det kan vara av egen förskyllan, tillfälligheter eller via psykisk sjukdom. Under de omständigheterna begått mer eller mindre fruktansvärda brott. Den pensionerade 70-årige allmänläkaren som klyver sin dominerade hustrus huvud, en lovande studenten som prostituerar sig för att hjälpa sin pojkvän som hamnat i skuld till några mycket obehagliga personer, pojken som petar ut ögonen på får och sparar dem. Ja som ni förstår är det extrema situationer, men det är inget frossande. Schriach skriver med en pregnans och exakthet som gör att vi kan stå ut med att läsa det. Han lyckas få oss att förstå varför de gjort detta, även om det kan var mycket kusligt, och han får oss att känna medkänsla med dessa individer. Och vem är egentligen förövare och offer.

Förutom att historierna griper tag i läsaren så får vi intressanta inblickar i en advokats yrke, de avvägningar som denne måste göra.

Boken består av 11 korta berättelser. De är så lättlästa att man nästa kan ta boken i en sittning! Men då blir man nästan övermätt. Läs några åt gången. De är välskrivna, kusliga och berättar mycket om vad människor under press blir förmögna att göra.

/Reviderad 200804

 

Ferdinand von Schirach 1964-

UTMÄRKT BOK FÖR BERLIN-RESENÄREN – CARL-JOHAN VALLGREN: BERLIN PÅ 8 KAPITEL

Publicerat den av

Carl Johan Vallgren:
Berlin på 8 kapitel
Utgiven 1999, reviderad 2009
210 sidor
Månpocket

På väg ned på min första Berlinresa i oktober 2004 med min då 15-åriga systerdotter så var Vallgrens bok min reslektyr. Jag minns att jag häpnade över hur fort tiden gått. Jag läste om det som var så aktuellt under 70-talet, som dominerade nyhetssändningarna under en del av mina tonår, den tyska terrorismen signerad Baader-Meinhofligan. Jag läste om tiden före murens fall och den fascinerade historien om hur ett misstag gjorde att slussarna till slut öppnades och östtyskarna kunde välla in i Västtyskland. Hela tiden tänkte jag hur detta för systerdottern måste låta som något mycket abstrakt, som historia som låg långt tillbaka i tiden. Och det vara bara några få år tillbaka i tiden.

Jag kan villigt erkänna att jag inte minns mycket av min första läsning. Om några veckor bär det av till Berlin igen och jag köpte den reviderade och uppdaterade utgåvan.

Boken består av ett antal essäer med nedslag i stadens historia under 1800-1900-talet ofta med litterära personligheter som ingång. Vi läser om Döblin och hans berömda roman Berlin-Alexanderplatz, om den för mig okända östtyska författarstorheten Anna Seghers och hennes hårdnackade försvar för DDR, Arnolt Bronnen, en synnerligen opportunistisk teaterman under andra världskriget, Albert Speer och hans vansinniga byggprojekt under Hitlers megalomana ledning m.m.

Insprängt mellan essäerna så tar turistguiden Vallgren med oss på vandringar runt i olika delar av staden och pekar ut många sevärdheter.

Boken är skriven med en lätt hand och elegans. Styrkan i denna fina bok är att genom dessa små nedslag i historien så lyckas han förmedla en spännande och mångfacetterad bild av denna miljonstad.

Rekommenderas alla framtida Berlinresenärer!

/Reviderad 200804

EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – ELEANOR CATTON: REPETITIONEN

Publicerat den av

Eleanor Catton (1985-):
Repetitionen
”The Reharsal”
Övers: Johan Nilsson
Utgiven 2008
300 sidor
Wahlstöm & Widstrand

Äckligt begåvad!  Det är hon. Eleanor Catton född 1985 i Kanada och uppvuxen på Nya Zealand.
För denna hennes debutbok  hon The Betty Trask Award som The Society of Authors delar ut till den bästa engelskspråkiga debuten i samväldet av en författare under 35. Hon var även nominerad till The Guardian Frist Book Award. 

Det är en mycket säker debut skriven på en skarpslipad prosa som är fint översatt av Johan Nilsson. Det är inte en konventionellt uppbyggd roman utan den snirklar sig fram. Det är en låda med kinesiska askar där man öppnar en den ena än den andra och nya saker kommer fram.

Genom romanen så löper två trådar som till slut vävs samman.
Skandalen är ett faktum när relationen mellan eleven Victoria och hennes lärare Mr Saladin avslöjas. Det kastar långa skuggor över livet i den lilla skolan Abbey Grange. Victoras lillasyster Isolde hamnar oväntat och oönskat i centrum för allas uppmärksamhet.

Berättelsen kommer oss till liv under mötena mellan Saxofonläraren vars namn vi aldrig får reda och hennes lektioner med eleverna. Lektioner som blir mer som terapisamtal. Saxofonläraren blir en katalysator och sanningssägare för dessa elever.

Den andra tråden handlar om Stanley, en trulig tonåring som till sin stora förvåning lyckas komma in på den berömda teaterskolan på orten. Hans frånvarande far är psykolog, med försmak för sadistiska små skämt, och bor i London. De ses över middag en gång om året, middagar som alltid gör Stanley illa till mods. I ett försök att bli synlig för fadern så bli Stanley elev på teaterskolan.

Historierna vävs samman när Stanleys teaterklass får i uppdrag att skriva och framföra en egen föreställning i slutet av första läsåret. De väljer att gestalta skandalen från Abbey Grange och där finns samband mellan individerna, som jag inte avslöjar här, och saker ställs på sin spets för alla inblandade. Men vad är verklighet och vad är pjäsen.

Genom dessa berättelser och möten så behandlar Catton ämnen som makt, dominans, underkastelse, sexualitet, manligt/kvinnligt, vad är sanning, vad är lögn, hur bygger vi vår identitet, hur vi skapar vi de roller vi lever i. Frågor som är så starka hos oss i brytningen mellan barn och vuxen som Catton skildrar här.

De viktiga vuxna i berättelsen lär inte känna vid namn utan som Förste dramapedagogen, Förste rörelsepedagogen, Saxofonläraren. De är de vuxna som med sina livs drömmar och krossade förhoppningar blir som kontraster till de unga elevernas bräcklighet och sökande. Ett ganska effektivt grepp, men problemet är att de blir lite mer av typer än levande figurer.
Då är de eleverna skarpare tecknade med all sin ömtålighet och sin förvirring och jag blev ofta imponerad av känslan och handlaget.

Det är som sagt en otroligt imponerande debut, med mycket säker språkbehandling, men jag måste säga att jag tappade intresset mot slutet då jag kände att nu hade sagt det hon kunde säga i ämnet. Jag kände att hon drog ut på det och det gick längre mellan stunderna jag läste..

Men, läs gärna denna bok om du vill bekanta dig med ett nytt spännande namn.  Det skall bli intressant att se vad hon tar vägen.

/Reviderad 200804

 

Eleanor Catton 1985-

JOHN LE CARRÉ: THE CONSTANT GARDENER

Publicerat den av

John Le Carré (1931-):
The Constant Gardener
Utgiven: 2000
560 sidor
Scribner

Efter att ha och njutit av filmatiseringen av John Le Carrés Tinker Tailor Soldier Spy tog jag ned denna roman från bokhyllan där den stått ett par år.

Romanen tar sin utgångspunkt i morden på diplomathustrun Tessa Quayle och hennes kompanjon Arnold Bluhm , en belgisk läkare verksam i Kenya. De håller tillsammans på att dokumentera hur ett läkemedelsbolag kör ut ett icke färdigt läkemedel till fattiga länder i Afrika. Länderna får vara försökskaniner för att läkemedlet skall komma ut på marknaden och börja generera vinst. Eventuella tillkortakommanden får korrigeras under resan gång så läkemedlet är helt fungerande när det skall ut på den amerikanska marknaden.
Tessa och Arnolds undersökning har fått dem att bli ett villebråd för läkemedelsbolagen som med full kraft och till vilket pris vill stoppa dem.

Tessas man Justin är engelsk diplomat i Nairobi. En välutbildad och lågmäld person som tror på det politiska systemet, det som Storbritannien står för och vill arbeta inom de befintliga strukturerna. Tessa undanhåller, för att inte utsätta sin älskade Justin för svårigheter, vad hon och Arnold sysslar med. När sedan Tessa och Arnold mördas kommer Justin successivt till insikt om att hans fru till en viss del varit en främling för honom, att han har levt i en kokong och i en naiv värld. Det blir ett hårt uppvaknande. Justins resa för att ta reda på sanningen om deras död för honom runt i världen, på flykt från dem som vill förhindra att sanningen kommer fram, både från läkemedelsbranschen och från brittiska utrikesförvaltningen.

Efter murens fall var det många som trodde att Le Carrés karriär som författare var över, att hans ämne var slutkört. Men Le Carré har visat sig ha en större palett. Nu är det den globala kapitalismen som står i centrum.
Det är ingen vacker bild som presenteras men Le Carré lyckas balansera så att det inte blir en politisk pamflett, utan jag som läsare får ta mig en funderare över den nästan religiösa tillbedjan som den fria marknaden bestås av i dag. Konsekvenserna för den fattiga värden är stora och visar sig bla på det sätt som läkemedelsbranschen använder kontinenten för att testa mediciner, dumpa gammal medicin, förhindra att de utveckla billigare kopior vilket gör att en massa människor dör, och att det inte forskas på mediciner för sjukdomar som fattiga svarta lider av. Är det en värld vi vill ha?

I boken finns också en diskussion om hur skall diplomatin verka, Skall diplomaterna bara verka för sitt lands goda eller har den en skyldighet att agera när de ser orättvisor i de länder som de verkar. Justin och Tessa står på olika sidor om det skranket.

Le Carré är inte en författare vars böcker du springer igenom. Handlingen meandrar sig fram och får ta sin tid. Karaktärer byggs upp mycket omsorgsfullt och växer till hela och komplexa individer. Det är en mångbottnad historia, stundtals mycket gripande och spännande. Dessutom är det en fin kärleksroman.

The Constant Gardener är, som alltid med Le Carrés böcker, väl värd att läsa.

/Reviderad 200802

 

DEON MEYER: BLOOD SAFARI

Publicerat den av

Deon Meyer (1958-):
Blood Safari
”Onsigbaar”
Översatt till engelska av K.L. Seegers
Utgiven 2007
440 sidor
Random House

På omslaget citeras den populäre deckarförfattaren Michael Connolly: ”With Deon Meyer you can´t go wrong” . Efter att ha läst min fjärde så är jag benägen att hålla med. 

Meyer har en förmåga att skriva bladvändare som är oerhört spännande och har vettiga karaktärsskildringar. Samtidigt ringar han in det komplexa Sydafrika post-apartheid. Ett land delat av raser och språk, ett land med avgrundsdjupa sociala skillnader, motsättningar landsbygd-stad, mellan det europeiska Cape Town och det afrikanska.

Huvudkaraktären i denna bok är ny. Lemmer, en livvakt med ett brokigt och våldsamt förflutet. Lemmer arbetar som livvakt för en firma som heter Body Armour. Han får i uppdrag att hjälpa Emma Le Roux, en framgångsrik ung yrkeskvinna, att leta efter hennes bror Jacobus Le Roux. Han har varit borta i över 20 år. Han försvann mystiskt när han arbetade i Krüger-parken som viltvårdare.
Emma tror sig sett en glimt av honom på tv under namnet Jacous Villiers. Han är anklagad för mordet på några tjuvjägare i ett naturreservat.
I samma veva blir Emma utsatt för ett rån och ett mordförsök av tre maskerade män. Lemmer kallas in som hennes livvakt.
Tillsammans beger de sig iväg på jakt efter Jacobus. Det visar sig att det finns många som vill hindra dem från att få vetskap om den anklagade och om det kan vara Emmas bror.

Det stora temat i boken är vad vi gör med naturen i Sydafrika. Vi får en inblick i motsättningarna mellan viltvårdarna, de som utveckla naturturism, motsättningarna mellan de olika stammar som fanns där tidigare. Det är ingen svartvit bild. Meyer visar hur komplex frågan är.

I centrum för berättelsen finns ett reservat för asgamar. En djur som många avskyr men som har en viktig funktion i den biologiska mångfalden. Meyer berättar att det finns en art vars funktion är att med näbben öppna kadavret, andra arter äter olika delar och till slut finns det en art som äter benen!

Meyer är en skicklig författare som med effektivt berättade spänningsscener växlar över till naturbeskrivningar, politiska diskussioner och starka möten mellan karaktärerna. Han blir dessutom bara bättre. Rekommenderas.

Tidigare recensioner:
Meyer, Deon: Devils Peak
Meyer, Deon: Död i gryninen
Meyer, Deon: Jägarens hjärta

Deon Meyer

/reviderad 200614

KARL-OVE KNAUSGÅRD: MIN KAMP 1

Publicerat den av

Karl-Ove Knausgård (1968-) :
Min kamp 1
Utgiven 2009
Övers: Rebecca Alsberg
430 sidor
Norstedts

Ingen litteraturintresserad person har kunnat undvika att höra om Karl-Ove Knausgård och hans mastodontprojekt. En roman på över tretusen sidor, skriven nästan i realtid. En roman som samtidigt skall vara sann, så sann att flera av Knausgårds släktingar blivit mycket upprörda av det de läst. Är det en roman? Eller är det en självbiografi, kanske i romanens kostym?

Jag undrade innan jag läste del 1 om detta inte var en ultimata machoromanen, en medelålders författare som i 6 volymer utgjuter sig över sitt liv. När jag läste mer och mer positiva kommentarer både från män och kvinnor, kvinnor som blivit helt betagna av hans text, ville jag ge boken en chans.

Redan på sidan 1 så hade han mig i ett strupgrepp. Han kastar oss rätt in i döden, hans fars död. Döden som vi gärna med eufemismer vill försköna, men som är rå, kall och obehaglig.
Sedan följer en mycket gripande roman om en uppväxt i 70–talets Norge med en fruktad far. En far som Karl-Ove alltid måste förhålla sig till, alltid måste läsa av för att inte råka illa ut. En stark människa som vid 40-års ålder, efter skilsmässan, tappar greppet och blir gravt alkoholiserad.
Vi får vara med om tonårsfyllor, förälskelser, vänskaper, upptäckten av litteraturen som ett rum att vistas i när verkligheten blir för svår.

Vi möter även den vuxne författaren som står mitt i livet med 3 barn och de mödor som författarskapet innebär.

Romanen avslutas med en lång berättelse om hur Karl-Ove och hans bror Yngve får städa upp i farmoderns hus, efter faderns död. Fadern har förvandlat hela huset till en svinstia. Det är en skildring av ett möte som inte kan lämna någon läsare oberörd i sin öppenhet, sårbarhet och smärta
Döden inramar hela romanen.

Knausgård har sagt i intervjuer att han ville skriva på privat som möjligt för att ni in i kärnan.  Han trodde det bara skulle beröra honom och han har blivit chockad över att så många känt igen sig i det som är hans mest innersta. Knausgård har även sagt att skrivit fort för att inte självkritiken skall hinna mer och göra texten litterär. Annars kunde han ägna 1 månad åt en halvsida.

Vad är det som gör att denna bok är så bra? Jag tycker han lyckats med sitt uppsåt. Det finns en sådan närhet i texten, han prosa flyter fram, glimrande och vacker, samtidigt fylld av många av vardagens trivialiteter. Det är en prosa som öppnar upp mina minnen från min egen tonårstid. Även om en uppväxt i Göteborg några år tidigare skiljer sig mycket från uppväxten på den norska landsbygden så fanns det så många beröringspunkter. Upplevelser av skolmiljön, alla grupprocesser som sker i tonårstiden. Hur man skapar sig identitet genom sina vänner, sin musiksmak, sina intressen m.m
Genom boken finns det en total ärlighet. Knausgård försöker aldrig skönmåla utan alla känslor även de förbjudna, icke-politiskt korrekta lyfts fram.
Det är en på djupet existentiell roman om  hur man blir en människa och den ständiga referenspunkt som finns för oss alla nämligen döden.

En lång episod handlar om ett nyårsfirande där man först ägnar en oerhört mängd energi för att gömma spriten inför den stora festen. För att sedan uppleva hur kvällen blir ett misslyckande. Den där festen som man egentligen ville vara på, där de skolkamraterna som man vill hänga med är, den festen där kvinnan som du är intresserad av finns, festen som du till slut aldrig kommer till.
Den passagen var så lång så jag tyckte den till slut blev lite tråkig. Då inser jag att han fångade något just genom att skiva så, hur briljant han egentligen är. Som läsare tvingas du att genomleva det igen i all sin tråkighet!

Sammanfattningsvis är det en mycket lovande början på en lång serie romaner.

/Reviderad 200229

NOBELPRISET 2013 – MÄSTERLIGA NOVELLER – ALICE MUNRO: KÄRLEK VÄNSKAP HAT

Publicerat den av

Alice Munro (1931-):
Kärlek vänskap hat
”Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage”
Övers: Rose-Marie Nielsen
Utgiven:  2002
Atlas

Novellen är en konstform jag sällan tagit del av. Högst ett par samlingar under många års läsande. Nej, riktiga romaner skall det vara, som man i bästa fall kan sjunka in i och färdas långt bort.
Efter att ha läst alla extatiska hyllningar av denna författare,så ville jag ge henne en chans. Hon fick 2009 det ansedda International Man Booker Prize.

Jag kan bara konstatera att alla hyllningar är helt på sin plats. Det är en suverän författare. Jag vet inte hur hon gör det men dessa i vissa fall inte så långa noveller blir till hela romaner.
Alla dessa uppslag, som mindre begåvade författare hade tänjt ut till långa berättelser, blir till miniatyrer, små slipade diamanter. Jag har aldrig läst en författare där antydningarnas konst är så kraftfullt elegant. Med en enkel mening, en enkel scen blottlägger Munro ett helt livs historia med glädjeämnen, sorger och plågor. Det är inga stora scener utan i detaljen öppnar sig ett yttre och inre landskap upp. Det finns en stark närvaro både på det inre planet och i det Kanada hon beskriver, i skärningspunkten mellan landsbygd och stad.

Att läsa Munro är som att sitta och lyssna på en oerhört klok person med stor livsvisdom och en säker blick för det mänskliga. Det blir ett sug i läsningen och det är svårt att inte bara fortsätta läsa. Jag vill inte lämna Munro-land utan bara ha mer.

Rose-Marie Nielsen har gjort såvitt jag kan bedöma ett mycket fint jobb när givit Munro svensk språkdräkt.. Det finns en lätthet och musikalitet i svenskan som är så njutbar.
Behöver jag säga mer. Läs Munro!

/Reviderad 200614

 

EN SKIMRANDE PÄRLA – SIEGFRIED LENZ: EN TYST MINUT

Publicerat den av

Siegfried Lenz (1928-2014):
En tyst minut
”Schweigeminute”
Övers: Jörn Lindskog
Utgiven: 2008
100 sidor
Thorén & Lindskog

Under min tid på gymnasiet på slutet av 70-talet var den tyska litteraturen stor i Sverige. Günter Grass och Heinrich Böll var två tunga namn. Förra året läste jag Bölls Ungdomens bröd förra året och den rekommenderas varmt. Även den i Sverige inte lika kände Siegfried Lenz nämndes i samma andetag. Jag läste en novellsamling Vågorna på Balatonsjön men sedan blev det inget mer.

Jag har under de senaste åren beklagat mig över att det tyska språkområdet glömts bort i Sverige. Jag har varit sugen på att läsa nyare tyskspråkig litteratur men har inte vetat vart jag skall leta. Nu har det vänt! När jag läste om entusiasterna Thorén & Lindskog och deras lilla förlag blev jag varm om hjärtat.

En tyst minut är den första bok jag läser av deras utgivning. Den ger mersmak. Romanen utspelar sig i badorten Hirtshafen en sommar i den unge gymnasistens Christians liv. Han arbetar under lovet på sin fars båt. De fiskar upp stenar som används för att bygga fördämningar och vågbrytare. Christian träffar på sin lärarinna i engelska, Stella, och de inleder en kärleksrelation. Den första stora kärleken för Christian och en potentiell skandal i det lilla samhället.

Boken inleds med att vi får följa Christian under en minnesstund för Stella då denna skimrande sommar skulle bli hennes sista. Boken är en lång tillbakablick över den korta tid de hade, hur de pratade, dansade, läste och gjorde utflykter tillsammans. Allt skrivet med en sådan ömhet och kärleksfullhet att jag som läsare blir alldeles betagen.
Det är en stramt komponerad text med en mästares handlag. Språket glider lätt fram över sidorna och han skapar sådana bilder att jag inte blir ett det dugg förvånad när jag läser att den skall bli film. Översättaren Jörn Lindskog har gjort ett styvt jobb!

Unna dig tre timmar i läsfåtöljen med en god kopp kaffe eller te och njut av denna vackra och melankoliska roman. Du kommer inte ångra dig.

/Reviderad 200530

DEN STORE PROVOKATÖREN – MICHEL HOUELLEBECQ: PLATTFORM

Publicerat den av

Michel Houellebecq (1956-):
Plattform
”Platforme”
Utgiven: 2001
Övers: Anders Bodegård
300 sidor
Bonniers

Michel Houellebecq är en av den franska litteraturens ”enfant terrible”. Det jag har läst om honom har inte fått mig att vilja läsa hans romaner. Men personer i min närhet beskrev Plattform som en bok som man först avskyr men som mot slutet lämnar dig mycket gripen och berörd.

Romanens huvudperson, Michel, är ekonom och byråkrat inom kulturområdet där han han arbetar med den ekonomiska stöttningen av olika konstprojekt. Ett arbete som han är mer eller mindre likgiltig för. Samma likgiltighet som genomsyrar hela hans liv. Michel är utan relationer till sin omvärld, går till prostituerade utan betänkligheter, besitter mer eller mindre aparta politiska åsikter och är på det hela taget en ganska osympatisk person. Relationer för honom är helt instrumentella, han har inga band och inga känslor, det handlar om transaktioner mellan människor. Kärlek? Inte i denna värld!

På en resa till Thailand träffar han Valerie som han inleder en relation med. Hon arbetar inom turistindustin med att utveckla koncept för charterresor till exotiska platser. Tillsammans utvecklar det ett koncept som sätter människas  grundläggande behov i centrum – sex – och organiserar resor där sexuella tjänster ingår i paketet. För sexualitet handlar inte om känslor utan om transaktioner mellan människor.

Boken är fylld av sexskildringar, alldeles för många, som inte lämnar något kvar till fantasin. Men de är totalt befriade från känslor, rent pornografiska, som vilken trist herrtidning som helst. Se vart den sexuella frigörelsen tog oss, står Houellbecq och skanderar! Vi kastade ut barnet med badvattnet!

Jag vill inte skriva mer om handlingen som har flera oväntade vändningar, men jag kan konstatera att det är en av de mest provocerande och tankeväckande böcker jag läst på många år.
Houellebecq visar på ett samhälle där marknadsekonomin har krupit in i själen på alla människor, i alla relationer och i alla tankar. Vi vet för att travestera Oscar Wilde, priset på allt men ingentings värde. Vad händer med oss när inget är värt något? Hur behandlar vi våra med människor, hur ser vi på livet och arbetet som bara handlar om att ackumulera kapital ? Och till viken nytta? Vad gör ”ny-kolonialismen” i form av turismindustrin med vår syn på våra medmänniskor i andra länder? Människor som det är ok att bruka för att hantera vår ensamhet och vår sexuella frustration.

Romanen är skriven på en totalt glanslös och konstaterande prosa som väl och mycket skickligt speglar huvudpersonens inställning och liv. Det låter kanske inte som en roligt bok att läsa, men när jag väl satte igång så kunde jag inte släppa den. Det är helt fascinerande att gå in i denna mans värld. I någon mening är han helt öppen avskalad. En person vars tankevärld är helt befriad från all vad politisk korrekthet heter. Ibland blev det otroligt komiskt och helt förskräckligt samtidigt.

Houellebecqs analys är ofta knivskarp och träffar rätt i hjärtat på vår västerländska civilisation och vårt sätt att tänka. Dock har han en inställning till islam som framkommer mot slutet av romanen som är svår att smälta.
Om du vill läsa denna bok så måste du ta dig igenom de första sidorna. Klarar du det så har du en ovanlig och mycket intressant läsupplevelse framför dig.

/Reviderad 200412

DET ÄR FARLIGT ATT LÄSA BÖCKER! – ALAN BENNETT: THE UNCOMMON READER

Publicerat den av

Alan Bennet (1934-):
The Uncommon Reader
Utgiven: 2007
120 sidor
Faber & Faber

För boknördar så har böcker som handlar om litteraturens kraft en speciell lockelse. Detta är en sådan bok.
Alan Bennett är en engelsk författare, komiker och dramatiker i Sverige kanske mest känd för pjäsen The Madness of King George som blev en prisbelönt film.

Hans roman The Uncommon Reader (den svenska titeln Drottningen vänder blad) kom ut 2007. Det är en liten pärla, en njutning att läsa. Boken är en hyllning till litteraturen och läsandet, den kanske finaste jag läst.

Av en tillfällighet så hamnar Drottningen på biblioteksbussen utanför slottet. Väluppfostrad som kan hon är kan hon inte gå därifrån utan att låna en bok. Ovan att läsa så finner hon till sin stora förvåning att det inte var så tokigt.
När hon lämnar tillbaka den boken så övertalas hon till att låna en till, Nancy Mitfords Love in a cold climate. Då är det klippt. Hon upptäcker tjusningen med att läsa. Drottningen lånar mer och mer böcker och fascineras av allt hon kan få ut av detta.

Omgivningen blir allt mer förundrad. Drottningen frågar franske ambassadören om Jean Genet, som ambassadören inte vet något om.  Pinsamma tystnader uppstår när hon på sina turnéer frågar sina undersåtar om deras läsvanor. Premiärministern blir allt med pressad av Drottningens önskemål om att han skall läsa vissa böcker. Drottningen bli mer intresserad av att dra sig tillbaka till sin läsfåtölj än att utföra sin plikter. Hennes läsning blir till ett stilla uppror, ett eget rum.
Romanens avslutning är förvånande och gav mig ett gott skratt,

The Uncommon Reader är skriven med så mycket humor och med så lätt hand.
Bennets kännedom om litteratur är uppenbarligen god. De små analyser som han gör av författarskapen är både stimulerade och aptitretande.

Så bokälskare missa inte denna tunna lilla pärla. Det några mycket underhållande timmar du har framför dig.

/Reviderad 210819

Alan Bennett

CLAES HYLINGER: HOTELL ERFARENHETEN

Publicerat den av

Claes Hylinger (1943-):
Hotell Erfarenheten
Utgiven: 2006
110 sidor
Bonniers

Antikvariat besöker jag inte ofta då bokhyllorna redan är mer än välfyllda, men jakten på en bok åt en norsk vän fick mig att besöka det trevliga och välsorterade antikvariatet Röde Orm i Haga. Jag fann boken min vän sökte, men jag sprang även på Hylingers Hotell Erfarenheten. Det var boken som föregick Utan ärende som jag läste för två veckor sedan. På vägen hem stannade jag på ett café, satt i solskenet och tittade lite i boken. Fastnade och läste ut den dagen efter. Det är inga tegelstenar den gode Hylinger presenterar. Lite över hundra sidor i ett format som är mindre än normalstora böcker.

Även denna bok är en samling av små berättelser, reseskildringar, drömmar, porträtt av författare som Erik Hermelin & Winston Churchill, anteckningar ur gamla dagböcker, små skrönor och roliga historier ur vardagen. Men tonen är mörkare än i ”Utan ärende”. Hylinger har blivit äldre, han talar om alla erfarenheter han gjort, men har han egentligen lärt sig något. Knappast, för vi förstår ofta inte på djupet vad det är som hänt oss.

Många frågor blir inte besvarade utan vi drar dem en gång till utan att komma vidare. I en fin drömliknande scen så vandrar han runt bland figurer som personifierar hans gamla frågor och de pockar på uppmärksamhet. Han lyckas komma undan dem och hamnar vid sitt skrivbord och kan ”åter fatta pennan”. Tillbaka till det invanda där han kan bearbeta frågorna!

Hylinger år ingen självutlämnande författare, inte de stora åthävornas man. De känslomässiga omvälvningarna eller stora förändringar i livet antyds, inte mer. Angelica, den stora kärleken i från Ett långt farväl dyker upp och försvinner lika snabbt. Andra kärlekar likaså.
Hylinger bryter upp från sitt ungkarls och bohemliv, blir sambo och villaägare, men det görs det ingen affär av. Han är som en belevad engelsman, med en faiblesse för det franska och arabiska. Och då vänder man inte ut och in på sig själv i det offentliga!

En sida hos Hylinger som jag tycker om är den sinnliga, hur han uppskattar sitt te, en smörgås, ett glas Talisker. Att han njuter av vardagen. Som jag skrev i recensionen av förra boken, bråttom verkar han aldrig ha haft, vardagsmystikern från Göteborg.

Jag funderade på om detta är lite av kris-bok, vad blev det egentligen av det hela. Hylinger milda humor finns där, men i ”Utan ärende”, var mycket lättare, mer uppsluppen och där fanns en annan livsglädje. Hylinger kom igenom krisen och ut på andra sidan?

En sak är klar jag är inte färdig med Hylinger. Jag har flera till hemma i hyllan att se fram emot.

/Reviderad 200519

EN MANIKERS BEKÄNNELSE – HARUKI MURAMKAMI: VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING

Publicerat den av

Haruki Murakami (1949-):
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.
”Hashiru koto ni tsuite kataru toki ni boku no kataru koto”
Övers. Eikiko ocu Yukiko Duke
Utgiven: 2007
210 sidor
Norstedts

Jag har aldrig ägnat mig åt löpning och kommer inte heller att göra det. Varför läsa denna bok som handlar om just löpning? Det finns flera skäl. Murakami är en mycket spännande författare, jag läste några positiva recensioner och dessutom fick den rekommenderad av närstående. Det visade sig vara en mycket läsvärd och underhållande bok.

Murakami är en egensinnig författare med ett härligt schvung i berättandet och en stor distans till sig själv. Stilen är precis, effektiv och med stor portion av humor.
Eftersom löpningen har varit en så viktig del i hans liv och på djupet påverkat hur han ser på livet och på sig själv så vill han delge oss sina tankar. Det är inte en bok för en frälst löpare som vill frälsa andra utan en beskrivning av en yttre och inre resa där han utsätter sin kropp för stora påfrestningar.

När Murakami är i 30-årsåldern driver han en jazzklubb, jobbar långa dagar, stressar mycket, försöker skriva på nätterna och är storrökare. Det går ganska bra för hans första böcker men han är inte nöjd med dem utan vill satsa på författarskapet. Han bryter helt och håller med det livet. Säljer baren, flyttar utanför stan, börjar gå upp kl 5 på morgonen för att skriva. Därefter ger han sig ut för att springa. Sedan dess har han sprungit 1 timma om dagen i stort sett varje dag, deltagit i en massa tävlingar och sprungit maraton minst 1 gång per år. Han har på senare år även tävlat i triathlon.

Murakami säger sig inte vara en tävlingsmänniska. Han har inget behov av att mäta sig med andra. Varför då utsätta sig för detta? Murakami beskriver det som att det är löpningen och den koncentration och uthållighet som den innebär har skapat förutsättningar för att bli den romanförfattare han i dag är. De tegelstenar som han skriver hade inte varit möjliga utan samma satsning och engagemang som löpningen innebär. För Murakami är skrivandet ett  hårt fysiskt arbete. Hans inställning ligger långt ifrån vurmandet av det romantiska geniet. Här gäller hårt och koncentrerat arbete. En viss begåvning krävs förstås men det är bara en början.

För mig blir Murakami lite av en sekulär munk. Han skapar ett eget ”kloster” med fasta rutiner, få sociala kontakter och löpningen i stället för bön! Han skapar sin egen ”totala institution” för att tala i Goffmanska termer.

Vi får följa Murakami under tiden ha bygger upp sin kropp, tränar allt hårdare och utsätter sig för allt tuffare utmaningar. Det kanske mest fascinerande avsnittet är hans beskrivning av vad som händer när han första gången springer ett ultramaraton på 10 mil. Jag säger inte mer utan det spännande kapitlet för du läsa själv.

Detta är en underhållande bok om träning, kreativitet och skrivande som rekommenderas varmt.

/Reviderad 200519

DET LILLA FORMATETS MÄSTARE – CLAES HYLINGER: UTAN ÄRENDE

Publicerat den av

Claes Hylinger (1943-):
Utan ärende
Utgiven: 2009
170 sidor
Bonniers

Claes Hylinger var en husgud för mig i mitten av 80-talet. Hans roman Ett långt farväl fick mig att gå i hans fotspår och åka till Helsingfors och äta middag på legendariska restaurangen Kosmos där författarens alter ego ofta åt.

Sedan var det något som hände. Jag tröttnade på det balanserade och distanserade förhållningssättet i hans texter. För mycket flanörprosa. Vid en uppläsning på en bokhandel i Göteborg tyckte jag bara att han var dryg, vilket jag i dag många år senare tolkar som blyghet. Jag lade honom åt sidan och gick vidare till annan läsning.

I mars under en vistelse i metropolen Bollnäs fann jag hans bok Utan ärende på rean. Jag bläddrade i den och kände bara att denna vill jag ha. Boken utspelar sig i London, Paris och Istanbul. Städer jag besökt och som jag tycker om. Jag igen tonen som finns i hans böcker och jag var mottaglig igen.

Vad skall man kalla denna bok. För någon roman är det inte. De personer som porträtteras är inga fiktiva figurer så vitt jag vet. Det är en samling texter, intervjuer, reseberättelser, kåserier och iakttagelser som binds ihop av en bokpärm. Vi får besöka dervischer i Istanbul, lära oss mycket om patafysiken, Hylingers käpphäst, läsa en lång intervju med den store reseskildraren Wilfred Thesiger. Favoriten Mulla Nasruddin dyker återigen upp. Mycket känns alltså igen från tidigare Hylinger-läsning, men jag tycker att han mer och mer utvecklats till en vardagsmystiker, ett drag som fanns tidigare men nu blivit mycket mer påtagligt.

Många historierna kan upplevas som poänglösa, som ett litet västgötaklimax, men där finns hela tiden en känsla av att det finns något annat där under som jag inte kommer åt. En mening och en förståelse som finns intuitivt i texten. Det är som om Hylinger när han släntrar runt i tillvaron ser saker som vi andra bara hetsar förbi. För bråttom verkar han inte haft i hela sitt liv.

Hylinger är en stor resenär och därför kändes det rätt att jag läste hela denna lilla volym på planet Malaga-Göteborg. När jag mycket nöjd slog ihop boken så var det som om världen tedde sig lite annorlunda än det gjorde innan- Det fanns något litet skimmer.

Jag avslutar med en liten anekdot om Hylinger.
I en av hans romaner berättas historien om hur Osborne det var kom till en hattaffär. När expediten frågade vad han hade för storlek så svarade Osborne, det vet jag inte men jag har huvudet med mig om det kan vara till någon hjälp!!
I romanen så blev det en hälsningsfras bland patafysikerna. ”Och huvudet har han med sig”.

Under flera år så arbetade jag som biovaktmästare.. Första gången jag ryckte Hylingers biljett missade jag, men andra gången så klippte jag till med: – Och huvet har han med sig….. En förvånad och sedan glad blick gav han mig, innan han gick in i biosalongens mörker!

/Reviderad 210819

EN FÖRSTKLASSIG DECKARE – BENJAMIN BLACK: CHRISTINE FALLS

Publicerat den av

Benjamin Black
(John Banville 1945-) :
Christine Falls
Utgiven: 2006
Övers. Ulla Danielsson
400 sidor
Brombergs

Bakom den lite fåniga pseudonymen Benjamin Black återfinns John Banville, en av Irlands finaste pennor. Banville blev mer känd när han fick Booker-priset för sin roman The Sea.
Jag har läst två av hans tidigare romaner, Mefisto, från 1986 och The Untouchable från 1997. Den senare boken är en roman om Antony Blunt, som 1979 kom ut som ”den femte” av The Cambridge Four. Det var några engelsmän ur det övre samhällsskiktet som valde att spionera för Sovjet. Kim Philby är det mest kända namnet bland dem. En stor skandal när de avslöjades och såren revs upp igen när Blunt, som var ansvarig för Drottningens konstsamling, trädde fram som ex-spion.
Det var 1998 som jag läste den men jag minns det som en suverän roman och att han var en stilist utöver det vanliga. När jag några år senare läste Mefisto så kan jag i ärlighetens namn säga att jag egentligen inte förstod den, jag minns att det var undflyende, att jag aldrig fick grepp om den.

Det har stått lite om Banville i tidningarna under de senaste veckorna då han fick årets Kafka-pris, ett pris som tidigare gått till nobelpristagarna Elfride Jelinek och Harold Pinter.

Christine Falls kom ut året efter Banville fått Booker-priset och det var många höjda ögonbryn och diskussioner, att en så avancerad och högt ansedd författare som Banville började skriva deckare. Hur lyckas han? Utmärkt, det är en strålande deckare, en av de bästa jag läst. En grym historia om synd och försoning i som vanligt utmärkt översättning av Ulla Danielsson. Banville beskriver deckarskrivandet i en intervju i irländsk radio som ett hantverk till skillnad från hans vanliga romankonst som vetter mot poesin. Men vilket hantverk!!

Quirke, en storväxt man med små fötter, arbetar som patolog i 50-talets Dublin. Quirke  ser sin kollega Malachy Griffin trixa med en dödsattest för en prostituerad kvinna, Christine Falls. Hon har dött i barn säng och barnet sägs också var dött. Quirkes nyfikenhet väcks och han och han börjar rota.

Malachy är inte bara en kollega till Quirke. Nej han  är uppvuxen i Malachys familj, adopterad av Malchys far. Malachy och Quirke de gifte sig med ett par systrar som de träffade i USA som unga läkare. Quirke är dock änkeman sedan hans fru gått bort i barnsäng.

Spåren leder in till katolska ordern Riddarna av St Patrick och drar ned Quirke i en serie av händelser som kommer honom att upptäcka sidor både hos sig själv och de runt honom.

Banvilles prosa är skarpslipad, precis och elegant. Han bygger sakta upp karaktärerna och intrigen på ett mycket elegant sätt. Beskrivning av Dublin på 50-talet är atmosfärrik, man känner mörkret och fukten in på kroppen. Och överallt finns katolska kyrkan som griper in i människors liv ibland på gott, men för det mesta inte.

När berättelse flyttas över till USA som breddas perspektiven och det finns ett antal mycket fina scener som fick mig att tänka på amerikansk 50-tals film-noir när den är som bäst. Samma ödesmättade stämning, samma oförmåga för individerna att komma ut ur de predikament som de satt sig i. Det finns en scen som är en liten hommage till Raymond Chandlers ”The Big Sleep, den berömda scenen i växthuset med alla orkidéer.
Banville ville bli konstnär som ung och det visuella i han skrivande är tydligt. Boken lämnar flera starka bilder kvar i minnet.

Quirke är en spännande och sammansatt personlighet, Jag undrar om han inte valde namnet för att vi skulle associera till ”quirky”, besynnerlig. Överhuvudtaget så håller personbeskrivningar en högre nivå än jag är van vid hos deckare. Kvinnoporträtten är klart mer intressanta än vanligt.

Det är inte en bok som du läser för att få en stund förströelse utan det är en roman som tar tag i dig och som sakta kopplar sitt grepp och samtidigt har fina litterära kvaliteter. Det är en bok som stannar kvar i minnet vilket inte är en kvalitet jag ofta finner hos deckare. Vill du ha en stunds avkoppling, leta någon annanstans.

Banville har skrivit ett par till under pseudonymen, men ingen finns tyvärr på svenska. Brombergs skall ha tack för att de översatte denna!

Jag avslutar med att citera Michael Dibdins mycket uppskattande recension i Guardian som jag tycker har en rolig slutkläm:

”It would be absurd to suggest that Banville writing as Black is better than Banville writing as Banville, but in a different and yet fascinatingly similar way he is every bit as good, and deserves to win a new, broader readership with this fine book. Crime writers have been moaning for years that their stuff never gets considered for the big literary awards; the possibility of competition from the other direction has been less discussed. If there’s any justice, Banville should be able to add the CWA Gold Dagger to his heap of trophies, but I hope this doesn’t start a trend. Life is hard enough for those of us who labour away down in the potboiler room without the toffs from the penthouse suites showing up and acting like they own the place.”

Reviderad 20-04-18

 

John Banville

KÄRLEKENS KINESISKA ASKAR – NICOLE KRAUSS: THE HISTORY OF LOVE

Publicerat den av


Nicole Krauss (1974-):
The History of Love
Utgiven: 2005
380 sidor
Viking

The History of love är en mycket bra roman. Jag var fast från första meningen och hela boken igenom. För de som vill läsa mer om handlingen så gå till någon annan recension, eller gör helst inte det. För ju mindre du vet desto mer kan du njuta av den sinnrika kompositionen, av de små kinesiska askar, som romanen är uppbyggd av.

Det är en underbart välskriven bok, om kärlek, minne, förlust, livsval. Krauss är rasande skicklig och har en förmåga att gestalta de olika berättarnas röster, den gamle mannen som ser tillbaka på sitt liv, tonårsdottern som hanterar sin vilsenhet efter faderns död genom att försöka hitta en ny man till sin mamma, hennes bror som tror att han är slags religiös figur, en ”lamed wownik”. Krauss lyckas snickra ihop detta avancerat romanbygge utan att det riskerar att falla samman.

I romanens fond finns judarnas tragiska historia med andra världskriget, koncentrationslägren och diasporan. Den historia och de händelser som gör att romanens personer kastas ut i världen, som sätter bollarna i rullning.

Jag har svårt att hålla igen min entusiasm över denna bok som jag varmt anbefaller. Det finns så mycket humor, klokskap och livsvisdom i boken. Hon är en synnerligen rikt begåvad. Att detta är den andra romanen en en ung författare är häpnadsväckande.
Frågan är hur långt hon kan gå?

Reviderad 210819

Nicole Krauss

DESSA ENGELSKA EXCENTRIKER – JOHAN HAKELIUS: DÖDA VITA MÄN

Publicerat den av

Johan Hakelius (1967-):
Döda Vita Män
Utgiven 2009
420 sidor
Atlantis

Johan Hakelius har gett anglofilin ett ansikte i Sverige, eller man kanske skall kalla det anglomanin. Han verkar besatt av det engelska och klär sig som han steg ut ur ett avsnitt av Brideshead Revisited, ofta på gränsen till det parodiska. Hakelius intressesfär är den engelska överklassen, det finns inget av arbetarklass, radhustristess, några ”Angry Young Men”,  kolgruvor eller annat som man kan förknippa med landet.

Själv var jag anglofil i början av 80-talet då jag studerade engelska och bodde i England ett par månader. Sedan gick jag vidare, kände ett det var lite passé med detta glamoriserande av en engelsk överklass. Kontrasten till det ganska fula, illa klädda och fult möblerade England jag mötte i verkligheten var slående.

Men en gång anglofil alltid anglofil. När jag väl satte tänderna i denna mycket underhållande bok så slukade jag den på ett par dagar. Den är full av en hel serie märkliga individer, begåvade, mångfacetterade, några av dem otrevliga, självupptagna och mycket destruktiva.

Essäerna handlar om allt från journalister, författare som Evelyn och hans son Auberon Waugh, andra skönandar till politiker som nazisten Oswald Mosley och den konservative Alan Clarke som skrev mycket självutlämnade dagböcker från sina år i politiken. Det slog mig var hur liten den världen i många avseenden är. Hur många namn jag kände igen från lektyren under 80-talet.

Alla personer är självfallet inte är lika intressanta att följa. Jag fann essäerna om den självförbrännande Jeffery Bernard och om esteten Stephen Tennant fascinerade. Andra höjdpunkter var essän om Alec Guinness, vars dagböcker verkar vara intressant läsning, och den om James Lees-Milnes, sekreterare i National trust. Andra avsnitt om fann jag mindre intressanta.

Anthony Powell

För mig var det speciellt att läsa essän om Anthony Powell. Min anglofili gjorde att jag nog är en av de få i Sverige som läst hans romansvit ”A dance to the music of time” i 12 delar (1951-1975)  En stillsamt framflytande fresk över den engelska övre medelklassen och överklassen från 30-talet fram till 70-talet som brukar jämföras med Proust. Dessutom läste jag hans memoarer ”To Keep the Ball Rolling” i 4 delar och några av de övriga sju romanerna han skrev. Men det var länge sedan och jag har inte många minnen kvar av det.

Powells status är omdiskuterad. En del jämför honom som sagt med Proust, medan andra anser att han inte riktigt når upp till sina stora ambitioner som författare

En utvikning:  För några år sedan publicerade Powells gode vän V.S. Naipaul en essä om honom i sin bok En författares krets  (A writer´s people”).  Powell, då i 50 årsåldern erbjöd den unge Naipaul sin vänskap. Naipaul talar med värme om honom och hans vänsällhet. Det blir aldrig av att Naipaul läser Tonys böcker under hans livstid. När han efter Powells död ombeds att uttala sig om hans romankonst inser han att han inget att säga. Naipaul griper sig an Powells romansvit och upptäcker att han är en medioker författare som inte hängt med i samhällsutvecklingen och som  dessutom skriver en alldeles för ordrik prosa. Han sågar även den av Powells övriga romaner som Hakelius uppskattar mest ”From A view to a death” från 1933.
Detta skapade en hätska kommentarer på engelska kultursidor.  Det sågs som ett exempel på Naipauls sedvanliga förmåga att okänsligt såra människor.  Bla skrev författaren A. N. Wilson att Naipaul är så uppfylld av sig själv så han inte ser Powells komiska talang.

Tillbaka till Hakelius. Det är en välskriven, mycket underhållande, fylld av en närmast encyklopedisk kunskap och är en guldgruva för dem med ett intresse för denna lilla skärva av världen. Jag kan dock inte rekommendera att läsa den i ett svep. Det blir lätt för mycket. Jag dränktes av alla dessa märkliga figurer och all information om dem.
Med lite besinning bör detta överfyllda smörgåsbord bäst avnjutas.

/Reviderad 200229

 

AUGUSTPRISET 2002 – LARS-OLOF LARSSON : GUSTAV VASA – LANDSFADER ELLER TYRANN

Publicerat den av

Lars-Olof Larsson (1934-):
Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann
Utgiven 2002
380 sidor
Prisma

Lars-Olof Larsson är en av Sveriges största kännare av denna perioden i svensk historia. Larsson har skrivit en mycket läsvärd bok om Gustav Vasas (1496-1560) liv och politiska gärning. Larsson sätter honom i ett europeiskt sammanhang och avfärdar en hel del myter om honom.

Fram växer bilden av mycket skicklig, totalt skrupelfri politiker, utan högre utbildning och finess. Gustav Vasa hade liten förståelse för nyare tankar och intellektuell skolning. En realpolitiker som gjorde vad som behövdes för att få och behålla makten. Dessutom samlade han på sig mer tillgångar än någon senare furste  genom att konfiskera egendom, framför allt från kyrkan, och ta ut höga skatter.

Gustav Vasa inleder den centralisering som fortfarande är utmärkande för Sverige.
Han var betydligt skickligare som inrikespolitiker än som utrikespolitiker. Larsson har flera exempel på hur hans agerande utomlands inte ledde till önskade resultat.

Det är inte en smickrande bild av vår landsfader som växer fram. Det är snarare tyrannen jag minns efter avslutad läsning, ett porträtt av en maktmänniska per excellens.

Det är en fascinerande porträtt Lars-Olof Larsson tecknar på en mycket smidig och elegant prosa. Absolut en bok för den historiskt intresserade lekmannen som vill veta mer om denna period.
Boken belönades med Augustpriset 2002.

/Reviderad 200229