NOBELPRISET 2010 – HERTHA MÜLLER: ANDNINGSGUNGA

Hertha Müller:
Andningsgunga
”Atemschaukel”
Övers: Karin Löfdahl
Utgiven 2009
280 sidor
Bonniers

Hertha Müller var inte otippad när hon förra året fick Nobelpriset i litteratur. Även om flera av hennes böcker var översatta så tror jag inte att hon var läst i någon större utsträckning i Sverige. Müller var mer av ett aktat namn bland kritikerna. Det är roligt när priset drar fram en eminent författare i ljuset. För att detta är en mycket bra författare är det ingen tvekan om efter att ha läst romanen.

Bakgrunden till historien:  En stor mängd tysktalande rumäner, bland dem Hertha Müllers mor,  skickades 1945 till arbetsläger i Ryssland. Det var en bestraffning för den rumänska fascistiska regeringens samarbete med Hitler. När ryssarna tagit över Rumänien fick dessa fångar hjälpa till med återuppbyggnaden av landet.

Romanen skulle varit ett samarbete med författaren Oskar Pastior som själv satt i ett läger under några år. Pastior hann dock att avlida innan de var klara. Till slut skrev Müller romanen på egen hand. Då hade de tillsammans gjort vad jag förstår ett omfattande researcharbete och intervjuat ett stort antal tidigare fångar.

Romanen skildrar Leo som skickas till lägret i början av 1945. Leo, en ung homosexuell, ser det nästan som en befrielse att få lämna hemmet och komma ut i världen. Detta kommer på skam. Leo kommer att tillbringa fem hårda, förnedrande och hungriga år i lägret innan han kommer tillbaka.

Müller skriver inte en rak berättelse utan vi får ett antal scener, ibland mycket korta, som beskriver det nedbrytande livet i lägret och vad det gör med människorna.
Flera av kapitlen handlar inte människor och händelser utan om tingen som de kommer i kontakt med. Kapitlen kan heta ”Cement”, ”Om kolen”, ”Om de kemiska substanserna”, ”Om slaggen” m.m. Detaljrika beskrivningar om hur dessa saker påverkar, nöter ned och sliter ut individerna som tvingas arbeta med dem. Jag kan tänka mig att mycket av romanens konkretion kommer från det digra intervjuarbetet. Vi känner i kroppen hur det är att gå med de värdelösa träskor som de tilldelas eller att kämpa med kolen i källaren om nätterna som Leo får göra.

Det var länge sedan jag läste en roman där språket som fenomen står så i centrum. Det är som en besvärjelse. Genom att benämna tingen med sina riktiga eller några påhittade namn så har du en chans att överleva. För den nakna verkligheten går inte att ta in. Språket blir ett skydd.

Vi möter olika personer i lägret. Tur Prikulitj, uppsyningsmannen bland fångarna, ryssarnas förlängda arm, hans Bea Zakel , älskarinnan med särskilda förmåner, den förståndshandikappade Planton-Kati som aldrig förstår var hon är, Fenja som delar ut brödransonen varje dag m.fl. De känns ändå som sekundära jämfört med huvudpersonen, Hungerängeln. Hungern går som en röd tråd genom hela romanen och ängeln blir symbolen för lidandet. Hungern som pressar ned dig till nollpunkten, hungern som får människor att begå hemskheter, hungern som aldrig släpper.  Leo känner samma hunger 30 år senare. Hungerängeln har gått in i hans själ och aldrig lämnat den.

Leo blir aldrig fri från lägret. När han kommer hem till Rumänien vill ingen prata om det och Leo tror inte heller att han kan bli förstådd.  Lägret har märkt honom för livet och dömt honom till ett utanförskap som han aldrig övervinner.

Det här är en roman som kräver långsam läsning. Boken som är på 280 sidor och har 64 kapitel. Några är på endast en sida eller på några rader, mer som prosalyrik. Ibland är hon lättläst och konkret, ibland så fann jag vissa meningar och metaforer svåra att förstå.
Müller har dock en fantastisk språklig behandling som är en njutning att läsa. Jag måste sjunka in i texten annars missar jag nyanserna.

Andningsgunga har legat kvar i mitt huvud sedan jag avslutade den. Leos öde, det fantastiska språket och tanken att det finns mer att utvinna i texten gör att den inte vill släppa sitt grepp.

/Reviderad 200229

BÄSTA ÖVERSATTA DECKARE 2010 – DEON MEYER: DEVILS PEAK

Deon Meyer (1958-):
Devils Peak

”Infanta”
Utgiven 2007
420 sidor
Övers från engelska:
Mia Gahne
Weyler förlag

Mitt i läsningen av en annan bok hörde jag att Deon Meyer fått Svenska Deckarakademins pris för bästa översatta deckare för Devils peak. Trots att jag var lite besviken på Jägarens hjärta blev jag nyfiken. Efter min resa till Sydafrika 2003 har jag en fascination för landet och insåg att jag ändå fastnat mer för karaktärerna än jag trodde. Lånade boken på biblioteket, tittade på första sidan och sedan var jag fast.

Devils peak är en suverän deckare. Den har Meyers otroliga driv, han vet hur man skriver en bladvändare. Detta går emellertid inte ut över karakteristiken av människorna och beskrivningen av miljöerna. Och det ger en extra dimension när han nämner Kloof Street. Jag minns att där satt jag och fikade en hel del under min vistelse i det fascinerande Kapstaden, en stad med ett speciellt ljus och speciell atmosfär.

I denna roman så vävs livsödena för Christine van Rooyen, en prostituerad vit kvinna, Bernie Griessel, en alkoholiserad polis och Tobela Mpayipheli, som vi känner från de tidigare böckerna, samman.

Boken inleds med att Tobelas adoptivson som han älskar högt blir mördad och förövarna kommer undan rättvisan. Tobela ger då sig ut på ett korståg och mördar personer som förgripit sig på barn.
Bernie Griessel är polisen som leder utredningen. Han är utsparkad från sitt hem, hans fru har givit honom ett ultimatum.  Är du inte nykter 6 månader så blir det skilsmässa och adjö till barnen.
Visst vi har läst eller sett detta förut, men Meyers skicklighet som författare gör att det inte blir klichéfyllt utan det är mycket gripande. Det är med engagemang man följer hans kamp med sin inre djävul.

Mycket gripande är också skildringen av Christine och hennes väg in i prostitutionen och livet som ensamstående mamma och sexarbetare

Dessa öden vävs samman till en otroligt spännande historia med ett crescendo som nästan tar andan ur läsaren. Utan att ha läst några av de andra nominerade så inser jag att denna bok är väl värd sitt pris!

/Reviderad 200227

 

TILLBAKA TILL MEYER-LAND – DEON MEYER: JÄGARENS HJÄRTA

Deon Meyer (1958-)
Jägarens hjärta

”Proteus”
Utgiven: 2003
380 sidor
Översatt från engelska av Jesper Högström
Weyler förlag

I somras läste jag Meyers debut, Död i gryningen, och den tyckte jag mycket om.  Jag var nyfiken på om hans kunde hålla samma höga nivå i nästa bok. Den nominerades av Svenska Deckarakademin till bästa utländska kriminalroman 2009.

Huvudpersonen i denna roman är inte Zatopek van Herden, som dock dyker upp en bit in, utan Tobela Mpayipheli. ”Tiny” var  en bland busarna i den förra romanen och har ett förflutet som ANC-soldat. Tiny, stor som ett hus, lojal och vänfast, med en fysisk styrka och snabbhet utöver det vanliga. Nu har han lämnat det kriminella livet bakom sig och arbetar som motorcykelmekaniker. Tiny bestämde sig för att lämna det våldsamma livet bakom sig och bli en ny människa, en människa som inte är styrd av sin ilska och använder våld i trängda situationer.

Tiny har ett gott liv. Han har träffat en kvinna vars son han tagit till sitt hjärta, Han har sitt arbete, tar hand om sin familj och en trädgård som han pysslar om. I framtiden finns drömmen om en egen gård. Men när en vän ur det förflutna kallar på hjälp så kan inte Tiny säga nej och ger sig ut på som det visar sig en lång och våldsam resa på motorcykel över hela Sydafrika.

Som i den tidigare romanen så ligger Sydafrikas våldsamma historia som en fond för berättelsen, de motsättningar som finns mellan olika grupper, klasser och kön i ett hårt drabbat samhälle. Och det är en av styrkorna i denna deckare. Dock så gav dig mig inte lika mycket som den första.

Deon Meyer sade i radioprogram jag hörde härom dagen att han vill skriva bladvändare. Det kan han. Som läsare forsar du över sidorna för det är onekligen spännande. Men jag kände efter ett tag att det gick för fort, att ibland blev styckena som snabba klipp i en film, snabbheten gick ut över gestaltningen. Tinys resa är en lång resa och jag kände att jag tröttnade lite mot slutet. Det var lite svårt för Meyer att variera sig i beskrivningen av resans delar.

I övrigt finns det ju mycket man känner igen från andra deckare, motsättningar inom polisen, korruption, påtryckningar. Inget nytt under solen. Å andra sidan är han inte en oäven persontecknare även om det ibland dyker upp lite klichéer.

Jägarens hjärta blev lite av en besvikelse. Hade det varit den första jag läste av Meyer kanske bedömningen varit en annan.

/Reviderad 200227

NOMINERAD TILL BOOKER-PRISET – IAN MCEWAN: PÅ CHESIL BEACH

Ian McEwan (1948-):
På Chesil Beach
”On Chesil Beach
”Utgiven 2007
170 sidor
Övers: Maria Ekman
Brombergs

Denna uppmärksammade roman av Ian McEwan är den näst senaste i hans vid det här laget ganska omfattande produktion. Jag har läst några av de tidigare romanerna och har tyckt mer eller mindre bra om dem.  Försoning (Atonement) var bra, jag var mycket förtjust i Kärlekens raseri (Enduring love) och undrade över hur tusan en medioker bagatell som Amsterdam kunde få Booker-priset. Och det var jag inte ensam om.

Frågan är om inte På Chesil Beach är den  av hans romaner som gripit mig starkast. Det är en oerhört slipad och välskriven roman, där vartenda ord känns som om det vägts på guldvåg flera gånger innan det till slut fastnat på papper.

Ett tema hos McEwan verkar vara hur en slumpartad händelse som tillsynes inte är speciellt uppseendeväckande får oerhörda konsekvenser i personernas liv. Brionys lilla lögn i Försoning,  den magnifika inledningsscenen i Kärlekens raseri där huvudpersonen möter Jed Perry, ett möte som kastar om hans liv.

Här möter vi  ett ungt par Florence och Edvard på sin bröllopsmiddag. Det är tidigt 60-tal före den sexuella revolutionen. För första gången kommer de vara riktigt intima med varandra. Edvard har längtat efter denna natt som Florence med allt mer skräck ser fram emot.

Romanen utspelar sig under middagen och dess dramatiska och katastrofala efterspel.
McEwan varvar romanen med tillbakablickar om hur de möttes, av en slumpartad tillfällighet förstås, med hur deras kärlek utvecklas samtidigt som skillnaderna dem emellan vad gäller bakgrund, klass & kön blir mer framträdande.McEwan låter oss gå in i deras tankar och känslor och se hur de fångade i tidens väv, lyssnar, tolkar och missförstår varandra. Hans detaljerade skildring av deras inre är inte annat än mästerlig.

Det är en sorglig roman om två människor som kunde delat ett liv som men som missade chansen.  Den är mycket gripande och virtuost välskriven. Översättningen är utmärkt. Rekommenderas varmt.

/Reviderad 200227

 

 

EN MYCKET BRA DEBUT – DEON MEYER: DÖD I GRYNINGEN

Deon Meyer (1958-):
Död i gryningen
”Feniks”
Utgiven: 2000
Översatt från engelska
av Jesper Högström

405 sidor
Weyler förlag

Sydafrika är ett fascinerande land som jag besökte 2003 och som jag gärna skulle åka tillbaka till. De sydafrikaner som jag tidigare läst är den suveräne J. M. Coetzee, Andre Brink och Nadime Gordimer, men aldrig någon deckare. Nu var det dags.
Deon Meye. är den förste deckarförfattaren med internationell framgång som skriver på afrikaans. 

Zatopek van Herden är en fd polis, numer något nedgången privatdeckare, som får i uppdrag att undersöka ett brott, ett mord på en antikvitetshandlare som polisen gått bet på att lösa. Jag vet, ni tänker så klyschigt, det har vi läst förr! Men Meyer skapar trots alla klyschor en trovärdig och mångfacetterad karaktär som läsaren bryr sig om.
Vartannat kapitel är en skildring av van Heerdens märkliga barndom, uppväxt och liv fram till nu och vartannat kapitel är själva mordgåtan.

Kriminalhistorien, som är mycket spännande, för oss successivt in läsaren i Sydafrikas mörka traumatiska förflutna. Samtidigt kommer vi djupare in i van Heerden´s mörka inre.
Det är skickligt, välskrivet och mycket underhållande, en riktigt bladvändare. Absolut en författare att läsa mer av.

/Reviderad 200227

 

 

 

OM SICILIEN OCH DESS MAT – MATTHEW FORT: SWEET HONEY, BITTER LEMONS

Matthew Fort (1947-)
Sweet Honey, Bitter Lemons:
Travels in Sicily on a Vespa.
Utgiven: 2009
350 sidor.
Ebury Press

Matthew Fort är engelsk matjournalist som skrivit bla för The Guardian.
Författaren var på Sicilien med sin bror för 25 år sedan och har sedan längtat tillbaka.

Vi får följa honom under två resor runt Sicilien. Denna gång reser han ensam på en vällastad vespa. Det är mycket trevligt att följa hans resa. På en avspänd prosa berättar Fort om siciliansk mat och hur den formats av att ön alltid varit en kulturell smältdegel. Vi får möta olika personligheter med ett passionerat förhållande till Sicilien och dess mat. Och vilka måltider. Jag blev proppmätt bara av att läsa om dem.

Förutom beskrivning av dessa läckerheter så målar Fort med lätt hand  upp det skiftande sicilianska landskapet och arkitekturen.
Boken var en utmärkt aptitretare inför sommarens resa till Sicilien.

/Reviderad 200227

 

 

 

VINNARE AV GONCOURTPRISET OCH FRANSKA AKADEMINS STORA ROMANPRIS – JONATHAN LITTELL: DE VÄLVILLIGA

Jonathan Littell (1967-)
De välvilliga
”Les bienveillants”
Utgiven 2006.
På svenska 2008
Översättning: Cecilia Franklin
900 sidor.
Brombergs

De välvilliga är en mycket märklig och tjock bok på 900 sidor. Att läsa en bok av den magnituden tar sin lilla stund. Den tog två månader för mig att komma igenom. Jag kan ibland undra över författares önskan över hur mycket tid vi som läsare förväntas att ägna åt deras alster. Som när Tomas Mann i förordet till den stora romanen Bergtagen skriver att om vi tycker om den så läs den gärna en gång till så att struktur och tematik framkommer tydligare.

Var det värt det? Ja är svaret. Det är en fullkomligt hisnande roman. Littell har skapat en romanfigur, Max Aue, som är en människa vi kan identifiera oss med. Han är en bildad, beläst & musikälskande europé. Men, och det är det stort men, han begår samtidigt de mest monstruösa handlingar. Det är ingen dålig bedrift av Littell att få ihop det.

Vi följer Max under hela andra världskriget via slaget vid Stalingrad och slutuppgörelsen i Berlin, genom de mest fruktansvärda händelser. Skildringen av massakern i Babi Yar kommer jag sent att glömma, med sina fotografiska beskrivning. Sakta så förs han in i mörkret för att på sista sidorna begå ett brott som för honom in i totala tomheten.

Det som fascinerat Littell enligt en lång intervju med Pierre Nora, en fransk historiker, i tidskriften Atlas Litterära Tillägg no.1 är det byråkratiska systemet bakom de avskyvärda handlingarna. Att för att få dessa enorma krigsoperationer att fungera så krävs att en mängd administrativa och logistiska funktioner.
Max Aues roll i kriget är att försöka förbättra för fångarna i koncentrationslägren, inte av humanitära skäl utan för att de behövdes i krigsindustrin. Littell skildrar skickligt byråkratin, med sina karriärister, kohandlandet, de politiska trätorna, maktstriderna bakom själva krigsoperationerna. Det upptar en stor del av romanen och det kan nästan bli lite tröttande. Jag kan tro att det ligger en poäng i det, att det är Littells avsikt är att vi skall bli överväldigade av detta. Uttröttning som en litterär metod?
Boken växlar mellan intensiva och uppslitande scener från krigsområdena och långa passager om byråkratiska processer. Denna växelverkan är en av romanens styrkor.

Det andra temat i boken är det mytologiska som jag inte är insatt nog för att egentligen få grepp om. Daniel Mendelssohn har skrivit en mycket intressant i recension av boken i New York Review of Books. Titeln kommer ju från ett gammalt grekisk drama Eumeniderna som gav Littell en struktur att skriva inom enligt intervjun med Nora.
Max Aue har en försvunnen fader som han glorifierar och hatar, är homosexuell, har ett incestuöst förhållande till sin syster, mördar sina mamma och hennes nya man. Detta låter som en grekisk tragedi minst sagt. De delarna har jag svårare att ta till mig till och har lite svårt att se hur de fungerar i romanen.

Det som var min stora behållning av boken var skildringen av kriget och hur de ansvariga resonerade, hur övertygade de var om nationalsocialismens förträfflighet, hur blinda de var för att annat synsätt, hur de kunde stänga av sin moral för utföra de handlingar som utföres. Littell är ofta saklig i sin beskrivning och det gör det än värre.
Littell blandar fiktiva personer med verkliga som spelar framträdande roller i romanen som Göring, Himmler och Speer. Boken stundom känns dokumentär.

Det finns ett skäl till att jag tycker att boken inte är en fullträff. Littells prosa är ganska platt, mer funktionell än något annat. Det är kraften i berättandet och den historiska trovärdigheten som gör den läsvärd.

Mottagandet har varit mycket blandat världen över men i Frankrike fick den både Goncourtpriset och Franska Akademins stora romanpris.

/Reviderad 200227