NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: VILLA TRISTE

Villa TristePatrick Modiano (1945-)
Villa Triste
”Villa Triste”
Utgiven 1975.
På svenska 1977
Översättning: Ann-Marie Edéus
Pan/Norstedts

Villa Triste är den fjärde romanen Patrick Modiano publicerade. Den vann Prix de Libraires. Jag läste den 1981 och har noterat betyget ”Bra”, men minns inget av den. Nu när nobelpriset är hans ville jag friska upp det bedrägliga minnet. Minnet är som de flesta kritiker påpekat ett av hans viktigaste teman.

Till min stora förvåning utspelar sig romanen inte i Paris utan på en semesterort nära den schweiziska gränsen under tiden för Algerkriget (1954-1962).En liten småstad död på vintern men som lever upp på sommaren när alla fashionabla kändisar och turister dyker upp för baler, skönhetstävlingar, tennismatcher och en massa champagne.

I centrum för berättelsen finns en ung man 18 år Victor Chmara, med ett påhittat namn och en konstruerad historia. Han har flytt från Paris, vi vet inte riktigt varför, då han vill komma undan sin rädsla. På ett hotell lär han känna den unga sköna skådespelerskan Yvonne Jacquet och hennes udda vän Reine Meinthe, som visst är läkare, eller är han det? Hans göromål är höljda i dunkel. Victor dras in i denna ”demi-monde” av eleganta hotell, fina middagar och galanta fester. Victor och Yvonne blir ett par och han börja planera för en gemensam framtid.
Nu, tolv år senare, undrar Victor vad som hände och var Yvonne, hans stora kärlek, finns. Greppet känns igen ifrån Nätternas gräs, den första Modiano jag läste.

Det händer egentligen inte mycket i boken. Modiano beskriver livet på den fashionabla orten, men inga händelser av större tyngd, men ändå så dras jag fullständigt in i boken. Han skriver så mästerligt, inte lika koncenterarat som 37 år senare, men med samma undflyende  och sinnliga kvalitet. Trots alla exakta detaljer som gatunamn, byggnader och personer så upplever jag det ändå som nästan som en dröm. Det fanns mycket som jag kände igen ifrån Nätternas gräs. Modiano har självfallet utvecklats som författare, men grunden fanns redan här. Modiano har en anmärkningsvärd förmåga att vara oprecist precis. Efter avslutad läsning så inser jag att jag känner personerna, men vet egentligen fortfarande lika lite om dem. De försvinner in i skuggorna.

Har finns teman som tydligen återkommer hos Modiano, den frånvarande fadern, skumraskaffärerna under kriget, men boken kan nog lätt avfärdas som en nostalgisk bagatell. Hotet från Algerkriget känns inte speciellt påtagligt, nästan pålagt.
Det är så lätt att läsa Modiano snabbt, så flyhänt som han skriver, men då kan man missa livskänslan och poesin i hans konst. Hur han fångar ett ögonblick, en gest.. Det är så vackert!  Han har också den goda smaken att skriva korta böcker. Inte ett onödigt ord!

Efter att ha läst två av hans böcker så väntar jag bara på att sätta tänderna i nästa bok. Inget dåligt betyg åt Modiano och Svenska Akademin! Bra val!

Vi får hoppas att Norstedts även ger ut denna lilla roman igen. Annars får du gå på bibliotek!

Här kan du läsa vad jag skrev om Nätternas gräs.

Annonser

EN MANISK MÄSTARE – THOMAS BERNHARD: KORRIGERING

korrigeringThomas Bernhard (1931-1989)
Korrigering
”Korrektur”
Utgiven 1975
På svenska 2014
Översättning: Jan Erik Bornlid
357 sidor
Tranan

Om någon skulle fråga mig om några av mina favoritförfattare skulle jag bland andra nämna den ojämförlige Thomas Bernhard. Ändå har jag inte läst mycket av honom. Fyra, fem böcker av de uppemot tjugo som finns på svenska. Det kan låta paradoxalt, men att läsa Bernhard är att ge sig in i en värld fylld av sådan frenesi, starka känslor, sådana krav på en total uppriktighet, formulerat på en knivskarp prosa som forsar fram över sidorna. Han har ingen dialog, inga stycken, texten går sida upp och sida ned. Bernhard är en manisk författare, men också en helt fantastisk prosaist. Har kommer ett exempel. Något extremt även för Bernhard, men mycket typiskt:

”Jag tänkte att Höllers idag förmodligen förhöll sig på samma sätt gentemot mig som de förhållit sig gentemot Roithamer, i det ögonblick jag flyttade in i den höllerska vindskammaren hade jag inbegripits mekanismen för deras förhållande gentemot Roithamer, förmodligen blir alla som nu, efter Roithamer, bor i den höllerska vindskammaren och nu bor jag i den höllerska vindskammaren, att andra ändå kommer att bo i den höllerska vindskammaren efter mig, tänkte jag, även om Höller förnekar det, sådana människor, lämpade för den höllerska vindskammaren, som bor i den höllerska vindskammaren, efter Roithamer blir alltså alla inbegripna i den förhållningsmekanism som gällde när Roithamer bodde i den höllerska vindskammaren, och det föreföll mig också som om Höllers inte betraktade mig som något annat än den som kommit i Roithamers ställe”. (Sid 112-113)

Den som pratar är romanens berättarjag som fått i uppdrag att gå igenom vännens efterlämnade papper, ”Om Altensam och allt som hör ihop med Altensam med särskilt beaktande av konen”. Roithamer, en berömd vetenskapsman, har i hemlighet ägnat sig i sex år åt att konstruera och bygga en kon som en gåva till hans älskade syster, en kon som till fullo skall spegla hennes personlighet.
Roithamer, som är verksam i Cambridge, har funnit att den enda plats där han kan tänka klart och få den kraft han behöver för att genomföra sitt oerhörda projekt är i ”den höllerska vindskammaren”. Höller är en barndomsvän till Roithamer och författaren. När systern får denna gåva insjuknar hon och dör. Roithamer tar därefter livet av sig.

Bernhard var kände en stor samhöriget med Wittgenstein och Roithamer har en del drag gemensamt med honom. Uppvuxen i en rik, mycket dysfunktionell familj, med psykisk sjukdom och självmord och verksam i Cambridge. Wittgenstein byggde ett hus till sin syster på Kundmanngasse 19 i Wien som räknas som en av de viktigaste byggnaderna under 1900-talet i Österrike.
Dock enligt Bernhard är det inte om roman om Wittgenstein, utan en hans liv var en inspiration.

Kundmanngasse 19

Kundmanngasse 19

Boken består av två delar. Redan på första sidan berättar Bernhard hela handlingen i romanen som han sedan vrider o vänder på på sitt oefterhärmeliga sätt.
I första delen ”I den höllerska vindskammaren” tecknas porträttet av Roithamer hans liv, hans familj, hans uppväxt. Vi får hela bakgrunden till hela historien.
Andra delen, ”Gallra och sortera” är Roithamers egna anteckningar när historien åter berättas men med hans egna ord, som han korrigerar och korrigerar och korrigerar och korrigerar så att att till slut så finns bara den sista korrigeringen kvar: självmordet. Det är en helveteskildring inifrån det Österrike som Bernhard så hatade, den hårda preussiska moralen, förljugenheten, hyckleriet, tystnaden, barnuppfostran som straff.
Bernhard är ju känd som den störste häcklaren av det österrikiska samhället. Ein Nestbeschmutzer, en som kackar i eget bo, hatad av många österrikare.

Du som läser detta kanske tänker att varför skall jag läsa denna dysterkvist. Jag skulle inte rekommendera Korrigering till dig som inte läst Bernhard. Den är tjock och mastig, krävande och tematiskt avancerad även för en som tidigare läst och uppskattat honom. Då rekommenderar jag att du tar en av hans lite mindre böcker, tex den lilla pärlan Skoghuggning eller Orsaken, den första boken i hans självbiografiska svit. Risken är stor att du som jag sugs in i hans musikaliska prosa, hans skarpa blick och mitt allt detta, en befriande humor. Jag har skrattat många gången när jag läst hans böcker.

Bernhard hade nog fått nobelpriset om hans inte avlidit 58 år gammal. Då slutade Norstedts ge ut honom. Han var omöjlig att få tag på i antikvariaten och om han fanns så var han dyr! Jag undrade i många år varför ingen då ville ge ut honom. Vi får tacka Tranan som tagit upp stafettpinnen!
Och sist men inte minst. Det är bara att ta av sig hatten för Jan-Erik Bornlids fantastiska översättningar. Det är bara att hoppas på mer!

Här kan du se en intervju med Bernhard, men hans österrikiska dialekt är inte helt lätt….

Thomas Bernhard

Thomas Bernhard

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: NÄTTERNAS GRÄS

Omslag_Natternas-grasPATRICK MODIANO (1945-)
Nätternas gräs
”L’herbe des nuits”
Översättning Anna Säflund-Orstadius
Utgiven 2012
På svenska 2013
125 sidor
Elisabeths Grates förlag

Det kanske var något som låg i luften och surrade lite tyst och stilla. Hur kom det sig annars att jag ganska nyligen plockade ut en tunn roman från bokhyllan som jag läste 1980 och tänkte att den skulle jag vilja läsa om. Det var Patrick Modianos Villa Triste. Några veckor senare på bokmässan köper jag Nätternas gräs i Elisabeths Grates monter. Sedan får han nobelpriset, vilket var lika oväntat för mig som för de flesta andra.
Att jag först läste honom berodde på att min klassföreståndare på gymnasiet, Solveig Walfridsson var frankofil. Modiano var hennes favorit, vilket inspirerade mig att läsa honom.

Under helgen har jag nu njutit av en riktigt bra bok för det är nämligen Nätternas gräs. Och för alla som läst något de senaste dagarna om hur Modiano skriver, hans tematik m.m. kan jag bara säga att det stämmer det ni läst.

På en suggestiv, mycket vacker och precis prosa med korta meningar så målar han upp ett Paris med exakta gatunamn och adresser som finns men som samtidigt är så undflyende som i en dimma eller i en dröm. Vi får följa Jean som 40 år efter en sin korta förälskelse i Dannie försöker rekonstruera vad som egentligen hände och vem hon var. Till sin hjälp har han en anteckningsbok med en massa exakta uppgifter, men de hjälper honom föga. Spåren är otydliga, går ibland inte att tolka eller förstå, minnet spelar honom spratt. Händelser som verkade vara oväsentliga, information som verkade vara ointressant skulle kanske givit honom de nycklar han behöver. Han ångrar alla frågor han inte ställde eller inte var envis nog att få ett svar på.

Romanen börjar som en kärleksroman men som tydligen ofta hos Modiano så dyker ett brott upp, ett hot glider in och romanen får ett deckarelement, men tro inte på att du får ett svar…. Hela romanen svävar fram i en poetisk ovisshet som är så tilltalande.

Nattens gräs är en tunn liten volym, oerhört kondenserad och fylld av melankoli. Men det är inte en nostalgiskt bok. Det är inga trevliga miljöer han målar upp. Dannie rör sig bland divierse skumraskfigurer vars verksamhet vi aldrig får grepp om. Modianos filmiska prosa fick mig att känna mig som i en svartvit fransk film från 40-talet där Jean Gabin skulle komma in på kaféet vilken sekund som helst.

Modiano skriver förrädiskt enkelt om svåra saker. Jag kommer jag bära med mig denna roman. Dessutom har han den goda smaken att skriva korta böcker, hur många av de tjocka klumpar till romaner som vi ofta läser i dag håller den spänning vid liv som Modiano lyckas med på 130 sidor. De är inte många.

Om du har det minsta kärlek till Paris så kommer du som jag vilja beställa en flygbiljett till i morgon. Som ofta påpekats så är Paris egentligen huvudpersonen i Modianos romaner och det är ett njutning att följa med honom på dessa vandringar. Denna bok gav mig verkligen mersmak så det kommer bli mer Modiano framöver!

ÄNNU EN INTRESSANT NY RÖST FRÅN BRASILIEN – DANIEL GALERA: MED BLOD I SKÄGGET – ROMAN

med-blod-i-skaggetDaniel Galera: (1979-)
Med blod i skägget
”Barba ensopada de sangue”
Utgiven 2012
På svenska 2014
Översättning: Örjan Sjögren
415 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vinnare av São Paulo Prize for Literature 2013

Efter att ha avslutat Laub så damp denna bok ned i lådan. När jag läste antologin Ljud av steg kontaktade jag dess översättare Örjan Sjögren och frågade efter lästips. Örjan rekommenderade denna bok som han nyss översatt.

Daniel Galera
Daniel Galera är också en relativt ung och ny röst på brasilianska litterära scenen. Han är född 1979, uppvuxen i Porto Alegre och är även verksam som förläggare. Han anses var en av den mest inflytelserika författarna i den unga brasilianska litteraturen. Med Blod i skägget fick Galera sitt genombrott. Även Galera, likt Laub, är med i ”The Best of Young Brazilian Novelists” som Granta publicerade 2012.

Romanen inleds med att huvudpersonen, vars namn vi aldrig får reda på, så låt oss kalla honom ”H”, träffar sin lätt nedgångne far. Fadern berättar att han kommer ta livet av sig och det är inget sonen kan göra för att hindra honom. Innan de skiljs för sista gången så pratar de om farfadern Gaudério som mördades i staden Garopaba under mystiska omständigheter, någon kropp fann man aldrig,  ”H” har aldrig träffat sin farfar men får en fotografi på honom. ”H” har en märklig sjukdom prosopagnosi. Han kan inte komma ihåg ansikten, Han minns människor på deras händer, gången, doften, rösten, ja de detaljer som fångar hans uppmärksamhet. Jag trodde först att detta var ett litterärt påhitt men icke, sjukdomen finns!

”H” är en solitär som vill, komma bort från staden, sin familj och sitt liv för att vara själv och nära havet. ”H ” har tidigare varit professionell triatlet och har ett nära och sinnligt förhållande till vatten och havet. Han får jobb som få jobb som simlärare. Han hittar en bostad nära vattnet där han slårs sig till ro.

Daniel_Galera

Daniel Galera

Utan att egentligen veta varför så börjar ”H” fråga efter sin farfar som han förövigt är mycket lik till utseendet. Han möter ett kompakt motstånd och  en rädsla. Succesivt börjar han förstå att farfadern var en illa omtyckt och mycket aggressiv person. Det som med hände honom vill hela staden glömma. Många har pratar med säger att i Garopabo kan man få den bästa livskvaliteten, men under ytan finns det mycket mörker och våld.

Garopaba

Garopaba

”H”:s letande efter farfadern är den tråd på vilken Galera spinner sin berättelse, men där finns så mycket mer. Det är inte en thriller även om det finns ett spänningsmoment. När ”H” flyttar till staden så är det slutet på badsäsongen, Garopaba är en känd turistort, men som många andra orter kämpar den med att få verksamheten att gå runt året om. Det småskaliga fisket håller på att ersättas av ett industriellt utfiskande av vattnen. Staden håller på att somna in. VI får följa ”H” hur lär känna staden, möter olika invånare, blir förälskad, gör slut eller bli dumpad, vi följer hans arbete som tränare, alla hans simturer och träningsrundor. Det flödar sida upp och sida ned och jag började undra vart alla utvikningar och möten skulle leda till. Jag tänkte att boken kanske skulle mått bra att av koncentreras lite. Men efter ett tag så inser jag hur skickligt han har tecknat en hel stad, ett sätt att leva, en kultur bortanför samba, glitter och bortom det exotiska, det är ett litet våldsamt, vidskepligt och spännande land han visar upp.

Galeras språk är oerhört visuellt, fullt av detaljer och skärpa. Engelsmännen brukar säga att en roman har ”a sense of place” något som jag inte vet att översätta. Sällan har jag läst en bok där platsen är så närvarande. Hans förmåga att gestalta naturen ffa livet i havet är häpnadsväckande. Galera måste var en mycket erfaren simmare själv. Hans förhållande till vattnet och havet är rent sensuellt.

Romanen utvecklar sig till att få närmast mytiska drag, en historia om en hjälte som trots sitt handikapp oförtröttligt fortsätter med sin kamp att förstå sin bakgrund, vem han är och till slut lär sig att han måste hantera den hand som ödet givit honom.

Slutet i romanen är kraftfullt och när jag lade med boken var jag lätt bedövad av att ha läst en så välskriven, rik och mångskiftande roman, full av intryck och bilder. Det finns inga likheter mellan Laub och Galera mer än att båda kommer från södra Brasilien och båda är mycket intressanta författare som vi skall hålla ögonen på

Tack Norstedts för recensionsexemplaret.

NOMINERAD TILL DEUTSCHER BUCHPREIS 2007 – SABINE GRUBER: MIRA OCH IRMA – DEN ANDRA KVINNAN

mira-och-irma-den-andra-kvinnanSabine Gruber (1963-)
Mira och Irma – Den andra kvinnan
”Über nacht”
Utgiven 2007
På svenska 2014
Översättning Jörn Lindskog
288 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Recensionsexemplar

Denna roman, som kommer ut idag, är den andra boken på kort tid från Thorén & Lindskog som jag läser med två historier som knyts ihop på slutet (Benjamin Stein: Den vita duken). Fast här slipper man dock vända på boken! Här är det vartannat kapitel som gäller. Och där slutar likheterna!

Kort om handlingen.
Irma arbetar som kulturjournalist. Hennes nuvarande projekt är en längre artikel om yrken som har eller håller på att försvinna som tex. sättare och perukmakare.
Irma är ensamstående med Florian, 3 år. Han är ett resultat av tillfällig romans med Rino, en italienare. Rino har efter deras träff gått upp i rök. Florian har aldrig träffat sin far och Rino vet inte heller om att han finns.

I början av romanen får Irma ett efterlängtat samtal. Det har kommit in en njure så att hon kan opereras. Det är äntligen hennes tur. Kan det vara så fantastiskt att hon efter alla dessa år skall slippa att leva med hjälp av dialys, att hon skall slippa leva på en nåder. Men att ha en annan människa i sig, att en annan människas död är förutsättningen för Irmas liv, sätter igång en störtflod av existentiella och moraliska funderingar hos henne.

I den andra berättelsen möter vi Mira (Irma baklänges!) som lever i Rom. Hon lever i ett äktenskap som har helt gått i stå. Mira arbetar natten på ett äldreboende. En av hennes patienter är en aggressiv herre som heter Lucchi. Han får då och då besök av sin systerson Rino (som Irma har ett barn med). Rino, som är en Don Juan, fastnar för Mira och börjar uppvakta henne. Först stöter Mira bort honom för att successivt släppa efter, smickrad och i behov av förändring i sitt liv.

Mer skall jag inte berätta mer om handlingen. Allt eftersom undrade jag, när boken sakta gled fram, hur hon skulle tvinna ihop detta. Och hon går det så snyggt att hela romanen öppnas upp och fördjupas.

Sabine-Gruber-2011-10-1Web

Foto Claus Gretter

SABINA GRUBER
Sabina Gruber är född 1963 i Meran i Sydtyrolen, den tysk-talande delen i norra Italien (där de gör bra viner, i Alto Adige!). Efter studier i Innsbruck och Wien, så arbetade hon som lektor på Universitetet i Venedig. Sedan 2000 bor hon åter i Wien och är verksam som författare. Han har givit ut tre romaner, varav denna är den senaste, poesi och essäer. Gruber har en hel bunt utmärkelser och stipendier i sin meritförteckning.
Läs mer om henne på http://www.sabinegruber.at.

Detta var en paradoxal läsupplevelse för mig. Jag såg tidigt i boken att det var en skicklig författare. Gruber har en poetisk känsla för detaljerna, en precision i beskrivningarna som gör miljöerna levande med några få pennstreck. Gruber är mycket bra på att beskriva det vardagliga, det enkla livet. Men efter ett tag så börja jag känna mig lite uttråkad, det blev så mycket vardag. Det gällde framförallt det som handlade om Miras arbete inom vården. Eftersom jag själv har en hel del erfarenhet av det så blev det alltför förutsägbart.
Jag tyckte också att personbeskrivningar ibland var farligt nära klichéen.

Det fanns dock andra delar som var starkare. Tomheten i Miras äktenskap, och beskrivningen av de ritualerna i en död relation kröp in på kroppen på mig. Även tankarna kring organdonations etiska problem var intressanta.
Men jag kände att jag inte riktigt kunde tända till på romanen. Jag undrade efter alla fina recensioner i jag sett i tyska tidningar och höga betyg på amazon.de, vad är det jag missat?
Så kom slutet där hon så fint knyter ihop säcken och romanen öppnar sig för mig. Då händer det som är ovanligt för mig, att ju mer jag tänkte på den, för det gjorde jag, desto bättre blev den.
Berättelserna om två starka kvinnor, mitt i livet som drabbas av stora av stora påfrestningar och behöver omvärdera sina liv. Detta är en bok om kroppen och döden. Beskrivningarna av åldrandet och kroppens förfall hos Miras patienter, och vad det väcker hos oss, är fylld av smärta.
Det finns en parallell till det som Irma skriver om yrken som håller på att dö ut, om de hantverkare hon intervjuar vars kompetens nu inte är något värd.

Det är en bok om kärlek, trohet och att våga stå för den du är. Det skulle inte förvåna mig om jag läser om den här boken, för jag tror den vinner på det. Med facit i hand så kommer jag nog att hitta mycket mer i den. Så kan det gå!!
Jag kan gott tänka mig att läsa mer av Gruber.

ETT NYTT SPÄNNANDE FÖRFATTARSKAP FRÅN BRASILIEN – MICHEL LAUB: ATT FALLA – ROMAN

Att fallaMichel Laub (1973-)
Att falla
”Diaorio de queda”
Utgiven 2011
På svenska 2014
176 Sidor
Översättning: Fredrik Ekelund
Bonniers förlag
Recensionsexemplar

Idag ges denna mycket intressanta roman ut på svenska. Jag hoppas den får många läsare.
Laub kommer att besöka Bokmässan I Göteborg. Jag ser fram emot att höra honom prata om boken.
Här kan du läsa min recension:
http://www.kulturdelen.com/2014/08/29/20396/

Michel Laub

Michel Laub

 

 

 

 

 

 

EN MAGISK RESA FRÅN COLOMBO TILL LONDON – MICHAEL ONDAATJE: THE CAT´S TABLE – ROMAN

the-cats-table

Michael Ondaatje (1943-)
The Cat´s Table
Utgiven 2011
360 sidor

Michael Ondaatje, den lankesisk-kanadensiska författaren, vann internationell berömmelse med romanen Den engelske patienten. För den fick han Booker-priset 1992. Boken filmatiserades och fick en drös av Oscars. Även jag såg och tyckte om den men kommer inte ihåg mycket av den.

Jag tror att första gången jag egentligen hörde talas om honom var på en resa till Irland. Jag träffade en familj från Sri Lanka som bott i Dublin i 25 år. Kvinnan, en psykolog, sade att Ondaatjes bok Running in the family (Resan hem) var en underbar beskrivning av livet på ön. Jag lade det på minnet men mer blev det inte. Ondaatje var ytterligare ett namn på den kilometerlånga listan över intressanta författare som säkert är mycket läsvärda men som jag aldrig kommer komma till. Inte förrän nu då det bestämdes att Kattens bord skulle bli nästa bok i bokcirkeln.

När jag själv inte väljer boken så är jag alltid både lite spänd och förväntansfull, undrande om jag kommer tycka om boken. Nu behövde jag inte oroa mig. Alla bokläsare känner nog igen känslan av att redan på första sidan känna att detta är något bra, lässuget kommer igång, den undrade kanske kritiska blicken väjer undan, du känner att du är i trygga händer. Det var något i omsorgen om det vackra språket, blicken, ja, magin som fångade mig direkt. För det är en bok fylld av magi han skrivit, barndomens magi

Boken utspelar sig 1954, på en båtresa  på passagerarfartyget ”Oronsay” från Columbo till London. Den 11-årge Michael, eller som han kallas Mynah, reser för att återförenas med sin mamma som han inte sett på ett par år. På båten blir han vän med bråkstaken Cassius och den lågmälde hjärtsjuke Ramaddhin. De är alla placerade på Kattens bord, det bord som ha lägst status på båten. Runt det bordet finns en färgstark samling individer. Mazeppa, barpianisten som varit i alla världens hörn och var med om det mesta i världen, sant eller påhittat, vem vet?, den hemlighetsfulla Miss Lasqueti, som transporterar hem duvor till England och visst har försänkning i Whitehall, Mr Daniels, en botanker som tagit med sig en hel trädgård nere i fartygets botten där det finns många växter båda farliga o ofarliga. Ja, jag skulle kunna fortsätta. Men de blir inga lustigkurrar även om det finns mycket humor. Det finns en kärlek och omsorg om karaktärerna som smittar av sig på läsaren.

Michael Ondaatje

Michael Ondaatje

De tre små killarna är längt ned hierarkin och ingen bryr sig om dem. Mynah har i och för sig en moster i första klass som skall hålla ett öga på honom, men hon är mer intresserad av sin bridgepartier och ägnar honom ett förstrött intresse. De utforskar hela båten från botten och in i första klass, lyssnar och lär och får var med om små och stora äventyr. Bland det mest fascinerade för den är varje natt då en fånge, troligen vid namn Niemayer, tas ut i sin kedjor för en nattpromenad.

Ondaatje gestaltar verkligen barndomens magi, just innan vuxenheten bryter in. Helt plötsligt så visar det sig emellertid att detta inte bara är en barndomsskildring. Vi får möta Michael, författare boende i Kanada!, i nutid och höra historierna om vad som hände efteråt med trion, hur denna resa påverkade deras liv, ja helt enkelt blev en upplevelse som formade dem. Skickligt väver Ondaatje ihop de olika tidsplaneran, romanen djupnar och tar verkligen tag i denna läsare. Ondaatje gjorde själv denna resa som 11-åring men hävdar att det mesta är glömt så det är allt igenom en roman, men så atmosfärrik som denna roman så är så var det nog en del som låg kvar.

Detta är inte det sista jag läser av Ondaatje, det var länge sedan jag fick en så stark lust att kasta mig över fler böcker av samma författare som jag just läst ut en roman av.

Kattens bord finns på svenska utgiven av Natur o Kultur i översättning av Nille Lindgren.

Här kan du se en intervju med Ondaatje om boken.
https://www.youtube.com/watch?v=x3xjNXN–j0

EN LABYRINT MED TVÅ INGÅNGAR – BENJAMIN STEIN: DEN VITA DUKEN – ROMAN

den-vita-duken 1BENJAMIN STEIN (1960-)
Den vita duken
”Die Leinwand”
Översättning Jörn Lindskog
221 + 212 sidor.
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Den här romanen liknar troligen inget du läst tidigare. Du kan börja på ena hållet. När du läst ett eller flera kapitel så kan du vända på den och börja på andra hållet. Sedan kan du växla fram och tillbaka till slutet där de båda historierna vävs samman. Du kan välja helt själv. Krångligt? Inte alls. Inte mer än att se en film med en eller flera parallella historier. Det ger en spänning varje gång du skall vända. Båda historierna tog tag i mig så jag hade svårt att vända till andra sidan, men det var en del av äventyret. Jag valde att läsa ett kapitel i taget i varje del.

Stein

Benjamin Stein

Den ena berättelsen handlar om Jan Wechsler, en 40-årig författare och förläggare, uppvuxen i forna Östtyskland, gift och med 2 barn. En dag får han en påringning. Utanför hans dörr står ett bud som vill lämna tillbaka en väska som försvann vid en flygresa en tid tillbaka. Jan vill inte ta emot den, den liknar en av hans väskor, men den är inte hans. Dock hamnar den i Jans lägenhet. Det visar sig att han har en namne, som också är författare.
Denne ”Jan 2” har bla skrivit en omtalad bok där han bevisade att en mycket framgångsrik bok från en judisk överlevande från andra världskriget är ett falsarium. Författaren heter Minsky. Problemet för ”Jan 1” är att när han försöker få klarhet i förväxlingen så blir han allt mer förvirrad. Det finns mycket som pekar på att han även är den andre Jan Wechsler, en man med en helt annan bakgrund!

Den andra berättelsen handlar om Amnon Zichroni. Han är en psykiater, utrustad med gåvan att kunna gå in i människors minnen och leva med i deras trauman. Det är Zichroni som övertalar Minsky att skriva denna ned sina minnen.

I romanen så utgår Stein från en verklig händelse. 1995 avlöjades en historiker att Binjamin Wilkomirskis prisbelönta bok Brottstycken var ett falsarium. Här kan du läsa mer om det.

Mer vill jag inte berätta om handlingen för det får du upptäcka själv. Det är en roman som drivs på att den intensiva handlingen och jag vill inte förstöra nöjet för dig,
Jag tyckte mycket om att läsa denna bok om sanning, minne och identitet. Men det är mer än så, en salig blandning av två utvecklingsromaner, psykologisk spänningsroman och lite av en thriller, välj själv!

Både Jan och Amnon är djupt troende som lever i enlighet med sin tron. Stein skildrar med stor kunskap och inlevelse det judiska livet vilket jag fann mycket intressant. I Jans fall dessutom hur det var att växa upp som jude i det totalitära Östtyskand (om Jan nu var uppvuxen där…!)

Visst, han kanske är lite väl infallsrik och tar en eller två svängar för mycket, men det står jag ut med. Boken är både underhållande och spännande mitt i allt det allvarliga. Det finns ett bra driv i berättelsen och jag verkligen sögs med i den. Det var en perfekt medicin mot en tråkig helg med halsinfektion och beordrad tystnad!

När jag pratade med översättaren Jörn Lindskog på bokmässan förra året så var han entusiastisk över att få ge ut denna bok. Det är lätt att förstå varför! (Dessutom är personen på omslaget på Zichroni-delen misstänkt lik herr Lindskog!)

Tack Thorén o Lindskog för recensionsexemplaret.

BOOKER-PRISET 2012 – HILARY MANTEL: FÖR IN DE DÖDA – ROMAN

for-in-de-dodaHilary Mantel (1952-)
För in de döda
Utkom 2012
På svenska 2014
Övers: Jesper Högström

412 sidor
Weylers förlag
Recensionexemplar

För andra sommaren på raken så blandar jag stor cykelsport med stor romankonst: Tour de France och Hilary Mantel!
Inte en oäven blandning. Och båda tar mycket tid!
Kampen i klungan för att hjälpa fram sin kapten kan lite långsökt få mig att tänka på likheten med det politiska livet som det skildras på film och i litteratur!

Här kan du läsa mina tankar om boken:
http://www.kulturdelen.com/2014/08/02/historisk-roman-for-in-de-doda/

 

 

ETT BORTGLÖMT MÄSTERVERK – JOHN WILLIAMS: STONER – ROMAN

StonerJohn Williams (1922-1994)
Stoner
Utgiven 1965
På svenska 2014
290 sidor
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Natur & Kultur
Recensionexemplar

Kan man få in en hel människa liv i en relativt kort roman, sparsmakad skrivet utan stora åthävor. En som lyckats med det är John Williams i vad som kanske är vårens mest hyllade roman. Det är dock ingen ny bok. Stoner kom ut 1965. Såldes i 2000 exemplar och var utgången året därpå. Outgrundliga äro litteraturen vägar för utan något pris eller filmatisering i ryggen så börja ryktet om boken spridas. Själv läste jag en artikel av Julian Barnes i The Guardian för över ett år sedan och köpte boken omgående.
http://www.theguardian.com/books/2013/dec/13/stoner-john-williams-julian-barnes

Det är dock svårt att hinna läsa böckerna i den takt som jag köper dem så den var oläst när jag fick ett recensionsexemplar av Natur och Kultur. Det var spännande att kunna växla mellan det engelska originalet och Rose-Marie Nielsens översättning.

Stoner är berättelsen om bondsonen fostrad av hårt arbete på åkern i början av 1900-talet. Han får möjlighet att studera och upptäcker en kärlek till litteraturen. Stoner börjar forska och slutar som lärare på University of Missouri där han arbetar i hela sitt liv. Har gifter sig med Edith. De får en dotter. Deras äktenskap blir synnerligen olyckligt. Han genomlever två krig. När han är död så är det knappt någon som kommer ihåg honom och det finns inte mycket kvar som påminner om honom

Det misslyckade äktenskapet är bara en av de stora påfrestningar som möter Stoner under hans liv, men jag vill att du själv upplever dem när du läser boken. Stoner härdar ut alla dem med moral, integritet och stoiskhet. De påminner om hur hans föräldrar kämpade för att överleva på den lilla lott av svårbrukad jord som var deras liv.

Är romanen en berättelse om en misslyckad människa och ett förspillt liv?  Det är en roman med mycken är en tragik och ofta mycket stark att läsa, men det är också en roman om kärlek. Inte bara den romantiska kärleken, utan om kärleken till ett barn, till litteraturen, det goda arbetet, förmågan att ge sig hän, stoltheten över att leva efter sin egen moraliska kompass, även när det kostar på.

Det är svårt att tänka sig Stoner som en lycklig man men John Williams i en av de få intervjuer han gav beskrev honom som en lycklig man, en riktig hjälte. ”He had a better life than most people do, certainly. He was doing what he wanted to do, has some felling for what he was doing, He was a witness to values that were important…” (Hämtat från John MacGaherns förord till utgåvan från NYRB Classics.)

Det är alltid svårt att förhålla sig till en bok som har hyllats så mycket som Stoner har. Det är dock bara för denna läsare att kapitulera. Den är som en välslipad diamant, så perfekt avvägd, så skimrande vacker. Williams har en självlysande prosa, rak och ganska enkel men vacker och melodisk. Det är inte en roman med stora åthävor utan de dramatiska händelser smyger sig på och den kraften i dem blir så mycket större. Det finns passager som tar andan ur mig men sin skönhet och tragik. Romanen är dessutom en klassisk skildring av universitetslivet i USA under första halvan av 1900-talet.

På omslaget till min amerikanska utgåva så finns en bild, något beskuren, av en målning av den amerikanske konstnären Thomas Eaking. Den heter The Thinker: Portrait of Louis N. Kenton och är från 1900. Jag tycker det är en perfekt bild illustration av romanen. Den introverta kraft och styrka, men också blygsel som bilden utstrålar fångar Stoner på pricken.Stiner nyrb

Boken är en njutning att läsa i original, men i Rose-Marie Nielsens mycket säkra händer så blir det inte sämre att läsa på svenska, bara annorlunda.

Så bli inte misstänksam över alla hyllningar utan köp och läs! Williams är en bortglömd mästare.

 

 

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN BRASILIANSKA LITTERÄRA HIMLEN. VINNARE AV JOSE SARAMAGO-PRISET – ADRIANA LISBOA: COLOMBINES KYSS – ROMAN

Columbines kyssAdriana Lisboa (1970-)
Colombines kyss
”Um beijo de Colombina”
Utgiven 2004.
På svenska 2005
Översättning: Örjan Sjögren
180 sidor
BocaPocky förlag

Kärleken, om den finns, är inget väsen. Kärleken är en miljon små saker. Det går inte att ha en allmän idé om vad kärleken är eller försöka ordboksdefiniera den. Kärleken är en vissen blomma, ett gult bokmärke, en datordiskett, en skruvmejsel, en anslagstavla där man satt upp en brevlapp, en blå brevpress som föreställer jordgloben, en obäddad säng klockan 12 på dagen och ett halvtomt glas vatten, torra löv som kommit in med vinden, en mörk skugga i ögonen på grund av en diskussion med någon, den lilla mexikanska skulpturen av en fågel, pappersservetter på nattduksbordet, någon som slår en spik i en annan lägenhet, en uppslagen telefonkatalog, inget annat.  (Sid. 32)

Så poetiskt och sinnligt skriver Adriana Lisboa i romanen Colombines kyss. Stycket fångar det som jag finner så njutbart i hennes skrivande. Närvaron, innerligheten, sammanförandet av disparata bilder som ger en mångfacetterad helhet. Lisboa lyfter det vardagliga och ger det en lyster. Lisboa är praktiserande zen-buddist. I hennes blick finns en närvaro och ett icke-dömande som också finns inom zen.

Den svenska språkdräkten signerad Örjan Sjögren är en fröjd att läsa.

Handlingen är mycket enkel att beskriva. En man möter på en fest Teresa. I fyllan och villan uppstår tyckte och de blir ett par. Teresa är författare och har just fått lite av ett genombrott, ett pris och ökad massmedial bevakning. Han flyttar in till henne.
När 8 månader gått går Teresa, som älskar att simma, ut i havet och kommer inte tillbaka.
Teresa har före sin död börjat skriva en bok baserad på poeten Manuel Bandeira (som tyvärr inte finns översatt på svenska vad jag har kunnat hitta). Pojkvännen, som inte är författare, sätter sig i som en del av sorgearbetet att skriva vidare på boken. Kanske han kan genom skrivande och Bandeiras poesi förstå deras kärlek och det som hänt bättre då? Boken avslutas med en oväntad tvist som du själv får upptäcka om du läser denna pärla till roman.

Colombines kyss är en lång meditation över liv, kärlek, skrivande och litteratur. Det är en bok som inte är svårläst men som mår bra av långsam läsning. Jag har haft en intensiv period senaste veckorna och läste boken när jag fick stunder över. När jag sedan bläddrade igenom boken inför att skriva om den inser jag att jag bara skummat på ytan. Jag läste boken en gång till. Det tålde den . Texten växte, bekräftade vilken skicklig  författare Lisboa är och jag såg mer hur sinnrikt boken var uppbyggd.

Adriana Lisboa

Adriana Lisboa

Adriana Lisboa
Adriana Lisboa är född 1970 och har ett par böcker bakom sig. Hon är även utbildad musiker och arbetat som jazzsångerska i Frankrike! Hennes litterära stjärna är i klart stigande.  2003 fick hon Jose Saramago-priset som varje år delas ut till den mest framsående förtattaren på det portugisiska språket.
Att jag kom att läsa Lisboa beror på att hon dels finns med i intressanta antologin Ljud av steg som Örjan Sjögren ställt samman. Men det var framförallt rekommendationen från en av mina läsare, Ulla S, som bott länge i Brasilien som starkt rekommenderade henne. Tack Ulla!

Lisboa bor numer i USA i en liten småstad utanför Denver, Colorado. Långt ifrån Copabanas värme och myller.Här kan du läsa mer om henne.
http://www.adrianalisboa.com.br/en/biografia/index.html
Längst ner på sidan finns en intressant film på 30 minuter där hon porträtteras boende i sitt nya hemland.

Avslutningsvis. Boken är utgiven av Boca förlag i samarbete md Pocky förlag. Det var samma fölrlag som gav ut en annan mycket bra bok jag läst, den mexikanske författaren David Toscana och hans roman Klagosång över Miguel Pruneda. Är alla deras böcker av samma klass som dessa två i sig mycket olika romaner, så kan man lugnt botanisera vidare i deras utgivning.

I FÖRVANDLINGARNAS SPEGELSAL – CEES NOOTEBOOM: FÖLJANDE HISTORIA – ROMAN

nooteboom_foljande_historia_coverCees Nooteboom (1933-)
Följande historia
”Het volgende verhaal”
Utgiven 1991
Denna utgåva 2014
Översättning: Ingrid Wikén Bonde
96 sidor
Modernista förlag
Recensionexemplar

Den holländske författaren Cees Nooteboom utgavs flitigt för ganska många år sedan. Han nämndes i Nobelsprissammanhang år efter år, men sedan har det varit tyst. Jag trodde själv att han inte längre var i livet. Men det var fel! Nu satsar ett av Sveriges mest intressanta förlag Modernista på en återlansering av Nooteboom genom att ge ut tre av hans romaner med mycket eleganta och aptitretande omslag. Dock att kalla Följande historia roman är egentligen att ta i. På engelska talar man om ”novella” . Texten ryms på ca 80 sidor.

Nooteboom har länge funnit funnits på min lista över författare jag vill läsa, men den är längre än jag någonsin kommer hinna med. När Modernista vänligen skickade mig ett exemplar så jag fick anledning att äntligen täppa till den bildningsluckan.

Jag tror att det är av de böcker som jag upplevt som svårast att skriva om sedan jag började med bloggen. Det är inte så att han egentligen är svårläst, men boken är så fylld av tankar, infall, djup lärdom och humor. Nooteboom är en oerhört skicklig stilist. Hans meningar är balanskonster på hög nivå med precision även i partier som är mer drömska. Den lilla handling som finns får du upptäcka själv. Detta är mer av en litterär meditation över livet och döden

Herman Mussert är före detta latinlärare. Han gick under  smeknamnet Sokrates. Herman fick avsked från sin arbete efter en skandal i samband med en otrohetsaffär med en kollega. Herman har efter avskedet ägnat sig åt ett yrke han föraktar. Han skriver resguider under pseudonymen, Dr. Strabo, guider som han själv tycker är vämjeligt ytliga. Herman är mao en person med tre identiteter.

Romanen inleds med att Herman vaknar upp på ett hotell i Portugal som han 20 år tidigare har besökt med sin kvinnliga kollega. Problemet är att han somnade i sin lägenhet i Amsterdam kvällen före. Herman vaknar sakta till liv och börjar fundera vem är det egentligen som är där? Och hur kom han dit?

Cees Nooteboom. Foto Simone Sassen

Cees Nooteboom. Foto Simone Sassen

Herman är besatt av Ovidius Metamorfoser och ägnar sin fritid åt att översätta dem. Han funderar mycket på människans förvandlingar. Att vi alltid finns i relation till något annat, att allt egentligen flyter.

”Det är skillnad mellan gudar och människor, Gudar kan förvandla sig själva, människor kan bara förvandlas.” (Sid 12) I den meningen är människan ett objekt. Det är inte vi som förvandlas vi blir förvandlade.

Vi försöker förstå och tolka våra liv. Antingen genom konsten och litteraturen eller som Musserts älskarinna, lärare i naturvetenskapliga  ämnen genom att första biologin och kemin i livet, en förklaringsmodell som Mussert inte ger mycket för.

Likt Sokrates predikar han själens eviga liv som han egentligen innerst inne, visar det sig, inte tror på. Och kärleken den tror han inte på heller ” till för småborgare” och han blir så valhänt när den drabbar honom. Den kunskap han skaffat sig genom livet ger honom inga redskap.

Det är en tragisk person som Nooteboom målar fram. Självgod, intellektuellt briljant och stundtals pretentiös men samtidigt fylld av självförakt.  Jag kom flera gånger att tänka på att han skulle kunna dykt upp i en roman av den österrikiske dystergöken Thomas Bernhard, inga likheter i övrigt.

För mig finns en nyckelmening i boken redan på sidan 17. ”Ibland kan man se en hund som försöker bita sig i svansen. Då uppstår en slag hundig  virvelvind som slutar med att framträder ur stormen som hund”. Herman har inte genom alla sina studier, resor eller olika gestalter (Sokrates, Mussert & Dr Strabo) kommit fram till en djupare förståelse av livet som han kan hålla fast vid. För det flyttar sig, förvandlas blir något annat. Allt är fast förflyktigas. Och runt hörnet väntar döden.

Trots att det är en tunn liten bok som finns här material för omläsning. Då kanske jag skulle läsa den på ett annat sätt, hitta ytterligare bottnar. Att Nooteboom är en spännande författare som bör läsas är det inget tvivel om.

 

NOBELPRISET 2010 – MARIO PÅ BERÄTTARHUMÖR – MARIO VARGAS LLOSA: DEN BLYGSAMME HJÄLTEN – ROMAN

blygsammeMario Vargas Llosa (1936-)
Den blysamme hjälten
”El héroe discreto”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning: Peter Landelius
364 sidor
Norstedts förlag
Recensionsexemplar

Alla som läst mer än en bok av Vargas Llosa har troligen märkt att de kan vara mycket olika. Han kan skriva stora historiska romaner, erotiska bagateller och humoristiska skrönor. När jag för första gången skrev om Vargas Llosa på bloggen var i samband med att han fått nobelpriset 2010 vilket ledde till att jag läste Berättaren, en bok som inte föll mig i smaken. Då sammanfattade jag tidigare läsning av Vargas Llosa så här:

Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för 10 år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande, välskriven roman om diktatorn Trujillo, en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som rankas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte, mest fånig vad jag minns.
(Läs hela inlägget här:
https://entravebocker.com/2010/11/13/mario-vargas-llosa-berattaren/)

Vargas Llosa böcker har efter mästerverket Bockfesten, om jag minns rätt, inte fått ett inte alltför positivit mottagande. Recensenterna har tyckt att de stora historiska romanerna Paradiset finns runt hörnet och Keltens dröm, inte varit helt lyckade, historiskt intressanta men litterärt lite tråkiga. Och Den stygga flickans rackartyg ännu en av de mindre intressanta erotiska romanerna som de tidigare Till Styvmoderns lov och Don Rigobertos anteckningsböcker.

Nu kommer det en ny roman av denne gigant och var hamnar den. Jo åt det lättsammare hållet skulle jag säga. Det är roman fylld av berättarlust. Jag tror Vargas Llosa har haft mycket roligt när han skrev den och det smittar av sig på denne läsare.

Vargas Llosa tvinnar ihop två historier. I Piura i norra Peru bor Felicíto Yangquan som driver en bussfirma med sina två söner. En man som kommer från mycket enkla förhållanden men som nu byggt upp en fin firma so ger honom stabilitet och anseende, Hans värld rasar samman när han blir utsatt för m att hot av maffian och när han vägrar betala så bränner de ned delar av firman. Polisen och sergeant Lituma, känd från tidigare romaner av Vargas Losa, kommer in för att lösa fallet.

I den andra historien som utspelar sig i överklassen i Lima möter vi Don Rigoberto från Till Styvmoderns lov och Don Rigobertos anteckningsböcker. Han skall nu går i pension och njuta av livets goda. Konst, musik litteratur resor till Europa där hans skall bilda sin son Fonchito. Inget skall störa hans jämnvikt.
När Rigobertos åldrige chef ber honom vara bröllopsvittne när han gifter om sig vid 80-års ålder så regerar hans söner kraftfullt och vänder upp och ned på Don Rigobertos liv.
På ett lättsamt sätt tvinnar Vargas Llosa ihop denna deckarliknande historia som till slut får ett lyckligt slut.

Vargas Llosa skriver så flyhänt och elegant, prosan glider över sidorna. Jag bara åker med. På vägen lyckas han fint gestalta miljöerna och glimtar av det peruanska samhället. Den är filmiskt berättad och skulle lätt kunna föras över till det mediet.

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

Förlaget skriver så här på sin hemsida:
I Mario Vargas Llosas roman Samtal i Katedralen sitter två män och dricker öl en eftermiddag på en bar i centrala Lima samtidigt som de försöker be­svara frågan: När gick det egentligen åt helvete för Peru? I Nobelpristagarens nya roman försöker författaren i stället besvara frågan: När började det gå bra för Peru?

Jag undrar om jag läst samma bok som dem. För mig är inte detta en samhällsskildring, även om vi ser exempel på korruption och sociala skillnader, utan snarare en moralitet, med glimten i ögat, om girighet, trohet, otrohet och kärlekens irrgångar. Jag tänkte hela tiden på att jag läste en roman från 1800-talet, en roman före Freud. Att personerna var mer typer än hela människor vars inre liv beskrives snarare utifrån än gestaltades inifrån, typer som spelade olika roller i detta skådespel. Det blir absolut inte sämre än det, bara på ett annat sätt, långt från psykologiserandet.

Vargas Llosa har ofta beskyllt för att ha svårt att skildra kvinnor och att det finns en machismo som inte passar vår kynnen här. Och tyvärr måste jag hålla med. Kvinnorna är lite mer fyrkantigt beskrivna, lite av antingen madonna eller hora.
Förutom detta så har denna bok alltså givit mig några mycket trevliga timmar i läsfåtöljen. Detta kommer inte räknas till en av hans stora romaner men det är väl inte hela världen!
Nu är jag inspirerad att läsa mer Vargas Llosa, både de litterärt mer experimentella romanerna som Staden och hundarna, Det gröna huset men även ”bagatellen” Den stygga flickans rackartyg. Det är inget dåligt betyg åt denna underhållande roman.

Peter Landelius har som vanligt gjort ett fint arbete med att överföra romanen till svensk språkdräkt.

Vargas Llosa skall vara en fin essäist också. De finns ju att få tag på engelska, men det vore roligt om Norstedts gav ut en samling på svenska.

Ett litet ps. Ett av Don Rigobertos favoritstycken är Brahms 2:a pianokonsert. Han vet inte om inspelningen med Bronfman/Rattle eller Pollini/Abbado är bäst.
Det fick mig att ta fram den legendariska inspelningen med Emil Gilels och Karl Böhm. Jag har knappt lyssnat på den 2:a då den hamnat i skuggan av 1:an, ett av mina favoritverk. Men vilken musik och vilket spel. En skatt har stått gömd i min skivsamling. Så tycker du om klassisk musik försök då höra denna mycket fina CD.Brahms
För övrigt kan jag inte finna Bronfman/Rattle finns. Han hittar väl helt enkelt på!

Tack Norstedts för recensionsexemplaret.

STURE DAHLSTRÖM: CYKLONMANNEN – ROMAN

cyklonmannenSture Dahlström (1922-2001)
Cyklonmannen 
Utgiven 1992
284 sidor
Bakhåll förlag

 

Humor är svårt. Det som får den ene att garva blir den andra bara trött av.

Sture Dahlström var aldrig en person som recenserades i de stora tidningarna vad jag minns. Han levde i den litterära marginalen. En svensk Kerouac eller Bukowski. Han hade sin mycket hängivna fans varav en ,M, är medlem i vår bokcirkel. M. valde att vi skulle läsa denna bok, den enda han inte läst under den tiden han var en mycket stor fan av Dahlström.

Jag tyckte det var ett spännande väl. Jag hade aldrig valt honom själv. Jag har känt till hans namn länge men inte tänkt att det skulle vara något för mig. Och det var det inte. Boken visade sig vara en bok som delade bokcirkeln. En hade läst ut den och älskade en, andra hade inte kommit igenom den, andra hade det och undrade vad de läst. Ffa att hans kvinnosyn fick nackhåren att resa sig på några i gruppen.

Sture Dahlström skriver som en furie. Han kastar fram sin ord som i en orkan. Fantasin sprutar åt alla håll och kanter, sexscenerna är många och explicita. Han slår emot allt vad överhet heter i alla dess former, allt som kan begränsa hans frihet. Det är burleskt och vansinnigt, som om hans satt inne i ett delirium och skrev. Och för mig blev det snabb tröttsamt och jag började skumma. Efter 80 sidor lade jag ned boken.

Jag anade att jag skulle reagera så här. Allt eftersom jag läste så blev jag mer och mer ointresserad och jag tyckte helt enkelt att det var tråkigt.  Jag började undra som böcker som främst skulle älskas av nördiga unga hämmade män som förläst sig på MAD, vilket jag kan känna igen mig i…. Eller som när jag läste Ulf Lundells Jack och blev helt fascinerad över den boken som skildrade en verklighet så långt ifrån en välkammad 16-årings, iklädd lamullspullover och välputsade skor.  Jag tror jag hade tyckte detta var ”jättehäftigt” för 30 år sedan.

Bakhåll har givit ut hans samlade verk och hans förespråkare, som poeten Bob Hansson,  håller honom mycket högt. De får klara sig utan mig.

 

EN LITEN PÄRLA AV EN BRASILIANSK MEGASTJÄRNA – CHICO BUARQUE: BUDAPEST – ROMAN

budapestChico Buarque (1944-)
Budapest
”Budapeste”
Översättning Hans Berggren
Utgiven 2003
På svenska 2007
110 sidor
Bokförlaget Tranan

Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad som för några år sedan fick mig att köpa denna tunna lilla roman av en okänd brasiliansk författare. Jag brukar minnas sådant. Kanske för att Brasilien var en vit fläck på min litterära karta, kanske för att bokförlaget Tranan har en förmåga att hitta intressanta författare? Jag har inte en susning! Jag har varit på väg att rensa ut den, men en rekommendation från Jonathan Franzen hindrade mig. Och vem hade anat att jag skulle få en ny favoritmusiker och låtskrivare?

När min bloggkollega Anna drog igång läsecirkeln om antologin Brasilien berättar – Ljud av steg så tog jag fram boken och började läsa parallellt. En massa annat har dock kommit emellan. Först nu så fick jag möjligheten avsluta den!

Jag googlade på Chico Buarque och förstod att jag funnit något ovanligt. Han heter egentligen Francisco ”Chico” Buarque de Hollanda, född 1944 i en framstående intellektuell familj. Pappan Sérgio Buarque de Hollanda var framstående historiker och litteraturskribent. Chico började skriva vid tidig ålder och fick musikalisk framgång redan i 20-årsåldern. Under en period fick han fly till Italien undan diktaturen och censuren. I Brasilen är han nu en nationalklenod med över 20 skivor bakom sig. Jag kan tänka mig efter vad jag läst att han är för många brasilianare är vad Abba är för svenskar, inga musikaliska jämförelser i övrigt. Buarque är känd både för sin poetiska stil och för sitt starka sociala och politiska engagemang för ett demokratiskt Brasilien.
Buarque är en av de ledande inom det som kallas MPB, Musica Popular Braisileira. Andra artister du kan ha hört tala om är Milton Nascimento eller Joao Gilberto. Den senare är för övrigt gift med Buarques syster och deras dotter Bebel Gilberto är ett stort namn idag. Cornelis Vreeswijks Deirdres samba är en låt av Baurque ”Quem te viu, quem te ve” som Cornelis skrev en egen text till.

Jag gick ut på Spotify och trots att det är en typ av musik jag aldrig lyssnar på, föll jag som en fura. Under några veckor lyssnade jag som besatt på hans underbara melodier, mjuka sångröst och oerhört vackra men för mig obegripliga portugisiska. Att det är en mycket begåvad musiker är det inte tu tal om.

Vid sidan av sin musikaliska gärning så har skrivit pjäser och ett par romaner. På svenska finns denna lilla roman Budapest. Tro nu inte att detta är en musiker som gör ett taffligt försök som romanförfattare, detta är en litterär pärla.

José Costa arbetar som spökskrivare på ett litet företag. Han skriver tal, artiklar åt andra och får inte skylta med sitt namn. Han får ett infall för att undvika vardagslivets tristess och åker från sin familj till Anonyma författares världskongress i Istanbul. En kongress med många mycket bra författare som ingen känner till, inte ens de själva! Det är författare som lever genom andra och genom språket.

På vägen hem blir han strandsatt i Budapest och blir besatt av det ungerska språket. Han träffar Kriska och bestämmer sig från att stanna, blir utslängd, återvänder till Rio de Janeiro, kommer tillbaka allt under stigande språklig förvirring och sökande efter en språklig identitet.

Men egentligen är det ganska meningslös att prata om handlingen i denna bok för det är inte det som gör den så läsvärd. Det är en som en saga, en labyrint, ett språklig fyrverkeri om skrivande, verklighet och identitet. En monolog på 110 sidor som vindlar sida upp och sida ned. Tro inte att det är en svårläst bok. Buarque skriver en infallsrik, vacker och musikalisk prosa med mycket humor. Jag fick mig många goda skratt under läsningen av boken. Så jag rekommenderar denna bok varmt.

Buarque

Chico Buarque Foto Leo Aversa

Det finns ett långt samtal mellan Paul Auster och Buarque på Youtube.
http://www.youtube.com/watch?v=qyLeIf9bJTo
Auster talar mycket lovordande om denna bok. Jag hade inte tänkte på Auster när jag lästen den för språkligt ligger de långt ifrån varandra som inte i sitt meta-litterära experimenterande.

Sedan kan du gå ut på Spotify och lyssna på sådan fina skivor som Chico från 2011, Carioca från 2006 eller Meus Caros Amigos från 1976.

Här kan du se Chico sjunga en underbar låt tillsammans med Roberta Sa, en yngre MPB-stjärna. http://www.youtube.com/watch?v=zpxxD8zEPhU
Och här kan ni höra pianosnillet Brad Mehldau och hans trio tolka en Buarquelåt
http://www.youtube.com/watch?v=IaqAwm-vWiI
Lyssna och njut.

ANNA ENQUIST: BEDÖVARNA – ROMAN

BedovarnaAnna Enquist (1945-)
Bedövarna
”De Verdovers”
Översättning: Per Holmer
Utgiven 2011
På svenska 2013
350 sidor
Natur och Kultur
Recensionsexemplar

För många år sedan läste jag Anna Enquist, ett stort namn i Holland med många priser bakom sig, utmärkta roman Hemligheten. En bok jag tyckte mycket om. Anna Enquist, som egentligen heter Christa Widlund-Broer, är något så ovanligt som en holländsk författare som det översatts många böcker av. Och de fortsätter komma. I höstas kom Bedövarna. Som vanligt översatt av den mycket erfarne Per Holmer som väl översätter allt som kommer ut från Holland!

På 80-talet översattes det mer holländska författare bla de utmärkta Harry Mulisch, Maarten t´Haart och Jan Wolkers. Nu kan jag inte påminna mig att jag sett nya romaner från Holland förutom Anna Enquist. Enquist är förutom författare också psykoanalytiker och musiker. Hon är gift med en svensk musiker och talar flytande svenska. Jag hörde ett lång intervju med henne på svenska för flera år sedan!

Jag har fortsatt att köpa hennes böcker som jag hittat billigt i bokhandlar på hyllorna med prissänkta böcker som de inte får sålt… Men de har blivit olästa.
Nu skickade Natur och Kultur denna bok till mig så jag tog tag i den. Det är hennes största försäljningssuccé i hemlandet.

Boken är ett resultat av att författaren bjöds in att deltaga i ett projekt ”Författare på avdelning” på Fria universitetssjukhuset i Amsterdam. Hon valde att följa narkosläkaran. Hon är fascinerad av deras yrke som handlar om att mota eller ta bort smärtan medan hennes handlar om att möta den. Författaren praktiserade ett dagar i veckan på narkosavdelningen under en period 2010-2011. Sedan skrev hon denna roman.

Lite om handlingen: Dirk, psykiater som förlorat sin fru Hanna försöker komma igång med sitt liv igen. Genom sin svåger Peter, som också är hans bästa vän och kollega, får han en patient som blir hans första uppdrag efter bortavaron. Det är en terapi som börjar kärva omgående. Peter är gift med Dirks syster Suzan som är narkosläskare. De har en dotter Roos som Suzan har svårt att förhålla sig till nu när hon flytt boet.
Förutom skildringen av familjerelationerna så får vi en ingående beskrivning av arbete på sjukhuset med allt vad det innebär att var narkosläkare på ett större sjukhus. Kontrasten är stor till mötena mellan Dirk och hans klient.

Låter det intressant. Ja det borde vara det men efter 150 sidor så gav jag upp. Det är så märkligt att en författare som uppenbarligen kan skriva mycket bra, vilket hon visade i Hemligheten och i passager i denna bok, kan skriva något som är så stumt. Enquist beskriver ingående arbetsplatsen men det gestaltas inte blir inte litteratur. Ibland kändes som om jag läste ett avsnitt av House eller Greys anatomy, det springs i dörrar, läkarna flänger fram och tillbaka, men det blir inte mer. Och hon har en och annan ”cliffhanger” som är som hämtad ur en tv-serie.

Beskrivningen av terapin är också väldigt stum. Det kanske kan vara av intresse för någon som aldrig studerat psykologi, men även har blir det som att läsa en något bearbetad fallbeskrivning mellan klient och terapeut, men litteratur blir det inte.

Tyvärr upplever jag även beskrivningen av huvudpersonerna på samma sätt. De bli inte verkliga för mig. Hela boken andas mer redovisning, som att hon stannar på ytan även när hon försöker gå på djupet. Jag vet inte om det var ett krav på att skriva en bok som en del av projektet. Kanske därför resultatet blivit som det blivit.

Jag blir ju längre boken går att mindre intresserad av personerna. När jag märker att jag börjar skumma inser jag att det är dags att lägga av.

Varför skriva om en bok jag inte avslutar. Ja bloggen är ju min läsdagbok. Och det är intressant att tvinga sig att fundera på varför något inte är bra.

 

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? DET VILL DU INTE VETA. INGEN VILL VETA OM DET. ” – CLAIRE MESSUD – KVINNAN PÅ ÖVERVÅNINGEN – ROMAN

9789127135437_0_CLAIRE MESSUD (1966-):  
Kvinnan på övervåningen
”The Woman Upstairs”
Övers: Eva Johansson
Utgiven 2013
På svenska 2014
280 sidor
Natur & Kultur
Recensionsexemplar

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? Det vill du inte veta. Ingen vill veta om det. ” Den som säger det är Nora Eldridge en 42 årig lärare och huvudperson i Messuds roman.

Claire Messud var ett okänt namn för mig fram till för ett år sedan då inför en New York-resa fick tips om att läsa The Emperor´s children som skall vara en mycket bra skildring av NYC efter 9/11. Det blev inte av, men jag påmindes om henne då denna roman kom ut samtidigt som jag var i stan. När jag såg att Natur o Kultur skulle ge ut den så frågade jag dem om ett ex som de vänligen skickade mig.

Nora är en kvinna mitt i livet. Hon beskriver sig som ”kvinnan på övervåningen”. Den som inte är med i centrum. Hon blev aldrig den konstnär som hon drömt om, hon fick träffade aldrig rätt man och fick barn som hon drömt om. Nej hon tog hand om sin sjuka, nu döda, mamma och gamla pappa, utbildade sig till lärare och är nu en grå medelålders kvinna. En sådan som ingen bryr sig, en gammal ungmö som det hette en gång i tiden. Hon bor bra i en välmående del av östkusten, har ett fast jobb som mellanstadielärare, vänner och en och annan pojkvän. En kvinnas som utifrån sett har det ganska bra, men ett kanske ett något trist liv.

En dag förändras Noras liv. In i hennes klass kommer den lille pojken Reza Shahid, var föräldrar skall bo tillfälligt i staden under ett år. De är internationella intellektuella globetrotters, Skandar, pappan är historiker och har fått ett stipendium på Harvard. Sirena, mamman, är en känd konstnär som arbetar med installationer. Nora blir helt betagen av dem, De släpper in Nora i deras liv. Hon blir barnvakt för Reza. Sirena (tänk på Odyssén) övertalar henne att dela ateljé så att de kan arbeta sida vid sida. Skandar tar henne på långa promenader där de diskuterar politik och samhälle. Nora blir förälskad och besatt av hela familjen.

Sirena får Nora att bejaka sitt konstnärskap. Men skillnaden kunde inte var större. Sirena arbetar på en gigantiskt installation där Nora hela tiden assisterar henne. Nora arbetar samtidigt på sin egna konst, små dioramor exakta avbildningar av några kända kvinnors hus bla Alice Neel, Edie Sedgewick och Virginia Woolf, kvinnor som begått självmord eller hamnat på hispan. Nora gör helt enkelt små dockhus. Där livet står stilla.

Claire Messud  Fotograf: Derek Shapton

Claire Messud
Fotograf: Derek Shapton

Hela hennes liv cirklar runt och igenom familjen Shahid. Hon blir levande genom dem, livet går i färg helt plötsligt. Hon behöver inte vara ”kvinnan på övervåningen” längre.

Romanen är en lång monolog efter katastrofen. När Nora har fått en visshet om vad hon egentligen betydde för familjen. Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket samtidigt som det är en mycket intensiv läsupplevelse. Prosan glider fram över sidorna i Eva Johanssons fina översättning.

Vi kommer in i Nora tanke och känslovärld. Som en seismograf som registrerar Messud allt. Messud gör henne så mänsklig. Det är ingen huvudperson som du kommer tycka om. Hon kan vara odrägligt själcentrerad och otrevlig i sin narcissistiska självupptagenhet, klängig i sitt behov av bekräftelse och vild i sin ilska. Men också fylld av styrka, ömhet och litenhet. Vi får helt enkelt ta emot henne som hon är, även om det inte alltid är vackert.

Titeln anspelar förstås på det kända begreppet ”the mad woman in the attic”. Att kvinnliga författare på 1800-talet endast kunde beskriva kvinnor antingen som ljuva eller som galna.

Det är också en roman om vad du är beredd att offra för konsten. Nora vågade inte men Sirena gör. Men är det värt det priset? Det är för övrigt fascinerade att läsa Messuds beskrivningar av de konstverk de båda gör. Oerhört fantasieggande.

När jag fick denna bok på posten så svor jag. Inte nu, jag hinner inte. Men jag får skylla mig själv när jag ber förlagen skicka till mig. Så jag började läsa. Boken tog ett strupgrepp på mig, tryckte upp mig mot väggen och släppte ned mig med en duns 280 sidor senare! Det var som att läsa en skarp psykologisk deckare. Skicklig så skruvar Messud åt snaran. Jag kippade efter andan när jag läste. Det var länge sedan jag läste något så här bra.

Har ni tänkt på att män skriver litteratur och kvinnor skriver kvinnolitteratur? Romaner skrivna av kvinnor recenseras nästan alltid av kvinnor om de inte nått Kerstin Ekman status. Som att de romaner som kvinnor skriver är till för kvinnor och förstås bäst av kvinnor. Det är inte romanen om människor som män skriver. Det är som om den förra boken jag recenserade, Kungens dag av Abdellah Taïa, främst skulle recenseras och förstås av homosexuella eftersom Taïa är det!

I alla fall blev denna medelålders man djupt tagen av denna mycket mänskliga roman. Det är en modig, hjärtskärande och naken roman. Det är som om du tar en av Alice Munros fantastiska noveller och allt det som du känner finns under ytan lyfter Messud istället fram och får det att brännas i huden på läsaren.

Avslutningsvis, en liten paradox: Claire Messud är nu ett av de tyngsta nya litterära namnen i USA. Dessutom är hon gift med James Wood, den synnerligen begåvade litteraturkritikern som av en del anses var den främste i världen. Jag kan tänka mig att de skulle de kunna bli samma projektionsyta som Shahids blir för Nora. Om ni läser här förstår ni.

http://www.vulture.com/2013/04/claire-messud-and-james-wood-on-the-woman-upstairs.html

 

VINNARE AV PRIX DE FLORE 2010 – FEBRIGT OM VÄNSKAP, KLASS OCH IDENTITET – ABDELLAH TAÏA: KUNGENS DAG – ROMAN

 

Kungens-dag-183x307Abdellah Taïa (1973-)
Kungens dag
Le jour du roi
Utkom: 2010
På svenska 2014
Översättning: Håkan Lindquist & Davy Prieur
173 sidor
Elisabeth Grate förlag
Recensionsexemplar
Vinnare av Prix de Flore 2010

Elisabeth Grates förlag är ett de små förlag som öppnar ett fönster mot den litterära världen och släpper in ny luft. Hon hjälper till att bryta den anglo-saxiska dominansen genom utgivingen av författare som Patrick Modiano, nobelpristagaren J.M.G. Le Clézio, Nina Bouraoui och Abdellah Taïa. Vad skulle vi gör utan dessa små förlag när de stora kanonernas utgivning blir allt mer ointressant och inriktade på bestsellers och deckare.
Dessutom är hennes böcker kanske de snyggast formgivna i branschen. De får mig att tänka på det tyska skivbolaget ECMs legendariska design. Stram, elegant, vacker och lätt igenkännlig. Omslagen blir ett kvalitetstecken och kännetecken för god litteratur.

Ett av de författarskap som Grate introducerat är Abdellah Taïa. Född 1973. 330px-Abdellah_Taïa_20130220Den första öppet homosexuella författaren från Marocko. Hans öppenhet har tvingat honom att flytta utomlands och han bor sedan flera år i Paris och skriver på franska. Hans stjärna har varit i kraftigt stigande de sista åren.
Hans två första romaner på svenska, Ett arabiskt vemod och Frälsningsarmén, är enligt vad jag läst självbiografiska. Det är inte Kungens dag. Jag har varit nyfiken på hans författarskap. Efter avslutad läsning så kan jag konstatera att jag upptäckt en mycket läsvärd författare.

Handlingen är enkel. Omar och Khalid är oskiljaktiga vänner i början av sina tonår. Deras bakgrund kunde dock inte skilja sig mer. Omar, romanens berättare, kommer från ett mycket fattigt hem. Mamman flytt ifrån dem med hans lillebror. Omar bor nu ihop med en sörjande alkoholiserad far.
Khalid däremot kommer från den yppersta överklassen, uppvuxen i ett hem där pengar inte är ett problem, omgiven av mängder av tjänstefolk.

Omar och Khalid delar alla sina upplevelser, tankar och drömmar med varandra. Tills den dagen det tillkännas ges att Khalid blivit utsedd till Marockos bästa student. Khalid kommer nu få möte Marockos store ledare Hassan II, varje marockans dröm. Omar förstår att Khalid redan visste att det skulle ske men inte berättat. Omar känner sig bortstött, förnedrad och en avgrund öppnar sig mellan dem. Detta sätter igång en serie händelser som tar en ände med förskräckelse.

Jag har inte berättat med än vad som står på baksidan av boken. Om handlingen är enkel så är det långt ifrån en enkel bok. Inte i meningen svårläst, utan i det fascinerande sätt som han beskriver deras drömmar tankar och upplevelser. Meningarna är ofta korta. Det finns en intensitet i språket som allt efter handlings drivs framåt blir mer och mer intensiv och febrig. Det är prosa fylld av värme, sensualitet men också svärta och desperation. Drömmen, myten och sagan ligger hela tiden nära. Successivt dras läsaren in i handlingen med all dess melankoli och när slutet kommer så kippade denna läsare efter andan.
Samtidigt som Taïa berättar om dessa två pojkar lyckas han skickligt skildra ett mycket ojämlikt, hårt och patriarkalt samhälle med en despot som folket tvingas att hylla.

Fast slutet av berättelsen om Omar och Khalid är inte romanens slut. Taïa avslutar med ett kapitel om en av tjänarna i Khalids hus. Det är oerhört vackert skrivet och jag kan se hur hans tanke är panorera  berättelsen, visa att det han vill berätta når längre bort och djupare. Jag kan dock inte låta bli att känna att det är ett lite väl konstruerat påhäng på en i övrigt mycket fin roman.

Jag tror inte jag läst någon marockansk roman sedan Tahar Ben Jellouns Sandbarnet på slutet av 80 talet. Minnet kan spela mig ett spratt men även hos Taïa fanns den sagans melankoli som jag minns hos Ben Jelloun. Även om det var mycket olika böcker. Och det ger mig mersmak.
Jag kan varmt rekommendera denna roman.

En lite rolig detalj. Det pris som Taïa fick Prix de Flore ger författaren förutom 6 000 Euro även möjligheten att var dag under ett års tid dricka ett glas Pouilly-Fumé på legendariska Café de Flore Författaren får ett glas med sitt namn ingraverat!

flore_004

Här kan jag också tänka mig ett glas!!

Tack Elisabeth Grate förlag för recensionsexemplaret.

 

EN KLASSIKER – VIRGINIA WOOLF: MOT FYREN – ROMAN

mot fyrenVirginia Woolf (1882-1941)
Mot fyren
”To the lighthouse”
Översättning: Ingalisa Munck och Sonja Bergvall
Utgiven 1927
260 sidor

1927 kom Virginia Woolf ut med Mot Fyren. Fem år efter Joyces Ulysses och Proust På Spaning efter den tid som flytt. Woolf är ett av de stora namnen i den litterära modernismen. Märkligt nog fick vi inte läsa henne när jag studerade engelska på universitetet. Fast när jag tänker efter så är det kanske inte är så märkligt. Det är inte lätt författare. Tack vare bokcirkeln så fick jag vidga min litterära horisont.

Jag började läsa den på engelska men insåg att det var så krävande att jag inte skulle hinna läsa klart den till bokcirkelns träff.  Sedan växlade jag lite fram och tillbaka. Även om det är en fin översättning så fångar den inte riktigt Woolf briljanta prosa. Det är en text så rik att jag egentligen känner att jag borde läsa den en gång till innan jag sätter mig och skriver om den. Det är definitivt en bok som vinner på och håller för en omläsning.

Boken består av tre delar. I den första delen möter vi familjen Ramsay med sina åtta barn i deras sommarhus på Isle of Skye fyllt av gäster, flera av dem prominenta intellektuella eller de som vill vara det.
Sonen James vill åka ut till fyren men den patriarkale fadern Mr Ramsay, avstyr det pga. av vädret.
I centrum finns den vackra, självlysande Mrs. Ramsey som är det prisma genom vilka hela historien speglas. En fascinerande kvinnoporträtt.

Den andra delen är kort men under den rör i oss fram 10 år i tiden, första världskriget slår världen i spillror. Huset förfaller och frågan är om det kommer stå kvar eller förfalla helt.

I sista delen så är den del av familjen dom fortfarande är i vid liv tillbaka till huset. Turen till fyren blir till slut av.

Det är en ganska enkel historia men det är inte den som gör romanen till en så spännande läsning. Woolf använder sig av ” stream of consciousness”-teknik. Vi är inne i personernas tankar och följer hur de trevande tar sig fram och försöker förstå sin omvärld. Likt en kamera som byter bild flyttar vi oss mellan personerna och genom deras olika tankar och synssätt vävs bilden fram.

Det är en historia om liv, kärlek, död, sorg, tillkortakommanden, krossade ambitioner, möjligheter de aldrig fick. Det är så mänskligt. Framförallt är det en historia om hur kvinnors svårighet att ta sig fram, hur hon endast finns i relation till mannen och mannens ambitioner.

Romanen har många självbiografiska drag. Paret Ramsey är modellerade på hennes föräldrar, Woolf hade själv 8 syskon och de hade likande somrar fast i Cornwall.

Hon skildrar en värld som hon älskade men också inte vill vara en del av, som historien hade dömt att gå under.

Jag är tacksam över att äntligen fått läsa Woolf, för vilken skicklig författare hon är. Alla med det minsta intresse för romankonsten finner mycket att fördjupa  sig i denna utmärkta roman.

Nästa gång jag läser den blir det i original och med gott om tid på mig!

VANN FEL BOK AUGUSTPRISET 2012? – JOHANNES ANYURU: EN STORM KOM FRÅN PARADISET – ROMAN

En stormJohannnes Anyuru (1979-):
En storm kom från paradiset
Utgiven 2012
240 sidor
Norstedts

Det går inte att tävla i litteraur. Det är en klyscha, men inte desto mindre sant för det. Augustpriset blir trots allt lite av detta, en tävling i litteratur. Göran Rosenberg fick 2012 Augustpriset för sin utmärkta bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är inte tal om annat än att det är en mycket bra bok, välskriven, intressant & gripande. Rosenberg öppnade för mig upp ett nytt rum i den moderna svenska historien. Men är det skönlitteratur? Snarare än blandning av memoarer, historia och essä. Gränsöverskridande och stimulerande läsning. Här kan du läsa min recension.

När jag nu läst Anyurus roman, tack för det bokcirkeln!, så hade jag hellre sett denna utmärkta roman fått priset. För mig var detta en mycket stark läsupplevelse som jag kommer bära med mig.

Det är historien om Anyurus pappa, som i boken kallas P. När romanen börjar sitter han i förhör hos polisen i Tanzania. De ifrågasätter varför han, en ugandier utbildad till stridspilot i Grekland, vill arbeta i deras land, som ligger i konflikt med Uganda. Amin har tagit makten och P. vill inte återvända, men drömmen att flyga kan han inte släppa. P har sökt ett arbete som innebär att hans skall flyga besprutningsplan i Tanzania.
P. är politiskt omedveten men kastas nu i den starka konflikten mellan Tanzania och Uganda efter Amins statskupp. Han hamnar mitt i historiens stormvind.

Romanen går fram och tillbaka i tid och rum, till uppväxten i Uganda, flygutbildningen  i Grekland och till nutid i Sverige och relationen mellan sonen och hans svårt sjuke far. Det är en berättelse om en man som fångas av historiens vind som kastar honom hit och dit, en historia om ett stort mod, kärlek och drömmar . Anyurus språk är så poetiskt suggestivt, det finns ett drömmande anslag trots allt det fasansfulla han beskriver. Han suger in mig i texten och jag rycktes verkligen med i denna vackra, sorgliga, mycket spännande och synnerligen gripande historia. Jag kan bara rekommendera att du läser den.

Jag läste nyligen Teju Coles Öppen stad och det finns beröringspunkter. De är båda representanter för en global litteratur, den som spänger nationsgränserna. Vi lever ju en tid av migration, där landsgränser utmanas och det speglas i dessa spännande romaner.

Inget ont om Rosenbergs bok men som litteratur står det här högre. Det skall bli mycket intressant att se vad Anyurus författarskap tar vägen.

OM DET STORA SVEKET OCH KÄRLEKEN TILL EN FAR – LAURENCE TARDIEU: SORGENS FÖRVIRRING – ROMAN

Sorgens-förvirringLaurence Tardieu (1972-)
Sorgens förvirring
”La confusion des peines”
Översättning Thérèse Eng
Utgiven 2011

På svenska 2013
140 sidor
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar

Fick Le prix du Printemps du roman, Foire du Livre, Saint-Louis 2012 för boken

Förra året kom det lilla förlaget Oppenheim förlag ut med Laurent Tardieus första bok på svenska, Eftersom ingenting varar. Det var en mycket gripande roman som helt enkelt golvade mig. Här kan du läsa vad jag skrev om den.

Nu har hennes senaste prisbelönta roman, Sorgens förvirring, kommit på svenska. Det är bara att hoppas att den får många läsare för det är en riktigt bra bok.
Den har beskrivits som en självbiografisk roman, men jag skulle snarare säga att det är en självbiografi i romanform. Eller snarare monologform. En monolog på 140 sidor som det inte går att sluta läsa. Jag började igår och har knappt släppt boken.

”Du vill inte att jag skriver den här boken. Det har du sagt. Du har bett mig om det. Du har tänkt på det hela kvällen, hela natten du vill inte. Eller snarare, du vill inte att jag skriver den nu. Den boken Laurence, den skal du skriva när jag är död. Det var det du sade” (sid 11)

Jean-Pierre Tardieu

Jean-Pierre Tardieu

Men Tardieu gör det ändå, för att om möjligen försonas med det som hänt och som påverkat henne så djupt.
År 2000 greps hennes pappa, Jean-Pierre Tardieu, chef på Générale Eaux, ansvarig för företagets marknader i Frankrike och England, för korruption. Samtidigt får hennes mamma besked om att hon har cancer. Mamman lever i 10 månader till.

Boken är försök att förstå vad som hände. Pappan pratar aldrig om det som sker, varken om brottet eller moderns sjukdom och död. Hela Laurents världs slås i spillror och det enda hon möts av är tystnad. Pappan, som är hennes stora ledstjärna i livet, framgångsrik och  intelligent, har gått den långa vägen till en mycket hög position, blir på en natt en brottsling. Hela den mondäna värld som Laurent är uppvuxen i vänder familjen ryggen.

Laurent försöker sätta ihop händelser och skeenden till fattbara sammanhang, bara för att inse att det går inte att förstå. Hon som trott att världen består av dels trygga, pålitliga människor som hennes far och dels de andra som kan inte kan lita på tex brottslingar. Hon har läst i böcker att människor är både ljus och mörker men inte förstått förrän denna stora skugga lägger sig över hennes liv.
Mamman är under de månader hon är kvar övertygad om faders oskuld. Hennes världsbild rubbas inte, men hon känner skammen. Att deras familj inte är som andras.

Sida upp och sida ner vibrerar texten av Tardieus försök att förstå, det är vackert och oerhört sorgligt, det är elegant och samtidigt så våldsamt. Hon sparkar, slår och brottas med bilden av sin far som är så obegriplig för henne men som hon älskar över allt annat. Så olik men ändå så lik.
Boken är en fantastisk skildring av kärleken mellan en far och dotter. Men det är en bok för alla som har en förälder. Tardieus roman väcker många existentiella frågor.

Laurence Tardieu

Laurence Tardieu

Jag tycker att Tardieu har utvecklats som romanförfattare sedan Eftersom ingenting varar. Att kunna bearbeta detta känslosvall till en litterärt fungerande form är mycket imponerande. Det måste  varit oerhört ansträngande att skriva detta. För fadern lever fortfarande och har alltså kunnat läsa boken.

Romanens svenska är som i förra boken mycket njutbar vilket tyder på att översättaren Thérèse Eng har gjort ett gott arbete.

När jag googlade på denna bok så får jag bara träff på en recension av min bloggkollega Anna vars recension du kan läsa här. Det är synd att det skall var så svårt att få ut annan litteratur än anglosaxisk.
I Tardieu har Oppenheim förlag hittat en riktig pärla. Så köp boken och läs den så att förlaget kan fortsätta att översätta henne!

Här kan du se Tardieu prata om romanen. Min franska räcker till att förstå de stora dragen…=:)
http://www.youtube.com/watch?v=5pb5FrA1MKI

Tack Florence Oppenheim för recensionsexemplaret.

UJ, UJ, UJ SÅ SPÄNNANDE! – KERSTIN LUNDBERG HAHN: BARNKOLONIN – UNDGDOMSROMAN

Barnkolonin

KERSTIN LUNDBERG HAHN (1962-)
Barnkolonin
Utgiven 2013
200 sidor
Rabén & Sjögren

Hur kommer det sig att den litterära snobben läser en ungdomsbok? Det kan man undra men förklaringen är enkel. Den vänliga Kerstin gav mig den i födelsedagspresent.

Boken presenteras så här på förlagets hemsida:
Långt ute på landet ligger ett vandrarhem som en gång var en koloni för fattiga barn. Hit flyttar fjortonåriga Joel. Hans föräldrar ska förverkliga sin dröm om att driva ett pensionat. Men märkliga saker börjar att ske. Spökar det på den gamla barnkolonin, eller håller Joel på att bli galen?

Barnkolonin fick mycket uppmärksamhet när den kom. Och helt välförtjänt skall det visa sig.
Det är ju självfallet annorlunda att läsa en text av någon som jag känner. Jag sögs dock in i handlingen direkt! Jag blev 13 år igen och mindes hur det var att vara i bokslukaråldern, när jag bara flög fram över sidorna i den spännande handlingen. Jag kände pirret i magen på samma sätt som då, när jag läste om den spirande förälskelsen mellan Joel och Nina. Jag mindes mina somrar med mina syskon på landet. Tack och lov var de inte så otäcka som denna sommar var för Joel.

Kerstin har helt enkelt skrivit en mycket välskriven, spännande och lagom otäck bok. Bra miljöbeskrivningar och fint tecknade personer.
Jag tror att detta är bok som barn i bokslukaråldern just kommer att sluka. Det gjorde även denna medelålders gubbe.
Tack Kerstin för en hemsk födelsedagspresent….=:)

lundberg_hahn_kerstin_1 (1)

Kerstin på glatt humör!

EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – TEJU COLE: ÖPPEN STAD – ROMAN

Öppen stadTeju Cole (1975-)
Öppen stad
”Open city”
Utgiven 2011
På svenska 2013
Övers: Erik MacQueen
300 sidor
Vinnare av Hemingway Foundation/PEN Award
Recensionexemplar

Tejo Coles debutroman har höjts tills skyarna ända sedan den publicerades 2011. Efter att ha avslutat läsningen så är det bara att instämma i hyllningskören. Detta är en remarkabel debut. Att redan i sin första roman kunna skriva på denna nivå, då har vi förhoppningsvis mycket spännande att se fram emot ifall musan står honom bi.

Att beskriva romanen är både enkelt och svårt för det är inte en traditionell roman. Det är snarare en blandning av en roman, reseskildring och essä. Huvudpersonen Julius bor i New York där han gör sin specialistutbildning inom psykiatri. Julius kommer från Nigeria men hans mamma är tyska. Nyligen blev han dumpad av sin kvinna och lever ensam.

För att få en motvikt till de hetsiga dagarna på sjukhuset går han långa promenader i New York. Romanen består av dessa promenader, Julius tankar och iakttagelser, möten, blandat med tillbakablickar från barndomens Nigeria.
Mitt i romanen så åker han fyra veckor till Bryssel där han gör att lamt försök att finna sin tyska mormor. Hon bor troligen där. Julius har inte träffat henne på länge då hans mor brutit kontakten med mormor. Även i Bryssel vandrar han runt, pratar med människor…
Det är inte alltid lätt följa Cole. Har refererar ymnigt till litteratur, konst och musik (allt ifrån Cannonball Adderley till en lång utläggning om Mahler). Det var mer än en gång som jag fick ta hjälp av min Ipad!

Romanen skildrar världen och ffa New York efter 9/11, men indirekt.
Julius möten och de situationer han hamnar i påminner oss om den globala värld vi lever i och de oerhört komplexa frågor kring tillhörighet, etnicitet och klass som det väcker. Men tro inte att detta är en budskapsroman. Frågorna är alldeles för komplexa och mångfacetterade för det, men det får dig som läsare att reflektera.
Julius har som genom sitt yrke har hög social status men pga. av sin hudfärg och bakgrund inte helt accepteras i det samhälle han lever i. Julius är en ensam iakttagare som inte hör hemma någonstans. Han är inte nigerian, tysk eller amerikan. Han är allt det och inget av det.
Jag känner igenom hela romanen hur han svävar. Cole har gjort honom till psykiater, ett yrke som så mycket handlar om att tolka och där det är så mycket som inte går att få en klarhet i till skillnad från om han varit kirurg.

Cole gör oss också hela tiden medvetna om historien. Vi kommer tex. till delar av Manhattan och får glimtar ur de svartas plågsamma historia. Nutiden finns inte i ett vakuum utan är en fortsättning på det som skett och som vi måste förhålla oss till.

Romanens huvudperson är egentligen inte Julius utan New York!

Vad är det som gör denna roman så bra? Cole har ett njutbart och vackert språk, i fin översättning av Erik MacQueen, som lätt flyter över sidorna, men samtidigt finns det så mycket tankar på varje sida att du får inte ha för bråttom. I en intervju sade han att han var en stor poesiläsare. Det förvånar mig inte då hans bilder ofta är både pregnanta och har en lyrisk resonens.  Cole tränade upp sin iakttagelseförmåga under sina konststudier. Han är också verksam  inom ”street photography”. Denna skarpa iakttagelseförmåga har han förvaltat mycket väl i denna roman. Detta är en mycket rik bok som går att läsa mer än en gång.
Det var extra roligt för mig som var i New York i våras och hade varit på flera av de gator som Cole beskriver.

För mig handlar romanen om att 9/11 så kan vi inte ta något för givet, vi lever på ett gungfly där vi bästa fall försöker göra vad vi kan för att tolka och förstå en allt mer obegriplig värld. Och att vi egentligen famlar i mörkret hela tiden.
Det är den första roman i den globala kanon som växer fram nu som jag läser. Jag tycker det är oerhört spännande och jag kan faktiskt säga att jag ser lite annorlunda på världen efter att ha avslutat denna roman. Det är inte lite det!

Tack till Natur o Kultur som skickade mig boken.

NÄR HELA VÄRLDEN RÄMNAR – RICHARD FORD: KANADA – ROMAN

KanadaRICHARD FORD (1944-)
Kanada
Canada”
Publicerad 2012
Översättning: Nille Lindgren
460 sidor
Brombergs förlag
Recensionsexemplar

När jag såg Richard Ford komma upp på scenen under bokmässan för att intervjuas av radions Marie Lundström så var det första jag tänkte på hans ögon. De såg ut att ligga långt in och med en intensiv blick betrakta det som skedde runt honom. Under läsningen av boken tänkte jag ofta på hans blick. Hur han under ytan på det alldagliga kan finna hisnande djup.

Det finns ingen som skrivit om denna roman som inte citerat de första meningarna som säkerligen kommer bli klassiska: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare. Rånet är viktigare eftersom det resulterade i att mitt och min systers liv leddes in på de banor de till slut tog .”

Den som säger det är Dell Parsons, romanens berättare, som ser tillbaka på sitt liv. Dell och hans tvillingsyster Berner är 15 år 1956 då deras föräldrar Bev och Neva begår brottet som kommer förändra deras liv, slå sönder familjen och skingra syskonen.

Föräldrarna var de mest osannolika bankrånare man kan tänka sig. Bev, en gladlynt och inte speciellt reflekterande man från Sydstaterna, som ett att ha tjänstgjort i andra världskriget hade haft svårt att finna sig tillrätta och provat ett antal jobb. Neva, dotter till polska judar som flytt till USA, en intellektuellt präglad kvinna, arbetar som lärare men med ett mer intellektuellt och tyngre sinnelag. Ett omaka par som ändå lärt sig leva med sina olikheter.
Denna familj ser utifrån sett ut som vilken annan i den lilla staden Great Falls, Montana. Men till skillnad från andra familjer så rånar inte föräldrarna en bank. Något de var illa rustade för och som förstås slutar i katastrof. Det säger en del om Fords förmåga att gestalta sina romanfigurer att det blir helt trovärdigt i sin totala irrationalitet. Mer tänker jag dock inte skriva om handlingen för det skall du upptäcka själv.

Ford har skrivit en mästerlig roman om att bli vuxen när livet kastas på ända. Hur skall du förstå livet när det är helt oförutsägbart, när saker kan visa sig att vara dess exakta motsats. Hur kan jag då skapa mening? Dell är mycket fascinerad av schack, ett spel med oändliga möjligheter men inom en given ram. Men hur hanterar du det är hela schackbrädet välts och alla pjäser faller huller om buller.

Det är också en roman om gränser. Dell går över gränsen till Kanada, till en vuxenvärld befolkad av en samling mycket brokiga individer, skickligt tecknade av Ford. Det finns till ingen väg tillbaka.  Dörren till ditt förflutna har stängs,  det liv du levt kan du inte komma tillbaka till och inte träffa de människor som betytt så mycket för dig.

Romanen är så skickligt konstruerad så att även om du vet vad som skall hända så bygger han upp en psykologisk spänning som ger ett bestämt men lågmält driv i berättelsen. Hans prosa är så klar, lätt och luftig. Du börjar och inser att du helt plötsligt läst 20 sidor. Med några lätta pennstreck har han ritat upp en scen, beskrivit en stad eller naturen. Orden är som stenar i en klar fjällbäck som slipats av under lång tid. Han kan konsten att få det att se så oerhört lätt ut. En utsökt prosa fint överförd till svenska av Nille Lindgren.

Det var länge sedan jag läste något som fångade mig så. Richard Ford är en oerhört skicklig författare som behärskar sitt instrument till fullo. För mig som läsare är det bara glida med och hänföras av ett möte med stor romankonst.

Richard Ford

Foto: Erwin Elsner

NOBELPRISET 1949 – WILLIAM FAULKNER: ABSALOM, ABSALOM – ROMAN

AbsalomWilliam Faulker (1897-1962)
Absalom, Absalom
Översättning Gunnar Barklund
Publicerades 1932
320 sidor
Utgiven av Brombergs i serien Nobelklassiker

En nidbild av författare som får Nobelpriset är att de svåra och hopplösa att förstå för vanliga läsare. Det är bara böcker för pretensiösa litterära snobbar. De två senaste nobelpristagaren Mo Yan och Alice Munro motbevisar det. Det är författare som många läsare lätt kan ta till sig.

William Faulkner å andra sidan är just en sådan författare, en författarnas författare, en av de stora i den moderna romankonsten. Han nämns ständigt som en stor inspirationskälla för den latinamerikanska boomen, El Boom, med  Garcia Marquez (Nobelpriset 1982), Julio Cortazar, Carlos Fuentes m.fl. och den nya franska romanen, Le Noveau Roman, med Alain Butor, Alain Robbe-Grillet, Nathalie Sarraute, Claude Simon (Nobelpriset 1985) m.fl.

Det var sådan böcker som jag läste som ung pretentiös litterär snobb (!) i början  av 80-talet. Det var inte lätt, med det skulle det inte vara, det var ju en del av hela grejen! Jag uppskattade det, men kan i efterhand undra hur mycket jag förstod.

När nu en av bokcirkelns medlemmar föreslog Absalom, Absalom så blev jag väldigt glad. Faulkner hade jag försökt mig på engelska på den tiden och inte kommit långt med. Nu skulle jag återvända till den typen av litteratur som sporrade mig för nästan 30 år sedan.

Redan på första sidan så började jag kippa efter andan. Texten är så tät och inte helt lätt att ta till sig. Så jag tog sats, läste och fick likt en upptäcktsresande ge mig in en tät djungel av ord. Faulkner skriver en exakt, elliptisk och kompakt prosa, fylld av omtagningar, parenteser och långa meningar. Sida upp och sida ned utan mycket dialog och med driv och flöde.  Ja visst, jag kände igen Garcia Marquez, Alejo Carpentier, Claude Simon men kom också att tänka på Thomas Bernhard lika kompakta prosa.

Handlingen utspelar sig i Söderns under det amerikanska inbördeskriget och handlar om en familjs uppgång och fall. I botten ligger Bibelns berättelse om Kung David och han son Absalom.
Thomas Sutpen som kommer från mycket fattiga förhållanden får en förnedrande upplevelse vilket får honom att inse att han måste bryta upp för att skapa sig en framtid. Han åker till Västindien. Där grundlägger han sin förmögenhet, gifter sig och får ett barn. När det framkommer att hon inte är helt har negerblod i sig  så överger han henne och åker tillbaka till Södern för att börja bygga upp sitt imperium. Han gifter sig igen och får två barn. Men där i Västindien så sås fröet som leder till Thomas Sutpen och hela hans familjs undergång.

Men det är lättare sagt än gjort att redogöra för denna roman för det är inte alls en rak berättelse, Den berättas i återblickar av olika personer ut olika vinklar, med olika tolkningar av händelseförloppet. Allt eftersom historien tätnade så kände jag som om jag slog mig fram med en lie i en allt tätare vegetation.

Romanen anses av många som den främsta i Faulkners produktion och den främsta romanen om det amerikanska Södern. Sutpens uppgång och fall är en symbol för plantagägarnas uppgång och fall i Södern på slutet av 1800-talet  Jag läste någonstans att för Faulkner var rasismen det som genomsyrade och förstörde Södern. Och den starka rasismen i Södern och dess konsekvenser är ett tydlig tema. På så sätt en mycket aktuell roman med tanke på det stora hatet som finns i delar av USA mot Barack Obama.

Går du in på Amazon och ser vad läsare har skrivit om boken så är det många som hyllar den. Men som också säger att du behöver läsa den 3 gånger för att förstå den. Det är en roman som har givit många litteraturvetare jobb!!

Det är en bok om är jobbig att läsa, men är det värt besväret?  Jag är faktiskt kluven. Jag fick kämpa mycket. Det var partier där jag bara ångade på över sidorna för att komma vidare och struntade i jag inte förstod alla vändningar och vridningar. Och det är egentligen en bok som behöver läsas mycket långsamt .
Mot slutet av boken tänkte jag skönt att det snart är över. Det här kommer jag aldrig läsa igen. Nu är jag inte så säker för den lever kvar i mig. Det är en mycket stark berättelse, som levandegör en hel landsbygd under ett historiskt skede, mångfacetterad, fylld av bilder som visar sitta fast hos mig. Jag känner redan nu ett sug att någon gång ge mig på den igen, lite som gåta som du inte kan släppa och som vill lösa.

För alla med intresse för den moderna romanen är det trots allt obligatorisk läsning.

Jag försökte mig på att läsa den på engelska, men det bara gick inte. Gunnar Barklund har gjort ett mycket fint arbete på att överföra den till svenska. Vad vore vi utan alla dessa fantastiska översättare.

Tack också till Brombergs för deras serie Nobelklassiker. Jag har tidigare läst Heinrich Bölls lilla pärla Ungdomens bröd i denna serie. En i Sverige nu sorgligt bortglömd författare.

Faulkner

Foto: AKG/Scanpix

EN SVENSK KLASSIKER – HJALMAR SÖDERBERG: DOKTOR GLAS – ROMAN

Hjalmar Söderberg (1862-1941)
Doktor Glas
Utkom 1905
150 sidor

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris.”

Så skriver Tyko Gabriel Glas i Söderbergs mästerliga roman, en svart diamant i den svenska litteraturen, slipad, hård, vacker och med en obehaglig lyster.

Handlingen är väl känd. Doktor Glas räddar Helga Gregorius, som av misstag gift sig med den hemska prästen, genom att ta livet av honom med ett litet piller. Helga känner vämjelse över sin man och är kär i Klaus Recke, en trolös playboy. Romanen utspelar sig en sommar i Stockholm i början av seklet, från 12 juni till 20 september, och består av Glas dagbok.

Glas är en romantiker som vördar kärleken men som föraktar resultatet. Han glorifierar förälskelsen men ser med vämjelse på hur den övergår till en förnedrande tvåsamhet i äktenskapets form eller till ofrivilliga graviditeter med all den skam och misär som det innebär. Själv är han okysst och har bara varit nära en kvinna som han inte fick och det minnet lever kvar som en paradisbild.
Prästen Gregorius vanhelgar kärleken när han kräver sin ”äktenskapliga rätt”. Han förnedrar Helga, som Glas är förälskad i, och han förnedrar kärleken.
Glas letar efter en mening med sitt liv, en handling som kan bryta fin-de-siecle-apatin och visa hans viljestyrka och värde. Att mörda Gregorius blir den handling som kommer ge honom mening och ett sätt att hylla kärleken, trots att kärleken är riktad mot Recke och inte mot honom själv,

Söderberg fångar läsaren direkt. Vi får följa Glas tankar och filosofiska resonemang blandat med glimtar från hans läkarpraktik och hans sociala umgänge. Gradvis växer det fram en bild av en själ fylld av romantiska höga ideal, plågad av ensamhet och sexualskräck. Jag kände både en stark empati och en stark avsky för honom. Det är skickligt av Söderberg.

Det vore inte en roman av Söderberg om det inte finns det många fina etsningar över Stockholm, skimrande vackra bilder som han målar på sin utsökta prosa. En njutning att läsa.

Romanen skapade mycket debatt när den kom och Söderberg anklagades för att rättfärdiga både abort och mord. Det upprörde många att han åkte inte fast och han kände ingen ånger. Han blev bara mer ensam än han varit före mordet.

Det är fortfarande en roman som berör, ställer svåra frågor och den har inte förlorat något av sin fräschör. Så tag och läs en av de riktiga klassikerna i svensk 1900-tals litteratur. Du kommer inte att ångra dig!

glas

ÅRETS BOK I SPANIEN 2002. DJUPT BERÖRANDE OM ETT MÖRKT KAPITEL I SPANIENS HISTORIA – DULCE CHACÓN: DEN SOVANDE RÖSTEN – ROMAN

Den-sovande-röstenDulce Chacón (1954-2003)
Den sovande rösten
Originalets titel: La voz dormida
Översättning: Djordje Zarkovic
Utkom 2002
På svenska 2013
370 sidor
Recensionsexemplar.

Dulce-Chacon

Dulce Chacón 1954-2003

Dulce Chacón är en spansk författare som föddes 1954 och gick bort i cancer redan 2003.

Året före sin död publicerade Chacón denna roman som blev en försäljningssuccé och fick pris som årets bok av de spanska bokhandlarna. Nu har det lilla, och jag måste säga modiga förlaget, Gavrilo givit ut denna bok som de var vänliga att skicka till mig.

Det spanska inbördeskriget, 1936-1939, är fortfarande ett oläkt sår. Det ledde till Francos maktövertag, som han behöll till sin död 1975. Tvärt emot vad många trodde så valde hans efterträdare Juan Carlos att börja införa demokrati i landet och att hålla de första allmänna valen. Jag som var tonåring då minns förvåningen i press och på tv. Även om det känns som en evighet sedan så är det bara 38 år sedan diktaturen upphörde, en mycket kort tid.

Enligt pressmaterialet som förlaget skickade med är det fortfarande olagligt att utreda de förbrytelser som begicks under inbördeskriget.

Chacón kom själv från en högborgerlig miljö som tillhörde Francosidan och hon fick höra berättelsen från den sidan som vunnit. Men det fanns en andra sida och det är om den skriver i denna djupt berörande roman. Chacón intervjuade en stor mängd personer som suttit i fängelse under perioden och det är deras berättelser som utgör grunden. En berättelse som inte var känd för stora delar av det spanska folket.

Romanen utspelar sig till stor del under tiden för andra världskriget. Chacón skildrar fem kvinnor på den förlorande sidan. De kvinnor som hamnade i fängelser och utsattes för en tortyr  och förnedring av ofattbara mått. Genom att väva en berättelse om dess kvinnor och de människor som fanns i deras omgivning, som med eller mot deras vilja drogs in i kampen, så skildrar hon mycket skickligt hur det är att leva i en diktatur. Ett liv där rädslan är den vanligaste känslan, ett liv där du inte kan lita på någon, ett liv där kärleken har ett högt pris.

Skildringen av fängelselivet har många mycket starka scener som fick mig att kippa efter andan. Det som också är tråkigt men inte förvånande är att se vilken roll den katolska kyrkan hade i dessa läger. I romanen leds det av nunnor som mer än gärna plågade dessa icke-tronade. Där fanns ingen kärlek eller barmhärtighet.

Förutom skildringen av fängelselivet så är det en skildring av den politiska kamp som har varit central i 1900-talets historia. Kampen för eller mot demokrati, för eller emot kommunism eller fascism. Jag tycker bilden på omslaget är så rörande och fångar en tid. Hur den unga kvinnan med barnet i famnen tittar in i kameran, fylld av glädje och en tro på kampen.

Men alla ville inte vara med. Priset var många gånger högt. En av romanfigurerna liknar politiken  vid ett spindelnät som inte går att komma undan trots att hon vill.

Det finns delar av romanen som nästan blir som en spänningsroman när vi följer männen och kvinnorna i bergen i kampen mot fascisterna, en kamp som till slut visar sig resultatlös. Hoppet att de allierade skall komma till hjälp när kriget är slut grusas och fascismen växer sig fast i Spanien.

Ibland kunde jag tycka att Chacóns språk var på gränsen till lite för känslosamt och ibland sentimentalt. Men då frågade jag mig. Hur skall man kunna fånga dessa fruktansvärda händelser, dessa övergrepp på människor, men också de stunder av glädje och lycka som finns i romanen utan att ta till starka uttryck?

Jag måste återigen säga att det är modigt av Gavrilo att ge ut denna roman. Jag hade inte kastat mig över den om jag hittat den i bokhandeln, men det är en bok jag varmt kan rekommendera.
Det är en mycket gripande berättelse, välskriven, skickligt berättad och med starka personporträtt.
Det är roman om en för oss okänd del av det moderna Europas historia, en roman för dig som söker bra litteratur utanför alltfartsvägarna.

Skriv gärna en kommentar så att bloggen blir en levande mötesplats.
Du kan få uppdateringar via facebook eller e-post när jag lägger ut något nytt. Se på högermarginalen på sidan.

BOOKERPRISET 2009 – HILARY MANTEL: WOLF HALL – ROMAN

wolf hall

Hilary Mantel (1952-)
Wolf Hall
Utkom 2009
650 sidor
Fourth Estate

Pusst! 650 sidor. Tättryckta. På en engelska som var så avancerad att det inte var många meningar där jag kunde slappna av, en engelska som tom vållat problem för de som har det som modersmål. Samtidigt så välskriven. En bok så kompakt att jag någonstans efter 250 sidor var på väg att ge upp. En berättelse som är vardagsmat för en normalt bildad engelsman men okänd för mig, en berättelse fylld med en massa historiska gestalter som gjorde att jag allt som oftast fick gå tillbaka till registrerat över vem som var vem och vad.
Så var det för mig att läsa en av de mest hyllade engelska romanerna på senare år, Wolf Hall som Hilary Mantel fick Bookerpriset för 2009. Det fick Mantel även 2012 för uppföljaren Bring up the bodies vilket var inget mindre än en litterär sensation. Det är bara Coetzee och Peter Carey som fått det tidigare.

Där har ni förklaringen till att det var ett tag sedan jag lade ut en recension. Dessutom tog Tour de France en del tid! Var det värt det? Absolut. Annars hade jag inte fullföljt läsningen. Som oftast när jag du får anstränga dig lite, ta i lite mer än vanligt, så blir belöningen större, ibland mycket större. Du har vandrat uppför en slänt, kommer upp på krönet, trött av ansträngningen, för att upptäcka att runt hörnet fortsätter vägen och den är så spännande och vacker att du måste fortsätta.

Det lilla jag vet om Thomas Cromwell får mig att tro att engelska föräldrar skulle kunna skrämma sin barn med honom. Rasande intelligent, effektiv, en mästare på politiska intriger som inte skyr några medel. Han var sonen till en smed som gick från att vara den lägsta i samhället till att bli Henry VIII:s förtrogne och den näst viktigaste personen i England innan han, som många av hans motståndare, avrättades. I dag på dagen (!) 28 juli för 473 år sedan! En karriärist av Guds nåde.

Cromwell var mannen som skulle se till att det fruktlösa äktenskapet med Katrina av Aragonien annullerades och möjliggjorde ett äktenskap med den unga Anne Boleyn.  Anne som skulle ge Henrik en manlig arvinge vilket Katarina inte lyckades med. Det var den process som i sin förlängning ledde till att det djupt katolska England blev protestantiskt, en utveckling som nog Henrik inte insett. Cromwell blev reformationens ingenjör. Det är en fascinerande historia om ett England och Europa i en brytningstid mellan katolicism och protestantism.

cromwell.jpg

Thomas Cromwell 1485-1540 Målning av Hans Holbein

Det är en rik duk som Mantel målar. Mantel ägnade 5 år att läsa in sig på perioden. Men hon bär inte sin lärdom tungt. Hon har kokat ned det till miljö och personbeskrivningar som gör att jag efter avslutad läsning känt som jag varit på en längre resa i England på 1530-talet. Romanen är skriven i presens så det är inget som återberättas utan det upplevs här och nu. Det stora persongalleriet är verkligt för mig, som personer jag mött.

Det är inte bara politikern Cromwell vi följer utan även den äkta mannen, familjefadern och vänner Cromwell. Hon har fabulerat fram en heltäckande bild av en troligen mycket komplex person. Den alltid mycket underhållande specialisten på engelsk renässanslitteratur Colin Burrow har skrivit en fin recension i London Review of Books där han med sina stora kunskaper pekar på hur Mantel använt sina källor. Rekommenderad läsning som du finner här.

Det är bara att sälla till sig till de andra recensenterna, bloggarna och läsarna som har hyllat denna roman. Det är en makalös prestation. Glädjande är att den äntligen kommer på svenska på Weylers förlag. Det måste varit en tuff utmaning för Jesper Högström som översatt den. Hoppas han gjort ett bra jobb så att den får den framgång som den så väl förtjänar.

Det bästa betyget är väl ändå att jag med spänning ser fram emot att läsa Bring up the bodies och den avslutande The Mirror and the Light som förhoppningsvis kommer 2015.

Här kan du lyssna på Hilary Mantel prata om sina böcker tillsammans med den alltid skicklige och trevlige John Mullan på Guardian Books podcast.

Nästa bok blir också en historisk roman men modernare historia och i en annan del av världen. Det är en bok som kommer ut i augusti som förlaget vänligen skickat till mig för att recensera. Den verkar mycket intressant.  Vill du veta mer så ha koll på blogg nära dig.

Skriv gärna en kommentar så att bloggen blir en levande mötesplats.
Du kan få uppdateringar via facebook eller e-post när jag lägger ut något nytt. Se på högermarginalen på sidan.

Hilary Mantel

Hilary Mantel

EN AV FINALISTERNA TILL DEUTSCHER BUCHPREIS 2011 – ANGELIKA KLÜSSENDORF: FLICKAN – ROMAN

flickanAngelika Klüssendorf (1958-):
Flickan
Originalets titel: Das Mädchen
Översättning av Christine Oudenne
Utkom 2011
På svenska 2013
168 sidor
Thoren & Lindskog
Recensionsexemplar

Om det är någon som följer min blogg så ser denne snart att jag har ett nyvaknat intresse för tysk litteratur. Det kanske låg i tiden för det sammanföll med att jag upptäckte det då nystartade förlaget Thorén & Lindskog. Jag köpte några av deras böcker och skrev om dem. Förlaget uppskattade det och har därefter skickat mig en och annan bok. Jag har dessutom fortsatt att köpa dem så jag har snart allt vad de publicerat.

Vid en snabb blick kanske läsaren undrar om jag är ”köpt” av förlaget eftersom jag hittills bara skrivit mer eller mindre positiva recensioner. Så är det verkligen inte. De har en förmåga att ta fram intressant litteratur och efter att ha läst Flickan så är det bara att konstatera att det fått in en fullträff, en riktig fullträff.

Jag hade aldrig köpt och läst en brutal uppväxtskildring som utspelar sig i DDR på 70-talet. Nej det intresserar mig inte och det verkar obehagligt, inget jag vill läsa om. Det kräver verkligen mod att ge ut en bok med ett sådant svårt tema, och det modet har tack och lov förlaget. Jag är nu mycket glad över att ha fått läsa romanen.

Vi får följa den namnlösa flicka från att hon som 12-åring står och kastar ut avföring från balkongen på deras lägenhet, inlåsta av den aggressiva, alkoholiserade mamman, toaletten finns utanför lägenheten, fram till att hon som 17-åring gått ut högstadiet och hamnat som lärling på ett jordbrukskollektiv.

Hon bor i Leipzig tillsammans med sin sex år yngre bror Alex som hon försöker skydda. Mamman slår och bestraffar barnen regelmässigt och oförutsägbart. Männen kommer och går. Fickan försvinner in i en drömvärld och i boken Greven av Monte Christo för att överleva. Lögnen blir också ett redskap att klara sig, ibland så lyckas tom hon övertyga sig själv.
Efter ett antal flyktförsök så blir situationen ohållbar och hon flyttat till ett ungdomshem.  Hon känner sig utanför och mobbad och för en stenhård kamp för att överleva.
Till slut så kommer hon ändå ut på andra sidan. Mer vill jag inte avslöja utan det får du upptäcka själv.

Som ni förstår är inte detta en lättsam läsning, jag häpnade många gånger över brutaliteten den skildrade, inom familjen, mellan de jämnåriga skolkamraterna, från myndigheterna, skolan och polisen.
Hade det inte varit för Klüssendorfs helt suveräna språkbehandling och distanserade blick så hade detta varit outhärdligt. Texten är paradoxalt nog både enormt tät och samtidigt så luftig och lätt. Det finns en lugn andning i den hela tiden och ett ljus mitt i det svarta.
Vi ser allting utifrån flickan perspektiv men nästan som bakom ett skyddande glas som gör att det hela går att stå ut med. Ja, som jag upplevde att flickan själv gjorde. Hon gick liksom in i en mental dykarklocka och såg allt det hemska utifrån. Hon är ett riktigt maskrosbarn som lyckas ta sig upp genom asfalten

Flickan är en mycket gripande roman  av hög litterär halt. Det är inte för inte som den var en av finalisterna när Deutsche Buchpreis skulle delas ut 2011. Låt inte historien avskräcka dig utan läs gärna denna bok. Den kommer stanna i mitt minne länge.

kluessendorf-540x304

Angelika Klüssendorf

Jag har förstått att det är första boken i en planerad triologi. Om det är så får vi hoppas att denna bok går så bra att förlaget fortsätter att ge ut dem.

VAD DEN ANDRA HALVAN LÄSER – MONIKA PEETZ: TISDAGSKVINNORNA – ROMAN

tisdagskvinnorna_20Monika Peetz (1963-):
Tisdagskvinnorna
Originaltitel: Die Dienstagsfrauen

Översättning av Barbro Wernbro-Augustsson
Utkom 2011
På svenska 2013
290 sidor
Liebel Förlag
Recensionsexemplar

I april fick jag en trevlig e-post från det nystartade Liebel förlag. Det är ett förlag specialiserat på  att översätta tysk litteratur till svenska. De hade hittat min blogg och undrade om jag var intresserad av att få ett recensionsexemplar av denna tyska succéroman. Jag blev förstås smickrad av att ytterligare ett förlag ville att jag skulle recensera en av deras böcker men svarade att andra åtaganden gör att jag inte kommer hinna läsa den förrän i juni. Det gick bra och snart damp ett paket ned i brevlådan.

Jag blev dock nyfiken på var det var för bok så jag googlade lite. Jag fann att den var mycket uppskattad med högt betyg på Amazon.de m.m. Samtidigt började jag undra, är detta verkligen en bok för mig, tillhör jag målgruppen!? De som läser min blogg behöver inte se många inlägg för att inse att den som skriver är en lätt pretentiös figur som för det mesta bara läser sådant med hög cred i kulturvärlden. Böcker som hamnar på kritikerlistor och som får utmärkelser….seriös litteratur med STORA bokstäver. Tisdagskvinnorna verkade vara allt annat, lättsam underhållning ffa riktad till medelålders kvinnor med hög igenkänningsfaktor.

Så här presenteras den på förlagets hemsida:
Fem väninnor på pilgrimsfärd Caroline, Judith, Eva, Kiki och Estelle: en framgångsrik brottmålsadvokat, en överkänslig drama queen, en hängiven mamma till fyra barn med övergivna ambitioner om en egen yrkeskarriär, en ständigt förälskad och gladlynt designer som väntar på sitt genombrott och en lyxälskande apotekarhustru som har en proppfull garderob och en härligt vass tunga.
När Judith gick igenom sin avlidne makes tillhörigheter hittade hon hans dagbok, gömd i en flanellskjorta i garderoben. Dagboken leder henne och hennes fyra väninnor ut på en vallfärdsvandring som kommer att sätta deras vänskap på hårda prov. Steg för steg uppdagas en hemlighet som ställer allas liv på ända.

Tisdagskvinnorna är en varm och underhållande roman om kärlek, livslögner och vänskapens förmåga att läka alla sår. Förutom i Tyskland, där boken redan filmatiserats, har den hunnit bli en bestseller även i Norge, Holland, Italien och Tjeckien. Översättningsrättigheterna har i dagsläget sålts till arton språk.

Ja ja tänkte jag, allt behöver väl inte vara så allvarligt hela tiden, du kan bli överraskad. Så med en ganska stor nyfikenhet slog jag upp boken.
Det tog inte många sidor förrän jag fullkomligt häpnade över hur stereotypa figurerna var, hur clichéfyllt allting var beskrivet och på hur förutsägbart det var. Personteckningar är så mallade och så platta så jag helt enkelt storknade. Trots det, som ett tack till förlaget som skänkt mig boken, så läste jag hela boken!

Detta är Monika Peetz  första roman annars arbetar hon med manus för film och tv. Och det märks. Men det märks också att det inte är HBO hon skriver för i så fall. Denna bok är som en romanförlaga  för en tv-serie på kanal 5, en serie som kanske skulle kunna bli bra bra underhållning med en bra regissör, för det är inte oäven historia, men som också skulle kunna bli helt förskräckligt i fel händer.

Min bloggkollega på Och dagarna går sammanfattar det bra:
Inte vet jag om det finns något som heter så men jag tänker att det passar att kalla Tisdagskvinnorna av Monika Peetz för Mid-Lit. Alltså lättlästa böcker om människor mitt i medelåldern som har fastnat i samma gamla hjulspår och behöver en nystart. Ni vet de där rappa, lättsamt berättade historierna där huvudpersonerna är med om något annorlunda och utifrån det omvärderar sina liv. Chick-Lit, Lad-Lit, Tant-Lit och nu Mid-Lit alltså. Hyfsat mallat men ändå tillräckligt välskrivet för att jag ska vilja läsa vidare…

Hon är som sagt inte en helt oäven berättare och en del av beskrivningarna av ställena som de passerar under vandringen är inte dumma. Men som helhet är detta för mig en riktigt torftig upplevelse. Det är som att äta Snoddas, bara vitt vetemjöl, och man kan äta hur mycket som helst utan att bli mätt.

Samtidigt så var det en intressant läsupplevelse. Jag tvingades att läsa vad den andra halvan läser, eller rättare sagt, den kanske 70-80 procenten. De som klarar sig utmärkt i livet utan att läsa Nobelpristagare, Augustprisvinnare m.m. De som bara vill ha lite lätt och enkel underhållning utan tuggmotstånd. Lite mysigt, lite trevligt och lite tänkvärt. Vårt behov av historier är ju omättligt.

Det är väl tur att litteraturens trädgård har en mångfald av många olika växter. Allt kan inte passa alla och jag vet att jag har läst min sista bok av ”light entertainment.”

Så ett tack till förlaget som skickade denna bok till mig. Det var modigt!
Det är trots allt en bok jag inte kommer glömma, fastän av fel skäl.

VÄRLDEN ENLIGT QUICO – MIGUEL DELIBES: DEN DETRONISERADE PRINSEN – ROMAN

Den-detroniserade-prinsen1Miguel Delibes 1920-2010:
Den detroniserade prinsen
Originaltitel: El principe destronado
Översättning av Djordje Zarkovic och Eva M Ålander
Utkom 1973
På svenska 2013
150 sidor
Gavrilo Förlag
Recensionsexemplar

Miguel Delibes är ett mycket stort namn i den spanskspråkiga litteraturen med en lång verkslista. Delibes satt i Spanska Akademin under många år. Han mottog många litterära priser bla det stora Cervantespriset som belönar författarskap från den spanskspråkiga världen. Bland andra pristagare kan nämnas giganter som nobelpristagarna Vargas Llosa och Cela och min favorit Alejo Carpentier.

I Sverige är Delibes inte så känd, men trots det fanns det något bekant över namnet. Det visade sig att det legendariska förlaget Coeckelberghs, som under 70-80-talet gav ut högklassig litteratur från ffa Östeuropa,1978 gav ut hans roman Fem timmar Med Mario. Jag följde deras utgivning med stort intresse och beklagar förfarande att René Coeckelberghs gick bort i så unga år. (Här kan du läsa min recension av en liten pärla ur förlagets mångfacetterade utgivning, Mircea Eliades Den gamle mannen och officeren.)

Redan 1965 så kom den första romanen av Delibes på svenska, Råttorna. Vår främsta introduktör av litteratur under 1900-talet, enmans-universitetet Artur Lundkvist, tog med den i sin Tellus-serie där han valde ut litteratur från hela världen. Många fina romaner som du nu hittar på antikvariat
Nu har förlaget Gavrilo från Göteborg givit ut denna lilla roman. Jag kände inte till förlaget sedan tidigare men det är uppenbart ett förlag att hålla ögonen på.

Den detroniserade prinsen är Quico, 3 år gammal, som nu när hans lillasyster fötts inte längre är i centrum. Förutom henne är han dessutom omgiven av tre större syskon, föräldrar och två hushållsbiträden. Det är inte lätt att få uppmärksamhet och denna lille illbatting gör var han kan.

Vi får följa honom under ett dygn, från klockan 10 på morgonen till 10 på kvällen då han utmattad somnar efter en intensiv dag. Varje kapitel motsvara en timma.
Perspektivet är nästan uteslutande Quicos. Vi ser världen underifrån, tex så beskrivs hans mamma i början bara genom den kjol hon bär när hon sveper in i rummet.
Vi stiger in i hans tankevärld och följer alla hans glädjeämnen och fasor, hur hans fantasi drar iväg med honom och gör hans värld både mer spännande och mer otäck. Starka tankar kring liv och död, djävlar och spöken far runt i Quicos huvud när han försöker orientera sig i världen. En kontinuerlig rädsla för att kissa ned sig och inte vara duktig lever med honom hela tiden.

Allt eftersom vill följer denna ömsom charmiga och ömsom odrägliga lille kille så växer berättelsen och visar upp en välbeställd men dysfunktionell familj i Francos Spanien. Quicos föräldrars äktenskap är dött, fadern en förtryckande patriark som finns i bakgrunden, hembiträdena har mer närhet till barnen än vad deras mor har, men är samtidigt är samtidigt under ständig rädsla för att inte blidka sin arbetsgivare. Det pågår ett krig som en av sönerna går ut i för att blidka sin stränge far. Det går inte att isolera en allt mer svårbegriplig omvärld.

Det är en tunn lite bok främst uppbyggd på dialog. Hans beskrivningar av lägenheten där i stort sett hela romanen utspelar sig är exakt och gör den mycket konkret för läsaren. Sakta vävs vi in i familjens liv och det är synd att romanen slutar efter 150 sidor för jag skulle gärna följt denna familj under ett par dagar till.
Det som är den stora behållningen är hur Delibes gestaltar ett barns inre liv och fantasivärld. Det var många gånger jag kastades tillbaka i tanken till barndomen och kändes igen tankar eller påmindes om händelser tidigt i livet.. Det är både skickligt och välskrivet.
Jag har inte läst mycket spansk litteratur så det var givande att bekanta sig med en ett författarskap från ett nytt område!

DELIBES POSTER 2

MIGUEL DELIBES

EN MÅNGFACETTERAD BERÄTTELSE FRÅN ÖSTAFRIKA – ABDULRAZAK GURNAH: PARADISET – ROMAN

ParadisetAbdulrazak Gurnah (1948-):
Paradiset
Originaltitel: Paradise
Översättning av Helena Hansson (Hemsida)
Utkom 1994
På svenska 2013
260 sidor
Celanders förlag
Läst i min bokcirkel

”Först pojken. Han heter Yusuf och under sitt tolfte levnadsår lämnade han plötsligt sitt hem. Han mindes att det var under torrtiden, när varje dag var likadan som den förra. Blommor slog oväntat ut och vissnade igen. Märkliga insekter kilade fram under stenar och pinades till döds i det brännande solskenet. Solen fick träden i fjärran att darra i luften och husen att skälva och kippa efter andan. Dammoln steg vid varje klampande steg och en kärv stillhet rådde under dagtid. Skarpt avgränsade ögonblick som dessa såg han framför sig från den tiden.”

Detta är första stycket i en mycket fin roman av Abdulrazak Gurnah, en författare från Zanzibar som sedan 20-års åldern bor i England. Gurnah har skrivit ett antal romaner på engelska och är professor i litteratur vid universitet i Kent.
Romanen var på ”the short list” både för Booker-priset och The Whitbread Award i England

Det är en ”bildningsroman” om Yusuf och utspelar sig i Tanzania före första världskriget
Yusuf blir hämtad av farbror Aziz som skall ta hand om honom. Farbrodern visar sig snart inte vara hans farbror utan Yusuf är betalningen för en skuld hans far har till den framgångsrike köpmannen. Han får bo hemma hos Aziz och arbeta tillsammans med en annan slav, Kahlil, i butiken. En varm vänskap uppstår.

Farbror Aziz har en trädgård som Yusuf mer och mer kommer att intressera sig för och där han försöker få trädgårdsmästaren att ge honom tillåtelse att hjälpa honom. Det är hans paradis.

Yusuf är en känslig, osäker person med stor fantasi, undrande och osäker inför världen runt honom. Efter att Yusuf har arbetat i butiken ett par år så tar Aziz med honom på en expedition inåt landet för att sälja och köpa varor. Det är en expedition fylld av fasor sjukdom och elände. En förändrad Yusuf kommer tillbaka till sitt paradis. Men han är inte den samme och romanen får ett oväntat med samtidigt logiskt slut.

Jag hade aldrig dykt på denna om inte vi tagit upp den i bokcirkeln. Jag fastnade i den redan i första stycket som visar vilken språkbehandling och poetisk känsla Gurnah har. Helena Hansson har gjort ett mycket fint jobb och överfört romanen till en mjuk och följsam svenska.

Gurnah målar upp en hel kultur i Östafrika just när imperialismen börjar göra sitt intrång. En kultur rik på folkslag, olika religiösa riktningar, myter och berättelser, ett stort handelsutbyte med omvärlden ffa Indien. Vi möte många särpräglade karaktärer och helt unika miljöer. Naturbeskrivningarna är hänförande.
Han öppnar upp ett helt nytt landskap inför min blick och jag känner transporterad dit. Inte som en vit västerlänning som med kikare betittar de kuriösa människor i Afrika utan men en närhet och skönhet som känns i kroppen.

Det en mångfacetterad historia många vacker klangbotten. Han är inte på något sätt svårläst och det finns ett naturligt sug i berättelsen.

Det är en global värld som han visar upp, långt innan det begreppet fanns. Det visade sig konkret hur global världen kan vara när jag frågade min kollega född på Zanzibar om han hade hört talas om honom. Då svarade han. Jag känner honom, han var klasskamrat med min bror.!!

Gurnah är en mycket fin författar och jag kommer säkerligen kommer återvända till hans författarskap  Det är glädjande att det finns förlag som Celanders som vågar satsa på författare som Gurnah. Hoppas han får många läsare.

Prof.-Abdulrazak-Gurnah-photo-300x282

Abdulrazak Gurnah

EN AMERIKANSK KLASSIKER – F. SCOTT FITZGERALD: THE GREAT GATSBY – ROMAN

Gatsby

F. Scott Fitzgerald: (1896-1940)
The Great Gatsby
Utgiven 1926
180 sidor

Det är mycket Gatsby nu. Förra veckan hade Baz Luhrmans filmatisering premiär i USA och du kan läsa artiklar om Gatsby överallt.
Det är en av de stora, om inte den stora, amerikanska klassikern under 1900-talet. Den har legat på mitt nattduksbord under hela våren men det blev inte av att jag läste den förrän under min resa till New York som visade sig sammanfalla med premiären.

Det är inte en mäktig roman utan en tunn liten sak som du kan läsa i 2 sittningar om du vill. Det också en ganska enkel handling och ändå har den något som fångat det amerikanska medvetandet under senare delen av 1900-talet.
Det var inte så när boken kom ut. Recensionerna var på det hela taget ljumma, även om TS Eliot lovordade den i ett brev. När Gatsby dog endast 44 år gammal, bla som en konsekvens av ett kraftigt alkoholmissbruk, så hade han kvar böcker från förlaget. Nu så finns den ständigt tillgänglig och jag har för mig att jag läste någonstans att den säljs i en halv miljon exemplar varje år.

Något kort om historien. Nick Carraway, bokens berättare lämnar det lantliga Mid-West och flyttar till östkusten för att arbeta. Han får tag på ett litet hus på Long Island. På en middag hos sin släkting Daisy Buchanan, som är gift med den stenrike buffeln Tom Buchanan, så får han reda på att han är granne den mystiske Jay Gatsby. Gatsby ordnar de mest fantastiska fester, ditt alla, bjudna som objudna, kommer.

Nick bli inbjuden på dessa fester och lär känna den gåtfulle Gatsby, en person om står för allt som Nick avskyr, men Nick charmas.

”If personality is an unbroken series of successful gestures, then there was something gorgeous about him, some heightened sensitivity to the promises of life, as if he was related to one of those intricate machines that register earthquakes ten thousand miles away. This responsiveness had nothing to do with that flabby impressionability which is dignified under the name of “creative temperament” – it was an extraordinary gift for hope, a romantic readiness such as I have never found in any other person and which it its likely I shall never find again”.

Boken är en lång återblick och vi lär känna Gatsby allteftersom Nick lär känna honom. Men samtidigt så lär vi inte känna honom. Fitzgerald beskriver honom knappt. Han förblir lite av en mytisk gestalt. På direkta frågor om vem han är eller vad han gjort  ger han alltid undanglidande svar. Har han legat vid Oxford, har han varit i armén? 
Allt eftersom förstår vi att allt han skapar, den nya identiteten, hans förmögenhet, alla fester och all prålighet är för att vinna tillbaks sin ungdomskärlek Daisy.
Gatsby kommer från enkla förhållanden och hade inte möjlighet att gifta sig med henne ideras ungdom. När han kom hem efter att ha tjänstgjort i kriget finner han att Diasy gift sig med den  Tom. När de nu återigen träffas så sätts en kedja av händelser igång som leder till den djupaste tragedi för alla inblandade.

Gatsby är en roman om den amerikanska drömmen, om att du i varje ögonblick kan skapa dig själv, glömma ditt förflutna och bli en ny person, en self-made man. Jay Gatsby har gått från enkla förhållanden till enorm rikedom. Gatsby är föregångare till Don Draper i Mad Men, en man med en påhittad och förljugen identitet som skapar den amerikanska drömmen.
Är Gatsby är ”great” kan man verkligen fråga sig? Knappast, hans rikedomar kommer från en smutsig kriminell verksamhet. I mina ögon är ingen hjälte men det som är stort hos honom är hans starka kärlek till Daisy.

Denna bok sägs ju vara den bäst fångar The Jazz Age, tiden efter första världskriget då jazzen kom, ungdomarna bröt sig loss från gamla konventioner, det var glamoröst, det fanns pengar, och depressionen 1929 fanns inte en som en möjlighet. Scenerna från olika fester och parties är mycket väl gestaltade. Jag sveptes med som läsare, men kände hela tiden en vantrivsel. Det här var ju människor som inte brydde sig om något annat än sig själv och att vara på festen. Det som räknades var att du var där. Där fångar Fitzgerald något som gör att boken känns relevant även idag. En hysterisk kändiskultur, där man är känd utan att ha presterat något mer än att synas i rätt sammanhang och att det är det som är något värt. Själv kände jag bara hur tragiken väntade runt hörnet. När den väl slår till så fanns endast Nick kvar. Alla andra lämnade det sjunkande skeppet.

Fitzgerald, som själv levde ett mycket glamoröst liv, var trots allt en socialt medveten författare. I romanen ser vi hur de rikas omedvetenhet och självgodhet drabbar de som inte är på rätt planhalva.

Det är paradoxalt att en historia som snarare beskriver den amerikanska drömmen som en illusion och en tragedi blivit den stora amerikanska romanen. Dess storhet ligger ffa är Fitzgeralds fantastiska språk. En elegant och mångskiftande prosa som beskriver med en poetisk precision både yttre och inre skeenden.

Det är en roman om en förgången tid men samtidigt aktuell. Vi kanske lever på 20-talet med det enorma överflöd och överkonsumtion som vi har i delar av världen, i en ytlig kändiskultur, som i allt högre grad handlar om att bli self-made, att vara ditt eget varumärke  och som inte tror att en ny crash à 1929 kan stå för dörren.

Romanen som är sagt en återblick och som sådan mycket skicklig konstruerad..Att fånga detta på film är inte enkelt. Att fånga det pråliga det är ingen konst. Men allt det som gör denna roman så läsvärd det kommer man inte åt på film. Den är så välskriven så jag skulle kunna läsa om den bara för att få njuta av språket igen.

BBC har ett utmärkt radio program BBC World Book Club.
Senaste avsnittet är initierad diskussion om boken med bla författaren Jay McInerney. http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/wbc/all
Ett tips är att läsa boken innan om du inte vill veta lite för mycket om handlingen!

EN SPÄNNANDE GREKISK KLASSIKER I DET LILLA FORMATET – ALEXANDROS PAPADIAMANTIS: MÖRDERSKAN – ROMAN

Mörderskan-Framsida

Alexandros Papadiamantis (1851-1911)
Mörderskan
Orginaltitiel: I Fonissa
Översättning: Jan Henrik Swahn
Utgiven 1902
På svenska 2013
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar

Att det är de små förlagen som vågar ge ut den spännande litteraturen i Sverige är snart en truism. Ett förlag att hålla ögonen öppna för är det lilla Oppenheim förlag. Jag läste nyligen Laurence Tardieus lilla mästerstycke Eftersom ingenting varar. Nu har jag läst Mörderskan av Alexandros Papadiamantis. Aldrig hört talas om?. Nej vem har gjort det. Den moderna grekiskan litteraturen är en mycket vit fläck på min litterära karta och det är jag troligen inte ensam om. I Grekland är Papadiamantis lika stor som Strindberg i Sverige men den skillnaden att han inte är så känd utanför sitt land säger översättaren Jan Henrik Swahn i en video som du kan se här:
Intervju på Youtube.

Denna korta roman eller långa novell är en spännande läsning på många sätt. Den skildrar ett land som de flesta inte känner så väl till bortom antingen charterturismens glättiga yta eller den arkeologintresserades långa historiska blick. Papadiamantis skildrar ett fattigt, hårt, inneslutet samhälle och hur det drabbar framförallt kvinnorna. Den är en roman som utspelar sig på 1800-talet men som är mycket modernare än man först tror.

Huvudpersonen Frangogiannou, en äldre kvinna som för att hjälpa de fattiga människor som korsar hennes väg mördar deras små flickor. Att få flickor är ett elände. Det går så många flickor på varje man och föräldrarna har stora problem med att få döttrarna bortgifta, att få råd med hemgiften. Den olyckligaste dagen i Frangogiannous liv var när hon som 17-åring blev bortgift, med en mycket dålig hemgift, till en riktig slashas som sedan gjorde henne till mamma sex gånger om.  Hon har tre döttrar. Bara en gift och även det med en slashas.Hon beskriver sig som en änka men med en man som bidrar så lite till familjen.

Vi får följa Frangogiannou från det första hastigt påkomna dråpet och se hur hennes tankar blir mer och mer förvridna vilket resulterar i fler mord. Men hon är ingen vettvilling. Märkligt nog så känner vi som läsare sympati med henne och förstår till viss del hennes fruktansvärda handlingar. Och hon går inte igenom detta obemärkt, drömmar och syner hemsöker henne allt medan hon flyr undan både sig själv och gendarmerna.
Jag vill inte berätta mer om historien utan läs den själv istället. För det är en spännande och läsvärd bok.

Papadiamantis stil kan vara lite knölig ibland, han är visst mycket svår att översätta, men det finns mycket humor och värme i boken. Du kommer huvudpersonen mycket nära och hon är är trots sina handlingar  trovärdig och realistisk..Skildringarna av naturen på ön Skiathos. är sinnlig och fantasieggande.
Det fattiga patriarkala samhället känns inpå kroppen.

Det vore roligt om förlaget ville ge ut fler av hans berättelser så vi får se fler facetter av detta intressanta författarskap.

OM DET PALESTINSKA FOLKETS ÖDE. EN VIKTIG MEN TYVÄRR UNDERMÅLIG BOK – SUSAN ABULHAWA: MORGON I JENIN – ROMAN

Morgon-i-Jenin-Susan-AbulhawaSusan Abulhawa (1970-):
Morgon i Jenin
Orginaltitel: Morning in Jenin
Översättning av Niclas NIlsson
Utkom 2010
380 sidor
Norstedts

Jag får erkänna det, jag fick verkligen kämpa med denna bok. Flera gånger så var jag på väg att avsluta den i förtid. Men då vi skulle läsa den i vår bokcirkel så kämpade jag på.

Morgon i Jenin är en bred krönika över en palestinsk familjs öde under israeliskt styre från 40-talet och framåt. Det är Susan Abulhawas debut och är säkerligen löst kalkerad på hennes liv. Likt romanens huvudperson så lever hon i USA där hon är verksam inom naturvetenskap.
Det är en smärtsam berättelse fylld av så mycket krig, sorg, elände men även kärlek och gemenskap. Den utgår ifrån verkliga händelser i det palestinska folkets öde, många av dem så fruktansvärda att det är omöjligt att inte bli berörd och förfasas. Det är en mycket viktig bok då sätter fokus på ett folks lidande som inte skildrats i litteraturen tidigare.

Men det är en riktigt dåligt skriven bok. Den börjar lovande. De första sidorna tar tag i mig men sedan så börjar jag förtvivla mer och mer. Har hon inte haft någon redaktör? Boken är klichéfylld, överlastad med metaforer som inte handlar om att det är en annan kultur som jag inte begriper mig på utan att det helt enkelt inte är bra skrivet. Det finns passager som är så platta så jag kippade efter andan. Personskildringen fyrkantig och onyanserad. Något parti kändes som en tonårsbok för flickor. Ett annat som någons oredigerade dagboksanteckningar. Det finns flera intressanta teman som inte utforskas utan det kastas bort. Intressanta konflikter som inte tas om hand om av författaren. Boken spretar.
När jag ventilerat mina åsikter för några som har läst den så har de undrats vad jag är för en hård och kall person som inte tycker om denna bok. Det är ju en så GRIPANDE berättelse.

Efter avslutad läsning finns det många bilder kvar och en ilska över den fruktansvärda situation det palestinska folket befinner sig i nu och hur närmast olöslig den konflikten verkar var ffa med den av nuvarande ledning förda politiken. Men som litteratur är det sekunda vara. Jag är mycket förvånad över de höga betygen som finns på boken omslag från en del kritiker.

Med en regissör som inte fastnar i det sentimentala så kan detta bli en riktigt bra tv-serie. För det finns många berättelser i boken att spinna på. Tyvärr är inte Abulhawa en författare som kan göra god litteratur av det. Att det ändå är en bok som behövs förstår jag då den översatts till 19 länder. Det finns vrede över det öde som drabbat och drabbar det palestinska folket som gör detta till en trots allt viktig bok.

EN LITEN BOK OM DEN STORA KÄRLEKEN OCH DEN STORA SORGEN – LAURENCE TARDIEU: EFTERSOM INGENTING VARAR – ROMAN

Tardieu

Laurence Tardieu (1972-):
Eftersom ingenting varar
Orginaltitel: Puisque rien ne dure
Översättning av Thérèse Eng
Utgiven 2006. På svenska 2012
127 sidor
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar

”Jag dör, skriver hon till mig. Vincent, jag dör, kom till mig, kom till mig igen, en sista gång, så att jag får se dig, röra vid dig, höra dig, kom till mig igen Vincent, jag dör.”

Den som skriver är Geneviève, Vincents stora kärlek. De har inte haft kontakt på 15 år. Då, i januari för 15 år sedan, försvann deras 8-åriga dotter Clara spårlöst för att aldrig mer återfinnas. Sorgen tar knäcken både på dem och deras relation.

Laurent Tardieu är en fransk författarinna som har givit ut 6 romaner. Detta var hennes tredje. För den fick hon 2007 ”Prix Le Prince-Maurice du roman d’amour” och ”Prix Alain-Fournier”.  

Det är en tunn liten roman som Tardieu har skrivit. Smäckra 120 sidor som lyser som en svart diamant. En liten roman om stor kärlek och stor sorg. Och så gripande att läsa.

Den är uppbygg i tre delar. I första delen så följer vi Vincent när han kör i vansinnesfart till Geneviève. Under den resan kastas han tillbaka till allt det han har tryckt undan under 15 år.
Andra delen består av Genevièves dagboksanteckningar för veckorna efter Claras försvinnande.
”Jag köpte den här boken i morse. Om jag klarar att skriva regelbundet, om än så bara några meningar, kommer det att hjälpa mig. Jag är rädd att bli galen annars”
I sista delen skildras deras sista möte som leder fram till någon form av förlösning och livsbejakelse.

Jag blev mycket tagen av denna bok. När jag väl börjat så var det omöjligt att lägga ned den. Tardieu skriver så sinnligt och levande i korta meningar om kärleken och sorgen. Orden faller ned som små regndroppar. Hennes sensibilitet är inte svensk. Jag vet inte om hade antagit att det var en fransk bok om jag läst den utan att veta var författaren kom ifrån, Utan att kunna sätta fingret på varför så känns den fransk till sin karaktär på det sättet som den behandlar dessa stora ämnen. Jag är imponerad över hur skickligt hon tecknar Vincent och Geneviève. Hon hur gestaltar deras olika temperament och hur de på var sitt sätt hanterar att de drabbats av det värsta du kan drabbas av.

Efter de första sidorna var jag rädd att det skulle vara lite banalt med den blev bara starkare och starkare. Jag började läsa den när jag kom hem från jobbet idag och fann att jag vaknade upp 3 timmar senare och då var den slut. Antagligen kommer jag läsa den igen.
Det är en liten bok med lång eftersmak.

Utan att kunna franska så måste översättaren Therese Eng gjort ett fint jobb som fört över denna text till så fin svenska.

Förlaget hade hittat min blogg och frågade om jag ville recensera den. Tack för det!
Det låter kanske inte som årets hetaste bok, en okänd fransk roman utgiven på ett litet förlag, om ett barn försvinnande, men jag kan inte nog rekommendera den. Köp och läs!

Förlaget har berättat för mig att de kommer ge ut en till av hennes böcker till hösten. Något att se fram emot! Håll span på en blogg nära dig….!

EN RIKTIG BERÄTTARE ÄR FÖDD! – ASTRID ROSENFELD: ADAMS ARV – ROMAN

adams arvAstrid Rosenfeld (1977-)
Adams Arv
Orgnaltitel: Adams Erbe
Översättning Jörn Lindskog
Utgiven 2011. På svenska 2012
394 sidor
Thorén och Lindskog
Recensionsexemplar

Rosenfelds debutroman har blivit en succé i Tyskland där den sålt i stora mängder. Romanen har översatts till flera språk och enligt omslaget på boken så var den ”läsarnas favorit till tyska bokpriset 2011”. Vad jag hört så fick Thorén och Lindskog slåss för att lägga vantarna på denna troliga storsäljare.

Succén är lätt att förstå för det är en på många sätt mycket imponerande debut. Rosenfeld skriver med ett enkelt och rappt språk. Har ett stort persongalleri med skickligt tecknade och mycket särpräglade individer. Boken är skickligt komponerad och det finns ett rejält schvung i berättelsen. Du kastas in i den och sedan sitter du fast. Här finns mycket humor och jag skrattade högt många gånger. Sedan kan det finnas lite klichéer också men de får man ta. Och detta av en debutant!

Mycket kort om historien: Eddy bor tillsammans med sin mor Magda och morföräldrar Lara och Moses.  Moses har dragit sig undan världen och sitter på vinden och skall helst inte störas.
Eddy är ett resultat av en tillfällig förbindelse och har ingen aning vem hans far är mer än att han är skandinav och kanske heter Göran.
Eddy får hela tiden höra hur lik han är Adam, Moses bror, som under kriget svek familjen. Han tog deras förmögenhet och stack, vilket gjorde att familjen inte kunde komma undan nazisterna.

Magda, som är en stark och självständig kvinna, avvisar alla de män som Eddys mormor försöker tussa ihop henne med. Genom en slump så träffar hon, med hjälp av Eddy, Jack Moss, på ett zoo. Han för ut henne och Eddy i värden och Eddy får en mycket märklig uppväxt.

Den första delen av boken följer Eddy fram till vuxenheten där han till slut hamnar i Berlin när muren fallit. Han har hamnat i en kris och vill bara lämna allt. Han tar sig hem till sin mor. Morföräldrarna är döda. Eddy går upp på den förbjudna vinden där han hittar ett kuvert med ett häfte där Adam har tecknade ned allt som hände. Det är Adams arv

Vi kastas tillbaka till 1919 och får följa hans släkting Adam och hans lika egensinniga familj, mötet med hans stora kärlek Anna och vad som sedan händer när hon nazisterna tar henne.  Adam ger sig ut på en lång resa för att leta efter sitt livs kärlek. En resa som tar oss till Polen mitt under det brinnande kriget. Genom Adam så följer vi hela andra världskriget och vi får förklaringen till vad som egentligen hände.

Jag vill inte ge för mycket av handlingen för det är en späckad roman och jag vill att du skall uppleva alla turerna själv om du läser den.

Det här är en bok som du slukar. Den är på 395 sidor men så luftigt textsatt att den hade lätt kunna tryckas på betydligt färre. Sidorna visslade förbi. Men när jag lade ned den så var det ändå med en viss tveksamhet. Jag kände mig lite illa berörd av att den traumatiska historien behandlade med så lätt hand. Det var som att visst det var hemskt det som skedde, men inte var det så farligt.
Jag frågar mig själv. Måste alla skildringar av koncentrationslägren vara t.ex. som Steve Sem-Sandbergs helt omskakande De fattiga i Lodz, en storartad roman men en helvetesvandring utan dess like.

Att vara antingen tysk eller tysk jude, som jag antar att Rosenfeld är, är att bära en stor börda på sina axlar både för förövarna och för offren. Historien ligger som ett ok.
Det har nu gått 50 år, två generationer och vi kan kanske kan börja få en viss distans kan man tänka. Vi måste kunna berätta denna historia på ett lite annat sätt. Genom att se på det ur en lite mer komisk synvinkel så framträder ju det hemska ändå. Eller gör det verkligen det?
Jag kom att tänka på Imre Kertesz Mannen utan öde som jag läste för 10 år sedan. Där använde han sig av greppet att den unge killen tyckte att allt som hände i koncentrationslägret var helt naturligt. Därigenom så blev så påtagligt hur oerhört vidrigt det var.
Rosenfeld har också valt att ha en ganska obegåvad huvudperson, som förutom sin starka kärlek till Anna egentligen inte har så många kvaliteter. Han förstår inte mer än han behöver för att klara sig undan. Men Rosenfeld är inte på Kertesz nivå och romanen skildring av koncentrationslägren blir för lättviktig för mig. Om du läser denna bok utan mer kunskap om denna tid så verkar det som är det var hemskt, visst men inte så ofattbart vidrigt som det var.

Men vad vet en medelålders svensk som bara läst om detta och sett på tv om detta. För publiken i Tyskland kanske det är tvärtom.

Det är mina reservationer till trots ändå en märkvärdig debut, om kärlekens obändiga kraft, att våga leva sitt liv inte som andra tycker det utan våga gå utanför ramarna och skapa dig det liv du vill ha. Det skall bli spännande att se vad den unga mycket begåvade författare hittar på härnäst.

Här kan du höra lite om boken.

85429.110408_buchzeichen_rosenfeld

Astrid Rosenfeld

OM DEN STORA KÄRLEKEN SOM ALDRIG TAR SLUT – MARKUS FELDENKIRCHEN: EN IRLÄNDSK DAGBOK – ROMAN

Markus Feldenkrichen (1979-)Feldenkirchen
En irländsk dagbok
Utgiven 2010 På svenska 2012
Övers: Jörn Lindskog
315 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

När Jörn Lindskog, ena halvan av förlaget Thorén & Lindskog, på Bokmässan i höstas sade att de skulle ge ut En irländsk dagbok svarade jag Heinrich Bölls bok? Jag kände till att den tyske nobelpristagaren hade skrivit en liten bok som heter ”Irländsk dagbok” Nej sade Jörn det är det inte, utan en tysk debutroman! Markus Feldenkirchen är en tysk politisk journalist sedan flera år verksam på Der Speigel. Boken heter i original Was zusammenhört, som jag på min bästa skoltyska översätter till ”Det som hör samman”. Men ”en ”Irländsk dagbok” kanske säljer bättre? 

En dag får Benjamin, en 35-årig bankman med lyckad karriär och ett tomt liv, ett brev från Irland. På Irland finns Victoria hans livs stora kärlek. En ungdomskärlek som fick ett abrupt slut. Benjamin har inte glömt den, men begravt under flera tunga lager av vemod. Benjamin vågar inte öppna brevet, rädd för vad som skall stå i det.

Dagen som brevet anländer skall Benjamin resa till Dublin. Han skall  reda ut affärerna i en filial till banken som han arbetar i.Filialen, som efter de extremt goda år som Irland upplevde efter att ha varit ett mycket fattigt land,  håller under den finansiella baksmällan på att gå under.
Han tar med sig brevet för att öppna det på plats.

Romanen utspelar sig under denna dag innan han till slut öppnar brevet . Genom tillbakablickar så får vi följa honom från tonåren och framåt genom vänskap, kärleken till fotbollen, tiden med de de politiska förändringarna då muren föll och Tyskland återförenades samtidigt som Benjamin och Victorias kärlek blomstrade fram till den ensamma sorgliga figur han upplever sig att vara idag.

Vi får parallellt följa en ung mans utveckling till en desillusionerad medelålders man och två länder som genomgår stora förändringar. Allt detta väver Feldenkrichen ihop i romanen.

Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar av boken. Jag är så glad över att Thorén & Lindskog finns. Jag kan inte nog kan prisa deras arbete att göra modern tyskspråkig litteratur tillgänglig för oss. Jag vill helt enkelt tycka om deras böcker så jag kan skriva väl om dem!

Jag började läsa denna bok och kände att den var ganska välskriven men lite tunn. Jag tyckte en del i boken var förutsägbart, sådant jag läst förut.  Benjamin var lite stereotyp, beskrivningen av hans liv något fyrkantig. Skildringen av Benjamins vänskap med bästisen Bruno och deras fotbollsintresse var också sådant som var lätt igenkännligt. Hur Feldenkrichen vävde in det historiska skeendet upplevde jag påklistrat. Det var som att han behövt ta en vända till och fördjupa karaktärerna.
Jag undrade när förlaget redan givit ut sådan mästerlig skildring av en mittlivskris som Peter Stamms Sju år och en så fin skildring av en ungdomskärlek som Siegfried Lenz En tysk minut, varför då ge ut en bok som helt enkelt var lite medelmåttig. Det måste ju finnas en uppsjö av bra tyska romaner att översätta.

Jag började förbereda mig på att skriva en negativ recension vilket jag inte såg fram emot. Men när historien med Victoria börjar få fart efter halva boken så hände något. Jag blir mer och mer engagerad, berörd och intresserad av berättelsen. Jag börjar njuta mer och mer av hans språk, hur han frammanar den irländska naturen, dess färger och dofter. Sammanvävningen av Benjamins viktigaste period i sitt liv och Tysklands historia känns plötsligt relevant. Jag såg fram emot att läsa vidare i den, helt plötsligt gripen.

När jag slår ihop boken och Benjamin har fått reda på varför den största och enda riktiga kärlekshistorian i hans liv fick ett så dramatiskt slut då kippade jag ärligt talat efter andan. Och nu flera dagar efter avslutad läsning så ligger den kvar och jag kan inte riktigt släppa den.
Nu kan jag säga att jag är glad att jag läste denna bok, det är en bok jag kommer komma ihåg och som jag kan rekommendera. Du kanske kommer snabbare in i den än jag! En paradoxal läsupplevelse var det i alla fall för mig.

Vad kommer Heinrich Böll in i detta. I boken beskriver Benjamin att de har något gemensamt. För dem båda är den bilden som de har av Irland, en drömbild och ett paradis som har gått förlorat, ett paradis där den kan förlägga sina fantasier.

Och det skall fan vara bokförläggare. Jag gick in på Svensk Bokhandels hemsida och inte en enda tidning har recenserat den. Snacka om att kämpa i motvind.Så kämpa på!!

För er som förstår tyska så kan ni höra Feldenkrichen läsa ut boken här.

En sista kommentar. Läste en tunn lite bok av Heinrich Böll får tre år sedan, Ungdomens bröd (Finns i Brombergs Nobelklassiker) Den rekommenderas varmt.
bild_presseseminar3

NOBELPRISET 2012 – MO YAN: XIMEN NAO OCH HANS SJU LIV – ROMAN

XimenMo Yan (1955-)
Ximen Mao hans sju liv
Utgiven 2006 På svenska 2012
Översättning: Anna Gustafsson Chen
650 sidor

Så länge som jag kan minnas så har jag suttit klistrad vid radion en torsdag i oktober kl. 13.00 när dörren går upp i Börshuset och den ständige sekreteraren kommer och meddelar vem som fått nobelpriset. Det är inte så många gånger som jag läst författarna men jag känner ofta till dem. I år var det inte så. Mo Yan vem är det? En förvåning som jag delade med många.

Sedan kommer den sedvanliga debatten igång om det är rätt vinnare. Och eftersom våra journalister är på Gert Fylking-nivå i litteraturkännedom så kommer det en massa pseudo-debatter om att t.ex. Göran Malmqvist otillbörliga påverkan då han känner Mo Yan! De var ingen så ställde de frågorna när Tranströmer fick priset. Nej, då var det bara ren och skär litterär kvalitet som fick pris.

Nidbilden av nobelpristagare är att det är svåra författare som är krävande att läsa, bara för eliten. Mo Yan är långt därifrån. Han är en riktig berättare, han sitter vid brasan och spinner sina historier. Denna roman är burlesk krönika fylld av saga, myt, med massa rå humor och fylld av både komiska scener och scener av stor tragik

En annan lite svårare debatt är den om hur han förhåller sig till censur och makt. Det har jag inte kunskap att bedöma, men efter ha läst denna tegelsten så kan jag säga att den innehåller svidande kritik riktad mot Kina och de kinesiska samhällets utveckling under de senaste 50-åren. Kollektiviseringen på femtitalet, svältkatastrofen slutet av femti-och början av sextitalet, utnyttjande av arbetare inom stål-industrin, inkompetensen karriärismen och opportunismen bland de politiska skikten som leder byarna fram till den hårdföra övergången till kapitalismen i kinesisk tappning som sker nu.

Romanens inte mest framträdande men ändå vitigaste person är Lan Lian, en fribonde som trots alla förskräckliga konsekvenser vägrar att inrätta sig och gå in i kollektivet och som i slutet av romanen står som den ende med sin heder i behåll

Kort om romanen: Ximen Mao är en rik godsägare som 1949 avrättas och kommer till Kung Yamas dödsrike. Han är mycket förorättad över att ha mist livet och lyckas övertala kung Yama att han skall få återvända. Och det får han men först som åsna, sedan i tur och ordning som tjur, gris, hund och apa innan han bli människa igen
Han återföds hela tiden i samma by med samma människor.  Ximen följer livets upp och nedgångar för sina fruar, barn och vänner men ur djurets perspektiv. Och varje djur ser ju livet ur sin synvinkel eller hur. Det finns framförallt många scener när han är Ximen Gris som fick mig att gapskratta i läsfåtöljen.

En viktig person i romanen som återkommer ofta är en ganska osympatisk och mycket opålitlig person som heter Mo Yan. Han är författare och har ofta beskrivit samma skeenden som i roman, men han är absolut inte att lita på:

”Nu min vän, ska jag berätta om vad som hände 1958. Mo Yan har skrivit flera noveller om det året, men det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet. Jag berättar om sådant som jag själv har varit med om och som har ett historiskt värde.”

Det är som att Mo Yan på detta sätta skapa sig ett utrymme för den starka samhällskritik som finns i boken

Det är en myllrande rik berättelse han skrivit, med massa karaktärer. Jag vet inte hur många gången jag fick gå tillbaka till förteckningen över personerna innan jag fick koll på vem som var vem, ungefär som i en av de gamla ryssarna. Romanen blir med som en stor tavla av Brueghel där du ser en massa personer och händelser utan att förutom i vissa undantag komma dem nära. Men du lär känna en ny del av världen Det är en lång roman, mycket lång och även om jag tycker att det bar en bra bok så var den ojämn och för lång. Ibland flödar berättelsen bägare väl ymnigt.

Jag har inga kunskaper i kinesiska men det kan inte vara annat än ett stordåd att överföra denna prosa till en så smidig svenska som Anna Gustavsson Chen gjort.

Även om jag hann tröttna lite på boken på slutet så är det ändå en bok jag kan rekommendera då den öppnar en ny dörr in i en annan litterär värld. Jag kan gott tänka mig att läsa mer av denna författare.

EN KLASSIKER SOM STÅR SIG – HJALMAR SÖDERBERG: DEN ALLVARSAMMA LEKEN – ROMAN

Hjalmar Söderberg:
Den allvarsamma leken
1912, 250 sidor
LIber förlag 1977. Förord av Per Västberg

I början var jag nästan på väg att ge upp. Dialogen och hur personerna gestaltades var så antikt att jag upplevde det som jag läste en pilsnerfilm. Jag tänkte: Söderberg var ju en av mina husgudar i min ungdom, ffa Martin Bircks ungdom, vad såg jag hos honom?  Men jag läste på och fann återigen  en klassisk kärleksroman om en 20-år lång affär mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille, båda gifta på var sitt håll. Det är en historia som förstås inte slutar lyckligt. Mer än så vill jag egentligen inte säga om handlingen. Alla turer skall du uppleva själv. Det är vackert, gripande och till slut mycket sorgligt.
Det är en moralisk roman men Söderberg skriver oss inte på näsan att den ena eller andra parten gör fel. Nej, det får du reflektera över själv.

Som vanligt så är det en liten del av världen som Söderberg rör sig inom. Det inom  Stockholms medel- och överklassen, bland de burnga och de intellektuella, i brytningstiden runt sekelskiftet  han rör sig. Han beskrivningar av Stockholm är med rätta berömda. Med säker penna skapar han bilder som lever kvar i minnet efter avslutad läsning.

Söderberg är en gudabenådad stilist. Prosan är så enkel och slipad, att man förstår att han har filat och filat för att få till den.

Det är tredje gången jag läser denna roman och ju äldre jag blir desto mer tycker jag om den. I min gamla utgåva finns ett fint förord av Per Wästberg som skriver att romanen ”är för mig vid sidan av Röda Rummet och Gösta Berlings saga den största bland svenska romaner från de hundra år som skiljer Drottningens juvelsmycke från Romanen om Olof.”

Hjalmar Söderberg 1869-1941

IN I LABYRINTEN – PAUL AUSTER: ILLUSIONERNAS BOK – ROMAN

Paul Auster (1947-)
Illusionernas bok

”Book of Illusions”
2002, 380 sidor
Översättning av Ulla Roséen

Nyligen bokade jag äntligen min första resa till New York dit jag åker våren 2013. Naturligtvis så funderade jag omgående på om jag kunde läsa något med resan som inspiration. Jag tittade i min bokhylla och såg en oläst Paul Auster, vars spännande New York Trilogy jag läste med behållning för ett par år sedan. Jag har även läst Orakelnatten, även den tyckte jag om. Auster framstod för mig som en riktig New York författare och jag kastade mig över boken.

Inte hade denna roman något med New York att göra, men jag var tillbaka i Auster-land. Jag fångades in direkt. Samma känsla av osäkerhet, att slumpen styr, känslan av att befinna sig i labyrint, personer försinner och dyker upp helt oväntat, en historia som aldrig tar den vägen du tror att den skall ta.

Lite kort om historian. David Zimmer, professor i litteratur, är djupt deprimerad efter att hela hans familj utplånats i en flygolycka. Han är en levande död på väg mot sin undergång. Av en tillfällighet så ser han en film av regissören och komikern Hector Mann, en stumfilm från 20-talet, och han skrattar för första gången på mycket lång tid. Mann var inte speciellt stor eller erkänd men Zimmer blir besatt och bestämmer sig för att skriva en bok om honom. Mann är ett mysterium. Han gick upp i rök efter att ha gjort ett par filmer och ingen vet vart.
Zimmer letar upp alla hans filmer, ser dem om och om igen. Letar efter fakta om Mann men det finns bra några få intervjuer och mycket av det är inte sant, i en intervju säger han en sak, i en nästa något annat.

Boken kommer ut och tas emot väl. Oförmögen att gå tillbaka till sitt gamla jobb så erbjuds Zimmer att översätta Chateaubriand (1768-1848) Minnen från andra sidan graven (Mémoires d’Outre-Tombe). Dessa memoaraer skulle publiceras efter Chateaubriands död men pekuniära problem gjorde att de började publiceras redan under hans levnad. De består av över 40 volymer. Zimmer griper sig an uppgiften med stor energi, detta kan föra honom tillbaka till livet inser läsaren.

En dag får Zimmer ett brev där han får reda på att Mann lever och att han vill träffa Zimmer. Och cirkusen drar igång. Mer än så vill jag inte berätta om handlingen, för det får du läsa själv.

Auster är en mycket skicklig författare som verkligen kan skapa suggestiva stämningar och bygga intrikata historier som å ena sidan kan berättas med en ganska distanserad blick men som ändå tar tag i känslorna. Detta är en gripande roman om liv och död, kärlek, om konstnärligt skapande, om brott och försoning. Han skriver både lätt och komplicerat samtidigt. Boken är lätt att läsa men där finns stora djup och jag tror att den håller för omläsning.
Auster har ju själv varit inblandad i ett antal filmprojekt och att han hyser en stor kärlek till och stor insikt i film finns det inget tvivel om. Han beskriver ingående Hectors filmer och som läsare är jag fascinerad och samtidigt lite irriterad över att de inte finns, för dessa filmer vill jag ju se!

Även om jag uppskattar boken mycket så kände jag mot slutet att den kanske skulle mått bra av en liten förtätning. Den fascination inför Zimmers öde och för Hector Mann lyckas Auster inte riktigt hålla vid liv hela vägen ut. Och det kanske blir en krök för mycket längs vägen. Låt dock inte detta avhålla dig från att läsa denna fascinerande och välskrivna roman.

 

MAGUERITE DURAS: EN FÖRDÄMNING MOT STILLA HAVET – ROMAN

Hade det inte varit för den bokcirkeln jag är med i så hade jag aldrig läst Duras. Jag hade en bild av hennes som en superintellektuell författare, kritikernas gunstling, en svår författare som skrev mer intressant än läsvärt.  Om man läser på om Duras så förstår man att hennes inflytande har varit stort.
Det tog inte många sidor förrän jag var fast i romanen och nu när jag avslutat den kan jag inte annat säga än att det var en läsupplevelse utöver det vanliga.
Romanen kom 1950 och var Duras tredje bok. Den är självbiografisk roman med mycket hämtat ur Duras egen uppväxt..Den utspelar sig i Vietnamn 1931. Barnen, Joseph, 20, och Suzanne, 16, lever tillsammans med sin psykiskt mycket labila mor i en bungalow i fattig del av Vietnam. De har av myndigheterna fått sig en odlingslott tilldelad för att odla ris, men den översvämmas varje år och är i princip värdelös. Modern kämpar mot de korrupta myndigheterna år efter år utan resultat. Då tar hon saker i egna händer och med hjälp av bönderna i området bygger en fördämning mot Stilla havet för att hålla vattnet borta. Det skall bli moderns triumf. Tyvärr så finns det små krabbor som gräver hål i fördämningen och det eroderar den till slut helt och hållet. Triumfen blir ett gigantiskt misslyckande.

Det är ett fascinerade porträtt av kvinna som förlorar alla kamper, gör allt för barnens överlevnad och sakta glider allt längre in i psykisk sjukdom.
Modern lever i en stark symbios med sina barn. Joseph är en farlig, aggressiv och våghalsig figur som gör vad som står i hans makt för att bryta sig loss. Suzanne lika bunden till brodern som till modern längtar bort men banden håller henne tillbaka, låser fast henne.

Det är en roman med många lager Det är en bok om begär, sexualitetens kraft, makt, dominans  och underkastelse. Duras skriver hårt med en sylvass penna när hon beskriver de relationer som Joseph och Suzanne går in i.
Det är en roman om ras, om mötet mellan de vita och de andra, asiaterna. Skildringen av den rike kinesens Jos uppvaktning av Suzanne och den stormvind den förorsakar i deras liv är för mig romanens starkaste del.
Det är också en skildring av klass, i det här fallet den vita underklassen. De kolonisatörer som inte var lyckade utan blev en fattig underklass helt i händer på den vietnamesiska byråkratin.
Skildringen av fattigdomen och misären är mycket stark.

Trots att det är en roman som det inte händer mycket i så är intensiteten hög. Den blir en faktiskt en riktig bladvändare. Duras kräver sin koncentration. Hon skriver elliptiskt, går inte rätt på utan snirklar in det hon skriver, går runt det för att till slut fånga in det. Och hon är mycket skicklig. Duras skriver med en stor närvarokänsla och hon frammanar starka bilder av Vietnam på 30-talet.

Boken inleds med ett förord av Hanna Nordenhök. Hade jag läst det innan jag läst romanen så hade det stärkt mig i mina fördomar om Duras som ”kritiker-författare”. Dessutom så avslöjar det vissa händelser i romanen så läs det efter du läst denna mycket intressanta och välskrivna roman. Den ger mersmak.

Marguerite Duras 1914-1996

Mrguerite Duras: 
En födämning mot Stilla Havet
Un barrage contre le Pacifique
Övers: Marianne Lindström
Utgiven: 1950

På svenska: 1985

PER OLOV ENQUIST: MAGNETISÖRENS FEMTE VINTER – ROMAN

Peo Enquist är en av våra mest lästa författare. Själv hade jag fram till för några år sedan bara läst något litet på 70-talet och sett pjäsen Tribadernas Natt i en underbar filmatisering med bla Ernst-Hugo Järegård.
När jag väl satte tänderna i Livläkarens besök 2009 så blev jag närmast chockad över hur bra den var. Jag förstod omgående vilken stor författare vi har i Enquist.

Nu var det dags att återvända till honom när vi i bokcirkeln valde att läsa Magnetisörens femte vinter, hans tredje roman från 1964.

Det är likt Livläkarens besök en historisk roman. Den handlar om magnetisören Friedrich Meisner, lärjunge till den store Paracelcus, som under 1790-talet med hjälp av magnetism botade människor. Efter att ha blivit utslängd från bla Nürnberg och Paris efter misslyckade behandlingar som kommer han till orten Seefond. Där blir hans lycka gjord när han botar läkaren Selingers dotters blindhet.

Meisner startar en storskalig verksamhet. Han får med sig läkaren Selinger som efter dotterns tillfrisknande ser att det finns något mer, kanske något större, än den läkekonst som hans själv är utbildad i. Selinger blir hans assistent och medicinska kontrollant. Det blir också Selinger som genomskådar Meisner vilket leder till dennes undergång.

Selinger är fascinerad av Meisner, ser honom som en konstnär, en person som kan leda människor in i hängivelsen och extasen. En person som kan föra dem till en högre och kanske en sannare verklighet. Selinger får konfrontera sina föreställningar om vad som läker, om vad människor vill ha. Även när Meisner fallit så kan inte Selinger sluta fascineras av det han står för, något bortom vår rationella värld. Selinger brottas med komplexiteten och får inte ihop det. Han botade trots allt hans dotter.

I detta är boken lika aktuell nu idag som när den kom. Traditionell medicin kontra alternativa behandlingar, självhjälpsböcker, meditationsretreater. Det rationella kontra det icke rationella, det empiriska kontra det icke empiriska, tro kontra vetande. Frågor som är lika brännande i dag,

Enquist kommer ju själv från en djup frireligiös bakgrund och jag kan tänka mig att boken är en del av hans brottning med dessa problem, hur skall vi förstå verkligheten, genom vilka glasögon. Vad är sant, vad är påhitt?

Det kan man även undra när man läser denna bok.Jag har då och då googlat för att se om personer och böcker som nämns finns. Ibland gör de det ibland inte. Han har kokat en fiktiv sopa med en massa riktiga fakta. Av en tillfällighet så läser jag att Enquist är uppvuxen i Sjöbotten vilket ju är Seefond på tyska!!

Jag kan villigt erkänna att det tog ett tag att komma in i boken. Jag upplevde att han konstrade till det, skrev lite för litterärt. Det är främst i början när Meisner för talan och vi lär oss om hans bakgrund. När de väl kommit till Seefond så är det genom Selingers ögon, genom hans dagboksanteckningar, som större delen av romanen berättas. Då berättar han rakare och det bli närmre och roman mer gripande

Diskussionen om tro och vetande, de berättartekniska knep och förmågan att trovärdigt gestalta ett historiskt skeende påminner mycket om en bok vi läste i bokcirken för ett tag sedan, Eyvind Johnsons Drömmar om Rosor och Eld som är en mästerlig bok. På den nivån är inte Enqvist 1964 men väl med Livläkarens besök.

Magnetisörens femte vinter är en välskriven och fascinerande historia om tro och vetande. Det är också oerhört spännande att läsa om de olika behandlingar som patienterna utsattes för både av Meisner och den traditionella medicinen. Om jag minns rätt så sade Enquist i ett sommarprogram att det var livsfarligt att gå till läkaren före 1850. Med tanke på de resultat som den traditionella medicinen på den tiden hade så kanske det inte var så konstigt att en magnetisör erbjöd ett alternativ

Peo Enquist: Magnetisörens femte vinter
Utgiven: 1964
250 sidor

AUGUSTPRISET 2009 – ETT IMPONERANDE MÄSTERVERK – STEVE SEM-SANDBERG: DE FATTIGA I LODZ – ROMAN

” Det hade varit den dag för evigt inpräntad i ghettos minne, då ordförande inför alla låtit meddela att han inte hade något annat val än att låta ghettots barn och  åldringar gå.”
Så inleds den roman som Steve Sem-Sandberg 2009 fick Augustpriset för. Sedan två år tillbaka har den stått och tittat på mig i bokhyllan. En bok jag ”måste läsa”. Men att läsa en över sexhundra sidor lång bok om ghettot i Lodz?  En historiskt fenomen som jag egentligen inte visste något om, men som jag insåg inte skulle vara lätt läsning.
När jag läst de Waal underbara bok ”Haren med bärnstensögonen” och blivit så tagen och förfärad av beskrivningen av hur judarna behandlades när Österrike ganska lättvindigt och utan större motstånd annekterades av Hitler så tänkte jag att det kanske var dags att läsa denna så hyllade roman. Jag är mycket glad över att ha gjort det. Boken är inget annat än ett mästerverk. Utan att vara tillräckligt beläst i modern svensk romankonst så skulle det förvåna mig om det finns många böcker av den kalibern. Att en svensk författare kopplar ett stort grepp över en viktig händelse i Europas moderna historia och skapar stor konst av det.

Den som pratar i inledningen är Mordechai Chaim Rumkowski, ordföranden, judeäldsten, som styr över ghettot i Lodz. Själv barnlös så har han skattat sig en mission att rädda så många barn som möjligt undan förintelsen. ”I sextiosex år har jag levat och ännu inte begåtts lyckan av att kallas far och nu begär myndigheterna av mig att jag skall offra mina barn”. När han pratar är det 1942 och ghettot har funnit i två år.

Mordechai Chaim Rumkowski

Efter denna prolog så för vi följa Rumkowski, den misslyckade affärsmannen, som bestämmer sig för att rädda så många barns som möjligt och som blir ordförande i ghettot. En slipad karriärist och en mycket komplex karaktär.
Rumkowski är en mycket omtvistad figur. Somliga ser honom som en räddade många judar undan förintelsen medan andra ser honom som en av nazisterns främsta hantlangare. Rumkowskis tro var att om judarna blev oumbärliga för nazisterna så blev de fria, om de kunde tillverka så mycket, vara så nyttiga för dem så skulle de heller inte att bli mördade. En slags ”
Arbeit macht frei”.
Det är kring denna knutpunkt som romanen vrider sig

Så Rumkowski styr med järnhand över ghettot som är som ett litet samhälle för sig själv med sin egen ledning, administration och polis. Med kraft slår han tillbaka på allt som kan hota dess existens. Men Rumkowski missbedömde nazisterna och lägret kom att existera under 4 år under vilka stora mängder människor transporterades ur lägret till en säker död..

Sem-Sandberg har studerat en mängd källor och blandar verkliga personer med påhittade, verkliga händelser med påhittade. Det är en myllrande kollektivroman där man både för ett helikopterperspektiv och samtidigt får följa en mängd individer och livsöden. Det var många gånger som jag slog i registret längst bak för att se vem som var vem. Även om det låter förvirrande så är det romanens styrka hur den blandar distans och närhet. Att vi ser både ghettot och individen.

Sem-Sandberg skriver förstås om de mest fasansfulla händelser och det var många gånger jag kippade efter andan. Det är inget vältrande utan han har en lätthet i prosan, en luftighet som gör att det går att andas. Något som är nödvändigt för att kunna ta till sig det som du läser.

Jag kan inte nog rekommendera den mycket välskrivna och mycket gripande roman. Det är nog så viktig läsning när nynazismen fula tryne sticker fram allt oftare. Det är vår förbannade plikt att aldrig glömma det som skedde.

Ghettot i Lodz rensades ut 1944 och Rumkowski tillsammans med många andra från ghettot mördas i koncentrationslägren.

Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz
Utgiven: 2009
640 sidor

Steve Sem-Sandberg 1958-

UWE TIMM: UPPTÄCKTEN AV CURRYWURSTEN – ROMAN

Uwe Timm (1940-): Upptäckten av currywursten ”Die Entedeckung der Currywurst” Utgiven 1993 Övers: Jörn Lindskog 180 sidor   ”För lite mer än 12 år sedan åt jag för sista gången en currywurst i fru Brückers korvkiosk” Så inleds den korta lilla roman av Uwe Timm som gjort ett segertåg över hela världen sedan den gavs ut 1993. Romanens berättare har starka minnen från barndomens Hamburg och av hennes currywurst. Det sägs att det var hon som uppfann den omtalade snabbmaten. Berättaren besöker Lena Brücker på sitt ålderdomshem för att få svaret om det var sant. För att få det så måste han höra hela historien från början. Under sju möten så flyttas han tillbaka några veckor runt krigsslutet. Lena Brücker är över 40 år, gift, och arbetar på personalmatsal. Hennes familj har kriget sett till att skingra. Lena lever ensam. Ett chansartat möte med den unge sergeanten Bremer, endast 24 år gammal, under den sista krigsveckan leder till att hon bjuder hem honom. De älskar med varandra och han deserterar. Han gömmer sig i hennes lägenhet och en intensiv kärlek uppstår. När sedan kriget tar slut så berättar inte frau Brücker detta utan får honom att tro att det fortsatt bara för att hon skall få han sitt livs stora kärlek kvar ytterligare en kort tid.

Vad har allt detta med currywursten att göra? Det är en sinnrik historia som Timm snickrat ihop och på de sista sidorna får vi reda på hur det av en slump blev så att currywursten uppstod i hennes kök.
På 180 sidor han Timm skapat en varm kärlekshistoria tecknad med stor ömhet. Vi möter en stark kvinna vars överlevnadsinstinkt har gjort att hon klarat sig genom livet. En kvinna som till slut får nog och protesterar mot kriget genom att gömma Bremer och hela hennes liv förändras. Vi möter en ung soldat som utan att vara nazist kämpar stolt för sitt hemland. Timm tecknar skickligt en bild av hur det var att leva för gemene man i Tyskland under krigsslutet. Chocken att Tyskland kunde förlora, chocken och skulden när det börjar bli känt vad som hänt i koncentrationslägren.
Det är en gripande charmig historia tecknad mot en mörk bakgrund som rekommenderas varmt. Om sedan currywursten kommer från Hamburg eller Berlin tvistar de lärde. I Berlin har korven tillägnats ett museum, Deutsches Currywurst museum http://www.currywurstmuseum.de/
Det var i Berlin i påskas jag själv åt det för första gången och det var inte alls dumt. När nu bokcirkel träffas för att prata om denna bok, vad tror ni de får då….? http://www.tasteline.com/recept/Currywurst_2  

OM VÅDAN AV ATT INTE VÅGA VÄLJA – PETER STAMM: SJU ÅR – ROMAN

Peter Stamm (1963-)
Sju år
”Sieben Jahre”
Övers: Sofia Lindelöf
Utgiven 2009
270 sidor

”Sonja stod mitt i det starkt upplysta rummet, i centrum som alltid. Hon hade huvudet lite nedböjt och armarna nära kroppen, munnen log men ögonen var hopknipna, som om hon bländades av ljuset eller hade ont. Hon verkade frånvarande, utställd som tavlorna på väggarna som ingen tog notis om men som trots allt var anledningen till att vi var där.”

Så inleds Peter Stamms roman Sju år. Redan från första början ser vi det som är en del av bokens styrka. Det precisa språket, som beskriver ytan, men med känsla för detaljen där mörkret och smärtan hela tiden finns närvarande.

Den som säger detta är Alex, Sonjas man. Han betraktar henne utifrån, inte riktigt närvarande i hennes och deras gemensamma liv.
Alex är romanens huvudperson. Han studerar arkitektur och blir kär i sin kurskamrat Sonja, den vackra begåvade kvinnan från en förmögen bakgrund. Han är både förälskad men samtidigt rädd för hennes begåvning, hennes sociala säkerhet, hennes ambitioner. Alex själv kommer från en småborgerlig miljö, han är mer bohemisk och mer inställd på att ett liv utan de stora ambitioner som Sonja har. Ändå så fastnar han för henne, de passar ju så bra samman, de skulle kunna göra så mycket ihop, två unga begåvade arkitekter.

En eftermiddag sitter Alex tillsammans med två studiekamrater och dricker öl i Englischer Garten i München, den stad som romanen utspelar sig i. De plockar upp två söta flickor men Alex är utan. Så skämtsamt tittar de på en illa klädd och  inte speciellt tilltalande kvinna som sitter några bord bort, henne får du ta Alex! De slår vad om att han, som aldrig har svårt att kvinnor, inte kan få henne. Mot Alex vilja så dras hon i samtalet och får följa med dem på kvällen. Alex finner henne ointressant men blir någonstans attraherad och förför henne.
Detta blir inledningen till en lång relation. Hon heter Iwona och är en illegal polsk invandrare som arbetar på katolsk bokhandel. För henne blir Alex den ende mannen den hon älskar troget och helt utan krav. Alex blir helt besatt av henne, föraktar henne men kan inte släppa taget. Han har henne i ett hemligt rum dit han inte släpper någon. I hennes kärlek finns något som Sonja aldrig kan ge honom. Deras möten får konsekvenser som förändrar livet för Alex och alla i hans närhet.

Romanen inleds med att Alex träffar Antje kvinnan som förde Alex och Sonja tillsammans. Det är för henne som Alex berättar sig livs historia som vi får oss till del genom tillbakablickar. Det är en mycket gripande och sorglig historia vi får oss till liv. Alex må vara omogen och osäker med det är smärtsamt att se honom inte våga göra några val, livet bara händer honom och konsekvenserna blir stora. Vi ser ett sorgligt äktenskap som bara blir till genom mer av konvenans än kärlek. Deras äktenskap är mer som ett av alla de byggprojekt de har än en verklig relation. Och Alex som inte vågar bejaka den stora kärlekens i sitt liv Iwona, som han utnyttjar och förnedrar.

Som ni ser av inledningen så är hans stil stram och lätt och han skildrar elegant ett liv som i ett nummer av” Sköna hem”. Men hela tiden finns vantrivseln där. Den ligger som underström. Alex finner sig aldrig till rätta i det liv han lever, det liv han skapar framför allt genom att inte välja.

Det är i grunden en starkt existentiell roman som får dig som läsare att ställa dig frågor om livet, kärleken och de val vi gör.

Jag öppnade denna bok bara för att läsa några sidor och slukades helt upp av romanen. Han är en fin prosaist och översättningen är mycket smidig.
Jag kan varmt rekommendera denna bok

Det är den andra boken jag läser som det lilla spännande förlaget Thorén och Lindskog givit ut. Det första var den mästerliga kortromanen En tyst minut av Siegfried Lenz. Håller all deras utgivning så här hög nivå så är det verkligen ett förlag vars böcker man bör läsa.

Jag hoppas verkligen att de översätter med böcker av Peter Stamm. Om inte får jag ta dem på engelska eller putsa på skoltyskan!

 

Peter Stamm 1963-
Foto: Gaby Gerster

EN BISARR BERÄTTELSE FRÅN MEXICO – DAVID TOSCANA: KLAGOSÅNG ÖVER MIGUEL PRUNEDA – ROMAN

”Som liten brukade Miguel Pruneda roa sig med att gå till kyrkogården.”
Så inleds en av de märkligaste böcker jag läst på länge. David Toscana är en mexikansk författare född 1961 som börjar få allt större internationell uppmärksamhet.  På svenska finns två av hans romaner översatta.

Detta är en roman om en livskris och om döden. Stilistiskt elegant och sparsmakad i början allt mer grotesk och fantastisk allt eftersom.

Miguel Pruneda skall firas på jobbet då han arbetat som lägre tjänsteman på samma kontor i 30 år. Detta fyller honom med fasa och han drar sig undan världen och iscensätter sin egen död. Men det sker först en bit in i boken. Innan dess har han och hans fru Estela hjälp deras granne Horacio att uppfylla en död mans sista önskan. Deras gemensamme granne José Videgaray, en förmodad hjälte i kriget mot amerikanerna, vill inte bli begravd. Detta löser de genom att lägga honom iklädd tjurfäktaruniform i hans badkar och hälla över formalin. Där ligger han romanen igenom och de fyller på formalin efter behov.
Allt eftersom romanen glider fram så blir Miguels fantasier mer och mer skruvade. Är det så att de som ligger i gravarna på den kyrkogård som han besökte som liten, är det verkligen de som det sägs vara. Han hittar ben som han i sin fantasi gör om till benen av en tonårsflicka som blev våldtagen och som han namnger och vill ge ett värdigt slut.  Andra personers död vävs in. Den förståndshandikappade flickan som var på bageriet i hans barndom och som blir dödad i av en bil i en vägkorsning. Och varför störtade det planet med den berömda tennisstjärnan och den berömda politikern rätt in i ett berg 1969. Var det en konspiration? På vilket sätt var staten inblandad? Stort och smått blandas.

Och mitt i allt detta så finns Miguel i en mittlivskris där hans på sitt eget märkliga sätt försöker förstå världen. Han drar in vänner grannar och kolleger i sina fantasier och de får gestalta hans inre historier. Vad är fakta, vad är fiktion?  Vi kastas in i bisarr värld där man efter ett tag inte vet vart man skall ställa ned foten.

Toscana skriver en avklarnad prosa som verkar var mycket fint översatt. Det fantastiska ligger inte i språket utan i skeendet.
Jag kan dock säga att jag inte blev helt klok på boken. Det lämnar kvar en förvirrad känsla, en tvetydighet. Vad är det egentligen jag läst?  Trots det så blir jag sugen på att läsa hans andra till svenska översatta bok ”Den sista läsaren”. Toscana är en mycket begåvad och spännande författare det är klart. Väl värd att läsas!
Tack till bokcirkeln som fick mig att läsa en bok som jag annars missat.

David Toscana:
Klagosång över Miguel Pruneda

”Duelo por Miguel Pruneda”
Utgiven 2002
Övers: Hanna Axén
275 sidor

David Toscana 1961-


EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – ELEANOR CATTON: REPETITIONEN – ROMAN

Äckligt begåvad! 
Det är hon. Eleanor Catton född 1985 i Canada och uppvuxen på Nya Zealand. För denna hennes debutbok  hon The Betty Trask Award som The Society of Authors delar ut till den bästa engelskspråkiga debuten i samväldet av en författare under 35 . Hon var även nominerad till The Guardian Frist Book Award. Jag hade trots detta inte hört talas om henne. Tack vare vår lilla bokcirkel så fick jag nöjet att läsa denna bok. Tack Lena.

Det är en mycket säker debut skriven på en skarpslipad prosa som är fint översatt av Johan Nilsson. Det är inte en konventionellt uppbyggd roman utan den snirklar sig fram, det är en låda med kinesiska askar där man öppnar en den ena än den andra och nya saker kommer fram.

Genom romanen så löper två trådar som till slut vävs samman.
Skandalen är ett faktum när relationen mellan eleven Victoria och hennes lärare Mr Saladin avslöjas. Det kastar långa skuggor över livet i den lilla skolan Abbey Grange. Victoras lilla syster Isolde hamnar oväntat och oönskat i centrum för allas uppmärksamhet. Berättelsen kommer oss till liv under mötena mellan Saxofonläraren vars namn vi aldrig får reda och hennes lektioner med eleverna. Lektioner som blir mer som terapisamtal. Saxofonläraren blir en katalysator och sanningsägare för dessa elever.

Den andra tråden handlar om Stanley, en trulig tonåring som till sin stora förvåning lyckas komma in på den berömda teaterskolan på orten. Hans frånvarande far är psykolog, med försmak för sadistiska små skämt, som bor i London. De ses över middag en gång om året, middagar som alltid gör Stanley illa till mods.  I vad jag tokar som ett försök att bli synlig för fadern så bli Stanley elev på teaterskolan

Historierna vävs samman när Stanleys teaterklass får i uppdrag att skriva och framföra en egen föreställning i slutet av första läsåret. De väljer att gestalta skandalen från Abbey Grange och där finns samband mellan individerna, som jag inte avslöjar här, och saker ställs på sin spets för alla inblandade. Men vad är verklighet och vad är pjäsen. Jag kan säga att vi i cirkeln tolkat det ganska olika.

Genom dessa berättelser och möten så behandlar Catton ämnen som makt, dominans, underkastelse, sexualitet, manligt/kvinnligt, vad är sanning, vad är lögn, hur bygger vi vår identitet, hur vi skapar vi de roller vi lever i. Frågor som är så starka hos oss i brytningen mellan barn och vuxen som Catton skildrar här.

De viktiga vuxna i berättelsen lär inte känna vid namn utan som ”Förste dramapedagogen”, Förste rörelsepedagogen, Saxofonläraren. De är de vuxna som med sina livs drömmar och krossade förhoppningar blir som kontraster till de unga elevernas bräcklighet och sökande. Ett ganska effektivt grepp, men problemet är att de blir lite mer av .typer än levande figurer.

Då är de eleverna skarpare tecknade med all sin ömtålighet och sin förvirring och jag blev ofta imponerad av känslan och handlaget hos Catton.

Det är som sagt en otroligt imponerande debut, med mycket säker språkbehandling, men jag måste säga att jag tappade intresset mot slutet då jag kände att nu hade sagt det hon kunde säga i ämnet. Jag kände att hon drog ut på det och det gick längre mellan stunderna jag läste..

Men, läs gärna denna bok om du vill bekanta dig med ett nytt spännande namn. Det är också eftersom den är så mångtydig en intressant bok att läsa i en bokcirkel. Det skall bli intressant att se vad hon tar vägen.

Eleanor Catton:
Repetitionen
”The Reharsal”
Övers: Johan Nilsson
Utgiven 2008
300 sidor

Eleanor Catton 1985-

FRANZ KAFKA: PROCESSEN – ROMAN

Processen i Vennbergs översättning

Nu har vi läst Processen i den bokcirkel jag är med i. Det var mitt förslag. Jag går inte ofta på teatern men av en vänlig kamrat fick vi biljetter till Backateaterns uppsättning av romanen. Jag tyckte mycket om den. Mindes stämningen från läsningen av Kafka under mina ”intellektuella” tonår då jag läste de tre romanerna + ett gäng kortare texter. Jag läste om Processen när jag studerade litteratur mitten 80-telet men sedan har inte läst en rad. När jag var och lyssnade på Cartarescu i Stockholm så satte han Kafka högst av dem alla. Det var dags för Kafka igen tyckte jag.
När jag såg pjäsen så upplevde jag den som en fantasi över Processen som om de gjort en dröm av den. Jag mindes den som realistisk, konkret. Därför blev jag så förvånad när det var just en dröm som upplevde att jag befann mig i. Tros Kafkas skarpslipade prosa med sina exakta detaljer så blev världen allt märkligare, drömmen eller rättare sagt mardrömmen blev allt tydligare.
Berättelsen är känd och jag behöver inte relatera den här, men ju längre in i romanen jag kom desto mer symboliskt förtätad blev den. Inte för inte så är det ett av de mest söndertolkade verken i litteraturen. Den har tolkats som en dröm, vilket är min läsning, som en religiös text, som en politisk text, som en beskrivning av småborglighetens undergång m.m.
Mao så kan du läsa och finna din egen förklaring till detta fascinerade drama.

Ett problem med Processen är att den aldrig skrevs färdigt av Kafka utan kapitlen låg i olika mappar. De har sedan har satts ihop av olika litteraturforskare i en mängd olika versioner. Poeten Karl Vennbergs fina översättning bygger på Kafkas nära vän Max Brods version som var den som gällde länge och Bakhålls version har översättarna själva ställt samman. I den kommer kapitlen i annan ordning och de har tagit med stycken som inte finns hos Vennberg. I det långa förordet till den nya versionen så redogör översättarna för en mängd olika versioner. Jag kan säga att jag skummade den delen av förordet.
Jag började läsa Vennberg, men fann när jag fick låna den nya översättningen, att även om Vennberg översättning är fin och läsvärd, så flyter den nya översättningen på bra och jag fann läsningen nöjsammare.
Detta var en bok som fångade mig direkt och sedan släpper den inte greppet. Några i bokcirkeln hade haft svårt att komma in i den, men sedan fick den strupgrepp om dem. Det är en fruktansvärd text och den kommer tyvärr vara ständigt aktuell.

Kafka översättning Hans Blomqvist och Erik Ågren

Detta var 1 års-jubiléet av vår cirkel. Jag konstaterade av vi nästa slöt en cirkel. Vi började med en författare, Hertha Müller, med som levt under förtryck, som hade tyska som modersmål i en öststat  till en författare i från östra Europa som på tyska beskrivit det som Hertha Müller och hennes landsmän upplevt.
Om du inte läst Processen så gör det.

Franz Kafka:
Processen
Der Prozess
Översättning: Karl Vennberg (1945)
Hans Blomqvist/ Erik Ågren 2001
Utkom på tyska  första gången 1925

Franz Kafka 1883-1924

NÄR FANTASIN KROCKAR MED DIKTATURENS KREATUR – MIRCEA ELIADE: DEN GAMLE MANNEN OCH OFFICEREN – ROMAN

Häromdagen såg gjorde jag en liten utrensning av min bokhylla. Många tunga böcker av tunga författare har stått där i många år och samlat damm. Det var dags att skänka dem vidare till någon annan som kanske läser dem. Då sprang jag på denna lilla kortroman utgiven 1979 på Coeckelberghs förlag i deras serie ”Röster från Rumänien”. Coeckelberghs var ett fantastiskt förlag som såg till att en hel östeuropeisk litterär värld blev tillgänglig för den svenska publiken på slutet av 70-talet och under 80-talet. De gav dessutom ut en utmärkt tidskift som hette Jakobs stege. Tyvärr så dog René Coeckelberghs alldeles för tidigt 1989 och förlaget försvann.

Mircea Eliade är vad jag förstår en gigant inom religionshistorian med ett mycket omfattande författarskap.  Vid sidan av sitt vetenskapliga värv så skrev Eliade ett större antal romaner. Detta är den enda som finns på svenska, förtjänstfullt översatt av Barbro Andersson.

Historian är både enkel och outsägligt komplicerad.
Den gamle mannen, Zaharia Farima, en pensionerad lärare och skolinspektör hör att en av hans gamla elever, en major Borza, flyttat in nära honom. Gubben tar kontakt med honom för att ta reda på hur gått för honom och hans klasskamrater varav en försvunnit till Sovjet med ett flygplan.

Majoren vill inte kännas vid att han gått i skolan.  Det tillhör de priviligierade förmåner att gå i skolan och han är som en kämpe för det rumänska folket, en enkel själ som arbetat sig upp.

Dagen därpå hämtas Zaharia av säkerhetstjänsten till förhör.  De ber honom berätta sin historia….

Vad som är så underbart med denna lilla bok är krocken mellan det totalitära Kafka-liknande system och den fria fantasin. För gubben börjar berätta: Den ena historian är längre än den andra, fyllda med många sagor och fantastiska händelser. Dessutom skriver han långa redogörelser, sida upp och sida ned. De förtvivlade tjänstemännen försöker få detta till en sammanhängande berättelse så att de skall kunna röna ut hur det egentligen gick till med dessa personer och vad den gamle gubben egentligen har för agenda. Så fort de ställer en fråga om vad som faktiskt hänt med en person så säger gubben: för att ni skall förstå så måste vi gå tillbaka till dennes farfar, eller den episoden eller till någon annan händelse i det förflutna…. Det blir mer och mer komplicerat, fantastiskt och för mig som läsare underhållande!

Romanen befolkas av osannolika figurer som den väldiga Oana 2,42 lång som skall gifta sig med en man som kommer från bergen och som kan rida på två hästar samtidigt eller én trollkonstnär som tar en tändsticksask och drar ut den till en hel båt och av tändstickorna bygger en stege som en hel blåsorkester vandrar upp på för att kunna sätta sig i båten!
Det kryllar av historier som säkerligen är påverkade ut Eliades djupa kunskaper om myter och sägner.

Varken vi eller militärerna blir klokare. Och till slut släpper det mannen och så avslutas romanen med en tvetydig tvist som du själv får uppleva om du läser denna pärla.

Romanen utspelar sig på Mintulesa-gatan i Bukarest där säkerhetspolisens högkvarter låg under Ceausescu. Och under romanens gång så känns diktaturens kala hand hela tiden. Dock för mig så handlar denna bok om fantasins makt och till slut vinst över diktaturens kreatur.

Jag läste denna bok sommaren 1980. Längst bak står omdömet ”tradig och långtråkig”. Det är för väl att man utvecklas som läsare. Om du hittar den finstämda roman på antikvariat, tveka inte, du har några trevliga timmar framför dig! Synd att det inte finns fler romaner av honom på svenska!

Mircea Eliade:
Den gamle mannen och officeren
Org.titel: Strada Mintulesa
Utgiven: 1967
På svenska 1979
Översättare Barbro Andersson
110 sidor

Mircea Eliade 1907-1986