NOBELPRISET 2008 – J.M.G LE CLEZIO: ALLT ÄR VIND

J.M.G Le Clezio (1940-)
Allt är vind
”Révolutions”
Utgiven 2003
På svenska 2007
Övers: Ulla Bruncrona
420 sidor
Elisabeth Grate förlag

Varje år i oktober har en av årets höjdpunkter inträffat allt sedan jag började intressera mig för litteratur. Årets Nobelpristagare har meddelats. Det var med sorg och bestörtning jag följde turerna kring ”Kulturprofilen” Jean-Claude Arnault och Svenska Akademins hantering av den krisen. För att inte tala om Horace Engdahls totala blindhet inför 18 kvinnors berättelse om övergrepp.

Nobelpriset är ju en liten men viktig del av Akademins stora arbete. Ett pris som lyfter fram litteraturen och läsningen. Jag är övertygad om att många författarskap aldrig skulle översatts om inte ett potentiellt Nobelpris hägrade. Låt oss hoppas att det kan komma tillbaka till det fina pris det en gång har varit.

Utan Nobelpriset hade jag definitivt inte läst denna underbara roman av 2008 års pristagare Jean-Marie Gustave (J.M.G) Le Clezio. Le Clezio är en fransk-mauritisk författare vars far var engelsman. Båda föräldrarna har dock sina rötter i Bretagne.
Le Clezio har skrivit ett 40-tal böcker sedan genombrottet som 21-åring med Les Proces-Verbal (Rapport om Adam).
Le Clezio har levt ett nomadliknande liv. Har bott i Frankrike, Panama, México och USA. Har levt med nomader i öknen och bland naturfolk. Allt detta finns med i denna rika roman.

Allt är vind består huvudsakligen av två berättelser, Det ena är en lätt självbiografisk historia om Jean Marro, som är jämnårig med Le Clezio, och hans uppväxt i Nice under det våldsamma Algerietkriget. Han driver runt, har lite affärer med olika kvinnor, diskuterar filosofi och livet med sina vänner. I bakgrunden finns hela tiden det våldsamma kriget. Jean gör vad han kan för att slippa göra militärtjänstgöring. Han har vänner som deltagit i kriget och omkommit.
Jeans fasta punkt är faster Catherine, en blind kvinna som sitter i sin lägenhet och minns tiden då Jeans förfäder levde på Mauritius. Hon bli en vägvisare för Jean i berättelsen om hans liv och hans släkt historia. Om det älskade livet på Mauritius och katastrofen som tvingade dem att lämna sitt paradis.

Jean lämnar Nice och åker vidare till London för att till slut hamna i México innan han är åter i Frankrike. Hans liv kantas hela tiden av stora politiska konflikter. Algerietkriget, studentupproret i Paris och upploppen i México.
Jean är en orolig själ på jakt efter sig själv och meningen med sin existens. Rotlösheten driver honom vidare men oron i hans omgivningar, fattigdomen och förtrycket gör att han inte finner någon ro någonstans.

Den andra berättelsen handlar om hans förfader från Bretagne som ansluter sig till franska revolutionen. Då revolutionen går åt fel håll tar han chansen att ta sig till Mauritius för med sin familj skapa sig ett nytt liv. Väl framme urartar revolutionen även där och förtrycket och diktaturen kommer tillbaka.
De båda berättelserna speglar varandra genom tiden och rummet.

Originaltiteln är Revolutions, Revolutioner. I bakgrunden finns hela tiden upproret, hoppet om att saker och ting skall förändras och förändras till det bättre. Vinden sveper igenom människorna liv, drar med sig dem men drar även med sig en massa bråte. Men Le Clezio visar att vinden tvvärr vänder tillbaka. Förtrycket återkommer.
Le Clezio beskriver hur den hatade kolonialismen slår sönder möjligheterna för ursprungsbefolkningen vare sig det är i Algeriet, Mauritius eller México. Makten får bara nya ansikten.
Le Clezio verkar ställa hoppet till det lilla livet, till kärlekens förlösande kraft och förmåga att skapa nytt liv.
Romanen avslutas med att ett ljus tänds och Jean skall bli pappa för första gången.

Det är en mångfacetterad text, ibland drömlik och undanglidande, ibland mycket konkret och stark.
Le Clezio för oss runt till olika platser både i rummet och i tiden. Han lyckas levandegöra dem på ett ypperligt sätt.
Romanen har inger rak romanstruktur men Le Clezio är inte en svår författare. Det är bara att njuta och glida med.
Det är på så sätt en paradoxal läsning. Le Clezio skriver om svåra saker med en stundtals mycket återhållen vrede. Men han gör det så oerhört vackert. Jag kan inte minnas att jag läst en vackrare prosa på många, många år.
Ulla Bruncrona har översatt romanen till en underbar svenska.

Aklademins motivering fångar väl denna bok;
”uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”

Mästerverk är ett mycket starkt ord men frågan är om detta inte är det första mästerverk jag läser på mycket länge.
Jag är mycket glad över att ha funnit detta författarskap.

Annonser

I DÖDENS VÄNTRUM – PAUL GUIMARD: LIVETS SMÅSAKER

Paul Guimard (1921-2004)
Livets småsaker
”Les choses de la vie”
Utgiven 1967
På svenska 1986
88 sidor
Översättning Jan Valdelin
Interculture

“Jag skulle ha avskytt ett slut genom en olyckshändelse. Jag tillhör inte dem som önskar en plötslig död. Att man omkring mig skulle kunna säga att han fick en lindrig död, han förstod ingenting, känns som höjden av skam. Döden är en alldeles för allvarlig sak för att mötas i förbifarten” (Sid 55)

Men det är just det som händer Pierre Berard i Paul Guimards tunna lilla roman Livets småsaker från 1967 i översättning av Jan Valdelin.

Paul Guimard var en framgångsrik författare med ett par romaner på sin meritlista. Detta är den enda på svenska vad jag vet. Han var även en hängiven seglare.
Guimards tema var slumpens skördar, tillfälligheternas spel och de små sakerna i livet som får en oväntad betydelse.

På väg till en advokatkollega kör Pierre i hög fart in i en kurva. Han möter en långtradare och en lastbil och kör av vägen. En av slumpens skördar, en tillfällighet. Som Pierre tänker: Hade han inte stannat till och sagt det där sista till sin fru hade han kommit till den ödesdigra kurvan 20 sekunder senare och klarat sig.
Skildringen av själva kraschen fick mig att tappa andan. Över flera sidor och med en påtaglig fysisk närvaro tumlar vi runt i bilen tillsammans med Pierre.

Också av en slump har Pierre ett brev i fickan som han skrev till sin fru och som han redan ångrar. Pierre vet att om han dör och hon får detta brev kommer det ge henne en stor sorg.
Pierre blir allvarligt skadad av smällen.

I andra delen av boken följer vi med Pierre när reflekterar över sitt liv, funderar kring kärleken och döden, kommer till någon form av klarhet innan han till slut avlider på sjukhuset.

Det låter inte som det roligaste du kan läsa, eller hur? Jag kan dock inte annat än att rekommendera denna tunna, starka och mycket välskrivna text. Romanen, som snarare är vad engelsmännen kallar en “novella”, är på endast 88 sidor. Den får dig som läsare att reflektera över livet på ett mycket konkret sätt skulle jag tro.

Boken gavs ut 1986 på det tyvärr avsomnade förlaget Interculture som gav ut mycket franskspråkig litteratur på 80-talet. Vill du läsa den så får vända dig till ett bibliotek eller köpa den på bokbörsen om du inte kan läsa den på franska.

Boken belönades med Prix des libraires (Franska bokhandlarnas pris) och märkligt nog filmats två gånger, trots att boken mest försiggår i Pierres tankar.

Otack är världens lön. Min vän T. skänkte mig boken 1988. Liten och tunn har den liksom försvunnit in i bland alla tjocka volymer i hyllorna. Över 30 år senare upptäcker jag den och får en stark upplevelse. Nästan som en av de livets små saker som Guimard så väl skriver om.

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: FÖR ATT DU INTE SKALL GÅ VILSE I KVARTERET

Patrik Modiano (1945-)
För att du inte ska gå vilse i kvarteret 
”Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Översättning: Anna Säflund-Orstadius
126 sidor
Elisabeth Grate Bokförlag

När Patrick Modiano fick Nobelpriset läste jag ett par av hans korta suggestiva romaner och Per-Arne Tjäders utmärkta introduktion över hans författarskap, Gare d´Austerlitz.

Den senaste tiden har jag varit sugen på att åter bekanta mig med Modiano och plockade ned För att du inte skall gå vilse i kvarteret från hyllan. Som vanligt från Elisabeth Grates förlag, läckert formgiven, nu med en underbar bild av  Christer Strömholm på omslaget. Det blev ett mycket kärt återseende. Jag sögs genast in i Modianos suggestiva prosa i fin översättning av Anna Säflund-Orstadius.

Jean Darange, en författare och ensamvarg, störs av en envist ringande telefon. Det är mycket sällan någon som ringer honom.
I andra änden är Giles Ottolini, en okänd man som funnit hans adressbok. I adressboken finns ett namn, Guy Torstel, som Ottolini är mycket intresserad av. Ett namn som även förekommer i Darange romanen Sommaren svärta. Darange minns inget om Torstel men den påstridige Ottolini och hans partner Chantal Gippay (dessa underbara namn som alltid förekommer hos Modiano!) ger honom en dossier med Ottolinis efterforskningar. Motvilligt dras Jean in i sitt förflutna.

“Det kanske var dumt av honom att begrava sig i det förflutna. Vad tjänade det till? Han hade inte tänkt på den perioden i livet på många år och till slut kommit att betrakta den genom en oputsad glasruta. Den släppte igenom ett matt sken men det gick inte att urskilja några ansikten eller ens silhuetter.” (sid 62)

Det sägs om Modiano att han skriver samma bok om och om igen. När jag läste mina tidigare blogginlägg om Modiano var det som om jag läste om denna bok. Intrigen som påminner om en deckares. Den undanglidande suggestiva känslan och den påtagliga melankolin. Föräldrar som svikit och inte finns kvar. Världen bestående av småkriminella, spelare, travbanor och bilgarage. Och vem är jag i allt detta?

Men mitt i det undanglidande också denna precision som Modianos användning av specifika adresser ger. Modiano samlar visst på gamla Paris-kartor och telefonkataloger.
Var det verkligen meningsfullt att dyka ned i den tjocka klibbiga massan igen? Allt eftersom Darange läste vidare förnam han något av det han upplevt kvällen innan då han försökte tyda dessa sidor; fraser man hör i dvala, och de enstaka ord man minns morgonen därpå saknar fullständigt innebörd. Allt ihop tryfferat med exakta adresser Rue de l’Ermitage 15, Rue Nicholas-Chuquet 12, Rue de Notre-Dame-de-Lorette 46. Som om det behövdes orienteringspunkter att hålla fast vid i detta gungfly. (Sid 73)
Det är som om Modiano beskriver sitt eget skrivande.

Jag läste ut romanen i går. Nu när jag sitter och bläddrar i den får jag lust att läsa om den. Så stark dragningskraft har Modiano på denna läsare. Han böcker är små juveler som man kan läsa och läsa om. Vilken tur att jag har flera olästa kvar.

Här kan du läsa mer om Modiano:
– De dunkla butikernas gata
– De yttre boulevarderna
 Nätternas gräs
– Villa Triste

 

 

ETT LITTERÄRT FYRVERKERI – MIRCEA CARTARESCU: ORBITOR – VÄNSTER VINGE

Mircea Cartarescu (1956-)
Orbitor – Vänster Vinge
”Orbitor – Aripa stângă”
Utgiven 1996
På svenska 2004
Övers: Inger Johansson
392 sidor
Bonnier Panache

Jag hade inte alls tänkt att läsa en krävande modern roman just nu. Men efter att ha läst recensioner av Mircea Cartarescus senaste bok Solenoid fann jag i min bokhylla ett exemplar av Orbitor – Vänster vinge som jag helt glömt att jag ägde. Det är första delen i den monumentala trilogi som gjort Cartarescu till en litterär superstjärna som ständigt nämnts i nobelprissammanhang. Jag öppnade boken och läste de första raderna. Det fanns något i texten som gjorde att jag genast ville läsa vidare.

Efter avslutad läsning kan jag säga att jag är kluven. Detta är på långa vägar det mest utmanande jag läst på många många år. Nästa 400 sidor av ett ordflöde som är gigantiskt. Varje mening måste läsas noggrant. Ingen dialog, bara beskrivningar av människor, platser och händelser. Han rör sig hela tiden i rummet och mellan verkligheten, drömmen och myten. Har finns inte mycket som liknar en traditionell romanstruktur. Efter 400 sidor kan jag knappast beskriva romanens handling och inte heller vad Cartarescu egentligen vill berätta även om jag har mina idéer om det.

Här finns huvudpersonen som heter Mircea, hans mor Maria, och romanens stora huvudperson Bukarest, Vi träffar på en mängd människor under olika perioder av Rumäniens historia,1970-talet under Mirceas uppväxt uppväxt, 1950 talet då modern växte upp men även tillbaka till förfäderna på 1800-talet. Och helt plötsligt befinner vi oss i New Orleans i fascinerade drömlik sekvens

Cartarescu väver samman sina stora kunskaper inom naturvetenskap och fysik, med religion och myter. Långa partier är som rena poesin fylld av många symboler symboler där fjärilen, den för triologin sammanhållande metaforen, återkommer i många olika skepnader, på olika sätt och i olika funktioner.

Det finns helt lysande passager och det finns passager som jag inte förstod ett ord av. Det finns helt realistiska passager och passager som är helt bisarra. Det är både mycket fascinerande och ibland mycket tröttande att läsa. Det stora flödet av ord och bilder gör att  berättelsen ibland tappar sitt driv framåt. Men jag blir samtidigt fascinerad. Två gånger bestämde jag mig för att lägga ned boken. För att dagen därpå fortsätta. Det finns ett sug i hans skrivande.
Inger Johansson har med rätta prisats för sin översättning. Helt enastående.

Detta är som sagt första delen i en trilogi. Kommer jag läsa vidare? Det får framtiden utvisa. Suget kan komma men det är en litteratur som verkligen kräver mycket av sin läsare.

Efter avslutad läsning kan jag inte låta bli att längta efter en lättläst  och spännande deckare som omväxling!
Dock jag skulle inte bli förvånad om Svenska Akademien ger honom ett pris i år när de skall dela ut två. På den nivån är Cartarescu.

 

EN OVÄNTAD OCH STOR LÄSUPPLEVELSE: ALEX SCHULMAN – BRÄNN ALLA MINA BREV

Alex Schulman (1976-):
Bränn alla mina brev
Utgiven 2018
265 sidor
Bookmark förlag

Alex Schulman är inte en person jag haft något intresse för. Utan att egentligen veta något har jag bara sett honom som en av de självupptagna pratkvarnar som befolkar vårt medielandskap likt gräshopporna i Egypten. Döm om min förvåning när jag läste Bränn alla mina brev och fann en text som är bland det mest berörande jag läst på mycket länge. Jag fick en mycket stark rekommendation från en person som känner mig väl att denna bok vore något för mig. När jag började läsa kunde jag inte sluta och slukade boken på ett par dagar.

Bränn alla mina brev är en mycket välskriven, spännande, gripande och på många sätt en fasansfull bok. Schulman kallar den roman, men med tanke på att det mesta verkar var sprunget ur verkligheten kanske man skulle kalla den dramadokumentär.

När Alex Schulman märker att hans barn är rädda för honom och att hans fru snart inte orkar mer, inser Alex att han måste försöka komma åt sin vrede. Hos terapeuten förstår han att hans vrede är som en cancer och en arvsynd som kommer från hans morfar författaren Sven Stolpe (1905-1996). En vrede som ödelade livet för många människor i hans närhet. Hans fru Karin, Alex mamma Lisette men även hennes fyra syskon.

Vad kom den här vreden ifrån? Detektivarbetet leder Alex till slutsatsen att sommaren 1932 hände det något. Under 10 dagar på Sigtunastiftelsen blev mormor Karin och den unge Olof Lagercrantz (19111-2002), senare en av Sveriges främsta kulturpersonligheter och far till David och Marika Lagercrantz, kära i varandra. Karin vill lämna Sven. De känner både en kärlek som de inte trodde vara möjlig men sitter fånga i tidens konventioner och mer konkret på Sigtunastiftelsen, med en patologiskt svartsjuk Sven Stolpe som vakar över dem som en hök.

Vad som sedan händer får du läsa om själv. Men det var en så omtumlande kärlek att den präglade deras liv. Karin släppte den aldrig. Olof skrev så sent som vid 70 års ålder en dikt som handlade om deras möte. I alla Sven Stolpes romaner fanns samma tema, en man som blir sviken av en falsk och hemsk kvinna. Och han skrev en hel bok så sent som 1980, som bara gick ut på att svärta ned Olof Lagercrantz

Sven Stolpe, lärdomsgiganten, var i högsta grad levande i min ungdom. Det var ingen författare personer i mina kretsar läste och han sågs lite som en rolig krumelur. Mycket slagfärdig, oerhört bildad, fruktansvärt produktiv, en enastående historieberättare men också oerhört konservativ och mycket katolsk. En udda fågel i Sverige.
Efter avslutad läsning har min bild förändrats, vilket även gäller författaren, till att se att Stolpe var inget mindre än ett monster. En oerhört narcissistisk och brutal människa som var beredd på att göra vad som helst för att skydda sig. Det finns scener i boken som får mig att kippa efter luft. Elakheten är magnifik och den krossar som sagt Karin.

Schulman väver ihop en text om hans egen letande efter sanningen, skildringen om de många helgerna han hälsade mormor och morfar i Filipstad och skildringen av triangeldramat. Allt under stigande spänning för mig som läsare. Schulman är dessutom en fin stilist som får det svenska sommarlandskapet att leva och dofta.

När jag fann tv-programmet Här har du ditt liv med Svens Stolpe tittade jag på det.
(https://www.oppetarkiv.se/video/2768208/har-ar-ditt-liv). Det hade troligen berett mig stort nöje om jag inte läst boken. Som en tidsskildring och ett porträtt av en man som tiden sprungit förbi. Nu såg jag en hycklande och kallsinnig Stolpe som var rent utsagt en lögnhals. En narcissistisk patriark.

Sven Stolpe är i dag i stort sett bortglömd. Och det är nog inte många som läser honom. Det har dock faktiskt kommit en biografi av Svante Nordin som fått fina recensioner. Här är ett exempel. http://www.bt.se/kultur-noje/ett-stormigt-temperament/

Som sagt detta var en överraskande och för mig stor läsupplevelse.
Jag kan inte nog rekommendera denna bok som just nu finns på bokrean. Tag och läs!

EN SICILIANSK KLASSIKER – LEONARDO SCIASCIA: UGGLOR I SOLSKEN – EN ROMAN OM MAFFIAN

Leonardo Sciascia (1921-1989)
Ugglor i solsken
”Il giorno della civetta”
Utgiven 1961
På svenska 1965
Översättning : Karin Alin
160 sidor
Tidens förlag

Leonardo Sciascia var en siciliansk författare, poet och politiker. 1961 gav han ut Ugglor i solsken (som egentligen borde heta Ugglans dag i översättning). Det är en kort liten roman och en “minor classic” i Italiensk litteratur, en bok som rekommenderas för alla som vill lära sig mer om Sicilien. Den blev en stor succé när den kom och har filmatiserats. Här kan du som kan italienska se den: https://www.youtube.com/watch?v=Ypg5SxbDhE4

På öppna gatan, när en man springer mot bussen, skjuts han brutalt ned. Mördaren springer sin väg. När kapten Bellodi, som är från Parma, långt ifrån Sicilien, skall försöka få vittnena på bussen att berätta har ingen sett något, ingen har minns något.
Samtidigt försvinner en fåraherde för att några dagar senare hittas mördad. Och morden verkar hänga samman. Det finns även kopplingar högre upp i samhällshierarkin.

Bellodi har sin misstankar mot maffian men han möter bara en vägg av tystnad. En av frågorna i boken är: finns maffian? När polisen försöker få fram svar är det ingen som förstår. Maffian, vad är det? Något ur någons fantasi? Vi har inte sett det. Det har någon hittat på.
Frågan som Sciascia ställer är: Går det att få reda på sanningen i ett land där den organiserade kriminaliteten har krupit in under skinnet? Där tystnaden och rädslan hela tiden finns. Och där maffian tydligen inte var så känd som den är idag

Att det var ett känsligt ämne bekräftar Sciascia i sitt efterord. Han skriver att han fått skala av romanen så mycket för att ingen skulle kunna känna igen sig eller se var på Sicilien det utspelar sig.
Under läsningen förstår man också att sicilianarna ser sig som ett eget land, och ett land de är stolta över. Italienarna förstår inte den sicilianska dialekten. Och det faktum att mordet utreds av en från fastlandet ses inte med blida ögon.

Det kallas en thriller, men det tycker jag är lite fel, Visserligen begås två mord och det handlar om en polisutredning men det är mer en välskriven berättelse om Sicilien, i fin översättning av Karin Alin, en av våra stora översättare under 1900-talet. Sciascia har ett kärvt språk men här finns också fina lyriska partier. Och stundtals en mycket fin humor när resultatet av undersökningen blir allt mer bisarr och återvändsgränderna fler.

Det var en bok som jag läste med nöje, du kan i princip läsa den i en sittning. Dock blev jag inte så tagen av den. Efter att ha sett ett antal filmer och serier om maffian fanns det en viss förutsägbarhet i romanen. Att den slog ned som en bomb 1961, när man inte pratade offentligt om detta, det är lätt att förstå.

Leonardo Sciascia

2003 återutgavs den i den prestigefyllda serien New York Review Books Classics. Mao lever Sciasica kvar.

Boken går att hitta på Bokbörsen
https://www.bokborsen.se/?f=1&qt=Ugglor%20i%20solsken

 

 

NOBELPRISET 1970 – ETT EPISKT KRAFTPROV – ALEXANDER SOLZJENITSYN: I DEN FÖRSTA KRETSEN

Alexander Solzjenitsyn (1918-2008)
I den första kretsen
В круге первом (V kruge pervom)
850 sidor
Översättning: Hans Björkegren
Brombergs förlag

1970 fick Aleksander Solzjenitsyn nobelpriset med motiveringen ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”.
Solzjenitsyn ses som en stor epiker i den ryska traditionen. Och det är han. Lätt utmattad men samtidigt förundrad över den enorma kraften i hans romankonst, slår jag ihop I den första kretsen som i sin rätta version är 850 sidor lång! Det är ett kraftprov av en stor författare.
(I Lennart Samuelssons förord kan man läsa historien om publiceringen. Den första version var 350 sidor kortare och inte lika kritisk.)
Tro dock inte att Solzjenitsyn är en svårläst författare. Stilen flyter lätt, språket rakt och okomplicerat. Översättningen är gjord av en av våra giganter, Hans Björkegren.
De 850 sidorna är fördelade i 96 relativt korta långa kapitel. Solzjenitsyn är också en författare med stor portion humor. Trots det är det en mäktig och stundtals inte helt lättsmält läsupplevelse.

Romanen utspelar sig under några dagar runt julen 1949.
En diplomat ringer ett samtal till USA:s ambassad för att varna dem att Sovjet vill stjäla atombomben av dem. Underrättelsetjänsten snappar upp det och vill självfallet ta reda på vem det är som talar. Uppdraget går till forskarna i fängelset Marfino, en sjaraska att lösa det. Förekomsten av sjaraskorna var länge inte känd. Det var läger där fångarna hade det relativt sett bra. Det var högutbildade och ibland mycket framstående tekniker och ingenjörer som arbetade dygnet om med att utveckla utrustning som tex olika former av avlyssningsapparatur. De var ofta dömda att sitta där i 10–20 år. Dessa straff kunde dessutom helt plötsligt för en liten företeelse förlängas med flera år. Eller om man protesterade så kunde de skickas till tex Gulag som var mycket värre. Titeln ”Den första kretsen” anspelar på Dantes helvete. Det fanns mao betydligt värre kretsar för den som inte skötte sig.

När boken, som självfallet inte publicerade i Sovjet, kom slog den ned som en bomb i väst. En riktig tegelsten, med knappast någon yttre handling, som skildrar ett par dagar i fängelset. Vad var det som gjorde den så viktig? Det var en inblick i en fruktansvärd diktatur, ett kolossalt och mycket brutalt maskineri fyllt med massa människor som såg till att det fungerade, eller åtminstone nästan. Solzjenitsyn driver ofta med dess otroliga ineffektivitet.

Samtidigt skildrar han fångarna i sjaraskan som med högt huvud gör vad de kan för att överleva och känna en stolthet med sina liv. De ställdes inför svåra moraliska ställningstaganden. Många trodde på socialismen, men inte på staten. Skulle de då ta fram redskap för att sprida socialism och motverka imperialism som samtidigt gör att staten kan öka förtrycket mot sitt eget folk?
I den första kretsen är en roman med många självbiografiska element. Det som närmast kan kalas huvudpersonen i denna stora berättelse, Gleb Nerzjin, är modellerad på författaren själv och många av hans medfångar har motsvarigheter i verkligheten.

Även om livet i lägret står centrum så finns det delar av berättelsen som utspelar sig utanför lägret. Persongalleriet är bedövande stort. Tack och lov finns det en förteckning av de viktigaste personerna i början. av boken. Flera personer dyker upp under några sidor för att sedan kanske eller kanske inte komma tillbaka. Genom dessa utvikningar, som blir en symfoni av röster, målar Solzjenitsyn upp det på många sätt svåra livet i en diktatur. Ett land där man tillber en enväldig ledare, där man ser konspirationer under varenda sten. Där du aldrig vet om den du pratar med är vän eller fiende som kommer att ange dig.
Under läsningen har jag många gånger ställt mig fråga vad vi är för varelser som skapar och fortsätter skapa dessa samhällen. Alla de som idag vill montera ner det demokratiska samhället och ropar efter en stor ledare bör läsa denna bok för att kunna tänka en gång till.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn (Алекса́ндр Иса́евич Солжени́цын),

För mig var ett tydligt exempel på kraften i Solzjenitsyns berättande att när jag läste om de första 100 sidorna, som jag läste för över 2 år sedan, fanns det mesta av läsningen kvar. Hans förmåga att skapa levande personer och levande miljöer är enastående. Visst finns det longörer, inte konstigt i en väldig tegelsten som denna, men de är få. Den är bara som med Anna Karenina som jag läste i höstas så MYCKET att jag som läsare blir överväldigad.

Om du är det minsta intresserad av att läsa om Ryssland och detta skede i historien av en mycket stor författare skall du inte tveka. Men se till att ha god tid på dig. Jag läste den under 2 månader och det är inget jag rekommenderar. Men man styr ju inte alltid över sitt liv

Efter två ryska tegelstenar (plus en tredje Dmitrij Gluchovskij Metro 2033 som jag inte kom igenom..än..) på ett halvår, tror jag det får bli några korta böcker!

EN KLASSIKER – LEO TOLSTOJ: ANNA KARENINA

LEO TOLSTOJ 1828-1910
Anna Karenina
Utgiven 1877
Denna nyöversättning kom 2007
Övers: Ulla Roséen
870 sidor
Norstedts

Pusst! Det kanske inte är ett helt politiskt korrekt uttryck vid avslutad läsning av denna koloss. Men det kände jag. 870 sidor! Den största tegelsten jag läst på evigheter. Och kanske den mesta klassikern på många många år. En roman som har en av de mest berömda inledningarna i hela litteraturen. “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Jag påbörjade läsningen i juli men det har kommit resor, en krävande flytt, andra böcker m.m emellan. Inte att rekommendera. Flera gånger var jag på väg att ge upp. Men ville trots allt inte ge mig halvvägs. Det är jag glad för idag.

Att läsa Anna Karenina var för mig lite som en lång bergsvandring. Det är vackert men också tröttande emellanåt. Det är stimulerande men det finns partier som inte är lika givande, där man travar på. Ibland vet man inte riktigt vart vägen leder. Men väl på toppen, när man ser ut över nejderna, ser skönheten och förstår sammanhanget, då känner man att det var en vandring väl värd att göra!

De flesta bokmalar vet vad Anna Karenina i grunden handlar om så det tänker jag inte nämna (googla om du undrar). Vad jag däremot inte visste var att Annas mycket tragiska historia är knappt hälften av den stora och mångfacetterade romanen.

Anna Karenina visar sig vara en stor familjeroman, om två olika familjer och människor i deras omkrets. En fresk över livet i ett segment i ryska överklassen vid den har tiden. Lika viktig som berättelsen om Anna och Vronskij är den om Levin, som en del skriver är ett porträtt av Tolstoj själv. Levin är vän till Annas bror Stiva. Romanen följer hans andliga resa från djup existentiell olycka till ett andligt uppvaknande och någon form av frid.

Tolstoj är en stor författare inte tu tal om det. Hans skildring av samhället, hans djupa människokännedom, hans milda humor, hans skarpa blick och förmågan att levandegöra romanfigurerna så att de efter alla sidor känns som personer jag träffat i verkliga livet, det visar hans storhet.
Även om romanen består en mängd olika delar finns dock skildringen av den strålande vackra, fascinerande och mycket olyckliga Anna, den fallna Anna, i centrum. Vilket porträtt! Sidorna som skildrar dagarna före det tragiska slutet är det starkaste och mest välskrivna jag läst på länge.
Visst här finns longörer som handlar om politik och jordbruk. Det fanns sidor har och var som jag skummade. Men nu när jag lagt ifrån mig boken är jag både mycket uppfylld av den och mycket glad över ha läst den.

Ett tips om du vill läsa den. Se till att ha god tid på dig så du bara kan sjunka in i denna stora berättelse Du kommer bli rikligt belönad.

I KOLDAMMET – RALF ROTHMANN: MJÖLK OCH KOL

Ralf Rothmann (1953-)
Mjölk och kol
”Milch und Kohle”
Utgiven 2001
På svenska 2009
Översättning: Jörn Lindskog
190 sidor
Bokförlaget Thorén och Lindskog

På bokmässan 2011, när mitt intresse för tysk litteratur hade kommit igång igen, besökte jag bokförlaget Thorén & Lindskog för andra gången. Denna gång träffade jag för första gången, den andra halvan av förlaget, den trevlige Jörn Lindskog. Jörn rekommenderade mig att köpa boken Mjölk och kol av Ralf Rothmann, ett för mig helt okänt namn. Inte konstigt då det är Jörn som introducerade honom i Sverige så sent som 2009. Vår kunskap om ny tysk litteratur i detta anglofierade land är mycket låg. Jörn har, som jag skrivit tidigare, gjort en pionjärinsats. Varken mer eller mindre.
Som det kan bli ibland hamnade boken i hyllan och blev stående där.

När jag nyligen såg att den mycket sympatiska bokbloggaren och Facebook-kamraten Mary Whipple på sin enastående blogg Seeing a world through books, skrivit en mycket lovordande recension av en av Rothmanns böcker (To die in Spring heter den på engelska) gav det mig impulsen att äntligen läsa romanen. Var det en pärla som varit gömd länge i min boksamling? Ja det visade det sig vara, en svart pärla, en pärla av kol.

Ralf Rothmann

Ralf Rothmann
Ralf föddes 1953. Han växte upp i Ruhr-området, känt för sina tunga industrier. Han utbildade sig till murare, flyttade till Berlin 1976 där han arbetade som bl.a. sjukvårdsbiträde och kock.
Rothmann debuterade 1984 med diktsamlingen Kratzer för vilken han fick Märkische Stipendium für Literatur. Debutromanen Stier kom 1991.
Idag har Rothmann publicerat många romaner och fått uppåt 20 litterära utmärkelser och priser. Han räknas som en av de betydande litterära figurerna i Tyskland om jag förstått det rätt.

Mjölk och kol
Det är en av fyra fristående romaner (Stier, Wäldernacht, Milch und Kohle, Junges Licht) som utspelar sig i Ruhr-området, där Rothmann växte upp. Den är självbiografisk och skildrar livet i en arbetarklassfamilj där huvudpersonen Simon är på väg att bli vuxen och drömmer om att ta sig därifrån.

Simons pappa arbetar i gruvan och hans mamma i kassan på en servering. De tillhör de tyskar som inte får ta del av tillväxten under 60-talet. Hans far, som egentligen är mjölkbonde, har fått lämna det när det inte gick att klara sig på det, för att slava i gruvan. De har svårt att få det att gå ihop. Vardagen är hård och överallt finns kolet närvarande. I luften, i tankarna, på kläderna och i håret.

En dag tar hans pappa dit en italienare som han lärt känna i gruvan. Guido som lagar fantastisk mat med ovanliga grönsaker och kryddor (en obetalbar scen!), charmar Simons mamma som bara en italienare kan. >Guido visar mamman på att ett annat liv är möjligt. Och familjen börjar krackelera.

Simon drar runt på motorcykel runt med sin betydligt modigare och våghalsiga vän Pawel. Gemensamt har de en längtan bort. Men då Simon är lugn och eftertänksam, är Pawel lite galen, mycket mer frustrerad och tänjer på gränserna för att till slut gå för långt.

Det är en roman där det egentligen inte finns mycket till handling, en roman där det på ett plan inte händer så mycket med på andra plan desto mer. Han skildrar väl de inre förändringar hos Simon då han skall ta sina första steg ut i en vuxenvärld. På så sätt kan man säga att det inte är en originell roman, det känns igen för andra ”coming of age”-romaner.
Den har dock många andra styrkor. Rothmann kan verkligen fånga miljöerna och både den ekonomiska och känslomässiga misären. Han gör det med en närhet och en ömhet för sina karaktärer. Simon är nu, likt Rothmann själv, en författare boende i Berlin, men han ser inte tillbaka på sitt förflutna med ilska och förakt, han ser hur svårt det var och har nått en slags försoning. Jag har förstått när jag läst lite om romanen att många tyskar kan identifiera sig med det som Rothmann skriver om.

Han skriver en lättläst prosa. Att Rothmann debuterade som poet i början märks. Även om det är mycket dialog så kommer hela tiden korta stycken där han med poets blick och språk fångar stunden. Flera gånger blev överrumplad av språkets skönhet. Och som med varje god roman låg den kvar och vibrerade i mitt inre efter avslutad läsning.

Tack för tipset och en fin översättning, Jörn.

Här kan ni köpa den och stödja utgivningen av god tysk litteratur.
https://www.adlibris.com/se/bok/mjolk-och-kol-9789197810616

ATT VANDRA I DRÖMMEN – ANTONIO TABUCCHI: REQUIEM – EN HALLUCINATION

Antonio Tabucchi (1943-2012):
Reqiuem  – en hallucination
”Requiem: uma alucinação”
Utgiven 1991
På svenska 2017
Översättning Hans Berggren
140 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Att läsa Antonio Tabucchis kortroman Requiem är som att falla, att falla in i en dröm. Världen är undanglidande och mystisk, svår att både gripa och begripa. Det draget fanns i den första boken jag läste av honom, den postuma Till Isabel – en mandala, men är ännu starkare här.

En stekhet dag i juli har berättelsens huvudperson stämt möte med en man kl. 12.00. Först tror han att det är kl. 12 på dagen men då mannen inte kommer inser han att det troligen var menat kl. 12 på natten. Den person som han skall träffa är Portugals store författare Fernando Pessoa (1888-1935), författaren till Orons bok, och en av Tabucchis husgudar.

När han inser att han har tolv timmar att slå ihjäl ger sig vår huvudperson ut på en tur runt i det stekheta Lissabon och träffar både levande och döda.  Det är både för honom kända och okända personer. Det är taxichauffören som inte kan några gatunamn men ändå hittar överallt, det är bartendern i baren på Museu Nacional de Arte Antiga som arbetat på Harry´s bar i Paris med att servera exklusiva drinkar till celebriteter, men nu mest får sälja lemonad till muséets besökare, det är läkaren som inte trivdes med sitt arbete och nu försörjer sig på att gå runt och berätta berättelser för folk på gatan, det är kyrkogårdsvaktmästaren som sitter och äter bönsoppa varje dag för det enda hans fru kan laga, det är vännen som på dödsbädden lämnar över en lapp som han inte förstår och nu vill han han reda på vad vännen menade.
Alla har de en historia att berätta eller en insikt som livet givit dem. För de flesta ha det inte gått bra för i livet, det har inte tagit den vändning de hoppats på.

Trots att Lissabon är, antar jag, en myllrande storstad är scenerna ofta tomma på andra individer än berättaren och den han möter. Jag som läsare trampar runt i en ovisshet om vad som är vad samtidigt som min fantasi berikas med bilder skriven på en oerhört vacker och musikalisk prosa. Det är som sagt drömlikt och mycket suggestivt.

När han till slut möter Pessoa och försöker få honom att berätta vad som är sant om hans barndom och inte vad andra skrivit och trott. Han vill ha ett ärligt svar. Då svarar Pessoa:
”Hör här, ni skall veta att jag inte är ärlig i den mening ni ger ordet. Min känsla uppstår genom den sanna fiktionen och jag betraktar den sortens ärlighet som en form av fattigdom, den suveräna sanningen har alltid varit att låtsas, det har alltid varit min övertygelse” (sid 119–120).
Dessa ord kan ses som ett credo över denna ljuvliga lilla roman.

Hans Berggren, en av våra mest meriterade översättare från portugisiska och engelska, har fört över Tabucchis portugisiska till en mycket njutbar svenska. Ja du läste rätt. Italienaren Tabucchi skrev denna bok på portugisiska som en hyllning till det landet som han i bodde under många år vars kultur han älskade djupt.
Även om Tabucchis Portugal säkerligen har lite att göra med det verkliga Portugal har jag genomläsningen av hans två böcker en oerhört stor lust att boka biljett på nästa plan till Lissabon, en stad som framstår i ett vackert melankoliskt skimmer

Detta är som sagt min andra Tabucchi, också den utgiven av fina Nilsson förlag. Boken är på 120 sidor plus ett efterord där Tabucchi beskriven lite om hur det kom sig att boken kom till och varför han skrev på den portugisiska.
Om du inte läst honom är kan jag inte annat än att hoppas du unnar dig att läsa denna underbara bok. Den är så kort så jag kommer återvända till den.
Be mig inte förklara vad den handlar om, det har jag egentligen ingen aning om men ”Känslor uppstår genom den sanna fiktionen” som Pessoa säger i boken.

Om inte Tabucchi avlidit i cancer 2012 var det många som trodde han skulle fått Nobelpriset i litteratur. För denna fick han italienska Pen-priset och nominerades till International Man Booker Award. Men tro inte att det är svår pretentiös litteratur. Långt ifrån. Det finns en sinnlig berättarglädje som gör att detta inte blir det sista jag läser an denna lysande författare.

 

EN FEMINISTISK KLASSIKER – MARGARET DRABBLE: THE MILLSTONE

Margaret Drabble (1939-)
The Millstone
Utgiven 1965
160 sidor
Penguin

I julklapp 1981 fick jag av min anglofila moster Ann-Sofie, som visste att jag delade hennes böjelse, tre romaner av Margaret Drabble. De har stått olästa sedan dess. Trodde jag, som brukar ha ett hästminne för alla böcker jag läst! Döm om min förvåning när upptäckte att jag läste the The Millstone (Kvarnstenen) redan i januari 1982. Genast framstod jag i en lite mindre otacksam dager! De andra två är dock fortfarande olästa.

Min kommentar på sista sidan var ett kort och koncist ”Bra”.

Nu frågar jag mig hur mycket jag egentligen tog in av romanen som den unga pojkspoling jag var då? En roman om moderskap som anses vara en feministisk klassiker i Storbritannien.

Det är nu ett par veckor sedan jag avslutade läsningen. Det blev inte att jag satte mig och skrev i anslutning som jag brukar. Annat har kommit emellan och minnet är inte lika skarpt. Ni må förlåta mig denna synd.

När det var klart att i vår bokcirkel föll på Kvarnstenen plockade jag fram romanen för att titta lite i den. Jag fastnade direkt. En roman från 60-talet om en ung kvinna som när hon har sex första gången, mer för att fått det gjort än av attraktion, med en ung radiopresentatör i umgängeskretsen, blir gravid och bestämmer sig för att behålla barnet. Hur kunde den fånga mig så? För det gjorde den.

“My career has always been marked by a strange mixture of confidence and cowardice: almost, one might say, made by it. Take, for instance, the first time I tried spending a night with a man in a hotel. I was nineteen at the time, an age appropriate for such adventures, and needless to say I was not married. I am still not married, a fact of some significance, but more of that later. The name of the boy, if I remember rightly, was Hamish. I do remember rightly. I really must try not to be deprecating. Confidence, not cowardice, is the part of myself which I admire, after”

Så inleds romanen. På en gång fångades jag av Drabbles språk och hennes intelligens. Det är en resa tillbaka i tiden till 60-talet då unga människor inte visste mycket om sex och hade ännu mindre erfarenhet. The Millstone fick mig att tänka On Chesil Beach av Ian MacEwan som skildrar hur okunskapen hos det ogifta unga paret förstår inte bara bröllopsnatten utan påverkar hela deras liv. Länk till min recension.

Rosamund Stacey, bokens huvudperson är verkligen ”strange mixture of confidence and cowardice”. Hennes föräldrar är akademiker som bor utomlands. Hon bor i deras fina lägenhet i centrala London och är framgångsrik forskarstudent i engelsk litteratur. Samtidigt är hon mycket rädd för att ta plats, att någon skall behöva ta hänsyn till eller hjälpa henne.

När Rosamund blir gravid så går hon mot strömmen och bestämmer sig, mot tidens konventioner, för att behålla barnet. Men det är knappast ett aktivt val. Det mer bara blir så.

Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket utåt. För det mesta är vi Rosamunds huvud, men hennes utveckling och väg till ökad självförståelse och social medvetenhet är både gripande och spännande att följa. Dessutom är Drabble en rolig författare.

Kvarnstenen är en kort roman som är präglad av sin tid, ett tidsdokument. Men den lever som sagt i kraften av sin intelligens och humor. Den fortsätter att komma ut i nya upplagor och får nya hängivna läsare. Det förstår jag. När jag väl hade börjat läsa den kunde jag som sagt inte sluta, längtade till att åter få krypa upp i läsfåtöljen för att följa hennes berättelse. Och alla sju medlemmarna i bokcirkeln tyckte mycket, ja några väldigt mycket om den. En stark läsrekommendation mao.

Drabble var endast 26 år när hon publicerade denna hennes tredje roman. Redan då var hon en mycket säker författare. I dag är hon en av de mest uppburna namnen i Storbritannien. Jag kommer läsa mer av henne, detta gav mersmak.

Den finns återutgiven på Modernista (och just nu på rea!) för dig som inte vill läsa den i original!

https://www.adlibris.com/se/bok/kvarnstenen-9789176455869

NOMINERAD TILL INTERNATIONAL MAN BOOKER AWARD 2017 – AMOS OZ: JUDAS

Amos Oz (1939-):
Judas
”HaBesora al pi Jehuda Ish Kariot”
Översatt från Nicholas Langes
engelska översättning av Rose-Marie Nielsen

Utgiven 2014
På svenska 2017
320 sidor
Bonniers

Tänk om det är tvärtom? Tänk om det är Judas, den föraktade svikaren med sina silverpenningar, förrädaren, som är den som vi skall tacka för att kristendomen finns.
Eller tänk om det är så att Shealtiel Abrabanel (en fiktiv person i romanen) hade rätt. Judarna skall inte ha en egen stad som David Ben-Gurion hans vän och senare motståndare, förespråkade och lyckades skapa. Abrabanel som tyckte alla nationsgränser är av ondo och att det finns möjligheter till en fredlig samexistens mellan judar och araber. Abrabanel som sparkades ut ur Judiska världskongressen som en förrädare när han ventilerade sina åsikter.
Amos Oz har skrivit en vacker och vindlande idéroman om det som verkar vara en olöslig konflikt. Det är också en roman om kärlek och åtrå.

Romanen inleds med att den unge Shmuel Ash, en vinddriven existens med astma, krulligt hår, förstorat hjärta och lätt till tårar, lämnas av sin fästmö för en torrboll till hydrolog. Samtidigt går hans far som finansierat han studier i konkurs.
Shmuel håller på med, eller snarare försöker komma igång med, en uppsats om judiska aspekter på Judas, ser sin försörjning försvinna. På en anslagstavla ser att det finns ett arbete hos en äldre man. Arbetet innebär att konversera lärdomsgiganten Gershom Wald. Fri bostad och mat ingår. Ett erbjudande som passar Shmuel som handen i handsken. Schmuel söker och får det. I bostaden finns även den vackra, mystiska och undanglidande Atalia, dotter till Abrabanel, som varit gift med Gershoms son. Sonen mördades i kriget mellan israeler och palestinier.

Romanen utspelar sig till stor del i det huset, som känns nästan som ett hus i en saga. Samtalen mellan Shmuel och Gershom slingar sig fram, parallellt med att Schmuls åtrå och förälskelse i den mystiska och vacka Atalia växer. Det låter inte som en bladvändare, men det är det. Oz lyckas bygga upp en spänning både i resonemangen och i relationerna mellan romanfigurerna som gör det svårt att lägga ifrån sig boken när man avslutat ett av de föredömligt korta kapitlen.

Oz prosa är mycket vacker. Han tecknar ett svunnet Jerusalem från slutet av 50-talet. Karaktärerna är mångfacetterade, udda men fullt trovärdiga. Oz blick på sina karaktärer är fyllda av värme, ömhet och en lättsam humor. De historiska och filosofiska resonemangen mycket intressanta att följa, även för en teologiskt osofistikerad person som jag. Oz kamp för fred i Mellanöstern ligger under och bultar i texten hela tiden.

Judas var nominerad till ett av de stora litterära prisen International Man Booker Award. Det var med i slutomgången, men priset gick till Israels andra stora gigant David Grossman för En häst går in på en bar.
https://www.theguardian.com/books/gallery/2017/apr/21/man-booker-international-prize-2017-the-shortlist-in-pictures

Vi läste boken i min bokcirkel och alla deltagarna som undkommit förkylningar och influensa och dök upp tyckte mycket om boken!
Detta var min första kontakt med Amos Oz. Men inte min sista. Romanen som skall vara hans mästerverk. Berättelse Om Kärlek Och Mörker har länge stått och väntat på mig i hyllan. En dag kommer jag dit. Det ser jag fram emot.
Vem vet Rose-Marie Nielsen kanske snart får dra på sig Nobelpris-klänningen igen!

TREDJE DELEN I NEAPEL-SVITEN – ELENA FERRANTE: DEN SOM STANNAR, DEN SOM GÅR

Elena Ferrante:
Den som stannar, den som går
”Storia di chi fugge e di chi resta. L’amica geniale volume terzo, ”
Utgiven 2013
På svenska 2017
425 sidor
Norstedts

Det är bara att konstatera att jag antagligen är ganska typisk. En medelålders man som främst läser böcker skrivna av män. Även om det självfallet finns många utmärkta kvinnliga författare, så är det inte tu tal om att marknaden ändå domineras av manliga författare (Se på Nobelpristagarna t.ex). Och att män oftast och kanske helst, medvetet och/eller omedvetet, läser manliga författare. När jag nu gav mig i kast med tredje delen av Ferrantes globala succé insåg jag hur få romaner som behandlar kvinnliga relationer jag läst. Spontant kommer jag att tänka på Claire Messuds mästerliga Kvinnan på övervåningen. Annars är det nog ganska tunt med det.

Det var nu ett tag sedan jag avlutade den andra delen. Som tur är så finns det en personförteckning i början av varje bok. För det är både en roman om vännerna Elena och Lina och en roman som en stadsdel i Neapel. Det är många öden att hålla reda på.
Jag var mycket förtjust i de båda första delarna, även om det fanns en svacka i del 2. Hur skulle det bli i den tredje?
Nu är de ungdomen över och de börjar på allvar etablera sig i vuxenlivet. Elena avancerar socialt upp i överklassen medan Lila arbetat på en fabrik och hamnar mitt i det politiska och mycket våldsamma tumultet under 70-talet i Italien. Något som jag är gammal nog för att ha vaga minnen av.

Romansviten har ridit på en global framgångsvåg. Jag såg fram mot att läsa boken men efter ett tag började intresset falna. Jag saknade en spänning, ett driv i handlingen och Ferrantes prosa är ibland lite platt. Jag var nästa på väg att ge upp när hon efter hundra sidor börja beskriva den politiska kampen mellan komminister och fascister och hur det påverkar samhället och de två vännerna. Då kom glöden och energin i texten och de resterande 300 sidorna flyter på med allt ökande spänning även om det finns små svackor för denna läsare.

Jag kände mig efter ett tag lite irriterad på huvudpersonerna och deras kontinuerliga kamp där de närmar sig varandra för att senare fjärma sig, ibland under lång tid. Jag började kanske tröttna på dem.
När jag sade den till en mig närstående person, som är en stor fan av Ferrante fick jag en blick som närmast kan liknas vid en idiotförklaring… ”Ni män förstår ingenting…” ..
För mig är den stora behållningen är dock trots allt detta att jag som man från insidan se de krav på anpassning, underkastelse, frånvaron av vissa valmöjligheter och i vissa fall våld som en kvinna av idag måste leva med. Det som gällde i Italien under 70-talet finns även här även om den kan se annorlunda ut från utsidan. Och det är stundtals ingen ”rolig” läsning. Elena och Lina kämpar var för sig på väldigt olika sätt för att få leva de liv de vill leva.

Till slut, under stigande spänning, avslutar Ferrante romanen på topp vilket gör att jag måste läsa vidare. Efter närmare 1000 sidor med dessa kvinnor vill jag jag trots allt veta vet hur det går för dem.  Det är en stark berättelse, inget snack om det. Dessutom får Du en mycket intressant inblick i Italiens nutidshistoria från olika delar av samhället.

Jag har sagt det tidigare. Att läsa Ferrante är som att se en välgjord serie på HBO. Den är som gjord för att filmas Och nu är det på gång. Det börja komma utmärkta tv-serier från Italien (tex 1992 eller Suburra) så det är något att se fram emot!

NOBELPRISET 2017 – KAZUO ISHIGURO: BEGRAVD JÄTTE

KAZUO ISHIGURO: (1954- )
Begravd jätte
”Buried Giant”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Övers: Rose-Marie Nielsen
335 sidor
Wahlström & Widstrand

När Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset var det ytterligare en av Svenska Akademins överraskningar under de senaste åren. Doris Lessing, Mario Vargas Llosa, båda långt efter deras storhetstid, Patrick Modiano, för att inte tala om Bob Dylan och nu den i sammanhanget unge Ishiguro. De flesta av oss känner nog till honom genom den underbara filmatiseringen av Återstoden av dagen i James Ivorys regi. Själv hade jag läst När var föräldralösa (When we were orphans). Minns dock inte mycket mer än att det var en ganska mystisk och fascinerande bok.

I den bokcirkel som jag är med i försöker vi läsa pristagaren varje år. Jag var inte med på vår senaste träff då de valde hans senaste Begravd Jätte. Det är tyvärr den bok av Ishiguro som intresserar mig minst. Jag hade förstått att det var en fantasyroman, som hyllats av en del men också sågats av tunga kritiker. Men det var inte det som var skälet. Fantasy är inte något som intresserar mig. Tro mig, jag har försökt. Jag såg med stor entusiasm fram emot första Sagan om ringen-filmen i tron att jag skulle hitta något nytt som kunde fascinera mig. Men jag blev så uttråkad att jag storknade. Har sett några Harry Potter filmer men de har överhuvudtaget inte lämnat några spår. Försökt mig på två eller tre gånger att börja se Game of Thrones men givit upp efter et par avsnitt då jag bara tyckte det varit fånigt och ointressant. Jag har många i min närhet vars omdöme jag respekterar som älskar serien. Det är helt enkelt inte något som intresserar en gammal torrboll som jag!

Med andra ord var det med blandade känslor jag började läsa Begravd jätte i en mycket fin översättning av Rose-Marie Nielsen, som nu för tredje gången får klä upp sig för Nobelfesten. Hon är även V S Naipuals och Alice Munros svenska översättare.

Historien utspelar sig i England på 500-talet i ett magiskt landskap. Det finns en dimma som spridit sig som gör att människorna har tappat sina minnen. I centrum finns Beatrice och Axl och deras sökande efter en försvunnen son som de knappt minns.

Jag försökte verkligen. Ishiguro skriver utsökt fint. Han målar upp miljöer och bilder som jag efter avslutad läsning kommer ihåg. Problemet är bara att det inte intresserar mig. Deras yttre och inre resa går för mig vilse bland drakar, demoner och riddare.

Jag hade även tillgång till den engelska utgåvan och läste delar av romanen i den. Tyckte mycket om den arkaiskt klingande engelskan men föredrog trots det den smidiga och eleganta översättningen.
Jag kan villigt erkänna att allt eftersom boken började närma sig sitt slut så läste jag snabbare och snabbare och började till slut skumma. Jag hade nog lagt av om det inte var för bokcirkeln. Trots det var jag berörd av slutet och såg skönheten i hans språk. Upplevelsen blev lite paradoxal till slut. Att jag både tyckte om det jag läste mot slutet men i grunden var uttråkad.

Mao har jag svårt att säga att du inte skall läsa denna bok om du är intresserad av Ishiguro. Du kanske tycker helt annorlunda.

TAG OCH LÄS! – KJELL WESTÖ: DEN SVAVELGULA HIMLEN

Kjell Westö (1961-)
Den svavelgula himlen
Utgiven 2017
475 sidor
Bonniers

När jag härförleden lade ytterligare en årsring på livets träd fick jag den nyligen utkomna romanen av Kjell Westö, Den svavelgula himlen. Och för en gångs skull ställde jag inte den i hyllan där den skulle försvinna bland alla andra olästa böcker. Jag började läsa omgående. Det är jag mycket glad för.
Jag har självfallet känt till Westö i många år. På en filmfestival för massa år sedan såg jag filmatiseringen av hans genombrott Drakarna över Helsingfors. Minns inte mycket mer än att finlandssvenskan var svår att förstå i den stundtals slamriga ljudmiljön i filmen.
Hägring 38, som stått i hyllan flera år, fick Sveriges Radios romanpris och Nordiska rådets litteraturpris 2013.

Den svavelgula himlen är en stor och episkt berättad roman med relativt stort persongalleri. Det är det bästa jag läst på mycket länge. Westö är mycket skicklig på att skapa stämningar och det känns nästan som om jag befinner mig i Helsingfors under läsningen.
Romanen börjar sommaren 1969 då den namnlösa berättaren, som kommer från relativt enkla förhållanden, träffar och blir god vän med Alex och Stella Rabell, från mycket rik överklassfamilj. Det mötet kommer att förändra hans liv. Alex och Stella och deras familj kommer berättaren ha nära sig eller på avstånd i under hela livet fram till idag. Stella blir hans livs stora och omöjliga kärlek, den kan inte vara ihop och de kan inte vara isär.

Det är en bok med många lager. En skildring av klass och en skildring av ett Finland i förändring, en roman om en uppväxt och en stor kärleksroman.
Westö fångar skickligt barndomens dofter och färger, hur barndomen övergår till livet som ung vuxen med massa förhoppningar och drömmar för att till slut landa i ett vuxenliv som kanske inte alls blev som de tänkt sig. Westö bygger mycket trovärdiga figurer som jag var riktigt ledsen att få säga hejdå till.
Jag tror att romanen träffar mig djupt för Westö är bara 2 månader äldre än jag och han skildrar i romanen miljöer som påminner om de som fanns i min barndom. Trots att det är ett annat land och det inte är mycket i handlingen jag känner igen så väcker han en massa minnen hos mig.

Titta gärna på den suveräna Jessica Gedins intervju med Westö. Hon har fångat boken mycket bra.
https://www.svtplay.se/video/14986380/babel/babel-sasong-26-avsnitt-2

Under läsningen tänkte jag inte på det, men i intervjun nämner Westö att han influerats av Evelyn Waughs Brideshead Revisited (En förlorad värld), F.Scott Fitzgerald The Great Gatsby och Alan Hollinghurst The Line of Beauty. Jag råkar ha läst alla tre och förstår vad han menar. De har också blivit mer en mindre lyckade tv-serier eller filmer.  Även om det skulle bli en helt annan upplevelse så skull Den svavelgula himlen i rätt händer bli en riktigt bra tv-serie. Så mycket dramatik och fina miljöer som den skulle kunna skildra. Men som alltid skulle det löna sig att läsa boken först för att få djupet i Westös människoskildringar.

Även om det är lite vågat att säga det efter endast en läst bok, men frågan är om jag inte fått en ny favorit-författare. Att jag kommer läsa mer av Westö är en självklarhet! Han är en gudabenådad berättare.

ENGLANDS SVAR PÅ MARCEL PROUST? – ANTHONY POWELL: A QUESTION OF UPBRINGING

Anthony Powell (1905-2000)
A question of upbringing
Utgiven 1951
220 sidor

Charles Stringham, huvudpersonen Nicholas Jenkins bästa vän

Hur många svenskar har läst Anthony Powell, som ofta kallats Englands svar på Marcel Proust? Inte många skulle jag tro. Anthony Powell är författaren till romansviten A dance to the music of time på 12 böcker som kom ut mellan 1951 och 1975. Anglofilen Johan Hakelius har i alla fall läst dem. Han skriver om Powell i sin nördiga essäsamling Döda vita män.

Powell (uttals pool) är omdiskuterad i England. Av en del höjd till skyarna som en av de finaste författare på det engelska språket. Bland hans stora beundrare finns så olika temperament som Evelyn Waugh, Kingsley Amis, PG Woodhouse, Philip Larkin och Christopher Hitchens.
TimeMagazine hade med den i listan TIME 100 Best English-language Novels from 1923 to 2005.
Av andra är Powell nedsablad som en ganska tråkig och pretentiös författare som beskriver den lilla slutna värld som den engelska överklassen är. När VS Naipaul i sin En författares krets (A Writer’s People: Ways of Looking and Feeling från 2007) sågade Powell som varit en hans bästa vänner och hjälpare i England, väckte det viss uppmärksamhet.
Hans bejakare verkar lika övertygade om hans storhet som hans belackare om att han är mycket överskattad,

Även i England är Powell numer relativt bortglömd skulle jag tro. Hans namn har jag inte sett många gånger i den engelska press jag följer. Men nu kanske det blir ändring på det. I början av oktober 2017 kom det ut en ny biografi skriven av en av Englands främsta inom genren, Hilary Spurling. Spurlings bok har fått mycket goda recensioner i engelsk press.
(Det kom för ett par år sedan en biografi av Michael Barber, men det sades inte mycket gott om den så den blev oläst.)

En artikel i SvD 1981 av Frank Bergå gjorde att denne unge anglofile nörd fick upp ögonen för Powell. Under de kommande två-tre åren läste jag alla tolv delarna, hans memoarer i fyra och några till av hans romaner. Det finns ingen författare jag läst så mycket av.
Sedan gick jag vidare till annan läsning. Tappade intresset. Jag gjorde något försök senare att läsa honom men då fastnade jag inte. Inspirerad av att ha läst om Spurlings bok plockade jag för ett par veckor sedan fram första delen A question of upbringing och började läsa. Och tyckte mycket om det.

Den mycket konstkunnige Powell fick idéen till sin romansvit när ha såg en tavla av Nicholas Poussin (1594-1665). Poussin vill i sin målning skildra tidens gång, hur vi dansar fram och tillbaka och in och ut i varandras liv.

Målningen som inspirerade Powell

Romansviten ligger nära Powells eget liv. Hans alter ego är Nicholas Jenkins. I den första romanen följer vi honom under de första ungdomsåren. När Nicholas går på en skola som påminner om Eton, åker till Frankrike på sommaren för att studera franska, tiden i Oxford och hur han lämnar universitet för att ta sina första steg i vuxenvärlden.
Vi möter några av de karaktärer som kommer bli viktiga för honom. Hans bästa vän på skolan Charles Stringham, en intellektuell lätt depressiv ung man, och hans mer framfusige business-like kamrat Peter Templar. Men framförallt allt möter han Kenneth Widmerpool, som är seriens mest minnesvärda figur, en på många sätt socialt hopplös person men med en enorm vilja till makt. Denna löjliga figur får vi följa genom hela romansviten ända fram till att han bli minister i en regering. Flera kritiker har beskrivit att Widmerpool är som en av de stora skapelserna i 1900-talet engelska romankonst.

Om Nicholas får vi inte veta mycket och det gäller hela romanen igenom. Han är mer av en observatör, en kamera som med stort intresse försöker förstå hur människor fungerar och interagerar med varandra. Jag minns från förra läsningen att jag inte visste mycket mer om honom när jag var klar än när jag började.

Powell är känd för sin skarpa blick och för sin humor, som en av de främsta sociala satirikerna från den generationen. Somligt går nog mig förbi men det är inte tu tal om att han är en rolig författare. Powell har en klar blick för mänskliga svagheter och ett stort intresse för hur människor utövar makt mot varandra.
Powell har ofta beskrivits som en riktig konservativ Tory, men jag håller med Spurling som säger att visst var han borgerlig, men i grunden helt ointresserad av politik. Däremot är han helt fascinerad av maktspelet bland människor.
Hans prosa är inte alltid lättläst men han är en fantastisk stilist. En och annan gång lite överarbetat, men ofta mycket elegant och mycket vackert. Att Powell var en hängiven tecknare i sin ungdom kan man förstå på hans visuella sätt att skriva.

Om jag minns rätt så är alla böckerna, likt den första, indelade i fyra längre kapitel (böckerna är runt 200 sidor styck). Det är inte romaner där det händer mycket, utan varje kapitel skildrar en händelse eller en kortare period som Powell borrar sig ned i. Sakta mejslar han ut en värld med ett mycket stort antal karaktärer och ger en bild av en del av det engelska samhället under den tiden.
Det är lite orättvist att säga att Powell bara ägnade sig åt överklassen för det finns karaktärer från många olika samhällsskikt. Samtidigt har ju den värld som Powell beskriver försvunnit och det kanske förklarar det minskande intresset för hans verk.

Powell har jämförts med Marcel Proust, det var en läsning av På spaning av den tid som flytt som gav Powell idén. Det var alltför länge sedan jag läste Proust för att bedöma om det stämmer, många kritiker säger att det snarare är längden på sviten och den värld han skildrar som påminner om Proust, att de i övrigt är olika.

Det är fascinerande att återvända till något som betytt så mycket för mig som ung. Jag minns de små böckerna, hur de kändes i handen, hur typsnittet såg ut och alla dessa underbara omslag av tecknaren Marc (Marc Boxer). Jag undrar vad jag egentligen förstod som oerfaren ung man. Det som framstår mycket tydligare för mig nu är den melankoli över tidens flykt som finns i romanen. När Nicholas Jenkins inser att det dråpliga mötet med Stringham och Templar i Oxford troligen är det sista på länge, då olikheter i personligheter och livsval syns så klart, finns det en sorg i texten samtidigt som ett hopp om ett bättre liv. Maktperspektivet är klarare i dag än vad jag kunde förstå då. Och humorn går djupare.

Powell såg själv hela sviten som en roman, inte 12 olika. Det känns väldigt tydligt när jag avslutat boken att det bara är en första början. Kommer jag att fortsätta? Först tänkte jag inte det, men boken lever kvar i mig och suget på att veta mer, följa dem igen finns. Hur mycket minns jag av en läsning 30 år tillbaka i tiden! Välkommen tillbaka i mitt liv, dear old Anthony!

Anthony Powell som ung man målad konstnären Henry Lamb 1934

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN LITTERÄRA HIMLEN – EKA KURNIAWAN: SKÖNHET ÄR ETT SÅR

Eka Kurniawan (1975-)
Skönhet är ett sår
”Cantik Itu Luka”
Utgiven 2002
På svenska 2017
Översättning: Stefan Danerek
530 sidor
Nilsson förlag

När jag hörde att Nilsson förlag skulle ge ut en indonesisk författare höjde jag på ögonbrynen. Hur hittar de alla dessa författare? När jag googlat lite var jag mindre förvånad. Eka Kurniawan är en stjärna är i rakt stigande. Skönhet är ett sår var nominerad till prestigefyllda International Man Booker Award 2006 som till slut Hang Kang vann för Vegetarianen. Jag blev mycket nyfiken och frågade förlaget om ett ex som de vänligen skickade till mig.

Indonesien är ett land som för mig är i princip okänt. Men det är ett gigantiskt land på många sätt. Jag citerar Wikipedia ”Indonesien består av över 13 000 öar och 33 provinser. Med över 252 miljoner invånare är det världens fjärde folkrikaste land och har världens största muslimska befolkning.”
Jag har nu läst att de ha en stark muntlig tradition men att antalet erkända författare från regionen inte är stort till antalet. Den enda indonesiska författare jag kände till före Kurniawan är Pramoedya Ananta Toer (1925–2006) som var en ständig nobelpriskandidat fram till sin död.

Eka Kurniawan föddes 1975 i västra Indonesien. Har ett förflutet som journalist. Han skriver romaner noveller, filmmanus, essäer och bloggar. Han är hyllad som den största författaren som kommit efter Toer. Att Kurniawan är sprungen ur muntlig tradition är något som verkligen märks i han sätt att berätta sin historia.
Tre av hans böcker finns översatta till engelska. Skönhet är ett sår blev hans stora internationella genombrott och det är inte svårt att förstå varför.

På omslaget till romanen citerar förlaget New York Review of Books: ”Kurniawan är på många sätt en litterär arvtagare till Günter Grass, Gabriel Garcia Marquez och Salman Rushdie.” Det är stora ord men jag tycker det finns täckning för det. Det var i och för sig länge sedan jag läste dessa giganter men under läsningen påmindes jag ofta om dem. Skönhet är ett sår är likt några av deras romaner tegelstenar som kopplar stora grepp om det land och den tid boken utspelar sig i. Det är en myllrande berättelse, fylld av karaktärer och utvikningar. Romanen ligger hela tiden nära sagan och myten. Fantastiska och i en normal värld obegripliga saker kan hända och händer. Allt detta påminner mig de tre stora!

I den fiktiva staden Halimunda reser sig Dewi Ayu upp ur graven efter att ha varit död i 21 år. Dewi var Halimundas mest berömda prostituerade, känd för sin skönhet. Hon valde att dö efter att först ha fött 3 oerhört vackra döttrar, vars pappor hon inte hade en aning vilka det är. Deras skönhet har ställt till det för dem och de har på olika sätt försvunnit ut ur hennes liv. Nu har hon till sin sorg blivit gravid igen och vill ha en riktigt ful dotter. En dotter som inte skulle få de problem som vackra flickor får. Hon fick sin önskan uppfylld:
”Hon var till exempel inte säker på att bebisens näsa verkligen var en näsa, eftersom den påminde mer om ett eluttag än de näsor hon sett sedan barnsben: munnen såg mer ut som myntinkastet på en spargris och öronen liknade ett par grythandtag.” (sid 26)
Dewi så deprimerad att hon vägrar titta på henne när hon fötts. Bestämmer sig dock att ge henne ett namn ”Skönhet”. Därefter dör hon. Nu är hon åter, 21 år senare och denna vindlande berättelse drar igång.

Jag skall inte försöka återge mer av handlingen i denna oerhört rika roman. Berättelsen om Dewi Ayus familjs öden och äventyr är på många sätt en underhållande och uppsluppen berättelse fylld av sagans mystik. Det är också en mycket brutal berättelse om Indonesien moderna och mycket blodiga historia. Den holländska kolonialtiden, den japanska ockupation efter andra världskriget, en misslyckad kommunistisk revolution till den nuvarande indonesiska diktaturen. (Jag skall sent glömma Joshua Oppenheimer skakande dokumentär The Look of Silence om den brutala jakten på kommunister i 60-talets Indonesien)

Eka Kurniawan har skrivit en hela tiden fascinerade underhållande, upprörande, humoristisk släktberättelse med en mörk fond i bakgrunden. Låt dig inte bli avskräckt av att den är på över 500 sidor. Den är lättläst och det finns inte en svacka i hela romanen.
Boken är översatt till en smidig svenska av Stefan Danerek. Är det inte fantastiskt att i ett litet land som Sverige finns det en person som kan översätta direkt från ett för oss mycket ovanligt språk. Och göra det bra!  Romaner från ovanliga språkområden översätt ofta via engelska  Men inte i detta fall.
Vi får hoppas att denna mycket berättelse får många läsare. För jag vill gärna sätta Stefan Danerek för att läsa mer av Kurniawan. Och kom ihåg att det var här ni läste om Kurniawan först….

Och för er som skall till Bokmässan om en vecka: Kurniawan kommer dit!

Tack för recensionsexemplaret!

https://www.adlibris.com/se/bok/skonhet-ar-ett-sar-9789188155283

 

EN MAGIKER – LEO PERUTZ: NATTETID UNDER STENBRON

Leo Perutz (1882-1957)
Nattetid under stenbron
”Nachts unter der steinernen Brücke”
Utgiven 1975
På svenska 1983
Återutgiven 2017
Översättning Sven Christer Swahn
292 sidor
Nilsson Förlag

Jag trodde jag hade koll på kända tyskspråkiga författare. Ett namnminne utöver det vanliga gör att de fastnar som flugor på flugpapper. Men när jag öppnade ett kuvert från Nilsson förlag och en roman av Leo Perutz ramlade ur såg jag ut som ett stort frågetecken. Va, vem? Leo Perutz?!

Några stunders googlande gav vid handen att det är ett stort namn i den österrikiska litteraturen. Perutz föddes i Prag 1882. Flyttade som ung till Wien. Perutz, som var jude, emigrerade sedan till Palestina 1938 i samband med Anschluss. Han skrev 11 romaner och bland hans beundrare fanns tungviktare som Jorge Luis Borges, Italo Calvino och Graham Greene. Flera av han böcker har filmatiserats.

Nu när Nilsson förlag återutger Nattetid under Stenbron I Sven Christer Swahns fina översättning från 1983, är det början på en utgivning av hans mest kända romaner. Återigen en kulturgärning av det lilla förlaget.

Denna roman, om man nu kan kalla boken det, liknar inget jag läst tidigare Det är en vindlande berättelse som främst utspelar sig i Prag och dess judiska getto under 1600-talet, men med trådar framåt till författarens nutid. Det är ett Prag befolkat av krigare, trashankar, gycklare, handelsmän, rabbis, skräddare, tiggare och annat löst folk .Men vi är också uppe i höjderna hos den lätt galne kejsaren Rudolf den II som utan verklighetsförankring kör landets ekonomi i botten i jakten på sköna ting.

Det gå knappast att tala om en berättelse eller handling. I början framstår boken som en novellsamling, en samling vilda, roliga, intelligenta, gripande och spännande berättelser, ja nästan skrönor, fyllda av magiska realism. Människor pratar med de döda, i en novell kan en fånge pratade med hundar som han sitter inspärrad med och de berättar om en stor skatt som är hans om han kommer ur finkan.
När du minst anar hur berättelserna hänger ihop så dyker små tecken upp och till slut knyter Perutz ihop det mycket elegant. Du skall inte tro att det är en svår experimentell roman. Absolut inte. Jag läste om de första 70 sidorna efter en litet uppehåll och jag njöt och skrattade lika mycket som första gången. Och det är en bok som jag skulle kunna läsa om bara för läsglädjen.

Perutz är en god berättare med ett stramt språk och nära till skrattet och sorgen. Det är både vildvuxet och återhållet berättat. Och sagan ligger alltid nära.

För länge sedan läste jag lite av Isaac Bashevis Singer, Nobelpristagaren. Minnet kan spela mig ett spratt men förankringen i en judisk kultur, berättarglädjen och det magiska är något som förenar de två författarna. Så läsare av Singer kanske känner sig mer bekanta än jag gjorde med denna spännande värld.

2018 kommer Nilsson förlag att ge ut Den svenske ryttaren i nyöversättning. Det ser jag fram emot!
Jag rekommenderar Perutz varmt till alla nyfikna bokmalar i vårt avlånga land.

EN VACKER ROMAN OM KÄRLEK OCH VÄNSKAP – SARAH WINMAN: TIN MAN

Sarah Winman (1964-):
Tin Man
208 sidor
Utgiven 2017
Tinder Press

Innan Sarah Winman blev författare arbetade hon som skådespelare och hade en lång karriär inom film och tv. Winman debuterade 2011 med When God was a rabbit som blev en succé både hos läsare och kritiker. Även A Year of Marvellous Ways som kom 2015 blev en succé.
Nu kommer hennes tredje bok Tin Man och det har varit en hel del snack om den redan. Många ser fram emot att läsa henne. Och jag förstår varför efter avslutad läsning.

Tin man är en roman och kärleken och vänskapen mellan Ellis Judd, hans fru Annie och deras vän Michael. Det är svårt att skriva om boken utan att berätta om handlingen. Det vill jag inte göra då jag kommer förstöra mycket för dig som vill läsa den!

Tin man är en bok som är lätt att tycka om, tom att tycka mycket om. Jag drogs in i texten på en gång och hade svårt att sluta läsa. Om jag hade berättat handlingen hade ni kunnat tro att det är så mycket känslor, så mycket sorg och glädje,  i boken att det skulle vara alldeles kladdigt. Men Winman skriver en så vacker, återhållen prosa, ofta i korta uttrycksfulla meningar som håller tillbaka intensiteten. Här smetas det inte på utan det ligger under ytan istället. De korta meningarna gör den det till en bok som är lätt att läsa men utan att vara lättviktig.

Det är ingen rak berättelse utan vi under boken går fram och tillbaka i tiden och pusselbitarna läggs till. Hur hade livet kunde varit om inte om hade funnits.
Boken är väl konstruerad, med trovärdiga personskildringar av såväl huvud- som biroller. Hennes beskrivning av deras kärlek och vänskap är finstämt vacker och sentimental på rätt sätt.
Jag läser nästa bara manliga författare, inte ett medvetet val, men så blir det. Denna bok hade inte många män kunnat skriva. Hennes sätt att beskriva deras relationer och deras känsloliv är inget som jag ofta funnit hos någon manlig författare. Det är imponerade att hon så väl kan gestalta dessa två mäns känslor. Visst, en och annan kliché kan ligga farligt nära ibland, men hon girar undan det.

Winman skriver också mycket visuellt med en fin känsla för platsen både i Oxford och södra Frankrike med alla dess färger. Inte för att jag tror att den egentligen lämpar sig som en film eller tv-serie såg jag ofta mycket klara bilder och scener framför mig.

Tin Man är en mycket väl berättad historia som jag känner kommer ligga kvar i mig. Ett gott tecken är att jag mycket väl kan tänka mig att läsa hennes två föregående böcker.
Jag tror att det är en bok som många läsare kan tycka om! Det gjorde jag!

https://www.adlibris.com/se/bok/tin-man-9780755390953

 

EN POSTUM PÄRLA – ANTONIO TABUCCHI: TILL ISABEL – EN MANDALA

Antonio Tabucchi (1943-2012)
Till Isabel : en mandala
”Per Isabel. Un mandala”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare Viveca Melander
162 sidor
Nilsson förlag

Han hann inte få något nobelpris, Antonio Tabucchi, innan cancern tog honom. Många ansåg att Tabucchi, en av de främsta i den moderna italienska litteraturen, förr eller senare skulle få det. Han hann med en rik produktion på över 30 böcker. Den mest berömda är Påstår Pereira, som stått oläst i min hylla i många år.

När jag nu äntligen läste Tabucchi blev det inte den utan den postumt utgivna Till Isabel som Nilsson förlag var vänliga nog att skicka mig ett recensionsexemplar av. Jag är glad över att äntligen ha läst honom. Att det är en mycket spännande författare bekräftar romanen.
Kort handlar det om Tadeus, en polsk poet, som försöker få reda på vad som hänt hans ungdomskärlek Isabelle. Romanen utspelar sig till stor del i Portugal, ett land Tabucchi levde och arbetade i under långa perioder i sitt liv. Ett land han älskade.

Antonio Tabucchi

Romanen består möten med människor som passerat i hennes liv. Vad hände egentligen med den vackra exotiska Isabelle som sögs upp i kampen mot Salazar, som officiellt dog men dök upp någon annan stans. Till Isabel börjar nästa som en deckare en regelrätt undersökning för att på slutet när han kommer allt närmre sanningen, allt längre in i den heliga mandalan, bli allt med mystisk och eterisk. Finner hans sin Isabelle? Och varför vill han finna henne? Det tycker jag du skall upptäcka själv!

För mig var Till Isabel en roman som sög tag i mig direkt. Tabucchis melankoliska, poetiska och musikaliska språk drog in mig. Det sjöng inom mig. Jag ville sätta mig på nästa plan till Lissabon en stad jag aldrig besökt men velat komma till i många år.
Jag måste samtidigt erkänna att boken tappade lite för mig när den blev alltför eterisk. Samtidigt kunde jag njuta av den suveräna språkbehandlingen.  För översättningen står Viveca Melander en av våra främsta översättare från italienska.

Det finns en melankoli som känns igen hos den väsensskilde och mycket mer svårläste Antonio Lobo Antunes. Är det Lissabon, finns det en stämning i staden, som får mig associera till Lobo Antunes? Eller är jag bara ute och cyklar….

Oavsett inser jag att Tabucchi är en författare man bör läsa. Nilsson ger samtidigt ut klassikern Påstår Pereira i pocket så om du vill hålla i plånboken börja med den. Sedan kan du ta denna!

https://www.adlibris.com/se/bok/till-isabel-en-mandala-9789188155191

 

 

EN NY RÖST FRÅN MEXICO – YURI HERRERA: KROPPARNAS SJÄLAVANDRING

Yuri Herrera (1970-)
Kropparnas själavandring
”La transmigración de los cuerpos”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare: Maria Cederroth
123 sidor
Nilsson förlag

Hur många mexikanska författare har du läst!? Inte många antar jag. Det har i alla fall jag inte gjort. Jag tror att David Toscanas underfundiga roman Klagosång över Miguel Pruneda är den enda. En bok jag gärna rekommenderar. Läs mer här.
Annars är väl de mest kända mexikanska författarna poeten och nobelpristagaren Octavio Paz (1914–1998) och giganten Carlos Fuentes (1928–2012) som många anser också skulle fått priset.
Nu har vi tack vare lilla nyfikna förlaget Nilsson möjligheten att upptäcka ytterligare en mexikan, Yuri Herrera. En spännande bok även om den inte riktigt föll mig helt i smaken.

Herreras första bok på svenska, Tecken som föregår jordens undergång, är vad jag förstår en prisbelönt succé hos kritiker och läsare. Nu skickade förlaget hans andra bok på svenska till mig, Kropparnas själavandring.

Herrera skriver om ett totalt laglöst land där någon form av pest har drabbat en namnlös mexikansk stad. Kaos och rädsla råder. I staden finns en märklig man, Budbäraren, vars verkliga namn vi aldrig får veta. Detta gäller även några andra av de märkliga figurer som figurerar i texten.
Budbäraren har en gåva i sin förmåga att kunna medla och mäkla fred i konflikter. Nu skall han in i en konflikt mellan de två maffiaklanerna Castro och Fonseca som kidnappat varandras barn men där saker gått överstyr.
Trots risken att bli smittad ger han sig ut på de tomma gatorna för att tillsammans med ett gäng bisarra medhjälpare försöka reda ut konflikten.

Herrera är på många sätt en elegant stilist som i precisa och effektiva meningar skapar en mycket obehaglig och nära stämning. Jag sögs verkligen in i bokens första kapitel. Det kryper in på kroppen. Han skildrar i en hårdkokt stil, som påminner mycket om deckargenren, ett samhälle i totalt sönderfall där våldet och machismon styr. Herrera har också en underfundig humor som fick mig att skratta flera gånger.
I detta har den korta roman, som snarare är vad engelsmännen kallar en novella, är det intensiva språket det som jag mest uppskattar. Maria Cederroth har så vitt jag kan bedöma gjort ett mycket fint jobb.
Som vanligt har förlaget satt översättarens namn på omslaget! Dessa för oss okända men helt oundgängliga grupp måste lyftas fram mer. Bravo!!

Det som jag inte uppskattar är att det blev, som någon kritiker skrev, lite för mycket av en serietidning. Det är hårdkokt, ibland poetiskt vackert, skickligt och fräckt men jag bryr mig inte riktigt, blir inte berörd.
Jag är trots det glad att ha läst Herrera. Det är alltid spännande med nya litterära kontinenter.  Och jag får intrycket att den första boken kanske är något vassare?
Med tanke på hur goda recensioner boken fått och hur kort den är rekommenderar jag ändå dig som är en nyfiken att ge den en chans.

I säsongens sista avsnittet av Babel intervjuar en entusiastisk Jessica Gedin Herrera.
https://www.svtplay.se/video/13669296/babel/babel-sasong-25-avsnitt-11?start=auto&tab=senaste

Tack Nilsson förlag för boken.

https://www.adlibris.com/se/bok/kropparnas-sjalavandring-9789188155238

EN KULTURGÄRNING AV NILSSON FÖRLAG! LION FEUCHTWANGER: OPPERMANNS

 Lion Feuchtwanger (1884-1958)
Oppenheimers
”Die Geschwister Oppermann”
Utgiven 1933
Översättning Karl Fägersten
466 sidor
Nilsson förlag

Det är inte mindre än en kulturgärning som det spännande förlaget Nilsson gör när de återutger Lion Feuchtwangers roman Oppenheimers från 1933 i Karl Fägerstens i dag lite ålderdomliga men smidiga översättning. Feuchtwanger var en vida läst judisk författare i 30-talets Tyskland. Det är inget litterärt mästerverk, men en rappt skriven, fängslande och oerhört skrämmande bok som tyvärr ligger helt rätt i tiden.
Förlaget hade vänligen skickat mig ett recensionsexemplar. Eftersom boken gav min intrycket att vara högaktuell ville jag att fler skulle läsa och köpa den. Det var min tur att välja bok i vår bokcirkel så valet var lätt. Det blev ett mycket uppskattat val och flera av cirkelns medlemmar var skakade av läsningen.

Feuchtwanger skildrar familjen Oppenheimer. Fyra bröder har fått ärva faderns möbelfirma som ger dem en god inkomst. Företaget drivs av en av bröderna medan de andra fyra ägnar sig åt andra mer eller mindre ekonomiskt förtjänstfulla banor. I centrum står bröden Gustav som firar sin 50 års dag. Han står på toppen av sitt liv. bor i en fin villa, smakfullt inredd, i den högborgeliga förorten Grünewald i Berlin. Gustav har ett ganska bekymmerslöst liv, lite kvinnor som kanske ställer till det lite för honom, men har stora fråga är om den bok han skriven om den tyske författaren Lessing kommer bli utgiven.
Runt honom och familjen börjar nu tecknen bli allt mer tydliga på att de folkliga, som nazisterna kallas i boken, kommer till makten och att det kan gå riktigt illa för landet. Detta oroar inte Gustav. Ett land som frambringat författare som Göthe och Schiller m.m., ett av de stora kulturländerna, kan väl inte hänfalla till barbari. Men det är just vad som sker.
Vi får följa ett antal individer inom och utan familjen som får allt svårare att leva allteftersom de folkliga tar makten och utöver sitt statligt sanktionerade våld.

Lion Feuchtwanger

Det som är det mest skrämmande med boken är att den är skriven 1933. Hade den varit skriven efter kriget eller bara några år senare så hade inte varit förvånande. Feuchtwanger såg redan då vart det barkade hän. Han visar hur lätt de demokratiska instruktioner kan bryta samman, hur tunn fernissan kan vara. Alla tecknen finns där men vi lyssnar inte, tar dem inte på allvar. Kan inte se vilka nyheter som är sanna eller falska.
Förutom den uppenbara parallellen med vad som händer i delar av Europa så var det mer än en gång som jag kom att tänka hur Trump har tagit det republikanska partiet som gisslan och nu håller på att köra landet rejält i diket.

Oppermans är som sagt rappt skriven. Ibland känns det mer som en tidningsreportage än en roman. Det är som att Feuchtwanger skriver ett långt nödrop till världen. Och måste få ut det snabbt.
Det är en bok som jag hoppas får många läsare. Gärna yngre. Med sitt driv i språk och handling kan den säkert tilltala lite yngre läsare också
Mao köp och läs!
https://www.adlibris.com/se/bok/oppermanns-9789188155221

Till sist
Om du åker till Berlin kan du få en nästan gratis sightseeing om du tar buss 29. Turen börjar i ruffiga, dynamiska och alternativa Kreuzberg och går till det burgna Grünewald där det finns många vackra villor att titta på. Rekommenderas.

 

EN DEBUT DET SPRAKAR OM! – CIARAN MACMENAMIN – SKINTOWN

CIARAN MCMENAMIN (1975-)
SKINTOWN
UTGIVEN 20170406
228 SIDOR
PENGUIN

Skintown är Ciaran MacMenamins debutroman. Och vilken debut. Den har skapa lite buzz och jämförts med Irvine Welsh Trainspotting.
Ciaran Mcmenamin är född i Enniskillen, Nordirland 1975 och varit verksam som skådespelare i 20 år på film, tv och teater. (http://www.imdb.com/name/nm0573223/?ref_=nmbio_bio_nm)

Romanen utspelar sig 1994 i Enniskillen i Nordirland.
Vincent eller Vinny 19 år gammal, utslängd från skolan för att han är så obstinat, arbetar tillsammans med sin bäste vän Jonty på en sunkig kinesrestaurang. Det blir inte bättre av att de är höga som hus och konsumerar mängder av öl samtidigt som de lyckas köra krogen i botten.
När Vinny och Jonty, som är katoliker, får ett erbjudande av två skumma figurer att sälja 300 ecstasytabletter som de stulit från i den protestantiska motståndsrörelsen nappar de på det. Vinny skulle få 500 pund. Det skulle vara biljetten bort från denna håla. Till ett nytt liv i Belfast.

Det är bara att konstatera att jag tycker detta är en enastående debut. En fartfylld och energisk resa, fullsmackad med droger. Det är svårt att göra boken rättvisa i denna korta text. Det händer så mycket, finns så många facetter. Det är en roman om manlig vänskap, om att bli vuxen, om kärlek och om Nordirland.
Mcmenamin har ett språk som det sprakar och gnistrar om. Det har så mycket energi att jag bara sugs med. Dialogen är lysande. Tät och intensiv fylld av vändningar och uttryck som fick mig att skratta högt många gånger. En ev. översättare kommer få något att sätta tänderna i!

Visst, det är en grabbig bok, kvinnor förekommer mest som objekt för männens fantasier och drömmar, med det är det är fin skildring av en manlig vänskap och manlig gruppgemenskap. En gemenskap så som många har i 20 årsåldern och som sedan inte kommer tillbaks. Det är bitterljuvt att läsa det.

Mcmenamin är redan en fullfjädrad författare som kan bygga en historia och kan växla stil och stämningsläge. Här finns rappt killsnack och kriminell jargon, fina beskrivningar av de känslor som finns i en tonårings kropp, lyriska skildringar av naturen runt Enniskillen.
Jag har själv aldrig ägnat mig åt rave eller tagit droger, men efter att ha läst den här boken känns det nästa som jag upplevt det.

Eftersom det är en nordirländsks roman finns alltid The Troubles med, ibland manifest, ibland under ytan. Det finns en stark vrede och sorg igenom hela boken, en sorg över vad The Troubles ställt till med.
Som tur är har jag lite koll på det men fick trots det söka en del på nätet för att veta vad alla dessa förkortningar stod för.

Efter avslutad läsning känner jag en melankoli och en saknad. Jag vill veta mer hur det går får Vinny.

Om jag skall vara lite kritisk mot något så kunde han kanske kortat scenen på ravepartyt något. Det finns även en drömscen som jag också upplevde som lite för lång men det är en marginalanteckning.
Detta är en roman som bärs fram av det starka språket och skildring av deras vänskap är den som gjord för att filmatiseras. För historien är bra och dialogen som sagt lysande. Det skulle inte förvåna mig om BBC satte tänderna i den

Även om det var länge sedan jag läste den så fick den mig att tänka på en underbar roman från Nordirland jag läste för många år sedan och även såg som tv-serie: Robert McLiam Wilsons Eureka Street. Också en roman om Nordirland 1994 och om manlig vänskap. Och jag råkar veta att det är en MacMenamins favoritromaner. Tyvärr har McLiam Wilsom tystnat efter denna bok. Det hoppas jag inte att Macmenamin gör för jag vill läsa mer av honom.

 

EN VACKER ROMAN OM KRIGETS FASOR – DOLA DE JONG: ÅKERN ÄR VÄRLDEN

akernDola de Jong (1911-2003)
Åkern är världen
”En de akker is de wereld”
Utgiven 1946
På svenska 2017
Översättning Per Holmer
284 sidor
Nilsson förlag

Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn.
Matteus 13:38

Med risk för att låta otacksam blev jag stressad när jag fick Dola de Jongs roman Åkern är världen i brevlådan för över en månad sedan. Jag hade inte som brukligt bett om ett recensionsexemplar. Jag hade flera oavslutade böcker bland allt annat som pågår i livet.  Samtidigt är jag fåfäng nog för att bli smickrad över att de vill ge mig den! Eftersom det var mitt nya ”favoritförlag” Nilsson som skickat den ville jag ändå göra ett försök. Jag har redan läst tre mycket bra böcker som de givit ut. Antal Szerbs reseskildring Det tredje tornet – en resa i Italien 1936, Eugen Ruges fascinerande DDR -roman Den tid då ljuset avtar och inte minst mästerverket Jag bekänner av Jaume Cabré.
Kort sagt, jag satte igång att läsa, men blev inte engagerad. Språket kändes stundtals platt trots att översättaren är den mycket välrenommerade Per Holmer som översatt högklassig holländsk litteratur så länge som jag varit läskunnig. Började undra lite hur de tänkte när de ville ge ut boken. Kom lite över 100 sidor. Sedan lade jag den åt sidan.

Även om min blogg endast är en av hundratals, ja kanske tusentals, är jag glad om jag någon gång får en bokälskare att upptäcka en fin roman som något av våra små förlag ger ut. För vad skulle vi göra utan dem? De står ju för större delen av den intressanta översatta litteraturen. När jag åter fick möjlighet satte jag mig och läste om boken. Från början. Och en annan bok öppnades sig framför mina ögon. En mycket vacker bok.

dola

Dola de Jong (1911-2003)

Dola de Jong
Dola de Jong föddes 1911 och växte upp i en assimilerad judisk familj i Arnheim, Holland. Hon ville bli balettdansös men fick inte för sina föräldrar. Istället genom faderns kontakter fick hon börja arbeta som journalist. Hon ger ut sin första roman 1939.
När Dola märkte att situationen för judarna började bli ohållbar lämnar hon och hennes fästman 1940 Holland och hamnar till slut i Tangier där de fastnar och inte vågar åka vidare. De stannar till 1941. Dola lyckades inte övertala resten av familjen att följa med och de förintades i lägren.
Romanen är baserad på hennes upplevelser där. Den kom ut 1946 och fick Amsterdams stads litteraturpris.
Efter kriget bor Dora huvudsakligen i USA där hon arbetar som journalist och författare bla till prisbelönta deckare. Hon dör 2003, 92 år gammal.

Åkern är världen
Åkern är världen är historien om det rotlösa paret Aart och Lies och deras lilla bebis Dolfje som flyr kriget i en liten husbil. De vill till Amerika men har fastnat i Nordafrika. På vägen har de plockat upp ett par barn av olika nationaliteter och åldrar som de vill rädda från kriget.
När romanen börjar så är vi redan framme i Afrika. De Jong skriver aldrig var de är men man listar efter tag ut att det är Marocko. Aart har lyckats arrendera en bit land. Hans projekt är att de skall kunna tjäna så mycket på åkern att de kan åka till USA. Men att Aart fick arrendera den berodde på att araberna, som kan sitt land, visste att den är i närmast obrukbar. Barnen arbetar så fort de kan gå och stå. Det är ett stenhårt arbete med att hämta vatten, slita på åkern, handla mat och allt annat som behövs.
Förhållandena är vedervärdiga. De har det fattigt och lever på gränsen till svält. Ibland får de hjälp av den holländske konsuln som för att visa lite välvilja pytsar ut lite allmosor.
Barnen är tacksamma för att blivit omhändertagna men samtidigt vilsna och ledsna.
Vi får följa denna ”familj” under ca ett år där berättelsen tar sig andra vägar än jag först anade.
Jag vill som vanligt inte berätta mer om handlingen utan tycker att det skall du kära läsare göra själv.

Vad jag fann när jag läste om boken och kunde ge den min fulla koncentration var en vacker och gripande text. Porträtten av Aart och Lies, dessa tafatta drömmare, baserade på verkliga figurer, tar tag i mig, men det är framförallt skildringen av barnen som gör denna bok så gripande och levande. Hur de, var för var för sig och i samspel med varandra, hanterar den svåra situation de hamnat i med både sorg och skratt, ilska och kärlek. Allteftersom blir det nästan som en kollektivroman. där i några kapitel står ett av baren i centrum. Tillsammans målas en bild upp av hur det var att leva i denna förtvivlans håla.

De Jong lyckas verkligen måla upp livet i staden i all dess brokighet med alla flyktingar av olika nationaliteter som på alla de sätt lagliga som olagliga försöker ta sig fram. Flera gånger kom jag att tänka på gamla filmer som Casablanca, fast i boken utan allt den romantik som svävade över den typen av krigsfilm.
Språket är inte alls platt utan ömsint, prosan närvarande och visuell. Det är ingen tårdrypande text hon skrivit. De Jong håller en sådan distans så att du själv känner styrkan och vreden i hennes känslor, det är inget som pådyvlas dig.

Det är klart att denna roman tyvärr har blivit oerhört aktuell. Den kamp för överlevnad som skildras, jakten på biljetter till en båt som skall ta dem därifrån, utelämnade till kriminella och byråkrater som kan pressa dem till vad som helst är just det som åter händer runt Medelhavet. Tyvärr visar denna roman att historien återupprepar sig. Det är inte identiskt men det är likartad. Och barnen är de som drabbas värst.

Som ni förstår är jag nu tacksam för att få läsa ytterligare en pärla som Nilssons lila modiga förlag givit ut. Om du inte har koll på deras utgivning så se till att få det. Det finns många intressanta böcker i deras utgivning som jag ser fram emot att läsa.

Tack för recensionsexemplaret!

EN LÄSUPPLEVELSE AV RANG – JAUME CABRÉ: JAG BEKÄNNER

jag-bekanner-fram-lr-ny

Jaume Cabré (1947-)
Jag bekänner

”Jo Conesso”
Översättning: Jens Nordenhök
Utgiven 2011
På svenska 2016
840 sidor
Nilssons förlag

Jag är omtumlad. Som om jag är inne i en liten bubbla.
För en stund sedan avslutade jag läsningen av en tegelsten på över 800 sidor och den vill inte släppa sitt grepp. Det är romanen Jag bekänner av Jaume Cabré. Vem är det undrar nog alla som inte är insatta i katalansk litteratur. Och vem är det!

Jag hade aldrig hört talas om Cabré om det inte varit för det lilla och mycket spännande förlaget Nilssons förlag. När jag pratade med de sympatiska förläggarna Henrik och Erika på bokmässan i höstas övertalade de mig att ta emot ett recensionsexemplar. Den skulle komma ut 2 månader senare. Jag tvekade. Förstås! Att läsa en bok på 850 sidor i en tid när vi har så mycket omkring oss, en bok som dessutom kräver lite av sin läsare, ja då får det vara bra, till och med mycket bra. Henriks och Erikas smittande entusiasm och deras övertygelse om att det skulle vara en bok för mig gjorde att jag trots allt tackade ja.
Det var med viss förfäran jag såg på den tunga volymen när den väl landade i mitt hem. Denna förfäran tog dock snart slut. Det är en lysande roman, en stor och mångfacetterad läsupplevelse. En roman jag hoppas får många läsare.

Jag bekänner handlar om Adrìa Ardèvol som har drabbats av en sjukdom och är på väg in i dimman. Romanen är hans efterlämnade brev.

Adrìa har oturen att födas i fel familj. En frånvarande far med oerhörda krav på sin son. Han skall bli lysande vad det än är han ägnar sig åt. Fadern åker land och rike runt och köper antikviteter som sedan säljs i hans butik i Barcelona. Pappans verksamhet visar sig allt eftersom vara mer och mer tvivelaktig och påverka sonens liv på oönskade sätt.

Adrìas känslokalla och också distanserade mor har andra krav. Hennes största önskan är att sonen skall bli en mycket framstående violinist. Adrìa tvingas under flera år ta lektioner av sadistiska lärare. Hans håg står dock till litteratur, språk och filosofi och han vill bara överge sitt spelande. Hans bästa vän Bernat Plensa däremot är en mycket fin violinist men som är avundsjuk på Adrìa då han hellre vill bli känd författare.

Adrìa blir en framstående forskare som behärskar över 10 språk. Bernat blir professionell musiker i Barcelonas symfoniorkester. Vi får följa dessa två män genom livet där deras vänskap får utstå många törnar: En fin skildring av en komplicerad relation.

jaume

Jaume Cabré

Förutom litteraturen, filosofin och språket är det centrala i Adrìas liv kärleken till Sara Voltes-Epstein som han träffar i 20 årsåldern. Men egentligen är huvudpersonen Vial, en fiol från 1700-talet byggd av mästaren Storioni. Och den griper in i Adrìas och Saras liv på ett förödande sätt. Adrias pappa har köpt den och den står i ett kassaskåp hemma hos familjen. Bernat är självfallet avundsjuk och får vid ett tillfälle låna den. Det får fruktansvärda konsekvenser för Adrìa.

Det är runt denna fiol om Cabré spinner sin mångfacetterade berättelse. Vi får följa den genom historien. Från 1700-talet via andra världskriget då den hamnar i händer på nazisterna för att till slut landa hos familjen Ardèvol. Men det är som sagt ett instrument vars närvaro ställer till det för de som begär den. Inte minst för Adrìa.

Vad Cabré har skrivit är en stor roman om ondska, skuld, och försoning. Det är en roman om kärleken till litteraturen och musiken. Det är också en vacker kärleksroman som mot slutet rörde mig till tårar.

Cabrés lärdom är bedövande men han bär den lätt. Han skriver om de med de stora svepen parallellt med berättelser om vardagslivets stora och små bekymmer.
Romanen hoppar fram och tillbaka i tid och rum. För att ge några exempel: Barcelona på 90-talet, andra världskriget, Girona på 1300-talet, Paris och Cremona på 1600-talet `
Han blandar fiktiva och verkliga personer. Det säger också en del om spännvidden i romanen. Här finns Rudolf Höss med, filosofen Isaiah Berlin, Storinkvisitorn Nicolai Emeric, lingvisten Eugenio Coșeriu, Adrìas stora idol.m fl.
Boken är rik på både religions- och kulturhistoria! Trots sin längd blir det aldrig några longörer utan en intellektuell fest!

Jag bekänner är både lättläst och krävande. Mitt i en mening kan vi förflyttas allt i från några år till några hundra år tillbaka i tiden. Men det är inte som att läsa tex den mycket krävande Antoni Lobo Antunes. Övergångarna flyter på lätt och det enda som behövs är lite närvaro och uppmärksamhet. Prosan är luftig och elegant. Det är en bok så rik att jag skulle behöva läsa om den och jobba med min recension under en längre period för att göra den rättvisa. Men detta är inte forumet för en sådan text!

Jag hoppas istället att jag kan inspirera dig att läsa den. Det är inte lite imponerande att ett litet förlag som Nilssons har råd att översätta  denna tegelsten, dessutom översätt av en av de stora kanonerna, Jens Nordenhök.

Om man läser på om Josep Cabré förstår man vilket stort namn han är med en rik produktion bakom sig. Henrik sade att han kan bli den första katalanske nobelpristagaren! Det är svårt att bedöma efter att ha läst endast en bok av honom men att detta är ypperlig litteratur är det ingen tveka om.

Mao köp och läs. Om du inte orkar läsa köp den i alla fall och ge bort den. Som en kulturgärning. Allt för att Nilssons förlag skall fortsätta introducera spännande författare för oss litteraturälskare.

AUGUSTPRISET 2015 – JONAS HASSEN KHEMIRI: ALLT JAG INTE MINNS

allt-jag-inte-minnsJonas Hassen Khemiri (1978-)
Allt jag inte minns
Utgiven 2015
331 sidor
Bonniers

Igår samlade sig bokcirkeln på en nepalesisk restaurang för att äta gott och prata om Augustprisvinnaren 2015. En roman som rönt mycket uppskattning. Av de närvarande åtta medlemmarna hade alla blivit mycket berörda av boken och fångats av både berättelse och karaktärer. Berättelsen hade stannat kvar hos dem. Denna gången var det jag som var ”the odd man out”. Trots att det finns mycket som är bra i boken.

Historien om Samuel och Vandads vänskap och kärleken mellan Samuel och Laide står i centrum. Allt cirklar kring hur se skall förstå att Samuel är död.  Var det en olyckshändelse eller var det ett självmord?
Romanen är både skickligt och flyhänt skriven med mycket humor. Han skildrar utanförskap hos de som inte är etniska svenskar, hur vi behandlar flyktingar som kommer. Det visar ett Sverige som vi i den trygga medelklassen inte kommer i kontakt med förutom möjligen i våra professioner.
Han målar upp ett urbant liv i Stockholm och Berlin. Kärlekshistorien kan bränna till och vi känner hur dessa personer är på något plan är vuxna men ändå väldigt vilsna.

Trots det så var det en bok som lämnade mig oberörd. Jag fick aldrig riktig kontakt med dem. Till viss dess är det Khemiris grepp att vi inte får känna dem, de bilder som de ger av varandra är fyllda av sprickor och motsägelser. Men jag blev aldrig engagerad och hade inte läst ut om inte det varit för respekt mot kamraterna i cirkeln.

Men om du är nyfiken på Hassen Khemiri,  betänk att jag var undantaget i gruppen. Ibland klickar det bara inte.

NOMINERAD TILL TYSKA BOKPRISET 2016 – PETER STAMM: TA VÄGEN

ta-vagenPeter Stamm (1963-)
Ta vägen
”Weit über das land”
Utgiven 2016
På svenska 2016
Översättning av Sofia Lindelöf
176 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

 ”På dagen lade man knappt märke till buskarna som skilde tomten från grannens, de försvann i den allmänna grönskan, men när solen sjönk och skuggorna blev längre var det som om de växte till en mur som blev allt mer oöverstiglig tills det sista ljuset slutligen lämnat trädgården och hela den kvadratiska gräsmattan låg i en skugga, en mörk fängelsehåla som var omöjlig att ta sig ur.”

Det är inledningen till Peter Stamms senaste och helt nyutkomna roman som redan finns i en som vanligt fin översättning av Sofia Lindelöf. Ni som tidigare läst den hyllade schweiziske författaren  känner igen säkra stilisten, den exakta beskrivningen och det klara språket. Kanske finns nyckeln till denna tunna lilla roman redan i första passagen? Förklaringen till det som aldrig förklaras.

Thomas och hans familj är hemkomna från två fina veckor i Spanien. Han hör hustrun Astrid ta hand om smutstvätten och försöka få barnen i säng. Thomas sitter på verandan, tar upp sitt vinglas, tvekar, sätter ned det och reser sig upp och går. Inte bara in i huset, utan ut på gatan och vidare och vidare för att försvinna helt.

Astrid vaknar nästan morgon och tror att Thomas gått till jobbet. Hon är lite förvånad men inte orolig. Dock,  sakta börjar hon inse att Thomas är borta. Hon hittar på att Thomas är sjuk och meddelar hans arbetsgivare. Till slut går det inte att låtsas mer och hon kopplar in polisen.Astrid får hjälp av en polis vid namn Ruf (rop på tyska!) men inte heller han lyckas finna Thomas.
Astrid försöker att normalisera livet för att till slut inse att det liv de hade hur tomt det än var är över.

Varför går Thomas sin väg? Thomas som var lyckligt gift, med två fina barn, ett bra jobb som ekonom på ett företag, några vänner som han spelade volleyboll med. Var hans liv ett fängelse som det antyds i inledningen. Vad gör vi när vi fått allt vi borde vilja ha?

Vi får aldrig några svar. Stamm ger oss några ledtrådar men inte mer. Vi följer Thomas vandring genom skogen, över bergen, genom byar och städer. Hela tiden håller han sig undan. Undviker kontakt. De kontakter han får släpper han inte in på livet.

Peter Stamm är för mig en skildrare av stumma män, män som saknar en kontakt med sitt känsloliv vilket gör att de fattar beslut som får stora konsekvenser för dem. Det är också ett tema romanen Sju år (Här kan jag läsa vad jag skrivit om Sju år)
Men i denna lilla roman är det också som om han beskriver sitt hemland Schweiz. Deras äktenskap, byarna, städerna och hela landet känns som en kuliss, som om det inte är verkligt. Det finns en sugande tomhet mitt i texten. Men svaren får du finna själv.

Jag känner igen mig från de tidigare böckerna och inser vilken skicklig författare han är. Men tyvärr blir Thomas till slut lite väl stum för denna läsare. Jag märker att jag lite grand tappar intresset för honom. Som tur är får Stamm till ett bra slut på romanen.
Även om jag inte var lika övertygad av denna bok som av Sju år så är det ett gott tecken att boken levde kvar i mig flera dagar efter avslutad läsning. Alla har vi väl någon gång funderat på hur det skulle vara att bara lämna allt och gå iväg….

Jag säger som sagt tidigare. Har du inte läst Peter Stamm än gör det! Och köp böckerna så Bokförlaget Thorén och Lindskog översätter fler av hans alster.

Tack för recensionsexemplaret.

VINNARE AV TYSKA BOKPRISET 2011 – EUGEN RUGE: DEN TID DÅ LJUSET AVTAR – ROMAN

Eugen Ruge (1952-): Den tid då ljuset avtarden-tid
”In Zeiten des abnehmenden Lichts”
Utgiven 2011
På svenska 2016
Översättning Aimée Delblanc
437 sidor
Nilsson förlag

Lila Skånebaserade Nilsson förlag framstår allt mer som ett nytt förlag att hålla koll på. Jag har tidigare läst Antal Szerb Det tredje tornet. Det är mycket imponerande att de kan ge ut den hyllade, men i Sverige helt okände författaren, Eugen Ruge i ett snyggt formgivet och tilltalande band. En tjock roman som jag antar kostar mycket att översätta. De har dessutom anlitat en av Sveriges mest erfarna översättare från det tyska språkområdet Aimée Delblanc.

Är det på det viset att Tyskland börjar bli mer intressant för förlagen? Thoren & Lindskog har ju gått i bräschen med sin fina utgivning av bl.a. Uwe Timm och Peter StammWeylers har givit ut hyllade Före Festen av Sasa Stanisic och Norstedts har nyligen publicerat  Kruso av Lutz Seiler (Deutsche Buchpreis 2015). En tysk vår på gång? Kanske det. Vi som är intresserade av språkområdet kan bara lapa i oss än så länge.

Den hyllade Den tid då ljuset avtar är Ruges debut och för den fick han både Deutsche Buchpreis 2011och Alfred Döblin-priset) Den har liknats vid Thomas Manns stora familjeroman Buddenbrocks (Läs den om du inte har det!). Likt Manns roman skildrar den en familjs gradvisa nedbrytande och undergång. Skillnaden är att här är det egentligen ett lands historia, DDR:s, som skildras genom en familjs vardag. För det är inte de stora politiska händelserna som skildras utan vardagslivet och hur det påverkas. Det är ingen hemlighet att mycket är hämtat från författarens egen familjehistoria.

Vi får träffa fyra generationen av släkten Umnitzer. Boken inleds med att vi möter Alexander Umnitzer som har fått reda på att han har cancer. Alexander besöker sin senile far Kurt, kommunistrogen historiker som suttit i sovjetisk fängelse. Alexander är där för att ta avsked. Han är på väg till Mexico för att gå i fotspåren av sin farmor Charlotte och hennes man, Alexanders styvpappa, Wilhelm den store kommunister och frihetskämpen, Wilhelm Ploweit..om han nu var det? De levde där på 50-talet innan staten kallade hem dem.
Kurt är gift med Irina som han träffade under åren i Sovjet. De bor tillsammans med Irinas mor Nadjeza Ivanova som trots alla år i Tyskland inte kan ett ord tyska. Alexander har en son, Markus, tillsamman med sin exfru Melitta.

Det är ingen rak roman, ingen rak berättelse snarare ett montage. Ruge hoppar i tid och rum enligt en egen logik. Varje kapitel har en berättare och förutom Alexander som återkommer. Varje kapitel har ett årtal. Den förste oktober 1989, strax före murens fall, återkommer sex gånger och 2001 fem gånger. De övriga kapitelen är nedslag från 1952 och framåt. Det kanske låter konstruerat med det känns helt naturligt under läsningen.

Genom kompositionen lyckas Ruge skickligt bygga upp en väv av händelser och en mångfald av röster. Han har en imponerande lyhördhet för sin gestalters tonfall och tankevärld. Genom dem följer vi den socialistiska utopins undergång och DDR:s  sönderfall.
Fascinerande, även om det borde varit en självklarhet, att se hur nära banden är kulturellt och historiskt mellan Tyskland och Ryssland (Katarina den stora var ju gud bevars tyska!)

Men tro inte att denna bok består av typer som får representera olika ideal. Nej det är en samling levande, tänkande  och kännande människor med alla de goda och dåliga sidor vi alla bär.

För oss som var lite för unga på den tiden är det spännande och skrämmande att få komma in i det totalitära samhället. Det kanske är så att tiden är mogen för tyskarna att bearbeta den delen av sin historia.  Jag tänker på  Uwe Tellkamp tegelsten Tornet från 2008 (på svenska 2012 men inte i tryck nu), den fantastiska filmen De andras liv och dundersuccén Weissensee .

Ruge har skrivit en rik och intressant roman om ett folk och  ett land som låg nära oss men ändå så långt borta. Vi som är intresserade av fin tysk litteratur skall vara glad för att Nilssons förlag ger oss möjligheten att läsa Den tid då ljuset avtar.

Tack för recensionsexemplaret.

SHAKESPEARE PÅNYTTFÖDD – JEANETTE WINTERSON: THE GAP OF TIME – A WINTER´S TALE RETOLD – ROMAN

Jeanette Winterson (1959-)Gap
The Gap of Time – A Winter´s Tale retold
Utgiven 2015
320 sidor
Vintage

Alla bokmalar har, antar jag, listor i huvudet över olästa författare som de verkligen vill läsa men aldrig kommer till. För mig har Jeanette Winterson varit en sådan författare. Men när en av medlemmarna i den bokcirkel där jag ingår valde hennes senaste The Gap of time (Tidsklyftan är namnet på den svenska översättningen) var det äntligen dags. The Gap of time är något så ovanligt som en ”cover-roman” ungefär som en coverlåt.  Förlaget Hogarth Press har bett ett antal kända författare som Margaret Atwood, Edward St Aubyn, Jo Nesbö, Anne Tyler mfl skriva en roman utifrån en Shakespeare-pjäs. Winterson ar den förste som fick uppdraget och valde den pjäs som stod henne närmast, A winter´s tale ( En vintersaga). Det är en historia om ett hittebarn, likt Winterson som uppfostrades i ett starkt religiöst fosterhem skildrat i ”Det finns annan frukt än apelsiner” (Inte läst men minns en bra tv-serie!).

winters-tale-branagh-dench-large

Judi Dench och Kenneth Branagh i A Winter´s Tale

Till skillnad från engelsmännen som kan sin Shakespeare utan och innan var det en obekant pjäs för mig ända tills i vintras då jag på National Theater Live såg Kenneth Branaghs underbara uppsättning.

Boken inleds med en beskrivning av pjäsens innehåll gör att det r inte handlingen so egentligen står i fokus utan hur det berättas. Och som det berättas! Winterson har skrivit en underbar roman.
Kung Leontes har blivit Leo, en maktfullkomlig paranoid aktiehandlare. Kung Polixines heter Xeno och är en introvert designer av fantasifulla videospel. Leo är övertygad att Xeno bedrar honom med hans fru Mi-mi. Förblindad av svartsjuka är han är övertygad at hans dotter Perditia egentligen är Xenos och ser till att barnet hamnar i New Bohemia (ett förtäckt sydstaterna i USA) och försvinner ur hans liv.

Skickligt väver och speglar Winterson Shakespeares pjäs. Flera gång skrattade jag till och njöt över hur listigt gjort det. Prosan sjunger, fylld av underbara formuleringar. Skickligt använder hon sig av olika stilnivåer i språket. Och Winterson lyckas skapa en berättelse som är både spännande och gripande. En berättelse om svartsjuka, kärlek och försoning. Jag kunde inte kunde sluta läsa trots att jag kunde hela historien.

Winterson är en sprakande intelligent och insiktsfull författare. Jag kan verkligen rekommendera The Gap of Time. Den finns på svenska i översättning av rutinerade Lena Fries-Gedin på Wahlström och Widstrand.

EN LYSANDE ROMAN – IAN MCEWAN: DOMAREN

Ian McEwan (1948-) Domarenkappafinal.indd
Domaren
”The Children’s Act”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers: Niclas Hval
258 sidor
Brombergs Bokförlag

De senaste månaderna har jag haft förmånen att läsa några riktigt fina romaner: Jennifer Johnston, Robert Seethaler, Elena Ferrante och Colm Tóibin. Men ibland ramlar bokmalen över en bok som bara går rätt in, en bok som griper tag både känslomässigt och intellektuellt. Domaren, Ian McEwans lysande roman, är en sådan bok för mig. Han anses vara den kanske främste författaren i sin genration i Storbritannien tillsammans med Julian Barnes. Senast jag läste honom var 2010, en annan av hans höjdpunkter: ”Från Chesil Beach”. Allt han skriver är inte bra, men när han är bra så är han riktigt bra. Av en tillfällighet började jag läsa Domaren och det är jag mycket glad för.

Mycket kort om handlingen. Fiona Mays, överrättsdomare, gift med Jack, professor i antikens historia, båda närmare 60 år, inga barn. Fiona får en chock när Jack en dag deklarerar att han tycker att deras äktenskap går på tomgång. Han älskar Fiona fortfarande, vill ha henne kvar, men tänker inleda en relation med en 28 årig kollega från universitetet. Han vill uppleva passionen en sista gång. Hon visar honom dörren.

Fiona är en erkänt skicklig jurist inom familjerätt, känd för sin självständighet, sina välgrundade domar och intellektuella klarhet. I samma veva som Jack får lämna hemmet och Fiona hamnar i kris får hon ett svårt uppdrag. Adam, 17 år och 9 månader, är svårt sjuk i leukemi men vägrar ta emot en blodtransfusion som kan rädda hans liv. Som Jehovas vittne det går emot hans tro. Adam är inte myndig förrän om 3 månader. Då kan han tacka nej till vård, men nu? Är detta något Adam själv vill eller är det något som grupptrycket tvingar fram? Det åligger Fiona att döma i fallet. Fiona går utanför ramarna och besöker Adam på sjukhuset. Det mötet kommer att sätta hela hennes tillvaro i gungning.

I original heter boken The Children’s Act. Jag citerar från Wikipedia:
The Children Act 1989 allocates duties to local authorities, courts, parents and other agencies in the United Kingdom, to ensure children are safeguarded and their welfare is promoted. It centres on the idea that children are best cared for within their own families; however, it also makes provisions for instances when parents and families do not co-operate with statutory bodies.
Hur skall Fiona döma for att skydda Adams välmåga?

Man skall inte tolka denna bok som ett angrepp på Jehovas vittnen. McEwan är förvisso övertygad och välkänd ateist med stort  intresse för naturvetenskap.  De åsikter som Adam och hans föräldrar hyser beskrivs med respekt och kunskap. Innan historien om Adam börjar får vi även ta del av andra svåra fall Fiona dömt, fall där ortodoxa sätt att leva krockar med det civila samhället. Det är det som intresserar McEwan. De moraliska och etiska dilemman som uppstår i mötet med dessa två världar.

Ian McEwan

Ian McEwan

För en juridisk okunnig person är det mycket intressant att förstå hur mycket av filosofiska, moraliska och etiska frågeställningar och diskussioner som domsluten bestod av. Skrivna på en elegant prosa som McEwan citerar från verkliga fall. Spännande!

McEwan har i en intervju sagt att med Domaren ville han skriva om roman där en person arbete är i fokus. Det är inte många romaner jag läst där det som de flesta av oss sysslar med i vår vardag 40-timmar i veckan står i fokus. Det har han lyckats med. Jag fångades av miljöbeskrivningar och vardagsdramtiken i Fionas arbete. I hennes fall har det inneburit av hon avstått från att få barn då karriären varit krävande. Nu närmare 60, med ett äktenskap i kris, pockar frågorna om de val Fiona gjort på uppmärksamhet.

Jag är också förtjust i porträttaet av den brådmogne Adam, en överbegåvad poesiskrivande ung man med hela livet framför sig men övertygad om att det är rätt att inte ta emot blod då det går emot Guds vilja. Skall Fiona låta honom avsluta det i förtid?  McEwan fångar hans pubertala och samtidigt genomtänkta tankevärld väl.

Som ni förstår finns det  flera skäl till att jag tycker om denna roman. McEwan är en stilist som skirver med en lätthet, elegans och precision som är enastående. Han är mycket väl påläst och intelligent och får mig läsaren att känna mig likadan. Han väver skickligt en väv av de olika teman som jag nämt ovan. För mig var boken lika spännande som en deckare men mycket mer givande. När jag väl sugits in i handlingen, kunde jag inte sluta. Det är en tunn liten roman på 250 sidor med ganska stor text. Unna dig några timmar i Mc Ewans sällskap. Jag tror inte du kommer ångra dig. Jag avslutade romanen mycket berörd.

DOWNTON ABBEY – FAST MED KOKAIN OCH INCEST! – EDWARD ST AUBYN: ROMANERNA OM PATRICK MELROSE – DEL 1

melrose
Edward St Aubyn (1960-)
Romanerna om Patrik Melrose – Del 1 
Glöm det, Dåliga Nyheter & Visst hopp
Never Mind 1992Bad News 1992Some hope 1995
På svenska 2016
Översättare: Erik Andersson
398 sidor
Bonniers Förlag

När Bonniers katalog damp ned i lådan för ett tag sedan blev jag mycket förvånad när jag såg att de skulle ge ut Edward St Aubyns hyllade romaner om Patrick Melrose. Jag läste om dem för ett par år sedan och anglofilen i mig blev  genast intresserad. En författare som jämförts med Evelyn Waugh, P G Woodhouse och den i Sverige lite kände Anthony Powell, vars långa romansvit ”A dance to the music of time” på tolv volymer jag, tro det eller ej, läste i början av 80-talet. (Powell har kallats Englands motsvarighet till Marcel Proust) Parallellt med nyfikenheten fanns också en liten rädsla då utgångpunkten för den mycket självbiografiska sviten är de övergrepp som hans sadistiska fader Roger St Aubyn utsatte Edward för mellan 5 och 8 års ålder. St Aubyn har sagt att hans terapi och att skiva romanerna hindrade honom för att ta sig av daga.

Jag frågade bokens översättare Erik Andersson, som läsare av denna blogg vet att jag känner, varför han trodde att förlaget ville ge ut böckerna. Han svarade något i stil med svenskarnas intresse och förtjusning över den engelska överklassen. Och den är väl bekant. Downton Abbey t.ex har ju trogna följeslagare i i Sverige. (Själv älskade jag serien i två säsonger, innan det blev en medelmåttig såpa.)

Sviten om Patrik Melrose består av 5 korta romaner. Bonniers har valt att ge ut de tre första i en volym. Det var så St Aubyn tänkte sig det från början. Som en triologi. Dock återkom han med två romaner som fullbordade sviten: Mother´s Milk (2005, nominerad till The Booker Prize) och At Last (2012).

Böckernas miljö är bland de rika och framgångsrika i överklass och adel. Men det är långt från det snälla Downtown Abbey, långt därifrån.
Alla tre romanerna utspelar sig under en dag eller två. I den första Glöm det (Never mind) är Patrick fem år. Romanen centreras till den fasansfulla scen då hans far förgriper sig på honom.
I andra delen Dåliga Nyheter (Bad News) är Patrick 22 år och en fullfjädrad och stenrik narkoman. Han åker till New York för att hämta askan efter sin bortgångne far. Under ett dygn lever han rövare och knarkar som en besatt, hör röster och beter sig mot de människor han möter. Båda kända och okända.
I tredje delen Visst hopp (Some Hope) möter vi Patrick, nu 28 år gammal, på en förskräcklig tillställning i brittiska överklassen. Nu är han ren från drogerna men fortfarande svårt traumatiserad av det som hänt honom. Men ett visst ljus börjar skönjas vid horisonten. Det ser ut som Patrick kan komma vidare i livet.

Jag vill inte gå in mer i detalj i handlingen. Efter avslutad läsning är denne läsare något kluven. St  Aubyn är en mycket god författare, inte tu tal om det. Trots det föll jag inte i farstun för denna annars mycket hyllade svit. De tre romanerna är ganska olika i sina tonfall. Glöm det skildrar mycket väl hans vedervärdiga föräldrar och deras lika vedervärdiga och snobbiga överklassvänner. Scenen med övergreppet är en stark och plågsam läsning. Det finns en svärta men också en komik och satir som lättar upp läsningen Jag skrattade flera gånger åt romanfigurernas manér. För Glöm det fick St  Aubyn The Betty Trask Award.

Den andra delen Dåliga nyheter var fascinerade som en beskrivning av en resa ned i droghelvetet. Vi får i detalj följa alla droger han tar, kokain, speed heroin. Allt i en salig blandning och hela tiden. Och han måste hela tiden få mer och dessutom hitta sprutor. I en stark scen är vi inne i Patricks huvud och hör alla de röster han hör under sina rus. Det var en skräckblandad och fascinerande läsning men tyvärr också lite tröttande till slut, trots romanens endast 140 sidor.

I den tredje delen, Visst hopp, har den sociala satiren, driften med den överklass St Aubyn känner så väl, fått mer utrymme. Vi presenteras för ett antal bekanta figurer från de två föregående böckerna men också en del nya. Det intrigeras, skvallras, hoppas in och ut ur sängar. Mitt i allt detta finns Patrick Melrose i en process där han äntligen verkar få styr på sitt liv.
De delarna som handlade om Patrick höll mig fastnaglad och berörd. Delarna med den sociala satiren var rolig i början men till slut tröttsam. Jag tyckte att romanen tyvärr kapsejsade. Jag hade gärna läst mycket mer om Patrick och mindre av det andra. Det kanske handlar om engelsmännen rädsla för allvar?

Edward St Aubyn är en mycket duktig stilist. Det finns många riktigt fina partier i romanen, mycket väl översatta av Erik Andersson. Samtidigt fanns det många passager där jag tänkte att det varit mycket roligare på engelska. Och det handlar inte om översättningen. Nej det handlar om skillnaden i våra språk och vår humor.
När jag hör St Aubyn läsa ur romanen, det finns massor av exempel på Youtube, njuter jag verkligen av hans engelska och där finns saker som ingen översättare kan få till på svenska, inte ens den mycket skicklige Erik Andersson!
Även om jag har mina reservationer, jag vill verkligen inte avskräcka alla anglofiler!, kommer jag absolut att läsa de två resterande romanerna. Men det lär bli på engelska.

aubyn

Edward St Aubyn

Här finns en mycket fin artikel om St Aubyn från utmärkta The New Yorker
Inheritance – How Edward St. Aubyn made literature out of a poisoned legacy.

ANDRA DELEN I NEAPEL-SVITEN – ELENA FERRANTE: THE STORY OF A NEW NAME – ROMAN

storyElena Ferrante : ”The Story of a new name”
“Storia del nuovo cognome. L’amica geniale. Volume secondo”
Utgiven 2012
Översättning Ann Goldstein
480 sidor
Europa Editions

Efter avslutad läsning av Min fantastiska väninna (läs mer) var mitt sug efter mer Ferrante stort. Jag kände att jag inte kunde vänta till september när andra delen kommer på svenska. Jag beställda de tre följande böcker på engelska. Det är bara att kapitulera. Trots att det fanns några longörer i romanen har Ferrante vid avslutad läsning kvar mig i sitt grepp. Historien om vänskapen mellan Lila Cerullo och Elena Greco är intensiv och känslostark. Hur de än gör kommer de inte undan varandra. Trots att deras vägar går åt olika håll speglar de både genom närhet och avstånd varandras liv. De är beroende av varandra, älskar varandra och kan inte stå ut med varandra.

Det är svårt att skriva om romanen utan att beskriva Lila och Elenas handlingar och vändpunkterna i deras liv. Det vill jag inte ta från dig som läsare. I början av romanen, som utspelar sig på 60-talet, har de kommit ut i vuxenlivet och jag upplevde det som att romanen blev ännu mer känslomässigt intensiv än i Min fantastiska väninna. Det är nästan utmattande att läsa boken i bland. Men jag kan bara konstatera att Ferrante är en mycket skicklig och välskrivande författare som har skapat en romansvit som på ett enastående sätt beskriver det splittrade Italien, en roman om kärlek, vänskap, makt, klass, kön och politik.

Ni som har läst Min fantastiska väninna har något att se fram emot. Och till er andra säger jag… Vad väntar ni på?!

Om du är intresserad av vad som händer i Italiens litteratur kan du lyssna på ett avsnitt  Open Book på BBC där utmärkta Mariella Frostrup diskuterar det med några kännare. (28 min)
http://www.bbc.co.uk/programmes/b07m4q7x

EN IRLÄNDSK MÄSTARE – COLM TÓIBIN: NORA WEBSTER – ROMAN

nora-webster

Colm Tóibin (1955-)
Nora Webster
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers. Erik Andersson
350 sidor
Norstedts

Det var en förväntansfull bokcirkel som träffades på legendariska Gyllene Prag i måndags. En av bokcirkelns medlemmar hade till min glädje valt den irländske författaren Colm Tóibins hyllade roman Nora Webster. Jag har tidigare läst hans underbara roman om författaren Henry James, The Master, och flera långa och mycket välskrivna essäer i London Review of Books. Hans lärdom och esprit är imponerande.

Tanken var att vi skulle träffats på The Dubliner och dricka Guiness för att fullfölja det iriska temat, men lågmälda litterära samtal går illa ihop med fotbolls-EM. Framförallt när vi skulle få fint besök. Bokens översättare är ingen mindre än en av Sveriges mest etablerade översättare av engelskspråkig litteratur (James Joyce, Sagan om Ringen, James Ellroy m.m.) och en stor Irlandskännare, författaren Erik Andersson. Erik och jag pluggade litteraturvetenskap ihop i mitten av 80-talet. Sedan ett par år tillbaka har vi fått kontakt igen och det var med stor glädje jag tog emot beskedet att Erik gärna kom till vår lilla sittning. Jag vet inte om det berodde på att vi mutade honom med panerad ost och tjeckisk öl, men han kom i alla fall!

Nora Webster är en mycket fin och välskriven roman med starka självbiografiska inslag. Det är också en enastående kvinnoskildring. Nora förlorar sin man Maurice, en färgstark person som dominerat familjen. Nora står helt vilse i världen. Hon har två stora döttrar och två små pojkar. Flickorna har flyttat hem hemifrån men Donal (Toibins alter ego) och Conor finns kvar. Romanen skildrar Noras sorgeprocess och hennes vardagsliv i den lilla småstaden Enniscorthy på Irlands sydostkust där alla har koll på alla. Det är en skildring av hur en stark kvinna succesivt lyckas bygga upp ett liv och få en ny start i livet. Musiken är viktig. Mötet med den klassiska musiken frigör något hos Nora som har en slumrande talang och en fantastisk sångröst.
Flera cirkelns medlemmar blev djupt berörda av romanen.

Jag upplever ofta att romaner från Irland även blir porträtt av landet. Politiken och kyrkan är starkt närvarande överallt. Nora Webster är både en skildring av den lilla staden i slutet av 60-talet och början av 70-talet, då bara det faktum att du färgade håret var uppseendeväckande, ja nästan anstötligt, och ett porträtt av Irland i en brytningstid.

Tóibin har sagt att han skriver romanen ut moderns perspektiv för att en 12-åring har inte mycket intressant att säga. Tóibin förlorades sin far som 12 -åring och hade också problem med stamning. Donal får ett stort intresse för fotografering. Han är en observatör likt Tóibin som verkar ha lagrat många bilder och minnen som han kunnat väva in i texten.

Det är välskrivet och trots att väldigt lite egentligen händer oerhört spännande. När jag väl börjat var det svårt att sluta. Jag tänkte ofta på Robert Seethalers bok Ett helt liv som jag läste just före denna bok. Det händer lite på ytan men desto mer under. Likt Seethalers huvudperson är Nora en vardagslivets hjälte. Ömsint och vackert skildrad.

Mötet med Erik var spännande. Förutom alla frågor om översättning kunde Erik på sitt underfundiga sätt, som ni som läst hans egna, utmärkta!, romaner väl känner till, ge oss nycklar in i Toibins författarskap. Hur familjer är något som varit ett tema i flera av Tóibins böcker och även essäer (En av samlingarna heter New ways to kill you mother- Writers and their families…!). Erik berättade också att Tóibin flyttade från Irland till Spanien för att kunna leva ut sin homosexualitet. Men han författarskap gick i stå när han skulle skiva om det. Det var först när han återvände till Irland och började skiva om Enniscorthy, som han kommer ifrån, som det släppte.

Tóibin fick i år The Hawthornden Prize, en mycket prestigefull utmärkelse, för romanen. Har du inte läst Tóibin än har du något att se fram emot. Jag kan också rekommendera den utmärkta filmen Brooklyn som baseras på en av hans romaner. Den var nominerad till bästa film på senaste Oscarsgalan. Jag tyckte väldigt mycket om den.

Till sist ett stort tack till Erik som gjorde detta till en mycket minnesvärd kväll!

DEN LILLA STORA MÄNNISKAN – ROBERT SEETHALER: ETT HELT LIV – ROMAN

ett-helt-livRobert Seethaler (1966-)
Ett helt liv
”Ein ganzes Leben”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Översättning Jörn Lindskog
150 sidor
Thorén & Lindksog

Med Tobakshandlaren (Der Trafikant) introducerades den österrikiska författaren Robert Seethaler förra året i Sverige. Det var en roman som jag läste och tyckte om. Trots det blev jag lite förvånad när jag nu läste  Seethalers senaste roman Ett helt liv i Jörn Lindskogs översättning. Den var i en ännu högre klass.

Det är en tunn liten bok. Engelsmännen kallar det ”a novella” Du kan läsa din i en sittning om du vill. Och inte bara för att den är tunn till antalet sidor utan även så komprimerad, spännande och gripande att läsa. Ett helt liv på 150 sidor? Ja det är det som är det magiska med denna bok. Seethaler skriver om en enkel man och ett enkelt liv och får fram storheten i det på några få sidor.
Andreas Egger växer upp i en fosterfamilj under närmast slavliknande förhållanden. Han är stor och tyst, har inget läshuvud och inte mycket till framtid i den lilla alpbyn. När det moderna samhället bryter sig in i form av att en lift skall byggas finner Andreas sin plats i livet. Han är råstark och en mycket bra arbetare. Han finner kärleken och livet börjar bli på riktigt.

Mer skall inte avslöjas om denna vackra roman. Det är inte en dålig bedrift att på ett fåtal sidor gestalta både den lilla människans storhet och hur moderniteten bryter in i det gamla bondesamhället. Förutom under kriget lämnar Andreas dalen endast en gång. Dalen är hans universum. Han skaffar aldrig en tv för han vet inte vad hans skall med den till. Hans liv finns i naturen och bergen. Seethaler är en mycket fin naturskildrare och en för en som likt mig älskar alperna vill man bara boka nästa resa dit efter att avslutad läsning.

En recension som jag läste av Seethalers bok i engelskspråkig tidning jämförde den med två mycket bra romaner som jag läste med förra året, mästerverket Stoner av John Williams och William Maxwells ”Hej då vi ses i morgon”. Det är inga dumma jämförelser. De båda relativt korta romanerna skildrar på ett lågmält och känslomässigt intensivt sätt den enkla människans liv. Och att Seethaler är på samma nivå som dessa två böcker säger vilken klass det är på romanen.
Ett helt liv var med på ”Korta listan”i årets International Man Booker, som dock Han Kang vann

Samtidigt som Ett helt liv kommer ut kommer även Tobakshandlaren ut i pocket. Det två romanerna tillsammans med Stoner och Hej då vi ses i morgon och du har några veckors högklassigs läsning i sommar framför dig! Gratulerar!

Tack för recensionsexemplaret.

FERRANTE-FEBER?…! ELENA FERRANTE: MIN FANTASTISKA VÄNINNA – ROMAN

min-fantastiska-vaninnaElena Ferrante; Min fantastiska vännina
”L´amica geniale”
Utgiven 2011
På svenska 2016
Översättning Johanna Hedenberg
350 sidor
Norstedts

Alla med det minsta intresse för litteratur har knappast kunna undvika att höra talas om Elena Ferrante och den ”Ferrante –feber” som spridit sig över världen. Hennes fyra böcker om väninnorna Elena och Lila har översatts till tror jag 30 språk och hyllats av såväl läsare som tunga kritiker (tex James Wood i The New Yorker) Den sista delen i serien var nominerad till 2016 International Man Booker Award som dock gick till Han Kang för The Vegetarian (på svenska 2017).
Jag tänker inte skriva något om handlingen eller om Ferrante. Det kan du lätt googla fram om du inte redan känner till det.
Jag frågade mig: skulle jag drabbas av denna feber? Det fick jag bli varse när den bokcirkeln jag är med i valde att läsa den första delen, Min fantastiska väninna, som nyligen kommit på svenska och säljer som smör. För att fatta mig kort. Ja. Definitivt Ja! Det tog ett tag, texten smög sig sakta på mig men till slut hade den mig sitt grepp. Ferrante är en riktig berättare som skenbar enkel prosa målar dessa intressanta mångfacetterade individer. Hon tecknar en bild av den fattigas arbetarklassen i 50-talets Neapel (många gånger tänkte jag på Italiens neorealistiska filmer )med de hårda förhållanden, de stenhårda patriarkaten, Camorran, våldet, rädslan och drömmen om ett bättre liv. Det är också en fantastisk skildring av en vänskap och ett levande porträtt av en barndom.

Ferrantes roman är som den bästa tv-serie på HBO och det är inte något negativt. För skenbart enkelt lägger hon scen efter scen och berättelsen vidgas och fördjupas. Som om det fanns en egen inre logik. Det är inte romankonst där man sitter och njuter av den fantastiska prosan, för det är förrädiskt enkelt skrivet, men man behöver bara läsa om några passager för att se hur skickligt hon bygger upp det. Det är sällan som jag läser en roman där det finns samma sug som i deckare, men den här berättelsen vill jag bara ha mer av. Jag har redan börjat läsa del två. Varför skall jag plåga mig och vänta till oktober när den kommer på svenska.

Ferrante är en lättläst författare, både på svenska och engelska! En riktig berättare som jag mycket varmt rekommenderar.

INGER ALFVÉN: BERÖR MIG INTE BERÖR MIG

BerorInger Alfvén (1940-):

Berör mig inte, berör mig

Utgiven 2015

318 sidor

Bonniers förlag

När det var dags för en nästa bok i vår bokcirkel föll valet på Inger Alfvéns Berör mig inte berör mig.

Inger Alfvén är en författare som varit med länge. Hon har många romaner bakom sig och fått flera utmärkelser. Hennes genombrott var S/y Glädjen från 1979 som filmatiserades. Jag minns den som en bra film. Alfvén nämns med respekt men jag vet inte om jag har rätt i att hon inte räknas som en av de stora kvinnliga svenska romanförfattarna i den generationen, i nivå med tex Kerstin Ekman, Sara Lidman och Birgitta Trotzig. Det var dock med viss spänning jag såg fram emot att läsa detta etablerade men för mig okända namn.

Berör mig inte, berör mig är hennes senaste alster och kom ut 2015. Den skildrar fyra personer vars livsresa knyts samman i ramens sista del då alla hamnar i Indien.

Det börjar bra. Första avsnittet handlar om Laurence, en dessa typer vi ser ofta i medierna, en Vd för ett stort företag med enorm rikedom och makt. Nu har han gått i pension och hans cancersjuka fru ligger för döden. Laurence som har haft sin framgång som en sköld, krakelerar sakta och obehagliga sanningar kommer krypande ur hans inre.

Efter 20-30 sidor börjar jag ana oråd. Är det inte lite stereotypt, lite klyschigt? Det var dock en helt ok inledning av romanen. Det är med person nummer två, den narcissistiska skådespelar-wannabeen Bea, med ett eventuellt Hollywood-kontrakt, som det började bli riktigt illa. Schablonerna och klyschorna stod som spö i backen. Alfvén skriver sida upp och sida ned och beskriver hur hon tänker och lever. Det blir märkligt syntetiskt. Alfvén beskriver men gestaltar inte, litterärt går det på tomgång.

Nästa kapitel handlar om frånskilda Gunnel som nu går i pension och är övergiven av man familj och liv. Det blev inte bättre. Men ännu värre blev det med avsnittet med Niklas, den strulige unge mannen som hoppat av skolan utvecklat ett dataspel som blivit en succé och nu satt i USA framgångsrik men tom. Han åker till Indien för att meditera och finna sig själv.

Bokens sista kapitel handlar om hur alla dessa individer springer på varandra, hur tusan det nu kan gå till i ett land av Indiens storlek, och det blir någon form av avslut. Jag hade hoppats att det skulle hända något när romanen skulle tvinnas samman, men icke. Det är en synnerligen doftlös skildring av Indien där dessa schabloner till gestalter möts och romanen rinner ut i ett stort jasså.

Romanens titel inbjuder till frågan: Blev du berörd? Tyvärr inte ett jota. Om man finner denna bok om några hundra år kan den vara en bra kartläggning av de våndor och problem några medelklassmänniskor i den del av i-världen som är Sverige bär på.
 Som litteratur är det pratigt, klyschigt, fyllt av schabloner. Den litterära konstruktionen är tydlig. Hon kommer tyvärr inte längre och djupare än i en psykogispalt en tidning eller en längre intervju i en dagstidning.
Hade vi inte haft denna bok i läsecirkeln hade jag slutat efter 50 sidor… Det säger väl det mesta. Det blir intressant att höra vad de andra tycker.

____________________________________________________

Det visade sig att av de nio som var med på dagens bokcirkel var det endast en som tyckte om den. Och det mycket! Resten av gruppen sågade den mer eller mindre vid fotknölarna. Några hade läst henne tidigare och mindes Alfvén som en god författare, men att detta var ett bottennapp. Betyget blev 3 på en 10 gradig skala.

ASTRID ROSENFELD: ELSA – ROMAN

ElsaAstrid Rosenfeld (1977-): Elsa
”Elsa ungeheuer”
Utgiven 2013
På svenska 2016
Översättning: Jörn Lindskog
245 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Alla som följer min blogg vet att jag har ett stort intresse för Tyskland och dess litteratur. Min hovleverantör av goda tyska romaner är Bokförlaget Thorén & Lindskog, det fina lilla förlaget med sin bas i Sverige och Berlin. I stort sett allt jag läst av deras utgivning har jag haft stor glädje av. Och genom åren har Jörn Lindskog och jag blivit kamrater.

Nu har Jörn översatt Astrid Rosenfelds andra roman, Elsa, den första efter genombrottet med ADAMS ARV som läste jag med stort nöje. Här kan du läsa vad jag skrev om den.

Så här presenterar förlaget boken:
Nu är ELSA här! I centrum för berättelsen står bröderna Lorenz och Karl som växer upp i en by i Bayern, i en gudsförgäten håla där inget händer, men allt förändras när Elsa dyker upp en dag. ELSA är en historia om kärlek, svek och att vara barn. Men det är också en skröna som befolkas av en gammal kvinnotjusare, världens troligtvis äldsta kvinna och en mamma som har förlorat sin gröna mössa.

Jag mailade Jörn och frågade om han ville att jag skulle läsa den. Jag tror inte det är något för dig!, svarade Jörn. Men sade jag, jag tyckte ju om Adams arv! Snäll som Jörn är föll han till föga och skickade boken till mig. Jag får inse att Jörn har ganska bra koll på min smak vid det här laget. Det är bara att konstatera att Elsa inte alls föll mig på läppen.

Rosenfeld är en begåvad berättare, inte tu tal om det. Humorn och berättarglädjen finns kvar från Adams arv, men nu har den gått lite överstyr. Är det en ungdomsskildring, en parodi över konstvärlden, en roman om bli vuxen? Det blir lite av allt men delarna håller inte ihop. Berättelsen kränger än hit och en dit men kommer ingen vart. Personteckningarna är ömsom underfundiga och komiska men saknar djup. Det bränner aldrig till inte ens när hon uppenbarligen vill det.
Det hela blir en i mitt tycke ganska ytlig roman som jag inte kan engagera mig i. Med Adams arv fanns det något viktigt att berätta men jag finner inte det här. Det är en begåvning lite på tomgång. Jag blev helt enkelt aldrig klok på vad hon vill med boken!

Många författare har vittnat om svårigheten att få till sin andra roman. Det är Elsa ett exempel på. Hoppas Rosenfeld lyckas ta till vara på sin uppenbarligen stora begåvning på ett bättre sätt framöver.

Det finns dock många som uppskattar Elsa. När jag läser på tyska Amazon har boken många beundrare. Även i Sverige har de få som upptäckte den skrivit väl om boken

En sur medelålders gubbe kanske är fel målgrupp…=:)

Snart ger Jörn ut en ny roman av Robert Seethaler. Den vill jag gärna sätta tänderna i!
Utan Jörn fantastiska arbete skulle den tyska litteraturen vara en ännu större vit fläck i det svenska litterära landskapet.

EN ROMAN OM DMITRIJ SJOSTAKOVITJ – JULIAN BARNES: THE NOISE OF TIME

NoiseJulian Barnes (1946-):
The Noise of Time
Utgiven 20160128
192 sidor
Jonathan Cape

När jag såg att Julian Barnes, en författare jag verkligen uppskattar, skrivit en roman om en kompositör jag verkligen uppskattar, beställde jag den omgående och satte genast tänderna i den.
Barnes roman, om det nu är en roman?, utgår från tre händelser, tre traumatiska möten med makten under Sjostakovitj liv. Ett liv som var en berg-och dalbana, ömsom förkastad ömsom hyllad.
Alla tre kapitel börjar med meningen ”All he knew was that this was the worst time”. Utifrån dessa möten berättar Barnes om hur Sjostakovitj brottas med frågor om makt, mod och feghet och frågor om konstens roll i samhället.

Det första avsnittet är mycket starkt. Året är 1936. Sjostakovitj står utanför dörren till sin lägenhet nätterna igenom och väntar på att NKVD skall hämta honom. Han vill inte att barnen skall se det. Hans opera Lady Macbeth från Mtsnesk som hade premiär 1934 och gjort succé både i Sovjet och utomlands har, efter att Stalin sett den, i Pravda beskrivits som ”muddle of music”. Det var inte musik för folket utan för borgarklassen. Sjostakovitj ser sina dagar som räknade. Men denna gång har han turen på sin sida och kommer undan.

Andra episoden skildrar en förnedrande propagandaresa till USA där den Sjostakovitj på direkt uppdrag av Stalin representerar Sovjetunion. Sjostakovitj håller ett tal som han självfallet inte skrivit själv och luras till att fördöma Igor Stravinsky, som han anser vara det störste kompositören under 1900.

Det tredje avsnittet utspelar sig när Stalin avlidit och under Chrusjtjovs töväder. Sjostakovitj, nu ansedd som den störste kompositören i landet, lever ett överklassliv med chaufför och datja. Makten gillrar en fälla som leder till att han till slut går med i partiet och förråder allt han innerst inne står för.

Boken berättas nästan bara som en inre monolog. Det finns några scener med dialog men till stor del får vi följa skeendena genom Sjostakovitj tankar. Texten består av korta stycken bland på en sida eller två, men många gånger kortare. Förutom det politiska och musikaliska får vi även inblickar i Sjostakovitj barndom, kärleks- och familjeliv. Han var gift tre gånger. Men dessa inblickar är ganska skissartade.

Jag började läsa boken med stor entusiasm. När jag kommit ca 130 sidor märkte jag att min intresse hade svalnat betydligt. Jag hade svårt att koncentrera mig. Jag skummade några recensioner i engelska tidningar där bla The Guardian beskrev boken som ett mästervek.
Eftersom jag haft mycket omkring mig och inte fått någon kontinuitet i läsningen började jag läsa om den. Jag njöt. Första avsnittet är mycket skickligt skrivet. Dock, samma sak inträffade och vid sidan 130 i denna korta roman var jag återigen uttråkad. Jag saknade ett driv i berättelsen, en rörelse framåt. På slutet upplevde jag att han malde på och gick lite på tomgång.

Mina kunskaper om Sjostakovitj är inte stora. De få saker jag kunde om kompsitören fanns med. Vad var historia och vad var fiktion? Den inre dialogen förstås, men allt det andra?
Jag kan undra varför Barnes skrivit romanen. Hans kärlek till klassisk musik är väl känd. Kan det vara det den kärleken som fick Barnes att ägna sig åt de gedigna studier som boken krävt. Men ändå?

Det är inte första gången som Barnes skriver romanen om verkliga personer. Flauberts papegoja, hans genombrott, är ett exempel. Ett annat är den betydligt mer omfattande Arthur & George, nominerad till Booker-priset, som jag läste med stort nöje i somras. Även om inte den heller riktigt höll hela vägen var det en mycket bra roman.  Är problemet att Barnes inte är ryss? Inte kan beskriva det inifrån som i Arthur & George? Barnes är en mycket engelsk författare med en elegant distans och hög integritet. I The Noise of Time är det som hans ”Englishness” kommer i vägen. Det blir lite hämmat. Det bränner inte till. På riktigt. Sjostakovitj blir inte levande för mig, trots allt.
Barnes är dock en lysande stilist. Han prosa är en njutning att läsa. Det finns många både roliga och djupgående iakttagelser som formuleras nästan som aforismer eller ”one-liners”. Men jag saknade romanen. Det blev för mycket av en historisk essä. Och det var inte det jag ville läsa. Och en besvikelse efter den underbara The Sense of an Ending, belönad med Bookerpriset,

DS

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ 1906-1975

För den musikintresserade finns den hel del att roas av. Ett roligt porträtt av Prokofjev, hans kluvna känslor inför geniet Stravinsky vars musik han älskar men vars moral han anser förkastlig. Och sågningen av dirigenten Artur Toscanini är för lång att citera men mycket rolig att läsa (Sid.82)

Barnes förlitar sig tungt på ett antal böcker, ffa en biografi av Elizabeth Wilson: Shostakovitch: A life remembered. Han skriver själv i sitt efterord: ”..if you haven´t liked mine, then read hers” (sid 184). Jag är tyvärr mer benägen att hålla med än jag egentligen vill erkänna. Det är inte Julian Barnes jag vänder mig till för att läsa om livet under Stalins ok. Då finns det många av mig olästa ryska författare jag skulle vända mig till istället.

Och om man nu två veckor senare googlar efter recensionerna är de betydligt fler.Man ser snabbt att de är mycket mer av ”a mixed bag”. Det är inte bara jag som är tveksam till slutresultatet, trots att det finns mycket att glädjas åt i boken.

Barnes har dock inspirerat mig till att ta fram mina gamla Sjostakovitj cd:s. För dig som inte hört hans gripande musik gå ut på Spotify och lyssna på stråkkvartetterna tex med Borodinkvartetten (Här är en youtubefilm där de spelar den kanske mest berömda kvartetten, den 8:e, vars inledningstoner är D-E-ESS-C–H ,Dimitri Sjostakovitj) eller Fitzwilliamkvartetten, en ensemble som var personliga vänner med honom och den första kvartett som spelade in alla 15 kvartetterna. Eller den 5:e symfonin eller den 10:e. Hans 24 preludier och fugor inspirerade av Bachs Wohltemperierte Klavier är också fin lyssning. Tatiana Nikolayeva eller Alexander Melnikov rekommenderas

Jag avslutar med en liten rolig episod. 1982, långt innan jag börjat lyssna på klassisk musik, studerade jag en termin med Göteborgs Universitet i England, i Brighton. En eftermiddag var en stråkkvartett på besök. Jag minns ett litet runt rum med studenter som satt på golvet. Själv satt jag vid cellistens fötter. Jag tycket att det lät väl ok. När sedan en av musikerna sade. ”When we played this for Shostkovitch…..” tappade jag hakan. Jag minns inte men det borde varit Fitzwilliamkvartetten jag hade hört. Den dagen för snart 34 år år sedan var det pärlor för svin!

Här kan du läsa vad jag skrev om Arthur & Georg och om The Sense of an Ending.

EN UNDERBAR ROMAN FRÅN IRLAND – JENNIFER JOHNSTON: THE OLD JEST

IMG_0139Jennifer Johnston (1930-)
The Old Jest
Utgiven 1979
150 sidor
Flamingo

Efter att ha läst tre omfattande böcker som utspelar sig under första och andra världskriget (Hertmans, Englund och Aleksijevitj) kände jag, trots annan planering, att det var dags att ta en paus från krig. På måfå ryckte jag en tunn bok i hyllan där den stått och samlat damm sedan 2001. Det var romanen The Old Jest av Jennifer Johnston. Jennifer… vem sade du? Ja det var det jag tänkte när jag fick fyra av hennes romaner för 15 år sedan. Jag hade en viss koll på irländska författare på tiden men Johnston hade jag missat. På omslagen på böckerna fanns det lovordande citat från olika tidningar, det var nog det jag föll för.

Jennifer Johnston
jennifer

Jennifer Johnston föddes 1930 i Dublin och är idag alltså 86 år gammal. Under många år bodde hon i Derry (Londonderry) i Nordirland, men är nu åter bosatt i Dublin. Johnston har en lång verkslista med både romaner och pjäser. 2006 fick hon Irish Pen Award och 2012 Irish Book Awards Lifetime Achievement Award. För The Old Jest fick Johnston Whitbread Literary Award (som numer heter Costa Book Awards) och Yorkshire Post Award.

The Old Jest
The Old Jest kom ut 1979. Jag lyckades med den inte helt undkomma krig och elände. Romanen utspelar sig under några sommardagar 1920 mitt under irländska frihetskriget i en liten fiktiv by i Dublins närhet.

Den föräldralösa Nancy, som fyller 18 år när romanen börjar, har just gått ut skolan. Hon upplever sin sista sommar innan det verkliga livet, som hon tror och längtar efter, skall ta vid. Hon bor skyddat i ett relativt välstånd med sin moster Mary, deras egensinniga hembiträde Bridie och en senil morfar som hela dagarna sitter med kikare och tittar ut genom fönstret och minns boerkriget.

Nancy vet inte vem hennes far är men fantiserar hela tiden om vem det kan bara. Nancy, lite av en solitär, vandrar ofta runt i naturen. Under sina eskapader har hon hittat en hydda som hon gjort till sin. En dag finner hon en man boende i den. En man på flykt. Vem är den mystiske främlingen? Kan det vara hennes far? Deras möte får omfattande konsekvenser för Nancy och drar in henne i den konflikt som plågar landet.

Jag hade ingen aning om vad som skulle möta mig när jag öppnade denna roman. Redan på sidan två förstod jag att jag var i händerna på en strålande stilist. Det var länge sedan jag njöt så av att läsa en roman. Johnston har en tillbakahållen, lyrisk och luftig prosa med en stark känsla för detaljer. Hon har en förmåga att med några få ord få landskapet och människorna att leva. Det är något som ser skenbart enkelt ut som bara en som verkligen kan skriva lyckas med. Johnston har den fina förmågan att på några få sidor få väldigt mycket sagt. Alla hennes böcker verkar vara små tunna saker på 120-150 sidor.

Huvudpersonen Nancy är fint tecknad, denna både brådmogna och mycket naiva 18 åring fylld av alla de tankar som många av oss har när vi skall ut i livet. Hon är både oerhört charmig och ganska odräglig.
Johnston skildrar skickligt en ung kvinna men också en familj och ett land i ett förändringsskede. De sociala och politiska förändringar finns i bakgrunden hela tiden. Romanen blir både ett porträtt av en Nancy och Irland.

Mycket av handlingen berättas i dialogform. Den är så skickligt skriven att jag inte blev ett dugg förvånad när jag förstod att boken filmats. Det finns en klart filmisk kvalitét i hennes berättande i kombination med dialogen och spänningen i berättelsen.

Jag är nu glad att jag i min ägo har ytterligare tre böcker av denna underbara författare. Hon är en mycket älskad i sitt hemland, Irlands bästa om man skall tro Roddy Doyle!

Jag avslutar med ett citat från en artikel av Adrainne Levy i Irish Times om Johnston där hon sammanfattar hennes författarskap och som väl fångar även The Old Jest:

“Johnston is a chronicler of Irish families, and her imaginative preoccupation with family dynamics and relationships has resulted in a body of work that ranges across a century of Irish history. Individual life is often emblematic of national struggles, ranging from the Irish volunteers who fought alongside the British in the battlefields of the first World War, to the recent “Troubles” in Northern Ireland.

Very often in her work the past reshapes the present, and family secrets are shown to be just as damaging as a corrosive political legacy. Johnston’s fiction reminds us of the indeterminacy of the past, and the dangers of idealising any one version of Ireland’s recent history, or our own family history.”

PS. Den går att få tag på antikvariat via amazon.co.uk. Har testat det och det fungerar utmärkt. http://www.amazon.co.uk/gp/offer-listing/0241102677/ref=tmm_hrd_used_olp_sr?ie=UTF8&condition=used&qid=1454349970&sr=1-1 Ds

 

EN MÄSTERLIG BERÄTTELSE OM FÖRSTA VÄRLDSKRIGET – STEFAN HERTMANS: KRIG OCH TERPENTIN – ROMAN

Krig

Stefan Hertmans (1951-)
Krig och terpentin
”Oorlog en terpentijn”
Utgiven 2013
På svenska 2015
Övers Inger Wikén Bonde
350 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vilket otacksamt yrke att vara bokförläggare. Norstedts har givit ut denna underbara bok som bara försvunnit ut i marginalen.

På bokmässan i slutet av september tittade jag på boken i förlagets monter. Mitt intresse väcktes men avskräckt av alla olästa böcker av mer eller mindre framstående europeiska författare i min bokhylla avstod jag.
När jag sprang på den igen förstod jag, influerad av min läsning av Maarten ´t Haart, att jag gärna läste en bok till från det området i Europa.

Stefan Hertmans
Stefan Hertmans är så vitt jag förstår ett stort namn i Belgien. Har varit professor i konst, publicerat ett flertal väl renommerade diktsamlingar, pjäser, essäsamlingar och romaner. Krig och terpentin belönades med det stora priset AKO Literatuurprijs och Flämländska kulturpriset. Den är redan översatt till en mängd språk. Den ses redan som en modern klassiker i det flamländska språkområdet.
Läs mer om Stefan Hertmans.

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Romanen
Kort innan Hertmans morfar, Urbain Martain, dör för ca 30 år sedan ger han honom de anteckningar över sitt liv som Urbain skrivit på de senaste åren.
Det tar mycket lång tid innan författaren läser dem. Han tror att anteckningarna som skall skildra morfaderns fasanfulla upplevelser under första världskriget är för känslomässigt krävande. Han behöver tid och ro. När han väl sätter sig finner Hertmans att de sträcker sig under en mycket längre period i morfaderns liv. Anteckningarna blir ett dokument över Flanders historia från slutet av 1800 och 70 år framåt. Och tänker jag också en del av Europas historia.

Boken består av tre delar.
Första delen skildrar en uppväxt i extrem fattigdom. Urbains far är kringresande kyrkmålare. En skicklig sådan och Urbains vilja är att gå i faders spår. Fattigdomen kräver dock att han arbetar och vid 14 års ålder börjar han på ett järngjuteri. Han försöker under protest från fadern lära sig måla men får egentligen aldrig en möjlighet att utveckla det. Urbain anmäler sig till krigstjänstgöring och kallas följaktligen ut när första världskriget börjar.

De fasansfulla skildringarna av kriget utgör boken andra del.

Den tredje delen behandlar Urbains liv när han som förtidspensionär, troligen av de trauman som kriget givit honom ägnar sig åt sitt måleri och att bilda familj. Hermans skriver underbart om konst. Både praktiskt, hur en konstnär gör, och om konsten själv.
Urbains äktenskap är i vissa avseenden lyckligt men där finns också hemligheter som författaren under sin resa i morfaderns liv upptäcker och som han genom att studera morfaderns måleri kan tolka in och få en förståelse för.

Hertmans har kallat detta en roman. Jag läser den inte så, förutom del två som är skriven i första person. Det är mer av en självbiografi och historieskrivning. Vi följer författaren i nutid när han gräver i sin familjs och Flanders historia. Hertmans är en mycket skicklig författare som likt sin morfar målar fast i ord. Det är vackert, melankoliskt och sinnligt.

Därför kommer tonen i del 2 kommer nästan som en chock. Med ett mer distanserat språk följer vi Urbain i skyttegravarna. Det är bland det starkaste jag läst på mycket länge. Det helvete som första världskriget representerar är ett av mänsklighetens bottennapp.

Peter Englund skriver i sin briljanta essäsamling Brev till Nollpunkten att under första världskriget så krockade två sätt att kriga, ett med rötter 1800-talet där fanns en krigsmannamoral med en grund i något som kan likna fair play, och kriget med hjälp av den moderna teknologin. Generalerna satt och planerade för slagen som de hade kämpat under 1800-talet. De möttes av k-pistar som mejade ned soldater i parti och minut. Det var just detta som mötte de unga belgiska soldaterna. Skildringarna av slagen som Urbain deltog i kommer leva kvar i mitt minne.

När han i tredje delen binder ihop sin familj historia blir jag verkligen berörd under läsning och tacksam för att jag läst denna strålande bok. Den är översatt av Ingrid Wikén Bonde som måste vara en av Sveriges mest meriterade översättare från flamländska. Språket är en njutning att läsa.

Jag har letat efter recensioner av den men inte funnit någon. Tills idag! Lustigt nog skriven av en Enander, dock ingen släkt eller bekant. Crister Enander har skrivit en fin text och han är lika tagen som jag, http://www.hd.se/kultur/2015/12/24/remarkabelt-om-mansklig-vardighet/

Det här är en bok som borde funnit med många av de listorna som tidningarna skriver nu om årets bästa böcker. Tyvärr har den gått många förbi. Hoppas mina och Cristers rader ändrar på det, i alla fall lite!

Tack för recensionexemplaret.

MAARTEN ´T HAART: SLADDBARNET – ROMAN

SladdbarnetMaarten `t Hart (1944-): Sladdbarnet
”De Nakomer”
Utgiven 1996
På svenska 1997
Översättning: Annika Johansson och Ingrid Wikén Bonde
340 sidor
Atlantis förlag

Romaner från det flamländska språkområdet är inte flitigt förekommande i den svenska bokfloden. Jag vet inte om minnet spelar mig ett spratt men jag tror det översattes mer på 70-80 talen. De ständigt nobelpristippade Hugo Claus (Belgien) och Cees Nooteboom (Holland), som Modernista nu återutger, Louis Paul Boon (Belgien) och Jan Wolkers, Harry Mulisch och Maarten `t Hart (alla från Holland) är några namn..
Mulisch och Wolkers är anses vara två av de stora i den nederländska efterkrigslitteraturen.

Maarten `t Hart är också ett stort namn i sitt hemland Holland. En mycket populär och läst författare med många romaner bakom sig. Han föddes 1944 i Maassluis, en ort vid kusten som ofta bildar en fond till hans böcker. ´t Haart utbildade sig till etolog på Universitetet i Leiden där han arbetade tills han blev författare på heltid.

Hans första bok på svenska, Dödens budbärare, kom 1982. Hans roman Om så hela världen rämnar vann svenska deckarakademins pris 1994. Vad jag minns var det inte en traditionell deckare utan en mycket välskriven roman där det fanns ett mord i centrum. Men det var länge sedan. Jag har även läst hans debut Stenar mot en hornuggla någon gång på 90-talet.

Sladdbarnet kom ut på svenska 1997 och har stått i min hylla sedan bokrean 2000. Jag vet inte vad som fick mig att plocka ner den men jag är glad att ha gjort, att ha återknutit kontakten med detta fina författarskap.
Romanen en handlar om Roemer Simon, ett sladdbarn i familjen Minderhout. Vi får följa hans liv från barndomen fram till slutet av hans liv då hans utsätts för en smutskastningskampanj. Han påståtts ha förrått några landsmän under andra världskriget.

Det är en roman i tre delar. I första delen 1914-1938 skildras hans barndom i några korta episoder. I del två 1940-1944 lever ungkarlen Roemer Simon i en liten stad där han arbetar som apotekare. Sista delen som utspelar sig 1994 då han vaknar upp och befinner sig på de anklagades bänk. Helt plötsligt kastas hans liv över ända då händelser i hans förflutna misstolkas av av en ovillig mobb.
Det är kanske att dra det för långt men genom Roemer Simons historia tecknar ´t Haart Holland under 1900-talet. En ljus barndom, som den hårdföra kalvinistiska religionen, som t´Haart ofta kritiserar, slår en skugga över. Ett land i krig med all den skräck och svåra förhållanden det innebär. Där den brännande frågan finns om var du har din lojalitet och modet hos motståndsrörelserna. Och efter kriget, letandet efter syndabockar, då man vill skriva sig fri från skuld.
Det är onekligen intressant att läsa om det lilla land som vi vet lite här om men som ligger centralt i Europa och vår traumatiska 1900-talshistoria.
Sverige finns faktiskt med i romanen. Mona Sahlin-affären berörs flyktigt utan att nämna henne vid namn . En visa av Adolf Lindblad, En sommardag, som spelar en stor roll i Roemer Simons passionerade förälskelse i en kvinna under kriget.

Det finns teman i Sladdbarnet som jag känner igen från tidigare böcker. Hans enorma kärlek till klassisk musik går som en röd tråd i författarskapet. Skildringen av en relation far och son. Att teckna livet i en liten småstad präglad av hård religiositet, småsinthet och misstänksamhet. Men också kärlek och värme. Och till sist kanske det viktigaste frågan om skuld.
Sladdbarnet är inget mästerverk. Ibland så kändes den kanske lite okoncentrerad. Vissa episoder kunde kanske strukits eller kortats ned något Och när han skall få ihop det på slutet kan det bli kanske något krystat, även om det är gripande.
Jag märker dock flera dagar efter avslutad läsning att boken lever kvar i mig. t’Haart skriver med en sådan lätthet och sådan ömhet att romanens karaktärer finns kvar. Det finns en andning och musikalitet i hans prosa som är så tilltalande även när han skriver om svåra saker. t`Haart också levandegöra naturen på ett fint sätt.
Jag kommer på mig själv att jag tycka om den neurotiske Roemer Simon och funderar vidare på hans liv.

Maarten_t_Hart_01

Maarten ´t Hart

Bokförlaget Atlantis har givit ut ett flertal böcker av ´t Haart. Hela 11 stycken. Jag har två till i hyllan som jag säkerligen kommer att läsa. På nederländska finns det många fler. Han är fortfarande mycket aktiv.
Du hittar inte många böcker av honom i bokhandeln utan det får bli bibliotek och antikvariat .

Jag kan passa på att tipsa om en annan holländsk roman som utspelar sig under kriget. Harry Mulisch mästerliga Överfallet som jag skrev om här. Läs den!

MARILYNNE ROBINSON: LILA – ROMAN

lilaMarilynne Robinson (1943-)
Lila
Utkom 2014
 
På svenska 2015
Översättning
Niclas Nilsson
316 sidor
Weyler förlag

Marylinne Robinsons namn har under de senaste åren hörts allt oftare och med allt större respekt. Hennes författarskap är inte omfattade för en 72-årig författare. Fyra romaner och några essäsamlingar.
Det första Housekeeping kom 1980. Gilead, som vann Purlitzerpriset, kom 24 år senare, 2004. Därefter har hon skrivit två romaner till. Home (2008) och Lila (2014) som nyligen kom i en ypperlig översättning av Niclas Nilsson.
Hennes tre senaste romaner cirklar kring den fiktiva byn med de bibliska namnet Gilead. Det är ingen trilogi har jag förstått. Det är snarare det att till viss del samma historia berättas ur olika perspektiv och med olika huvudpersoner, men att böckerna samtidigt står fria från varandra.

Lila är en oerhört vacker roman om en liten övergiven flicka som förs bort av en kvinna, Doll. Hon blir hennes modersgestalt. De lever ett nomadliv på vägarna i det oerhört fattiga Iowa på 20-30 talet. Lila blir senare lämnad ensam. Hon kommer till slut flera år senare Gilead där hon möter den betydligt äldre prästen John Ames, huvudpersonen i Gilead, som hon gifter sig med.

Robinson är en djup troende författare. Religiösa och existentiella frågor genomsyrar romanen. Prästen, självklar i sin tro, möter en kvinnan med försöker förstå hur den värld hon kastat ut sig fungerar. Det är två sökare som från helt olika utgångspunkter möts och försöker närma sig varandra. Det är en mycket ovanlig och fin kärlekshistoria,

Språket är stundtals svindlande vackert. Det flyter långsamt fram över sidorna. Romanen är inte kronologiskt berättat utan vi flyttas fram och tillbaka i tiden. Succesivt så lär vi känna denna komplexa kvinnas mycket gripande livshistoria.
Utan att vara svårläst så kräver boken en lugn och långsam läsning för att utvinna de många guldkorn som finns gömda i texten. Det är en roman om kärlek och tillit, ensamhet och övergivenhet, skuld och försoning. I Lila har Robinson skapat enastående kvinnoporträtt. Romanen kommer växa vid en eventuell omläsning.

Marylinne Robinsons författarskap anses var en av de stora i nutida amerikansk litteraturen. Efter att ha läst denna bok börjar jag förstå varför. Och alla i bokcirkeln tyckte mycket om den.

Här har du ett smakprov på hennes essästik:
http://www.nybooks.com/articles/archives/2015/sep/24/marilynne-robinson-fear/

VINNARE AV NATIONAL BOOK AWARD 1980 – WILLIAM MAXWELL: HEJ DÅ, VI SES I MORRON – ROMAN

maxwell_hej_da_vi_ses_i_morron_omslag_inb

William Maxwell (1908-2000)
Hej då, vi ses i morron
”So Long, See You Tomorrow”
Utgiven 1980.
På svenska 1986
Översättning:
Staffan Holmgren
Antal sidor: 144
Modernista

William Maxwell? Vem är det? Jag trodde jag hade koll på de flesta stora författarna från USA. Inte att jag hade läst dem, men åtminstone kände till dem. Men William Maxwell var till för några veckor sedan ett okänt namn för mig. Det var när jag hörde den framstående irländske historiken Roy Foster prata om hans roman The Chateau i det utmärkta radioprogrammet A good read som jag först hörde hans namn (här kan du lyssna på det http://www.bbc.co.uk/programmes/b04ntvv5 )

Kort därefter ser jag att Modernista, detta fantastiska förlag, skall återutge Maxwells Hej då, Vi ses i morron. När jag sökte vidare läste jag att favoriter som Michael Ondaatje och Richard Ford höjde romanen till skyarna. Jag mailade Modernista omgående och frågade dem om ett exemplar.

William Maxwell är vad jag nu läst inte välkänd i sitt hemland heller. Inte som författare men däremot som en både ömsint och hårdhudad redaktör för den legendariska tidskrifter The New Yorker, som varje vecka har med en novell. En redaktör på The New Yorker och liknande tidskrifter har vad jag förstår en mycket större roll än vad vi läsare kanske först tror. Många stora namn har Maxwell arbetat med, Updike, Salinger, Nabokov, John Cheever m.fl. Hans egna, inte så omfattande, författarskap har kommit i skymundan.

Hej då vi ses i morron var det sista han skrev. Den kom ut när Maxwell var 72 år och belönades med National Book Award, det finaste litterära priset i Usa. Det en liten roman till omfånget. Engelsmännen har ett uttryck, novella, som väl fångar det.
Många av de som skrivit om boken berättar alldeles för mycket om vad som händer i boken. Det tänker jag låta dig upptäcka själv. Kort kan jag säga att kondenserad berättelse, en blandning av roman och memoar som ligger nära författarens eget liv. Det är en tragedi i 20-talets Illinois där en otrohetsaffär leder till ett mord. Huvudpersonen själv missar ett tillfälle att hjälpa sin vän som drabbats av katastrofen. Detta följer honom resten av livet. Nu sitter han och ser tillbaka på sitt liv.

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

Även om det är en tunn bok så finns det så mycket i den. Maxwell har slipat denna diamant många gånger. Det är historia om att växa upp på landsbygden, ensamhet förlust, minne, livsval. På köpet får vi en levande gestaltning av livet hos arrendebönderna i Lincoln, Illinois. En del av Usa:s historia som vi sällan ser

Detta är inte en bok en ung författare kunnat skriva. Den är resultatet av ett långt liv, där Maxwell genom sitt arbete med andra författare mejslat fram sitt egna skrivande. En tunn bok men med lång effekt. En bok som tål att läsas mer än en gång.

Tack återigen Modernista.

DEN ENDA GÅNGEN SIR ARTHUR CONAN DOYLE SJÄLV VAR DETEKTIV – JULIAN BARNES: ARTHUR & GEORGE – ROMAN

aRTHURJULIAN BARNES (1946–)
ARTHUR & GEORGE
UTGIVEN 2005 512 SIDOR

Julian Barnes är en av Storbritanniens mest uppburna författare. 2011 fick han Bookerpriset för den utsökta lilla romanen The Sense of an Ending som jag läst och skrivit om. Läs här. Arthur & George kom 2005 och är, tror jag, Barnes kanske mest ambitiösa litterära satsning, i alla fall till omfånget. Det ligger mycket research bakom romanen. Och det är en tegelsten på 500 sidor.

Arthur & George nominerades Bookerpriset men det knep John Banville med romanen The Sea.

Romanen är baserad på en verklig händelse i början av 1900-talet. George Edalji vars far är pars, ett folkslag från Indien, och mor skotska, blir dömd till fängelse i en rättegång som var en stor rättskandal. Han anklagades för att deltagit och lett stympningar av boskap på olika gårdar i närheten av familjens bostad. Dessutom anklagades han för att ha skrivit hotfulla och halvgalna brev, bland annat till sin egen familj för att skydda sig. Det fanns egentligen inget att ta på utan byggdes helt på indicier. Den mycket korrekte, stillsamme och halvt blinde Edalji var tillräckligt udda för att kunna bli den syndabock som behövdes när polisen inte lyckades finna förövarna. Skandalen är känd som The Great Wyrley Outrages.
När rättsskandalen kom till Sir Arthur Conan Doyles kännedom blev han så upprörd att han åtog sig att agera. Det blev det enda fallet där den berömde författaren själv agerade detektiv, trots mängder av förfrågningar.

George Edalji

George Adalji

Romanen är uppbyggd som en dubbel biografi, från vaggan till graven, där det ena kapitlet handlar om Aydalji och andra om Arthur Conan Doyle, för att sedan tvinnas ihop när deras vägar korsas. Vi följer den blide Aydaljis väg från mycket enkla förhållande i prästhemmet på landsorten via studier till en ett fint arbete som advokat i Birmingham. Tills hans värld rasar.
Även Conan Doyle kommer från enkla förhållande. En barndom präglad av en moders starka kärlek men med alkoholiserad far som lämnar hemmet. Trots detta lyckades Conan Doyle studera till läkare, men misslyckades i sitt försök att etablera sig, Han fick så få patienter att han fick tid att skriva om Sherlock Holmes!
Conan Doyle lyckas framgångsrikt komma bort från den fattigdom som präglade hans uppväxt. Han blir tillsammans med Kipling den mest betydelsefulla författaren på den offentliga scenen vid denna tid.

Barnes är en mycket skicklig författare. Han bygger omsorgsfullt upp de två mycket olika huvudpersonerna i romanen så att de blir trovärdiga. Jag blir som läsare mycket engagerad i dem. Barnes målar minutiöst upp miljön i England vid sekelskiftet. Hur de tänkte kring lag och rätt, ras, tro och otro, kärlek och äktenskap.
Det brukar sägas att Barnes stora tema är vad den innebär att vara engelsman, vilket även var tydligt i Sense of an Ending. Inte heller Conan Doyle är en ”riktig” engelsman utan av skotsk-irisk bakgrund. Genom Arthur och George ser vi det edwardianska England utifrån två individer som står utanför samhället och från olika samhällsskikt. Det är ingen smickrande bild som målas upp. Ordning och reda, lugn och ro går före rätt och fel. Där rädslan för det främmande ligger under processen hela tiden.

Barnes har skrivit deckare under pseudonymen Dan Kavanagh. I Artur & George får han möjlighet att skriva en hybrid mellan en historisk roman och deckare. Till stor del tycker jag att han lyckats mycket bra, men inte riktigt hela vägen. Det är en fängslande historia med två fascinerade individer i centrum. Hans prosa är för det mesta strålande, fint utmejslad med mycket humor och med en känsla för detaljerna. Dock blir det tyvärr lite för mycket och lite för långt. Barnes blir för noggrann och för utförlig. Och jag tappade tyvärr lite sugen på slutet.

Sir Arthur Conan Doyle

Sir Arthur Conan Doyle

Dock låt inte detta avskräcka dig. Det är en bok som alla anglofiler bör ha stor glädje av!
Det har nyligen gjorts en tv-serie av romanen med Martin Clunes som Sir Arthur Conan Doyle.

ROBERT SEETHALER: TOBAKSHANDLAREN

tobakshandlaren

ROBERT SEETHALER (1966-):
Tobakshandlaren
”Der Trafikant”
Utgiven 2012
På svenska 2015
Översättning: Jörn LIndskog
204 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Under en relativ kort period har jag läst tre fina romaner från det tyskspråkiga området. Först Arno Geigers mycket gripande Den gamle mannen i Exil, därefter Thommie Beyers pärla Fallers sista resa och nu Robert Seetahlers Tobakshandlaren. Alla utgivna av Thorén och Lindskog med dess motor Jörn Lindskog som översättare.

Robert Seethaler, född 1966, är en österrikisk författare och skådespelare som haft stor framgång inom båda sina fält.

Tobakshandlaren är en spänstigt berättad historia och utvecklingsroman om den 17-årige Franz. Han blir av skäl vi inte skall gå in på här 1938 tvungen att flytta till Wien och för ett arbete hos den judiska tobakshandlaren Otto Trsnjek. Franz trivs mycket bra med sitt jobb och livet i Wien men hans tillvaro vänds upp och ned när han på nöjesfältet Pratern träffar kvinnan i sitt liv, den första stora kärleken. Men hon är lätt fången och lätt förgången. Franz börjar leta efter henne över hela Wien.

I sin desperation över denna situation så lyckas han få hjälp av en av butikens stamkunder, en åldrad Sigmund Freud. Lätt trött på alla medelklasstanter fascineras Freud av denne rättframme landsortspojke. Mötena med Freud är höjdpunkterna i boken.

Samtidigt så mörknar det politiska livet i Österike. Franz får på ett mycket konkret sätt möta faran. Med sin ungdomliga naivitet och patos går han rätt in i den vilket får stora konsekvenser.

Seethaler skriver om ett svårt ämne med lätthet och humor. Han har ett driv i berättelsen och en känsla för det visuella som verkligen frammanar stämningarna i Wien tiden före andra världskriget. Den skulle troligen bli en utmärkt film eller tv-serie i rätta händer

Det som jag i början lite irriterade mig på, bokens naivitet, visade sig vara ett skickligt grepp för boken förändras allt efter som Franz mognar och möter världen. Men den ungdomslika blicken på världen släpper han inte.
I en god mening skulle man kunna se detta som en ungdomsroman. Förutom att vi vuxna som läser den med stort nöje så tror jag att man lätt kan sätta den i händerna på en tonåring i bokslukaråldern som vill få en spännande berättelse om att växa upp under denna mörka tid i vår moderna historia

Återigen så får vi tacka Jörn Lindskog för sitt hängivna arbete att finna och översätta intressanta författarskap från det tyskspråkiga området.

NÅGRA NJUTBARA TIMMAR I LÄSFÅTÖLJEN – THOMMIE BAYER: FALLER STORA KÄRLEK

Bayer-Thommie-Fallers-stora-kärlek-125-mm-bred1Thommie Bayer (1953-)
Fallers stora kärlek
”Fallers grosse Liebe” 
Utgiven 2010
På svenska 2013
Översättning: Jörn LIndskog
180 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Alexander är en ung man som hankat sig fram i livet. Övertygad om sin egen begåvning, men ändå har livet runnit igenom fingrarna på honom. Lite fläckvisa studier, kortare jobb, en och annan misslyckad kärleksaffär. Nu driver han ett litet antikvariat. vars mest trogna kund är liten flicka som Alex har ett gott öga till. Han reservarar alla hästböcker till henne.
En dag dyker Faller upp och erbjuder honom att köpa hela hans bibliotek. Alex tvekar då det är en utsökt samling som skulle kosta honom mycket pengar. Då erbjuder Faller honom ett uppdrag som chaufför. Faller har blivit av med sitt körkort och behöver assistans på en rundresa i Tyskland. Syftet är oklart för Alex, men då Faller betalar bra nappar han. Vad som följer är en litterär ”road-movie”. Två män från olika samhällsklasser med olika bakgrund som diskuterar livet, litteraturen och kärleken. Och någon slags vänskap uppstår.

Visst verkar handlingen var lite av en kliché. När Jörn Lindskog skickade mig  recensionsexemplaret skrev han att jag troligen kommer tycka om boken. Så rätt Jörn hade! Det är några av de mest njutbara timmar i läsfåtöljen på mycket, mycket länge. Det är ingen stor litteratur men denna fina och mycket gripande historia berättas med en så lätt hand. Berättelsen och prosan bara flyter fram över sidorna. Och jag bara njöt. Jag läste den på två sittningar, och timmarna emellan så fanns boken med mig. Efter avslutad läsning med ett mycket vackert och melankoliskt slut så låg boken som kvar som en fin ton i mitt inre.
Förutom det så får vi på vägen många fina boktips och besöka några städer i Tyskland.

Thommie Bayer

Thommie Bayer

Behöver jag säga mer? Läs boken! Du kommer inte bli besviken. Nu ger förlaget dessutom ut den i pocket. Så det finns inget att tveka på. Jag hoppas bara att de ger ut mer av Bayer. Hör du det Jörn!? Jag vill läsa mer! Annars för jag verkligen ta tag i skoltyskan igen!

ÅTERBESÖK HOS EN MÄSTARE – ANTONIO LOBO ANTUNES: TÅRKOMMISSIONEN

TårkommAntonio Lobo Antunes (1942-)
Tårkommissionen
”Comissäo des lagrimas”
Utgiven 2011
På svenska 2015
Översättning: Örjan Sjögren
330 sidor
Forum

Kan man har en favoritförfattare som man inte läser några böcker av? Ja, det kan man. Antonio Lobo Antunes är det för mig. Denna ständigt nobelpristippade portugis, som vunnit mängder av priser bl.a. Camoespriset som ges till de främsta portugisiskspråkiga författarna, är en sådan. Jag upptäckte honom på mitten av 90-talet via lyriska recensioner i svenska tidningar. 1997 läste jag Tingens Naturliga ordning. Några år senare tegelstenen Fado Alexandrino och ytterligare några år senare hans första De förrådda (som nyligen kom i nyutgivning på Modernista).
Jag fångades av hans musikaliska stil, hans driv och poesin i hans språk. Visst det var svårläst men helt fascinerande. Jag fick vara koncentrerad men hängde ändå med i svängarna när han mitt i en mening kunde byta berättare, tid och rum. Jag har ständigt velat läsa mer men också vetat att det är så krävande. Jag måste ha tiden och engagemanget. Alla som läst William Faulkner eller Claude Simon som jag tycker påminner om honom vet jag talar om. Jobbigt men belöningen är stor

Jag är helt fascinerad över att Forum kontinuerligt ger ut honom, det kan inte var några lättsålda böcker. Det är kanske ett eventuellt Nobelpris som hägrar! På svenska finns 13 (jag äger 12 av dem!) av denne mycket produktive författares romaner. Nu senast kom Tårkommissionen som Forum vänligen skickade mig när jag bad dem.

Det var med spänning jag åter gav mig in i hans värld. Alla som vet något om Antunes vet att han är läkare/psykiater och tjänstgjorde nere i Angola när portugiserna var där och krigade. Denna traumatiska upplevelse har påverkat honom och hans författarskap djupt. Tårkommissionen utspelar sig till stor del där.

Romanens berättare Cristina sitter på ett mentalsjukhus och minns. Det är genom hennes fragmentariska ord som vi får oss det lilla som finns av berättelse. Hon var 5 år när familjen tvingades lämnade Angola men det har etsats sig fast. Mamman vit dansös/prostituerad och pappan, om han nu är det, en svart präst som blir medlem i terroristmilisen Tårkommissionen som torterar och mördar.

Att tala om handling i denna roman är svårt. Genom de berättelser bilder, fragment som Cristina, mamman eller pappen ger oss ser vi en familj i upplösning, ett land i förödelse, misär, rasism, tortyr och övergrepp. Vi dras ned i en virvelvind av språkliga bilder, en tromb. Å ena sidan så behöver man läsa långsamt för att inte tappa bort sig helt å andra sidan så finns flödet och drivet i hans språk som gör det är lätt att ryckas med. Detta är verkligen krävande läsning. Jag kände ofta att det snare var modernistiska dikter jag läste, som ibland var dunkla, ja nästan obegripliga. Och jag blev förvånad var det så här att läsa Antunes?

När jag efter avslutad läsning gick tillbaka till de romaner jag tidigare läst ser jag att stilen är likartad men inte alls lika komprimerad och hetsig. Det fanns något som liknar romanprosa. Det gör det inte i så ofta Tårkommissionen, vilket gjorde att jag till slut tappade den. Det är som Antunes kokat ned sin stil ytterligare, det är svårt att veta vem som pratar, vad som refereras till, även om vissa uttryck och metaforer återkommer. Det kändes som att han i vissa fall kunde byta plats på vissa kapitel och jag hade inte märkt något för det var mer tillstånd som skildrades än att det fanns en berättelse att följa.

Lobo Antunes är en på många sätt gudabenådad författare och språklig trollkonstnär men i den har boken har skruvat åt det ett steg för långt för mig. Vår eminente översättare från portugisiska Örjan Sjögren måste haft ett mycket mastigt pensum med denna bok.

loboantunes_1428338169

Antonio Lobo Antunes

Jag vill dock inte avråda någon från att läsa denne fascinerande författare men kanske inte att börja inte här. Varför inte med den tunna och utmärkta romanen ”De förrådda” och gå vidare om det tycker om det. För här finns mycket att upptäcka.

VARDAGSLIV I DIKTATURENS ALBANIEN – ISMAEL KADARÈ – DEN HÅRDA VINTERN – ROMAN

kadare_den_harda_vintern_omslag_inb_0ISMAEL KADARÈ (1936-)
Den hårda vintern
”Dimri i madh”
Utgiven 1978
På svenska 1980
Denna utgåva 2014
Översättning: 
Marianne Eyre
624 sidor
Modernista förlag

”Jag har redan börjat på nästa roman av honom!”
Med de orden avslutade jag i mitten av slutet av december min entusiastiska recension av Drömmarnas palats som du kan läsa här. Då hade jag satt tänderna i en tjockaste av de tre volymerna Modernista nu återutger, Den hårda vintern. Det är en tegelsten på lite över 600 sidor, en kollektivroman sprängfylld av individer, en roman som vill spegla hur det politiska påverkar det privata, hur som samhället som en kropp är sammanvuxen med en individs liv.  Det har tagit hela våren med massa avbrott för annat att ta mig igenom den.

Romanen tar sin avstamp vintern 1961 då Albanien och dess hårdföre diktator Enver Hoxha, den kanske värste av alla diktatorer i östblocket, bryter med Sovjetunionen, utesluts ur Warsawapakten och närmar sig Kina. Det var en oerhörd händelse i den kommunisitiska världen och fick långtgående konsekvenser för Albanien och dess folk.

Vi får följa förhandlingarna i detalj, sedd genom det som närmast kan ses som romanens huvudperson i detta myller av röster, tolken Besnik Struga. Kadaré satt i arkiven i 3 år och forskade när han skrev romanen och dialogerna skall vara autentiska.
Romanen med sitt positiva porträtt av Hoxha, blev Kadarés räddningsplanka. Kadaré fick Hoxha på sin sida och kunde uttrycka sig relativt fritt inom de stränga ramar som fanns.

I ett initierat förord berättar Kajsa Ekis-Ekman att denna roman finns i tre versioner.
1973 kom den första versionen ut under namnet Den stora ensamhetens vinter. Nästa version kom ut 1978 med titeln Den hårda vintern. Den kom på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning (via franskan). I den versionen säger Ekis-Ekman att bilden av Hoxha är än mer positiv.  Efter murens fall kom på franska ut en tredje version med originaltiteln som återigen är mer kritisk emot Hoxha.

Kadaré är en mycket omstridd författare och har sina förespråkare och belackare. Kadaré var socialist och verkade inom systemet. Han blev inte dissident utan stannade kvar och skrev sina romaner.
Den som är intresserad så kan man läsa Barry Baldwins hätska kritik av Kadarés gärning här http://www.readysteadybook.com/Article.aspx?page=onkadare.
Kadarés främste försvarare är den australienske litteraturprofessorn Peter Morgan som skriven intressant och nyanserat om Kadaré och denna roman i essän Writing under dictatorship. http://openjournals.library.usyd.edu.au/index.php/ART/article/viewFile/5718/6389.
Morgan målar kort upp den historiska kontext som Kadaré verkar inom och hur Kadaré navigerar sig fram inom systemet. Kadaré är för sitt skapande så knuten till landet och språket att han behöver det för att utöva sin konst. När Kadaré blir Albaniens intellektuella omslagspojke och alibi så använder han det för att försöka bidra till en demokratisk process.

Nog om detta. Nu till själva boken. Kadarés grepp är stort. Som jag tidigare nämnt så är den fylld av en mängd olika personer ur olika samhällsklasser med betoning på den intellektuella medelklass som Kadaré själv kommer från. Då albanska namn är ovanliga för mig så ritade jag till slut upp en karta på vem som var släkt med vem, gifte sig med vem eller var syskon till vem!
Det var intressant att krypa in i det albanska vardagslivet, att möta dessa figurer med en stark tro på ideologin. De berättar om de krig och strider de utkämpat för att nå dit det är idag. Även om de lever i ett samhälle där de hela tiden får koda tecknen för att trampa rätt  så tror de många av romanens figurerna på den socialistiska utopin. Det är övertygande beskrivet.

Romanens centrum är mötet i Moskva då Hoxha tar sitt pick o pack och går. Besnik påverkas djupt av sammanbrottet. När han kommer hem till Tirana kan han inte under lång tid prata om det oerhörda som hänt. En av konsekvenserna blir att han isolerar sig vilket leder till att hans relation med sin älskade Zana rinner ut i sanden. Genom myllret av röster får vi följa processen till att det oerhörda blir känt för allmänheten. Det föregås av rykten spekulationer, locket ligger på men fantasin är fri. Hur skall vi tolka alla tecken, alla signaler, vem kan vi lita på, vad gör vår store ledare!?

Det är här mina problem med romanen börjar. Efter att ha med intresse läst om det albanska vardagslivet och det politiska spelet på högsta nivå inom östblocket så har vi ca 400 sidor kvar. Tyvärr blir det till slut en ganska långtråkig läsning. Vardagen blir för mycket vardag, figurerna lyfter inte från bladet, blir inte levande utan snarare pappfigurer. Psykologin är ofta platt och förenklad, lite av plakatprosa. Till slut så skummade jag delar för att se hur romanen slutade.

Jag är lite förvånad över att det utmärkta förlaget Modernista ger ut denna roman. Är man intresserad av forna östblocket och av Kadarés författarskap är det en självfallet en bok som bör läsas. För andra måste det vara en prövning. Även om det självfallet finns många fina partier i romanen så blir det alldeles för lång och alldeles för platt. Det kan inte vara denna roman givit Kadaré alla priser och gjort honom till Nobelpriskandidat.

Modernita har även givit ut Krönika i sten. Den har jag hört mycket  gott om och ser fram emot att läsa.

Tack för recensionsexemplaret.

JAPANEN SOM BORDE FÅTT NOBELPRISET – KOBO ABÉ: KVINNAN I SANDEN – ROMAN

kvinnaKobo Abé (1924-1993)
Kvinnan i sanden
砂の女
Utgiven 1962
På svenska 1980
Denna utgåva 2015
Översättare: Irmelin Fritzel & Keiko Kockum
240 sidor
Norstedts

Det var i alla fall var Kenzaburo Oe sade när han fick Nobelpriset 1994. Kobo Abé kände jag till sedan tidigare. Panache-serien gav i min ungdom ut Kartongmänniskan, en titel som fastande.  Jag hade också förstått  att Kvinnan i sanden är en klassiker i modern japansk litteratur. När Norstedts nu återutgiver den i sin fina klassikerserie så var det en anledning att bekanta sig med detta författarskap. Det är en märklig bok, svår att skriva om. Både enkel och oerhört mångfacetterad på samma gång.

En insektssamlare, vars namn vi får reda på sista sidan, tar ledigt från jobbet för att åka ut och leta efter någon ny insekt som kan göra honom berömd. Han kommer till en by bland en mängd sanddyner. När han inser att han behöver ett rum för natten så hjälper byborna honom till en kvinna som bor i ett hus i en djup sandgrop. Han hissas ned och vi läsare vet redan att han kommer aldrig komma ur den.

kobo

Kobo Abé

Kvinnans uppgift är att skotta sand. Sanden rinner hela tiden. Om de inte gräver varje dag så kommer sanden att begrava dem och i förlängningen hela byn. Allt i gropen är bara sand, den kommer innanför kläderna, in i kroppens håligheter, i vattnet och maten som de får nedsänt av männen i byn. Om det är stekhet sommar eller iskall vinter spelar ingen roll, sanden måste skottas.

Romanen skildrar i detalj deras liv i gropen. Kvinnan, som förblir namnlös, har helt förlikat sig med livet där. Mannen försöker komma därifrån, protesterar och bråkar.. men det hjälper förgäves.
Deras relation pendlar mellan hjälplöshet, närhet, sexualitet, våld, hopp och uppgivenhet. Och hela tiden finns sanden i bakgrunden. Sanden som man tror står stilla men som är i kontinuerlig rörelse, sanden som med sina 1/8 mm stora korn kan begrava civilisationer.

Abés stil är klar, koncis och ger mig som läsare starka bilder. I början var romanen konkret, men allteftersom läsningen glider fram så blir värden mer mardrömslik. En krypande känsla av obehag och av svindel infinner sig. Många har dragit paralleller till Kafka och det gjorde även jag.

Självfallet tänkte jag även på Myten om Sisyfos. Och mindes helt plötsligt citatet ”man måste tänka sis Sisyfos lycklig” som visade sig vara ett av Camus. För hur skall vi förhålla oss till en värld som försätter oss i situationer som vi inte kan rå över, där vi är maktlösa inför övermakten, tomheten, meningslösheten. Så utvecklas denna spännande bok till ett existentiellt drama med ett slut som lämnar mycket rum för reflektion.

Boken är läckert formgiven av Sara R. Acedo

Tack för recensionsexemplaret.

FÅR EN ROMAN SE UT HUR SOM HELST? – ERIK ANDERSSON: INDIALÄNDERNA

IndialändernaErik Andersson (1962-)
Indialänderna
Utgiven 2015
198 sidor
Albert Bonniers förlag
Recensionsexemplar

Får en roman se ut hur som helst? Vad innebär det när det står “roman” som undertitel. I dessa post-moderna tider så är svaret uppenbarligen ja. Och vad som ryms inom bokpärmarna kan överraska dig. Indialänderna är en av de märkligaste romaner, om det är det som den skall kallas, som jag läst på länge. Och det är ett gott betyg.

Men först flyttar vi oss tillbaka till litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg när den låg på Stora Nygatan i Göteborg. Mitten på 80-talet och ett gäng ungdomar läser litteraturvetenskap. Bland dessa finns det en ung Erik och hans vän Martin som var något annat än jag som medelklass villabarn var van att umgås med. Intelligenta, underfundiga, kunniga och nördiga i ämnen som jag inte visste något om som tex Karl Gerhard, pilsner-filmer, Milos Formans 60.tal och science-fiction. Erik hade ett fanzine som hette Der Leuchtturm och frotterade sig med Sf-höjdare som San J Lundvall och John-Henri Holmberg, helt okända figurer för mig. Erik och jag fann varandra och skrev en uppsats om Stig Dagermans “Tusen år hos Gud” ihop. Eller rättare sagt vi pratade och diskuterade och sedan gick Erik hem och skrev!

Efter ett par år gled våra vägar i sär. Erik började överstätta och sedan publicera egna alster som fick goda omdömen. Under ganska många år ägnade jag mig intensivt åt andra saker och litteraturen fick stå åt sidan. Det var först år 2002 som jag läste Eriks första bok novellsamlingen Ättlingen från Mecklenburg från 1993. En frustrerande upplevelse, jag tyckte det var välskrivet man jag förstod ofta inte poängerna med novellerna… Det kanske är som Lichtenberg sade ”Konsten är som en spegel, om en apa tittar in kan inte en ängel titta ut”…

De senaste åren har vi fått kontakt igen vilket är mycket roligt. Det inspirerade mig att läsa ”Den larmande hopens dal” Den kom 2008 och får väl räknas som något av hans genombrott som romanförfattare. Om jag minns rätt var den nominerad till Augstpriset. Jag tyckte det var en helt underbar roman, men det var stycken i den som jag inte förstod. När jag satte mig för att titta lite mer på de styckena så blev det att jag läste om hela romanen. Som då växte ytterligare.
Istället för att resa i rymden så reste nu Erik i historien. En absurd berättelse om en journalists öden och äventyr på västgötaslätten och dess märkliga invånare, fylld av kunskaper hämtade från arkeologin och historien. Boken hade också en litteraturlista på 5 sidor! Jag lånade ut den till en bekant från slätten men mig veterligen har han inte läste den och jag har inte fått tillbaka den. Så går det när man lånar böcker till folk från Västgötaslätten!

En underbar passage i romanen är när huvudpersonen åker till Falköping som under kapitlets gång förvandlas till något som visst skall föreställa Tbilisi, Georgiens huvudstad. Med romanen Indialänderna så har han givit sig ut på en resa som tar honom allt längre bort från Västergötland för att helt försvinna i Centralasien.

Boken handlar om Ingvar Fransson, en svensk som reste mycket i dessa trakter. Vi får på första sidan reda på att han avlidit och boken består av ett antal berättelser från personer som mött Ingvar på hans livsväg. Men är det en roman? Jag är tveksam, det är en snarare samling underbara skrönor som för mig inte bildar en helhet utan snarare blir en mosaik. De tar ofta slut utan ett slut. Som ett västgöta-klimax!
Det finns egentligen ingen handling som håller ihop boken utan den hålls samman av Eriks milda humor, mångfacetterade fantasi och berättarglädje. Vem Ingvar är vet vi inte mer efter 190 sidor än vi visste innan. Men vi har varit med på ett flertal underfundiga resor till för oss obskyra städer som Cottbus, Trabzon, Magnitogsorsk, Baku och Tasjkent, fått lite kunskap om folkslag som kazaker, huzuler, tartarer och deras store kompositör Nagib Zjiganov, för första gången hört talas musikstycket Huzuliska bilder av den ukrainske kompositören Kolodub…… Det var många gånger som jag avbröt läsningen för att googla. Nej, nu hittar han på! Men icke, varenda gång visade det sig att det var inte hitte-på utan orten eller personen fanns…Samtidigt är romanen också fast förankrad i den västgötska myllan. Det hade inte varit en Erik Andersson-roman annars. Har finns metropoler som Falköping, Skövde och Slutarp.

Mitt favoritavsnitt är historien om representanterna för Borås lokaltrafik som åter till Trabzon i Turkiet för att titta på hur man smart kan lösa zonindelnigen vid köp av biljetter. (Och för alla oss som bor inom Västtrafiks område ser en fin känga till dem som konstruerat ett system som medborgarna varit förbannade på sedan det infördes).

“När vi red in på vägarna mot Trabzon var vi många som slogs av att det inte var helt olikt Ulricehamn, om man undantar den stora containerhamnen och de breda dalgångarna som löpte in i landet. Staden klättrade på väggarna på ett sätt som knappast underlättade en rationell lokaltrafik”. (Sid 30.)

”Borås förhåller sig på samma sätt till Sverige som Trabzon till Turkiet. Vi har något gemensamt där. Alla orter är lokala och då borde bussbiljetten vara global. Och sedan tanken just med Trabzon och Borås insköt Beyaz. Den är inte gripen ur luften. Sidenmasken kom förr från det inre av Kina över öknar och bergspass, förbi uråldriga karavanstäder som Samarkand och Buchara, genom Persien och upp över Turkiet till de gamla grekiska stödjepunkterna Trabzon, vidare till de stora europeiska floderna till Östersjön och in i Viskan till textilindustrierna i Borås och Sjuhärdsbygden.” (sid 47.)

Underbara stycken som visar på Eriks humor och som placerar romanen mitt i den diskussion som pågår om etnicitet, ras och landsgränser.

En nyckelmening i romanen för mig är:

”Alla drömmar om österlandet uppfylls i litteraturen sade jag. Jag vet inte vad skulle tycka om jag verkligen kom dit. För mig räcker det ju men en färd till Stora Levene för att jag skall känna mig ställd inför något främmande och kanske hotfullt” (sid 168).

Det är mellan dessa poler, det exotiska och det nära, som romanen pendlar, båda lika viktiga och levande, det gäller bara att kunna se det. Vart vi än reser som förenar det mänskliga oss.

Jag hoppas denna bok får många läsare. Med tanke på de strålande recensioner som Den larmande hopens dal fick så ser jag att jag inte är ensam om att verkligen uppskatta Eriks romankonst eller vad det nu är han skriver….
Köp, läs, skratta och upptäck ett säreget författarskap!

Tack Bonniers för recenionsexemplaret.