EN TRAVE BÖCKER

Ett hus utan böcker är som en kropp utan själ. – Cicero – Nu med över 200 recenserade böcker och 90 000 besök.

NÄR LÄSTE DU EN ROMAN FRÅN INDONESIEN SENAST? – EKA KURNIAWAN: TIGERMANNEN

Eka Kurniawan (1975-):
Tigermannen
”Lelaki Harimau”
Utgiven 2004
På svenska 2020
Översättning: Stefan Denarek
233 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

För ett par år sedan introducerade det modiga förlaget Nilsson förlag den indonesiske författaren Eka Kurniawan på svenska med tegelstenen Skönhet är ett sår. Jag läste den med stort nöje. Läs mer här. Det är en bred berättelse fylld av med ett stort persongalleri, magiska händelser och med Indonesiens brutala historia som en fond.

Tigermannen å andra sidan är en relativt kort roman med ett litet persongalleri, tät och välskriven. Den fångar dig från första sidan och håller dig i ett grepp ända till slutet. Den betecknas som lite av thriller men det är för mig av underordnad karaktär och inte det som gör romanen läsvärd.

Eftermiddagen när Margio dödade Anwar Sadat var Kyai Jahro förnöjt upptagen med fiskarna i sin damm, med inget annat sällskap än de saltstänkta dofterna som blåste mellan kokospalmerna och höga toner från havsbruset, resterna av en storm som kröp förbi sjögräs, eldkronor och korallbuskar (sid.7)

Detta är den suggestiva första meningen i romanen. Även denna gång är det Stefan Denarek som står för den vackra svenskan. Det är knappast inledningen på en deckare.
Kurniawan har direkt placerat oss i den lilla byn någonstans vid en kust någonstans i Indonesien. Den förblir namnlös.

När polisen fångar Margio förklarar han sig genast skyldig.
Det var inte jag sade Margio lugnt och troskyldigt. “Det var tigern i min kropp,” (sid. 53)

Medan myter och folktro var en betydligt större komponent i Skönhet är en sorg är det mycket mer återhållet här. Det är inte tigern som är det viktiga eller ens något märkligt. Det är bara en förklaring så god som någon till varför Margio gjorde det han gjorde.
Sedan går vi tillbaka i Margios liv där han växer upp i byn med en far som han alltmer avskyr och en oerhört förtryckt mor. Det är en intim skildring av bylivet och människorna i hans omgivning. Utan påklistrad exotism.
Och där finns Maharani som är så vacker att Margio, den modige vildsvinsjägaren, helt tappar målföret och blir som förstenad när hon förklarar honom sin kärlek.
Sakta skruvas berättelsen åt och Margio drivs till det brutala mord som är romanens utgångspunkt. Det är hjärtskärande att läsa.

Som jag skrev i texten om Skönhet är en sorg är Kurniawans stjärna i stigande. För Tigermannen fick ha Financial Times Emerging Voices Fiction Award och var med på “the Short list” till Man Booker International Prize. Han har nämnts som en möjlig första nobelpriskandidat från en mycket folkrik del av världen som aldrig fått det nämligen Sydostasien. Bara Indonesien har ju över 250 miljoner invånare.

Oavsett ett eventuellt Nobelpris, är du nyfiken på att ge dig på en resa utanför allfartsvägarna har du med Kurniawans båda mycket välskrivna böcker många spännande, underhållande och givande stunder i läsfåtöljen framför dig.

Tack för recensionsexemplaret.

NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS 2014 – KJELL WESTÖ: HÄGRING 38

Kjell Westö (1961-)
Hägring 38
Utgiven 2013
290 sidor
Bonniers

När jag avslutat läsningen av Kjell Westös underbara Tritonus gick jag direkt till bokhyllan och plockade ned Hägring 38 där den samlat damm under ett par år. Hägring 38 fick 2014 förutom Nordiska rådet pris även Sveriges Radios romanpris.
Den skiljer sig från de två böcker jag läst av Westö. Det är en tät, långsam och lågintensiv historisk roman som rotar i såren i Finlands tidiga 1900-tals historia. En historia som de flesta svenskar inte känner till.

Advokat Claes Thune, med en egen advokatbyrå, är en intellektuell och liberal man i yngre medelåldern. Sedan många år han med i herrklubben Onsdagsklubben. De träffas ett par gånger per år. I deras statuter står att ändamålet för verksamheten var ”att bidra till uppehållandet och fördjupandet av det politiska och kulturella samtalet på svenska i staden Helsingfors”. (sid.19).
Medlemmarna i klubben har känt varandra sedan ungdomen. De har dock valt olika vägar. Förutom Claes finns där en finansman, en läkare, en psykiater, en sportjournalist och en oerhört begåvad judisk poet och skådespelare som åker in och ut på ett sinnessjukhus (där han behandlas av psykiatern). Relationerna i klubben kompliceras av att Thunes fru lämnat honom för en annan i klubben.
I en intervju sade Westö att dessa klubbar var vanliga i Helsingfors och att de var ganska borgerliga. Han kunde i romanen inte haft med en medlem från den politiska vänsterkanten. Det hade inte varit trovärdigt.

Thune är den ena huvudpersonen. Den andra är Fru Matilda Wiik som nyligen anställdes som kontorist på Thunes advokatfirma. En av de första dagarna som Matilda arbetar är Thune ansvarig för Onsdagsklubbens träff. När klubben samlas hör hon hur dessa män pladdrar på bakom stängda dörrar. Helt plötsligt hörs en röst som kastar henne tillbaka 30 år i tiden och hon blir stel av skräck. Hon minns tiden i lägret 1918.

Jag kände inte till att under några månader 1918, efter första världskrigets slut, inleddes ett blodigt inbördeskrig mellan de konservativa (de vita) och de revolutionära (de röda). Det var oerhört brutalt med många döda ffa på den röda sidan som var mycket sämre militärt. Niclas Sennerteg skriver i en artikel i Populär Historiaett mörkt kapitel i Finlands historia är de cirka 13500 röda fångar som dog av umbäranden och sjukdomar under de första åren efter krigsslutet”. (Populär Historia 1/2018)

Hägring 38 utspelar sig under ett par månader 1938. Andra världskriget kryper allt närmre. Diskussionsvågorna i Onsdagsklubben går höga. Men till skillnad från tidigare så börjar de splittra gruppen. Någon glider åt höger, på väg mot nazism, någon tror att pajasen Hitler kommer man snart se igenom, en annan pratar om Tysklands goda ekonomi under kanslern och den judiska medlemmen blir allt räddare och försöker få sina vänner att förstå vad som händer med judarna.

Mitt i all detta står den lite välvillige och vankelmodige Thune och ser sin klubb, och vänskaperna, sakta bryta samman. Men det gäller inte bara Onsdagsklubben. Även i hans familj slår värderingsskillnaderna in som en kil. Den värld som Thune känner är på väg att försvinna.
Och Fru Wiik, vem är hon egentligen?, undrar Thune. Vad finns bakom den reserverade ytan på den kompetenta och hemlighetsfulla kontoristen?

Eftersom det finns lite av en deckargåta i romanen vill jag inte säga mer om handlingen. Även om denna bok skiljer sig från de jag läst känns mycket igen. Vänskapen, kärleken och klass är temata som återkommer.
Westös skildring av Helsingfors på 30-talet är oerhört suggestiv. Det var som att se en svartvit film från den tiden. Hans romankaraktärer är som vanligt mycket trovärdiga.
Westös prosa är en njutning. Jag avslutade läsningen för ett par dagar sedan. När jag nu tittade i den för att fräscha upp minnet drogs jag in i texten och började läsa och ville egentligen bara läsa vidare. Suget från hans prosa är starkt.

Tyvärr känns boken allt mer aktuell, troligen än mer än när Westö skrev den. Vi är också på väg in i en ny oroande värld och vilka kilar ibland vänner och familj har bla inte Trump och Brexit ett till. Ett annat exempel på det är historikern är Anne Applebaums nya bok som jag ser fram emot att läsa med skräckblandad förtjusning. Den heter Twilight of Democray och kommer snart på svenska. https://www.theguardian.com/books/2020/jul/09/twilight-of-democracy-by-anne-applebaum-review-when-politics-ends-friendships

Att läsa Tritonus och Hägring 38 efter varandra har visat hur mångfacetterat hans författarskap är. Det är bara att konstatera att Westö går från klarhet till klarhet. Det är inte underligt att han anses vara en av de stora berättarna i Norden. Hägring 38 är en roman med många lager som jag säkert kommer återvända till.
Det är en gåva att ha upptäckt detta författarskap.

,

EN STOR LÄSUPPLEVELSE – KJELL WESTÖ: TRITONUS

Kjell Westö (1961-):
Tritonus
Utgiven 2020
381 sidor
Bonniers

Efter att endast läst en roman av en författare kan man knappast beskriva denne som en favoritförfattare. Men kanske efter två? Ja! säger jag. Kjell Westö är härmed utnämnd till detta!

Den svavelgula himlen fick jag i födelsedagspresent när den kom. En riktig läsupplevelse. Det var inte bara jag som tyckte det. Boken blev en succé och en filmatisering är på gång.

För ett par veckor sedan kom Westös senaste roman Tritonus. När jag läste att den handlar om en klassisk stjärndirigent ville jag läsa den omgående. Sedan några år sjunger jag i Göteborgs symfoniska kör och befinner mig i marginalen i denna på många sätt fascinerande värld.

Tritonus handlar om stjärndirigenten Thomas Brander, en man uppåt de 60. Brander har byggt ett stor hus, Casa Tritonus, i den finska skärgården, i Ravais. Det är ett modernt skrytbygge, högre än kyrkan i samhället. Han har till och med en hiss installerad i huset! Här vill han dra sig undan efter sina långa turnéer för att ladda energi.

Brander lever i och av musik, kosta vad det kosta vill. Det är bara det att hans karriär har börjat gå på tomgång. Han får dåliga recensioner och uppdragen börjar gå till yngre och kanske mer begåvade dirigenter. Och han lämnar en kyrkogård av brustna relationer bakom sig.
Det som smärtar honom mest är att en av hans före detta, Krista, en mycket begåvad violinist, som han är i det närmaste besatt av, nu har en lysande karriär och en relation med Kalasmaa, ett stjärnskott på dirigenthimlen.
Musiken och musiklivet börjar allt mer bli både en himmel och helvete för Brander.

Granne med Brander bor Reidar Lindell. En kurator, han blev aldrig färdig med psykologprogrammet, och gitarrist i coverbandet Rainbow som består av några ur lokalbefolkningen. Reidar älskar musik och övar flitigt, men någon Ritchie Blackmore är han inte. Han vet att det inte hjälper, han vet att han inte är bra helt enkelt och att bandet är mediokert. Men Rainbow är mycket uppskattat i Ravais. Deras musik sprider glädje på den lokala krogen. Till skillnad från Brander ger honom musicerandet mycket mer glädje.

Lindell är både “starstruck” och nyfiken på sin nya granne. Men framför allt är han likt Brander ensam. Lindell är änkling och hans dotter arbetar utomlands.
Brander är först mycket avvaktande till Lindells kontaktförsök men sakta och trevande börjar en vänskap mellan dem uppstå. Brander, som är en svår person, egentligen inte speciellt sympatisk, låter sig ändå dras in i vänskapen och därigenom i livet i den lilla skärgårdskommunen.

Westö är en mycket god författare. För att använda en klyscha, när jag börjat läsa kunde jag inte sluta. Det är en underbar roman för alla musikälskare. Westö skriver entusiastiskt och kunnigt om musik, både rock och klassiskt. Vi får inblickar bakom kulissen i den klassiska musikvärlden (Han har gjort sin research.Tack-listan längst bak i boken är lång!).
Den andra världen, coverbandets värld, antar jag att Westö känner väl då han själv spelar i band.

Porträttet av Brander är porträttet av en manlighet i kris. Fenomenet demondirigenten, listan av finska manliga tungviktare i branschen är lång, är på väg att dö ut. Det är nya tider. Brander har själv förlorat uppdrag efter att ha förekommit i metoo-debatten.
Skickligt blandar han fiktiva personer med verkliga inom den klassiska musiken och ger oss inblickar i en värld fylld av politik, stenhård konkurrens och genikult.

Det är dock inte bara en roman om den stora världen, den som Brander tillhör. Lindell står för den lilla världen, fast förankrad i lila Ravais, och med en lite misslyckad karriär.  Han levt där länge och känner alla. Men det är inte bara en liten idyll. Omvärlden tränger sig. Bråk med flyktingar, en ung man med fascistiska böjelser, miljöförstöring och nu Corona. Den lilla världen är ständigt hotad av den stora världen.
Och i den lilla världen ställs relationer som Lindell haft i hela sitt liv på prov.

Det tog inte många sidors läsning innan jag ville åka till Ravais. Westö manade fram ett landskap och en natur som jag ville uppleva. Även om Westö är känd som för sina porträtt av staden Helsingfors, är han en god naturskildrare. Snopet fick jag konstatera att Ravais och dess skärgård med många suggestiva namn var fiktiva.

Sammantaget blev jag helt tagen av denna mycket välskrivna roman om kärlek, vänskap och musik. Westös vackra prosa flyter fram på sidorna och jag ville bara bromsa mig för att boken inte skulle ta slut.
Nu när det tyvärr är det lever Brander, Lindell och de andra i lilla Ravais kvar i mig. Jag undrar hur kommer gå det för dem. Och jag vill redan läsa om boken.
Men innan jag gör det har jag till min stora glädje några olästa romaner av Westö att se fram emot.

För er som är intresserade har Kjell Westö satt ihop listor på Spotify med musiken som förekommer i boken. Sök på Tritonus.

Ett litet P.S.
För er som inte är så insatta i den klassiska musikvärlden har Finland producerat unikt många stora dirigenter. Här finns namn som Esa-Pekka Salonen, Paavo Berglund, Osmo Vänskä, Okko Kamu och Sakari Oramo, verksamma över hela världen, för att nämna några..
2018 hörde jag pojkspolingen Klaus Mäkelä (född 1996!) dirigera en fin Sjostakovitj 10:a, ett stort verk, med Göteborgs symfoniker. Det var imponerande. En av orkestermusikerna sade till mig att han var bra inte för sin ålder utan “bra på riktigt”.

Jag har själv haft förmånen av sjunga Mahlers andra symfoni med Jukka-Pekka Saraste och inte minst Orffs Camina Burana för Göteborgs symfonikers unge vidunderlige chefsdirigent Santtu-Matias Rouvali. Det var ett minne för livet! Ren magi.

Nu börjar dock den manliga hegemonin äntligen brytas av namn som Susanna Mälka och Anna-Maria Helsing.

Det är bara att gå ut på Spotify och lyssna! Men läs Tritonus först!

EN DEBUT DET SPRAKAR OM – SALLY ROONEY: CONVERSATIONS WITH FRIENDS

Sally Rooney (1991-)
Conversations with friends
Utgiven 2017
320 sidor
Faber & Faber
Finns översatt till svenska och
utgiven av Bonniers.

Det är inte bara jag som blivit golvad av tv-serien baserad på Sally Rooneys hyllade roman Normala människor. Kritikerna i England gav den högsta betyg och flera i min närhet pratade om den. När jag väl såg den blev jag djupt gripen (Finns på Svt Play fram till 1/11).

Sally Rooney är sedan ett par år en ung lysande litterär stjärna och jag blev så tagen av tv-serien att jag omgående vill läsa romanen. Valde trots det att börja med hennes debut Conversations with friends som kom 2017. Den nominerade till flera pris och Rooney blev Sunday Times Young writer of the year.

Romanen handlar om Frances och hennes väninna och tidigare partner Bobbi. Den introverta Frances skriver poesi och tillsammans med den extroverta Bobbi har de spoken-word uppläsningar. De är i 20-årsåldern.
På en uppläsning möter de betydligt äldre par, dvs runt 30! Melissa och hennes man Nick. Melissa är etablerad fotograf och skribent. Nick är skådespelare, ser oerhört bra ut, men har inte egentligen fått fart på sin karriär.
De bjuder hem Frances och Bobbi till sitt eleganta hem i en fin del av Dublin. Frances som kommer från enkla förhållande, till skillnad från Bobbi, fascineras av deras hem och deras liv. Hon blir också mer och mer förtjust i Nick. De inleder trevande en relation.
Bobbi är betagen i Melissa och det är besvarat. Tillsammans hamnar de i någon form av menage-à-quatre där kärlek, vänskap och makt blandas i en salig röra som på djupet kommer påverka alla fyras liv.

Det är bara att konstatera att jag blev imponerad av denna debutroman. Titeln Conversations with friends är talande. Det är Frances som för ordet och romanen ses utifrån hennes perspektiv. Boken består mest av dialog, en del mail och Frances tankar. Det finns nästan inga miljöbeskrivningar. Vi är i Frances huvud större delen av romanen.

Boken är en njutning att läsa. Rooney är en mycket begåvad författare som skriver intelligent, roligt och knivskarpt om kärlek, vänskap och om att bli vuxen på 2010-talet. Det sprakar om dialogen där högt och lågt blandas, estetiska och filosofiska diskussioner, verbala tuppfäktningar och nära intima samtal.
Rooney är marxist och som i Normala människor är även klass en viktig fråga. Det ligger där som en underström hela tiden.

Det är en klyscha, men när jag börjat på boken kunde jag inte sluta läsa. Som med Lydia Sandgrens Samlade verk. Inga jämförelser i övrigt. Men jag kan inte låta bli att bli förundrad över att två av de bästa romanerna jag läst på länge är är debutromaner av kvinnor i 30-års-åldern. Jag kanske borde se över mina läsvanor?

Jag hoppas du läser dem båda.

 

HISTORIEN OM ETT ANNAT SVERIGE – P.O. ENQUIST: LEWIS RESA

P.O Enquist (1934-2020)
Lewis resa
Utgiven 2001
598 sidor
Norstedts

Nominerad till Augustpriset 2001.

I Sverige har vi en bild av oss själva som ett “vettigt” och “normalt” land. Inga konstigheter. Vi kör mitt på vägen. Men den bilden stämmer inte. Tittar vi på den kartan som World Value Survey presenterar så ser vi något annat. http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp. Vi är bland de mest sekulariserade och individualiserade länderna i världen. En präst jag känner berättade för mig att någon frågat honom: Hur lyckades ni utrota religionen i Sverige? Vi försökte i Östtyskland men men lyckades inte. Enligt min kamrat var då Mälardalen då de mest sekulariserade delen av världen.

För oss är Sveriges 1900-tal förknippat med framväxten av folkhemmet och den stora folkrörelse som socialdemokratin var. Vad många idag inte känner till var att det parallellt fanns en mycket stor rörelse som också var med och skapade Sverige och som satt djupa avtryck. Det var väckelserörelsen. Vid läsningen av PO Enquists på många sätt magnifika roman Lewis resa är det ett annat Sverige, för mig okänt, som målas upp.

Som de flesta vet kom ju P.O. Enquist själv från en mycket strikt frireligiös miljö som han som vuxen lämnade. Men han talade ofta om den. Att det var den miljön han kom från och som format honom. Jag kan tänka mig att Lewis resa är sprungen ut ett behov av att förstå den världen men också att berätta för oss om detta andra Sverige.

Det är P.O. själv som är berättare. Han skriver hur han blivit inbjuden till en begravning för en gammal vän till familjen, Efraim Markström. Efraim har lämnat efter sig ett “Lebenslauf,” sin livshistoria. Det är detta lebenslauf som berättaren utgår ifrån hela boken igenom.

Efraim, som är en fiktiv person, har befunnit sig mitt i stormens öga under pingströrelsens framväxt, mitt emellan de två lysande stjärnorna inom pingströrelsen, som älskade varandra men samtidigt var varandras motpoler.

Den ene är Lewi Pethrus (1884-1974), arbetarklasspojken från Västgötaslätten, fackligt aktivt med drömmar om att bli proletärförfattare. Lewi blir tidigt frälst och aktiv inom frikyrkan. En karismatisk ledare och en enastående entreprenör som relativt fort fanns sig verka i Stockholm.
När han utesluts ur Baptistförbundet 1913 varnade han dem att den skulle försvinna och hans rörelse skulle växa. Han fick nog mer rätt än han trodde. Baptisterna i Sverige försvann ut i marginalen men pingstkyrkan bara växte och växte i Sverige.
Den finns inte bara i Sverige. I dag finns det 250 miljoner medlemmar över hela världen.

Den andre, och Lewis motpol, var författaren och poeten Sven Lidman (1882-1960). en motsägelsefull och även han en mycket karismatisk person. Sven ville bli stor författare men det hans skrev ledde aldrig till något större genombrott. Lidman hade gift in sig den yppersta ekonomiska och kulturella eliten genom giftermålet med Carin Thiel (1889-1936), dotter till finansmannen Ernst Thiel (1859-1947). Det äktenskapet sprack och det gick utför med honom. I en svår livskris blir Lidman frälst.

När deras vägar sedan korsas uppstår kärlek vid första ögonkastet. Lidman blir pingströrelsens stora talare. Han predikningar är oerhört uppskattade. De ses som det absolut mest högklassiga han skrev. Sven och Lewi blir som siamesiska tvillingar sina olikheter till trots.

Det är fascinerande att läsa om pingströrelsen snabba tillväxt och allt motstånd det växte. Dagens Nyheter och andra ondgjorde sig över tungomålstalande och extas. Många kände sig hotade av rörelse snabba framväxt, både svenska kyrkan och de politiska partierna.
Motståndet var kompakt men Lewi och Sven förde mycket skickligt rörelsen talan och red ut stormarna. Allt medan rörelsen växte och växte.

Men det fanns en skillnad i deras sätt att se på rörelsen. Lewi som organisationsbyggare ville öka genomslaget för den kristna tron genom att bla starta en dagstidning, det som blev tidningen Dagen, som fortfarande finns, radiokanaler m.m
Sven var emot detta och tyckte att Lewi blev mer och mer av en företagare och imperiebyggare istället för att föra ut Jesus ord. Till slut kunde de inte överbrygga sina motsättningar,
Brytningen när den kom blev mycket omtumlande både för dem själva och för hela pingströrelsen och var en rikshändelse i medierna. Och Sven uteslöts ur gemenskapen.
Lewi leder sedan rörelsen fram till 1958.

Här kan du läsa mer om du är intresserad

Detta är på många sätt en imponerande bok. Det tog Enquist åtta år att skriva den. Man förstår att det har föranletts av gedigen research. Det är ett fascinerande stycke svensk 1900-talshistoria. Det är även en beskrivning av vad som händer med en ideell och karismatisk organisation när den växer och behöver professionaliseras med allt vad det innebär av maktkamper och split.
Det är en djupdykning i en religiös föreställningsvärld som för en icke-troende som undertecknad (eller religiös analfabet som en person i min närhet beskriver mig ) både är intressant och fascinerande men i vissa fall mycket främmande.

Enquist är som vanlig en lysande stilist. Han underbart vackra språk är som en amalgamering av svenska, norrländsk dialekt och det religiösa språket. Det är en njutning att läsa.

Jag skall i denna enkla bloggtext inte ge mig på att med beskriva rikedomen i denna roman Dock har jag vissa reservationer. Det är förvisso en roman men då han noga går igenom pingströrelsens utveckling blir det ibland som att romanens berättelse kommer i skymundan. Jag har sällan strukit under så mycket i en roman som i denna då. Många partier var mer som en elegant historisk fackbok om frikyrkan

Enquist ser som sagt rörelsen via sin fiktiva berättare Efraim. Ett skickligt grepp. Men det kanske också är därför jag känner att jag inte riktigt får grepp om Lewi. Han blir inte riktigt levande för mig som romanfigur. Det gäller inte i samma grad för Sven Lidman som på många sätt va en mer komplex figur än Lewi om man skall tro boken. Eller kankse är det så att Enquist känner större samhörighet med sin författarkollega. Partierna där Lidman är med tänder alltid till lite extra och jag är intresserad av att veta mer om honom.

Det är, sammanfattningsvis, på många sätt en mycket bra bok, men den håller inte riktigt ihop som roman.
När jag läste artiklarnas om Enquist efter hans död lyftes många av hans böcker fram men inte denna. Det kan ju bero på att den svenska journalistkåren är okunnig och/eller inte intresserad av väckelserörelsen. Eller så kan det bero på att den inte är i nivå med tex mästerverket Livläkarens besök.

Jag vet att denna bok uppskattas mycket att de som kände Lewi. Som den första bok som gör honom rättvisa. En kamrat som växte upp i en frireligiös familj i Piteå på 30-40-talet har hyllat den som den bästa beskrivningen av att växa i en frireligiös miljö. Det var säkert mycket som gick mig förbi med tanke på mig bakgrund.

Trots mina reservationer kan jag varmt rekommendera denna bok då den med ett lysande språk målar upp ett annat Sverige som har funnits där under ytan men som jag inte sett.

En intressant fråga är om Gud är död i Sverige? Alla de frågor som väckelserörelserna var ett svar på, hur hanterar vi dem idag? Teologen och pingstvännen Joel Halldorf som syns mycket i kulturdebatten, bl.a i Expressen, har skrivit en av mig oläst bok som heter Gud: Återkomsten. De existentiella frågorna kommer vi inte undan ffa under det som är den största katastrofen i vår tid nämligen pandemin. Och när vi står inför vad som kan vara en ekologisk katastrof. Om inte politiker, ekonomer och ingenjörerna kan ge oss ett svar, kan det leda till någon form av återkomst för en religiös föreställningsvärld? Eller hur kommer svaren på frågorna se ut idag?

TRIOLOGIN OM OLD FILTH AVSLUTAS – JANE GARDAM: LAST FRIENDS

Jane Gardam (1928-)
Last Friends
Utgiven 2013
256 sidor
Little Brown

Med Last Friends avslutar Jane Gardam sin hyllade trilogi.
Första delen Old Filth var en läsupplevelse, den andra delen The man with the wooden hat mycket bra, men när jag avslutade Last Friends igår var jag besviken. Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa tv-serier som jag sett på HBO och Netflix där två säsonger varit bra men sedan tappar de koncepterna. 

I den tredje delen står Terry Veneering i centrum. Han var Edwards (Old Filths) stora fiende och och hans fru Bettys stora hemliga och livslånga kärlek. Delvis samma historia berättas nu ur ännu en synvinkel.

Med Last Friends vill Gardam knyta ihop säcken. Men man kan fråga sig varför. Jag tror inte att hon planerade en trilogi när hon skrev Old Filth för Last Friends saknar, trots att det finns många kvaliteter i romanen, en egen berättelse som fångade mig.

Det finns riktigt fina partier i första halvan av boken när hon beskriver Veneerings mycket udda uppväxt. Det finns också många scener som fångar ett England under andra världskriget. Men, halvvägs i boken så tappar den styrfart, handlingen inte bara är konstruerad, den känns det.

Ett antal biroller introduceras som inte får liv. Och det blir lite mer av en emotionell pusseldeckare. Hur hänger det egentligen ihop? Och på vägen tappar hon mig. Det fanns för lite dramatisk nerv för denna läsare. 

Jag kan verkligen rekommendera de två första böckerna. Last Friends vet jag har många fans, den var ”shortlisted” för The Folio Prize , men jag tillhör tyvärr inte en av dem.

EN UNDERFUNDIG SKRÖNA – SIEGFRIED LENZ – VILKEN TEATER!

Siegfried Lenz (1926-2014)
Vilken teater!
”Landesbühne”
Utgiven 2009
På svenska 2011
Översättning Jörn Lindskog
Bokförlaget Thorén och Lindskog

De senaste dagarna har jag sett Kappvändaren, en tysk tv-serie i två långfilmslånga avsnitt. Den finns på SVT Play till november. Det är en mycket välgjord och välspelad serie. Den börjar som en traditionell krigsfilm men sedan blir den något helt annat, en historia om moral och lojalitet. Jag rekommenderar den varmt. Serien bygger på romanen, Der Überläufer, av Siegfried Lenz, ett av de stora namnen i tysk 1900-talslitteratur. Den skrevs på 50-talet men ämnet var för brännbart och romanen kom inte ut förrän efter Lenz död 2014.

Kappvändaren fick mig att gå till bokhyllan och plocka ned den tunna lilla volymen Vilken teater!, som stått där sedan jag köpte den på Bokmässan 2011. Det är inte en av dessa tunga volymer om Tysklands historia som Lenz skrev flera av. Hans verklista är mycket lång och varierad. Vilken teater! en kortroman på ca 100 sidor som du läser på en sittning eller två.

Boken handlar om Hannes, en småfifflare, och Clemens, en litteraturprofessor, som delar cell i fängelset. Clemens har varit för närgången med några kvinnliga studenter och Hannes har lurat folk på pengar. Clemens är en lugn och intellektuell person men Hannes är man fylld av fantasi och upptåg. Tiden i cellen har emellertid gjort dem till goda vänner.

När fängelset får besök av Regionteatern, fängelsedirektören vill visa att han är modern, kidnappar ett gäng fångar teaterns buss och åker till den sömniga lilla staden Grünau. Det visar sig att de kommer dit på det årliga firande av Nejlikans dag och de tas emot med öppna armar. Borgmästaren ser nu sin chans att, när de har en teater, sätta Grünau på kartan. Fångarna blir glatt överraskad av mottagandet och stannar kvar i staden. En serie dråpliga scener följer. Hannes som är mycket driftig ser till en mängd olika saker händer och Clemens möts av en skugga ur sitt förflutna.
I denna lilla saga blir de alltså inte tillfångatagna och återförda till fängelset direkt utan lyckas lura sig kvar i staden ett par veckor innan lagens långa arm når dem.

När de är tillbaka i fängelset mörknat tonen och romanen utmynnar i en hyllning till fantasin och vänskapen.

Jag läste denna välskrivna bagatell med ett leende på läpparna. Det är en skröna med en samling udda individer. Den varma och lätt ironiska skildringen av småstaden med sina pompösa potentater var ett nöje att läsa. Lite som att se en svensk film från 40-talet. Nöjd slog jag igen boken och sugen på att läsa mer Lenz.
Flera av hans stora romaner finns på svenska. Och det vore ju fantastiskt om Der Überläufer kom på svenska. Något för Jörn Lindskog att sätta tänderna i!

Thorén och Lindskog har också givit ut En tyst minut, en skimrande kärleksskildring, som jag tyckte mycket om när jag läste för många år sedan.

Nöjsam läsning!

Här är en dokumentär (på tyska) om Lenz

 

YPPERLIG ROMANKONST – JANE GARDAM: THE MAN WITH THE WOODEN HAT

Jane Gardam (1928-)
The Man with the wooden hat
Utgiven 2009
270 sidor
Little Brown
Finns på svenska under titeln
En trogen kvinna (Weyler Förlag)

Vilken skicklig författare hon är, tänkte jag imponerad, när jag avslutade läsningen av The man in the wooden hat. Imponerad och berörd.

Jag skrev mycket entusiastiskt om Old Filth, hennes roman om Edward Feathers. Edward som var ett ”Raj Orphan”, och som trots det blev en respekterad advokat. En man med ett korrekt yttre, men också en man fylld av hemligheter.
Edward gifte sig med Betty, en skotska född i Kina vars föräldrar omkom i ett japanskt fångläger. Två föräldralösa utkastade på en kontinent som var deras egen men där de aldrig kunde bli accepterade.
Denna roman berättar historien om deras liv igen men ur Bettys synvinkel.
När Betty får ett brev där Edward ber om hennes hand tänker hon att det är inte det sämsta. Hon väljer tryggheten före passionen. Tyvärr slår passionen till just före deras bröllop. Och det är inte Edward som är föremålet.

Gardam skildrar ett långt äktenskap där det finns både kärlek och värme men samtidigt stora hemligheter och outtalade drömmar. Hon vrider på prismat och den Edward som vi lärde känna i Old Filth visar sig ha andra sidor som vi inte såg. Och inte heller Edward själv såg.

Det är som i Old Filth ingen kronologisk berättelse. Denna något kortare roman består av olika scener ur deras liv. Hon bygger skickligt upp en mosaik som till slut blir en helgjuten bild.
Mer vill jag inte skriva om boken. Jag vill inte förta glädjen för den som blir inspirerad att läsa Gardam. Du kan läsa The man in the dop den hat utan att ha läst Old Filth men det vore mycket synd. Tillsammans ger de ett djup som är mycket större.

Jag kan inte nog rekommendera denna författare. Gardam skriver en utsökt och subtil prosa. Hon kan med några få ord på ett mycket levande sätt måla upp en plats eller scen. Hon har en glimt i ögat och djup förståelse om det svåra i att vara en människa. Det är helt enkelt ypperlig romankonst skriven av en livserfaren författare.

Jag ser fram emot den tredje boken om dem. Last Friends.

EN ENASTÅENDE DEBUT – LYDIA SANDGREN: SAMLADE VERK

Lydia Sandgren (1987-)
Samlade verk
Utgiven 2020
680 sidor
Bonniers

I slutet av mars lade min kamrat T. ut en bild på Facebook med rubriken Karantänläsning. På bilden fanns några litterärt tungviktiga böcker, något annat var inte att vänta sig av honom. Överst på högen, som en gul marsipanbakelse, låg en tjock bok jag inte kände igen. Dess titel var Samlade verk och jag kunde inte riktigt se vem som var författaren. Kunde det verkligen finnas en författare som kommit med sina “Samlade verk” som JAG inte kände till!?, tänkte jag lite förnärmat. Nyfiken kontaktade jag T. som svarade att det var hans kamrat och kollega Lydia Sandgrens debut

Jag googlade vidare och förstod att det var en göteborgsroman som skildrade en bokförläggare i livskris. En recensent skrev att hon hade känt samma läsglädje som när hon läste Jan Kjaerstads Förföraren. Detta fick mig att studsa till. Förföraren är en de mest tankeväckande och underhållande romaner jag läst. En berättelse med ett sug som inte släpper, en stor litterär upplevelse. (Jag skrev om Kjaerstads Erövraren, den tredje delen i den svit som inleds med Förföraren, här).

Nu har jag läst Samlade verk och är helt betagen. Det är en fullkomligt makalös debut, en lysande bok som har givit mig den största läsglädje jag känt på många år.

Boken inleds med att Martin Berg, snart 50 år, ligger på golvet, omgiven av en massa papper. Det är alla anteckningar, noteringar, utkast m.m till de noveller och romaner som aldrig blev av. Inte heller blev det något av den stora biografi över William Wallace som ännu inte skrivits men som Martin Berg såg som sin uppgift att skriva. Istället för en begåvad och erkänd författare blev Martin förläggare på ett litet förlag tillsammans med sin lite småpräktige men driftige kompis Per. De ger ut kvalificerad litteratur men kämpar hela tiden vid ruinens brant.

Martin försöker som vanligt frustrerat få tag på sin bäste vän Gustav Becker. Det går dagar utan att Gustav, som nu bor i Stockholm, och dricker allt mer, svarar eller hör av sig. Gustav har blivit en mycket berömd konstnär vars främsta motiv genom åren har varit porträtt av Cecilia Berg.

Cecilia är Martins fru. Den mycket mer begåvade och drivna, men samtidigt mycket hemlighetsfulla Cecilia, har varit försvunnen 15 år. Kort efter hon doktorerat i idé och lärdomshistoria försvann hon och lämnade Martin och deras två barn, Rakel o Elis. Sedan dess har de inte hört ett ord.

Samlade verk är en utvecklingsroman som växlar mellan nutid och dåtid. Romanen berättas huvudsakligen utifrån Martins perspektiv. Vi följder en del av hans uppväxt, mötet med Gustav, universitetsstudier, mötet med den mystiska Cecilia och den trojka som de tre blir. Vi följer dem i vänskap, kärlek och arbete.
De bor i Paris under ett par månader då Martin skall skriva sin stora roman, Gustav måla och Cecilia läsa. Cecilias stenhårda disciplin får de andra att inte bara hänga på barerna hela dagarna. Trots detta får Martin inte ur sig något medan Gustav mellan fyllorna studerar konst på museerna och målar.
Sedan kommer familjeliv, Gustavs flytt, Cecilias försvinnande och nu till sist en saftig mittlivskris.

Parallellt i nutid (romanen utspelar sig 2012) följer vi dottern Rakel som studerar psykologi och som plågas av hennes mors frånvaro. Det blir inte bättre av att Gustav Becker skall ha en stor retrospektiv på Konstmuseet och affischer med Cecilias porträtt finns över hela staden. Medan Martin uppgivet inte längre letar efter Cecilia kan inte Rakel släppa det.

Det är en klyscha men jag var fast från första sidan. Läste knappt tidningen eller tittade på Tv. Varje stund gick till att läsa.

Martin Berg bor inte långt ifrån där jag bor. Martin är ett år yngre än jag är och skulle gått året under mig på Hvitfeldtska gymnasiet , kanske pluggat filosofi med några av mina kamrater på universitetet. Vi kanske hade sprungit på varandra på rockklubben Errols eller baren C von.
Jag blev helt betagen av Sandgrens skildring av den perioden. Som en sociolog och arkeolog har hon grävt fram hur det var att leva i akademiska och kulturella kretsar i Göteborg under 80-talet. Det var som att jag upplevde den perioden i mitt liv på nytt. Det Göteborg jag växte upp i och blev vuxen i kom åter till liv. Det var magiskt för denna läsare.

Det är en ”pretentiös” roman fylld av massa referenser och blinkningar till olika författare och andra skribenter. Men det är egentligen inte romanen som är pretentiös utan de människor hon skildrar och deras mer eller mindre realistiska ambitioner. Jag skrattade högt många gånger åt de fina gliringar som Sandgren får in på olika ”kultur-män” och kvinnor för den delen. Men det är inte raljant utan ömsint och insiktsfullt. Genom hela romanen pulserar en kärlek till tänkande, litteratur och konst.

Sandgren är en riktig berättare. Under läsningen reflekterade jag mycket över hur få romaner jag läst de senaste åren som varit riktigt bra berättelser. Jag hade svårt att komma på några, trots många fina läsupplevelser. Och jag märkte nu hur mycket jag saknade det. Jag kom att tänka på Kjell Westös Den svavelgula himlen, den tidigare nämnde Kjaerstad, Michael Ondaatjes The Cats Table, Jamue Cabrés Jag bekänner. Många är det inte men Sandgren sällar sig till den skaran.

Sandgren har skrivit en mycket intelligent, rolig, vemodig och insiktsfull roman om kärlek, vänskap, konst, litteratur. Om hur svårt det är att vara människa, om hur det är när livet inte blir som du tänkt dig. Jag kände inte att det fanns ett enda falskt tonfall i personteckningarna, allt ifrån huvudrollerna ned till minsta biroll. Jag levde som sagt med dessa människor i flera dagar och kunde inte släppa dem.

Det är också en välkomponerad roman. Berättelsens olika skikt är skickligt sammansatta och hon håller läsaren i spänning ända till den perfekta avslutningen på sidan 690. Inte undra på att det tog henne 12 år att skriva romanen.

Om inte denna bok får Borås Tidnings Debutantpris går skam på torra land. Men vi får hoppas det inte blir som Sandgren skriver om någon som ”lyckats få Borås Tidnings debutantpris och som förr eller senare skulle producera en anemisk andra roman som var den litterära motsvarigheten till paralyserat rådjur i helljus” (sid 516).

Jag kommer i alla fall kasta mig över nästa bok som Lydia Sandgren publicerar. Hoppas inte väntan blir alltför lång. Detta kan vara inledningen till ett betydande författarskap.

EN UNGERSK MODERN KLASSIKER – MAGDA SZABO: DÖRREN

Magda Szabó (1917-2007)
Dörren
”Az Ajtó”
Utgiven 1987
På svenska 2020
Översättning: Eva-Teresia Lundberg
och Maria Ortman
300 sidor
Nilsson förlag

En ungersk upptäckt. Det är vad Magda Szabó är för mig. En upptäckt som ger mersmak. På omslaget till hennes storartade roman Dörren citeras den amerikanska författaren Claire Messud. “Den har förändrat synen på mitt eget liv. Ett fullkomligt uppriktigt och nyansrikt verk.”
Jag vet inte om Messud hade läst Dörren när hon skrev Kvinnan på övervåningen som jag skrev om när den kom på svenska. Det är också en mycket stark roman om två kvinnor från olika delar av samhället som möts och vars relation leder till en katastrof.

Nilsson förlag har återigen hittat en mycket bra författare som de glädjer oss med. I höstas gav de ut Szabós roman Izas ballad, tidigare utgiven på svenska under titeln I all oskuld. Nu kommer Dörren som anses vara ett av hennes främsta verk.
Magda Szabó är en älskad författare i sitt hemland Ungern. Hennes verkslista är lång. Hennes mest populära bok Abigail blev också en mycket uppskattad tv-serie.
Szabó var gift med med författaren och översättaren Tibor Szobotka (1913-1982) som bla översatte James Joyce till ungerska.

Magda Szabó Foto: Petöfi Literary Museum

Jag drömmer sällan. När det händer brukar jag vakna med ett ryck, badande i svett. Så lägger jag mig ned igen, och medan jag väntar på att hjärtat ska lugna sig grubblar jag över nätternas obetvingade magi. Som barn och ung hade jag varken behagliga eller obehagliga drömmar; det är bara ålderdomen som om och om igen låter det förflutna välla mot mig: denna hårt packade fasa av avlagringar från förr, så skrämmande för att den är kompaktare och mer tragisk än någonting jag hade kunnat uppleva i verkligheten. För det som får mig att vakna har aldrig hänt. (sid. 5)

Så inleds romanen. Den som talar är romanens röst, den framgångsrika författaren. I en återkommande mardröm kan hon kan inte öppna dörren för att släppa in sjukvårdspersonalen som skall skall komma in till hennes sjukling.

Men skriver hon: En gång så öppnades en dörr för henne av en person som
inte ens skulle öppnat den om hustaket stod i lågor över henne. Jag var den enda med makt att rubba låset; hon som vred om nyckeln trodde mer på mig än på Gud och i det ödesdigra ögonblicket trodde jag också att jag var en gud
(sid 6.)
Den kvinnan var Emerentia, deras hushållerska under 20 år.
Hittills har jag levt modigt, och förhoppningsvis får jag dö på samma sätt, modigt och utan lögner men det förutsätter att jag säger det rakt ut: det var jag som dödade Emerentia. Det kan ingen ändra på: inte ens det faktum att jag inte alls ville förgöra henne, utan rädda henne. (sid. 7)

Berättelsen inleds med att författarinnan och hennes man har fått en större lägenhet. Hennes karriär som legat på is i tio år börjar ta fart. (Szabó själv var under en period stämplad som fiende till staten och fick inte ge ut sina böcker.) Hon vill ha hjälp med hushållet för att kunna koncentrera sig på sitt författarskap.
In i deras liv kommer Emerentia som bor i ett hus tvärs över gården. Det är en tjänstebostad som Emerentia har fått för att hon är vaktmästare och fixare i området. Emerentia, denna starka och intelligenta kvinna, accepterar att börja arbeta hos dem. Om hon inte hade uppskattat dem hade hon bara vänt dem ryggen. Hon vet sitt värde.

De första åren är deras relation mycket distanserad men det kommer att förändras av skäl som du själv får läsa dig till. Emerentia är en arbetshäst med järnfysik som sliter dygnet om och gör ett oerhört gott arbete. Men hon är en gåta.
Författaren blir mer och mer intresserad eller snarare besatt av denna kvinna med mycket stark integritet. Emerentia som inte vill ha någon hjälp men samtidigt hjälper alla, som föraktar alla med makt men samtidigt har en stor makt över alla hon möter, föraktar religion (författarinnan är djupt troende) men i sitt liv lever mer som en kristen än de flesta kristna.

Och hon är hemlighetsfull. Ingen får komma in i Emerentias hus. Dörren är låst. Hennes sociala liv, som är stort, sker på verandan utanför. Ingen, inte ens hennes brorson, den enda släkting hon har i livet, har varit där. Vad kan det vara hon gömmer? Hur ser hennes historia ut?

Romanen berättas helt utifrån författaren perspektiv. Det finns knappt någon dialog. Trots ett relativt brett persongalleri så är de i skymundan, även hennes man. Romanen är snarast som ett tätt kammarspel mellan två mycket olika individer som både älskar och hatar, hyllar och rackar ned på varandra, indragna i en lång envig. De helt beroende av varandra samtidigt som kriserna och brotten är många.

Det är som Messud skriver ett “uppriktigt och nyanserat” verk. Jag skall inte ge mig in på att försöka beskriva det mer i detalj. Jag hoppas istället på att jag kan få dig tillräckligt intresserad för att läsa boken. Som framgår av citaten är Szabó en mycket god stilist med en elegant prosa som borrar sig ned i djupen. Hon bygger skickligt upp karaktärerna och håller en stark psykologisk spänning vid liv hela boken igenom ända till det omtumlande slutet. Det finns ett sug i texten som är svårt att motstå. Det är helt enkelt en mycket bra roman.

Dörren blev kanske den sista översättningen för Maria Ortman, en av våra mest välrenommerade översättare. Hon hann aldrig avsluta den innan hon avled. Arbetet togs över av Eva-Teresia Lundberg. Tillsammans har de gjort, såvitt jag kan bedöma, ett mycket fint arbete.
När den översattes till franska vann romanen 2003 det prestigefyllda Prix Femina Etrangér.

Dörren har filmatiserats i regi av Istvan Szabó, som mig veterligen inte är släkt med författaren. Szabó är ett stort namn inom europeisk film och har bland annat regisserat mästerverket Mephisto efter en roman av Klaus Mann. Det får gå ett tag men sedan vill jag gärna se filmatiseringen.

Jag är oerhört imponerad av förläggaren Henrik Nilssons förmåga att hitta spännande författarskap. Jag har läst flera av förlagets böcker och lägsta nivån är mycket hög. Szabó hör till en av de finaste läsupplevelser förlaget givit mig.
Till min glädje har Henrik berättat att de även kommer att ge ut Abigail.

Låt oss hoppas att denna fina författare får många svenska läsare.

Tack för recensionsexemplaret.

EN UTSÖKT ROMAN OCH ETT MÅSTE FÖR ALLA ANGLOFILER – JANE GARDAM: OLD FILTH

Jane Gardam (1928-)
Old Filth
Utgiven 2004
272 sidor
Little Brown Group


Det finns ingen anledning att inte säga det på en gång. Old Filth är en helt underbar roman. Mycket vacker, mycket sorglig, fylld av livsvisdom och humor. Det var länge sedan jag läste en roman där jag längtade efter stunderna jag kunde sätta mig med den. Old Filth är en sådan roman. På svenska heter den En engelsk gentleman och är utgiven på Weylers förlag.

Den var på “korta listan” för The Orange Prize (numera Women’s Prize for Fiction) 2005.

JANE GARDAM
Gardam är inte vida känd i Sverige skulle jag tro. I Storbritannien är hon ett mycket etablerat namn. Hon är född 1928!! men började först skriva i 40-årsåldern. Har publicerat en drös av romaner, noveller och barnböcker. Har vunnit flera utmärkelser och fått en OBE (Order of the British Empire.)

OLD FILH
Vi möter Edward “Teddy” Feathers, i sitt stora hus avskilt på landet i Dorset. En distingerad gentleman som alltid är korrekt och ypperligt klädd med bla sockor från Harrods. Han är lite förvirrad då hans hustru Betty avlidit och inte längre finns vid han sida. De har som pensionärer flyttat tillbaka till England efter Edwards, eller Filth som han kallas, lyckosamma karriär som jurist i Hong-Kong. Smeknamnet Filth kommer från ett gammalt uttryck, “Failed in London Try Hong-Kong”.
Filth är en legend i juristkretsar, men det är samtidigt inte riktigt klart för vad. Många säger att han hade ett lätt liv och inte lämnade några större spår efter sig.

Jane Gardam

Bakom den polerade ytan finns en annan Teddy. Han är ett “raj orphan” (orphan betyder föräldralös). Det var många barn som skickades hem till sitt “hemland” från sin trygga barndom någonstans i imperiet. De rycktes upp, somliga av dem kanske knappt kunde engelska, och inackorderades hos familjer i Storbritannien. Gardam har intervjuer talat om det fruktansvärda lidande dessa barn utsattes för.
Old filth är skildringen av Teddys omtumlande liv. Ett liv som kännetecknas av utanförskap och kärlekslöshet och hur det påverkar honom. Det är också en roman om det brittiska imperiets sista suck.
Romanen är mycket raffinerat uppbyggd med tillbakablickar, sidoblickar och oväntade vändningar. Den kräver att du läser uppmärksamt annars är det lätt att missa alla subtiliteter. Persongalleriet är stort och fascinerande. Dialogen är superb. Och mitt i all sorg finns det mycket humor.
Du måste nog har ett hjärta av sten för inte inte gripas av Teddys livsöde. Som tur är har Jane Gardam skrivit två böcker till om Filth och människorna runt honom. The Man with the wooden hat (En trogen kvinna) och Last Friends (De sista vännerna). Vad jag förstår att det inte att ses som en trilogi utan mer som en triptyk.
Kort sagt, missa inte underbara Jane Gardam!

Tack till min blogg-läsare Ulla Schneider som tipsade mig om denna underbara författare.

OM KÄRLEKEN TILL EN FAR – MAARTEN ´T HART: DÖDENS BUDBÄRARE

Maarten ´t Hart  (1944-)
Dödens budbärare – En roman om en far och en son
“De aansprekers – roman van vader en zoon”
Utgiven 1979
På svenska 1982
Översättning: Ingrid Wikén Bonde och Kerstin Bring
190 sidor
Atlantis

Maarten ´t Hart är en av de mest omtyckta författarna i Holland med en lång verkslista bakom sig. Han verkar inte, trots att han nu är 75, slå av på takten utan fortsätter komma ut med böcker i en strid ström. Nu över 40 publicerade. Tyvärr har de slutat översättas till svenska.
Jag skrev om romanen Sladdbarnet för ett par år sedan och rubricerade inlägget “Ett kärt återseende”. Jag skulle kunna skriva detsamma nu.
Boken har stått i över 20 år i min bokhylla. Jag har kanske blivit avskräckt av ämnet? Det handlar en faders bortgång, ett tungt ämne. Men jag hade inte behövt oroa mig. Det är en varm och fin bok.

Dödens budbärare var tydligen ´t Harts genombrott. Den kom ut 1979 och var det första som översattes till svenska. Det kallas en roman men jag upplever det mer som en självbiografi i romanens form. Romanens huvudkaraktär har mycket stora likheter med ´t Hart och  heter dessutom heter Maarten.

Maarten får reda på att hans far, Pau, har cancer och vid 57 års ålder troligen har ett halvår kvar att leva. Maarten väljer att inte berätta det för sin far (av skäl jag inte blir klok på). Beskedet vänder dock upp och ned på Maartens värld och tankar och minnena kommer fram.
Fadern arbetar som trädgårdsmästare och ansvarig för alla gravar på kyrkogården i Maassluis. Döden är ständigt närvarande i familjen, ofta på ett relativt okomplicerat sätt. Men faders egen sjukdom vågar inte Maarten konfrontera honom med.

Fram växer en berättelse om en mycket auktoritär men älskad far som sonen beundrar. Det är en mycket komplicerad relation. Berättelsen pendlar mellan händelser i Maartens barndom och den sorgeprocess som den vuxne Maarten går igenom.
Fadern är besviken på sonen som har lämnat tron, utbildat sig till etolog, som ´t Hart själv, och gift sig med en icke-troende kvinna. Maarten försöker inte blidka sin far genom att ursäkta sig men letar efter sätt att få sin fars beundran och respekt. En far som han trots alla svårigheter på djupet älskar.

Har du läst ´t Hart tidigare känner du igen dig. Livet i den lilla staden Maassluis, den tunga kalvinistiska religiositeten och kärleken till musiken. ´T Hart skriver en finstämd prosa med en stark närhet till naturen. Han får landskapet i Maassluis att kännas i näsborrarna när jag läser.
Det finns också en lite karg humor och flera dråpliga scener från faderns arbete på kyrkogården.

Även om jag långt ifrån läst alla hans böcker som redan finns på svenska beklagar jag att han inte lägre översätts. Jag kan förstå att hans lågmälda romankonst inte är en försäljningssuccé i Sverige men synd om oss som missar att följa hans fina författarskapet.

Du hittar boken på bibliotek och på Bokbörsen.

Här kan som du som förstår tyska höra en se en liten intervju med ´t Hart på 3 minuter.

 

VINNARE AV PREMIO BAGUTTA 1990 – FLEUR JAEGGY: TUKTANS LJUVA ÅR

Fleur Jaeggy (1940-)
Tuktans ljuva år
”I beati anni del castigo”
Utgiven 1989
På svenska 1994
Övers: Viveca Melander
109 sidor
Nilsson förlag

Fleur Jaeggy är ett okänt namn för mig. Men inte för Nilsson förlag som nu ger ut två tunna volymer. av henne. Dels en återutgivning den prisbelönta Tuktans ljuva år från 1989 och dels romanen Proleterka från 2003.
Jaeggy föddes i Zürich 1940 men skriver uteslutande på italienska. Hon har bott i Italien sedan många år tillbaka där hon har vunnit en mängd priser och är mycket ett aktat namn.

Romanen inleds med dessa rader:
När jag var fjorton år var jag elev på en internatskola i Appenzell. Det var trakter där Robert Walser tog många promenader när han var intagen på mentalsjukhus i Herisau, inte långt ifrån vår skola. Han dog i snön. Vi kände inte till författaren. Och inte heller vår litteraturlärarinna kände till honom. Ibland tänker jag att det skulle vara vackert att dö så där, efter en promenad, sjunka ned i en naturlig grav, i snön, i Appenzell, efter nästa 30 år på ett mentalsjukhus. (sid. 5)

Redan i första meningen, av denna självlysande svarta diamant till text, sätter Jaeggy tonen. En vacker och komprimerad prosa, en svartsyn och en svart humor, vuxenvärldens oförstående, den unga människans tankar om livet och fasa/fascination för döden.

Roman har självbiografiska drag. Jaeggy bodde själv på internatskolor i sin barndom. Och det är ingen rolig miljö. Den är vacker och perfekt på ytan. Tomheten och ensamheten hos barnen, som de välsituerade föräldrarna lämnar in på dessa fängelseliknande anstalter, är stor. Det är övergivna barn.

Denna kortroman skildrar mötet mellan berättaren och Frederique, en elev som kommer när berättaren bott på internatet ett par år. Hon fascineras av den svala, kontrollerade och begåvade Frederique som är både beläst och kan spela Beethoven på piano. Frederique avvisar henne först men vänskap eller någon form av kärlek uppstår. Men den är inte okomplicerad. På det slutna internatet skapas ett psykologiskt tryck, där makt, dominans och hierarkier både styr och förstör relationer. När sedan den vackra och lättjefulla Micheline kommer till skolan sätts en boll i rullning som gör att berättaren förlorar det som är det viktigaste i hennes liv.

Jag skall villigt erkänna att det är svårt att skriva om denna mycket vackra och täta text. Prosan är som slipade vassa knivar. Under ytan ligger hela tiden hotet, djupet och döden. Ofta drar den emot prosadikten. Den är ofta absurd. Vissa scener får mig att undra om det är en dröm eller en verklig händelse. Det är en text som går att läsas mer än en gång.

Fleur Jaeggy

Jaeggy är ingen insmickrande författare. Jag läste att hon var god vän med den store österrikiske författaren Thomas Bernhard. Jag kan tänka mig att de har mycket gemensamt i deras skoningslösa svartsyn.
Med kunskapen om deras vänskap kunde jag inte låta bli att tänka på Bernhards självbiografiska skildring av tiden han var inlagd på sjukhus för sin lungsjukdom. Också en svartsynt skildring av en stympad barndom.  (https://www.adlibris.com/se/bok/sjalvbiografierna-orsaken-kallaren-andhamtningen-kylan-ett-barn-9789186307882)

Med Fleur Jaeggy har Nilsson förlag åter visat vägen till ett spännande författarskap.
Tack för recensionsexemplaret.

PORTRÄTT AV KONSTNÄREN SOM VALP – ROLF ALMSTRÖM: ETT SLAG TILL

Rolf Almström (1961-)
Ett slag till
150 sidor
Utgiven 2019
Bokförlaget Mormor

Det är en tunn liten volym Rolf Almströms senaste roman. 150 komprimerade sidor som du läser i en sittning eller två. Och du kommer ha en fin lässtund.

Almström debuterade med novellsamling Sånt man säger (1990) som fick det första Katapultpriset. Därefter kom novellsamlingen Vanans makt (1993), romanerna Mucka (1996), Svart arbete (2009) och Tänk inte på mig (2015) som fick Samfundet De Nios pris. Han har även skrivit ett filmmanus. Filmen Slutspel tillsammans med sina vänner Charlie Christensen (Arne Ankas skapare) och Kristian Petri.

Det är lika bra att erkänna det. Roffe och jag har känt varandra sedan gymnasiet. Vi umgicks intensivt under några år. Vi kom från väldigt olika bakgrunder men fann varandra och hade mycket skoj ihop.
Sedan tog Roffes författardrömmar honom till Stockholm. Under flera år hade vi inte mycket kontakt men till min glädje har vi de senaste åren setts en hel del. Och har skoj ihop igen!
Frågan jag ställde mig under läsningen var om jag skulle tycka om detta även om jag inte kände Roffe. Och svaret är ett absolut JA. Detta är nog det bästa jag läst av honom

Roffe må ha bott Stockholm i 30-talet år men han fortfarande en göteborgsförfattare i själ och hjärta. Med Ett slag till återvänder han till det Västra Frölunda han växte upp i. Även om det inte är en självbiografi han skrivit är det mycket som är hämtat ur hans liv.

Boken har egentligen inte en röd tråd och en rak linje. Nej det är den vuxne mannen som genom korta små episoder tittar tillbaka på åren fram till 12 år. År som formade honom på många sätt. Kompisarna som han levde rövare med, originalen som befolkade bostadsområdet, den opedagogiska skolmiljön. Här finns ett kärleksfullt porträtt av en dominerande mor som visar sin kärlek på sätt som romanfiguren inte förstår i första rummet.

Detta är en värld långt ifrån den medelklass som jag själv växte upp i. Helt andra miljöer, sätt att vara och leva på.
“Snabb i fötterna och snabb i skallen annars åkte man på stryk. Svårare var det inte. Slappnade jag bara av ett ögonblick så fick jag en smäll. Men så sluta att vara en jävla plåga då. Lyssna på lärarna. Gör som dina föräldrar säger. Skrik inte åt folk. Sitt still. Stjäl inte andras grejer. Acceptera din plats. Låt andra som är smartare dugligare gå före. Jävlas inte med varenda människa du möter. På det finns bara ett enda svar: Ett slag till men hårdare” (sid 102)
Trots det annorlunda finns det en hel del igenkänning även för mig. Alla har vi ju varit i tioårsåldern!

Alla som träffat Roffe vet att han är en historieberättare. Han älskar att dra en vals som ibland blir ganska yvig. Här har han tuktat sin berättarröst. Scenerna och bilderna komprimeras och blir mer exakta, konkreta och effektiva. Och stundtals mycket roliga. Det var länge sedan jag skrattade så mycket åt en roman som denna.

Även om det är en tuff uppväxt som skildras finns här hela tiden en ömhet i berättandet, en värme som gör att det är lätt att ta till sig texten. Och det har ju gått bra för huvudpersonen. Litteraturen och läsningen byggde en bro till en annan värld.

Visst är jag part i målet men jag hoppas denna varma, roliga och välskrivna roman får många läsare.

Här köper du boken på Adlibris

NOBELPRISET 2008 – J.M.G LE CLEZIO: ALLT ÄR VIND

J.M.G Le Clezio (1940-)
Allt är vind
”Révolutions”
Utgiven 2003
På svenska 2007
Övers: Ulla Bruncrona
420 sidor
Elisabeth Grate förlag

Varje år i oktober har en av årets höjdpunkter inträffat allt sedan jag började intressera mig för litteratur. Årets Nobelpristagare har meddelats. Det var med sorg och bestörtning jag följde turerna kring ”Kulturprofilen” Jean-Claude Arnault och Svenska Akademins hantering av den krisen. För att inte tala om Horace Engdahls totala blindhet inför 18 kvinnors berättelse om övergrepp.

Nobelpriset är ju en liten men viktig del av Akademins stora arbete. Ett pris som lyfter fram litteraturen och läsningen. Jag är övertygad om att många författarskap aldrig skulle översatts om inte ett potentiellt Nobelpris hägrade. Låt oss hoppas att det kan komma tillbaka till det fina pris det en gång har varit.

Utan Nobelpriset hade jag definitivt inte läst denna underbara roman av 2008 års pristagare Jean-Marie Gustave (J.M.G) Le Clezio. Le Clezio är en fransk-mauritisk författare vars far var engelsman. Båda föräldrarna har dock sina rötter i Bretagne.
Le Clezio har skrivit ett 40-tal böcker sedan genombrottet som 21-åring med Les Proces-Verbal (Rapport om Adam).

Le Clezio har levt ett nomadliknande liv. Har bott i Frankrike, Panama, México och USA. Har levt med nomader i öknen och bland naturfolk. Allt detta finns med i denna rika roman.

Allt är vind består huvudsakligen av två berättelser, Det ena är en lätt självbiografisk historia om Jean Marro, som är jämnårig med Le Clezio, och hans uppväxt i Nice under det våldsamma Algerietkriget. Han driver runt, har lite affärer med olika kvinnor, diskuterar filosofi och livet med sina vänner. I bakgrunden finns hela tiden det våldsamma kriget. Jean gör vad han kan för att slippa göra militärtjänstgöring. Han har vänner som deltagit i kriget och omkommit.
Jeans fasta punkt är faster Catherine, en blind kvinna som sitter i sin lägenhet och minns tiden då Jeans förfäder levde på Mauritius. Hon bli en vägvisare för Jean i berättelsen om hans liv och hans släkt historia. Om det älskade livet på Mauritius och katastrofen som tvingade dem att lämna sitt paradis.

Jean lämnar Nice och åker vidare till London för att till slut hamna i México innan han är åter i Frankrike. Hans liv kantas hela tiden av stora politiska konflikter. Algerietkriget, studentupproret i Paris och upploppen i México.
Jean är en orolig själ på jakt efter sig själv och meningen med sin existens. Rotlösheten driver honom vidare men oron i hans omgivningar, fattigdomen och förtrycket gör att han inte finner någon ro någonstans.

Den andra berättelsen handlar om hans förfader från Bretagne som ansluter sig till franska revolutionen. Då revolutionen går åt fel håll tar han chansen att ta sig till Mauritius för med sin familj skapa sig ett nytt liv. Väl framme urartar revolutionen även där och förtrycket och diktaturen kommer tillbaka.
De båda berättelserna speglar varandra genom tiden och rummet.

Originaltiteln är Revolutions, Revolutioner. I bakgrunden finns hela tiden upproret, hoppet om att saker och ting skall förändras och förändras till det bättre. Vinden sveper igenom människorna liv, drar med sig dem men drar även med sig en massa bråte. Men Le Clezio visar att vinden tvvärr vänder tillbaka. Förtrycket återkommer.
Le Clezio beskriver hur den hatade kolonialismen slår sönder möjligheterna för ursprungsbefolkningen vare sig det är i Algeriet, Mauritius eller México. Makten får bara nya ansikten.
Le Clezio verkar ställa hoppet till det lilla livet, till kärlekens förlösande kraft och förmåga att skapa nytt liv.
Romanen avslutas med att ett ljus tänds och Jean skall bli pappa för första gången.

Det är en mångfacetterad text, ibland drömlik och undanglidande, ibland mycket konkret och stark.
Le Clezio för oss runt till olika platser både i rummet och i tiden. Han lyckas levandegöra dem på ett ypperligt sätt.
Romanen har inger rak romanstruktur men Le Clezio är inte en svår författare. Det är bara att njuta och glida med.
Det är på så sätt en paradoxal läsning. Le Clezio skriver om svåra saker med en stundtals mycket återhållen vrede. Men han gör det så oerhört vackert. Jag kan inte minnas att jag läst en vackrare prosa på många, många år.
Ulla Bruncrona har översatt romanen till en underbar svenska.

Aklademins motivering fångar väl denna bok;
”uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”

Mästerverk är ett mycket starkt ord men frågan är om detta inte är det första mästerverk jag läser på mycket länge.
Jag är mycket glad över att ha funnit detta författarskap.

I DÖDENS VÄNTRUM – PAUL GUIMARD: LIVETS SMÅSAKER

Paul Guimard (1921-2004)
Livets småsaker
”Les choses de la vie”
Utgiven 1967
På svenska 1986
88 sidor
Översättning Jan Valdelin
Interculture

“Jag skulle ha avskytt ett slut genom en olyckshändelse. Jag tillhör inte dem som önskar en plötslig död. Att man omkring mig skulle kunna säga att han fick en lindrig död, han förstod ingenting, känns som höjden av skam. Döden är en alldeles för allvarlig sak för att mötas i förbifarten” (Sid 55)

Men det är just det som händer Pierre Berard i Paul Guimards tunna lilla roman Livets småsaker från 1967 i översättning av Jan Valdelin.

Paul Guimard var en framgångsrik författare med ett par romaner på sin meritlista. Detta är den enda på svenska vad jag vet. Han var även en hängiven seglare.
Guimards tema var slumpens skördar, tillfälligheternas spel och de små sakerna i livet som får en oväntad betydelse.

På väg till en advokatkollega kör Pierre i hög fart in i en kurva. Han möter en långtradare och en lastbil och kör av vägen. En av slumpens skördar, en tillfällighet. Som Pierre tänker: Hade han inte stannat till och sagt det där sista till sin fru hade han kommit till den ödesdigra kurvan 20 sekunder senare och klarat sig.
Skildringen av själva kraschen fick mig att tappa andan. Över flera sidor och med en påtaglig fysisk närvaro tumlar vi runt i bilen tillsammans med Pierre.

Också av en slump har Pierre ett brev i fickan som han skrev till sin fru och som han redan ångrar. Pierre vet att om han dör och hon får detta brev kommer det ge henne en stor sorg.
Pierre blir allvarligt skadad av smällen.

I andra delen av boken följer vi med Pierre när reflekterar över sitt liv, funderar kring kärleken och döden, kommer till någon form av klarhet innan han till slut avlider på sjukhuset.

Det låter inte som det roligaste du kan läsa, eller hur? Jag kan dock inte annat än att rekommendera denna tunna, starka och mycket välskrivna text. Romanen, som snarare är vad engelsmännen kallar en “novella”, är på endast 88 sidor. Den får dig som läsare att reflektera över livet på ett mycket konkret sätt skulle jag tro.

Boken gavs ut 1986 på det tyvärr avsomnade förlaget Interculture som gav ut mycket franskspråkig litteratur på 80-talet. Vill du läsa den så får vända dig till ett bibliotek eller köpa den på bokbörsen om du inte kan läsa den på franska.

Boken belönades med Prix des libraires (Franska bokhandlarnas pris) och märkligt nog filmats två gånger, trots att boken mest försiggår i Pierres tankar.

Otack är världens lön. Min vän T. skänkte mig boken 1988. Liten och tunn har den liksom försvunnit in i bland alla tjocka volymer i hyllorna. Över 30 år senare upptäcker jag den och får en stark upplevelse. Nästan som en av de livets små saker som Guimard så väl skriver om.

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: FÖR ATT DU INTE SKALL GÅ VILSE I KVARTERET

Patrik Modiano (1945-)
För att du inte ska gå vilse i kvarteret 
”Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Översättning: Anna Säflund-Orstadius
126 sidor
Elisabeth Grate Bokförlag

När Patrick Modiano fick Nobelpriset läste jag ett par av hans korta suggestiva romaner och Per-Arne Tjäders utmärkta introduktion över hans författarskap, Gare d´Austerlitz.

Den senaste tiden har jag varit sugen på att åter bekanta mig med Modiano och plockade ned För att du inte skall gå vilse i kvarteret från hyllan. Som vanligt från Elisabeth Grates förlag, läckert formgiven, nu med en underbar bild av Christer Strömholm på omslaget. Det blev ett mycket kärt återseende. Jag sögs genast in i Modianos suggestiva prosa i fin översättning av Anna Säflund-Orstadius.

Jean Darange, en författare och ensamvarg, störs av en envist ringande telefon. Det är mycket sällan någon som ringer honom.
I andra änden är Giles Ottolini, en okänd man som funnit hans adressbok. I adressboken finns ett namn, Guy Torstel, som Ottolini är mycket intresserad av. Ett namn som även förekommer i Daranges roman Sommaren svärta. Darange minns inget om Torstel men den påstridige Ottolini och hans partner Chantal Gippay (dessa underbara namn som alltid förekommer hos Modiano!) ger honom en dossier med Ottolinis efterforskningar. Motvilligt dras Jean in i sitt förflutna.

“Det kanske var dumt av honom att begrava sig i det förflutna. Vad tjänade det till? Han hade inte tänkt på den perioden i livet på många år och till slut kommit att betrakta den genom en oputsad glasruta. Den släppte igenom ett matt sken men det gick inte att urskilja några ansikten eller ens silhuetter.” (sid 62)

Det sägs om Modiano att han skriver samma bok om och om igen. När jag läste mina tidigare blogginlägg om Modiano var det som om jag läste om denna bok. Intrigen som påminner om en deckares. Den undanglidande suggestiva känslan och den påtagliga melankolin. Föräldrar som svikit och inte finns kvar. Världen bestående av småkriminella, spelare, travbanor och bilgarage. Och vem är jag i allt detta?

Men mitt i det undanglidande också denna precision som Modianos användning av specifika adresser ger. Modiano samlar visst på gamla Paris-kartor och telefonkataloger.

”Var det verkligen meningsfullt att dyka ned i den tjocka klibbiga massan igen? Allt eftersom Darange läste vidare förnam han något av det han upplevt kvällen innan då han försökte tyda dessa sidor; fraser man hör i dvala, och de enstaka ord man minns morgonen därpå saknar fullständigt innebörd. Allt ihop tryfferat med exakta adresser Rue de l’Ermitage 15, Rue Nicholas-Chuquet 12, Rue de Notre-Dame-de-Lorette 46. Som om det behövdes orienteringspunkter att hålla fast vid i detta gungfly.” (Sid 73)
Det är som om Modiano beskriver sitt eget skrivande.

Jag läste ut romanen i går. Nu när jag sitter och bläddrar i den får jag lust att läsa om den. Så stark dragningskraft har Modiano på denna läsare. Han böcker är små juveler som man kan läsa och läsa om. Vilken tur att jag har flera olästa kvar.

Här kan du läsa mer om Modiano:
– De dunkla butikernas gata
– De yttre boulevarderna
 Nätternas gräs
– Villa Triste

/Reviderad 200729

 

 

ETT LITTERÄRT FYRVERKERI – MIRCEA CARTARESCU: ORBITOR – VÄNSTER VINGE

Mircea Cartarescu (1956-)
Orbitor – Vänster Vinge
”Orbitor – Aripa stângă”
Utgiven 1996
På svenska 2004
Övers: Inger Johansson
392 sidor
Bonnier Panache

Jag hade inte alls tänkt att läsa en krävande modern roman just nu. Men efter att ha läst recensioner av Mircea Cartarescus senaste bok Solenoid fann jag i min bokhylla ett exemplar av Orbitor – Vänster vinge som jag helt glömt att jag ägde. Det är första delen i den monumentala trilogi som gjort Cartarescu till en litterär superstjärna som ständigt nämnts i nobelprissammanhang. Jag öppnade boken och läste de första raderna. Det fanns något i texten som gjorde att jag genast ville läsa vidare.

Efter avslutad läsning kan jag säga att jag är kluven. Detta är på långa vägar det mest utmanande jag läst på många många år. Nästa 400 sidor av ett ordflöde som är gigantiskt. Varje mening måste läsas noggrant. Ingen dialog, bara beskrivningar av människor, platser och händelser. Han rör sig hela tiden i rummet och mellan verkligheten, drömmen och myten. Har finns inte mycket som liknar en traditionell romanstruktur. Efter 400 sidor kan jag knappast beskriva romanens handling och inte heller vad Cartarescu egentligen vill berätta även om jag har mina idéer om det.

Här finns huvudpersonen som heter Mircea, hans mor Maria, och romanens stora huvudperson Bukarest, Vi träffar på en mängd människor under olika perioder av Rumäniens historia,1970-talet under Mirceas uppväxt uppväxt, 1950 talet då modern växte upp men även tillbaka till förfäderna på 1800-talet. Och helt plötsligt befinner vi oss i New Orleans i fascinerade drömlik sekvens

Cartarescu väver samman sina stora kunskaper inom naturvetenskap och fysik, med religion och myter. Långa partier är som rena poesin fylld av många symboler symboler där fjärilen, den för triologin sammanhållande metaforen, återkommer i många olika skepnader, på olika sätt och i olika funktioner.

Det finns helt lysande passager och det finns passager som jag inte förstod ett ord av. Det finns helt realistiska passager och passager som är helt bisarra. Det är både mycket fascinerande och ibland mycket tröttande att läsa. Det stora flödet av ord och bilder gör att  berättelsen ibland tappar sitt driv framåt. Men jag blir samtidigt fascinerad. Två gånger bestämde jag mig för att lägga ned boken. För att dagen därpå fortsätta. Det finns ett sug i hans skrivande.
Inger Johansson har med rätta prisats för sin översättning. Helt enastående.

Detta är som sagt första delen i en trilogi. Kommer jag läsa vidare? Det får framtiden utvisa. Suget kan komma men det är en litteratur som verkligen kräver mycket av sin läsare.

Efter avslutad läsning kan jag inte låta bli att längta efter en lättläst  och spännande deckare som omväxling!
Dock jag skulle inte bli förvånad om Svenska Akademien ger honom ett pris i år när de skall dela ut två. På den nivån är Cartarescu.

 

EN OVÄNTAD OCH STOR LÄSUPPLEVELSE: ALEX SCHULMAN – BRÄNN ALLA MINA BREV

Alex Schulman (1976-):
Bränn alla mina brev
Utgiven 2018
265 sidor
Bookmark förlag

Alex Schulman är inte en person jag haft något intresse för. Utan att egentligen veta något har jag bara sett honom som en av de självupptagna pratkvarnar som befolkar vårt medielandskap likt gräshopporna i Egypten. Döm om min förvåning när jag läste Bränn alla mina brev och fann en text som är bland det mest berörande jag läst på mycket länge. Jag fick en mycket stark rekommendation från en person som känner mig väl att denna bok vore något för mig. När jag började läsa kunde jag inte sluta och slukade boken på ett par dagar.

Bränn alla mina brev är en mycket välskriven, spännande, gripande och på många sätt en fasansfull bok. Schulman kallar den roman, men med tanke på att det mesta verkar var sprunget ur verkligheten kanske man skulle kalla den dramadokumentär.

När Alex Schulman märker att hans barn är rädda för honom och att hans fru snart inte orkar mer, inser Alex att han måste försöka komma åt sin vrede. Hos terapeuten förstår han att hans vrede är som en cancer och en arvsynd som kommer från hans morfar författaren Sven Stolpe (1905-1996). En vrede som ödelade livet för många människor i hans närhet. Hans fru Karin, Alex mamma Lisette men även hennes fyra syskon.

Vad kom den här vreden ifrån? Detektivarbetet leder Alex till slutsatsen att sommaren 1932 hände det något. Under 10 dagar på Sigtunastiftelsen blev mormor Karin och den unge Olof Lagercrantz (19111-2002), senare en av Sveriges främsta kulturpersonligheter och far till David och Marika Lagercrantz, kära i varandra. Karin vill lämna Sven. De känner både en kärlek som de inte trodde vara möjlig men sitter fånga i tidens konventioner och mer konkret på Sigtunastiftelsen, med en patologiskt svartsjuk Sven Stolpe som vakar över dem som en hök.

Vad som sedan händer får du läsa om själv. Men det var en så omtumlande kärlek att den präglade deras liv. Karin släppte den aldrig. Olof skrev så sent som vid 70 års ålder en dikt som handlade om deras möte. I alla Sven Stolpes romaner fanns samma tema, en man som blir sviken av en falsk och hemsk kvinna. Och han skrev en hel bok så sent som 1980, som bara gick ut på att svärta ned Olof Lagercrantz

Sven Stolpe, lärdomsgiganten, var i högsta grad levande i min ungdom. Det var ingen författare personer i mina kretsar läste och han sågs lite som en rolig krumelur. Mycket slagfärdig, oerhört bildad, fruktansvärt produktiv, en enastående historieberättare men också oerhört konservativ och mycket katolsk. En udda fågel i Sverige.
Efter avslutad läsning har min bild förändrats, vilket även gäller författaren, till att se att Stolpe var inget mindre än ett monster. En oerhört narcissistisk och brutal människa som var beredd på att göra vad som helst för att skydda sig. Det finns scener i boken som får mig att kippa efter luft. Elakheten är magnifik och den krossar som sagt Karin.

Schulman väver ihop en text om hans egen letande efter sanningen, skildringen om de många helgerna han hälsade mormor och morfar i Filipstad och skildringen av triangeldramat. Allt under stigande spänning för mig som läsare. Schulman är dessutom en fin stilist som får det svenska sommarlandskapet att leva och dofta.

När jag fann tv-programmet Här har du ditt liv med Svens Stolpe tittade jag på det.
(https://www.oppetarkiv.se/video/2768208/har-ar-ditt-liv). Det hade troligen berett mig stort nöje om jag inte läst boken. Som en tidsskildring och ett porträtt av en man som tiden sprungit förbi. Nu såg jag en hycklande och kallsinnig Stolpe som var rent utsagt en lögnhals. En narcissistisk patriark.

Sven Stolpe är i dag i stort sett bortglömd. Och det är nog inte många som läser honom. Det har dock faktiskt kommit en biografi av Svante Nordin som fått fina recensioner. Här är ett exempel. http://www.bt.se/kultur-noje/ett-stormigt-temperament/

Som sagt detta var en överraskande och för mig stor läsupplevelse.
Jag kan inte nog rekommendera denna bok som just nu finns på bokrean. Tag och läs!

EN SICILIANSK KLASSIKER – LEONARDO SCIASCIA: UGGLOR I SOLSKEN – EN ROMAN OM MAFFIAN

Leonardo Sciascia (1921-1989)
Ugglor i solsken
”Il giorno della civetta”
Utgiven 1961
På svenska 1965
Översättning : Karin Alin
160 sidor
Tidens förlag

Leonardo Sciascia var en siciliansk författare, poet och politiker. 1961 gav han ut Ugglor i solsken (som egentligen borde heta Ugglans dag i översättning). Det är en kort liten roman och en “minor classic” i Italiensk litteratur, en bok som rekommenderas för alla som vill lära sig mer om Sicilien. Den blev en stor succé när den kom och har filmatiserats. Här kan du som kan italienska se den: https://www.youtube.com/watch?v=Ypg5SxbDhE4

På öppna gatan, när en man springer mot bussen, skjuts han brutalt ned. Mördaren springer sin väg. När kapten Bellodi, som är från Parma, långt ifrån Sicilien, skall försöka få vittnena på bussen att berätta har ingen sett något, ingen har minns något.
Samtidigt försvinner en fåraherde för att några dagar senare hittas mördad. Och morden verkar hänga samman. Det finns även kopplingar högre upp i samhällshierarkin.

Bellodi har sin misstankar mot maffian men han möter bara en vägg av tystnad. En av frågorna i boken är: finns maffian? När polisen försöker få fram svar är det ingen som förstår. Maffian, vad är det? Något ur någons fantasi? Vi har inte sett det. Det har någon hittat på.
Frågan som Sciascia ställer är: Går det att få reda på sanningen i ett land där den organiserade kriminaliteten har krupit in under skinnet? Där tystnaden och rädslan hela tiden finns. Och där maffian tydligen inte var så känd som den är idag

Att det var ett känsligt ämne bekräftar Sciascia i sitt efterord. Han skriver att han fått skala av romanen så mycket för att ingen skulle kunna känna igen sig eller se var på Sicilien det utspelar sig.
Under läsningen förstår man också att sicilianarna ser sig som ett eget land, och ett land de är stolta över. Italienarna förstår inte den sicilianska dialekten. Och det faktum att mordet utreds av en från fastlandet ses inte med blida ögon.

Det kallas en thriller, men det tycker jag är lite fel, Visserligen begås två mord och det handlar om en polisutredning men det är mer en välskriven berättelse om Sicilien, i fin översättning av Karin Alin, en av våra stora översättare under 1900-talet. Sciascia har ett kärvt språk men här finns också fina lyriska partier. Och stundtals en mycket fin humor när resultatet av undersökningen blir allt mer bisarr och återvändsgränderna fler.

Det var en bok som jag läste med nöje, du kan i princip läsa den i en sittning. Dock blev jag inte så tagen av den. Efter att ha sett ett antal filmer och serier om maffian fanns det en viss förutsägbarhet i romanen. Att den slog ned som en bomb 1961, när man inte pratade offentligt om detta, det är lätt att förstå.

Leonardo Sciascia

2003 återutgavs den i den prestigefyllda serien New York Review Books Classics. Mao lever Sciasica kvar.

Boken går att hitta på Bokbörsen
https://www.bokborsen.se/?f=1&qt=Ugglor%20i%20solsken

 

 

NOBELPRISET 1970 – ETT EPISKT KRAFTPROV – ALEXANDER SOLZJENITSYN: I DEN FÖRSTA KRETSEN

Alexander Solzjenitsyn (1918-2008)
I den första kretsen
В круге первом (V kruge pervom)
850 sidor
Översättning: Hans Björkegren
Brombergs

1970 fick Aleksander Solzjenitsyn nobelpriset med motiveringen ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”.
Solzjenitsyn ses som en stor epiker i den ryska traditionen. Och det är han. Lätt utmattad men samtidigt förundrad över den enorma kraften i hans romankonst, slår jag ihop I den första kretsen som i sin rätta version är 850 sidor lång. Det är ett kraftprov av en stor författare.
(I Lennart Samuelssons förord kan man läsa historien om publiceringen. Den första version var 350 sidor kortare och inte lika kritisk.)
Tro dock inte att Solzjenitsyn är en svårläst författare. Stilen flyter lätt, språket rakt och okomplicerat. Översättningen är gjord av en av våra giganter Hans Björkegren.
De 850 sidorna är fördelade i 96 relativt korta långa kapitel. Solzjenitsyn är också en författare med stor portion humor. Trots det är det en mäktig och stundtals inte helt lättsmält läsupplevelse.

Romanen utspelar sig under några dagar runt julen 1949.
En diplomat ringer ett samtal till USA:s ambassad för att varna dem att Sovjet vill stjäla atombomben av dem. Underrättelsetjänsten snappar upp det och vill självfallet ta reda på vem det är som talar. Uppdraget går till forskarna i fängelset Marfino, en sjaraska att lösa det. Förekomsten av sjaraskorna var länge inte känd. Det var läger där fångarna hade det relativt sett bra. Det var högutbildade och ibland mycket framstående tekniker och ingenjörer som arbetade dygnet om med att utveckla utrustning som tex olika former av avlyssningsapparatur. De var ofta dömda att sitta där i 10–20 år. Dessa straff kunde dessutom helt plötsligt för en liten företeelse förlängas med flera år. Eller om man protesterade så kunde de skickas till tex Gulag som var mycket värre. Titeln ”Den första kretsen” anspelar på Dantes helvete. Det fanns mao betydligt värre kretsar för den som inte skötte sig.

När boken, som självfallet inte publicerade i Sovjet, kom slog den ned som en bomb i väst. En riktig tegelsten, med knappast någon yttre handling, som skildrar ett par dagar i fängelset. Vad var det som gjorde den så viktig? Det var en inblick i en fruktansvärd diktatur, ett kolossalt och mycket brutalt maskineri fyllt med massa människor som såg till att det fungerade, eller åtminstone nästan. Solzjenitsyn driver ofta med dess otroliga ineffektivitet.

Samtidigt skildrar han fångarna i sjaraskan som med högt huvud gör vad de kan för att överleva och känna en stolthet med sina liv. De ställdes inför svåra moraliska ställningstaganden. Många trodde på socialismen, men inte på staten. Skulle de då ta fram redskap för att sprida socialism och motverka imperialism som samtidigt gör att staten kan öka förtrycket mot sitt eget folk?
I den första kretsen är en roman med många självbiografiska element. Det som närmast kan kalas huvudpersonen i denna stora berättelse, Gleb Nerzjin, är modellerad på författaren själv och många av hans medfångar har motsvarigheter i verkligheten.

Även om livet i lägret står centrum så finns det delar av berättelsen som utspelar sig utanför lägret. Persongalleriet är bedövande stort. Tack och lov finns det en förteckning av de viktigaste personerna i början. av boken. Flera personer dyker upp under några sidor för att sedan kanske eller kanske inte komma tillbaka. Genom dessa utvikningar, som blir en symfoni av röster, målar Solzjenitsyn upp det på många sätt svåra livet i en diktatur. Ett land där man tillber en enväldig ledare, där man ser konspirationer under varenda sten. Där du aldrig vet om den du pratar med är vän eller fiende som kommer att ange dig.
Under läsningen har jag många gånger ställt mig fråga vad vi är för varelser som skapar och fortsätter skapa dessa samhällen. Alla de som idag vill montera ner det demokratiska samhället och ropar efter en stor ledare bör läsa denna bok för att kunna tänka en gång till.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn (Алекса́ндр Иса́евич Солжени́цын),

För mig var ett tydligt exempel på kraften i Solzjenitsyns berättande att när jag läste om de första 100 sidorna, som jag läste för över 2 år sedan, fanns det mesta av läsningen kvar. Hans förmåga att skapa levande personer och levande miljöer är enastående. Visst finns det longörer, inte konstigt i en väldig tegelsten som denna, men de är få. Den är bara som med Anna Karenina som jag läste i höstas så MYCKET att jag som läsare blir överväldigad.

Om du är det minsta intresserad av att läsa om Ryssland och detta skede i historien av en mycket stor författare skall du inte tveka.

EN KLASSIKER – LEO TOLSTOJ: ANNA KARENINA

LEO TOLSTOJ 1828-1910
Anna Karenina
Utgiven 1877
Denna nyöversättning kom 2007
Övers: Ulla Roséen
870 sidor
Norstedts

Pusst! Det kanske inte är ett helt politiskt korrekt uttryck vid avslutad läsning av denna koloss. Men det kände jag. 870 sidor! Den största tegelsten jag läst på evigheter. Och kanske den mesta klassikern på många många år. En roman som har en av de mest berömda inledningarna i hela litteraturen. “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Jag påbörjade läsningen i juli men det har kommit resor, en krävande flytt, andra böcker m.m emellan. Inte att rekommendera. Flera gånger var jag på väg att ge upp. Men ville trots allt inte ge mig halvvägs. Det är jag glad för idag.

Att läsa Anna Karenina var för mig lite som en lång bergsvandring. Det är vackert men också tröttande emellanåt. Det är stimulerande men det finns partier som inte är lika givande, där man travar på. Ibland vet man inte riktigt vart vägen leder. Men väl på toppen, när man ser ut över nejderna, ser skönheten och förstår sammanhanget, då känner man att det var en vandring väl värd att göra!

De flesta bokmalar vet vad Anna Karenina i grunden handlar om så det tänker jag inte nämna (googla om du undrar). Vad jag däremot inte visste var att Annas mycket tragiska historia är knappt hälften av den stora och mångfacetterade romanen.

Anna Karenina visar sig vara en stor familjeroman, om två olika familjer och människor i deras omkrets. En fresk över livet i ett segment i ryska överklassen vid den har tiden. Lika viktig som berättelsen om Anna och Vronskij är den om Levin, som en del skriver är ett porträtt av Tolstoj själv. Levin är vän till Annas bror Stiva. Romanen följer hans andliga resa från djup existentiell olycka till ett andligt uppvaknande och någon form av frid.

Tolstoj är en stor författare inte tu tal om det. Hans skildring av samhället, hans djupa människokännedom, hans milda humor, hans skarpa blick och förmågan att levandegöra romanfigurerna så att de efter alla sidor känns som personer jag träffat i verkliga livet, det visar hans storhet.
Även om romanen består en mängd olika delar finns dock skildringen av den strålande vackra, fascinerande och mycket olyckliga Anna, den fallna Anna, i centrum. Vilket porträtt! Sidorna som skildrar dagarna före det tragiska slutet är det starkaste och mest välskrivna jag läst på länge.
Visst här finns longörer som handlar om politik och jordbruk. Det fanns sidor har och var som jag skummade. Men nu när jag lagt ifrån mig boken är jag både mycket uppfylld av den och mycket glad över ha läst den.

Ett tips om du vill läsa den. Se till att ha god tid på dig så du bara kan sjunka in i denna stora berättelse Du kommer bli rikligt belönad.

I KOLDAMMET – RALF ROTHMANN: MJÖLK OCH KOL

Ralf Rothmann (1953-)
Mjölk och kol
”Milch und Kohle”
Utgiven 2001
På svenska 2009
Översättning: Jörn Lindskog
190 sidor
Bokförlaget Thorén och Lindskog

På bokmässan 2011, när mitt intresse för tysk litteratur hade kommit igång igen, besökte jag bokförlaget Thorén & Lindskog för andra gången. Denna gång träffade jag för första gången, den andra halvan av förlaget, den trevlige Jörn Lindskog. Jörn rekommenderade mig att köpa boken Mjölk och kol av Ralf Rothmann, ett för mig helt okänt namn. Inte konstigt då det är Jörn som introducerade honom i Sverige så sent som 2009. Vår kunskap om ny tysk litteratur i detta anglofierade land är mycket låg. Jörn har, som jag skrivit tidigare, gjort en pionjärinsats. Varken mer eller mindre.
Som det kan bli ibland hamnade boken i hyllan och blev stående där.

När jag nyligen såg att den mycket sympatiska bokbloggaren och Facebook-kamraten Mary Whipple på sin enastående blogg Seeing a world through books, skrivit en mycket lovordande recension av en av Rothmanns böcker (To die in Spring heter den på engelska) gav det mig impulsen att äntligen läsa romanen. Var det en pärla som varit gömd länge i min boksamling? Ja det visade det sig vara, en svart pärla, en pärla av kol.

Ralf Rothmann

Ralf Rothmann
Ralf föddes 1953. Han växte upp i Ruhr-området, känt för sina tunga industrier. Han utbildade sig till murare, flyttade till Berlin 1976 där han arbetade som bl.a. sjukvårdsbiträde och kock.
Rothmann debuterade 1984 med diktsamlingen Kratzer för vilken han fick Märkische Stipendium für Literatur. Debutromanen Stier kom 1991.
Idag har Rothmann publicerat många romaner och fått uppåt 20 litterära utmärkelser och priser. Han räknas som en av de betydande litterära figurerna i Tyskland om jag förstått det rätt.

Mjölk och kol
Det är en av fyra fristående romaner (Stier, Wäldernacht, Milch und Kohle, Junges Licht) som utspelar sig i Ruhr-området, där Rothmann växte upp. Den är självbiografisk och skildrar livet i en arbetarklassfamilj där huvudpersonen Simon är på väg att bli vuxen och drömmer om att ta sig därifrån.

Simons pappa arbetar i gruvan och hans mamma i kassan på en servering. De tillhör de tyskar som inte får ta del av tillväxten under 60-talet. Hans far, som egentligen är mjölkbonde, har fått lämna det när det inte gick att klara sig på det, för att slava i gruvan. De har svårt att få det att gå ihop. Vardagen är hård och överallt finns kolet närvarande. I luften, i tankarna, på kläderna och i håret.

En dag tar hans pappa dit en italienare som han lärt känna i gruvan. Guido som lagar fantastisk mat med ovanliga grönsaker och kryddor (en obetalbar scen!), charmar Simons mamma som bara en italienare kan. >Guido visar mamman på att ett annat liv är möjligt. Och familjen börjar krackelera.

Simon drar runt på motorcykel runt med sin betydligt modigare och våghalsiga vän Pawel. Gemensamt har de en längtan bort. Men då Simon är lugn och eftertänksam, är Pawel lite galen, mycket mer frustrerad och tänjer på gränserna för att till slut gå för långt.

Det är en roman där det egentligen inte finns mycket till handling, en roman där det på ett plan inte händer så mycket med på andra plan desto mer. Han skildrar väl de inre förändringar hos Simon då han skall ta sina första steg ut i en vuxenvärld. På så sätt kan man säga att det inte är en originell roman, det känns igen för andra ”coming of age”-romaner.
Den har dock många andra styrkor. Rothmann kan verkligen fånga miljöerna och både den ekonomiska och känslomässiga misären. Han gör det med en närhet och en ömhet för sina karaktärer. Simon är nu, likt Rothmann själv, en författare boende i Berlin, men han ser inte tillbaka på sitt förflutna med ilska och förakt, han ser hur svårt det var och har nått en slags försoning. Jag har förstått när jag läst lite om romanen att många tyskar kan identifiera sig med det som Rothmann skriver om.

Han skriver en lättläst prosa. Att Rothmann debuterade som poet i början märks. Även om det är mycket dialog så kommer hela tiden korta stycken där han med poets blick och språk fångar stunden. Flera gånger blev överrumplad av språkets skönhet. Och som med varje god roman låg den kvar och vibrerade i mitt inre efter avslutad läsning.

Tack för tipset och en fin översättning, Jörn.

Här kan ni köpa den och stödja utgivningen av god tysk litteratur.
https://www.adlibris.com/se/bok/mjolk-och-kol-9789197810616

ATT VANDRA I DRÖMMEN – ANTONIO TABUCCHI: REQUIEM – EN HALLUCINATION

Antonio Tabucchi (1943-2012):
Reqiuem  – en hallucination
”Requiem: uma alucinação”
Utgiven 1991
På svenska 2017
Översättning Hans Berggren
140 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Att läsa Antonio Tabucchis kortroman Requiem är som att falla, att falla in i en dröm. Världen är undanglidande och mystisk, svår att både gripa och begripa. Det draget fanns i den första boken jag läste av honom, den postuma Till Isabel – en mandala, men är ännu starkare här.

En stekhet dag i juli har berättelsens huvudperson stämt möte med en man kl. 12.00. Först tror han att det är kl. 12 på dagen men då mannen inte kommer inser han att det troligen var menat kl. 12 på natten. Den person som han skall träffa är Portugals store författare Fernando Pessoa (1888-1935), författaren till Orons bok, och en av Tabucchis husgudar.

När han inser att han har tolv timmar att slå ihjäl ger sig vår huvudperson ut på en tur runt i det stekheta Lissabon och träffar både levande och döda.  Det är både för honom kända och okända personer. Det är taxichauffören som inte kan några gatunamn men ändå hittar överallt, det är bartendern i baren på Museu Nacional de Arte Antiga som arbetat på Harry´s bar i Paris med att servera exklusiva drinkar till celebriteter, men nu mest får sälja lemonad till muséets besökare, det är läkaren som inte trivdes med sitt arbete och nu försörjer sig på att gå runt och berätta berättelser för folk på gatan, det är kyrkogårdsvaktmästaren som sitter och äter bönsoppa varje dag för det enda hans fru kan laga, det är vännen som på dödsbädden lämnar över en lapp som han inte förstår och nu vill han han reda på vad vännen menade.
Alla har de en historia att berätta eller en insikt som livet givit dem. För de flesta ha det inte gått bra för i livet, det har inte tagit den vändning de hoppats på.

Trots att Lissabon är, antar jag, en myllrande storstad är scenerna ofta tomma på andra individer än berättaren och den han möter. Jag som läsare trampar runt i en ovisshet om vad som är vad samtidigt som min fantasi berikas med bilder skriven på en oerhört vacker och musikalisk prosa. Det är som sagt drömlikt och mycket suggestivt.

När han till slut möter Pessoa och försöker få honom att berätta vad som är sant om hans barndom och inte vad andra skrivit och trott. Han vill ha ett ärligt svar. Då svarar Pessoa:
”Hör här, ni skall veta att jag inte är ärlig i den mening ni ger ordet. Min känsla uppstår genom den sanna fiktionen och jag betraktar den sortens ärlighet som en form av fattigdom, den suveräna sanningen har alltid varit att låtsas, det har alltid varit min övertygelse” (sid 119–120).
Dessa ord kan ses som ett credo över denna ljuvliga lilla roman.

Hans Berggren, en av våra mest meriterade översättare från portugisiska och engelska, har fört över Tabucchis portugisiska till en mycket njutbar svenska. Ja du läste rätt. Italienaren Tabucchi skrev denna bok på portugisiska som en hyllning till det landet som han i bodde under många år vars kultur han älskade djupt.
Även om Tabucchis Portugal säkerligen har lite att göra med det verkliga Portugal har jag genomläsningen av hans två böcker en oerhört stor lust att boka biljett på nästa plan till Lissabon, en stad som framstår i ett vackert melankoliskt skimmer

Detta är som sagt min andra Tabucchi, också den utgiven av fina Nilsson förlag. Boken är på 120 sidor plus ett efterord där Tabucchi beskriven lite om hur det kom sig att boken kom till och varför han skrev på den portugisiska.
Om du inte läst honom är kan jag inte annat än att hoppas du unnar dig att läsa denna underbara bok. Den är så kort så jag kommer återvända till den.
Be mig inte förklara vad den handlar om, det har jag egentligen ingen aning om men ”Känslor uppstår genom den sanna fiktionen” som Pessoa säger i boken.

Om inte Tabucchi avlidit i cancer 2012 var det många som trodde han skulle fått Nobelpriset i litteratur. För denna fick han italienska Pen-priset och nominerades till International Man Booker Award. Men tro inte att det är svår pretentiös litteratur. Långt ifrån. Det finns en sinnlig berättarglädje som gör att detta inte blir det sista jag läser an denna lysande författare.

 

EN FEMINISTISK KLASSIKER – MARGARET DRABBLE: THE MILLSTONE

Margaret Drabble (1939-)
The Millstone
Utgiven 1965
160 sidor
Penguin

I julklapp 1981 fick jag av min anglofila moster Ann-Sofie, som visste att jag delade hennes böjelse, tre romaner av Margaret Drabble. De har stått olästa sedan dess. Trodde jag, som brukar ha ett hästminne för alla böcker jag läst! Döm om min förvåning när upptäckte att jag läste the The Millstone (Kvarnstenen) redan i januari 1982. Genast framstod jag i en lite mindre otacksam dager! De andra två är dock fortfarande olästa.

Min kommentar på sista sidan var ett kort och koncist ”Bra”.

Nu frågar jag mig hur mycket jag egentligen tog in av romanen som den unga pojkspoling jag var då? En roman om moderskap som anses vara en feministisk klassiker i Storbritannien.

Det är nu ett par veckor sedan jag avslutade läsningen. Det blev inte att jag satte mig och skrev i anslutning som jag brukar. Annat har kommit emellan och minnet är inte lika skarpt. Ni må förlåta mig denna synd.

När det var klart att i vår bokcirkel föll på Kvarnstenen plockade jag fram romanen för att titta lite i den. Jag fastnade direkt. En roman från 60-talet om en ung kvinna som när hon har sex första gången, mer för att fått det gjort än av attraktion, med en ung radiopresentatör i umgängeskretsen, blir gravid och bestämmer sig för att behålla barnet. Hur kunde den fånga mig så? För det gjorde den.

“My career has always been marked by a strange mixture of confidence and cowardice: almost, one might say, made by it. Take, for instance, the first time I tried spending a night with a man in a hotel. I was nineteen at the time, an age appropriate for such adventures, and needless to say I was not married. I am still not married, a fact of some significance, but more of that later. The name of the boy, if I remember rightly, was Hamish. I do remember rightly. I really must try not to be deprecating. Confidence, not cowardice, is the part of myself which I admire, after”

Så inleds romanen. På en gång fångades jag av Drabbles språk och hennes intelligens. Det är en resa tillbaka i tiden till 60-talet då unga människor inte visste mycket om sex och hade ännu mindre erfarenhet. The Millstone fick mig att tänka On Chesil Beach av Ian MacEwan som skildrar hur okunskapen hos det ogifta unga paret förstår inte bara bröllopsnatten utan påverkar hela deras liv. Länk till min recension.

Rosamund Stacey, bokens huvudperson är verkligen ”strange mixture of confidence and cowardice”. Hennes föräldrar är akademiker som bor utomlands. Hon bor i deras fina lägenhet i centrala London och är framgångsrik forskarstudent i engelsk litteratur. Samtidigt är hon mycket rädd för att ta plats, att någon skall behöva ta hänsyn till eller hjälpa henne.

När Rosamund blir gravid så går hon mot strömmen och bestämmer sig, mot tidens konventioner, för att behålla barnet. Men det är knappast ett aktivt val. Det mer bara blir så.

Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket utåt. För det mesta är vi Rosamunds huvud, men hennes utveckling och väg till ökad självförståelse och social medvetenhet är både gripande och spännande att följa. Dessutom är Drabble en rolig författare.

Kvarnstenen är en kort roman som är präglad av sin tid, ett tidsdokument. Men den lever som sagt i kraften av sin intelligens och humor. Den fortsätter att komma ut i nya upplagor och får nya hängivna läsare. Det förstår jag. När jag väl hade börjat läsa den kunde jag som sagt inte sluta, längtade till att åter få krypa upp i läsfåtöljen för att följa hennes berättelse. Och alla sju medlemmarna i bokcirkeln tyckte mycket, ja några väldigt mycket om den. En stark läsrekommendation mao.

Drabble var endast 26 år när hon publicerade denna hennes tredje roman. Redan då var hon en mycket säker författare. I dag är hon en av de mest uppburna namnen i Storbritannien. Jag kommer läsa mer av henne, detta gav mersmak.

Den finns återutgiven på Modernista (och just nu på rea!) för dig som inte vill läsa den i original!

https://www.adlibris.com/se/bok/kvarnstenen-9789176455869

NOMINERAD TILL INTERNATIONAL MAN BOOKER AWARD 2017 – AMOS OZ: JUDAS

Amos Oz (1939-):
Judas
”HaBesora al pi Jehuda Ish Kariot”
Översatt från Nicholas Langes
engelska översättning av Rose-Marie Nielsen

Utgiven 2014
På svenska 2017
320 sidor
Bonniers

Tänk om det är tvärtom? Tänk om det är Judas, den föraktade svikaren med sina silverpenningar, förrädaren, som är den som vi skall tacka för att kristendomen finns.
Eller tänk om det är så att Shealtiel Abrabanel (en fiktiv person i romanen) hade rätt. Judarna skall inte ha en egen stad som David Ben-Gurion hans vän och senare motståndare, förespråkade och lyckades skapa. Abrabanel som tyckte alla nationsgränser är av ondo och att det finns möjligheter till en fredlig samexistens mellan judar och araber. Abrabanel som sparkades ut ur Judiska världskongressen som en förrädare när han ventilerade sina åsikter.
Amos Oz har skrivit en vacker och vindlande idéroman om det som verkar vara en olöslig konflikt. Det är också en roman om kärlek och åtrå.

Romanen inleds med att den unge Shmuel Ash, en vinddriven existens med astma, krulligt hår, förstorat hjärta och lätt till tårar, lämnas av sin fästmö för en torrboll till hydrolog. Samtidigt går hans far som finansierat han studier i konkurs.
Shmuel håller på med, eller snarare försöker komma igång med, en uppsats om judiska aspekter på Judas, ser sin försörjning försvinna. På en anslagstavla ser att det finns ett arbete hos en äldre man. Arbetet innebär att konversera lärdomsgiganten Gershom Wald. Fri bostad och mat ingår. Ett erbjudande som passar Shmuel som handen i handsken. Schmuel söker och får det. I bostaden finns även den vackra, mystiska och undanglidande Atalia, dotter till Abrabanel, som varit gift med Gershoms son. Sonen mördades i kriget mellan israeler och palestinier.

Romanen utspelar sig till stor del i det huset, som känns nästan som ett hus i en saga. Samtalen mellan Shmuel och Gershom slingar sig fram, parallellt med att Schmuls åtrå och förälskelse i den mystiska och vacka Atalia växer. Det låter inte som en bladvändare, men det är det. Oz lyckas bygga upp en spänning både i resonemangen och i relationerna mellan romanfigurerna som gör det svårt att lägga ifrån sig boken när man avslutat ett av de föredömligt korta kapitlen.

Oz prosa är mycket vacker. Han tecknar ett svunnet Jerusalem från slutet av 50-talet. Karaktärerna är mångfacetterade, udda men fullt trovärdiga. Oz blick på sina karaktärer är fyllda av värme, ömhet och en lättsam humor. De historiska och filosofiska resonemangen mycket intressanta att följa, även för en teologiskt osofistikerad person som jag. Oz kamp för fred i Mellanöstern ligger under och bultar i texten hela tiden.

Judas var nominerad till ett av de stora litterära prisen International Man Booker Award. Det var med i slutomgången, men priset gick till Israels andra stora gigant David Grossman för En häst går in på en bar.
https://www.theguardian.com/books/gallery/2017/apr/21/man-booker-international-prize-2017-the-shortlist-in-pictures

Vi läste boken i min bokcirkel och alla deltagarna som undkommit förkylningar och influensa och dök upp tyckte mycket om boken!
Detta var min första kontakt med Amos Oz. Men inte min sista. Romanen som skall vara hans mästerverk. Berättelse Om Kärlek Och Mörker har länge stått och väntat på mig i hyllan. En dag kommer jag dit. Det ser jag fram emot.
Vem vet Rose-Marie Nielsen kanske snart får dra på sig Nobelpris-klänningen igen!

TREDJE DELEN I NEAPELSVITEN – ELENA FERRANTE: DEN SOM STANNAR, DEN SOM GÅR

Elena Ferrante:
Den som stannar, den som går
”Storia di chi fugge e di chi resta. L’amica geniale volume terzo, ”
Utgiven 2013
På svenska 2017
425 sidor
Norstedts

Det är bara att konstatera att jag antagligen är ganska typisk. En medelålders man som främst läser böcker skrivna av män. Även om det självfallet finns många utmärkta kvinnliga författare, så är det inte tu tal om att marknaden ändå domineras av manliga författare (Se på Nobelpristagarna t.ex). Och att män oftast och kanske helst, medvetet och/eller omedvetet, läser manliga författare. När jag nu gav mig i kast med tredje delen av Ferrantes globala succé insåg jag hur få romaner som behandlar kvinnliga relationer jag läst. Spontant kommer jag att tänka på Claire Messuds mästerliga Kvinnan på övervåningen. Annars är det nog ganska tunt med det.

Det var nu ett tag sedan jag avlutade den andra delen. Som tur är så finns det en personförteckning i början av varje bok. För det är både en roman om vännerna Elena och Lina och en roman som en stadsdel i Neapel. Det är många öden att hålla reda på.
Jag var mycket förtjust i de båda första delarna, även om det fanns en svacka i del 2. Hur skulle det bli i den tredje?
Nu är de ungdomen över och de börjar på allvar etablera sig i vuxenlivet. Elena avancerar socialt upp i överklassen medan Lila arbetat på en fabrik och hamnar mitt i det politiska och mycket våldsamma tumultet under 70-talet i Italien. Något som jag är gammal nog för att ha vaga minnen av.

Romansviten har ridit på en global framgångsvåg. Jag såg fram mot att läsa boken men efter ett tag började intresset falna. Jag saknade en spänning, ett driv i handlingen och Ferrantes prosa är ibland lite platt. Jag var nästa på väg att ge upp när hon efter hundra sidor börja beskriva den politiska kampen mellan komminister och fascister och hur det påverkar samhället och de två vännerna. Då kom glöden och energin i texten och de resterande 300 sidorna flyter på med allt ökande spänning även om det finns små svackor för denna läsare.

Jag kände mig efter ett tag lite irriterad på huvudpersonerna och deras kontinuerliga kamp där de närmar sig varandra för att senare fjärma sig, ibland under lång tid. Jag började kanske tröttna på dem.
När jag sade den till en mig närstående person, som är en stor fan av Ferrante fick jag en blick som närmast kan liknas vid en idiotförklaring… ”Ni män förstår ingenting…” ..
För mig är den stora behållningen är dock trots allt detta att jag som man från insidan se de krav på anpassning, underkastelse, frånvaron av vissa valmöjligheter och i vissa fall våld som en kvinna av idag måste leva med. Det som gällde i Italien under 70-talet finns även här även om den kan se annorlunda ut från utsidan. Och det är stundtals ingen ”rolig” läsning. Elena och Lina kämpar var för sig på väldigt olika sätt för att få leva de liv de vill leva.

Till slut, under stigande spänning, avslutar Ferrante romanen på topp vilket gör att jag måste läsa vidare. Efter närmare 1000 sidor med dessa kvinnor vill jag jag trots allt veta vet hur det går för dem.  Det är en stark berättelse, inget snack om det. Dessutom får Du en mycket intressant inblick i Italiens nutidshistoria från olika delar av samhället.

Jag har sagt det tidigare. Att läsa Ferrante är som att se en välgjord serie på HBO. Den är som gjord för att filmas Och nu är det på gång. Det börja komma utmärkta tv-serier från Italien (tex 1992 eller Suburra) så det är något att se fram emot!

NOBELPRISET 2017 – KAZUO ISHIGURO: BEGRAVD JÄTTE

KAZUO ISHIGURO: (1954- )
Begravd jätte
”Buried Giant”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Övers: Rose-Marie Nielsen
335 sidor
Wahlström & Widstrand

När Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset var det ytterligare en av Svenska Akademins överraskningar under de senaste åren. Doris Lessing, Mario Vargas Llosa, båda långt efter deras storhetstid, Patrick Modiano, för att inte tala om Bob Dylan och nu den i sammanhanget unge Ishiguro. De flesta av oss känner nog till honom genom den underbara filmatiseringen av Återstoden av dagen i James Ivorys regi. Själv hade jag läst När var föräldralösa (When we were orphans). Minns dock inte mycket mer än att det var en ganska mystisk och fascinerande bok.

I den bokcirkel som jag är med i försöker vi läsa pristagaren varje år. Jag var inte med på vår senaste träff då de valde hans senaste Begravd Jätte. Det är tyvärr den bok av Ishiguro som intresserar mig minst. Jag hade förstått att det var en fantasyroman, som hyllats av en del men också sågats av tunga kritiker. Men det var inte det som var skälet. Fantasy är inte något som intresserar mig. Tro mig, jag har försökt. Jag såg med stor entusiasm fram emot första Sagan om ringen-filmen i tron att jag skulle hitta något nytt som kunde fascinera mig. Men jag blev så uttråkad att jag storknade. Har sett några Harry Potter filmer men de har överhuvudtaget inte lämnat några spår. Försökt mig på två eller tre gånger att börja se Game of Thrones men givit upp efter et par avsnitt då jag bara tyckte det varit fånigt och ointressant. Jag har många i min närhet vars omdöme jag respekterar som älskar serien. Det är helt enkelt inte något som intresserar en gammal torrboll som jag!

Med andra ord var det med blandade känslor jag började läsa Begravd jätte i en mycket fin översättning av Rose-Marie Nielsen, som nu för tredje gången får klä upp sig för Nobelfesten. Hon är även V S Naipuals och Alice Munros svenska översättare.

Historien utspelar sig i England på 500-talet i ett magiskt landskap. Det finns en dimma som spridit sig som gör att människorna har tappat sina minnen. I centrum finns Beatrice och Axl och deras sökande efter en försvunnen son som de knappt minns.

Jag försökte verkligen. Ishiguro skriver utsökt fint. Han målar upp miljöer och bilder som jag efter avslutad läsning kommer ihåg. Problemet är bara att det inte intresserar mig. Deras yttre och inre resa går för mig vilse bland drakar, demoner och riddare.

Jag hade även tillgång till den engelska utgåvan och läste delar av romanen i den. Tyckte mycket om den arkaiskt klingande engelskan men föredrog trots det den smidiga och eleganta översättningen.
Jag kan villigt erkänna att allt eftersom boken började närma sig sitt slut så läste jag snabbare och snabbare och började till slut skumma. Jag hade nog lagt av om det inte var för bokcirkeln. Trots det var jag berörd av slutet och såg skönheten i hans språk. Upplevelsen blev lite paradoxal till slut. Att jag både tyckte om det jag läste mot slutet men i grunden var uttråkad.

Mao har jag svårt att säga att du inte skall läsa denna bok om du är intresserad av Ishiguro. Du kanske tycker helt annorlunda.

TAG OCH LÄS! – KJELL WESTÖ: DEN SVAVELGULA HIMLEN

Kjell Westö (1961-)
Den svavelgula himlen
Utgiven 2017
475 sidor
Bonniers

När jag härförleden lade ytterligare en årsring på livets träd fick jag den nyligen utkomna romanen av Kjell Westö, Den svavelgula himlen. Och för en gångs skull ställde jag inte den i hyllan där den skulle försvinna bland alla andra olästa böcker. Jag började läsa omgående. Det är jag mycket glad för.
Jag har självfallet känt till Westö i många år. På en filmfestival för massa år sedan såg jag filmatiseringen av hans genombrott Drakarna över Helsingfors. Minns inte mycket mer än att finlandssvenskan var svår att förstå i den stundtals slamriga ljudmiljön i filmen.
Hägring 38, som stått i hyllan flera år, fick Sveriges Radios romanpris och Nordiska rådets litteraturpris 2013.

Den svavelgula himlen är en stor och episkt berättad roman med relativt stort persongalleri. Det är det bästa jag läst på mycket länge. Westö är mycket skicklig på att skapa stämningar och det känns nästan som om jag befinner mig i Helsingfors under läsningen.
Romanen börjar sommaren 1969 då den namnlösa berättaren, som kommer från relativt enkla förhållanden, träffar och blir god vän med Alex och Stella Rabell, från mycket rik överklassfamilj. Det mötet kommer att förändra hans liv. Alex och Stella och deras familj kommer berättaren ha nära sig eller på avstånd i under hela livet fram till idag. Stella blir hans livs stora och omöjliga kärlek, den kan inte vara ihop och de kan inte vara isär.

Det är en bok med många lager. En skildring av klass och en skildring av ett Finland i förändring, en roman om en uppväxt och en stor kärleksroman.
Westö fångar skickligt barndomens dofter och färger, hur barndomen övergår till livet som ung vuxen med massa förhoppningar och drömmar för att till slut landa i ett vuxenliv som kanske inte alls blev som de tänkt sig. Westö bygger mycket trovärdiga figurer som jag var riktigt ledsen att få säga hejdå till.
Jag tror att romanen träffar mig djupt för Westö är bara 2 månader äldre än jag och han skildrar i romanen miljöer som påminner om de som fanns i min barndom. Trots att det är ett annat land och det inte är mycket i handlingen jag känner igen så väcker han en massa minnen hos mig.

Titta gärna på den suveräna Jessica Gedins intervju med Westö. Hon har fångat boken mycket bra.
https://www.svtplay.se/video/14986380/babel/babel-sasong-26-avsnitt-2

Under läsningen tänkte jag inte på det, men i intervjun nämner Westö att han influerats av Evelyn Waughs Brideshead Revisited (En förlorad värld), F.Scott Fitzgerald The Great Gatsby och Alan Hollinghurst The Line of Beauty. Jag råkar ha läst alla tre och förstår vad han menar. De har också blivit mer en mindre lyckade tv-serier eller filmer.  Även om det skulle bli en helt annan upplevelse så skull Den svavelgula himlen i rätt händer bli en riktigt bra tv-serie. Så mycket dramatik och fina miljöer som den skulle kunna skildra. Men som alltid skulle det löna sig att läsa boken först för att få djupet i Westös människoskildringar.

Även om det är lite vågat att säga det efter endast en läst bok, men frågan är om jag inte fått en ny favorit-författare. Att jag kommer läsa mer av Westö är en självklarhet! Han är en gudabenådad berättare.

ENGLANDS SVAR PÅ MARCEL PROUST? – ANTHONY POWELL: A QUESTION OF UPBRINGING

Anthony Powell (1905-2000)
A question of upbringing
Utgiven 1951
220 sidor

Charles Stringham, huvudpersonen Nicholas Jenkins bästa vän

Hur många svenskar har läst Anthony Powell, som ofta kallats Englands svar på Marcel Proust? Inte många skulle jag tro. Anthony Powell är författaren till romansviten A dance to the music of time på 12 böcker som kom ut mellan 1951 och 1975. Anglofilen Johan Hakelius har i alla fall läst dem. Han skriver om Powell i sin nördiga essäsamling Döda vita män.

Powell (uttals pool) är omdiskuterad i England. Av en del höjd till skyarna som en av de finaste författare på det engelska språket. Bland hans stora beundrare finns så olika temperament som Evelyn Waugh, Kingsley Amis, PG Woodhouse, Philip Larkin och Christopher Hitchens.
TimeMagazine hade med den i listan TIME 100 Best English-language Novels from 1923 to 2005.
Av andra är Powell nedsablad som en ganska tråkig och pretentiös författare som beskriver den lilla slutna värld som den engelska överklassen är. När VS Naipaul i sin En författares krets (A Writer’s People: Ways of Looking and Feeling från 2007) sågade Powell som varit en hans bästa vänner och hjälpare i England, väckte det viss uppmärksamhet.
Hans bejakare verkar lika övertygade om hans storhet som hans belackare om att han är mycket överskattad,

Även i England är Powell numer relativt bortglömd skulle jag tro. Hans namn har jag inte sett många gånger i den engelska press jag följer. Men nu kanske det blir ändring på det. I början av oktober 2017 kom det ut en ny biografi skriven av en av Englands främsta inom genren, Hilary Spurling. Spurlings bok har fått mycket goda recensioner i engelsk press.
(Det kom för ett par år sedan en biografi av Michael Barber, men det sades inte mycket gott om den så den blev oläst.)

En artikel i SvD 1981 av Frank Bergå gjorde att denne unge anglofile nörd fick upp ögonen för Powell. Under de kommande två-tre åren läste jag alla tolv delarna, hans memoarer i fyra och några till av hans romaner. Det finns ingen författare jag läst så mycket av.
Sedan gick jag vidare till annan läsning. Tappade intresset. Jag gjorde något försök senare att läsa honom men då fastnade jag inte. Inspirerad av att ha läst om Spurlings bok plockade jag för ett par veckor sedan fram första delen A question of upbringing och började läsa. Och tyckte mycket om det.

Den mycket konstkunnige Powell fick idéen till sin romansvit när ha såg en tavla av Nicholas Poussin (1594-1665). Poussin vill i sin målning skildra tidens gång, hur vi dansar fram och tillbaka och in och ut i varandras liv.

Målningen som inspirerade Powell

Romansviten ligger nära Powells eget liv. Hans alter ego är Nicholas Jenkins. I den första romanen följer vi honom under de första ungdomsåren. När Nicholas går på en skola som påminner om Eton, åker till Frankrike på sommaren för att studera franska, tiden i Oxford och hur han lämnar universitet för att ta sina första steg i vuxenvärlden.
Vi möter några av de karaktärer som kommer bli viktiga för honom. Hans bästa vän på skolan Charles Stringham, en intellektuell lätt depressiv ung man, och hans mer framfusige business-like kamrat Peter Templar. Men framförallt allt möter han Kenneth Widmerpool, som är seriens mest minnesvärda figur, en på många sätt socialt hopplös person men med en enorm vilja till makt. Denna löjliga figur får vi följa genom hela romansviten ända fram till att han bli minister i en regering. Flera kritiker har beskrivit att Widmerpool är som en av de stora skapelserna i 1900-talet engelska romankonst.

Om Nicholas får vi inte veta mycket och det gäller hela romanen igenom. Han är mer av en observatör, en kamera som med stort intresse försöker förstå hur människor fungerar och interagerar med varandra. Jag minns från förra läsningen att jag inte visste mycket mer om honom när jag var klar än när jag började.

Powell är känd för sin skarpa blick och för sin humor, som en av de främsta sociala satirikerna från den generationen. Somligt går nog mig förbi men det är inte tu tal om att han är en rolig författare. Powell har en klar blick för mänskliga svagheter och ett stort intresse för hur människor utövar makt mot varandra.
Powell har ofta beskrivits som en riktig konservativ Tory, men jag håller med Spurling som säger att visst var han borgerlig, men i grunden helt ointresserad av politik. Däremot är han helt fascinerad av maktspelet bland människor.
Hans prosa är inte alltid lättläst men han är en fantastisk stilist. En och annan gång lite överarbetat, men ofta mycket elegant och mycket vackert. Att Powell var en hängiven tecknare i sin ungdom kan man förstå på hans visuella sätt att skriva.

Om jag minns rätt så är alla böckerna, likt den första, indelade i fyra längre kapitel (böckerna är runt 200 sidor styck). Det är inte romaner där det händer mycket, utan varje kapitel skildrar en händelse eller en kortare period som Powell borrar sig ned i. Sakta mejslar han ut en värld med ett mycket stort antal karaktärer och ger en bild av en del av det engelska samhället under den tiden.
Det är lite orättvist att säga att Powell bara ägnade sig åt överklassen för det finns karaktärer från många olika samhällsskikt. Samtidigt har ju den värld som Powell beskriver försvunnit och det kanske förklarar det minskande intresset för hans verk.

Powell har jämförts med Marcel Proust, det var en läsning av På spaning av den tid som flytt som gav Powell idén. Det var alltför länge sedan jag läste Proust för att bedöma om det stämmer, många kritiker säger att det snarare är längden på sviten och den värld han skildrar som påminner om Proust, att de i övrigt är olika.

Det är fascinerande att återvända till något som betytt så mycket för mig som ung. Jag minns de små böckerna, hur de kändes i handen, hur typsnittet såg ut och alla dessa underbara omslag av tecknaren Marc (Marc Boxer). Jag undrar vad jag egentligen förstod som oerfaren ung man. Det som framstår mycket tydligare för mig nu är den melankoli över tidens flykt som finns i romanen. När Nicholas Jenkins inser att det dråpliga mötet med Stringham och Templar i Oxford troligen är det sista på länge, då olikheter i personligheter och livsval syns så klart, finns det en sorg i texten samtidigt som ett hopp om ett bättre liv. Maktperspektivet är klarare i dag än vad jag kunde förstå då. Och humorn går djupare.

Powell såg själv hela sviten som en roman, inte 12 olika. Det känns väldigt tydligt när jag avslutat boken att det bara är en första början. Kommer jag att fortsätta? Först tänkte jag inte det, men boken lever kvar i mig och suget på att veta mer, följa dem igen finns. Hur mycket minns jag av en läsning 30 år tillbaka i tiden! Välkommen tillbaka i mitt liv, dear old Anthony!

Anthony Powell som ung man målad konstnären Henry Lamb 1934

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN LITTERÄRA HIMLEN – EKA KURNIAWAN: SKÖNHET ÄR ETT SÅR

Eka Kurniawan (1975-)
Skönhet är ett sår
”Cantik Itu Luka”
Utgiven 2002
På svenska 2017
Översättning: Stefan Danerek
530 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

När jag hörde att Nilsson förlag skulle ge ut en indonesisk författare höjde jag på ögonbrynen. Men Eka Kurniawan är en tydligen en stjärna är i stigande. Skönhet är ett sår var nominerad till prestigefyllda International Man Booker Award 2006.

Indonesien är ett land som för mig är i princip okänt. Men det är ett gigantiskt land på många sätt. Jag citerar Wikipedia.
Indonesien består av över 13 000 öar och 33 provinser. Med över 252 miljoner invånare är det världens fjärde folkrikaste land och har världens största muslimska befolkning
.

Jag har läst att de ha en stark muntlig tradition men att antalet erkända författare från regionen inte är stort till antalet. Den enda indonesiska författare jag kände till före Kurniawan är Pramoedya Ananta Toer (1925–2006) som var en ständig nobelpriskandidat fram till sin död.

Eka Kurniawan föddes 1975 i västra Indonesien. Har ett förflutet som journalist. Han skriver romaner noveller, filmmanus, essäer och bloggar. Han är hyllad som den största författaren som kommit efter Toer. Att Kurniawan är sprungen ur muntlig tradition är något som verkligen märks i han sätt att berätta sin historia.
Tre av hans böcker finns översatta till engelska. Skönhet är ett sår blev hans stora internationella genombrott. Det är inte svårt att förstå varför.

På omslaget till romanen citerar förlaget New York Review of Books: ”Kurniawan är på många sätt en litterär arvtagare till Günter Grass, Gabriel Garcia Marquez och Salman Rushdie.” Det är stora ord men jag tycker det finns täckning för det. Skönhet är ett sår är likt några av deras romaner tegelstenar som kopplar stora grepp om det land och den tid boken utspelar sig i. Det är en myllrande berättelse, fylld av karaktärer och utvikningar. Romanen ligger hela tiden nära sagan och myten. Fantastiska och i en normal värld obegripliga saker kan hända och händer.

I den fiktiva staden Halimunda reser sig Dewi Ayu upp ur graven efter att ha varit död i 21 år. Dewi var Halimundas mest berömda prostituerade, känd för sin skönhet. Hon valde att dö efter att först ha fött 3 oerhört vackra döttrar, vars pappor hon inte hade en aning vilka de är.
Döttrarnas skönhet har ställt till det för dem och de har på olika sätt försvunnit ut ur hennes liv. Nu har hon till sin sorg blivit gravid igen och vill ha en riktigt ful dotter. En dotter som inte skulle få de problem som vackra flickor får. Hon fick sin önskan uppfylld:
Hon var till exempel inte säker på att bebisens näsa verkligen var en näsa, eftersom den påminde mer om ett eluttag än de näsor hon sett sedan barnsben: munnen såg mer ut som myntinkastet på en spargris och öronen liknade ett par grythandtag.(sid 26)
Dewi blir så deprimerad att hon vägrar titta på henne när hon fötts. Bestämmer sig dock att ge henne ett namn ”Skönhet”. Därefter dör hon. Nu är hon tillbaka, 21 år senar,e och denna vindlande berättelse drar igång.

Jag skall inte försöka återge mer av handlingen i denna oerhört rika roman. Berättelsen om Dewi Ayus familjs öden och äventyr är på många sätt en underhållande och uppsluppen berättelse fylld av sagans mystik. Det är också en mycket brutal berättelse om Indonesien moderna och mycket blodiga historia. Den holländska kolonialtiden, den japanska ockupation efter andra världskriget, en misslyckad kommunistisk revolution till den nuvarande indonesiska diktaturen.
(Jag skall sent glömma Joshua Oppenheimer skakande dokumentär The Look of Silence om den brutala jakten på kommunister i 60-talets Indonesien)

Eka Kurniawan har skrivit en hela tiden fascinerade underhållande, upprörande, humoristisk släktberättelse med en mörk fond i bakgrunden. Låt dig inte bli avskräckt av att den är på över 500 sidor. Den är lättläst och det finns inte en svacka i hela romanen.
Boken är översatt till en smidig svenska av Stefan Danerek. Är det inte fantastiskt att i ett litet land som Sverige finns det en person som kan översätta direkt från ett för oss mycket ovanligt språk.
Vi får hoppas att denna roman får många läsare.

Tack för recensionsexemplaret!

/Reviderad 200915

 

EN MAGIKER – LEO PERUTZ: NATTETID UNDER STENBRON

Leo Perutz (1882-1957)
Nattetid under stenbron
”Nachts unter der steinernen Brücke”
Utgiven 1975
På svenska 1983
Återutgiven 2017
Översättning Sven Christer Swahn
292 sidor
Nilsson Förlag

Jag trodde jag hade koll på kända tyskspråkiga författare. Ett namnminne utöver det vanliga gör att de fastnar som flugor på flugpapper. Men när jag öppnade ett kuvert från Nilsson förlag och en roman av Leo Perutz ramlade ur såg jag ut som ett stort frågetecken. Va, vem? Leo Perutz?!

Några stunders googlande gav vid handen att det är ett stort namn i den österrikiska litteraturen. Perutz föddes i Prag 1882. Flyttade som ung till Wien. Perutz, som var jude, emigrerade sedan till Palestina 1938 i samband med Anschluss. Han skrev 11 romaner och bland hans beundrare fanns tungviktare som Jorge Luis Borges, Italo Calvino och Graham Greene. Flera av han böcker har filmatiserats.

Nu när Nilsson förlag återutger Nattetid under Stenbron I Sven Christer Swahns fina översättning från 1983, är det början på en utgivning av hans mest kända romaner. Återigen en kulturgärning av det lilla förlaget.

Denna roman, om man nu kan kalla boken det, liknar inget jag läst tidigare Det är en vindlande berättelse som främst utspelar sig i Prag och dess judiska getto under 1600-talet, men med trådar framåt till författarens nutid. Det är ett Prag befolkat av krigare, trashankar, gycklare, handelsmän, rabbis, skräddare, tiggare och annat löst folk .Men vi är också uppe i höjderna hos den lätt galne kejsaren Rudolf den II som utan verklighetsförankring kör landets ekonomi i botten i jakten på sköna ting.

Det gå knappast att tala om en berättelse eller handling. I början framstår boken som en novellsamling, en samling vilda, roliga, intelligenta, gripande och spännande berättelser, ja nästan skrönor, fyllda av magiska realism. Människor pratar med de döda, i en novell kan en fånge pratade med hundar som han sitter inspärrad med och de berättar om en stor skatt som är hans om han kommer ur finkan.
När du minst anar hur berättelserna hänger ihop så dyker små tecken upp och till slut knyter Perutz ihop det mycket elegant. Du skall inte tro att det är en svår experimentell roman. Absolut inte. Jag läste om de första 70 sidorna efter en litet uppehåll och jag njöt och skrattade lika mycket som första gången. Och det är en bok som jag skulle kunna läsa om bara för läsglädjen.

Perutz är en god berättare med ett stramt språk och nära till skrattet och sorgen. Det är både vildvuxet och återhållet berättat. Och sagan ligger alltid nära.

För länge sedan läste jag lite av Isaac Bashevis Singer, Nobelpristagaren. Minnet kan spela mig ett spratt men förankringen i en judisk kultur, berättarglädjen och det magiska är något som förenar de två författarna. Så läsare av Singer kanske känner sig mer bekanta än jag gjorde med denna spännande värld.

2018 kommer Nilsson förlag att ge ut Den svenske ryttaren i nyöversättning. Det ser jag fram emot!
Jag rekommenderar Perutz varmt till alla nyfikna bokmalar i vårt avlånga land.

EN VACKER ROMAN OM KÄRLEK OCH VÄNSKAP – SARAH WINMAN: TIN MAN

Sarah Winman (1964-):
Tin Man
208 sidor
Utgiven 2017
Tinder Press

Innan Sarah Winman blev författare arbetade hon som skådespelare och hade en lång karriär inom film och tv. Winman debuterade 2011 med When God was a rabbit som blev en succé både hos läsare och kritiker. Även A Year of Marvellous Ways som kom 2015 blev en succé.
Nu kommer hennes tredje bok Tin Man och det har varit en hel del snack om den redan. Många ser fram emot att läsa henne. Och jag förstår varför efter avslutad läsning.

Tin man är en roman och kärleken och vänskapen mellan Ellis Judd, hans fru Annie och deras vän Michael. Det är svårt att skriva om boken utan att berätta om handlingen. Det vill jag inte göra då jag kommer förstöra mycket för dig som vill läsa den!

Tin man är en bok som är lätt att tycka om, tom att tycka mycket om. Jag drogs in i texten på en gång och hade svårt att sluta läsa. Om jag hade berättat handlingen hade ni kunnat tro att det är så mycket känslor, så mycket sorg och glädje,  i boken att det skulle vara alldeles kladdigt. Men Winman skriver en så vacker, återhållen prosa, ofta i korta uttrycksfulla meningar som håller tillbaka intensiteten. Här smetas det inte på utan det ligger under ytan istället. De korta meningarna gör den det till en bok som är lätt att läsa men utan att vara lättviktig.

Det är ingen rak berättelse utan vi under boken går fram och tillbaka i tiden och pusselbitarna läggs till. Hur hade livet kunde varit om inte om hade funnits.
Boken är väl konstruerad, med trovärdiga personskildringar av såväl huvud- som biroller. Hennes beskrivning av deras kärlek och vänskap är finstämt vacker och sentimental på rätt sätt.
Jag läser nästa bara manliga författare, inte ett medvetet val, men så blir det. Denna bok hade inte många män kunnat skriva. Hennes sätt att beskriva deras relationer och deras känsloliv är inget som jag ofta funnit hos någon manlig författare. Det är imponerade att hon så väl kan gestalta dessa två mäns känslor. Visst, en och annan kliché kan ligga farligt nära ibland, men hon girar undan det.

Winman skriver också mycket visuellt med en fin känsla för platsen både i Oxford och södra Frankrike med alla dess färger. Inte för att jag tror att den egentligen lämpar sig som en film eller tv-serie såg jag ofta mycket klara bilder och scener framför mig.

Tin Man är en mycket väl berättad historia som jag känner kommer ligga kvar i mig. Ett gott tecken är att jag mycket väl kan tänka mig att läsa hennes två föregående böcker.
Jag tror att det är en bok som många läsare kan tycka om! Det gjorde jag!

https://www.adlibris.com/se/bok/tin-man-9780755390953

 

EN POSTUM PÄRLA – ANTONIO TABUCCHI: TILL ISABEL – EN MANDALA

Antonio Tabucchi (1943-2012)
Till Isabel : en mandala
”Per Isabel. Un mandala”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare Viveca Melander
162 sidor
Nilsson förlag

Han hann inte få något nobelpris, Antonio Tabucchi, innan cancern tog honom. Många ansåg att Tabucchi, en av de främsta i den moderna italienska litteraturen, förr eller senare skulle få det. Han hann med en rik produktion på över 30 böcker. Den mest berömda är romanen Påstår Pereira.

När jag nu äntligen läste Tabucchi blev det den postumt utgivna Till Isabel som Nilsson förlag var vänliga nog att skicka mig ett recensionsexemplar av. Jag är glad över att äntligen ha läst honom. Att det är en mycket spännande författare bekräftar romanen.

Kort handlar det om Tadeus, en polsk poet, som försöker få reda på vad som hänt hans ungdomskärlek Isabelle. Romanen utspelar sig till stor del i Portugal, ett land Tabucchi levde och arbetade i under långa perioder i sitt liv och ett land han älskade.

Antonio Tabucchi

Romanen består möten med människor som passerat i hennes liv. Vad hände egentligen med den vackra exotiska Isabelle som sögs upp i kampen mot Salazar, som officiellt dog men dök upp någon annan stans. Till Isabel börjar nästan som en deckare, en regelrätt undersökning för att på slutet när han kommer allt närmre sanningen, allt längre in i den heliga mandalan, bli alltmer mystisk och eterisk. Finner hans sin Isabelle? Och varför vill han finna henne? Det tycker jag du skall upptäcka själv!

För mig var Till Isabel en roman som sög tag i mig direkt. Tabucchis melankoliska, poetiska och musikaliska språk drog in mig. Det sjöng inom mig. Jag ville sätta mig på nästa plan till Lissabon.
Jag måste samtidigt erkänna att boken tappade lite för mig när den blev alltför eterisk. Samtidigt kunde jag njuta av den suveräna språkbehandlingen.  För översättningen står Viveca Melander en av våra främsta översättare från italienska.

Det finns en melankoli som känns igen hos den väsensskilde och mycket mer svårläste Antonio Lobo Antunes. Är det Lissabon, finns det en stämning i staden, som får mig associera till Lobo Antunes? Eller är jag bara ute och cyklar….

Oavsett inser jag att Tabucchi är en författare man bör läsa. Nilsson ger samtidigt ut klassikern Påstår Pereira i pocket så om du vill hålla i plånboken börja med den. Sedan kan du ta denna!

https://www.adlibris.com/se/bok/till-isabel-en-mandala-9789188155191

 

 

EN NY RÖST FRÅN MEXICO – YURI HERRERA: KROPPARNAS SJÄLAVANDRING

Yuri Herrera (1970-)
Kropparnas själavandring
”La transmigración de los cuerpos”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare: Maria Cederroth
123 sidor
Nilsson förlag

Hur många mexikanska författare har du läst!? Inte många antar jag. Det har i alla fall jag inte gjort. Jag tror att David Toscanas underfundiga roman Klagosång över Miguel Pruneda är den enda. En bok jag gärna rekommenderar. Läs mer här.
Annars är väl de mest kända mexikanska författarna poeten och nobelpristagaren Octavio Paz (1914–1998) och giganten Carlos Fuentes (1928–2012) som många anser också skulle fått priset.
Nu har vi tack vare lilla nyfikna förlaget Nilsson möjligheten att upptäcka ytterligare en mexikan, Yuri Herrera. En spännande bok även om den inte riktigt föll mig helt i smaken.

Herreras första bok på svenska, Tecken som föregår jordens undergång, är vad jag förstår en prisbelönt succé hos kritiker och läsare. Nu skickade förlaget hans andra bok på svenska till mig, Kropparnas själavandring.

Herrera skriver om ett totalt laglöst land där någon form av pest har drabbat en namnlös mexikansk stad. Kaos och rädsla råder. I staden finns en märklig man, Budbäraren, vars verkliga namn vi aldrig får veta. Detta gäller även några andra av de märkliga figurer som figurerar i texten.
Budbäraren har en gåva i sin förmåga att kunna medla och mäkla fred i konflikter. Nu skall han in i en konflikt mellan de två maffiaklanerna Castro och Fonseca som kidnappat varandras barn men där saker gått överstyr.
Trots risken att bli smittad ger han sig ut på de tomma gatorna för att tillsammans med ett gäng bisarra medhjälpare försöka reda ut konflikten.

Herrera är på många sätt en elegant stilist som i precisa och effektiva meningar skapar en mycket obehaglig och nära stämning. Jag sögs verkligen in i bokens första kapitel. Det kryper in på kroppen. Han skildrar i en hårdkokt stil, som påminner mycket om deckargenren, ett samhälle i totalt sönderfall där våldet och machismon styr. Herrera har också en underfundig humor som fick mig att skratta flera gånger.
I detta har den korta roman, som snarare är vad engelsmännen kallar en novella, är det intensiva språket det som jag mest uppskattar. Maria Cederroth har så vitt jag kan bedöma gjort ett mycket fint jobb.
Som vanligt har förlaget satt översättarens namn på omslaget! Dessa för oss okända men helt oundgängliga grupp måste lyftas fram mer. Bravo!!

Det som jag inte uppskattar är att det blev, som någon kritiker skrev, lite för mycket av en serietidning. Det är hårdkokt, ibland poetiskt vackert, skickligt och fräckt men jag bryr mig inte riktigt, blir inte berörd.
Jag är trots det glad att ha läst Herrera. Det är alltid spännande med nya litterära kontinenter.  Och jag får intrycket att den första boken kanske är något vassare?
Med tanke på hur goda recensioner boken fått och hur kort den är rekommenderar jag ändå dig som är en nyfiken att ge den en chans.

I säsongens sista avsnittet av Babel intervjuar en entusiastisk Jessica Gedin Herrera.
https://www.svtplay.se/video/13669296/babel/babel-sasong-25-avsnitt-11?start=auto&tab=senaste

Tack Nilsson förlag för boken.

https://www.adlibris.com/se/bok/kropparnas-sjalavandring-9789188155238

EN KULTURGÄRNING AV NILSSON FÖRLAG! LION FEUCHTWANGER: OPPERMANNS

 Lion Feuchtwanger (1884-1958)
Oppenheimers
”Die Geschwister Oppermann”
Utgiven 1933
Översättning Karl Fägersten
466 sidor
Nilsson förlag

Det är inte mindre än en kulturgärning som det spännande förlaget Nilsson gör när de återutger Lion Feuchtwangers roman Oppenheimers från 1933 i Karl Fägerstens i dag lite ålderdomliga men smidiga översättning. Feuchtwanger var en vida läst judisk författare i 30-talets Tyskland. Det är inget litterärt mästerverk, men en rappt skriven, fängslande och oerhört skrämmande bok som tyvärr ligger helt rätt i tiden.
Förlaget hade vänligen skickat mig ett recensionsexemplar. Eftersom boken gav min intrycket att vara högaktuell ville jag att fler skulle läsa och köpa den. Det var min tur att välja bok i vår bokcirkel så valet var lätt. Det blev ett mycket uppskattat val och flera av cirkelns medlemmar var skakade av läsningen.

Feuchtwanger skildrar familjen Oppenheimer. Fyra bröder har fått ärva faderns möbelfirma som ger dem en god inkomst. Företaget drivs av en av bröderna medan de andra fyra ägnar sig åt andra mer eller mindre ekonomiskt förtjänstfulla banor. I centrum står bröden Gustav som firar sin 50 års dag. Han står på toppen av sitt liv. bor i en fin villa, smakfullt inredd, i den högborgeliga förorten Grünewald i Berlin. Gustav har ett ganska bekymmerslöst liv, lite kvinnor som kanske ställer till det lite för honom, men har stora fråga är om den bok han skriven om den tyske författaren Lessing kommer bli utgiven.
Runt honom och familjen börjar nu tecknen bli allt mer tydliga på att de folkliga, som nazisterna kallas i boken, kommer till makten och att det kan gå riktigt illa för landet. Detta oroar inte Gustav. Ett land som frambringat författare som Göthe och Schiller m.m., ett av de stora kulturländerna, kan väl inte hänfalla till barbari. Men det är just vad som sker.
Vi får följa ett antal individer inom och utan familjen som får allt svårare att leva allteftersom de folkliga tar makten och utöver sitt statligt sanktionerade våld.

Lion Feuchtwanger

Det som är det mest skrämmande med boken är att den är skriven 1933. Hade den varit skriven efter kriget eller bara några år senare så hade inte varit förvånande. Feuchtwanger såg redan då vart det barkade hän. Han visar hur lätt de demokratiska instruktioner kan bryta samman, hur tunn fernissan kan vara. Alla tecknen finns där men vi lyssnar inte, tar dem inte på allvar. Kan inte se vilka nyheter som är sanna eller falska.
Förutom den uppenbara parallellen med vad som händer i delar av Europa så var det mer än en gång som jag kom att tänka hur Trump har tagit det republikanska partiet som gisslan och nu håller på att köra landet rejält i diket.

Oppermans är som sagt rappt skriven. Ibland känns det mer som en tidningsreportage än en roman. Det är som att Feuchtwanger skriver ett långt nödrop till världen. Och måste få ut det snabbt.
Det är en bok som jag hoppas får många läsare. Gärna yngre. Med sitt driv i språk och handling kan den säkert tilltala lite yngre läsare också
Mao köp och läs!
https://www.adlibris.com/se/bok/oppermanns-9789188155221

Till sist
Om du åker till Berlin kan du få en nästan gratis sightseeing om du tar buss 29. Turen börjar i ruffiga, dynamiska och alternativa Kreuzberg och går till det burgna Grünewald där det finns många vackra villor att titta på. Rekommenderas.

 

EN DEBUT DET SPRAKAR OM! – CIARAN MACMENAMIN – SKINTOWN

CIARAN MCMENAMIN (1975-)
SKINTOWN
UTGIVEN 20170406
228 SIDOR
PENGUIN

Skintown är Ciaran MacMenamins debutroman. Och vilken debut. Den har skapa lite buzz och jämförts med Irvine Welsh Trainspotting.
Ciaran Mcmenamin är född i Enniskillen, Nordirland 1975 och varit verksam som skådespelare i 20 år på film, tv och teater. (http://www.imdb.com/name/nm0573223/?ref_=nmbio_bio_nm)

Romanen utspelar sig 1994 i Enniskillen i Nordirland.
Vincent eller Vinny 19 år gammal, utslängd från skolan för att han är så obstinat, arbetar tillsammans med sin bäste vän Jonty på en sunkig kinesrestaurang. Det blir inte bättre av att de är höga som hus och konsumerar mängder av öl samtidigt som de lyckas köra krogen i botten.
När Vinny och Jonty, som är katoliker, får ett erbjudande av två skumma figurer att sälja 300 ecstasytabletter som de stulit från i den protestantiska motståndsrörelsen nappar de på det. Vinny skulle få 500 pund. Det skulle vara biljetten bort från denna håla. Till ett nytt liv i Belfast.

Det är bara att konstatera att jag tycker detta är en enastående debut. En fartfylld och energisk resa, fullsmackad med droger. Det är svårt att göra boken rättvisa i denna korta text. Det händer så mycket, finns så många facetter. Det är en roman om manlig vänskap, om att bli vuxen, om kärlek och om Nordirland.
Mcmenamin har ett språk som det sprakar och gnistrar om. Det har så mycket energi att jag bara sugs med. Dialogen är lysande. Tät och intensiv fylld av vändningar och uttryck som fick mig att skratta högt många gånger. En ev. översättare kommer få något att sätta tänderna i!

Visst, det är en grabbig bok, kvinnor förekommer mest som objekt för männens fantasier och drömmar, med det är det är fin skildring av en manlig vänskap och manlig gruppgemenskap. En gemenskap så som många har i 20 årsåldern och som sedan inte kommer tillbaks. Det är bitterljuvt att läsa det.

Mcmenamin är redan en fullfjädrad författare som kan bygga en historia och kan växla stil och stämningsläge. Här finns rappt killsnack och kriminell jargon, fina beskrivningar av de känslor som finns i en tonårings kropp, lyriska skildringar av naturen runt Enniskillen.
Jag har själv aldrig ägnat mig åt rave eller tagit droger, men efter att ha läst den här boken känns det nästa som jag upplevt det.

Eftersom det är en nordirländsks roman finns alltid The Troubles med, ibland manifest, ibland under ytan. Det finns en stark vrede och sorg igenom hela boken, en sorg över vad The Troubles ställt till med.
Som tur är har jag lite koll på det men fick trots det söka en del på nätet för att veta vad alla dessa förkortningar stod för.

Efter avslutad läsning känner jag en melankoli och en saknad. Jag vill veta mer hur det går får Vinny.

Om jag skall vara lite kritisk mot något så kunde han kanske kortat scenen på ravepartyt något. Det finns även en drömscen som jag också upplevde som lite för lång men det är en marginalanteckning.
Detta är en roman som bärs fram av det starka språket och skildring av deras vänskap är den som gjord för att filmatiseras. För historien är bra och dialogen som sagt lysande. Det skulle inte förvåna mig om BBC satte tänderna i den

Även om det var länge sedan jag läste den så fick den mig att tänka på en underbar roman från Nordirland jag läste för många år sedan och även såg som tv-serie: Robert McLiam Wilsons Eureka Street. Också en roman om Nordirland 1994 och om manlig vänskap. Och jag råkar veta att det är en MacMenamins favoritromaner. Tyvärr har McLiam Wilsom tystnat efter denna bok. Det hoppas jag inte att Macmenamin gör för jag vill läsa mer av honom.

 

EN VACKER ROMAN OM KRIGETS FASOR – DOLA DE JONG: ÅKERN ÄR VÄRLDEN

akern

Dola de Jong (1911-2003)
Åkern är världen
”En de akker is de wereld”
Utgiven 1946
På svenska 2017
Översättning Per Holmer
284 sidor
Nilsson förlag

Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn.
Matteus 13:38

Med risk för att låta otacksam blev jag stressad när jag fick Dola de Jongs roman Åkern är världen i brevlådan för över en månad sedan. Jag hade inte som brukligt bett om ett recensionsexemplar. Jag hade flera oavslutade böcker bland allt annat som pågår i livet. Samtidigt är jag fåfäng nog för att bli smickrad över att de vill ge mig den! Eftersom det var mitt nya ”favoritförlag” Nilsson som skickat den ville jag ändå göra ett försök. Jag har redan läst tre mycket bra böcker som de givit ut. Antal Szerbs reseskildring Det tredje tornet – en resa i Italien 1936, Eugen Ruges fascinerande DDR -roman Den tid då ljuset avtar och inte minst mästerverket Jag bekänner av Jaume Cabré.
Kort sagt, jag satte igång att läsa, men blev inte engagerad. Språket kändes stundtals platt trots att översättaren är den mycket välrenommerade Per Holmer som översatt högklassig holländsk litteratur så länge som jag varit läskunnig. Började undra lite hur de tänkte när de ville ge ut boken. Kom lite över 100 sidor. Sedan lade jag den åt sidan.

Även om min blogg endast är en av hundratals, ja kanske tusentals, är jag glad om jag någon gång får en bokälskare att upptäcka en fin roman som något av våra små förlag ger ut. För vad skulle vi göra utan dem? De står ju för större delen av den intressanta översatta litteraturen. När jag åter fick möjlighet satte jag mig och läste om boken. Från början. Och en annan bok öppnades sig framför mina ögon. En mycket vacker bok.

dola

Dola de Jong (1911-2003)

Dola de Jong
Dola de Jong föddes 1911 och växte upp i en assimilerad judisk familj i Arnheim, Holland. Hon ville bli balettdansös men fick inte för sina föräldrar. Istället genom faderns kontakter fick hon börja arbeta som journalist. Hon ger ut sin första roman 1939.
När Dola märkte att situationen för judarna började bli ohållbar lämnar hon och hennes fästman 1940 Holland och hamnar till slut i Tangier där de fastnar och inte vågar åka vidare. De stannar till 1941. Dola lyckades inte övertala resten av familjen att följa med och de förintades i lägren.
Romanen är baserad på hennes upplevelser där. Den kom ut 1946 och fick Amsterdams stads litteraturpris.
Efter kriget bor Dora huvudsakligen i USA där hon arbetar som journalist och författare bla till prisbelönta deckare. Hon dör 2003, 92 år gammal.

Åkern är världen
Åkern är världen är historien om det rotlösa paret Aart och Lies och deras lilla bebis Dolfje som flyr kriget i en liten husbil. De vill till Amerika men har fastnat i Nordafrika. På vägen har de plockat upp ett par barn av olika nationaliteter och åldrar som de vill rädda från kriget.
När romanen börjar så är vi redan framme i Afrika. De Jong skriver aldrig var de är men man listar efter tag ut att det är Marocko. Aart har lyckats arrendera en bit land. Hans projekt är att de skall kunna tjäna så mycket på åkern att de kan åka till USA. Men att Aart fick arrendera den berodde på att araberna, som kan sitt land, visste att den är i närmast obrukbar. Barnen arbetar så fort de kan gå och stå. Det är ett stenhårt arbete med att hämta vatten, slita på åkern, handla mat och allt annat som behövs.
Förhållandena är vedervärdiga. De har det fattigt och lever på gränsen till svält. Ibland får de hjälp av den holländske konsuln som för att visa lite välvilja pytsar ut lite allmosor.
Barnen är tacksamma för att blivit omhändertagna men samtidigt vilsna och ledsna.
Vi får följa denna ”familj” under ca ett år där berättelsen tar sig andra vägar än jag först anade.
Jag vill som vanligt inte berätta mer om handlingen utan tycker att det skall du kära läsare göra själv.

Vad jag fann när jag läste om boken och kunde ge den min fulla koncentration var en vacker och gripande text. Porträtten av Aart och Lies, dessa tafatta drömmare, baserade på verkliga figurer, tar tag i mig, men det är framförallt skildringen av barnen som gör denna bok så gripande och levande. Hur de, var för sig och i samspel med varandra, hanterar den svåra situation de hamnat i med både sorg och skratt, ilska och kärlek. Allteftersom blir det nästan som en kollektivroman där i några av kapitelna står ett av baren i centrum. Tillsammans målas en bild upp av hur det var att leva i denna förtvivlans håla.

De Jong lyckas verkligen måla upp livet i staden i all dess brokighet. Med flyktingar av olika nationaliteter som på alla de sätt, lagliga som olagliga, försöker ta sig fram. Flera gånger kom jag att tänka på gamla filmer som Casablanca, fast i boken utan allt den romantik som svävade över den typen av krigsfilm.
Språket är inte alls platt utan ömsint, prosan närvarande och visuell. Det är ingen tårdrypande text hon skrivit. De Jong håller en sådan distans så att du själv känner styrkan och vreden i hennes känslor, det är inget som pådyvlas dig.

Det är klart att denna roman tyvärr har blivit oerhört aktuell. Den kamp för överlevnad som skildras, jakten på biljetter till en båt som skall ta dem därifrån, utelämnade till kriminella och byråkrater som kan pressa dem till vad som helst är just det som åter händer runt Medelhavet. Tyvärr visar denna roman att historien återupprepar sig. Det är inte identiskt men det är likartad. Och barnen är de som drabbas värst.

Som ni förstår är jag nu tacksam för att få läsa ytterligare en pärla som Nilssons lila modiga förlag givit ut. Om du inte har koll på deras utgivning så se till att få det. Det finns många intressanta böcker i deras utgivning som jag ser fram emot att läsa.

Tack för recensionsexemplaret!

EN LÄSUPPLEVELSE AV RANG – JAUME CABRÉ: JAG BEKÄNNER

jag-bekanner-fram-lr-ny

Jaume Cabré (1947-)
Jag bekänner

”Jo Conesso”
Översättning: Jens Nordenhök
Utgiven 2011
På svenska 2016
840 sidor
Nilssons förlag

Jag är omtumlad. Som om jag är inne i en liten bubbla.
För en stund sedan avslutade jag läsningen av en tegelsten på över 800 sidor och den vill inte släppa sitt grepp. Det är romanen Jag bekänner av Jaume Cabré. Vem är det undrar nog alla som inte är insatta i katalansk litteratur. Och vem är det!

Jag hade aldrig hört talas om Cabré om det inte varit för det lilla och mycket spännande förlaget Nilssons förlag. När jag pratade med de sympatiska förläggarna Henrik och Erika på bokmässan i höstas övertalade de mig att ta emot ett recensionsexemplar. Den skulle komma ut 2 månader senare. Jag tvekade. Förstås! Att läsa en bok på 850 sidor i en tid när vi har så mycket omkring oss, en bok som dessutom kräver lite av sin läsare, ja då får det vara bra, till och med mycket bra. Henriks och Erikas smittande entusiasm och deras övertygelse om att det skulle vara en bok för mig gjorde att jag trots allt tackade ja.
Det var med viss förfäran jag såg på den tunga volymen när den väl landade i mitt hem. Denna förfäran tog dock snart slut. Det är en lysande roman, en stor och mångfacetterad läsupplevelse. En roman jag hoppas får många läsare.

Jag bekänner handlar om Adrìa Ardèvol som har drabbats av en sjukdom och är på väg in i dimman. Romanen är hans efterlämnade brev.

Adrìa har oturen att födas i fel familj. En frånvarande far med oerhörda krav på sin son. Han skall bli lysande vad det än är han ägnar sig åt. Fadern åker land och rike runt och köper antikviteter som sedan säljs i hans butik i Barcelona. Pappans verksamhet visar sig allt eftersom vara mer och mer tvivelaktig och påverka sonens liv på oönskade sätt.

Adrìas känslokalla och också distanserade mor har andra krav. Hennes största önskan är att sonen skall bli en mycket framstående violinist. Adrìa tvingas under flera år ta lektioner av sadistiska lärare. Hans håg står dock till litteratur, språk och filosofi och han vill bara överge sitt spelande. Hans bästa vän Bernat Plensa däremot är en mycket fin violinist men som är avundsjuk på Adrìa då han hellre vill bli känd författare.

Adrìa blir en framstående forskare som behärskar över 10 språk. Bernat blir professionell musiker i Barcelonas symfoniorkester. Vi får följa dessa två män genom livet där deras vänskap får utstå många törnar: En fin skildring av en komplicerad relation.

jaume

Jaume Cabré

Förutom litteraturen, filosofin och språket är det centrala i Adrìas liv kärleken till Sara Voltes-Epstein som han träffar i 20 årsåldern. Men egentligen är huvudpersonen Vial, en fiol från 1700-talet byggd av mästaren Storioni. Och den griper in i Adrìas och Saras liv på ett förödande sätt. Adrias pappa har köpt den och den står i ett kassaskåp hemma hos familjen. Bernat är självfallet avundsjuk och får vid ett tillfälle låna den. Det får fruktansvärda konsekvenser för Adrìa.

Det är runt denna fiol om Cabré spinner sin mångfacetterade berättelse. Vi får följa den genom historien. Från 1700-talet via andra världskriget då den hamnar i händer på nazisterna för att till slut landa hos familjen Ardèvol. Men det är som sagt ett instrument vars närvaro ställer till det för de som begär den. Inte minst för Adrìa.

Vad Cabré har skrivit är en stor roman om ondska, skuld, och försoning. Det är en roman om kärleken till litteraturen och musiken. Det är också en vacker kärleksroman som mot slutet rörde mig till tårar.

Cabrés lärdom är bedövande men han bär den lätt. Han skriver om de med de stora svepen parallellt med berättelser om vardagslivets stora och små bekymmer.
Romanen hoppar fram och tillbaka i tid och rum. För att ge några exempel: Barcelona på 90-talet, andra världskriget, Girona på 1300-talet, Paris och Cremona på 1600-talet `
Han blandar fiktiva och verkliga personer. Det säger också en del om spännvidden i romanen. Här finns Rudolf Höss med, filosofen Isaiah Berlin, Storinkvisitorn Nicolai Emeric, lingvisten Eugenio Coșeriu, Adrìas stora idol.m fl.
Boken är rik på både religions- och kulturhistoria! Trots sin längd blir det aldrig några longörer utan en intellektuell fest!

Jag bekänner är både lättläst och krävande. Mitt i en mening kan vi förflyttas allt i från några år till några hundra år tillbaka i tiden. Men det är inte som att läsa tex den mycket krävande Antoni Lobo Antunes. Övergångarna flyter på lätt och det enda som behövs är lite närvaro och uppmärksamhet. Prosan är luftig och elegant. Det är en bok så rik att jag skulle behöva läsa om den och jobba med min recension under en längre period för att göra den rättvisa. Men detta är inte forumet för en sådan text!

Jag hoppas istället att jag kan inspirera dig att läsa den. Det är inte lite imponerande att ett litet förlag som Nilssons har råd att översätta  denna tegelsten, dessutom översätt av en av de stora kanonerna, Jens Nordenhök.

Om man läser på om Josep Cabré förstår man vilket stort namn han är med en rik produktion bakom sig. Henrik sade att han kan bli den första katalanske nobelpristagaren! Det är svårt att bedöma efter att ha läst endast en bok av honom men att detta är ypperlig litteratur är det ingen tveka om.

Mao köp och läs. Om du inte orkar läsa köp den i alla fall och ge bort den. Som en kulturgärning. Allt för att Nilssons förlag skall fortsätta introducera spännande författare för oss litteraturälskare.

AUGUSTPRISET 2015 – JONAS HASSEN KHEMIRI: ALLT JAG INTE MINNS

allt-jag-inte-minnsJonas Hassen Khemiri (1978-)
Allt jag inte minns
Utgiven 2015
331 sidor
Bonniers

Igår samlade sig bokcirkeln på en nepalesisk restaurang för att äta gott och prata om Augustprisvinnaren 2015. En roman som rönt mycket uppskattning. Av de närvarande åtta medlemmarna hade alla blivit mycket berörda av boken och fångats av både berättelse och karaktärer. Berättelsen hade stannat kvar hos dem. Denna gången var det jag som var ”the odd man out”. Trots att det finns mycket som är bra i boken.

Historien om Samuel och Vandads vänskap och kärleken mellan Samuel och Laide står i centrum. Allt cirklar kring hur se skall förstå att Samuel är död.  Var det en olyckshändelse eller var det ett självmord?
Romanen är både skickligt och flyhänt skriven med mycket humor. Han skildrar utanförskap hos de som inte är etniska svenskar, hur vi behandlar flyktingar som kommer. Det visar ett Sverige som vi i den trygga medelklassen inte kommer i kontakt med förutom möjligen i våra professioner.
Han målar upp ett urbant liv i Stockholm och Berlin. Kärlekshistorien kan bränna till och vi känner hur dessa personer är på något plan är vuxna men ändå väldigt vilsna.

Trots det så var det en bok som lämnade mig oberörd. Jag fick aldrig riktig kontakt med dem. Till viss dess är det Khemiris grepp att vi inte får känna dem, de bilder som de ger av varandra är fyllda av sprickor och motsägelser. Men jag blev aldrig engagerad och hade inte läst ut om inte det varit för respekt mot kamraterna i cirkeln.

Men om du är nyfiken på Hassen Khemiri,  betänk att jag var undantaget i gruppen. Ibland klickar det bara inte.

NOMINERAD TILL TYSKA BOKPRISET 2016 – PETER STAMM: TA VÄGEN

ta-vagenPeter Stamm (1963-)
Ta vägen
”Weit über das land”
Utgiven 2016
På svenska 2016
Översättning av Sofia Lindelöf
176 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

 ”På dagen lade man knappt märke till buskarna som skilde tomten från grannens, de försvann i den allmänna grönskan, men när solen sjönk och skuggorna blev längre var det som om de växte till en mur som blev allt mer oöverstiglig tills det sista ljuset slutligen lämnat trädgården och hela den kvadratiska gräsmattan låg i en skugga, en mörk fängelsehåla som var omöjlig att ta sig ur.”

Det är inledningen till Peter Stamms senaste och helt nyutkomna roman som redan finns i en som vanligt fin översättning av Sofia Lindelöf. Ni som tidigare läst den hyllade schweiziske författaren  känner igen säkra stilisten, den exakta beskrivningen och det klara språket. Kanske finns nyckeln till denna tunna lilla roman redan i första passagen? Förklaringen till det som aldrig förklaras.

Thomas och hans familj är hemkomna från två fina veckor i Spanien. Han hör hustrun Astrid ta hand om smutstvätten och försöka få barnen i säng. Thomas sitter på verandan, tar upp sitt vinglas, tvekar, sätter ned det och reser sig upp och går. Inte bara in i huset, utan ut på gatan och vidare och vidare för att försvinna helt.

Astrid vaknar nästan morgon och tror att Thomas gått till jobbet. Hon är lite förvånad men inte orolig. Dock,  sakta börjar hon inse att Thomas är borta. Hon hittar på att Thomas är sjuk och meddelar hans arbetsgivare. Till slut går det inte att låtsas mer och hon kopplar in polisen.Astrid får hjälp av en polis vid namn Ruf (rop på tyska!) men inte heller han lyckas finna Thomas.
Astrid försöker att normalisera livet för att till slut inse att det liv de hade hur tomt det än var är över.

Varför går Thomas sin väg? Thomas som var lyckligt gift, med två fina barn, ett bra jobb som ekonom på ett företag, några vänner som han spelade volleyboll med. Var hans liv ett fängelse som det antyds i inledningen. Vad gör vi när vi fått allt vi borde vilja ha?

Vi får aldrig några svar. Stamm ger oss några ledtrådar men inte mer. Vi följer Thomas vandring genom skogen, över bergen, genom byar och städer. Hela tiden håller han sig undan. Undviker kontakt. De kontakter han får släpper han inte in på livet.

Peter Stamm är för mig en skildrare av stumma män, män som saknar en kontakt med sitt känsloliv vilket gör att de fattar beslut som får stora konsekvenser för dem. Det är också ett tema romanen Sju år (Här kan jag läsa vad jag skrivit om Sju år)
Men i denna lilla roman är det också som om han beskriver sitt hemland Schweiz. Deras äktenskap, byarna, städerna och hela landet känns som en kuliss, som om det inte är verkligt. Det finns en sugande tomhet mitt i texten. Men svaren får du finna själv.

Jag känner igen mig från de tidigare böckerna och inser vilken skicklig författare han är. Men tyvärr blir Thomas till slut lite väl stum för denna läsare. Jag märker att jag lite grand tappar intresset för honom. Som tur är får Stamm till ett bra slut på romanen.
Även om jag inte var lika övertygad av denna bok som av Sju år så är det ett gott tecken att boken levde kvar i mig flera dagar efter avslutad läsning. Alla har vi väl någon gång funderat på hur det skulle vara att bara lämna allt och gå iväg….

Jag säger som sagt tidigare. Har du inte läst Peter Stamm än gör det! Och köp böckerna så Bokförlaget Thorén och Lindskog översätter fler av hans alster.

Tack för recensionsexemplaret.

VINNARE AV TYSKA BOKPRISET 2011 – EUGEN RUGE: DEN TID DÅ LJUSET AVTAR – ROMAN

Eugen Ruge (1952-): Den tid då ljuset avtarden-tid
”In Zeiten des abnehmenden Lichts”
Utgiven 2011
På svenska 2016
Översättning Aimée Delblanc
437 sidor
Nilsson förlag

Lila Skånebaserade Nilsson förlag framstår allt mer som ett nytt förlag att hålla koll på. Jag har tidigare läst Antal Szerb Det tredje tornet. Det är mycket imponerande att de kan ge ut den hyllade, men i Sverige helt okände författaren, Eugen Ruge i ett snyggt formgivet och tilltalande band. En tjock roman som jag antar kostar mycket att översätta. De har dessutom anlitat en av Sveriges mest erfarna översättare från det tyska språkområdet Aimée Delblanc.

Är det på det viset att Tyskland börjar bli mer intressant för förlagen? Thoren & Lindskog har ju gått i bräschen med sin fina utgivning av bl.a. Uwe Timm och Peter StammWeylers har givit ut hyllade Före Festen av Sasa Stanisic och Norstedts har nyligen publicerat  Kruso av Lutz Seiler (Deutsche Buchpreis 2015). En tysk vår på gång? Kanske det. Vi som är intresserade av språkområdet kan bara lapa i oss än så länge.

Den hyllade Den tid då ljuset avtar är Ruges debut och för den fick han både Deutsche Buchpreis 2011och Alfred Döblin-priset) Den har liknats vid Thomas Manns stora familjeroman Buddenbrocks (Läs den om du inte har det!). Likt Manns roman skildrar den en familjs gradvisa nedbrytande och undergång. Skillnaden är att här är det egentligen ett lands historia, DDR:s, som skildras genom en familjs vardag. För det är inte de stora politiska händelserna som skildras utan vardagslivet och hur det påverkas. Det är ingen hemlighet att mycket är hämtat från författarens egen familjehistoria.

Vi får träffa fyra generationen av släkten Umnitzer. Boken inleds med att vi möter Alexander Umnitzer som har fått reda på att han har cancer. Alexander besöker sin senile far Kurt, kommunistrogen historiker som suttit i sovjetisk fängelse. Alexander är där för att ta avsked. Han är på väg till Mexico för att gå i fotspåren av sin farmor Charlotte och hennes man, Alexanders styvpappa, Wilhelm den store kommunister och frihetskämpen, Wilhelm Ploweit..om han nu var det? De levde där på 50-talet innan staten kallade hem dem.
Kurt är gift med Irina som han träffade under åren i Sovjet. De bor tillsammans med Irinas mor Nadjeza Ivanova som trots alla år i Tyskland inte kan ett ord tyska. Alexander har en son, Markus, tillsamman med sin exfru Melitta.

Det är ingen rak roman, ingen rak berättelse snarare ett montage. Ruge hoppar i tid och rum enligt en egen logik. Varje kapitel har en berättare och förutom Alexander som återkommer. Varje kapitel har ett årtal. Den förste oktober 1989, strax före murens fall, återkommer sex gånger och 2001 fem gånger. De övriga kapitelen är nedslag från 1952 och framåt. Det kanske låter konstruerat med det känns helt naturligt under läsningen.

Genom kompositionen lyckas Ruge skickligt bygga upp en väv av händelser och en mångfald av röster. Han har en imponerande lyhördhet för sin gestalters tonfall och tankevärld. Genom dem följer vi den socialistiska utopins undergång och DDR:s  sönderfall.
Fascinerande, även om det borde varit en självklarhet, att se hur nära banden är kulturellt och historiskt mellan Tyskland och Ryssland (Katarina den stora var ju gud bevars tyska!)

Men tro inte att denna bok består av typer som får representera olika ideal. Nej det är en samling levande, tänkande  och kännande människor med alla de goda och dåliga sidor vi alla bär.

För oss som var lite för unga på den tiden är det spännande och skrämmande att få komma in i det totalitära samhället. Det kanske är så att tiden är mogen för tyskarna att bearbeta den delen av sin historia.  Jag tänker på  Uwe Tellkamp tegelsten Tornet från 2008 (på svenska 2012 men inte i tryck nu), den fantastiska filmen De andras liv och dundersuccén Weissensee .

Ruge har skrivit en rik och intressant roman om ett folk och  ett land som låg nära oss men ändå så långt borta. Vi som är intresserade av fin tysk litteratur skall vara glad för att Nilssons förlag ger oss möjligheten att läsa Den tid då ljuset avtar.

Tack för recensionsexemplaret.

SHAKESPEARE PÅNYTTFÖDD – JEANETTE WINTERSON: THE GAP OF TIME – A WINTER´S TALE RETOLD – ROMAN

Jeanette Winterson (1959-)Gap
The Gap of Time – A Winter´s Tale retold
Utgiven 2015
320 sidor
Vintage

Alla bokmalar har, antar jag, listor i huvudet över olästa författare som de verkligen vill läsa men aldrig kommer till. För mig har Jeanette Winterson varit en sådan författare. Men när en av medlemmarna i den bokcirkel där jag ingår valde hennes senaste The Gap of time (Tidsklyftan är namnet på den svenska översättningen) var det äntligen dags. The Gap of time är något så ovanligt som en ”cover-roman” ungefär som en coverlåt.  Förlaget Hogarth Press har bett ett antal kända författare som Margaret Atwood, Edward St Aubyn, Jo Nesbö, Anne Tyler mfl skriva en roman utifrån en Shakespeare-pjäs. Winterson ar den förste som fick uppdraget och valde den pjäs som stod henne närmast, A winter´s tale ( En vintersaga). Det är en historia om ett hittebarn, likt Winterson som uppfostrades i ett starkt religiöst fosterhem skildrat i ”Det finns annan frukt än apelsiner” (Inte läst men minns en bra tv-serie!).

winters-tale-branagh-dench-large

Judi Dench och Kenneth Branagh i A Winter´s Tale

Till skillnad från engelsmännen som kan sin Shakespeare utan och innan var det en obekant pjäs för mig ända tills i vintras då jag på National Theater Live såg Kenneth Branaghs underbara uppsättning.

Boken inleds med en beskrivning av pjäsens innehåll gör att det r inte handlingen so egentligen står i fokus utan hur det berättas. Och som det berättas! Winterson har skrivit en underbar roman.
Kung Leontes har blivit Leo, en maktfullkomlig paranoid aktiehandlare. Kung Polixines heter Xeno och är en introvert designer av fantasifulla videospel. Leo är övertygad att Xeno bedrar honom med hans fru Mi-mi. Förblindad av svartsjuka är han är övertygad at hans dotter Perditia egentligen är Xenos och ser till att barnet hamnar i New Bohemia (ett förtäckt sydstaterna i USA) och försvinner ur hans liv.

Skickligt väver och speglar Winterson Shakespeares pjäs. Flera gång skrattade jag till och njöt över hur listigt gjort det. Prosan sjunger, fylld av underbara formuleringar. Skickligt använder hon sig av olika stilnivåer i språket. Och Winterson lyckas skapa en berättelse som är både spännande och gripande. En berättelse om svartsjuka, kärlek och försoning. Jag kunde inte kunde sluta läsa trots att jag kunde hela historien.

Winterson är en sprakande intelligent och insiktsfull författare. Jag kan verkligen rekommendera The Gap of Time. Den finns på svenska i översättning av rutinerade Lena Fries-Gedin på Wahlström och Widstrand.

EN LYSANDE ROMAN – IAN MCEWAN: DOMAREN

Ian McEwan (1948-) Domarenkappafinal.indd
Domaren
”The Children’s Act”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers: Niclas Hval
258 sidor
Brombergs Bokförlag

De senaste månaderna har jag haft förmånen att läsa några riktigt fina romaner: Jennifer Johnston, Robert Seethaler, Elena Ferrante och Colm Tóibin. Men ibland ramlar bokmalen över en bok som bara går rätt in, en bok som griper tag både känslomässigt och intellektuellt. Domaren, Ian McEwans lysande roman, är en sådan bok för mig. Han anses vara den kanske främste författaren i sin genration i Storbritannien tillsammans med Julian Barnes. Senast jag läste honom var 2010, en annan av hans höjdpunkter: ”Från Chesil Beach”. Allt han skriver är inte bra, men när han är bra så är han riktigt bra. Av en tillfällighet började jag läsa Domaren och det är jag mycket glad för.

Mycket kort om handlingen. Fiona Mays, överrättsdomare, gift med Jack, professor i antikens historia, båda närmare 60 år, inga barn. Fiona får en chock när Jack en dag deklarerar att han tycker att deras äktenskap går på tomgång. Han älskar Fiona fortfarande, vill ha henne kvar, men tänker inleda en relation med en 28 årig kollega från universitetet. Han vill uppleva passionen en sista gång. Hon visar honom dörren.

Fiona är en erkänt skicklig jurist inom familjerätt, känd för sin självständighet, sina välgrundade domar och intellektuella klarhet. I samma veva som Jack får lämna hemmet och Fiona hamnar i kris får hon ett svårt uppdrag. Adam, 17 år och 9 månader, är svårt sjuk i leukemi men vägrar ta emot en blodtransfusion som kan rädda hans liv. Som Jehovas vittne det går emot hans tro. Adam är inte myndig förrän om 3 månader. Då kan han tacka nej till vård, men nu? Är detta något Adam själv vill eller är det något som grupptrycket tvingar fram? Det åligger Fiona att döma i fallet. Fiona går utanför ramarna och besöker Adam på sjukhuset. Det mötet kommer att sätta hela hennes tillvaro i gungning.

I original heter boken The Children’s Act. Jag citerar från Wikipedia:
The Children Act 1989 allocates duties to local authorities, courts, parents and other agencies in the United Kingdom, to ensure children are safeguarded and their welfare is promoted. It centres on the idea that children are best cared for within their own families; however, it also makes provisions for instances when parents and families do not co-operate with statutory bodies.
Hur skall Fiona döma for att skydda Adams välmåga?

Man skall inte tolka denna bok som ett angrepp på Jehovas vittnen. McEwan är förvisso övertygad och välkänd ateist med stort  intresse för naturvetenskap.  De åsikter som Adam och hans föräldrar hyser beskrivs med respekt och kunskap. Innan historien om Adam börjar får vi även ta del av andra svåra fall Fiona dömt, fall där ortodoxa sätt att leva krockar med det civila samhället. Det är det som intresserar McEwan. De moraliska och etiska dilemman som uppstår i mötet med dessa två världar.

Ian McEwan

Ian McEwan

För en juridisk okunnig person är det mycket intressant att förstå hur mycket av filosofiska, moraliska och etiska frågeställningar och diskussioner som domsluten bestod av. Skrivna på en elegant prosa som McEwan citerar från verkliga fall. Spännande!

McEwan har i en intervju sagt att med Domaren ville han skriva om roman där en person arbete är i fokus. Det är inte många romaner jag läst där det som de flesta av oss sysslar med i vår vardag 40-timmar i veckan står i fokus. Det har han lyckats med. Jag fångades av miljöbeskrivningar och vardagsdramtiken i Fionas arbete. I hennes fall har det inneburit av hon avstått från att få barn då karriären varit krävande. Nu närmare 60, med ett äktenskap i kris, pockar frågorna om de val Fiona gjort på uppmärksamhet.

Jag är också förtjust i porträttaet av den brådmogne Adam, en överbegåvad poesiskrivande ung man med hela livet framför sig men övertygad om att det är rätt att inte ta emot blod då det går emot Guds vilja. Skall Fiona låta honom avsluta det i förtid?  McEwan fångar hans pubertala och samtidigt genomtänkta tankevärld väl.

Som ni förstår finns det  flera skäl till att jag tycker om denna roman. McEwan är en stilist som skirver med en lätthet, elegans och precision som är enastående. Han är mycket väl påläst och intelligent och får mig läsaren att känna mig likadan. Han väver skickligt en väv av de olika teman som jag nämt ovan. För mig var boken lika spännande som en deckare men mycket mer givande. När jag väl sugits in i handlingen, kunde jag inte sluta. Det är en tunn liten roman på 250 sidor med ganska stor text. Unna dig några timmar i Mc Ewans sällskap. Jag tror inte du kommer ångra dig. Jag avslutade romanen mycket berörd.

DOWNTON ABBEY – FAST MED KOKAIN OCH INCEST! – EDWARD ST AUBYN: ROMANERNA OM PATRICK MELROSE – DEL 1

melrose
Edward St Aubyn (1960-)
Romanerna om Patrik Melrose – Del 1 
Glöm det, Dåliga Nyheter & Visst hopp
Never Mind 1992Bad News 1992Some hope 1995
På svenska 2016
Översättare: Erik Andersson
398 sidor
Bonniers Förlag

När Bonniers katalog damp ned i lådan för ett tag sedan blev jag mycket förvånad när jag såg att de skulle ge ut Edward St Aubyns hyllade romaner om Patrick Melrose. Jag läste om dem för ett par år sedan och anglofilen i mig blev  genast intresserad. En författare som jämförts med Evelyn Waugh, P G Woodhouse och den i Sverige lite kände Anthony Powell, vars långa romansvit ”A dance to the music of time” på tolv volymer jag, tro det eller ej, läste i början av 80-talet. (Powell har kallats Englands motsvarighet till Marcel Proust) Parallellt med nyfikenheten fanns också en liten rädsla då utgångpunkten för den mycket självbiografiska sviten är de övergrepp som hans sadistiska fader Roger St Aubyn utsatte Edward för mellan 5 och 8 års ålder. St Aubyn har sagt att hans terapi och att skiva romanerna hindrade honom för att ta sig av daga.

Jag frågade bokens översättare Erik Andersson, som läsare av denna blogg vet att jag känner, varför han trodde att förlaget ville ge ut böckerna. Han svarade något i stil med svenskarnas intresse och förtjusning över den engelska överklassen. Och den är väl bekant. Downton Abbey t.ex har ju trogna följeslagare i i Sverige. (Själv älskade jag serien i två säsonger, innan det blev en medelmåttig såpa.)

Sviten om Patrik Melrose består av 5 korta romaner. Bonniers har valt att ge ut de tre första i en volym. Det var så St Aubyn tänkte sig det från början. Som en triologi. Dock återkom han med två romaner som fullbordade sviten: Mother´s Milk (2005, nominerad till The Booker Prize) och At Last (2012).

Böckernas miljö är bland de rika och framgångsrika i överklass och adel. Men det är långt från det snälla Downtown Abbey, långt därifrån.
Alla tre romanerna utspelar sig under en dag eller två. I den första Glöm det (Never mind) är Patrick fem år. Romanen centreras till den fasansfulla scen då hans far förgriper sig på honom.
I andra delen Dåliga Nyheter (Bad News) är Patrick 22 år och en fullfjädrad och stenrik narkoman. Han åker till New York för att hämta askan efter sin bortgångne far. Under ett dygn lever han rövare och knarkar som en besatt, hör röster och beter sig mot de människor han möter. Båda kända och okända.
I tredje delen Visst hopp (Some Hope) möter vi Patrick, nu 28 år gammal, på en förskräcklig tillställning i brittiska överklassen. Nu är han ren från drogerna men fortfarande svårt traumatiserad av det som hänt honom. Men ett visst ljus börjar skönjas vid horisonten. Det ser ut som Patrick kan komma vidare i livet.

Jag vill inte gå in mer i detalj i handlingen. Efter avslutad läsning är denne läsare något kluven. St  Aubyn är en mycket god författare, inte tu tal om det. Trots det föll jag inte i farstun för denna annars mycket hyllade svit. De tre romanerna är ganska olika i sina tonfall. Glöm det skildrar mycket väl hans vedervärdiga föräldrar och deras lika vedervärdiga och snobbiga överklassvänner. Scenen med övergreppet är en stark och plågsam läsning. Det finns en svärta men också en komik och satir som lättar upp läsningen Jag skrattade flera gånger åt romanfigurernas manér. För Glöm det fick St  Aubyn The Betty Trask Award.

Den andra delen Dåliga nyheter var fascinerade som en beskrivning av en resa ned i droghelvetet. Vi får i detalj följa alla droger han tar, kokain, speed heroin. Allt i en salig blandning och hela tiden. Och han måste hela tiden få mer och dessutom hitta sprutor. I en stark scen är vi inne i Patricks huvud och hör alla de röster han hör under sina rus. Det var en skräckblandad och fascinerande läsning men tyvärr också lite tröttande till slut, trots romanens endast 140 sidor.

I den tredje delen, Visst hopp, har den sociala satiren, driften med den överklass St Aubyn känner så väl, fått mer utrymme. Vi presenteras för ett antal bekanta figurer från de två föregående böckerna men också en del nya. Det intrigeras, skvallras, hoppas in och ut ur sängar. Mitt i allt detta finns Patrick Melrose i en process där han äntligen verkar få styr på sitt liv.
De delarna som handlade om Patrick höll mig fastnaglad och berörd. Delarna med den sociala satiren var rolig i början men till slut tröttsam. Jag tyckte att romanen tyvärr kapsejsade. Jag hade gärna läst mycket mer om Patrick och mindre av det andra. Det kanske handlar om engelsmännen rädsla för allvar?

Edward St Aubyn är en mycket duktig stilist. Det finns många riktigt fina partier i romanen, mycket väl översatta av Erik Andersson. Samtidigt fanns det många passager där jag tänkte att det varit mycket roligare på engelska. Och det handlar inte om översättningen. Nej det handlar om skillnaden i våra språk och vår humor.
När jag hör St Aubyn läsa ur romanen, det finns massor av exempel på Youtube, njuter jag verkligen av hans engelska och där finns saker som ingen översättare kan få till på svenska, inte ens den mycket skicklige Erik Andersson!
Även om jag har mina reservationer, jag vill verkligen inte avskräcka alla anglofiler!, kommer jag absolut att läsa de två resterande romanerna. Men det lär bli på engelska.

aubyn

Edward St Aubyn

Här finns en mycket fin artikel om St Aubyn från utmärkta The New Yorker
Inheritance – How Edward St. Aubyn made literature out of a poisoned legacy.

ANDRA DELEN I NEAPEL-SVITEN – ELENA FERRANTE: THE STORY OF A NEW NAME – ROMAN

storyElena Ferrante : ”The Story of a new name”
“Storia del nuovo cognome. L’amica geniale. Volume secondo”
Utgiven 2012
Översättning Ann Goldstein
480 sidor
Europa Editions

Efter avslutad läsning av Min fantastiska väninna (läs mer) var mitt sug efter mer Ferrante stort. Jag kände att jag inte kunde vänta till september när andra delen kommer på svenska. Jag beställda de tre följande böcker på engelska. Det är bara att kapitulera. Trots att det fanns några longörer i romanen har Ferrante vid avslutad läsning kvar mig i sitt grepp. Historien om vänskapen mellan Lila Cerullo och Elena Greco är intensiv och känslostark. Hur de än gör kommer de inte undan varandra. Trots att deras vägar går åt olika håll speglar de både genom närhet och avstånd varandras liv. De är beroende av varandra, älskar varandra och kan inte stå ut med varandra.

Det är svårt att skriva om romanen utan att beskriva Lila och Elenas handlingar och vändpunkterna i deras liv. Det vill jag inte ta från dig som läsare. I början av romanen, som utspelar sig på 60-talet, har de kommit ut i vuxenlivet och jag upplevde det som att romanen blev ännu mer känslomässigt intensiv än i Min fantastiska väninna. Det är nästan utmattande att läsa boken i bland. Men jag kan bara konstatera att Ferrante är en mycket skicklig och välskrivande författare som har skapat en romansvit som på ett enastående sätt beskriver det splittrade Italien, en roman om kärlek, vänskap, makt, klass, kön och politik.

Ni som har läst Min fantastiska väninna har något att se fram emot. Och till er andra säger jag… Vad väntar ni på?!

Om du är intresserad av vad som händer i Italiens litteratur kan du lyssna på ett avsnitt  Open Book på BBC där utmärkta Mariella Frostrup diskuterar det med några kännare. (28 min)
http://www.bbc.co.uk/programmes/b07m4q7x

EN IRLÄNDSK MÄSTARE – COLM TÓIBIN: NORA WEBSTER – ROMAN

nora-webster

Colm Tóibin (1955-)
Nora Webster
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers. Erik Andersson
350 sidor
Norstedts

Det var en förväntansfull bokcirkel som träffades på legendariska Gyllene Prag i måndags. En av bokcirkelns medlemmar hade till min glädje valt den irländske författaren Colm Tóibins hyllade roman Nora Webster. Jag har tidigare läst hans underbara roman om författaren Henry James, The Master, och flera långa och mycket välskrivna essäer i London Review of Books. Hans lärdom och esprit är imponerande.

Tanken var att vi skulle träffats på The Dubliner och dricka Guiness för att fullfölja det iriska temat, men lågmälda litterära samtal går illa ihop med fotbolls-EM. Framförallt när vi skulle få fint besök. Bokens översättare är ingen mindre än en av Sveriges mest etablerade översättare av engelskspråkig litteratur (James Joyce, Sagan om Ringen, James Ellroy m.m.) och en stor Irlandskännare, författaren Erik Andersson. Erik och jag pluggade litteraturvetenskap ihop i mitten av 80-talet. Sedan ett par år tillbaka har vi fått kontakt igen och det var med stor glädje jag tog emot beskedet att Erik gärna kom till vår lilla sittning. Jag vet inte om det berodde på att vi mutade honom med panerad ost och tjeckisk öl, men han kom i alla fall!

Nora Webster är en mycket fin och välskriven roman med starka självbiografiska inslag. Det är också en enastående kvinnoskildring. Nora förlorar sin man Maurice, en färgstark person som dominerat familjen. Nora står helt vilse i världen. Hon har två stora döttrar och två små pojkar. Flickorna har flyttat hem hemifrån men Donal (Toibins alter ego) och Conor finns kvar. Romanen skildrar Noras sorgeprocess och hennes vardagsliv i den lilla småstaden Enniscorthy på Irlands sydostkust där alla har koll på alla. Det är en skildring av hur en stark kvinna succesivt lyckas bygga upp ett liv och få en ny start i livet. Musiken är viktig. Mötet med den klassiska musiken frigör något hos Nora som har en slumrande talang och en fantastisk sångröst.
Flera cirkelns medlemmar blev djupt berörda av romanen.

Jag upplever ofta att romaner från Irland även blir porträtt av landet. Politiken och kyrkan är starkt närvarande överallt. Nora Webster är både en skildring av den lilla staden i slutet av 60-talet och början av 70-talet, då bara det faktum att du färgade håret var uppseendeväckande, ja nästan anstötligt, och ett porträtt av Irland i en brytningstid.

Tóibin har sagt att han skriver romanen ut moderns perspektiv för att en 12-åring har inte mycket intressant att säga. Tóibin förlorades sin far som 12 -åring och hade också problem med stamning. Donal får ett stort intresse för fotografering. Han är en observatör likt Tóibin som verkar ha lagrat många bilder och minnen som han kunnat väva in i texten.

Det är välskrivet och trots att väldigt lite egentligen händer oerhört spännande. När jag väl börjat var det svårt att sluta. Jag tänkte ofta på Robert Seethalers bok Ett helt liv som jag läste just före denna bok. Det händer lite på ytan men desto mer under. Likt Seethalers huvudperson är Nora en vardagslivets hjälte. Ömsint och vackert skildrad.

Mötet med Erik var spännande. Förutom alla frågor om översättning kunde Erik på sitt underfundiga sätt, som ni som läst hans egna, utmärkta!, romaner väl känner till, ge oss nycklar in i Toibins författarskap. Hur familjer är något som varit ett tema i flera av Tóibins böcker och även essäer (En av samlingarna heter New ways to kill you mother- Writers and their families…!). Erik berättade också att Tóibin flyttade från Irland till Spanien för att kunna leva ut sin homosexualitet. Men han författarskap gick i stå när han skulle skiva om det. Det var först när han återvände till Irland och började skiva om Enniscorthy, som han kommer ifrån, som det släppte.

Tóibin fick i år The Hawthornden Prize, en mycket prestigefull utmärkelse, för romanen. Har du inte läst Tóibin än har du något att se fram emot. Jag kan också rekommendera den utmärkta filmen Brooklyn som baseras på en av hans romaner. Den var nominerad till bästa film på senaste Oscarsgalan. Jag tyckte väldigt mycket om den.

Till sist ett stort tack till Erik som gjorde detta till en mycket minnesvärd kväll!

DEN LILLA STORA MÄNNISKAN – ROBERT SEETHALER: ETT HELT LIV – ROMAN

ett-helt-liv

Robert Seethaler (1966-)
Ett helt liv
”Ein ganzes Leben”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Översättning Jörn Lindskog
150 sidor
Thorén & Lindskog

Med Tobakshandlaren (Der Trafikant) introducerades den österrikiska författaren Robert Seethaler förra året i Sverige. Det var en roman som jag läste och tyckte om. Trots det blev jag lite förvånad när jag nu läste Seethalers senaste roman Ett helt liv i Jörn Lindskogs översättning. Den var i en ännu högre klass.
Det är en tunn liten bok. Engelsmännen kallar det ”a novella” Du kan läsa din i en sittning om du vill. Och inte bara för att den är tunn till antalet sidor utan även så komprimerad, spännande och gripande att läsa. Ett helt liv på 150 sidor? Ja det är det som är det magiska med denna bok. Seethaler skriver om en enkel man och ett enkelt liv och får fram storheten i det på några få sidor.
Andreas Egger växer upp i en fosterfamilj under närmast slavliknande förhållanden. Han är stor och tyst, har inget läshuvud och inte mycket till framtid i den lilla alpbyn. När det moderna samhället bryter sig in i form av att en lift skall byggas finner Andreas sin plats i livet. Han är råstark och en mycket bra arbetare. Han finner kärleken och livet börjar bli på riktigt.
Mer skall inte avslöjas om denna vackra roman. Det är inte en dålig bedrift att på ett fåtal sidor gestalta både den lilla människans storhet och hur moderniteten bryter in i det gamla bondesamhället. Förutom under kriget lämnar Andreas dalen endast en gång. Dalen är hans universum. Han skaffar aldrig en tv för han vet inte vad hans skall med den till. Hans liv finns i naturen och bergen. Seethaler är en mycket fin naturskildrare och en för en som likt mig älskar alperna vill man bara boka nästa resa dit efter att avslutad läsning.
En recension som jag läste av Seethalers bok i engelskspråkig tidning jämförde den med två mycket bra romaner som jag läste med förra året, mästerverket Stoner av John Williams och William Maxwells ”Hej då vi ses i morgon”. Det är inga dumma jämförelser. De båda relativt korta romanerna skildrar på ett lågmält och känslomässigt intensivt sätt den enkla människans liv. Och att Seethaler är på samma nivå som dessa två böcker säger vilken klass det är på romanen.
Ett helt liv var med på ”Korta listan”i årets International Man Booker, som dock Han Kang vann
Samtidigt som Ett helt liv kommer ut kommer även Tobakshandlaren ut i pocket. Det två romanerna tillsammans med Stoner och Hej då vi ses i morgon och du har några veckors högklassigs läsning i sommar framför dig! Gratulerar!
Tack för recensionsexemplaret.

FERRANTE-FEBER?…! ELENA FERRANTE: MIN FANTASTISKA VÄNINNA

min-fantastiska-vaninnaElena Ferrante; Min fantastiska vännina
”L´amica geniale”
Utgiven 2011
På svenska 2016
Översättning Johanna Hedenberg
350 sidor
Norstedts

Alla med det minsta intresse för litteratur har knappast kunna undvika att höra talas om Elena Ferrante och den ”Ferrante –feber” som spridit sig över världen. Hennes fyra böcker om väninnorna Elena och Lila har översatts till tror jag 30 språk och hyllats av såväl läsare som tunga kritiker (tex James Wood i The New Yorker) Den sista delen i serien var nominerad till 2016 International Man Booker Award som dock gick till Han Kang för The Vegetarian (på svenska 2017).
Jag tänker inte skriva något om handlingen eller om Ferrante. Det kan du lätt googla fram om du inte redan känner till det.
Jag frågade mig: skulle jag drabbas av denna feber? Det fick jag bli varse när den bokcirkeln jag är med i valde att läsa den första delen, Min fantastiska väninna, som nyligen kommit på svenska och säljer som smör. För att fatta mig kort. Ja. Definitivt Ja! Det tog ett tag, texten smög sig sakta på mig men till slut hade den mig sitt grepp. Ferrante är en riktig berättare som skenbar enkel prosa målar dessa intressanta mångfacetterade individer. Hon tecknar en bild av den fattigas arbetarklassen i 50-talets Neapel (många gånger tänkte jag på Italiens neorealistiska filmer )med de hårda förhållanden, de stenhårda patriarkaten, Camorran, våldet, rädslan och drömmen om ett bättre liv. Det är också en fantastisk skildring av en vänskap och ett levande porträtt av en barndom.

Ferrantes roman är som den bästa tv-serie på HBO och det är inte något negativt. För skenbart enkelt lägger hon scen efter scen och berättelsen vidgas och fördjupas. Som om det fanns en egen inre logik. Det är inte romankonst där man sitter och njuter av den fantastiska prosan, för det är förrädiskt enkelt skrivet, men man behöver bara läsa om några passager för att se hur skickligt hon bygger upp det. Det är sällan som jag läser en roman där det finns samma sug som i deckare, men den här berättelsen vill jag bara ha mer av. Jag har redan börjat läsa del två. Varför skall jag plåga mig och vänta till oktober när den kommer på svenska.

Ferrante är en lättläst författare, både på svenska och engelska! En riktig berättare som jag mycket varmt rekommenderar.

INGER ALFVÉN: BERÖR MIG INTE BERÖR MIG

BerorInger Alfvén (1940-):

Berör mig inte, berör mig

Utgiven 2015

318 sidor

Bonniers förlag

När det var dags för en nästa bok i vår bokcirkel föll valet på Inger Alfvéns Berör mig inte berör mig.

Inger Alfvén är en författare som varit med länge. Hon har många romaner bakom sig och fått flera utmärkelser. Hennes genombrott var S/y Glädjen från 1979 som filmatiserades. Jag minns den som en bra film. Alfvén nämns med respekt men jag vet inte om jag har rätt i att hon inte räknas som en av de stora kvinnliga svenska romanförfattarna i den generationen, i nivå med tex Kerstin Ekman, Sara Lidman och Birgitta Trotzig. Det var dock med viss spänning jag såg fram emot att läsa detta etablerade men för mig okända namn.

Berör mig inte, berör mig är hennes senaste alster och kom ut 2015. Den skildrar fyra personer vars livsresa knyts samman i ramens sista del då alla hamnar i Indien.

Det börjar bra. Första avsnittet handlar om Laurence, en dessa typer vi ser ofta i medierna, en Vd för ett stort företag med enorm rikedom och makt. Nu har han gått i pension och hans cancersjuka fru ligger för döden. Laurence som har haft sin framgång som en sköld, krakelerar sakta och obehagliga sanningar kommer krypande ur hans inre.

Efter 20-30 sidor börjar jag ana oråd. Är det inte lite stereotypt, lite klyschigt? Det var dock en helt ok inledning av romanen. Det är med person nummer två, den narcissistiska skådespelar-wannabeen Bea, med ett eventuellt Hollywood-kontrakt, som det började bli riktigt illa. Schablonerna och klyschorna stod som spö i backen. Alfvén skriver sida upp och sida ned och beskriver hur hon tänker och lever. Det blir märkligt syntetiskt. Alfvén beskriver men gestaltar inte, litterärt går det på tomgång.

Nästa kapitel handlar om frånskilda Gunnel som nu går i pension och är övergiven av man familj och liv. Det blev inte bättre. Men ännu värre blev det med avsnittet med Niklas, den strulige unge mannen som hoppat av skolan utvecklat ett dataspel som blivit en succé och nu satt i USA framgångsrik men tom. Han åker till Indien för att meditera och finna sig själv.

Bokens sista kapitel handlar om hur alla dessa individer springer på varandra, hur tusan det nu kan gå till i ett land av Indiens storlek, och det blir någon form av avslut. Jag hade hoppats att det skulle hända något när romanen skulle tvinnas samman, men icke. Det är en synnerligen doftlös skildring av Indien där dessa schabloner till gestalter möts och romanen rinner ut i ett stort jasså.

Romanens titel inbjuder till frågan: Blev du berörd? Tyvärr inte ett jota. Om man finner denna bok om några hundra år kan den vara en bra kartläggning av de våndor och problem några medelklassmänniskor i den del av i-världen som är Sverige bär på.
 Som litteratur är det pratigt, klyschigt, fyllt av schabloner. Den litterära konstruktionen är tydlig. Hon kommer tyvärr inte längre och djupare än i en psykogispalt en tidning eller en längre intervju i en dagstidning.
Hade vi inte haft denna bok i läsecirkeln hade jag slutat efter 50 sidor… Det säger väl det mesta. Det blir intressant att höra vad de andra tycker.

____________________________________________________

Det visade sig att av de nio som var med på dagens bokcirkel var det endast en som tyckte om den. Och det mycket! Resten av gruppen sågade den mer eller mindre vid fotknölarna. Några hade läst henne tidigare och mindes Alfvén som en god författare, men att detta var ett bottennapp. Betyget blev 3 på en 10 gradig skala.