Kategoriarkiv: Favoriter – Skönlitteratur

EN LITTERÄR PÄRLA – ARTHUR SCHNITZLER: EN SENKOMMEN BERÖMMELSE

Publicerat den av

Arthur Schnitzler (1862-1931)
En senkommen berömmelse
”Später Ruhm”
Översättning: Jens Christian Brandt
160 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Författaren och dramatikern Arthur Schnitzler antar jag inte är ett känt namn hos oss i dag. Desto mer glädjande att Nilsson förlag ger ut denna kortroman. Här kan du läsa mer om författaren.

En dag förändras Edvard Saxbergers liv. Herr Saxberger, en tjänsteman nära sin pensionering, denna präktige småborgare som regelbundet träffar likasinnade på café och ibland spelar lite biljard, en ständig ungkarl som lever ett inrutat och stillsamt liv.
Cirklarna rubbas dock när han en dag får herr besök av författaren Wolfgang Meier, en ung man som är en av medlemmarna i det unga litterära sällskapet ”Entusiasterna”. Herr Maier har funnit och läst Strövtåg, en diktsamling Saxberger skrev i sin ungdom och som ingen brydde sig om och som Saxberger själv mer eller mindre glömt. Saxberger blir närmast chockad över alla lovord som Maier öser över hans ungdomsalster.
När Saxberger letar fram några av de exemplar som själv sparat inser han att han tittat på dem utan att se dem. Inte ens deras färg minns han rätt.

Meier ber Saxberger komma till den restaurang där Entusiasterna varje dag träffas och diskuterar. Smickrad, men lite motvilligt, går han dit. Snart är han en återkommande gäst hos dem. Saxberger blir upplivad av att ungdomen upptäckt honom. Han fylls av en sällan känd livsglädje och energi.
Saxberger börjar sakta identifiera sig mer och mer med dem. Är inte även han en konstnär som ingen upptäckt eller som tigits ihjäl? En man vars liv kunde sett helt annorlunda ut om han bara hade setts av det kulturella etablissemanget, ja setts av någon!
Saxberger är inte van att reflektera över sig själv, men när han nu oväntat lyfts till skyarna som en stor författare dras han med i det. Problemen kommer när Entusiasterna vill ha nya dikter av den store Saxberger…..

Ömsint skildrar Schnitzler en man, som inte verkar vara speciellt begåvad, som börjar ifrågasätta hela sitt liv. Vi som läsare förstår ju att gruppen Entusiasterna består mest skrävlande medelmåttor som troligen inte kommer bli något. Schnitzler skildrar denna självupptagna grupp av unga litteratörer och skådespelare med en glimt i ögat. Han raljerar inte med någon i berättelsen utan karaktärerna är skildrade med värme och en stillsam ironi.

Mer tänker jag inte säga om handlingen i denna lilla pärla som kanske aldrig sett dagens ljus om inte Schnitzlers kvarlåtenskap inte hade räddats undan nazisterna. Där fanns denna kortroman. Om jag förstått det hela rätt publicerades denna text som skrev på slutet av 1800-talet först 2014.

En senkommen berömmelse är en fin, humoristisk, sorglig och välkomponerad historia. Mycket av romanen utspelar sig på olika kaféer. Det märks att Schnitzler är dramatiker då hans dialog är mycket säker och ett nöje att läsa. Romanen blir en skildring bohemlivet i Wien på slutet av 1800-talet.

Romanen är översatt till en mycket njutbar svenska av Jens Christian Brandt.

Återigen har lilla Nilsson förlag givit mig en läsupplevelse. När jag efter avslutad läsning skulle gå igenom texten som en förberedelse för min recension så blev resultatet att jag med lika stor behållning läste romanen en gång till! Inget dåligt betyg.

Jag hoppas denna lilla pärla för många läsare. Det är den värd. Och de frågor den väcker är inte på något sätt passé.

EN STORARTAD LÄSUPPLEVELSE – KIRSTEN THORUP: INTILL VANVETT, INTILL DÖDEN

Publicerat den av

Kirsten Thorup (1942-)
Intill vanvett, intill döden
”Indtil vanvid, indtil døden”
Utgiven 2020
På svenska 2022
Översättning Helena Hansson
384 sidor
Bonniers förlag

När jag såg att det kom ut en ny roman av Kirsten Thorup blev jag förvånad. Jag kände till den danska författaren men mindes att det var länge sedan hon kom ut på svenska, att det var en författare verksam på 80-talet.
Det visar sig att Thorup har ett par år på nacken. I år har hon fyllt 80! I Danmark har hon fått många priser. Och så sent som 2017 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för Erindring om kærligheden.

Efter att ha läst mängder av bra omdömen om boken impulsköpte jag romanen. När boken väl kom såg jag att den bestod av, som hos Thomas Bernhard, ett enda långt stycke. I det här fallet på 375 sidor (inte 470 som det felaktigt står på förlagets hemsida). Och det var korta meningar, staplade på varandra. Min läslust sjönk som en sten. När jag sedan väl började var alla tvivel snabbt bortblåsta. Det tog två sidor tills jag insåg att här har vi en författare av allra yppersta klass.

Om handlingen
För att gör det lätt för mig citerar jag Bonniers hemsida: Den unga danskan Harriet, nybliven krigsänka med småbarn, har ensam gett sig av till München. Hennes man har störtat som frivillig stridspilot för Nazityskland, hon vill hedra honom, bidra med något … Hon inkvarteras hos sin mans officerskollega, hög nazist, och hans danska hustru. Men den segerrika tyska krigsmaskinen har fastnat vid Stalingrad och kulisserna börjar rämna. Harriet möter en verklighet av våld och skräck. En tid av galenskap och omprövning är inne.

Intill vanvett, intill döden är en helt fascinerande läsupplevelse. Texten flödar som sagt fram utan utskriven dialog och stycken. Vi ser alltid utifrån Harriets perspektiv. Genom hennes ögon och öron kommer vi vardagslivet i Tyskland 1942 in på livet. Ett liv som är något helt annat än det propagandan fått henne att tro. Allt eftersom hon får erfarenhet av livet i Nazityskland börjar allting spricka upp för henne, lösas upp.

Hennes värdinna Gudrun har helt anammat den fasansfulla ideologin. Men trots att hon som gift med en generallöjtnant har fördelar som få andra betalar hon ett högt pris. Relationen mellan Harriet och Gudrun böljar fram och tillbaka i ett intrikat spel. Porträtten av Harriet och Gudrun är båda starka och fascinerande.

Thorup kan verkligen berätta och i hela texten finns ett sug som gör att det är oerhört svårt att lägga från sig boken. Hennes stora kunskap om människans psykologi och Tyskland under kriget vävs samman med en helt imponerande litterär skicklighet. Det är inte bara visuellt som romanen är som ett stort block, en gjuten helhet.

Kerstin Ekman recenserade det danska originalet i DN 2/1-21 och skrev ”Jag som har läst ”Indtil vanvid, indtil døden” har en annan bild av krigets Tyskland än jag hade förut. Det finns kunskap som bara en riktigt stor berättare kan förmedla. Det är en berättelse om Tysklands inre tragedi.”

Jag vet inte när jag läste något som av denna klass senast. Det är mästerligt. Mästerverk är ett stort ord och jag är kanske inte rätt man att bedöma det, men jag vet att det kommer ta lång tid tills jag läser en roman lika bra som den här.

Det kan mycket väl bli Nordiska rådets litteraturpris igen. Och vi får hoppas att Bonniers sätter den skickliga Helena Hansson i arbete igen och översätter Erindring om kærligheden.

Till min glädje såg jag en intervju med Thorup på Youtube som sade att hon är inte färdig med Harriet och skriver på en fortsättning. Hoppas hon får ett långt liv!

EN BETYDANDE TYSK ROMAN – RALF ROTHMANN: ATT DÖ OM VÅREN

Publicerat den av

Ralf Rothammn (1953-):
Att dö om våren
”Im Frühling sterben”
Utgiven 2015
På svenska 2019
Översättning: Jörn Lindskog
191 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Ibland kan min läsning bli splittrad och okoncentrerad av olika skäl. Några böcker jag läst under senaste året har jag helt enkelt börjat om från på början  då jag kände att jag inte varit med i matchen. I några fall visade det sig att det fanns en anledning till att jag tappade intresset, i andra fall har boken äntligen kommit till sin rätt.
Det var först mot slutet av Ralf Rothmans Att dö om våren som jag verkligen insåg vilken stor roman det är. Jag började om från början trots att jag endast hade 30 sidor kvar. Men med en författare i Rothmanns klass är det bara en gåva att få läsa texten en gång till.

Ralf Rothmann är en betydande tysk författare med en lång verkslista och med flera priser i bagaget. För ett par år sedan läste jag Mjölk och Kol som Bokförlaget Thorén & Lindskog gav ut i en fin översättning av herr Lindskog själv. Det var en bok jag uppskattade och skrev mycket positivt om.
En impuls fick mig att ta fram Att dö om våren från hyllan där den stått sedan jag köpte den av Jörn på bokmässan.

Trots att jag visste att Rothmann var en god författare är denna bok på en helt annan nivå än Mjölk och Kol.
Rothmann, som också är poet, har en säker blick och ett mycket vackert språk. Med precision målar han upp scenerna och omgivningarna de utspelar sig i. Han är en mycket god människoskildrare som skapar trovärdiga romanfigurer. Och inte minst: i Jörns översättning är boken en njutning att läsa. Så vacker!

Och det behövs nog som motvikt till den hemska historien.
I slutet av kriget tvångsrekryteras Walter och hans kamrat Fiete, endast 17 år, gamla till militären. Tyskland håller på att förlora kriget. Ryssarna och amerikanerna rycker allt närmare. Och desperationen sprider sig bland befälen.

Walter är en lugn och samvetsgrann ung man som utbildas till chaufför. Walter befinner sig inte i stridslinjen men får trots det vara med om många svåra och outhärdligt händelser.
Hans vän Fiete däremot är en oppositionell drömmare som det inte går bra för. Det är en hjärtskärande skildring av två pojkars vänskap under den värsta av tider.

Vi får även följa Walter en kort bit på vägen efter krigsslutet när man börjar bygga upp ett Tyskland som ligger i spillror. Men inte bara landet ligger i spillror utan även relationerna till de som har överlevt.

Berättelsen, som inte är helt sammanhängande utan till stor del består av en serie episoder från våren 1945, skrivs av Walters son som blivit författare. Han skriver efter faderns död. Fadern var nedbruten av kriget, arbetet i kolgruvorna i Ruhr, döv och alkoholiserad. Fadern som inte pratade om kriget utan hela livet levde i sin egen tystnad, i en egen värld utan försoning.  Romanen är ett sätt författaren att komma nära och förstå sin far. Deras respektive liv kunde knappast ser mer olika ut.

Kan jag rekommendera att du lägger tid på en roman som handlar om kriget, bland det värsta som kan hända mänskligheten? Svaret måste vara rungande ja. För det är en vacker, mycket välskriven och berörande roman. En roman som verkligen visar vad kriget kan göra med ett land och en ung generation som leds ut i det.

Jag hoppas efter avslutad läsning på att det kommer översättas mer av Ralf Rothmann. Det vore synd om den svenska publiken bara får en försmak av ett riktigt intressant författarskap.
Det är bland det starkaste jag läst av de hittills 21 volymer jag betat av ur Thorén & Lindskogs fina utgivning av tysk litteratur. Det vill inte säga lite.

ETT SPRÅKLIGT OCH MUSIKALISKT FYRVERKERI – NIKOLAI GROZNI: WUNDERKIND

Publicerat den av

Nikolai Grozni (1973-)
Wunderkind
Utgiven 2011
På svenska 2012
Översättning: Niclas Hval
318 sidor
2244

”Himlen ovanför Sofia är gjord av granit. Den är grå på morgonen, gråare på eftermiddagen och svart på natten, fast med ett svagt rubinrött sken eftersom dess korniga yta upptänds av blinkande trafikljus, starkt upplysta spårvagnar, rastlösa hyreshus, tv apparater, neonskyltar, många skimrande ryska soldater som stöps i brons och av feta apparttjiki som i sina röda drömmar irrar omkring i V. I. Lenins samlade verk.”

Så inleds denna häpnadsväckande roman av den bulgariske författaren Nikolai Grozni. Trots att den svenska översättningen av Niclas Hval vann pris för årets bästa översättning, gick boken relativt obemärkt förbi. Det är mycket synd.

Grozni är utbildad klassisk pianist som tidigt vann priser. Sedan har han studerat jazz och komposition i Berkeley och även ”creative writing”. Han har skrivit tre romaner på bulgariska och en bok på engelska om hans tid som buddistmunk. Detta är hans första roman på engelska. Numer bor han i Frankrike. En sammansatt och spännande person minst sagt.

Romanen, som enligt Grozni är till 75% självbiografisk, handlar om den unge begåvade pianisten Konstantin och hans uppväxt i Bulgarien åren före muren föll. Sofia finns där i bakgrunden, en stad Konstantin trots allt verkar tycka mycket om trots att vi bara ser dess skuggor och skitiga bakgator. Det är nästa aldrig ljust utan ett mörker sipprar hela tiden fram.

Konstantin är elev på Sofias musikskola för begåvade barn där de drillas för att bli ledande musiker. Men samtidigt krossas de mest begåvade under det totalitära förtrycket i den korrupta skolan. De förväntas vara ordningsamma a-barn och skapande konstnärer samtidigt.
Konstantin är en tonårig idealist och rebell som bara vill ägna sig åt musiken. Allt annat är ointressant. Han och hans vänner festar, röker, har tillfälliga relationer och gör uppror mot ordningen i skolan. Detta ses inte med blida ögon av ledningen.

De mest begåvade musikerna i romanen bryts alla ned på olika sätt. Medan ”robotarna” som är duktiga men inte har något att säga musikaliskt, ingen egen konstnärlig själ, klarar sig genom systemet. I hela det systemet finns den plågsamma paradoxen.
”Var det inte själva gåvan som störde dem mest. Så orättvist, så marxistiskt och proletärt att födas med en gåva” (sid 24)

Grozni är en gudabenådad stilist som skriver helt enastående om musik. Varje kapitel har ett musikstycke som underrubrik. Oftast är det Chopin som är Konstantins husgud.
“Hans kompositioner var våra böner och vi bad dem utan uppehåll. (sid 43).
Läsningen har inneburit mycket lyssnande på Chopin vill jag lova.

Läs hur underbart han skriver om Scherzo no.1. Konstantins lika begåvade vän Vadim spelar stycket under en gemensam lektion hos deras älskade pianolärare som går under namnet Nyckelpigan:
“Vadim sträckte på sig, tog ett djupt andetag, flyttade händerna till det övre registret och gjorde sig redo att ta det första ackordet. Scherzo nr 1 inleds med ett desperat skrik, man har vaknat ur en mardröm och upptäcker att det man drömt är sant. Det sista sandkornet ger efter för den andra sidans dragningskraft och faller ned på den meningslösa högen av minnen, Det finns ingen väg ut, ingen horisont. Det finns bara ett nu och till och med det är en illusion.

Det andra ackordet är både förståndigare och argare på samma gång, i timglasets fängelse kan man bara vänta. Fångad i tiden, utan för tiden minns man tidens slut. Sedan kommer galenskapen, alla murar raseras – en medvetandevirvel letar efter en utväg. Kan det finnas en helig utgång? Inga dolda falluckor? Det skulle vara en mardröm i en mardröm, alltså finns det fortfarande en chans att man drömmer, det kan finnas en högre grad av medvetenhet. (sid 39)

Här kan du se den mycket begåvade Yundi Li spela stycket
Yundi Li plays Chopin Scherzo No.1 Op.20 in B Minor

Vadim och Konstantin är Nyckelpigans favoritelever som hon tror är bland de få som kan gå långt. Konstantin ser upp till Vadim som en musiker med en oerhörd förmåga att gestalta musiken. Men de är olika som pianister:
“Vadim spelade Chopins Andante spianata med en sammetslen längtan som hos en tonåring som är kär för första gången; jag spelade den med begäret och sorgen hos någon som redan är bekant med ungdomens synder. Han formade sköna viskande scener som på ett utsökt vis strävade efter det som inte redan erfarits; jag frambesvärjer ett mörkt sinne som fick det oskuldsfulla att förvandlas till desillusionering. Han spelade preludiet i e-moll som en vaggvisa för en döende vän – mjukt, lugnande där varje ton var ett steg mot den silvriga stranden, som en minnes droppe som föll ner i Lehte ; jag spelade den med de evigt fördömas ångest och de som ropar den gamla frågan om och om igen och sedan hånfullt tar emot det uppenbara svaret. (sid. 45)

Jag har då aldrig läst någon som kan skriva så brännande om musik. Och ni förstår vilket fantastiskt jobb Niclas Hval, har gjort. Det sprakar om prosan, den svänger och kränger och det är bara att åka med.

Med mitt stora intresse för klassisk musik och piano var denna bok förstås ”gefundenes fressen”. För första gången förstod jag vad det på riktigt innebär att bli klassiskt skola pianist. Hur det känns i själ och ffa i kropp då det ett fysiskt arbete. Och hans sätt att skriva om musik påverkar hur jag lyssnar nu,

Men romanen är också en fasansfull barndomsskildring i en totalitär stat som kostade Grozni oerhört mycket att återskapa. Efter att inte ha spelat piano på 13 år övade han maniskt i ett år samtidigt som började skriva romanen. Detta för att komma i kontakt med det livet han hade i Sofia. Den skrevs under vånda. Och det känns.
När Göteborgs-Posten intervjuade honom sade han om att skriva boken
”Det var fruktansvärt. Min förhoppning var att skrivandet skulle hjälpa mig att förstå och komma över, men det blev tvärtom. I stället för att renas öppnade jag dörren till en värld full av inre demoner. Jag är glad att jag blev färdig med den innan jag blev helt galen.”

Det är inte en perfekt roman. Ibland så fastnar berättelsen. Han blir lite väl förtjust i sina formuleringar och handlingen kan bli lite repetitiv. Men efter avslutad läsning lever Konstantin, Vadim och de andra kvar i mig. Deras öden grep mig och jag har lite svårt att släppa dem. Och språket glömmer jag inte.

Det är verkligen synd att denna läsfest inte fick fler läsare. Jag citerar Ulrika Milles som hyllade romanen i DN:
Trots att Bonniers förlag har skapat förlaget ”2244” för att möta den anglosaxiska dominansen genom att fokusera på svarta havs ländernas litteratur separat, är det någonting i de här böckernas aura som gör att de flyger under uppmärksamhet radarn. De har inte försetts med vapen för att slåss på en stenhård marknad, omslagen är vackra men bleka, reklam kontot tycks vara litet. Sloganen ”färgstark läsning” säger ju ingenting om det som flera av de här titlarna från Central- och Östeuropa har gemensamt: den post utopiska bearbetningen av ett politiskt tillstånd, rapport från Europas döda vinkel. Nätbokhandeln Bokus har bara sålt 311 ex av förlagets samtliga titlar under 2011–2012, ”Wunderkind” har hyllats av Eva Johansson i SvD (15/9) men annars: ganska tyst i pressen också om Groznis Sverigebesök nyligen.

Jag bara hoppas att fler upptäcker denna sprakande roman nu.

ÄNNU EN MÄSTERLIG ROMAN AV HERTMANS – STEFAN HERTMANS: FRÄMLINGEN – KONVERTITEN FRÅN 1100-TALET

Publicerat den av

Stefan Hertmans (1951-)
Främlingen
”De Bekeerlinge”
Utgiven 2016
På svenska 2018
Översättning Ingrid Wikén Bonde
333 sidor
Norstedts

För några år sedan läste jag en lysande bok, Kärlek och terpentin, av den då för mig helt okände belgaren Stefan Hertmans. Den kom på svenska 2015.
Så här skrev jag om författaren i mitt förra inlägg:
Stefan Hertmans är så vitt jag förstår ett stort namn i Belgien. Har varit professor i konst, publicerat ett flertal välrenommerade diktsamlingar, pjäser, essäsamlingar och romaner. Krig och terpentin belönades med det stora priset AKO Literatuurprijs och Flamländska kulturpriset. Den är redan översatt till en mängd språk. Den ses redan som en modern klassiker i det flamländska språkområdet.

Nu var det dags att läsa den roman som kom ut 2018, Främlingen. Den har stått i hyllan ett tag. När jag nu dammade av den och läste första sidan var detta omöjligt att släppa denna roman… om det nu är en roman det är?

Boken kretsar kring den sanna historien om den unga kristna högreståndspersonen Vigdis från Rouen som förälskar sig och rymmer med David som är son till en rabbin. På 1100-talet var det detsamma som att skriva på sin dödsdom om du var en högre ståndsperson.
Det sätts ett pris på hennes huvud av hennes far. De flyr genom ett Europa där påven Urban den andre 1095 startat det första korståget. Det är en oerhört farlig tid. Bland riddarna finns det många som letar efter Vigdis och vill komma åt lösensumman.
Korstågen leder till oerhört mycket våld, nedbrända byar och pogromer. Vigdis eller Hamoutal , som hon heter som gift, och David möter ett ett Europa i brand. Hertmans följer dem fram till deras oundviklig tragiska slut. Det är en resa som för honom från Frankrike till Nordafrika och Spanien. En resa som tar författaren 22 år att göra.

Att han kan skriva denna historia beror på att den judiska tron fanns en regel att du inte fick slänga papper med Guds namn skrivet på. De sparades i s.k. genizah, ett förrådsrum i anslutning till synagogan. Historien om Vigdis och David fanns i genizahn i Fustat Misr (det gamla Kairo) och bevarades och finns nu i Cambridge.

Jag vet inte om jag vill kalla detta roman. I en fin intervju jag fann på Youtube (se här) beskriver Hertmans det som auto-docu-fiction. Utifrån den relativt lilla information som han haft till förfogande han skrivit en suggestiv text där han skickligt förflyttar oss mellan dåtid och nutid. Han målar upp ett dåtida mycket instabilt Europa med en grasserande antisemitism. Hans beskrivning av en pogrom får blodet att isa sig. Parallellt med berättelsen om Vigdis och David följer vi de resor Hertmans gör i deras spår som i sin tur leder till korta essäistiska utflykter. I en annan författares händer kanske denna blandning av roman-reseskilding-essäistik hade känts tillyxad. Men med Hertmans suveräna handlag blir det bara en njutning. Hans språk är som det renaste och klaraste vatten.

Hertmans känsla för detaljer och miljöer får texten att glimra. Trots att det är en relativt kort bok tog den lång tid att läsa. Var jag det minsta trött lade jag den åt sidan då jag inte ville missa något. Ingrid Wikén Bondes översättning är återigen förstklassig.

I Aftonbladet jämförde Claes Wahlin i en mycket lovordande recension honom med W.G. Sebald, som jag inte tyvärr läst än, men också Edmund de Waals Haren med bärnstensögon som var en stor läsupplevelse för mig.

Kärlek och terpentin och Främlingen är de två första i den trilogi som Hertmans skrivit på detta sätt. Den tredje De opgang kom på flamländska 2020. Men tyvärr kommer Norstedts inte att ge ut den på svenska. Hermans suggestiva romankonst har sålt för dåligt för att motivera en översättning svarade förlaget mig.

Det är bara att hoppas på att ett annat förlag tar upp stafettpinnen och översätter De opgang. Det är synd att ett så spännande författarskap bara finns representerat med två böcker.

EN STOR ROMAN AV EN STOR FÖRFATTARE – LJUDMILA ULITSKAJA: DET GRÖNA TÄLTET

Publicerat den av

Ljudmila Ulitskaja (1943-)

Det gröna tältet
зеленый шатер (Zeljonyj sjatior)
Utgiven 2010
På svenska 2015
Översättning Hans Björkegren
650 sidor
Ersatz förlag

Apropos att köpa böcker brukar jag säga: När jag var ung hade jag inga pengar och all tid. Nu har jag pengarna att köpa det jag vill ha men inte all tid. När jag kallt konstaterade, i ett samtal med en jämnårig vän, ungefär hur många böcker jag har kvar att läsa i livet, blev han så påverkad att han återkom till det flera gånger efteråt.
Jag är därför skeptisk till tjocka böcker. Framförallt om de anses som krävande. Förutom att de tar stor plats, är de verkligen värda den tiden de tar att läsa dem. Ibland inte. Jag har avbrutit läsningen av flera tegelstenar.

Eftersom jag älskar att köpa böcker krävs det en utrensning ibland. Det finns helt enkelt inte plats kvar. Fråga mig inte varför jag i sista stund plockade ut Det gröna tältet av Ljudmila Ulitskaja ur de välfyllda kassar som skulle till antikvariatet. Det är en tegelsten. Inköpt på bokrean billigt för några år sedan, men 650 sidor tjock (inte 704 som det felaktigt står på förlagets hemsida). Jag hade senare hört att den skulle vara svårläst. Mao stor risk för att bli utrensad. Som tur var skedde det inte.

Ljudmila Ulitskaja är en mycket populär rysk författare som bla tilldelats det mycket prestigefyllda Austrian State Prize for European Literature. På svenska finns det enligt vad jag kunnat läsa mig till nu fem romaner utgivna och en sjätte kommer i höst. Alla utom en på Ersatz förlag.

Det gröna tältet är en bred berättelse som sträcker sig från 50-talet och Stalins död till 90-talet och poeten Josef Brodskys död. De är en roman som handlar hur det är att leva i en diktatur och om de människor som gör motstånd mot det. Som försöker skapa sig en frihet och påverka systemet inifrån. Det är en historisk roman om en epok i Rysslands historia. Man kanske kan kalla den en kollektivroman. Men det är också en intensiv roman om kärlek, vänskap, trohet och svek.

I centrum står tre pojkar Ilja, Mischa och Sanja som blir riktiga vänner i skolan. Tre egensinniga begåvade och känsliga pojkar. Vi får alltså följa den under 30 år. De fogar sig inte in i det sovjetiska samhället utan är dissidenter i mer eller mindre skala. Ilja blir fotograf som fotograferar dissidentrörelsen, Mischa litteraturvetare och misslyckad poet och Sanja musiker och sedan när han inte längre kan spela kompositör (Ulitskaja skriver underbart om musik!).

Det genomgående för de tre är deras stora kärlek till konst, litteratur och musik. De är involverade i spridandet av samizdat-litteratur vilket var ett andningshål för litteratur i Ryssland. Den kraft som litteraturen har och det värde som den tillmäts i den ryska kulturen är något enastående. Den betyder något. Är inte bara underhållning som det reducerats till i vårt land.

Men dessa tre personer är bara en språngbräda till det myller av människor som omger dem. Flera romanfigurer dyker bara upp i ett kapitel. Hela romanen blir ett kalejdoskop av människor, berättelser och känslor.
Ulitskaja är judinna och det judiska och den starka antisemitismen i landet gör mig påmind hela tiden.

Att den kanske kan upplevas som svårläst är att kronologin inte är rak och att mängden romanfigurer är lite överväldigande. Är du borta från boken ett tag kan det vara svårt att hålla reda på alla. Men det är en randanmärkning.

Ulitskaja är en berättade och människoskildrare av rang. Hennes prosa är mycket lättläst och jag har skrattat många gånger under läsningen. Ämnet må vara tungt ibland men det är inte tung läsning.
Översättningen är för övrigt gjord av en av våra stora översättare från ryska Hans Björkegren (1933-2017). Det är i sig ett kvalitetstecken.

Det gröna tältet är en stor litterär godispåse! Romanfigurerna och händelserna ligger och bubblar i mig efter avslutad läsning. Jag har under ett par veckor befunnit mig i ett fascinerande land befolkats av fascinerade människor med spännande livsresor.

Efter avslutad läsningen beställde jag omgående de två av hennes böcker som jag inte redan äger och som går att få tag på. Bättre betyg kan jag knappast ge henne.
Det är inte ofta jag upptäcker ett nytt författarskap som är stort på riktigt. Nu har jag det.

Tack till Ola Wallin och Ersatz för denna kulturgärning.

SYLVASSA MINIATYRER – FLEUR JAEGGY: JAG ÄR BROR TILL XX

Publicerat den av

Fleur Jaeggy (1940-)
Jag är bror till XX
”Sono il fratello di XX”
Utgiven 2014
På svenska 2021
Översättning: Viveca Melander
139 sidor
Nilsson Förlag
Recensionsexemplar

För två år sedan läste jag Fleur Jaeggys tunna roman Tuktans ljuva år när Nilsson förlag åter introducerade henne på svenska. De gav då även ut den hyllade och av mig ännu olästa Proleterka.

Nu har de givit ut hennes novellsamling Jag är bror till XX från 2014. Det är en tunn volym. Tjugo korta berättelser sällan över fem-sex sidor. Men det är inte en bok som du snabbt läser igenom. Många av novellerna har jag läst mer än en gång, ibland tre-fyra gånger för att fånga deras essens.

Jag kände igen mycket från Tuktans ljuva år. Men blev ändå överraskad över kraften i dessa auto-fiktiva miniatyrer. Det är som om det korta formatet gör hennes texter ännu mer drabbande.
När jag läser vad jag skrev om romanen inser jag att jag bara skulle återupprepa mig. För de tankar jag hade tänkt att kasta ned var i princip identiska och visar på kontinuiteten i hennes författarskap. Mao uppmanar jag att läsa min recension av romanen om detta fångar ditt intresse.

Om jag skulle beskriva vad novellerna handlar om skulle säkert många av er undra om det är något för er, det hade jag gjort. Därför låter jag bli. Men texterna är som små svarta diamanter som gnistrar starkt. Du kan lätt skära dig på dem. Prosan är sylvass. Inte ett onödigt ord. Mystiska, gåtfulla och undanglidande men samtidigt oerhört kraftfulla och stundtals gripande texter. Jaeggy skriver så visuellt att bilderna etsar sig in i hjärnan. Det finns en lyster i svenskan översatt av den mycket välrenommerade Viveca Melander.
Det är inga egentliga svåra texter. Men du måste läsa dem med full uppmärksamhet för att avlocka dem dess hemligheter.

Det är ett galleri av särlingar som befolkar Jaeggys texter blandat med riktiga personer som var viktiga vänner till henne. Vi möter bland annat Nobelpristagaren Josef Brodsky (1940-1996) och den stora österrikiska poeten Ingeborg Bachmann (1926-1973). Ibland förutsätter Jaeggy viss kunskap. Den korta texten om Bachmann blir ännu mer gåtfull om man inte vet att hon dog sviterna av brand. Den förorsakades av att hon rökte i sängen, blott 43 år gammal.

Eftersom det är svårt för mig att sammanfatta denna mycket spännande bok gör jag det lätt för mig och tipsar er om en mycket välskriven recension i The New Yorker av författaren Sheila Heti som väl fångar detta mycket fascinerade författarskap.
https://www.newyorker.com/magazine/2017/09/25/the-austere-fiction-of-fleur-jaeggy

Nilsson förlag har återigen introducerat ett säreget och spännande författarskap. Det är bara att lapa i sig.

EN LITTERÄR KÄFTSMÄLL – KARIN SMIRNOFF: SVITEN OM JANA KIPPO

Publicerat den av

Karin Smirnoff (1964-):
Jag for ner till bror (2018)
Vi for upp med mor (2019)
Sen for jag hem (2020)
1018 sidor
Polaris förlag

Jag är väl en av de sista i Sverige som läser Karin Smirnoff. Hennes tre böcker om Jana Kippo har gjort ett segertåg över landet. Den första nominerades till Augustpriset vilket tydligen väckte en del uppståndelse.

Ofta hamnar min blick utomlands när jag letar böcker. Svenska författare och framför allt kvinnliga svenska författare är, det är bara att erkänna, något av en vit fläck. Dessutom hade jag fått för mig att det var en serie deckare. Men en tung rekommendation från en person i min närhet fick mig att plocka upp böckerna. Och jag upptäckte en för mig unik röst.

Första boken var en litterär käftsmäll som jag var oförberedd på. Språket gnistrande och sprakade. Korthuggna och explosiva meningar fyllda av dialektala ord, hopslagna ord, namn med bara gemener som skapar en fart och fläkt över texten. Den västerbottniska språket sjöng i mitt huvud och det var ljuv musik. Tanken gick naturligt till Torgny Lindgren-läsning på 80-talet.

Smirnoff får mig fick mig även att tänka på ”southern noir”. Deckargenren om den vita underklassen i Sydstaterna. Berättelsen utspelar sig på landet i Västerbotten med en hel del misär och elände. Det är inte någon reklamfilm för livet på landet i Norrland.

Berättelsen, helt kort, handlar i om Jana som i första boken kommer hem till det fiktiva Smalånger för att ta hand om sin tvillingbror som håller på att supa ihjäl sig. Där finns även hennes mor som hon inte haft kontakt med på många år.
Jana börjar jobba i hemtjänsten där hon får ta hand om flera människor som funnits in hennes barndom. Hon möter åter sin uppväxt fylld av våld, incest och lögner. Jana, denna skadeskjutna och viljestarka kvinna, som längtar efter närhet och kärlek och samtidigt gör sig nästan omöjlig att älska. En fascinerade romankaraktär.

Det är en berättelse fylld av färger och starka effekter. Naturen ligger nära och är medskapande. Skildringen av arbetet med de gamla känns in på kroppen. Fysiskt. Efter många år inom äldreomsorgen som ung känner jag igen hur det är att möta människor i livet slutskede, då kropp och sinne börja falla samman.

Smirnoff är en berättare som med Jag for ner till bror fångade mig från första sidan och sedan inte släppte greppet. Det är ingen deckare men minst lika spännande och lika fylld av gåtor som de bästa i den genren.

I den andra boken Vi for upp med mor, som är lika stark som den första, hamnar vi i det fiktiva Kukkojärvi.  Där skall deras mor skall begravas och väl där hamnar Jaanas bror i en religiös sekt. Smirnoff skildra skickligt intoleransen och dubbelmoralen. Jana kämpar med näbbar och klor för att få tillbaka honom.

Det som var styrkorna i första boken fanns även här och jag slukade dem båda på några dagar.

Den tredje delen handlar om Janas process att bli konstnär och hitta en egen plats i livet. Då lämnar Jana Norrland och boken utspelar sig i Stockholm och Bohuslän. Efter de två helgjutna böcker kände jag en viss trötthet i tredje delen. Den tappar när hon lämnar sin egen miljö. Historierna höll inte riktigt ihop. Den kändes mer konstruerad. Ungefär som när man gör en säsong till på en lyckad tv-serie utan att egentligen ha en helgjuten historia att berätta. Det finns mycket som är bra även i tredje delen men också en hel del som kunde skurits bort.

Jag borde nog tagit en liten paus för efter två intensiva böcker kände jag mig i sista boken lite mätt på den fascinerande Jana Kippo. Frågan är om jag gjort det om jag väntat ett par månader emellan.

Låt dock inte detta avskräcka dig. Jag har medvetet inte skrivit om den mycket mer mångfacetterade handlingen med ett stort persongalleri. Den glädjen vill jag inte ta i från dig.

Med Karin Smirnoff har vi fått en ny och spännande litterär röst.

EN MODERN KLASSIKER – ANNA SEGHERS: TRANSIT

Publicerat den av

Anna Seghers (1900-1983)
Transit
Övers: Jens Christian Brandt
317 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Visst är det en njutning när man stöter på en roman som fångar uppmärksamheten och väcker lässuget redan i första stycket. Transit gjorde det för mig. Du märker att du är i händerna på en författare som kan skriva och du vill bara fortsätta.

Anna Seghers var ett aktat namn i DDR och ordförande för landets författarförening mellan 1952-1978. Hon mottog det mycket prestigefyllda Georg Büchner Preis.

Transit kom ut 1944 och är delvis självbiografisk. Seghers flydde själv via Frankrike med sin familj till México under kriget.

Å nej, kanske du tänker. Ytterligare en bok om andra världskriget. Och det är sant. Det är det men inte så mycket om kriget som om konsekvenserna för de som behövde lämna sina hem och sitt land av olika skäl. Det som på engelska kallas ”collateral damage”. De civila som skadas av krigets konsekvenser. Transit är ingen blodig och brutal krigsskildring utan snarare psykologiskt porträtt av en gupp människor som hamnade i kläm med ibland fasansfulla konsekvenser.
Tyvärr är bokens tema åter mycket aktuellt. Det gör det till en läsning som berör mer än den gjort för ett par år sedan.

Nu har favoritförlaget Nilsson förlag gjort ytterligare en kulturgärning och ger ut en rykande färsk översättning i vacker svensk språkdräkt signerad Jens Christian Brandt.

Vi får följa en namnlös ung tysk som flytt från ett koncentrationsläger. Genom en tillfällighet kommer han i Paris över en väska som tillhör en författare, Weidel, som är död. I väskan finns det handlingar som kan hjälpa honom att fly landet.
Han tar sig igenom Frankrike och hamnar till slut i Marseille. Under andra världskriget var det den enda hamn i Frankrike som inte tyskarna kontrollerade. Det fanns förstås ingen som helst möjlighet för alla flyktingar att komma med de få fartyg som avseglade. De hamnade i ett slags limbo där hela deras liv, alla samtal och drömmar handlade om att få ett visum. Men det var inte bara så enkelt:
Man fick räkna med att det skulle ta lite tid att lämna detta eländiga landet. Risken var att visumet hann gå ut. Man hade visserligen skaffat visum och betalat biljetterna. Men det fanns inget fartyg som tog en direkt till målet.Man var tvungen att passera andra länder på vägen som krävde transit visum

Väl i Marseille driver romanens huvudperson runt bland alla andra flyktingar, dricker kaffe och samtalar. Även han hamnar i samma limbo där han gör tafatta försök att lämna Marseille utan att egentligen vilja. Han börjar i sina försök att fly utge sig för att vara Weidel.
En dag rycks han ur apatin. Han får se en kvinna som han inte kan släppa och blir blixtförälskad i. Tyvärr är hon inte ensam. Saker och ting kompliceras ytterligare när det visar sig vara Weidels fru, som är ovetande om att hennes make är död. Deras vägar korsas och ett triangeldrama uppstår.
Mer vill jag inte skriva om handlingen som kan låta lite banal. Och denna fina roman är allt annat än banal.

Seghers prosa är både filmisk och med en drömlik karaktär. Jag vet inte om det är det suggestiva fotot på omslaget av Boris Lipnitzki som gjorde att jag såg hela boken som en svartvit film från 40-talet. Som Casablanca med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman.

Byråkratin beskrivs med samma undanglidande känsla som hos Kafka. De stackars flyktingarna vandrar runt mellan olika konsulat där de väntar i timmar i olika köer för att få de olika intyg och papper som behövs. Och det gäller som sagt att då dem i rätt tid och ordning så att inte något av dem hinner gå ut. Dessutom måste du hela tiden ha ett aktuellt intyg på att du var på väg från Marseille annars får du inte vara kvar i staden. Det var ett tröstlöst arbete som ofta resulterade i ingenting.
Och mitt detta kaos finns så berättar Seghers en skir historia om kärlek med förhinder.

Transit är en stillsamt gripande roman. Det utgår ett lyster från texten. När jag satt och gick igenom romanen någon dag efter avslutad läsning gjorde lystern från orden att jag ville läsa den igen. Jag kan mao varmt rekommendera denna moderna tyska klassiker.

Nilsson förlag har tidigare givit ut en annan mycket bra roman på samma tema. Dola de Jongs Åkern är världen.
Under våren kommer de att ge ut Seghers roman Det sjunde korset.
Transit har för övrigt blivit film i regi av fine regissören Christian Petzold.

Nöjsam läsning.

EN UNDERBAR ROMAN – ANDREW O’HAGAN: MAYFLIES

Publicerat den av

Andrew O’Hagan (1968-)
Mayflies
Utgiven 2020
288 sidor
Faber & Faber

Den skotske författaren Andrew O’Hagan är inte välkänd i Sverige. I sitt hemland är han ett mycket etablerat namn. Tre av hans romaner har varit nominerade till Bookerpriset och han är editor-at-large på London Review of Books. Det var där jag upptäckte honom. Hans välskrivna och underhållande essäer i olika ämnen är ett av de stora glädjeämnena i tidskriften. En av hans romaner finns på svenska. Våra fäders hus kom ut 2000.

Mayflies är hans senaste roman som nyligen kom ut i Storbritannien och har fått mycket fina recensioner. BBC kommer göra en tv-serie i 6 delar baserat på boken. Låt oss hoppas att romanen kommer på svenska för det var länge sedan jag skrattade och blev så berörd av en roman som av denna “life-affirming book about death” som O’Hagan beskrev den i en intervju.

”Tully Dawson made himself new to the world and ripe for the glories of that summer by showing he was unlike his father. It wasn’t a matter to fight over: some families are made up of strangers and nothing can change it.”
Året är 1986. Vi är i Irvine utanför Glasgow. Tully är en 20-årig svarare och berättaren Jimmys bästa vän. Tully är som man säger på engelsk “larger-than life.”
”He had innate charisma, a brilliant record collection, complete fearlessness in political arguments, and he knew how to love more than anybody else.”
De är unga män från arbetarklassen på väg ut i livet med en önskan att bli något annat än sina fäder. “Being young is a sort of warfare in which the great enemy is experience.”

Det är svåra tider. “Thatcherism had passed through the town like the flood of Exodus”. Tullys pappa sitter hemma hela dagarna sedan de lade ned gruvan. Jimmys föräldrar tappade lusten att vara hans föräldrar och utgår från att den 18-årige Jimmy klarar sig bra själv. Tully, som ju är två år äldre, blir som en storebror för honom. Jimmy välkomnas i Tullys familj som en extra familjemedlem.

Tully är den som tjänar pengar, Jimmy går fortfarande i skolan, och säger att de måste åka till The Summer of Tenth på G-Mex, en utställningshall i Manchester. Det är ett event där man firar punkens 10-års jubileum med konserter med storheter som The Fall, Magazine, New Order, The Smiths..m.m. “I don´t wanna be funny but if we miss it we might as well be dead”. Han betalar Jimmys biljett.

Tillsammans med kompisarna Tibbs, Limbo och Hogg drar de ner till Manchester. En stad fylld av skivbutiker, barer och konserter. ”We came into Manchester like air into Xanadu. The place was a state of mind for us and we saw cascades of glitter in ordinary things,” Det blir en en helg som de kommer minnas tillbaka till som en av sitt livs stora upplevelser.

Dialogen är knivskarp och mycket rolig. Besatta av populärkultur som man bara kan vara i den åldern består deras repliker nästan mest av citat från olika filmer som Gudfadern, engelska “kitchensink dramas”, och poplåtar. De politiska diskussionerna går varma och så även allt snack om fotboll.
Vår berättare Jimmy är lite utanför detta då han till skillnad från dem andra är en bokmal. Jimmy, som tack vare att en lärare uppmärksammar hans begåvning, kommer vidare till universitetsstudier.

Första delen frustar och energi och skratt, fylld av den vänskap och kärlek som man kan känna i ett tonårsgäng. Ungdomlighet, tron på att allt är möjligt och samtidigt bräckligheten och ovissheten om vilken framtid som väntar på dem. Det är också en berättelse om frånvarande fäder.

Andra delen utspelar sig 2007. Jimmy är nu en etablerad författare som lever i London. Han har inte haft mycket kontakt med Tully som bor kvar i Skottland,
En kväll hör Tully av sig och berättar att han har fått cancer och har 4 månader kvar att leva. Han vill att Jimmy ställer upp och följer med honom till en klinik i Zürich där han kan få dödshjälp.

Jag vill inte skriva mer om den delen för det vill jag att du själv läser. Men det är paradoxalt just en livsbejakande bok om döden. Det var ett par dagar sedan jag läste ut den, men känner klumpen i halsen nu när skriver och tänker tillbaka på de sista sidorna. Men O’Hagan styr skickligt bort oss från varje form av sentimentalitet vilket gör att texten blir ännu starkare.

Halvvägs genom läsningen läste jag en intervju med O’Hagan. Han säger att visst är Mayflies en roman, men i stort sett allt är sant. Tully är hans gode vän Keith Martin (romanen är dedikerad till Keith och hans mamma Joy) som bad honom skriva om deras gäng så att det skulle finnas kvar. O’Hagan var inne i ett stort romanprojekt som han arbetat med i 6 år men det fanns inget att göra än att ta en paus från det och skriva boken. Det är jag mycket glad för att han gjorde.

De två delarna i boken blir en helhet som visar våra liv med all den glädje och all den sorg som kan finnas i det. O’Hagan är en mycket skicklig stilist vars prosa är en njutning att läsa. Detta är en mänsklig bok, en bok om att bli vuxen, vänskap och kärlek. Det är en bok att minnas, att skratta åt, att gråta till och att läsa mer än en gång.

Här finns en intervju med O’Hagan om romanen. Det finns inga spoilers så titta gärna om du är intresserad.
https://www.youtube.com/watch?reload=9&v=ESfilpt_09s

NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS 2014 – KJELL WESTÖ: HÄGRING 38

Publicerat den av

Kjell Westö (1961-)
Hägring 38
Utgiven 2013
290 sidor
Bonniers

När jag avslutat läsningen av Kjell Westös underbara Tritonus gick jag direkt till bokhyllan och plockade ned Hägring 38 där den samlat damm under ett par år. Hägring 38 fick 2014 förutom Nordiska rådet pris även Sveriges Radios romanpris.
Den skiljer sig från de två böcker jag läst av Westö. Det är en tät, långsam och lågintensiv historisk roman som rotar i såren i Finlands tidiga 1900-tals historia. En historia som de flesta svenskar inte känner till.

Advokat Claes Thune, med en egen advokatbyrå, är en intellektuell och liberal man i yngre medelåldern. Sedan många år han med i herrklubben Onsdagsklubben. De träffas ett par gånger per år. I deras statuter står att ändamålet för verksamheten var ”att bidra till uppehållandet och fördjupandet av det politiska och kulturella samtalet på svenska i staden Helsingfors”. (sid.19).
Medlemmarna i klubben har känt varandra sedan ungdomen. De har dock valt olika vägar. Förutom Claes finns där en finansman, en läkare, en psykiater, en sportjournalist och en oerhört begåvad judisk poet och skådespelare som åker in och ut på ett sinnessjukhus (där han behandlas av psykiatern). Relationerna i klubben kompliceras av att Thunes fru lämnat honom för en annan i klubben.
I en intervju sade Westö att dessa klubbar var vanliga i Helsingfors och att de var ganska borgerliga. Han kunde i romanen inte haft med en medlem från den politiska vänsterkanten. Det hade inte varit trovärdigt.

Thune är den ena huvudpersonen. Den andra är Fru Matilda Wiik som nyligen anställdes som kontorist på Thunes advokatfirma. En av de första dagarna som Matilda arbetar är Thune ansvarig för Onsdagsklubbens träff. När klubben samlas hör hon hur dessa män pladdrar på bakom stängda dörrar. Helt plötsligt hörs en röst som kastar henne tillbaka 30 år i tiden och hon blir stel av skräck. Hon minns tiden i lägret 1918.

Jag kände inte till att under några månader 1918, efter första världskrigets slut, inleddes ett blodigt inbördeskrig mellan de De vita som var konservativa och De Röda som var revolutionära.
Det blev oerhört brutalt med många döda ffa på den röda sidan som var mycket sämre militärt. Niclas Sennerteg skriver i en artikel i Populär Historia ”ett mörkt kapitel i Finlands historia är de cirka 13500 röda fångar som dog av umbäranden och sjukdomar under de första åren efter krigsslutet”. (Populär Historia 1/2018)

Hägring 38 utspelar sig under ett par månader 1938. Andra världskriget kryper allt närmre. Diskussionsvågorna i Onsdagsklubben går höga. Men till skillnad från tidigare så börjar de splittra gruppen. Någon glider åt höger, på väg mot nazism, någon tror att pajasen Hitler kommer man snart se igenom, en annan pratar om Tysklands goda ekonomi under kanslern och den judiska medlemmen blir allt räddare och försöker få sina vänner att förstå vad som händer med judarna.

Mitt i all detta står den lite välvillige och vankelmodige Thune och ser sin klubb, och vänskaperna, sakta bryta samman. Men det gäller inte bara Onsdagsklubben. Även i hans familj slår värderingsskillnaderna in som en kil. Den värld som Thune känner är på väg att försvinna.
Och Fru Wiik, vem är hon egentligen?, undrar Thune. Vad finns bakom den reserverade ytan på den kompetenta och hemlighetsfulla kontoristen?

Eftersom det finns lite av en deckargåta i romanen vill jag inte säga mer om handlingen. Även om denna bok skiljer sig från de jag läst känns mycket igen. Vänskapen, kärleken och klass är temata som återkommer.
Westös skildring av Helsingfors på 30-talet är oerhört suggestiv. Det var som att se en svartvit film från den tiden. Hans romankaraktärer är som vanligt mycket trovärdiga.
Westös prosa är en njutning. Jag avslutade läsningen för ett par dagar sedan. När jag nu tittade i den för att fräscha upp minnet drogs jag in i texten och började läsa och ville egentligen bara läsa vidare. Suget från hans prosa är starkt.

Tyvärr känns boken allt mer aktuell, troligen än mer än när Westö skrev den. Vi är också på väg in i en ny oroande värld och vilka kilar ibland vänner och familj har bla inte Trump och Brexit lett till. Ett annat exempel på det är historikern är Anne Applebaums nya bok. Den heter Twilight of Democray och kommer snart på svenska. https://www.theguardian.com/books/2020/jul/09/twilight-of-democracy-by-anne-applebaum-review-when-politics-ends-friendships

Att läsa Tritonus och Hägring 38 efter varandra har visat hur mångfacetterat hans författarskap är. Det är bara att konstatera att Westö går från klarhet till klarhet. Det är inte underligt att han anses vara en av de stora berättarna i Norden. Hägring 38 är en roman med många lager som jag säkert kommer återvända till.
Det är en gåva att ha upptäckt detta författarskap.

/reviderad 210730

EN STOR LÄSUPPLEVELSE – KJELL WESTÖ: TRITONUS

Publicerat den av

Kjell Westö (1961-):
Tritonus
Utgiven 2020
381 sidor
Bonniers

Efter att endast läst en roman av en författare kan man knappast beskriva denne som en favoritförfattare. Men kanske efter två? Ja! säger jag. Kjell Westö är härmed utnämnd till detta!

Den svavelgula himlen fick jag i födelsedagspresent när den kom. En riktig läsupplevelse. Det var inte bara jag som tyckte det. Boken blev en succé och en filmatisering är på gång.

För ett par veckor sedan kom Westös senaste roman Tritonus. När jag läste att den handlar om en klassisk stjärndirigent ville jag läsa den omgående. Sedan några år sjunger jag i Göteborgs symfoniska kör och befinner mig i marginalen i denna på många sätt fascinerande värld.

Tritonus handlar om stjärndirigenten Thomas Brander, en man uppåt de 60. Brander har byggt ett stor hus, Casa Tritonus, i den finska skärgården, i Ravais. Det är ett modernt skrytbygge, högre än kyrkan i samhället. Han har till och med en hiss installerad i huset! Här vill han dra sig undan efter sina långa turnéer för att ladda energi.

Brander lever i och av musik, kosta vad det kosta vill. Det är bara det att hans karriär har börjat gå på tomgång. Han får dåliga recensioner och uppdragen börjar gå till yngre och kanske mer begåvade dirigenter. Och han lämnar en kyrkogård av brustna relationer bakom sig.
Det som smärtar honom mest är att en av hans före detta, Krista, en mycket begåvad violinist, som han är i det närmaste besatt av, nu har en lysande karriär och en relation med Kalasmaa, ett stjärnskott på dirigenthimlen.
Musiken och musiklivet börjar allt mer bli både en himmel och helvete för Brander.

Granne med Brander bor Reidar Lindell. En kurator, han blev aldrig färdig med psykologprogrammet, och gitarrist i coverbandet Rainbow som består av några ur lokalbefolkningen. Reidar älskar musik och övar flitigt, men någon Ritchie Blackmore är han inte. Han vet att det inte hjälper, han vet att han inte är bra helt enkelt och att bandet är mediokert. Men Rainbow är mycket uppskattat i Ravais. Deras musik sprider glädje på den lokala krogen. Till skillnad från Brander ger honom musicerandet mycket mer glädje.

Lindell är både “starstruck” och nyfiken på sin nya granne. Men framför allt är han likt Brander ensam. Lindell är änkling och hans dotter arbetar utomlands.
Brander är först mycket avvaktande till Lindells kontaktförsök men sakta och trevande börjar en vänskap mellan dem uppstå. Brander, som är en svår person, egentligen inte speciellt sympatisk, låter sig ändå dras in i vänskapen och därigenom i livet i den lilla skärgårdskommunen.

Westö är en mycket god författare. För att använda en klyscha, när jag börjat läsa kunde jag inte sluta. Det är en underbar roman för alla musikälskare. Westö skriver entusiastiskt och kunnigt om musik, både rock och klassiskt. Vi får inblickar bakom kulissen i den klassiska musikvärlden (Han har gjort sin research.Tack-listan längst bak i boken är lång!).
Den andra världen, coverbandets värld, antar jag att Westö känner väl då han själv spelar i band.

Porträttet av Brander är porträttet av en manlighet i kris. Fenomenet demondirigenten, listan av finska manliga tungviktare i branschen är lång, är på väg att dö ut. Det är nya tider. Brander har själv förlorat uppdrag efter att ha förekommit i metoo-debatten.
Skickligt blandar han fiktiva personer med verkliga inom den klassiska musiken och ger oss inblickar i en värld fylld av politik, stenhård konkurrens och genikult.

Det är dock inte bara en roman om den stora världen, den som Brander tillhör. Lindell står för den lilla världen, fast förankrad i lila Ravais, och med en lite misslyckad karriär.  Han levt där länge och känner alla. Men det är inte bara en liten idyll. Omvärlden tränger sig. Bråk med flyktingar, en ung man med fascistiska böjelser, miljöförstöring och nu Corona. Den lilla världen är ständigt hotad av den stora världen.
Och i den lilla världen ställs relationer som Lindell haft i hela sitt liv på prov.

Det tog inte många sidors läsning innan jag ville åka till Ravais. Westö manade fram ett landskap och en natur som jag ville uppleva. Även om Westö är känd som för sina porträtt av staden Helsingfors, är han en god naturskildrare. Snopet fick jag konstatera att Ravais och dess skärgård med många suggestiva namn var fiktiva.

Sammantaget blev jag helt tagen av denna mycket välskrivna roman om kärlek, vänskap och musik. Westös vackra prosa flyter fram på sidorna och jag ville bara bromsa mig för att boken inte skulle ta slut.
Nu när det tyvärr är det lever Brander, Lindell och de andra i lilla Ravais kvar i mig. Jag undrar hur kommer gå det för dem. Och jag vill redan läsa om boken.
Men innan jag gör det har jag till min stora glädje några olästa romaner av Westö att se fram emot.

För er som är intresserade har Kjell Westö satt ihop listor på Spotify med musiken som förekommer i boken. Sök på Tritonus.

Ett litet P.S.
För er som inte är så insatta i den klassiska musikvärlden har Finland producerat unikt många stora dirigenter. Här finns namn som Esa-Pekka Salonen, Paavo Berglund, Osmo Vänskä, Okko Kamu och Sakari Oramo, verksamma över hela världen, för att nämna några..
2018 hörde jag pojkspolingen Klaus Mäkelä (född 1996!) dirigera en fin Sjostakovitj 10:a, ett stort verk, med Göteborgs symfoniker. Det var imponerande. En av orkestermusikerna sade till mig att han var bra inte för sin ålder utan “bra på riktigt”.

Jag har själv haft förmånen av sjunga Mahlers andra symfoni med Jukka-Pekka Saraste och inte minst Orffs Camina Burana för Göteborgs symfonikers unge vidunderlige chefsdirigent Santtu-Matias Rouvali. Det var ett minne för livet! Ren magi.

Nu börjar dock den manliga hegemonin äntligen brytas av namn som Susanna Mälka och Anna-Maria Helsing.

Det är bara att gå ut på Spotify och lyssna! Men läs Tritonus först!

EN DEBUT DET SPRAKAR OM – SALLY ROONEY: CONVERSATIONS WITH FRIENDS

Publicerat den av

Sally Rooney (1991-)
Conversations with friends
Utgiven 2017
320 sidor
Faber & Faber
Finns översatt till svenska och
utgiven av Bonniers.

Det är inte bara jag som blivit golvad av tv-serien baserad på Sally Rooneys hyllade roman Normala människor. Kritikerna i England gav den högsta betyg och flera i min närhet pratade om den. När jag väl såg den blev jag djupt gripen (Finns på Svt Play fram till 1/11).

Sally Rooney är sedan ett par år en ung lysande litterär stjärna och jag blev så tagen av tv-serien att jag omgående vill läsa romanen. Valde trots det att börja med hennes debut Conversations with friends som kom 2017. Den nominerade till flera pris och Rooney blev Sunday Times Young writer of the year.

Romanen handlar om Frances och hennes väninna och tidigare partner Bobbi. Den introverta Frances skriver poesi och tillsammans med den extroverta Bobbi har de spoken-word uppläsningar. De är i 20-årsåldern.
På en uppläsning möter de betydligt äldre par, dvs runt 30! Melissa och hennes man Nick. Melissa är etablerad fotograf och skribent. Nick är skådespelare, ser oerhört bra ut, men har inte egentligen fått fart på sin karriär.
De bjuder hem Frances och Bobbi till sitt eleganta hem i en fin del av Dublin. Frances som kommer från enkla förhållande, till skillnad från Bobbi, fascineras av deras hem och deras liv. Hon blir också mer och mer förtjust i Nick. De inleder trevande en relation.
Bobbi är betagen i Melissa och det är besvarat. Tillsammans hamnar de i någon form av menage-à-quatre där kärlek, vänskap och makt blandas i en salig röra som på djupet kommer påverka alla fyras liv.

Det är bara att konstatera att jag blev imponerad av denna debutroman. Titeln Conversations with friends är talande. Det är Frances som för ordet och romanen ses utifrån hennes perspektiv. Boken består mest av dialog, en del mail och Frances tankar. Det finns nästan inga miljöbeskrivningar. Vi är i Frances huvud större delen av romanen.

Boken är en njutning att läsa. Rooney är en mycket begåvad författare som skriver intelligent, roligt och knivskarpt om kärlek, vänskap och om att bli vuxen på 2010-talet. Det sprakar om dialogen där högt och lågt blandas, estetiska och filosofiska diskussioner, verbala tuppfäktningar och nära intima samtal.
Rooney är marxist och som i Normala människor är även klass en viktig fråga. Det ligger där som en underström hela tiden.

Det är en klyscha, men när jag börjat på boken kunde jag inte sluta läsa. Som med Lydia Sandgrens Samlade verk. Inga jämförelser i övrigt. Men jag kan inte låta bli att bli förundrad över att två av de bästa romanerna jag läst på länge är är debutromaner av kvinnor i 30-års-åldern. Jag kanske borde se över mina läsvanor?

Jag hoppas du läser dem båda.

 

YPPERLIG ROMANKONST – JANE GARDAM: THE MAN WITH THE WOODEN HAT

Publicerat den av

Jane Gardam (1928-)
The Man with the wooden hat
Utgiven 2009
270 sidor
Little Brown
Finns på svenska under titeln
En trogen kvinna (Weyler Förlag)
Vilken skicklig författare hon är, tänkte jag imponerad, när jag avslutade läsningen av The man in the wooden hat. Imponerad och berörd.

Jag skrev mycket entusiastiskt om Old Filth, hennes roman om Edward Feathers. Edward som var ett ”Raj Orphan”, och som trots det blev en respekterad advokat. En man med ett korrekt yttre, men också en man fylld av hemligheter.
Edward gifte sig med Betty, en skotska född i Kina vars föräldrar omkom i ett japanskt fångläger. Två föräldralösa utkastade på en kontinent som var deras egen men där de aldrig kunde bli accepterade.
Denna roman berättar historien om deras liv igen men ur Bettys synvinkel.
När Betty får ett brev där Edward ber om hennes hand tänker hon att det är inte det sämsta. Hon väljer tryggheten före passionen. Tyvärr slår passionen till just före deras bröllop. Och det är inte Edward som är föremålet.

Gardam skildrar ett långt äktenskap där det finns både kärlek och värme men samtidigt stora hemligheter och outtalade drömmar. Hon vrider på prismat och den Edward som vi lärde känna i Old Filth visar sig ha andra sidor som vi inte såg. Och inte heller Edward själv såg.

Det är som i Old Filth ingen kronologisk berättelse. Denna något kortare roman består av olika scener ur deras liv. Hon bygger skickligt upp en mosaik som till slut blir en helgjuten bild.
Mer vill jag inte skriva om boken. Jag vill inte förta glädjen för den som blir inspirerad att läsa Gardam. Du kan läsa The man in the dop den hat utan att ha läst Old Filth men det vore mycket synd. Tillsammans ger de ett djup som är mycket större.

Jag kan inte nog rekommendera denna författare. Gardam skriver en utsökt och subtil prosa. Hon kan med några få ord på ett mycket levande sätt måla upp en plats eller scen. Hon har en glimt i ögat och djup förståelse om det svåra i att vara en människa. Det är helt enkelt ypperlig romankonst skriven av en livserfaren författare.

Jag ser fram emot den tredje boken om dem. Last Friends.

EN ENASTÅENDE DEBUT – LYDIA SANDGREN: SAMLADE VERK

Publicerat den av

Lydia Sandgren (1987-)
Samlade verk
Utgiven 2020
680 sidor
Bonniers

I slutet av mars lade min kamrat T. ut en bild på Facebook med rubriken Karantänläsning. På bilden fanns några litterärt tungviktiga böcker, något annat var inte att vänta sig av honom. Överst på högen, som en gul marsipanbakelse, låg en tjock bok jag inte kände igen. Dess titel var Samlade verk och jag kunde inte riktigt se vem som var författaren. Kunde det verkligen finnas en författare som kommit med sina “Samlade verk” som JAG inte kände till!?, tänkte jag lite förnärmat. Nyfiken kontaktade jag T. som svarade att det var hans kamrat och kollega Lydia Sandgrens debut

Jag googlade vidare och förstod att det var en göteborgsroman som skildrade en bokförläggare i livskris. En recensent skrev att hon hade känt samma läsglädje som när hon läste Jan Kjaerstads Förföraren. Detta fick mig att studsa till. Förföraren är en de mest tankeväckande och underhållande romaner jag läst. En berättelse med ett sug som inte släpper, en stor litterär upplevelse. (Jag skrev om Kjaerstads Erövraren, den tredje delen i den svit som inleds med Förföraren, här).

Nu har jag läst Samlade verk och är helt betagen. Det är en fullkomligt makalös debut, en lysande bok som har givit mig den största läsglädje jag känt på många år.

Boken inleds med att Martin Berg, snart 50 år, ligger på golvet, omgiven av en massa papper. Det är alla anteckningar, noteringar, utkast m.m till de noveller och romaner som aldrig blev av. Inte heller blev det något av den stora biografi över William Wallace som ännu inte skrivits men som Martin Berg såg som sin uppgift att skriva. Istället för en begåvad och erkänd författare blev Martin förläggare på ett litet förlag tillsammans med sin lite småpräktige men driftige kompis Per. De ger ut kvalificerad litteratur men kämpar hela tiden vid ruinens brant.

Martin försöker som vanligt frustrerat få tag på sin bäste vän Gustav Becker. Det går dagar utan att Gustav, som nu bor i Stockholm, och dricker allt mer, svarar eller hör av sig. Gustav har blivit en mycket berömd konstnär vars främsta motiv genom åren har varit porträtt av Cecilia Berg.

Cecilia är Martins fru. Den mycket mer begåvade och drivna, men samtidigt mycket hemlighetsfulla Cecilia, har varit försvunnen 15 år. Kort efter hon doktorerat i idé och lärdomshistoria försvann hon och lämnade Martin och deras två barn, Rakel o Elis. Sedan dess har de inte hört ett ord.

Samlade verk är en utvecklingsroman som växlar mellan nutid och dåtid. Romanen berättas huvudsakligen utifrån Martins perspektiv. Vi följder en del av hans uppväxt, mötet med Gustav, universitetsstudier, mötet med den mystiska Cecilia och den trojka som de tre blir. Vi följer dem i vänskap, kärlek och arbete.
De bor i Paris under ett par månader då Martin skall skriva sin stora roman, Gustav måla och Cecilia läsa. Cecilias stenhårda disciplin får de andra att inte bara hänga på barerna hela dagarna. Trots detta får Martin inte ur sig något medan Gustav mellan fyllorna studerar konst på museerna och målar.
Sedan kommer familjeliv, Gustavs flytt, Cecilias försvinnande och nu till sist en saftig mittlivskris.

Parallellt i nutid (romanen utspelar sig 2012) följer vi dottern Rakel som studerar psykologi och som plågas av hennes mors frånvaro. Det blir inte bättre av att Gustav Becker skall ha en stor retrospektiv på Konstmuseet och affischer med Cecilias porträtt finns över hela staden. Medan Martin uppgivet inte längre letar efter Cecilia kan inte Rakel släppa det.

Det är en klyscha men jag var fast från första sidan. Läste knappt tidningen eller tittade på Tv. Varje stund gick till att läsa.

Martin Berg bor inte långt ifrån där jag bor. Martin är ett år yngre än jag är och skulle gått året under mig på Hvitfeldtska gymnasiet , kanske pluggat filosofi med några av mina kamrater på universitetet. Vi kanske hade sprungit på varandra på rockklubben Errols eller baren C von.
Jag blev helt betagen av Sandgrens skildring av den perioden. Som en sociolog och arkeolog har hon grävt fram hur det var att leva i akademiska och kulturella kretsar i Göteborg under 80-talet. Det var som att jag upplevde den perioden i mitt liv på nytt. Det Göteborg jag växte upp i och blev vuxen i kom åter till liv. Det var magiskt för denna läsare.

Det är en ”pretentiös” roman fylld av massa referenser och blinkningar till olika författare och andra skribenter. Men det är egentligen inte romanen som är pretentiös utan de människor hon skildrar och deras mer eller mindre realistiska ambitioner. Jag skrattade högt många gånger åt de fina gliringar som Sandgren får in på olika ”kultur-män” och kvinnor för den delen. Men det är inte raljant utan ömsint och insiktsfullt. Genom hela romanen pulserar en kärlek till tänkande, litteratur och konst.

Sandgren är en riktig berättare. Under läsningen reflekterade jag mycket över hur få romaner jag läst de senaste åren som varit riktigt bra berättelser. Jag hade svårt att komma på några, trots många fina läsupplevelser. Och jag märkte nu hur mycket jag saknade det. Jag kom att tänka på Kjell Westös Den svavelgula himlen, den tidigare nämnde Kjaerstad, Michael Ondaatjes The Cats Table, Jamue Cabrés Jag bekänner. Många är det inte men Sandgren sällar sig till den skaran.

Sandgren har skrivit en mycket intelligent, rolig, vemodig och insiktsfull roman om kärlek, vänskap, konst, litteratur. Om hur svårt det är att vara människa, om hur det är när livet inte blir som du tänkt dig. Jag kände inte att det fanns ett enda falskt tonfall i personteckningarna, allt ifrån huvudrollerna ned till minsta biroll. Jag levde som sagt med dessa människor i flera dagar och kunde inte släppa dem.

Det är också en välkomponerad roman. Berättelsens olika skikt är skickligt sammansatta och hon håller läsaren i spänning ända till den perfekta avslutningen på sidan 690. Inte undra på att det tog henne 12 år att skriva romanen.

Om inte denna bok får Borås Tidnings Debutantpris går skam på torra land. Men vi får hoppas det inte blir som Sandgren skriver om någon som ”lyckats få Borås Tidnings debutantpris och som förr eller senare skulle producera en anemisk andra roman som var den litterära motsvarigheten till paralyserat rådjur i helljus” (sid 516).

Jag kommer i alla fall kasta mig över nästa bok som Lydia Sandgren publicerar. Hoppas inte väntan blir alltför lång. Detta kan vara inledningen till ett betydande författarskap.

EN UNGERSK MODERN KLASSIKER – MAGDA SZABO: DÖRREN

Publicerat den av

Magda Szabó (1917-2007)
Dörren
”Az Ajtó”
Utgiven 1987
På svenska 2020
Översättning: Eva-Teresia Lundberg
och Maria Ortman
300 sidor
Nilsson förlag

En ungersk upptäckt. Det är vad Magda Szabó är för mig. En upptäckt som ger mersmak. På omslaget till hennes storartade roman Dörren citeras den amerikanska författaren Claire Messud. “Den har förändrat synen på mitt eget liv. Ett fullkomligt uppriktigt och nyansrikt verk.”
Jag vet inte om Messud hade läst Dörren när hon skrev Kvinnan på övervåningen som jag skrev om när den kom på svenska. Det är också en mycket stark roman om två kvinnor från olika delar av samhället som möts och vars relation leder till en katastrof.

Nilsson förlag har återigen hittat en mycket bra författare som de glädjer oss med. I höstas gav de ut Szabós roman Izas ballad, tidigare utgiven på svenska under titeln I all oskuld. Nu kommer Dörren som anses vara ett av hennes främsta verk.
Magda Szabó är en älskad författare i sitt hemland Ungern. Hennes verkslista är lång. Hennes mest populära bok Abigail blev också en mycket uppskattad tv-serie.
Szabó var gift med med författaren och översättaren Tibor Szobotka (1913-1982) som bla översatte James Joyce till ungerska.

Magda Szabó Foto: Petöfi Literary Museum

Jag drömmer sällan. När det händer brukar jag vakna med ett ryck, badande i svett. Så lägger jag mig ned igen, och medan jag väntar på att hjärtat ska lugna sig grubblar jag över nätternas obetvingade magi. Som barn och ung hade jag varken behagliga eller obehagliga drömmar; det är bara ålderdomen som om och om igen låter det förflutna välla mot mig: denna hårt packade fasa av avlagringar från förr, så skrämmande för att den är kompaktare och mer tragisk än någonting jag hade kunnat uppleva i verkligheten. För det som får mig att vakna har aldrig hänt. (sid. 5)

Så inleds romanen. Den som talar är romanens röst, den framgångsrika författaren. I en återkommande mardröm kan hon kan inte öppna dörren för att släppa in sjukvårdspersonalen som skall skall komma in till hennes sjukling.

Men skriver hon: En gång så öppnades en dörr för henne av en person som
inte ens skulle öppnat den om hustaket stod i lågor över henne. Jag var den enda med makt att rubba låset; hon som vred om nyckeln trodde mer på mig än på Gud och i det ödesdigra ögonblicket trodde jag också att jag var en gud
(sid 6.)
Den kvinnan var Emerentia, deras hushållerska under 20 år.
Hittills har jag levt modigt, och förhoppningsvis får jag dö på samma sätt, modigt och utan lögner men det förutsätter att jag säger det rakt ut: det var jag som dödade Emerentia. Det kan ingen ändra på: inte ens det faktum att jag inte alls ville förgöra henne, utan rädda henne. (sid. 7)

Berättelsen inleds med att författarinnan och hennes man har fått en större lägenhet. Hennes karriär som legat på is i tio år börjar ta fart. (Szabó själv var under en period stämplad som fiende till staten och fick inte ge ut sina böcker.) Hon vill ha hjälp med hushållet för att kunna koncentrera sig på sitt författarskap.
In i deras liv kommer Emerentia som bor i ett hus tvärs över gården. Det är en tjänstebostad som Emerentia har fått för att hon är vaktmästare och fixare i området. Emerentia, denna starka och intelligenta kvinna, accepterar att börja arbeta hos dem. Om hon inte hade uppskattat dem hade hon bara vänt dem ryggen. Hon vet sitt värde.

De första åren är deras relation mycket distanserad men det kommer att förändras av skäl som du själv får läsa dig till. Emerentia är en arbetshäst med järnfysik som sliter dygnet om och gör ett oerhört gott arbete. Men hon är en gåta.
Författaren blir mer och mer intresserad eller snarare besatt av denna kvinna med mycket stark integritet. Emerentia som inte vill ha någon hjälp men samtidigt hjälper alla, som föraktar alla med makt men samtidigt har en stor makt över alla hon möter, föraktar religion (författarinnan är djupt troende) men i sitt liv lever mer som en kristen än de flesta kristna.

Och hon är hemlighetsfull. Ingen får komma in i Emerentias hus. Dörren är låst. Hennes sociala liv, som är stort, sker på verandan utanför. Ingen, inte ens hennes brorson, den enda släkting hon har i livet, har varit där. Vad kan det vara hon gömmer? Hur ser hennes historia ut?

Romanen berättas helt utifrån författaren perspektiv. Det finns knappt någon dialog. Trots ett relativt brett persongalleri så är de i skymundan, även hennes man. Romanen är snarast som ett tätt kammarspel mellan två mycket olika individer som både älskar och hatar, hyllar och rackar ned på varandra, indragna i en lång envig. De helt beroende av varandra samtidigt som kriserna och brotten är många.

Det är som Messud skriver ett “uppriktigt och nyanserat” verk. Jag skall inte ge mig in på att försöka beskriva det mer i detalj. Jag hoppas istället på att jag kan få dig tillräckligt intresserad för att läsa boken. Som framgår av citaten är Szabó en mycket god stilist med en elegant prosa som borrar sig ned i djupen. Hon bygger skickligt upp karaktärerna och håller en stark psykologisk spänning vid liv hela boken igenom ända till det omtumlande slutet. Det finns ett sug i texten som är svårt att motstå. Det är helt enkelt en mycket bra roman.

Dörren blev kanske den sista översättningen för Maria Ortman, en av våra mest välrenommerade översättare. Hon hann aldrig avsluta den innan hon avled. Arbetet togs över av Eva-Teresia Lundberg. Tillsammans har de gjort, såvitt jag kan bedöma, ett mycket fint arbete.
När den översattes till franska vann romanen 2003 det prestigefyllda Prix Femina Etrangér.

Dörren har filmatiserats i regi av Istvan Szabó, som mig veterligen inte är släkt med författaren. Szabó är ett stort namn inom europeisk film och har bland annat regisserat mästerverket Mephisto efter en roman av Klaus Mann. Det får gå ett tag men sedan vill jag gärna se filmatiseringen.

Jag är oerhört imponerad av förläggaren Henrik Nilssons förmåga att hitta spännande författarskap. Jag har läst flera av förlagets böcker och lägsta nivån är mycket hög. Szabó hör till en av de finaste läsupplevelser förlaget givit mig.
Till min glädje har Henrik berättat att de även kommer att ge ut Abigail.

Låt oss hoppas att denna fina författare får många svenska läsare.

Tack för recensionsexemplaret.

EN UTSÖKT ROMAN OCH ETT MÅSTE FÖR ALLA ANGLOFILER – JANE GARDAM: OLD FILTH

Publicerat den av

Jane Gardam (1928-)
Old Filth
Utgiven 2004
272 sidor
Little Brown Group

Det finns ingen anledning att inte säga det på en gång. Old Filth är en helt underbar roman. Mycket vacker, mycket sorglig, fylld av livsvisdom och humor. Det var länge sedan jag läste en roman där jag längtade efter stunderna jag kunde sätta mig med den. Old Filth är en sådan roman. På svenska heter den En engelsk gentleman och är utgiven på Weylers förlag.
Den var på “korta listan” för The Orange Prize (numera Women’s Prize for Fiction) 2005.

JANE GARDAM
Gardam är inte vida känd i Sverige skulle jag tro. I Storbritannien är hon ett mycket etablerat namn. Hon är född 1928!! men började först skriva i 40-årsåldern. Har publicerat en drös av romaner, noveller och barnböcker. Har vunnit flera utmärkelser och fått en OBE (Order of the British Empire.)

OLD FILH
Vi möter Edward “Teddy” Feathers, i sitt stora hus avskilt på landet i Dorset. En distingerad gentleman som alltid är korrekt och ypperligt klädd med bla sockor från Harrods. Han är lite förvirrad då hans hustru Betty avlidit och inte längre finns vid han sida. De har som pensionärer flyttat tillbaka till England efter Edwards, eller Filth som han kallas, lyckosamma karriär som jurist i Hong-Kong. Smeknamnet Filth kommer från ett gammalt uttryck, “Failed in London Try Hong-Kong”.
Filth är en legend i juristkretsar, men det är samtidigt inte riktigt klart för vad. Många säger att han hade ett lätt liv och inte lämnade några större spår efter sig.

Jane Gardam

Bakom den polerade ytan finns en annan Teddy. Han är ett “raj orphan” (orphan betyder föräldralös). Det var många barn som skickades hem till sitt “hemland” från sin trygga barndom någonstans i imperiet. De rycktes upp, somliga av dem kanske knappt kunde engelska, och inackorderades hos familjer i Storbritannien. Gardam har intervjuer talat om det fruktansvärda lidande dessa barn utsattes för.
Old filth är skildringen av Teddys omtumlande liv. Ett liv som kännetecknas av utanförskap och kärlekslöshet och hur det påverkar honom. Det är också en roman om det brittiska imperiets sista suck.
Romanen är mycket raffinerat uppbyggd med tillbakablickar, sidoblickar och oväntade vändningar. Den kräver att du läser uppmärksamt annars är det lätt att missa alla subtiliteter. Persongalleriet är stort och fascinerande. Dialogen är superb. Och mitt i all sorg finns det mycket humor.
Du måste nog har ett hjärta av sten för inte inte gripas av Teddys livsöde. Som tur är har Jane Gardam skrivit två böcker till om Filth och människorna runt honom. The Man with the wooden hat (En trogen kvinna) och Last Friends (De sista vännerna). Vad jag förstår att det inte att ses som en trilogi utan mer som en triptyk.
Kort sagt, missa inte underbara Jane Gardam!

Tack till min blogg-läsare Ulla Schneider som tipsade mig om denna underbara författare.

NOBELPRISET 2008 – J.M.G LE CLEZIO: ALLT ÄR VIND

Publicerat den av

J.M.G Le Clezio (1940-)
Allt är vind
”Révolutions”
Utgiven 2003
På svenska 2007
Övers: Ulla Bruncrona
420 sidor
Elisabeth Grate förlag

Varje år i oktober har en av årets höjdpunkter inträffat allt sedan jag började intressera mig för litteratur. Årets Nobelpristagare har meddelats. Det var med sorg och bestörtning jag följde turerna kring ”Kulturprofilen” Jean-Claude Arnault och Svenska Akademins hantering av den krisen. För att inte tala om Horace Engdahls totala blindhet inför 18 kvinnors berättelse om övergrepp.

Nobelpriset är ju en liten men viktig del av Akademins stora arbete. Ett pris som lyfter fram litteraturen och läsningen. Jag är övertygad om att många författarskap aldrig skulle översatts om inte ett potentiellt Nobelpris hägrade. Låt oss hoppas att det kan komma tillbaka till det fina pris det en gång har varit.

Utan Nobelpriset hade jag definitivt inte läst denna underbara roman av 2008 års pristagare Jean-Marie Gustave (J.M.G) Le Clezio. Le Clezio är en fransk-mauritisk författare vars far var engelsman. Båda föräldrarna har dock sina rötter i Bretagne.
Le Clezio har skrivit ett 40-tal böcker sedan genombrottet som 21-åring med Les Proces-Verbal (Rapport om Adam).

Le Clezio har levt ett nomadliknande liv. Har bott i Frankrike, Panama, México och USA. Har levt med nomader i öknen och bland naturfolk. Allt detta finns med i denna rika roman.

Allt är vind består huvudsakligen av två berättelser, Det ena är en lätt självbiografisk historia om Jean Marro, som är jämnårig med Le Clezio, och hans uppväxt i Nice under det våldsamma Algerietkriget. Han driver runt, har lite affärer med olika kvinnor, diskuterar filosofi och livet med sina vänner. I bakgrunden finns hela tiden det våldsamma kriget. Jean gör vad han kan för att slippa göra militärtjänstgöring. Han har vänner som deltagit i kriget och omkommit.
Jeans fasta punkt är faster Catherine, en blind kvinna som sitter i sin lägenhet och minns tiden då Jeans förfäder levde på Mauritius. Hon bli en vägvisare för Jean i berättelsen om hans liv och hans släkt historia. Om det älskade livet på Mauritius och katastrofen som tvingade dem att lämna sitt paradis.

Jean lämnar Nice och åker vidare till London för att till slut hamna i México innan han är åter i Frankrike. Hans liv kantas hela tiden av stora politiska konflikter. Algerietkriget, studentupproret i Paris och upploppen i México.
Jean är en orolig själ på jakt efter sig själv och meningen med sin existens. Rotlösheten driver honom vidare men oron i hans omgivningar, fattigdomen och förtrycket gör att han inte finner någon ro någonstans.

Den andra berättelsen handlar om hans förfader från Bretagne som ansluter sig till franska revolutionen. Då revolutionen går åt fel håll tar han chansen att ta sig till Mauritius för med sin familj skapa sig ett nytt liv. Väl framme urartar revolutionen även där och förtrycket och diktaturen kommer tillbaka.
De båda berättelserna speglar varandra genom tiden och rummet.

Originaltiteln är Revolutions, Revolutioner. I bakgrunden finns hela tiden upproret, hoppet om att saker och ting skall förändras och förändras till det bättre. Vinden sveper igenom människorna liv, drar med sig dem men drar även med sig en massa bråte. Men Le Clezio visar att vinden tvvärr vänder tillbaka. Förtrycket återkommer.
Le Clezio beskriver hur den hatade kolonialismen slår sönder möjligheterna för ursprungsbefolkningen vare sig det är i Algeriet, Mauritius eller México. Makten får bara nya ansikten.
Le Clezio verkar ställa hoppet till det lilla livet, till kärlekens förlösande kraft och förmåga att skapa nytt liv.
Romanen avslutas med att ett ljus tänds och Jean skall bli pappa för första gången.

Det är en mångfacetterad text, ibland drömlik och undanglidande, ibland mycket konkret och stark.
Le Clezio för oss runt till olika platser både i rummet och i tiden. Han lyckas levandegöra dem på ett ypperligt sätt.
Romanen har inger rak romanstruktur men Le Clezio är inte en svår författare. Det är bara att njuta och glida med.
Det är på så sätt en paradoxal läsning. Le Clezio skriver om svåra saker med en stundtals mycket återhållen vrede. Men han gör det så oerhört vackert. Jag kan inte minnas att jag läst en vackrare prosa på många, många år.
Ulla Bruncrona har översatt romanen till en underbar svenska.

Aklademins motivering fångar väl denna bok;
”uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”

Mästerverk är ett mycket starkt ord men frågan är om detta inte är det första mästerverk jag läser på mycket länge.
Jag är mycket glad över att ha funnit detta författarskap.

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: FÖR ATT DU INTE SKALL GÅ VILSE I KVARTERET

Publicerat den av

Patrik Modiano (1945-)
För att du inte ska gå vilse i kvarteret 
”Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Översättning: Anna Säflund-Orstadius
126 sidor
Elisabeth Grate Bokförlag

När Patrick Modiano fick Nobelpriset läste jag ett par av hans korta suggestiva romaner och Per-Arne Tjäders utmärkta introduktion över hans författarskap, Gare d´Austerlitz.

Den senaste tiden har jag varit sugen på att åter bekanta mig med Modiano och plockade ned För att du inte skall gå vilse i kvarteret från hyllan. Som vanligt från Elisabeth Grates förlag, läckert formgiven, nu med en underbar bild av Christer Strömholm på omslaget. Det blev ett mycket kärt återseende. Jag sögs genast in i Modianos suggestiva prosa i fin översättning av Anna Säflund-Orstadius.

Jean Darange, en författare och ensamvarg, störs av en envist ringande telefon. Det är mycket sällan någon som ringer honom.
I andra änden är Giles Ottolini, en okänd man som funnit hans adressbok. I adressboken finns ett namn, Guy Torstel, som Ottolini är mycket intresserad av. Ett namn som även förekommer i Daranges roman Sommaren svärta. Darange minns inget om Torstel men den påstridige Ottolini och hans partner Chantal Gippay (dessa underbara namn som alltid förekommer hos Modiano!) ger honom en dossier med Ottolinis efterforskningar. Motvilligt dras Jean in i sitt förflutna.

“Det kanske var dumt av honom att begrava sig i det förflutna. Vad tjänade det till? Han hade inte tänkt på den perioden i livet på många år och till slut kommit att betrakta den genom en oputsad glasruta. Den släppte igenom ett matt sken men det gick inte att urskilja några ansikten eller ens silhuetter.” (sid 62)

Det sägs om Modiano att han skriver samma bok om och om igen. När jag läste mina tidigare blogginlägg om Modiano var det som om jag läste om denna bok. Intrigen som påminner om en deckares. Den undanglidande suggestiva känslan och den påtagliga melankolin. Föräldrar som svikit och inte finns kvar. Världen bestående av småkriminella, spelare, travbanor och bilgarage. Och vem är jag i allt detta?

Men mitt i det undanglidande också denna precision som Modianos användning av specifika adresser ger. Modiano samlar visst på gamla Paris-kartor och telefonkataloger.

”Var det verkligen meningsfullt att dyka ned i den tjocka klibbiga massan igen? Allt eftersom Darange läste vidare förnam han något av det han upplevt kvällen innan då han försökte tyda dessa sidor; fraser man hör i dvala, och de enstaka ord man minns morgonen därpå saknar fullständigt innebörd. Allt ihop tryfferat med exakta adresser Rue de l’Ermitage 15, Rue Nicholas-Chuquet 12, Rue de Notre-Dame-de-Lorette 46. Som om det behövdes orienteringspunkter att hålla fast vid i detta gungfly.” (Sid 73)
Det är som om Modiano beskriver sitt eget skrivande.

Jag läste ut romanen i går. Nu när jag sitter och bläddrar i den får jag lust att läsa om den. Så stark dragningskraft har Modiano på denna läsare. Han böcker är små juveler som man kan läsa och läsa om. Vilken tur att jag har flera olästa kvar.

Här kan du läsa mer om Modiano:
– De dunkla butikernas gata
– De yttre boulevarderna
– Nätternas gräs
– Villa Triste

/Reviderad 200729

 

 

EN OVÄNTAD OCH STOR LÄSUPPLEVELSE: ALEX SCHULMAN – BRÄNN ALLA MINA BREV

Publicerat den av

Alex Schulman (1976-):
Bränn alla mina brev
Utgiven 2018
265 sidor
Bookmark förlag

Alex Schulman är inte en person jag haft något intresse för. Utan att egentligen veta något har jag bara sett honom som en av de självupptagna pratkvarnar som befolkar vårt medielandskap likt gräshopporna i Egypten. Döm om min förvåning när jag läste Bränn alla mina brev och fann en text som är bland det mest berörande jag läst på mycket länge. Jag fick en mycket stark rekommendation från en person som känner mig väl att denna bok vore något för mig. När jag började läsa kunde jag inte sluta och slukade boken på ett par dagar.

Bränn alla mina brev är en mycket välskriven, spännande, gripande och på många sätt en fasansfull bok. Schulman kallar den roman, men med tanke på att det mesta verkar var sprunget ur verkligheten kanske man skulle kalla den dramadokumentär.

När Alex Schulman märker att hans barn är rädda för honom och att hans fru snart inte orkar mer, inser Alex att han måste försöka komma åt sin vrede. Hos terapeuten förstår han att hans vrede är som en cancer och en arvsynd som kommer från hans morfar författaren Sven Stolpe (1905-1996). En vrede som ödelade livet för många människor i hans närhet. Hans fru Karin, Alex mamma Lisette men även hennes fyra syskon.

Vad kom den här vreden ifrån? Detektivarbetet leder Alex till slutsatsen att sommaren 1932 hände det något. Under 10 dagar på Sigtunastiftelsen blev mormor Karin och den unge Olof Lagercrantz (19111-2002), senare en av Sveriges främsta kulturpersonligheter och far till David och Marika Lagercrantz, kära i varandra. Karin vill lämna Sven. De känner både en kärlek som de inte trodde vara möjlig men sitter fånga i tidens konventioner och mer konkret på Sigtunastiftelsen, med en patologiskt svartsjuk Sven Stolpe som vakar över dem som en hök.

Vad som sedan händer får du läsa om själv. Men det var en så omtumlande kärlek att den präglade deras liv. Karin släppte den aldrig. Olof skrev så sent som vid 70 års ålder en dikt som handlade om deras möte. I alla Sven Stolpes romaner fanns samma tema, en man som blir sviken av en falsk och hemsk kvinna. Och han skrev en hel bok så sent som 1980, som bara gick ut på att svärta ned Olof Lagercrantz

Sven Stolpe, lärdomsgiganten, var i högsta grad levande i min ungdom. Det var ingen författare personer i mina kretsar läste och han sågs lite som en rolig krumelur. Mycket slagfärdig, oerhört bildad, fruktansvärt produktiv, en enastående historieberättare men också oerhört konservativ och mycket katolsk. En udda fågel i Sverige.
Efter avslutad läsning har min bild förändrats, vilket även gäller författaren, till att se att Stolpe var inget mindre än ett monster. En oerhört narcissistisk och brutal människa som var beredd på att göra vad som helst för att skydda sig. Det finns scener i boken som får mig att kippa efter luft. Elakheten är magnifik och den krossar som sagt Karin.

Schulman väver ihop en text om hans egen letande efter sanningen, skildringen om de många helgerna han hälsade mormor och morfar i Filipstad och skildringen av triangeldramat. Allt under stigande spänning för mig som läsare. Schulman är dessutom en fin stilist som får det svenska sommarlandskapet att leva och dofta.

När jag fann tv-programmet Här har du ditt liv med Svens Stolpe tittade jag på det.
(https://www.oppetarkiv.se/video/2768208/har-ar-ditt-liv). Det hade troligen berett mig stort nöje om jag inte läst boken. Som en tidsskildring och ett porträtt av en man som tiden sprungit förbi. Nu såg jag en hycklande och kallsinnig Stolpe som var rent utsagt en lögnhals. En narcissistisk patriark.

Sven Stolpe är i dag i stort sett bortglömd. Och det är nog inte många som läser honom. Det har dock faktiskt kommit en biografi av Svante Nordin som fått fina recensioner. Här är ett exempel. http://www.bt.se/kultur-noje/ett-stormigt-temperament/

Som sagt detta var en överraskande och för mig stor läsupplevelse.
Jag kan inte nog rekommendera denna bok som just nu finns på bokrean. Tag och läs!

EN UNDERBAR SAGA – NEIL GAIMAN: THE OCEAN AT THE END OF THE LANE

Publicerat den av

Neil Gaiman (1960-):
The ocean at the end of the lane
Utgiven 2013
250 sidor
Headline

I går samlades bokcirkeln som jag är med i för att tala om Neil Gaimans mycket uppskattade Oceanen vid vägens slut. Ni som följt min blogg vet att fantasy inte är en genre jag har en kärlek till. Kazuo Ishiguros Begravd jätte tråkade ut mig rejält. Jag har försökt att vid tre eller fyra tillfällen se Game of thrones men efter par avsnitt tycker jag bara det är fånigt och ett slöseri med min tid.

Hur skulle då Gaiman falla mig i smaken? Jag kan säga att redan på sidan ett var jag fast och sedan släppte han inte greppet. Berättelsen om den lille 7-årige huvudpersonen vedermödor, rädslor och glädjeämnen sög bara in mig. Helt plötsligt befann jag mig i min egen barndoms somrar och mindes de sagor som jag läste och hörde som barn. Det var länge sedan det hände.

Boken motto är ett citat från tecknaren Maurice Sendak.
I remember my childhood vividly. I knew terrible things. But I knew I musn´t let adults know I knew. It would scare them.

Gaiman säger själv om boken
“I’ve never written a book before that was so close to my own heart – a story about memory and magic and the fear and danger of being a child.”

Det är en mycket spännande och otäck saga som berättas med elaka häxor, mytiska djur och välvilliga räddare i nöden.Det är inte bara en saga utan också en historia om att bli vuxen. Gaiman är en skickligt stilist och en stundtals mycket rolig författare. Jag skrattade många gånger under läsningen.

Jag vill inte beskriva något av handlingen för att förstöra din upptäckarglädje utan hoppas bara att dessa få enkla rader kan göra dig intresserad. De flesta i bokcirkeln var helt tagna av boken!

Boken fick det prestigefyllda amerikanska priset  National Book Awards Book of the year 2013.

/reviderad 210727

ATT VANDRA I DRÖMMEN – ANTONIO TABUCCHI: REQUIEM – EN HALLUCINATION

Publicerat den av

Antonio Tabucchi (1943-2012):
Reqiuem  – en hallucination
”Requiem: uma alucinação”
Utgiven 1991
På svenska 2017
Översättning: Hans Berggren
140 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Att läsa Antonio Tabucchis kortroman Requiem är som att falla, att falla in i en dröm. Världen är undanglidande och mystisk, svår att både gripa och begripa. Det draget fanns i den första romanen jag läste av honom, den postuma Till Isabel – en mandala, men det är ännu starkare här.

En stekhet dag i juli har berättelsens huvudperson stämt möte med en man kl. 12.00. Först tror han att det är kl. 12 på dagen men då mannen inte kommer inser han att det troligen var menat kl. 12 på natten. Den person som han skall träffa är Portugals store författare Fernando Pessoa (1888-1935), författaren till Orons bok, och en av Tabucchis husgudar.

När han inser att han har tolv timmar att slå ihjäl ger sig vår huvudperson ut på en tur runt i det stekheta Lissabon och träffar både levande och döda.  Det är både för honom kända och okända personer. Det är taxichauffören som inte kan några gatunamn men ändå hittar överallt, det är bartendern i baren på Museu Nacional de Arte Antiga som arbetat på Harry´s bar i Paris med att servera exklusiva drinkar till celebriteter, men nu mest får sälja lemonad till muséets besökare, det är läkaren som inte trivdes med sitt arbete och nu försörjer sig på att gå runt och berätta berättelser för folk på gatan, det är kyrkogårdsvaktmästaren som sitter och äter bönsoppa varje dag för det enda hans fru kan laga, det är vännen som på dödsbädden lämnar över en lapp som han inte förstår och nu vill han han reda på vad vännen menade. Alla har de en historia att berätta eller en insikt som livet givit dem. För de flesta ha det inte gått bra för i livet, det har inte tagit den vändning de hoppats på.

Trots att Lissabon är, antar jag, en myllrande storstad är scenerna ofta tomma på andra individer än berättaren och den han möter. Jag som läsare trampar runt i en ovisshet om vad som är vad samtidigt som min fantasi berikas med bilder skriven på en oerhört vacker och musikalisk prosa. Det är som sagt drömlikt och mycket suggestivt.

När han till slut möter Pessoa och försöker få honom att berätta vad som är sant om hans barndom och inte vad andra skrivit och trott. Han vill ha ett ärligt svar. Då svarar Pessoa:
”Hör här, ni skall veta att jag inte är ärlig i den mening ni ger ordet. Min känsla uppstår genom den sanna fiktionen och jag betraktar den sortens ärlighet som en form av fattigdom, den suveräna sanningen har alltid varit att låtsas, det har alltid varit min övertygelse” (sid 119–120).
Dessa ord kan ses som ett credo över denna ljuvliga lilla roman.

Hans Berggren, en av våra mest meriterade översättare från portugisiska och engelska, har fört över Tabucchis portugisiska till en mycket njutbar svenska. Ja du läste rätt. Italienaren Tabucchi skrev denna bok på portugisiska som en hyllning till det landet som han i bodde under många år vars kultur han älskade djupt.
Även om Tabucchis Portugal säkerligen har lite att göra med det verkliga Portugal har jag genomläsningen av hans två böcker en oerhört stor lust att boka biljett på nästa plan till Lissabon, en stad som framstår i ett vackert melankoliskt skimmer.

Om inte Tabucchi avlidit i cancer 2012 var det många som trodde han skulle fått Nobelpriset i litteratur. För Reqiuem  – en hallucination fick han italienska Pen-priset och nominerades till International Man Booker Award. Men tro inte att det är svår pretentiös litteratur. Långt ifrån. Det finns en sinnlig berättarglädje som gör att detta inte blir det sista jag läser an denna lysande författare. Om du inte läst honom är kan jag inte annat än att hoppas du unnar dig att läsa denna underbara bok.

/reviderad 210727

EN FEMINISTISK KLASSIKER – MARGARET DRABBLE: THE MILLSTONE

Publicerat den av

Margaret Drabble (1939-)
The Millstone
Utgiven 1965
160 sidor
Penguin

I julklapp 1981 fick jag av min anglofila moster Ann-Sofie, som visste att jag delade hennes böjelse, tre romaner av Margaret Drabble. De har stått olästa sedan dess. Trodde jag. Döm om min förvåning när upptäckte att jag läste The Millstone (Kvarnstenen) redan i januari 1982. Min kommentar på sista sidan var ett kort och koncist ”Bra”.
Nu frågar jag mig hur mycket jag egentligen tog in av romanen som den ungdom jag var då? En roman om moderskap som anses vara en feministisk klassiker i Storbritannien.

När det var klart att bokcirkeln skulle läsa Kvarnstenen plockade jag fram romanen för att titta lite i den. Jag fastnade direkt. En roman från 60-talet om en ung kvinna som när hon har sex första gången, mer för att fått det gjort än av attraktion, med en ung radiopresentatör i umgängeskretsen, blir gravid och bestämmer sig för att behålla barnet. Hur kunde den fånga mig så? För det gjorde den.

“My career has always been marked by a strange mixture of confidence and cowardice: almost, one might say, made by it. Take, for instance, the first time I tried spending a night with a man in a hotel. I was nineteen at the time, an age appropriate for such adventures, and needless to say I was not married. I am still not married, a fact of some significance, but more of that later. The name of the boy, if I remember rightly, was Hamish. I do remember rightly. I really must try not to be deprecating. Confidence, not cowardice, is the part of myself which I admire, after”

Så inleds romanen. På en gång fångades jag av Drabbles språk och hennes intelligens. Det är en resa tillbaka i tiden till 60-talet då unga människor inte visste mycket om sex och hade ännu mindre erfarenhet. The Millstone fick mig att tänka On Chesil Beach av Ian MacEwan som skildrar hur okunskapen hos det ogifta unga paret förstår inte bara bröllopsnatten utan påverkar hela deras liv. Länk till min recension.

Rosamund Stacey, bokens huvudperson är verkligen ”strange mixture of confidence and cowardice”. Hennes föräldrar är akademiker som bor utomlands. Hon bor i deras fina lägenhet i centrala London och är framgångsrik forskarstudent i engelsk litteratur. Samtidigt är hon mycket rädd för att ta plats, att någon skall behöva ta hänsyn till eller hjälpa henne.
När Rosamund blir gravid så går hon mot strömmen och bestämmer sig, mot tidens konventioner, för att behålla barnet. Men det är knappast ett aktivt val. Det mer bara blir så.

Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket utåt. För det mesta är vi Rosamunds huvud, men hennes utveckling och väg till ökad självförståelse och social medvetenhet är både gripande och spännande att följa. Dessutom är Drabble en rolig författare.

Kvarnstenen är en kort roman som är präglad av sin tid, ett tidsdokument. Men den lever som sagt i kraften av sin intelligens och humor. Den fortsätter att komma ut i nya upplagor och får nya hängivna läsare. Det förstår jag. När jag väl hade börjat läsa den kunde jag som sagt inte sluta, längtade till att åter få krypa upp i läsfåtöljen för att följa hennes berättelse. Och medlemmarna i bokcirkeln tyckte mycket, ja några väldigt mycket om den. En stark läsrekommendation mao.

Drabble var endast 26 år när hon publicerade denna hennes tredje roman. Redan då var hon en mycket säker författare. I dag är hon en av de mest uppburna namnen i Storbritannien.

Den finns återutgiven på Modernista

/reviderad 21-06-20

TAG OCH LÄS! – KJELL WESTÖ: DEN SVAVELGULA HIMLEN

Publicerat den av

Kjell Westö (1961-)
Den svavelgula himlen
Utgiven 2017
475 sidor
Bonniers

När jag härförleden lade till ytterligare en årsring på livets träd fick jag den nyligen utkomna romanen av Kjell Westö, Den svavelgula himlen. Och för en gångs skull ställde jag inte den i hyllan där den skulle försvinna bland alla andra olästa böcker. Jag började läsa omgående. Det är jag mycket glad för.

Jag har självfallet känt till Westö i många år. På en filmfestival för massa år sedan såg jag filmatiseringen av hans genombrott Drakarna över Helsingfors. Hägring 38, som stått i hyllan flera år, fick Sveriges Radios romanpris och Nordiska rådets litteraturpris 2013.

Den svavelgula himlen är en stor och episkt berättad roman med relativt stort persongalleri. Det är det bästa jag läst på mycket länge. Westö är mycket skicklig på att skapa stämningar och det känns nästan som om jag befinner mig i Helsingfors under läsningen.

Romanen börjar sommaren 1969 då den namnlösa berättaren, som kommer från relativt enkla förhållanden, träffar och blir god vän med Alex och Stella Rabell, från en mycket rik överklassfamilj. Det mötet kommer att förändra hans liv. Alex och Stella och deras familj kommer berättaren ha nära sig eller på avstånd i under hela livet fram till idag. Stella blir hans livs stora och omöjliga kärlek, den kan inte vara ihop och de kan inte vara isär.

Det är en bok med många lager. En skildring av klass och en skildring av ett Finland i förändring, en roman om en uppväxt och en stor kärleksroman. Westö fångar skickligt barndomens dofter och färger, hur barndomen övergår till livet som ung vuxen med massa förhoppningar och drömmar för att till slut landa i ett vuxenliv som kanske inte alls blev som de tänkt sig. Westö bygger mycket trovärdiga figurer som jag var riktigt ledsen att få säga hejdå till.
Jag tror att romanen träffar mig djupt för Westö är bara 2 månader äldre än jag och han skildrar i romanen miljöer som påminner om de som fanns i min barndom. Trots att det är ett annat land och det inte är mycket i handlingen jag känner igen så väcker han många minnen hos mig.

Titta gärna på den suveräna Jessica Gedins intervju med Westö. Hon har fångat boken mycket bra.
https://www.svtplay.se/video/14986380/babel/babel-sasong-26-avsnitt-2

Under läsningen tänkte jag inte på det, men i intervjun nämner Westö att han influerats av Evelyn Waughs Brideshead Revisited (En förlorad värld), F.Scott Fitzgerald The Great Gatsby och Alan Hollinghurst The Line of Beauty. Jag råkar ha läst alla tre och förstår vad han menar. De har också blivit mer en mindre lyckade tv-serier eller filmer.  Även om det skulle bli en helt annan upplevelse så skull Den svavelgula himlen i rätt händer bli en riktigt bra tv-serie. Så mycket dramatik och fina miljöer som den skulle kunna skildra. Men som alltid skulle det löna sig att läsa boken först för att få djupet i Westös människoskildringar.

Även om det är lite vågat att säga det efter endast en läst bok, men frågan är om jag inte fått en ny favoritförfattare. Han är en gudabenådad berättare.

/reviderad 210404

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN LITTERÄRA HIMLEN – EKA KURNIAWAN: SKÖNHET ÄR ETT SÅR

Publicerat den av

Eka Kurniawan (1975-)
Skönhet är ett sår
”Cantik Itu Luka”
Utgiven 2002
På svenska 2017
Översättning: Stefan Danerek
530 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

När jag hörde att Nilsson förlag skulle ge ut en indonesisk författare höjde jag på ögonbrynen. Men Eka Kurniawan är en tydligen en stjärna är i stigande. Skönhet är ett sår var nominerad till prestigefyllda International Man Booker Award 2006.

Indonesien är ett gigantiskt land på många sätt. Jag citerar Wikipedia.
Indonesien består av över 13 000 öar och 33 provinser. Med över 252 miljoner invånare är det världens fjärde folkrikaste land och har världens största muslimska befolkning. Jag har läst att de ha en stark muntlig tradition men att antalet erkända författare från regionen inte är stort till antalet. Den enda indonesiska författare jag kände till före Kurniawan är Pramoedya Ananta Toer (1925–2006) som var en ständig nobelpriskandidat fram till sin död.

Eka Kurniawan föddes 1975 i västra Indonesien. Har ett förflutet som journalist. Han skriver romaner, noveller, filmmanus, essäer och bloggar. Han är hyllad som den största författaren som kommit efter Toer. Att Kurniawan är sprungen ur muntlig tradition är något som verkligen märks i han sätt att berätta sin historia.
Tre av hans böcker finns översatta till engelska. Skönhet är ett sår blev hans stora internationella genombrott. Det är inte svårt att förstå varför.

På omslaget till romanen citerar förlaget New York Review of Books: ”Kurniawan är på många sätt en litterär arvtagare till Günter Grass, Gabriel Garcia Marquez och Salman Rushdie.” Det är stora ord men jag tycker det finns täckning för det. Skönhet är ett sår är likt några av deras romaner tegelstenar som kopplar stora grepp om det land och den tid boken utspelar sig i. Det är en myllrande berättelse, fylld av karaktärer och utvikningar. Romanen ligger hela tiden nära sagan och myten. Fantastiska och i en normal värld obegripliga saker kan hända och händer.

I den fiktiva staden Halimunda reser sig Dewi Ayu upp ur graven efter att ha varit död i 21 år. Dewi var Halimundas mest berömda prostituerade, känd för sin skönhet. Hon valde att dö efter att först ha fött 3 oerhört vackra döttrar, vars pappor hon inte hade en aning vilka de är.
Döttrarnas skönhet har ställt till det för dem och de har på olika sätt försvunnit ut ur hennes liv. Nu har hon till sin sorg blivit gravid igen och vill ha en riktigt ful dotter. En dotter som inte skulle få de problem som vackra flickor får. Hon fick sin önskan uppfylld:
Hon var till exempel inte säker på att bebisens näsa verkligen var en näsa, eftersom den påminde mer om ett eluttag än de näsor hon sett sedan barnsben: munnen såg mer ut som myntinkastet på en spargris och öronen liknade ett par grythandtag.(sid 26)
Dewi blir så deprimerad att hon vägrar titta på henne när hon fötts. Bestämmer sig dock att ge henne ett namn ”Skönhet”. Därefter dör hon. Nu är hon tillbaka, 21 år senare och denna vindlande berättelse drar igång.

Jag skall inte försöka återge mer av handlingen i denna oerhört rika roman. Berättelsen om Dewi Ayus familjs öden och äventyr är på många sätt en underhållande och uppsluppen berättelse fylld av sagans mystik. Det är samtidigt en mycket brutal berättelse om Indonesiens moderna och mycket blodiga historia. Den holländska kolonialtiden, den japanska ockupation efter andra världskriget, en misslyckad kommunistisk revolution till den nuvarande indonesiska diktaturen.
(Jag skall sent glömma Joshua Oppenheimer skakande dokumentär The Look of Silence om den brutala jakten på kommunister i 60-talets Indonesien)

Eka Kurniawan har skrivit en hela tiden fascinerade underhållande, upprörande, humoristisk släktberättelse med en mörk fond i bakgrunden. Låt dig inte bli avskräckt av att den är på över 500 sidor. Den är lättläst och det finns inte en svacka i hela romanen.

Romanen är översatt till en smidig svenska av Stefan Danerek. Är det inte fantastiskt att i ett litet land som Sverige finns det en person som kan översätta direkt från ett för oss mycket ovanligt språk.
Vi får hoppas att denna roman får många läsare.

/Reviderad 200915

 

EN MÄSTERLIG SAMLING – FERDINAND VON SCHIRACH: SCHULD

Publicerat den av

Ferdinand von Schirach (1964-):
Schuld
Utgiven 2010
208 sidor
Piper Verlag

Sedan flera år tillbaka har jag haft som ambition få igång min tyska och jag kan svårligen tänka mig ett bättre sätt att göra det på än att läsa Ferdinand von Schirachs små mästerliga noveller. När jag på en Tysklandssemester för ett par år gick in i en bokhandel och bläddrade i Schuld blev jag förvånad över att jag med mina 6 års skoltyska förstod i stort sett allt. Nu fick jag äntligen läst den, min första tyska bok sedan 1981.

Jag hade tidigare läst och tyckt mycket om hans debut novellsamling Brott.
Även denna samling består av korta berättelser på allt ifrån 3–15 sidor (och boken är liten i formatet) där von Schirach har tagit berättelser ur sin gärning som försvarsadvokat och förvandlat dem till små pärlor.
Han skriver i korta och mycket pregnanta meningar. Prosan är glasklar. Trots det skissartade handlaget lyckas han ändå få mig att bli engagerad i de människor vars öden han beskriver. Det är människor som råkar illa ut eller som av olika mer eller mindre märkliga skäl begår ett brott. Människor som kommer undan fast de inte borde. Det finns fall där rättvisan säger en sak men det sunda förnuftet något annat. De små miniatyrerna är upprörande, gripande och ibland oerhört komiska. Och det visar att detta med skuld, rätt och fel inte alls är något svart-vitt, utan mycket mer mångfacetterat.

Ferdinand von Schirach uttalar sin inte i intervjuer om sitt privatliv, men som tysk och barnbarn till en mycket framstående nazist, Baldur von Schirach, kan man förstå att frågor kring skuld, rätt och fel är frågor som Ferdinand inte kommer undan

Böckerna har blivit stora succéer i hemlandet och även utomlands. Både hos kritikerna och hos publiken.
Han är en av Tysklands mest säljande författare och flera av hans berättelser har filmatiserats. Jag rekommenderar dem varmt. De finns förstås på svenska.

/reviderad 210411

EN DEBUT DET SPRAKAR OM! – CIARAN MACMENAMIN – SKINTOWN

Publicerat den av

Ciaran Mcmenamin (1975-)
Skintown
Utgiven 2017
228 Sidor
Penguin

Skintown är Ciaran MacMenamins debutroman. Och vilken debut. Den har skapat lite buzz och jämförts med Irvine Welsh Trainspotting.
Ciaran Mcmenamin är född i Enniskillen, Nordirland 1975 och varit verksam som skådespelare i 20 år på film, tv och teater. (

Romanen utspelar sig 1994 i Enniskillen i Nordirland.
Vincent eller Vinny 19 år gammal, utslängd från skolan för att han är så obstinat, arbetar tillsammans med sin bäste vän Jonty på en sunkig kinesrestaurang. Det blir inte bättre av att de är höga som hus och konsumerar mängder av öl samtidigt som de lyckas köra krogen i botten.

När Vinny och Jonty, som är katoliker, får ett erbjudande av två skumma figurer att sälja 300 ecstasytabletter som de stulit från i den protestantiska motståndsrörelsen nappar de på det. Vinny skulle få 500 pund. Det skulle vara biljetten bort från denna håla. Till ett nytt liv i Belfast.

Det är bara att konstatera att jag tycker detta är en enastående debut. En fartfylld och energisk resa, fullsmackad med droger. Det är svårt att göra boken rättvisa i denna korta text. Det händer så mycket, finns så många facetter. Det är en roman om manlig vänskap, om att bli vuxen, om kärlek och om Nordirland.
Mcmenamin har ett språk som det sprakar och gnistrar om. Det har så mycket energi att jag bara sugs med. Dialogen är lysande. Tät och intensiv fylld av vändningar och uttryck som fick mig att skratta högt många gånger.

Visst, det är en grabbig bok, kvinnor förekommer mest som objekt för männens fantasier och drömmar, men det är trots det en fin skildring av en manlig vänskap och manlig gruppgemenskap. En gemenskap så som många har i 20-årsåldern och som sedan inte kommer tillbaks. Det är bitterljuvt att läsa det.

Mcmenamin är redan en fullfjädrad författare som kan bygga en historia och växla stil och stämningsläge. Här finns rappt killsnack och kriminell jargong, fina beskrivningar av de känslor som finns i en tonårings kropp, lyriska skildringar av naturen runt Enniskillen. Jag har själv aldrig ägnat mig åt rave eller tagit droger, men efter att ha läst den här boken känns det nästa som jag upplevt det.

Eftersom det är en nordirländsk roman finns alltid The Troubles med, ibland manifest, ibland under ytan. Det finns en stark vrede och sorg igenom hela boken, en sorg över vad The Troubles ställt till med. Som tur är har jag lite koll på det men fick trots det söka en del på nätet för att veta vad alla dessa förkortningar stod för.

Efter avslutad läsning känner jag en melankoli och en saknad. Jag vill veta mer hur det går får Vinny.
Detta är en roman som bärs fram av det starka språket och skildring av deras vänskap är den som gjord för att filmatiseras. För historien är bra och dialogen som sagt lysande. Det skulle inte förvåna mig om BBC satte tänderna i den

Även om det var länge sedan jag läste den så fick den mig att tänka på en underbar roman från Nordirland jag läste för många år sedan och även såg som tv-serie: Robert McLiam Wilsons Eureka Street. Också en roman om Nordirland 1994 och om manlig vänskap. Och jag råkar veta att det är en MacMenamins favoritromaner. Tyvärr har McLiam Wilson tystnat efter denna bok. Det hoppas jag inte att Macmenamin gör för jag vill läsa mer av honom.

Reviderad 210529

EN LÄSUPPLEVELSE AV RANG – JAUME CABRÉ: JAG BEKÄNNER

Publicerat den av

jag-bekanner-fram-lr-nyJaume Cabré (1947-)
Jag bekänner
”Jo Conesso”
Översättning: Jens Nordenhök
Utgiven 2011
På svenska 2016
840 sidor
Nilssons förlag

Omtumlad. Som om jag är inne i en liten bubbla. Efter läsningen av en tegelsten på över 800 sidor som inte vill inte släppa sitt grepp. Boken är romanen Jag bekänner av Jaume Cabré.

Jag hade aldrig hört talas om Cabré om det inte varit för det lilla och mycket spännande förlaget Nilssons förlag. När jag pratade med de sympatiska förläggarna Henrik och Erika på bokmässan i höstas övertalade de mig att ta emot ett recensionsexemplar. Den skulle komma ut 2 månader senare. Jag tvekade. Att läsa en bok på 850 sidor är jag väljer i första taget. Men Henriks och Erikas smittande entusiasm och deras övertygelse om att det skulle vara en bok för mig gjorde att jag trots allt tackade ja.
Det var med viss förfäran jag såg på den tunga volymen när den väl landade i mitt hem. Denna förfäran tog dock snart slut. Det är en lysande roman, en stor och mångfacetterad läsupplevelse. En roman jag hoppas får många läsare.

Jag bekänner handlar om Adrìa Ardèvol som har drabbats av en sjukdom och är på väg in i dimman. Romanen är hans efterlämnade brev.

Adrìa har oturen att födas i fel familj. En frånvarande far med oerhörda krav på sin son. Han skall bli lysande vad det än är han ägnar sig åt. Fadern åker land och rike runt och köper antikviteter som sedan säljs i hans butik i Barcelona. Pappans verksamhet visar sig allt eftersom vara mer och mer tvivelaktig och påverka sonens liv på oönskade sätt.

Adrìas känslokalla och också distanserade mor har andra krav. Hennes största önskan är att sonen skall bli en mycket framstående violinist. Adrìa tvingas under flera år ta lektioner av sadistiska lärare. Hans håg står dock till litteratur, språk och filosofi och han vill bara överge sitt spelande. Hans bästa vän Bernat Plensa däremot är en mycket fin violinist men som är avundsjuk på Adrìa då han hellre vill bli känd författare.

Adrìa blir en framstående forskare som behärskar över 10 språk. Bernat blir professionell musiker i Barcelonas symfoniorkester. Vi får följa dessa två män genom livet där deras vänskap får utstå många törnar: En fin skildring av en komplicerad relation.

jaume

Jaume Cabré

Förutom litteraturen, filosofin och språket är det centrala i Adrìas liv kärleken till Sara Voltes-Epstein som han träffar i 20 årsåldern. Men egentligen är huvudpersonen Vial, en fiol från 1700-talet byggd av mästaren Storioni. Och den griper in i Adrìas och Saras liv på ett förödande sätt. Adrias pappa har köpt den och den står i ett kassaskåp hemma hos familjen. Bernat är självfallet avundsjuk och får vid ett tillfälle låna den. Det får fruktansvärda konsekvenser för Adrìa.

Det är runt denna fiol om Cabré spinner sin mångfacetterade berättelse. Vi får följa den genom historien. Från 1700-talet via andra världskriget då den hamnar i händer på nazisterna för att till slut landa hos familjen Ardèvol. Men det är som sagt ett instrument vars närvaro ställer till det för de som begär den. Inte minst för Adrìa.

Cabrés lärdom är bedövande men han bär den lätt. Han skriver om de med de stora svepen parallellt med berättelser om vardagslivets stora och små bekymmer.
Romanen hoppar fram och tillbaka i tid och rum. Barcelona på 90-talet, andra världskriget, Girona på 1300-talet, Paris och Cremona på 1600-talet `
Han blandar fiktiva och verkliga personer. Det säger också en del om spännvidden i romanen. Här finns Rudolf Hess, filosofen Isaiah Berlin, storinkvisitorn Nicolai Emeric, lingvisten Eugenio Coșeriu m fl.

Boken är rik på både religions- och kulturhistoria. Trots sin längd blir det aldrig några longörer utan en intellektuell fest. Det är en stor roman om ondska, skuld, och försoning. Det är en roman om kärleken till litteraturen och musiken. Det är också en vacker kärleksroman som mot slutet rörde mig till tårar.

Jag bekänner är både lättläst och krävande. Mitt i en mening kan vi förflyttas allt i från några år till några hundra år tillbaka i tiden. Övergångarna flyter dock på lätt och det enda som behövs är lite närvaro och uppmärksamhet. Prosan är luftig och elegant. Det är en oerhört rik bok.

Jag hoppas istället att jag kan inspirera dig att läsa den. Det är inte lite imponerande att ett litet förlag som Nilssons har råd att översätta denna tegelsten. Översätt av en av de stora kanonerna, Jens Nordenhök.

Om man läser på om Jaume Cabré förstår man vilket stort namn han är med en rik produktion bakom sig. Henrik sade att han kan bli den första katalanske nobelpristagaren! Det är svårt att bedöma efter att ha läst endast en bok av honom men att detta är ypperlig litteratur är det ingen tveka om.

Mao köp och läs. Om du inte orkar läsa köp den i alla fall och ge bort den. Som en kulturgärning. Allt för att Nilssons förlag skall kunna fortsätta introducera spännande författare.

/Reviderad 201231

SHAKESPEARE PÅNYTTFÖDD – JEANETTE WINTERSON: THE GAP OF TIME – A WINTER´S TALE RETOLD

Publicerat den av

Jeanette Winterson (1959-)Gap
The Gap of Time – A Winter´s Tale retold
Utgiven 2015
320 sidor
Vintage

Alla bokmalar har, antar jag, listor i huvudet över olästa författare som de verkligen vill läsa men aldrig kommer till. För mig har Jeanette Winterson varit en sådan författare. Nu var det äntligen dags.

The Gap of time är något så ovanligt som en ”cover-roman” ungefär som en coverlåt.  Förlaget Hogarth Press har bett ett antal kända författare som Margaret Atwood, Edward St Aubyn, Jo Nesbö, Anne Tyler mfl skriva en roman utifrån en Shakespeare-pjäs. Winterson var den förste som fick uppdraget och valde den pjäs som stod henne närmast, A winter´s tale ( En vintersaga). Det är en historia om ett hittebarn, likt författaren. Winterson uppfostrades i ett starkt religiöst fosterhem som hon berättade om i Det finns annan frukt än apelsiner.

winters-tale-branagh-dench-large

Judi Dench och Kenneth Branagh i A Winter´s Tale

Till skillnad från engelsmännen, som kan sin Shakespeare utan och innan, var det en obekant pjäs för mig ända tills i vintras då jag på National Theater Live såg Kenneth Branaghs underbara uppsättning.

Boken inleds med en beskrivning av pjäsens innehåll som gör att inte handlingen står i fokus utan hur det berättas. Och som det berättas! Winterson har skrivit en underbar roman.

Kung Leontes har blivit Leo, en maktfullkomlig paranoid aktiehandlare. Kung Polixines heter Xeno och är en introvert designer av fantasifulla videospel. Leo är övertygad att Xeno bedrar honom med hans fru Mi-mi. Förblindad av svartsjuka är han är övertygad at hans dotter Perditia egentligen är Xenos och ser till att barnet hamnar i New Bohemia (ett förtäckt sydstaterna i USA) och försvinner ur hans liv.

Skickligt väver och speglar Winterson Shakespeares pjäs. Flera gång skrattade jag till och njöt över hur listigt hon gjort det. Prosan sjunger, fylld av underbara formuleringar. Skickligt använder hon sig av olika stilnivåer i språket.
Winterson lyckas skapa en berättelse som är både spännande och gripande. En berättelse om svartsjuka, kärlek och försoning. Jag kunde inte kunde sluta läsa trots att jag kunde hela historien.

Winterson är en sprakande intelligent och insiktsfull författare. Jag kan verkligen rekommendera The Gap of Time. Den finns på svenska i översättning av rutinerade Lena Fries-Gedin på Wahlström och Widstrand.

/reviderad 201206

EN LYSANDE ROMAN – IAN MCEWAN: DOMAREN

Publicerat den av

Ian McEwan (1948-) Domarenkappafinal.indd
Domaren
”The Children’s Act”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers: Niclas Hval
258 sidor
Brombergs

De senaste månaderna har jag haft förmånen att läsa några riktigt fina romaner: Jennifer Johnston, Robert Seethaler, Elena Ferrante och Colm Tóibin. Men ibland ramlar man över en bok som bara går rätt in, en bok som griper tag både känslomässigt och intellektuellt.
Domaren av Ian McEwan är en sådan bok för mig. En lysande roman.
McEwan anses i Storbritannien vara den kanske främste författaren i sin generation tillsammans med Julian Barnes. Senast jag läste honom var 2010, en annan av hans höjdpunkter: Från Chesil Beach. Allt han skriver är inte bra, men när han är bra så är han riktigt bra.

Mycket kort om handlingen. Fiona Mays, överrättsdomare, gift med Jack, professor i antikens historia, båda närmare 60 år, inga barn. Fiona får en chock när Jack en dag deklarerar att han tycker att deras äktenskap går på tomgång. Han älskar Fiona fortfarande, vill ha henne kvar, men tänker inleda en relation med en 28-årig kollega från universitetet. Han vill uppleva passionen en sista gång. Hon visar honom dörren.

Fiona är en erkänt skicklig jurist inom familjerätt, känd för sin självständighet, sina välgrundade domar och intellektuella klarhet. I samma veva som Jack får lämna hemmet och Fiona hamnar i kris får hon ett svårt uppdrag. Adam, 17 år och 9 månader, är svårt sjuk i leukemi men vägrar ta emot en blodtransfusion som kan rädda hans liv. Som Jehovas vittne det går emot hans tro. Adam är inte myndig förrän om 3 månader. Då kan han tacka nej till vård, men nu? Är detta något Adam själv vill eller är det något som grupptrycket tvingar fram? Det åligger Fiona att döma i fallet. Fiona går utanför ramarna och besöker Adam på sjukhuset. Det mötet kommer att sätta hela hennes tillvaro i gungning.

I original heter boken The Children’s Act. Jag citerar från Wikipedia:
The Children Act 1989 allocates duties to local authorities, courts, parents and other agencies in the United Kingdom, to ensure children are safeguarded and their welfare is promoted. It centres on the idea that children are best cared for within their own families; however, it also makes provisions for instances when parents and families do not co-operate with statutory bodies.
Hur skall Fiona döma for att skydda Adams välmåga?

Man skall inte tolka denna bok som ett angrepp på Jehovas vittnen. McEwan är förvisso övertygad och välkänd ateist med stort  intresse för naturvetenskap. De åsikter som Adam och hans föräldrar hyser beskrivs med respekt och kunskap. Innan historien om Adam börjar får vi även ta del av andra svåra fall Fiona dömt, fall där ortodoxa sätt att leva krockar med det civila samhället. Det är det som intresserar McEwan. De moraliska och etiska dilemman som uppstår i mötet med dessa två världar.

Ian McEwan

Ian McEwan

För en juridisk okunnig person är det mycket intressant att förstå hur mycket av filosofiska, moraliska och etiska frågeställningar och diskussioner som domsluten består av. Skrivna på en elegant prosa som McEwan citerar från verkliga fall. Mycket spännande.

McEwan har i en intervju sagt att med Domaren ville han skriva om roman där en person arbete är i fokus. Det är inte många romaner jag läst där det som de flesta av oss sysslar med i vår vardag, 40-timmar i veckan, står i fokus. Det har han lyckats med. Jag fångades av miljöbeskrivningar och vardagsdramatiken i Fionas arbete. I hennes fall har det inneburit av hon avstått från att få barn då karriären varit krävande. Nu närmare 60, med ett äktenskap i kris, pockar frågorna om de val Fiona gjort på uppmärksamhet.

Jag är också förtjust i porträttet av den brådmogne Adam, en överbegåvad poesiskrivande ung man med hela livet framför sig men övertygad om att det är rätt att inte ta emot blod då det går emot Guds vilja. Skall Fiona låta honom avsluta det i förtid?  McEwan fångar hans pubertala och samtidigt genomtänkta tankevärld väl.

Som ni förstår finns det  flera skäl till att jag tycker om denna roman. McEwan är en stilist som skriver med en lätthet, elegans och precision som är enastående. Han väver skickligt en väv av de olika teman som jag nämnt ovan.
För mig var boken lika spännande som en deckare. Jag avslutade romanen mycket berörd.

/reviderad 201206

ANDRA DELEN I NEAPEL-SVITEN – ELENA FERRANTE: THE STORY OF A NEW NAME

Publicerat den av

storyElena Ferrante : ”The Story of a new name”
“Storia del nuovo cognome.
L’amica geniale. Volume secondo”
Utgiven 2012
Översättning Ann Goldstein
480 sidor
Europa Editions

Efter avslutad läsning av Min fantastiska väninna var mitt sug efter mer Ferrante stort. Jag kände att jag inte kunde vänta till september när andra delen kommer på svenska. Det är bara att kapitulera. Trots att det fanns några longörer i romanen har Ferrante vid avslutad läsning kvar mig i sitt grepp. Historien om vänskapen mellan Lila Cerullo och Elena Greco är intensiv och känslostark. Hur de än gör kommer de inte undan varandra. Trots att deras vägar går åt olika håll speglar de både genom närhet och avstånd varandras liv. De är beroende av varandra, älskar varandra och kan inte stå ut med varandra.

Det är svårt att skriva om romanen utan att beskriva Lila och Elenas handlingar och vändpunkterna i deras liv. Det vill jag inte ta från dig som läsare.
I början av romanen, som utspelar sig på 60-talet, har de kommit ut i vuxenlivet och jag upplevde det som att romanen blev ännu mer känslomässigt intensiv än i Min fantastiska väninna. Det är nästan utmattande att läsa boken i bland. Men jag kan bara konstatera att Ferrante är en mycket skicklig och välskrivande författare som har skapat en romansvit som på ett enastående sätt beskriver det splittrade Italien, en roman om kärlek, vänskap, makt, klass, kön och politik.

Ni som har läst Min fantastiska väninna har något att se fram emot.

/Reviderad 210228

 

EN IRLÄNDSK MÄSTARE – COLM TÓIBIN: NORA WEBSTER

Publicerat den av

nora-websterColm Tóibin (1955-)
Nora Webster
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers. Erik Andersson
350 sidor
Norstedts

Det var en förväntansfull bokcirkel som träffades på legendariska Gyllene Prag i måndags. En av bokcirkelns medlemmar hade till min glädje valt den irländske författaren Colm Tóibins hyllade roman Nora Webster. Jag har tidigare läst hans underbara roman om författaren Henry James, The Master, och flera långa och mycket välskrivna essäer i London Review of Books. Hans lärdom och esprit är imponerande.

Tanken var att vi skulle träffats på en irländsk pub och dricka Guinness för att fullfölja det iriska temat, men lågmälda litterära samtal går illa ihop med fotbolls-EM. Framförallt när vi skulle få fint besök. Bokens översättare är ingen mindre än en av Sveriges mest etablerade översättare av engelskspråkig litteratur (James Joyce, Tolkien, James Ellroy m.m.) och stor Irlandskännare, författaren Erik Andersson.
Erik och jag pluggade litteraturvetenskap ihop i mitten av 80-talet. Det var med stor glädje jag tog emot beskedet att Erik gärna kom till vår lilla sittning. Jag vet inte om det berodde på att vi mutade honom med panerad ost och tjeckisk öl, men han kom i alla fall!

Nora Webster är en mycket fin och välskriven roman med starka självbiografiska inslag. Det är också en enastående kvinnoskildring.
Nora förlorar sin man Maurice, en färgstark person som dominerat familjen. Nora står helt vilse i världen. Hon har två stora döttrar och två små pojkar. Flickorna har flyttat hem hemifrån men Donal och Conor finns kvar.
Romanen skildrar Noras sorgeprocess och hennes vardagsliv i den lilla småstaden Enniscorthy på Irlands sydostkust där alla har koll på alla. Det är en skildring av hur en stark kvinna successivt lyckas bygga upp ett liv och få en ny start i livet.
Musiken är viktig. Mötet med den klassiska musiken frigör något hos Nora som har en slumrande talang och en fantastisk sångröst.

Jag upplever ofta att romaner från Irland även blir porträtt av landet. Politiken och kyrkan är starkt närvarande överallt. Nora Webster är både en skildring av den lilla staden i slutet av 60-talet och början av 70-talet och ett porträtt av Irland i en brytningstid, då bara det faktum att du färgade håret var uppseendeväckande, ja nästan anstötligt,

Det är välskrivet och trots att väldigt lite egentligen händer oerhört spännande. Jag tänkte ofta på Robert Seethalers bok Ett helt liv som jag läste just före denna bok. Det händer lite på ytan men desto mer under. Likt Seethalers huvudperson är Nora en vardagslivets hjälte. Ömsint och vackert skildrad.

Mötet med Erik var spännande. Förutom alla frågor om översättning kunde Erik på sitt underfundiga sätt, som ni som läst hans egna romaner väl känner till, ge oss nycklar in i Tóibins författarskap. Hur familjer är något som varit ett tema i flera av Tóibins böcker och även essäer En av hans samlingar heter New ways to kill your mother- Writers and their families.
Erik berättade också att Tóibin flyttade från Irland till Spanien för att kunna leva ut sin homosexualitet. Men hans författarskap gick i stå när han skulle skiva om det. Det var först när han återvände till Irland och började skiva om Enniscorthy, som han kommer ifrån, som det släppte.

Tóibin fick i år The Hawthornden Prize, en mycket prestigefull utmärkelse, för romanen. Har du inte läst Tóibin än har du något att se fram emot.
Jag kan också rekommendera den utmärkta filmen Brooklyn som baseras på en av hans romaner. Den var nominerad till bästa film på senaste Oscarsgalan. Jag tyckte väldigt mycket om den.

Till sist ett stort tack till Erik som gjorde detta till en mycket minnesvärd kväll!

/reviderad 201223

DEN LILLA STORA MÄNNISKAN – ROBERT SEETHALER: ETT HELT LIV

Publicerat den av

ett-helt-livRobert Seethaler (1966-)
Ett helt liv
”Ein ganzes Leben”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Översättning: Jörn Lindskog
150 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Med Tobakshandlaren (Der Trafikant) introducerades den österrikiska författaren Robert Seethaler förra året i Sverige. Nu kommer Seethalers senaste roman Ett helt liv i Jörn Lindskogs översättning. Den är en roman i en ännu högre klass.

Det är en tunn liten bok. Engelsmännen kallar det ”a novella” Du kan läsa din i en sittning. Och inte bara för att den är tunn till antalet sidor utan även är så komprimerad, spännande och gripande att läsa. Ett helt liv på 150 sidor? Ja det är det som är det magiska med denna bok. Seethaler skriver om en enkel man och ett enkelt liv och får fram storheten i det på några få sidor.

Andreas Egger växer upp i en fosterfamilj under närmast slavliknande förhållanden. Han är stor och tyst, har inget läshuvud och inte mycket till framtid i den lilla alpbyn. När det moderna samhället bryter sig in i form av att en lift skall byggas finner Andreas sin plats i livet. Han är råstark och en mycket bra arbetare. Han finner kärleken och livet börjar bli på riktigt.

Mer skall inte avslöjas om denna vackra roman. Det är inte en dålig bedrift att på ett fåtal sidor gestalta både den lilla människans storhet och hur moderniteten bryter in i det gamla bondesamhället. Förutom under kriget lämnar Andreas dalen endast en gång. Dalen är hans universum. Han skaffar aldrig en tv för han vet inte vad hans skall med den till. Hans liv finns i naturen och bergen. Seethaler är en mycket fin naturskildrare och en för en som likt mig älskar alperna vill man bara boka nästa resa dit efter att avslutad läsning.

En recension som jag läste av Seethalers bok i engelskspråkig tidning jämförde den med två mycket bra romaner som jag läste med förra året, mästerverket Stoner av John Williams och William Maxwells Hej då vi ses i morgon. Det är inga dumma jämförelser. De båda relativt korta romanerna skildrar på ett lågmält och känslomässigt intensivt sätt den enkla människans liv. Och att Seethaler är på samma nivå som dessa två böcker säger vilken klass det är på romanen.

Samtidigt som Ett helt liv kommer ut kommer även Tobakshandlaren ut i pocket. De två romanerna tillsammans med Stoner och Hej då vi ses i morgon och du har några veckors högklassig läsning i sommar framför dig! Gratulerar!

/reviderad 201212

 

 

FERRANTE-FEBER?…! ELENA FERRANTE: MIN FANTASTISKA VÄNINNA

Publicerat den av

min-fantastiska-vaninnaElena Ferrante:
Min fantastiska väninna
”L´amica geniale”
Utgiven 2011
På svenska 2016
Översättning Johanna Hedenberg
350 sidor
Norstedts

Alla med det minsta intresse för litteratur har knappast kunna undvika att höra talas om Elena Ferrante och den ”Ferrantefeber” som spridit sig över världen. Hennes fyra böcker om väninnorna Elena och Lila har översatts till tror jag 30 språk och hyllats av såväl läsare som tunga kritiker som James Wood i The New Yorker.
Den sista delen i serien var nominerad till 2016 International Man Booker Award som dock gick till Han Kang för The Vegetarian (på svenska 2017).

Jag tänker inte skriva något om handlingen eller om Ferrante. Det kan du lätt googla fram om du inte redan känner till det.
Jag frågade mig: skulle jag drabbas av denna feber? För att fatta mig kort. Ja. Definitivt Ja! Det tog ett tag, texten smög sig sakta på mig men till slut hade den mig sitt grepp.

Elena Ferrante är en riktig berättare som skenbar enkel prosa målar dessa intressanta mångfacetterade individer. Hon tecknar en bild av den fattigas arbetarklassen i 50-talets Neapel.med de hårda förhållanden, de stenhårda patriarkaten, Camorran, våldet, rädslan och drömmen om ett bättre liv. Det är också en fantastisk skildring av en vänskap och ett levande porträtt av en barndom. Många gånger tänkte jag på Italiens neorealistiska filmer från den perioden.

Ferrantes roman är som den bästa tv-serie på HBO och det är inte något negativt. För skenbart enkelt lägger hon scen efter scen och berättelsen vidgas och fördjupas. Som om det fanns en egen inre logik.
Det är inte romankonst där man sitter och njuter av den fantastiska prosan, för det är förrädiskt enkelt skrivet, men man behöver bara läsa om några passager för att se hur skickligt hon bygger upp det. Det är sällan som jag läser en roman där det finns samma sug som i deckare, men den här berättelsen vill jag bara ha mer av.

Ferrante är en lättläst författare och en riktig berättare som jag mycket varmt rekommenderar.

/Reviderad 201212

EN UNDERBAR ROMAN FRÅN IRLAND – JENNIFER JOHNSTON: THE OLD JEST

Publicerat den av

IMG_0139Jennifer Johnston (1930-)
The Old Jest
Utgiven 1979
150 sidor
Flamingo

Efter att ha läst tre omfattande böcker som utspelar sig under första och andra världskriget (Hertmans, Englund och Aleksijevitj) kände jag, trots annan planering, att det var dags att ta en paus från krig. På måfå ryckte jag en tunn bok i hyllan där den stått och samlat damm sedan 2001. Det var romanen The Old Jest av Jennifer Johnston. Jennifer… vem sade du? Ja det var det jag tänkte när jag fick fyra av hennes romaner för 15 år sedan. Jag hade en viss koll på irländska författare på tiden men Johnston hade jag missat. På omslagen på böckerna fanns det lovordande citat från olika tidningar, det var nog det jag föll för.

Jennifer Johnston
jennifer

Jennifer Johnston föddes 1930 i Dublin och är idag alltså 86 år gammal. Under många år bodde hon i Derry (Londonderry) i Nordirland, men är nu åter bosatt i Dublin. Johnston har en lång verkslista med både romaner och pjäser. 2006 fick hon Irish Pen Award och 2012 Irish Book Awards Lifetime Achievement Award. För The Old Jest fick Johnston Whitbread Literary Award (som numer heter Costa Book Awards) och Yorkshire Post Award.

The Old Jest
The Old Jest kom ut 1979. Jag lyckades med den inte helt undkomma krig och elände. Romanen utspelar sig under några sommardagar 1920 mitt under irländska frihetskriget i en liten fiktiv by i Dublins närhet.

Den föräldralösa Nancy, som fyller 18 år när romanen börjar, har just gått ut skolan. Hon upplever sin sista sommar innan det verkliga livet, som hon tror och längtar efter, skall ta vid. Hon bor skyddat i ett relativt välstånd med sin moster Mary, deras egensinniga hembiträde Bridie och en senil morfar som hela dagarna sitter med kikare och tittar ut genom fönstret och minns boerkriget.

Nancy vet inte vem hennes far är men fantiserar hela tiden om vem det kan bara. Nancy, lite av en solitär, vandrar ofta runt i naturen. Under sina eskapader har hon hittat en hydda som hon gjort till sin. En dag finner hon en man boende i den. En man på flykt. Vem är den mystiske främlingen? Kan det vara hennes far? Deras möte får omfattande konsekvenser för Nancy och drar in henne i den konflikt som plågar landet.

Jag hade ingen aning om vad som skulle möta mig när jag öppnade denna roman. Redan på sidan två förstod jag att jag var i händerna på en strålande stilist. Det var länge sedan jag njöt så av att läsa en roman. Johnston har en tillbakahållen, lyrisk och luftig prosa med en stark känsla för detaljer. Hon har en förmåga att med några få ord få landskapet och människorna att leva. Det är något som ser skenbart enkelt ut som bara en som verkligen kan skriva lyckas med. Johnston har den fina förmågan att på några få sidor få väldigt mycket sagt. Alla hennes böcker verkar vara små tunna saker på 120-150 sidor.

Huvudpersonen Nancy är fint tecknad, denna både brådmogna och mycket naiva 18-åring fylld av alla de tankar som många av oss har när vi skall ut i livet. Hon är både oerhört charmig och ganska odräglig.
Johnston skildrar skickligt en ung kvinna men också en familj och ett land i ett förändringsskede. De sociala och politiska förändringar finns i bakgrunden hela tiden. Romanen blir både ett porträtt av en Nancy och Irland.

Mycket av handlingen berättas i dialogform. Den är så skickligt skriven att jag inte blev ett dugg förvånad när jag förstod att boken filmats. Det finns en klart filmisk kvalité i hennes berättande i kombination med dialogen och spänningen i berättelsen.

Jag är nu glad att jag i min ägo har ytterligare tre böcker av denna underbara författare. Hon är en mycket älskad i sitt hemland, Irlands bästa om man skall tro ingen mindre än Roddy Doyle.

Jag avslutar med ett citat från en artikel av Adrainne Levy i Irish Times om Johnston där hon sammanfattar hennes författarskap och som väl fångar även The Old Jest:

“Johnston is a chronicler of Irish families, and her imaginative preoccupation with family dynamics and relationships has resulted in a body of work that ranges across a century of Irish history. Individual life is often emblematic of national struggles, ranging from the Irish volunteers who fought alongside the British in the battlefields of the first World War, to the recent “Troubles” in Northern Ireland.

Very often in her work the past reshapes the present, and family secrets are shown to be just as damaging as a corrosive political legacy. Johnston’s fiction reminds us of the indeterminacy of the past, and the dangers of idealising any one version of Ireland’s recent history, or our own family history.”

/Reviderad 201101

EN MÄSTERLIG BERÄTTELSE OM FÖRSTA VÄRLDSKRIGET – STEFAN HERTMANS: KRIG OCH TERPENTIN

Publicerat den av

KrigStefan Hertmans (1951-)
Krig och terpentin
”Oorlog en terpentijn”
Utgiven 2013
På svenska 2015
Övers Inger Wikén Bonde
350 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vilket otacksamt yrke att vara bokförläggare. Norstedts har givit ut denna underbara bok som bara försvunnit ut i marginalen.

Stefan Hertmans
Stefan Hertmans är så vitt jag förstår ett stort namn i Belgien. Har varit professor i konst, publicerat ett flertal väl renommerade diktsamlingar, pjäser, essäsamlingar och romaner. Krig och terpentin belönades med det stora priset AKO Literatuurprijs och Flämländska kulturpriset. Den är redan översatt till en mängd språk. Den ses redan som en modern klassiker i det flamländska språkområdet.
Läs mer om Stefan Hertmans.

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Romanen
Kort innan Hertmans morfar, Urbain Martain, dör för ca 30 år sedan ger han honom de anteckningar över sitt liv som Urbain skrivit på de senaste åren.
Det tar mycket lång tid innan författaren läser dem. Han tror att anteckningarna som skall skildra morfaderns fasansfulla upplevelser under första världskriget är för känslomässigt krävande. Han behöver tid och ro. När han väl sätter sig finner Hertmans att de sträcker sig under en mycket längre period i morfaderns liv. Anteckningarna blir ett dokument över Flanders historia från slutet av 1800 och 70 år framåt. Och tänker jag också en del av Europas historia.

Boken består av tre delar.
Första delen skildrar en uppväxt i extrem fattigdom. Urbains far är kringresande kyrkmålare. En skicklig sådan och Urbains vilja är att gå i faders spår. Fattigdomen kräver dock att han arbetar och vid 14 års ålder börjar han på ett järngjuteri. Han försöker under protest från fadern lära sig måla men får egentligen aldrig en möjlighet att utveckla det. Urbain anmäler sig till krigstjänstgöring och kallas följaktligen ut när första världskriget börjar.

De fasansfulla skildringarna av kriget utgör boken andra del.

Den tredje delen behandlar Urbains liv när han som förtidspensionär, troligen av de trauman som kriget givit honom ägnar sig åt sitt måleri och att bilda familj. Hermans skriver underbart om konst. Både praktiskt, hur en konstnär gör, och om konsten själv.

Urbains äktenskap är i vissa avseenden lyckligt men där finns också hemligheter som författaren under sin resa i morfaderns liv upptäcker och som han genom att studera morfaderns måleri kan tolka in och få en förståelse för.

Hertmans har kallat detta en roman. Jag läser den inte så, förutom del två som är skriven i första person. Det är mer av en självbiografi och historieskrivning. Vi följer författaren i nutid när han gräver i sin familjs och Flanderns historia. Hertmans är en mycket skicklig författare som likt sin morfar målar fast i ord. Det är vackert, melankoliskt och sinnligt.

Därför kommer tonen i del 2 kommer nästan som en chock. Med ett mer distanserat språk följer vi Urbain i skyttegravarna. Det är bland det starkaste jag läst på mycket länge. Det helvete som första världskriget representerar är ett av mänsklighetens bottennapp.

Peter Englund skriver i sin briljanta essäsamling Brev till Nollpunkten att under första världskriget så krockade två sätt att kriga, ett med rötter 1800-talet där fanns en krigsmannamoral med en grund i något som kan likna fair play, och kriget med hjälp av den moderna teknologin. Generalerna satt och planerade för slagen som de hade kämpat under 1800-talet. De möttes av k-pistar som mejade ned soldater i parti och minut. Det var just detta som mötte de unga belgiska soldaterna. Skildringarna av slagen som Urbain deltog i kommer leva kvar i mitt minne.

När han i tredje delen binder ihop sin familj historia blir jag verkligen berörd under läsning och tacksam för att jag läst denna strålande bok. Den är översatt av Ingrid Wikén Bonde som måste vara en av Sveriges mest meriterade översättare från flamländska. Språket är en njutning att läsa.

Jag har letat efter recensioner av den men inte funnit någon. Tills idag! Lustigt nog skriven av en Enander, dock ingen släkt eller bekant. Crister Enander har skrivit en fin text och han är lika tagen som jag, http://www.hd.se/kultur/2015/12/24/remarkabelt-om-mansklig-vardighet/

Det här är en bok som borde funnit med många av de listorna som tidningarna skriver nu om årets bästa böcker. Tyvärr har den gått många förbi. Hoppas mina och Cristers rader ändrar på det, i alla fall lite!

/Reviderad 201104

 

EN NY STJÄRNA PÅ NOVELLHIMLEN – HASSAN BLASIM: IRAKISK KRISTUS

Publicerat den av

irakiskHassan Blasim (1973-):
Irakisk Kristus
al-Masih al-‘Iraqi
Översättning
Jonathan Morén
Utgiven 2015
196 sidor
Bonnier Panache

Hassan Blasim är en irakisk filmare och författare som sedan flykten från sitt hemland bor i Finland.
Jag var mycket nyfiken på boken efter alla upphöjda recensioner i Sverige och utomlands. Den har varit på DN:s kritikerlista hela hösten

Förlaget skriver på sin sida: Hassan Blasim är författaren som revolutionerat den arabiska litteraturen – från Finland. 2014 fick han sitt internationella genombrott, då The Independent utnämnde Irakisk Kristus till årets bästa översatta bok. Boken rankades dessutom som ”Book of the Year” i Publisher’s Weekly. Berättelserna i Irakisk Kristus skildrar det infernaliska tillståndet i dagens Irak, och för tankarna till magisk realism, till Kafka och Borges, men också till den arabiska sagotraditionen.

Efter avslutad läsning undrade jag vad jag  läst. Novellerna är korta  och intensiva, fruktansvärt brutala, underhållande och ibland obegripliga. Hur menar han? Varför slutar den på detta viset? tänkte jag om flera av dem.

Blasim skildrar ett land i total upplösning. Fångat i ett irrationellt krig där det är svårt att skilja vän från fiende. Där våldet och förnedringen är vardagsmat. Samtidigt blev jag gripen av en mycket skicklig författare som mitt i all realism med hjälp av sagan och myten kastar omkull vår verklighet. Flera gånger tänkte jag på Garcia Marquez.

Det är en mycket sofistikerad och mångskiftad  berättarkonst. Så vitt jag kan bedöma är Jonathan Moréns översättning lysande.

Om du är nyfiken på arabisk litteratur eller helt enkel bara vill läsa en mycket bra författare, tveka inte.

/Reviderad 201107

EN STOR AMERIKANSK FÖRFATTARE – MARILYNNE ROBINSON: LILA

Publicerat den av
lila

Marilynne Robinson (1943-)
Lila
Utgiven 2014
På svenska 2015
Översättning; Niclas Nilsson
316 sidor
Weyler förlag
Recensionsexemplar

Marylinne Robinsons namn har under de senaste åren hörts allt oftare och med allt större respekt. Hennes författarskap är inte omfattade för en 72-årig författare. Fyra romaner och några essäsamlingar.

Det första Housekeeping kom 1980. Gilead, som vann Purlitzerpriset, kom 24 år senare, 2004. Därefter har hon skrivit två romaner till. Home (2008) och Lila (2014) som nyligen kom i en ypperlig översättning av Niclas Nilsson.

Hennes tre senaste romaner cirklar kring den fiktiva byn med de bibliska namnet Gilead. Det är ingen trilogi har jag förstått. Det är snarare det att till viss del samma historia berättas ur olika perspektiv och med olika huvudpersoner, men att böckerna samtidigt står fria från varandra.

Lila är en oerhört vacker roman om en liten övergiven flicka som förs bort av en kvinna vid namn Doll.
Doll blir hennes modersgestalt. De lever ett nomadliv på vägarna i det oerhört fattiga Iowa på 20-30 talet. Lila blir senare lämnad ensam. Hon kommer till slut flera år senare Gilead där hon möter den betydligt äldre prästen John Ames, huvudpersonen i romanen Gilead, som hon gifter sig med.

Robinson är en djup troende författare. Religiösa och existentiella frågor genomsyrar romanen. Prästen, självklar i sin tro, möter en kvinnan med försöker förstå hur den värld hon kastat ut sig fungerar. Det är två sökare som från helt olika utgångspunkter möts och försöker närma sig varandra. Det är en mycket ovanlig och fin kärlekshistoria,

Språket är stundtals svindlande vackert. Det flyter långsamt fram över sidorna. Romanen är inte kronologiskt berättat utan vi flyttas fram och tillbaka i tiden. Successivt så lär vi känna denna komplexa kvinnas mycket gripande livshistoria.

Utan att vara svårläst så kräver boken en lugn och långsam läsning för att utvinna de många guldkorn som finns gömda i texten. Det är en roman om kärlek och tillit, ensamhet och övergivenhet, skuld och försoning. I Lila har Robinson skapat enastående kvinnoporträtt.

Marylinne Robinsons författarskap anses var en av de stora i nutida amerikansk litteraturen. Efter att ha läst denna bok börjar jag förstå varför.

/Reviderad 200928

 

NÅGRA NJUTBARA TIMMAR I LÄSFÅTÖLJEN – THOMMIE BAYER: FALLER STORA KÄRLEK

Publicerat den av

Bayer-Thommie-Fallers-stora-kärlek-125-mm-bred1Thommie Bayer (1953-)
Fallers stora kärlek
”Fallers grosse Liebe” 
Utgiven 2010
På svenska 2013
Översättning: Jörn LIndskog
180 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Alexander är en ung man som hankat sig fram i livet. Övertygad om sin egen begåvning, men ändå har livet runnit igenom fingrarna på honom. Lite fläckvisa studier, kortare jobb, en och annan misslyckad kärleksaffär. Nu driver han ett litet antikvariat. vars mest trogna kund är liten flicka som Alex har ett gott öga till. Han reservarar alla hästböcker till henne.
En dag dyker Faller upp och erbjuder honom att köpa hela hans bibliotek. Alex tvekar då det är en utsökt samling som skulle kosta honom mycket pengar. Då erbjuder Faller honom ett uppdrag som chaufför. Faller har blivit av med sitt körkort och behöver assistans på en rundresa i Tyskland. Syftet är oklart för Alex, men då Faller betalar bra nappar han. Vad som följer är en litterär ”road-movie”. Två män från olika samhällsklasser med olika bakgrund som diskuterar livet, litteraturen och kärleken. Och någon slags vänskap uppstår.

Visst verkar handlingen var lite av en kliché. När Jörn Lindskog skickade mig  recensionsexemplaret skrev han att jag troligen kommer tycka om boken. Så rätt Jörn hade! Det är några av de mest njutbara timmar i läsfåtöljen på mycket, mycket länge. Det är ingen stor litteratur men denna fina och mycket gripande historia berättas med en så lätt hand. Berättelsen och prosan bara flyter fram över sidorna. Och jag bara njöt. Jag läste den på två sittningar, och timmarna emellan så fanns boken med mig. Efter avslutad läsning med ett mycket vackert och melankoliskt slut så låg boken som kvar som en fin ton i mitt inre.
Förutom det så får vi på vägen många fina boktips och besöka några städer i Tyskland.

Thommie Bayer

Thommie Bayer

Behöver jag säga mer? Läs boken! Du kommer inte bli besviken. Nu ger förlaget dessutom ut den i pocket. Så det finns inget att tveka på. Jag hoppas bara att de ger ut mer av Bayer. Hör du det Jörn!? Jag vill läsa mer! Annars för jag verkligen ta tag i skoltyskan igen!

FÅR EN ROMAN SE UT HUR SOM HELST? – ERIK ANDERSSON: INDIALÄNDERNA

Publicerat den av

IndialändernaErik Andersson (1962-)
Indialänderna
Utgiven 2015
198 sidor
Bonniers
Recensionsexemplar

Får en roman se ut hur som helst? Vad innebär det när det står “roman” som undertitel. I dessa post-moderna tider så är svaret uppenbarligen ja. Och vad som ryms inom bokpärmarna kan överraska dig. Indialänderna är en av de märkligaste romaner, om det är det som den skall kallas, som jag läst på länge. Och det är ett gott betyg.

Men först flyttar vi oss tillbaka till litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg när den låg på Stora Nygatan i Göteborg. Mitten på 80-talet och ett gäng ungdomar läser litteraturvetenskap. Bland dessa finns det en ung Erik och hans vän Martin som var något annat än jag som medelklass villabarn var van att umgås med. Intelligenta, underfundiga, kunniga och nördiga i ämnen som jag inte visste något om som tex Karl Gerhard, pilsner-filmer, Milos Formans 60-tal och science-fiction. Erik hade ett fanzine som hette Der Leuchtturm och frotterade sig med Sf-höjdare som Sam J Lundvall och John-Henri Holmberg, helt okända figurer för mig. Erik och jag fann varandra och skrev en uppsats om Stig Dagermans “Tusen år hos Gud” ihop.

Efter ett par år gled våra vägar i sär. Erik började översätta och sedan publicera egna alster som fick goda omdömen.
Det var först år 2002 som jag läste Eriks första bok novellsamlingen Ättlingen från Mecklenburg från 1993. En frustrerande upplevelse, jag tyckte det var välskrivet man jag förstod ofta inte poängerna med novellerna.

De senaste åren har vi fått kontakt igen vilket är mycket roligt. Det inspirerade mig att läsa ”Den larmande hopens dal” Den kom 2008 och får väl räknas som något av hans genombrott som romanförfattare. Jag tyckte det var en helt underbar roman.
Istället för att resa i rymden så reste nu Erik i historien. En absurd berättelse om en journalists öden och äventyr på västgöta-slätten och dess märkliga invånare, fylld av kunskaper hämtade från arkeologin och historien. Boken hade också en litteraturlista på 5 sidor.

En underbar passage i romanen är när huvudpersonen åker till Falköping som under kapitlets gång förvandlas till något som visst skall föreställa Tbilisi, Georgiens huvudstad. Med romanen Indialänderna har Erik givit sig ut på en resa som tar honom allt längre bort från Västergötland för att helt försvinna i Centralasien.

Boken handlar om Ingvar Fransson, en svensk som reste mycket i dessa trakter. Vi får på första sidan reda på att han avlidit och boken består av ett antal berättelser från personer som mött Ingvar på hans livsväg. Men är det en roman? Jag är tveksam, det är en snarare samling underbara skrönor som för mig inte bildar en helhet utan snarare blir en mosaik. De tar ofta slut utan ett slut. Som ett västgöta-klimax!

Det finns egentligen ingen handling som håller ihop boken utan den hålls samman av Eriks milda humor, mångfacetterade fantasi och berättarglädje. Vem Ingvar är vet vi inte mer efter 190 sidor än vi visste innan. Men vi har varit med på ett flertal underfundiga resor till för oss obskyra städer som Cottbus, Trabzon, Magnitogsorsk, Baku och Tasjkent, fått lite kunskap om folkslag som kazaker, huzuler, tartarer och deras store kompositör Nagib Zjiganov, för första gången hört talas musikstycket Huzuliska bilder av den ukrainske kompositören Kolodub…… Det var många gånger som jag avbröt läsningen för att googla. Nej, nu hittar han på! Men icke, varenda gång visade det sig att det var inte hitte-på utan orten eller personen fanns.
Samtidigt är romanen också fast förankrad i den västgötska myllan. Det hade inte varit en Erik Andersson-roman annars. Har finns metropoler som Falköping, Skövde och Slutarp.

Mitt favoritavsnitt är historien om representanterna för Borås lokaltrafik som åter till Trabzon i Turkiet för att titta på hur man smart kan lösa zonindelnigen vid köp av biljetter. (Och för alla oss som bor inom Västtrafiks område ser en fin känga till dem som konstruerat ett system som medborgarna varit förbannade på sedan det infördes).

“När vi red in på vägarna mot Trabzon var vi många som slogs av att det inte var helt olikt Ulricehamn, om man undantar den stora containerhamnen och de breda dalgångarna som löpte in i landet. Staden klättrade på väggarna på ett sätt som knappast underlättade en rationell lokaltrafik”. (Sid 30.)

”Borås förhåller sig på samma sätt till Sverige som Trabzon till Turkiet. Vi har något gemensamt där. Alla orter är lokala och då borde bussbiljetten vara global. Och sedan tanken just med Trabzon och Borås insköt Beyaz. Den är inte gripen ur luften. Sidenmasken kom förr från det inre av Kina över öknar och bergspass, förbi uråldriga karavanstäder som Samarkand och Buchara, genom Persien och upp över Turkiet till de gamla grekiska stödjepunkterna Trabzon, vidare till de stora europeiska floderna till Östersjön och in i Viskan till textilindustrierna i Borås och Sjuhärdsbygden.” (sid 47.)

Underbara stycken som visar på Eriks humor och som placerar romanen mitt i den diskussion som pågår om etnicitet, ras och landsgränser.

En nyckelmening i romanen för mig är:

”Alla drömmar om österlandet uppfylls i litteraturen sade jag. Jag vet inte vad skulle tycka om jag verkligen kom dit. För mig räcker det ju men en färd till Stora Levene för att jag skall känna mig ställd inför något främmande och kanske hotfullt” (sid 168).

Det är mellan dessa poler, det exotiska och det nära, som romanen pendlar, båda lika viktiga och levande, det gäller bara att kunna se det. Vart vi än reser förenar det mänskliga oss.

Jag hoppas denna bok får många läsare. Med tanke på de strålande recensioner som Den larmande hopens dal fick så ser jag att jag inte är ensam om att verkligen uppskatta Eriks romankonst eller vad det nu är han skriver….
Köp, läs, skratta och upptäck ett säreget författarskap!

/Reviderad 201031

 

DEN STÄNDIGE NOBELPRISKANDIDATEN – ISMAIL KADARE: DRÖMMARNAS PALATS

Publicerat den av

Ismail Kadare (1938-)
kadare_drommarnas_palats_omslag_inb_0Drömmarnas palats
”Nëpunësi i pallatit të ëndrrave”
Översatt från franska av Agneta Rehder
Utgiven 1981
På svenska 1992
192 sidor
Modernista

Är det Nobelpriset i litteratur som gör att vi i en förlagsvärld dominerad av kokböcker och deckare ändå får en hel del intressant litteratur utgiven? Då är det självfallet de små förlagen jag tänker främst på, vars utgivning kännetecknas av ett häpnadsväckande mod.

Se scenen framför dig: Förläggaren pratar med den som är ansvarig för ekonomin på förlaget. Förläggaren säger. ”Jag har fått en bra idé. Det finns en albansk författare, 76 år gammal, som fått en mängd litterära priser. Han kanske lever ett par år till så vi kan få draghjälp av ett Nobelpris. Hans namn nämns ofta i de sammanhangen. Så jag föreslår att vi återutgiver, i vackra utgåvor, tre av hans böcker varav en är på 600 sidor och en skildring av det albanska samhället vintern 1961 då diktatorn Enver Hoxha byter banden med Sovjet och närmar sig Kina.” …. Knappast… Eller vad säger du?

Men det är just vad som hänt. Modernista har nu givit ut tre böcker av Ismael Kadaré. Drömmarnas palats, Krönika av sten och De hårda vintern.
Kadaré var den första som 2005 vann International Man Booker Award. 1992 fick han Prix mondial Cino Del Duca som senare givits både till Mario Vargas Llosa och Patrick Modiano.

Det var med viss förskräckelse jag öppnade paketet och fann att Modernista skickat alla tre böckerna till mig. Eftersom jag inte visste så mycket om Kadaré var jag rationell och började med denna tunnaste boken, Drömmarnas palats. Det tog inte många sidor förrän jag var helt inne i en denna underbara roman som jag hoppas får många läsare.

Romanen utspelar sig i ett fiktivt land i det osmanska riket. Huvudperson är Mark-Alem. Han kommer från den berömda släkten Qyprili som varit med och styrt landet i sekler. Genom sin släkting Vesiren får han är arbete på Taraj Sabir, Drömpalatset.  Han tror det knappt själv, att han får ett arbete på den viktigaste myndigheten i riket. Taraj Sabir samlar in alla drömmar i hela riket för urval, analys och arkivering.

”I sömnens nattliga rike finns nämligen såväl mänsklighetens ljus som dess mörker, dess honung och dess gift, dess storhet och dess nöd. Allt som är oklart eller olycksbringande eller som kommer var det om några år eller århundraden dyker först upp i människans drömmar. Varje osund lidelse eller idé, varje landsplåga eller brott, varje uppror eller katastrof kastar nödvändigtvis sin skugga långt innan den visar sig i verkligheten” (sid 29)

Att drömmar spelar en stor roll i den ottomanska kulturen kanske har att göra med myten om att grundaren Osman 1299 drömde om ett träd som växte ut ur hans navel. Osmans ledare berättade för honom att det betydde han skulle komma att härska över ett stort imperium och hans söner och sonsöner skulle föra det vidare. Och så blev det.

Att arbeta på Drömpalatset är med andra ord ett uppdrag av yttersta vikt för landets säkerhet och stabilitet. Mark-Alem närmar sig det med något som närmast liknar skräck. Han får inte göra fel.

Tabir Saraj visar sig var en dunkel arbetsplats fylld av gångar och okända rum, han kämpar förtvivlat med att förstå hur allt hänger ihop. Det är inte bara jag som under läsningen har påmints om Franz Kafka. Mark-Alem är lika anonym som Kafkas ”K” och lika maktlös i att försöka förstå vad som händer honom. Jag får samma sugande känsla i magen när jag läser om Mark-Alem irrande i palatset gångar som när ”K” irrar runt i jakten på svar.

Till Mark-Alems förvåning så stiger han i graderna. Trots det kan han inte hindra katastrofen för sin familj. Han kan inte tyda alla tecknen. Under resan gång så deformeras han av att arbete i en skuggvärld.

”Sedan han börjat arbeta på Drömpalatset var det en av de få ting som hade bevarat hela sin skönhet för honom medan världen i övrigt tyckte slocknad i hans ögon”. (Sid 148-149)

Ismail_Kadare Foto: Lars Haefner

Ismail Kadare Foto: Lars Haefner

Det är en mycket suggestiv dystopi som Kadaré skrivit. Mark-Alem är en ”man utan egenskaper”, som förs med i händelserna och registrerar dem. Hela världen är undanglidande, spöklik och människorna skuggor.

Det som gör romanen ännu mer spännande är alla de myter och berättelser ur den rika kulturen i området som Kadaré elegant väver in i texten. Det blir inte något folkloristiskt kitsch utan breddar romanen mot sagan. Det finns säkerligen många fler tolkningsnycklar för den som är mer bekant med området.

I sitt kunniga men lätt pretentiösa förord skriver Henrik C. Ehnbom att boken totalförbjöds kort efter den givits ut. Även om Kadaré var regimens gunstling och fick röra sig fritt så var han samtidigt en nagel i ögat (hans ställning är fortfarande mycket omdebatterad).
Att denna dystopi skulle passera omärkt förbi var inget Kadaré själv trodde. Han beskrev boken själv som den ”modigaste” och ”litterärt sätt bästa”. ( sid 10).

I en tid då kalla kriget återvänt och USA:s paranoida fantasier har lett till NSA får boken tyvärr en ökad aktualitet. Det är inte därför du skall läsa den utan för att det är mycket välskriven, sugande, spännande och lättläst roman av hög kvalitet.

/Reviderad 201004

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: NÄTTERNAS GRÄS

Publicerat den av

Omslag_Natternas-grasPatrik Modiano (1945-)
Nätternas gräs
”L’herbe des nuits”
Utgiven 2012
På svenska 2013
Översättning Anna Säflund-Orstadius
125 sidor
Elisabeths Grates förlag

Det kanske var något som låg i luften och surrade lite tyst och stilla. Hur kom det sig annars att jag ganska nyligen plockade ut en tunn roman från bokhyllan som jag läste 1980 och tänkte att den skulle jag vilja läsa om. Det var Patrick Modianos Villa Triste. Några veckor senare på bokmässan köper jag Nätternas gräs i Elisabeths Grates monter. Sedan får han nobelpriset, vilket var lika oväntat för mig som för de flesta andra.
Att jag först läste honom berodde på att min klassföreståndare på gymnasiet, Solveig Walfridsson var frankofil. Modiano var hennes favorit, vilket inspirerade mig att läsa honom.

Under helgen har jag nu njutit av en riktigt bra bok för det är nämligen Nätternas gräs. Och för alla som läst något de senaste dagarna om hur Modiano skriver, hans tematik m.m. kan jag bara säga att det stämmer det ni läst.

På en suggestiv, mycket vacker och precis prosa med korta meningar så målar han upp ett Paris med exakta gatunamn och adresser som finns men som samtidigt är så undflyende som i en dimma eller i en dröm. Vi får följa Jean som 40 år efter en sin korta förälskelse i Dannie försöker rekonstruera vad som egentligen hände och vem hon var. Till sin hjälp har han en anteckningsbok med en massa exakta uppgifter, men de hjälper honom föga. Spåren är otydliga, går ibland inte att tolka eller förstå, minnet spelar honom spratt. Händelser som verkade vara oväsentliga, information som verkade vara ointressant skulle kanske givit honom de nycklar han behöver. Han ångrar alla frågor han inte ställde eller inte var envis nog att få ett svar på.

Romanen börjar som en kärleksroman men som tydligen ofta hos Modiano så dyker ett brott upp, ett hot glider in och romanen får ett deckarelement, men tro inte på att du får ett svar. Hela romanen svävar fram i en poetisk ovisshet som är så tilltalande.

Nattens gräs är en tunn liten volym, oerhört kondenserad och fylld av melankoli. Men trots det inte en nostalgiskt bok. Det är inga trevliga miljöer han målar upp. Dannie rör sig bland divierse skumraskfigurer vars verksamhet vi aldrig får grepp om. Modianos filmiska prosa fick mig att känna mig som i en svartvit fransk film från 40-talet där Jean Gabin skulle komma in på kaféet vilken sekund som helst.

Modiano skriver förrädiskt enkelt om svåra saker. Dessutom har han den goda smaken att skriva korta böcker. Hur många av de tjocka klumpar till romaner som vi ofta läser i dag håller den spänning vid liv som Modiano lyckas med på 130 sidor.

Om du har det minsta kärlek till Paris så kommer du som jag vilja beställa en flygbiljett till i morgon. Som ofta påpekats så är Paris egentligen huvudpersonen i Modianos romaner och det är ett njutning att följa med honom på dessa vandringar. Rekommenderas varmt.

/Reviderad 201010

EN MAGISK RESA FRÅN COLOMBO TILL LONDON – MICHAEL ONDAATJE: THE CAT´S TABLE

Publicerat den av

the-cats-tableMichael Ondaatje (1943-)
The Cat´s Table
Utgiven 2011
360 sidor
Vintage
Finns på svenska på
Natur & Kultur.

Michael Ondaatje, den lankesisk-kanadensiska författaren, vann internationell berömmelse med romanen Den engelske patienten. För den fick han Booker-priset 1992. Boken filmatiserades och fick en drös av Oscars.

Jag tror att första gången jag hörde talas om honom var på en resa till Irland. Jag träffade en familj från Sri Lanka som bott i Dublin i 25 år. Kvinnan, en psykolog, sade att Ondaatjes bok Running in the family (Resan hem) var en underbar beskrivning av livet på ön. Jag lade det på minnet men mer blev det inte.

Alla bokläsare känner nog igen underbara känslan av att redan på första sidan inse att detta är något bra. Lässuget kommer igång, den undrade och kanske kritiska blicken väjer undan, du känner att du är i trygga händer. Det var något i omsorgen om det vackra språket, blicken, ja, magin som fångade mig direkt. För det är en bok fylld av magi Ondaatje skrivit, barndomens magi.

Boken utspelar sig 1954, på en båtresa  på passagerarfartyget ”Oronsay” från Columbo till London. Den 11-årge Michael, eller som han kallas Mynah, reser för att återförenas med sin mamma som han inte sett på ett par år. På båten blir han vän med bråkstaken Cassius och den lågmälde hjärtsjuke Ramaddhin. De är alla placerade på Kattens bord, det bord som ha lägst status på båten. Runt det bordet finns en färgstark samling individer. Mazeppa, barpianisten som varit i alla världens hörn och var med om det mesta i världen, sant eller påhittat, vem vet?. Den hemlighetsfulla Miss Lasqueti, som transporterar hem duvor till England och visst har försänkning i Whitehall. Mr Daniels, en botaniker som tagit med sig en hel trädgård nere i fartygets botten där det finns många växter båda farliga o ofarliga. Ja, jag skulle kunna fortsätta. Men de blir inga lustigkurrar även om det finns mycket humor. Det finns en kärlek och omsorg om karaktärerna som smittar av sig på läsaren.

Michael Ondaatje

Michael Ondaatje

De tre små killarna är längst ned hierarkin och ingen bryr sig om dem. Mynah har i och för sig en moster i första klass som skall hålla ett öga på honom, men hon är mer intresserad av sin bridgepartier och ägnar honom ett förstrött intresse. De utforskar hela båten från botten och in i första klass, lyssnar, lär och får var med om små och stora äventyr. Bland det mest fascinerade för den är varje natt då en fånge, troligen vid namn Niemayer, tas ut i sin kedjor för en nattpromenad.

Ondaatje gestaltar verkligen barndomens magi, just innan vuxenheten bryter in. Helt plötsligt så visar det sig emellertid att detta inte bara är en barndomsskildring. Vi får möta Michael, författare boende i Kanada, i nutid och höra historierna om vad som hände efteråt med trion, hur denna resa påverkade deras liv, ja helt enkelt blev en upplevelse som formade dem. Skickligt väver Ondaatje ihop de olika tidsplanerna, romanen djupnar och tar verkligen tag i denna läsare. Ondaatje gjorde själv denna resa som 11-åring men hävdar att det mesta är glömt så det är allt igenom en roman, men så atmosfärrik som denna roman så är så var det nog en del som låg kvar.

Cat´s table är helt enkelt en mycket fin roman som jag varmt rekommenderar.

/Reviderad 201020

 

 

 

ETT BORTGLÖMT MÄSTERVERK – JOHN WILLIAMS: STONER

Publicerat den av

Stoner

John Williams (1922-1994)
Stoner
Utgiven 1965
På svenska 2014
290 sidor
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Natur & Kultur
Recensionsexemplar

Kan man få in en hel människa liv i en relativt kort roman sparsmakat skrivet utan stora åthävor? En som lyckats med det är John Williams i vad som kanske är vårens mest hyllade roman. Det är dock ingen ny bok. Stoner kom ut 1965. Såldes i 2000 exemplar och var utgången året därpå. Outgrundliga äro litteraturen vägar för utan något pris eller filmatisering i ryggen så börja ryktet om boken spridas. Själv läste jag en artikel av Julian Barnes i The Guardian för över ett år sedan och köpte boken omgående.
Den var fortfarande oläst när jag fick ett recensionsexemplar av Natur och Kultur. Det var spännande att kunna växla mellan det engelska originalet och Rose-Marie Nielsens fina översättning.

Stoner är berättelsen om bondsonen fostrad av hårt arbete på åkern i början av 1900-talet. Han får möjlighet att studera och upptäcker en kärlek till litteraturen. Stoner börjar forska och slutar som lärare på University of Missouri där han arbetar i hela sitt liv. Har gifter sig med Edith. De får en dotter. Deras äktenskap blir synnerligen olyckligt. Han genomlever två krig. När han är död så är det knappt någon som kommer ihåg honom och det finns inte mycket kvar som påminner om honom

Det misslyckade äktenskapet är bara en av de stora påfrestningar som möter Stoner under hans liv, men överlåter jag dig till att upptäcka om du läser boken. Stoner härdar ut alla dem med moral, integritet och stoiskhet. De påminner om hur hans föräldrar kämpade för att överleva på den lilla lott av svårbrukad jord som var deras liv.

Är romanen en berättelse om en misslyckad människa och ett förspillt liv? Det är en roman med mycken tragik och stark att läsa, men det är också en roman om kärlek. Inte bara den romantiska kärleken, utan om kärleken till ett barn, till litteraturen, det goda arbetet, förmågan att ge sig hän, stoltheten över att leva efter sin egen moraliska kompass, även när det kostar på.

Det är svårt att tänka sig Stoner som en lycklig man men John Williams i en av de få intervjuer han gav beskrev honom som en lycklig man, en riktig hjälte. ”He had a better life than most people do, certainly. He was doing what he wanted to do, has some feeling for what he was doing. He was a witness to values that were important…” (Hämtat från John MacGaherns förord till utgåvan från NYRB Classics.)

Det är alltid svårt att förhålla sig till en bok som har hyllats så mycket som Stoner har. Det är dock bara för denna läsare att kapitulera. Den är som en välslipad diamant, så perfekt avvägd, så skimrande vacker. Williams har en självlysande prosa, rak och ganska enkel men vacker och melodisk. Det är inte en roman med stora åthävor utan de dramatiska händelser smyger sig på och den kraften i dem blir så mycket större. Det finns passager som tar andan ur mig men sin skönhet och tragik. Romanen är dessutom en klassisk skildring av universitetslivet i USA under första halvan av 1900-talet.

På omslaget till min amerikanska utgåva så finns en bild, något beskuren, av en målning av den amerikanske konstnären Thomas Eaking. Den heter The Thinker: Portrait of Louis N. Kenton och är från 1900. Jag tycker det är en perfekt bild illustration av romanen. Den introverta kraft och styrka men också blygsel som bilden utstrålar fångar Stoner på pricken.

Stiner nyrb

Boken är en njutning att läsa i original, men i Rose-Marie Nielsens mycket säkra händer så blir det inte sämre att läsa på svenska, bara annorlunda.

Jag kan varmt rekommendera Stoner. John Williams är en bortglömd mästare.

/Reviderad 201004

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? DET VILL DU INTE VETA. INGEN VILL VETA OM DET. ” – CLAIRE MESSUD – KVINNAN PÅ ÖVERVÅNINGEN

Publicerat den av

9789127135437_0_Clarie Messud (1966-):  
Kvinnan på övervåningen
”The Woman Upstairs”
Övers: Eva Johansson
Utgiven 2013
På svenska 2014
280 sidor
Natur & Kultur
Recensionsexemplar

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? Det vill du inte veta. Ingen vill veta om det. ” Den som säger det är Nora Eldridge, en 42 årig lärare och huvudpersonen i Messuds roman.

Nora är en kvinna mitt i livet. Hon beskriver sig som ”kvinnan på övervåningen”. Den som inte är med i centrum. Hon blev aldrig den konstnär som hon drömt om, hon fick träffade aldrig rätt man och fick de barn som hon drömt om. Nej hon tog hand om sin sjuka, nu döda, mamma och gamla pappa, utbildade sig till lärare och är nu en grå medelålders kvinna. En sådan som ingen bryr sig om, en gammal ungmö som det hette en gång i tiden. Hon bor bra i en välmående del av östkusten, har ett fast jobb som mellanstadielärare, vänner och en och annan pojkvän. En kvinnas som utifrån sett har det ganska bra, men ett kanske ett något trist liv.

En dag förändras Noras liv. In i hennes klass kommer den lille pojken Reza Shahid, var föräldrar skall bo tillfälligt i staden under ett år. De är internationella och intellektuella globetrotters, Skandar, pappan är historiker och har fått ett stipendium på Harvard. Sirena, mamman, är en känd konstnär som arbetar med installationer. Nora blir helt betagen av dem, De släpper in Nora i deras liv. Hon blir barnvakt för Reza. Sirena (tänk på Odyssén) övertalar henne att dela ateljé så att de kan arbeta sida vid sida. Skandar tar henne på långa promenader där de diskuterar politik och samhälle. Nora blir som förälskad och besatt av hela familjen.

Sirena får Nora att bejaka sitt konstnärskap. Men skillnaden kunde inte var större. Sirena arbetar på en gigantiskt installation där Nora hela tiden assisterar henne. Nora arbetar samtidigt på sin egna konst, små dioramor, som är exakta avbildningar av några kända kvinnors hus bla Alice Neel, Edie Sedgewick och Virginia Woolf, kvinnor som begått självmord eller hamnat på hispan. Nora gör helt enkelt små dockhus. Där livet står stilla.

Claire Messud Fotograf: Derek Shapton

Claire Messud
Fotograf: Derek Shapton

Hela hennes liv cirklar runt och igenom familjen Shahid. Hon blir levande genom dem, livet går i färg helt plötsligt. Hon behöver inte vara ”kvinnan på övervåningen” längre.

Romanen är en lång monolog efter katastrofen. När Nora har fått en visshet om vad hon egentligen betydde för familjen. Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket samtidigt som det är en mycket intensiv läsupplevelse. Prosan glider fram över sidorna i Eva Johanssons fina översättning.

Vi kommer in i Nora värld. Som en seismograf som registrerar Messud allt. Messud gör henne så mänsklig. Det är ingen huvudperson som du kommer tycka om. Hon kan vara odrägligt själcentrerad och otrevlig i sin narcissistiska självupptagenhet, klängig i sitt behov av bekräftelse och vild i sin ilska. Men också fylld av styrka, ömhet och litenhet. Vi får helt enkelt ta emot henne som hon är, även om det inte alltid är vackert.

Titeln anspelar förstås på det kända begreppet ”the mad woman in the attic”. Att kvinnliga författare på 1800-talet endast kunde beskriva kvinnor antingen som ljuva eller som galna.

Det är också en roman om vad du är beredd att offra för konsten. Nora vågar inte men Sirena gör. Men är det värt det priset?
Det är för övrigt fascinerade att läsa Messuds beskrivningar av de konstverk de båda gör. Oerhört fantasieggande.

Kvinnan på övervåningen är en stark läsupplevelse. Romanen tog ett strupgrepp på mig, tryckte upp mig mot väggen och släppte ned mig med en duns 280 sidor senare! Det var som en skarp psykologisk deckare. Skicklig så skruvar Messud åt snaran. Jag kippade efter andan när jag läste. Det var länge sedan jag läste något så här bra.

Har ni tänkt på att män skriver litteratur och kvinnor skriver kvinnolitteratur? Romaner skrivna av kvinnor recenseras nästan alltid av kvinnor om de inte nått Kerstin Ekman status. Som att de romaner som kvinnor skriver är till för kvinnor och förstås bäst av kvinnor.
I alla fall blev denna medelålders man djupt tagen av denna mycket mänskliga roman. Det är en modig, hjärtskärande och naken roman. Det är som om du tar en av Alice Munros fantastiska noveller och allt det som du känner finns under ytan lyfter Messud istället fram och får det att brännas i huden på läsaren.

Kvinnan på övervåningen är helt enkelt en riktigt bra roman.

/Reviderad 200929

 

 

 

VANN FEL BOK AUGUSTPRISET 2012? – JOHANNES ANYURU: EN STORM KOM FRÅN PARADISET

Publicerat den av

En stormJohannnes Anyuru (1979-):
En storm kom från paradiset
Utgiven 2012
240 sidor
Norstedts

Det går inte att tävla i litteraur. Det är en klyscha, men inte desto mindre sant för det. Augustpriset blir trots allt lite av detta, en tävling i litteratur. Göran Rosenberg fick 2012 Augustpriset för sin utmärkta bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är inte tal om annat än att det är en mycket bra bok, välskriven, intressant & mycket gripande. Rosenberg öppnade för mig upp ett nytt rum i den moderna svenska historien. Men är det skönlitteratur? Snarare än blandning av memoarer, historia och essä. Gränsöverskridande och stimulerande läsning.

När jag nu läst Johannes Anyurus roman hade jag hellre sett denna utmärkta roman fått priset. För mig var detta en mycket stark läsupplevelse som jag kommer bära med mig.

Det är historien om Anyurus pappa, som i boken kallas P. När romanen börjar sitter han i förhör hos polisen i Tanzania. De ifrågasätter varför han, en ugandier utbildad till stridspilot i Grekland, vill arbeta i deras land, som ligger i konflikt med Uganda. Amin har tagit makten och P. vill inte återvända, men drömmen att flyga kan han inte släppa. P har sökt ett arbete som innebär att hans skall flyga besprutningsplan i Tanzania.
P. är politiskt omedveten men kastas nu i den starka konflikten mellan Tanzania och Uganda efter Amins statskupp. Han hamnar mitt i historiens stormvind.

Romanen går fram och tillbaka i tid och rum, från uppväxten i Uganda, flygutbildningen i Grekland och till nutiden i Sverige och relationen mellan sonen och hans svårt sjuke far. Det är en berättelse om en man som fångas av historiens vind som kastar honom hit och dit, en historia om ett stort mod, kärlek och drömmar . Anyurus språk är så poetiskt suggestivt, det finns ett drömmande anslag trots allt det fasansfulla han beskriver. Han suger in mig i texten och jag rycktes verkligen med i denna vackra, sorgliga och spännande historia. Jag kan bara rekommendera att du läser den.

Jag läste nyligen Teju Coles Öppen stad och det finns beröringspunkter. De är båda representanter för en global litteratur, den som spränger nationsgränserna. Vi lever ju en tid av migration, där landsgränser utmanas och det speglas i dessa spännande romaner.

Inget ont om Rosenbergs bok men som litteratur står det här högre. Det skall bli mycket intressant att se vad Anyurus författarskap tar vägen.

/Reviderad 200927

OM DET STORA SVEKET OCH KÄRLEKEN TILL EN FAR – LAURENCE TARDIEU: SORGENS FÖRVIRRING

Publicerat den av

Sorgens-förvirringLaurence Tardieu (1972-)
Sorgens förvirring
”La confusion des peines”
Översättning Thérèse Eng
Utgiven 2011
På svenska 2013
140 sidor
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar

Fick Le prix du Printemps du roman, Foire du Livre, Saint-Louis 2012 för boken

Förra året kom det lilla förlaget Oppenheim förlag ut med Laurent Tardieus första bok på svenska, Eftersom ingenting varar. Det var en mycket gripande roman som helt enkelt golvade mig. Här kan du läsa vad jag skrev om den.

Nu har hennes senaste prisbelönta roman, Sorgens förvirring, kommit på svenska. Det är bara att hoppas att den får många läsare för det är en riktigt bra bok.
Den har beskrivits som en självbiografisk roman, men jag skulle snarare säga att det är en självbiografi i romanform. Eller snarare monologform. En monolog på 140 sidor som det inte går att sluta läsa. Jag började igår och har knappt släppt boken.

”Du vill inte att jag skriver den här boken. Det har du sagt. Du har bett mig om det. Du har tänkt på det hela kvällen, hela natten du vill inte. Eller snarare, du vill inte att jag skriver den nu. Den boken Laurence, den skal du skriva när jag är död. Det var det du sade” (sid 11)

Jean-Pierre Tardieu

Jean-Pierre Tardieu

Men Tardieu gör det ändå, för att om möjligen försonas med det som hänt och som påverkat henne så djupt.
År 2000 greps hennes pappa, Jean-Pierre Tardieu, chef på Générale Eaux, ansvarig för företagets marknader i Frankrike och England, för korruption. Samtidigt får hennes mamma besked om att hon har cancer. Mamman lever i 10 månader till.

Boken är försök att förstå vad som hände. Pappan pratar aldrig om det som sker, varken om brottet eller moderns sjukdom och död. Hela Laurents världs slås i spillror och det enda hon möts av är tystnad. Pappan, som är hennes stora ledstjärna i livet, framgångsrik och intelligent. En man som har gått den långa vägen till en mycket hög position, blir på en natt en brottsling. Hela den mondäna värld som Laurent är uppvuxen i vänder familjen ryggen.

Laurent försöker sätta ihop händelser och skeenden till fattbara sammanhang, bara för att inse att det går inte att förstå. Hon som trott att världen består av dels trygga, pålitliga människor som hennes far och dels de andra som kan inte kan lita på som t.ex, brottslingar. Hon har läst i böcker att människor är både ljus och mörker men inte förstått förrän denna stora skugga lägger sig över hennes liv.
Mamman är under de månader hon är kvar övertygad om faders oskuld. Hennes världsbild rubbas inte, men hon känner skammen. Att deras familj inte är som andras.

Sida upp och sida ner vibrerar texten av Tardieus försök att förstå, det är vackert och oerhört sorgligt, det är elegant och samtidigt så våldsamt. Hon sparkar, slår och brottas med bilden av sin far som är så obegriplig för henne men som hon älskar över allt annat. Så olik men ändå så lik.
Boken är en fantastisk skildring av kärleken mellan en far och dotter. Men det är en bok för alla som har en förälder. Tardieus roman väcker många existentiella frågor.

Laurence Tardieu

Laurence Tardieu

Jag tycker att Tardieu har utvecklats som romanförfattare sedan Eftersom ingenting varar. Att kunna bearbeta detta känslosvall till en litterärt fungerande form är mycket imponerande. Det måste varit oerhört ansträngande att skriva detta. För fadern lever fortfarande och har alltså kunnat läsa boken.

Romanens svenska är som i förra boken mycket njutbar vilket tyder på att översättaren Thérèse Eng har gjort ett gott arbete.

När jag googlade på denna bok så får jag bara träff på en recension av min bloggkollega Anna vars recension du kan läsa här. Det är synd att det skall var så svårt att få ut annan litteratur än anglosaxisk.
I Tardieu har Oppenheim förlag hittat en riktig pärla. Så köp boken och läs den så att förlaget kan fortsätta att översätta henne!

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200927

EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – TEJU COLE: ÖPPEN STAD

Publicerat den av

Öppen stadTeju Cole (1975-)
Öppen stad
”Open city”
Utgiven 2011
På svenska 2013
Övers: Erik MacQueen
300 sidor
Vinnare av Hemingway Foundation/PEN Award
Recensionexemplar

Tejo Coles debutroman har höjts tills skyarna ända sedan den publicerades 2011. Efter avslutad läsning är det bara att instämma i hyllningskören. Detta är en remarkabel debut. Att redan i sin första roman kunna skriva på denna nivå, då har vi förhoppningsvis mycket spännande att se fram emot ifall musan står honom bi.

Att beskriva romanen är både enkelt och svårt för det är inte en traditionell roman. Det är snarare en blandning av en roman, reseskildring och essä. Huvudpersonen Julius bor i New York där han gör sin specialistutbildning inom psykiatri. Julius kommer från Nigeria men hans mamma är tyska. Nyligen blev han dumpad av sin kvinna och lever ensam.

För att få en motvikt till de hetsiga dagarna på sjukhuset går han långa promenader i New York. Romanen består av dessa promenader, Julius tankar och iakttagelser, möten, blandat med tillbakablickar från barndomens Nigeria.
Mitt i romanen åker han fyra veckor till Bryssel där han gör att lamt försök att finna sin tyska mormor som troligen bor där. Julius har inte träffat henne på länge då hans mor brutit kontakten med mormor. Även i Bryssel vandrar han runt, pratar med människor…
Det är inte alltid lätt följa Cole. Har refererar ymnigt till litteratur, konst och musik, allt ifrån Cannonball Adderley till en lång utläggning om Mahler.

Romanen skildrar världen och ffa New York efter 9/11, men indirekt.
Julius möten och de situationer han hamnar i påminner oss om den globala värld vi lever i. De komplexa frågorna kring tillhörighet, etnicitet och klass som det väcker. Men tro inte att detta är en budskapsroman. Frågorna är alldeles för komplexa och mångfacetterade för det, men det får dig som läsare att reflektera.

Julius har som genom sitt yrke har hög social status men pga. av sin hudfärg och bakgrund inte helt accepteras i det samhälle han lever i. Julius är en ensam iakttagare som inte hör hemma någonstans. Han är inte nigerian, tysk eller amerikan. Han är både allt det och inget av det.
Jag känner igenom hela romanen hur han svävar. Cole har gjort honom till psykiater, ett yrke som så mycket handlar om att tolka och där det är så mycket som inte går att få en klarhet i till skillnad från om han varit kirurg.

Cole gör oss också hela tiden medvetna om historien. Vi kommer till delar av Manhattan och får glimtar ur de svartas plågsamma historia. Nutiden finns inte i ett vakuum utan är en fortsättning på det som skett och som vi måste förhålla oss till. Romanens huvudperson är egentligen inte Julius utan New York.

Vad är det som gör denna roman så bra? Cole har ett njutbart och vackert språk, i fin översättning av Erik MacQueen. Det flyter lätt över sidorna, men med så mycket innehåll på varje sida att du får inte ha för bråttom. I en intervju sade han att han var en stor poesiläsare. Det förvånar mig inte då hans bilder ofta är både pregnanta och har en lyrisk resonans. Cole tränade upp sin iakttagelseförmåga under sina konststudier. Han är också verksam inom ”street photography”. Denna skarpa iakttagelseförmåga har han förvaltat mycket väl i denna roman. Detta är en mycket rik bok som går att läsa mer än en gång.
Det var extra roligt för mig som var i New York i våras och hade varit på flera av de gator som Cole beskriver.

För mig handlar romanen om att 9/11 så kan vi inte ta något för givet, vi lever på ett gungfly där vi bästa fall försöker göra vad vi kan för att tolka och förstå en allt mer obegriplig värld. Och att vi egentligen famlar i mörkret hela tiden.

Öppen stad är en mycket bra roman som verkligen kan rekommendera.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200927

NÄR HELA VÄRLDEN RÄMNAR – RICHARD FORD: KANADA

Publicerat den av

KanadaRICHARD FORD (1944-)
Kanada
”Canada”
Publicerad 2012
Översättning: Nille Lindgren
460 sidor
Brombergs förlag
Recensionsexemplar

När jag såg Richard Ford komma upp på scenen under bokmässan för att intervjuas av radions Marie Lundström så var det första jag tänkte på hans ögon. De såg ut att ligga långt in och med en intensiv blick betrakta det som skedde runt honom. Under läsningen av boken tänkte jag ofta på hans blick. Hur han under ytan på det alldagliga kan finna hisnande djup.

Det finns ingen som skrivit om denna roman som inte citerat de första meningarna som säkerligen kommer bli klassiska: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare. Rånet är viktigare eftersom det resulterade i att mitt och min systers liv leddes in på de banor de till slut tog .”

Den som säger det är Dell Parsons, romanens berättare, som ser tillbaka på sitt liv. Dell och hans tvillingsyster Berner är 15 år 1956 då deras föräldrar Bev och Neva begår brottet som kommer förändra deras liv, slå sönder familjen och skingra syskonen.

Föräldrarna var de mest osannolika bankrånare man kan tänka sig. Bev, en gladlynt och inte speciellt reflekterande man från Sydstaterna, som ett att ha tjänstgjort i andra världskriget, hade haft svårt att finna sig tillrätta och provat ett antal jobb. Neva, dotter till polska judar som flytt till USA, en intellektuellt präglad kvinna, arbetar som lärare men med ett mer intellektuellt och tyngre sinnelag. Ett omaka par som ändå lärt sig leva med sina olikheter.
Denna familj ser utifrån sett ut som vilken annan i den lilla staden Great Falls, Montana. Men till skillnad från andra familjer så rånar inte föräldrarna en bank. Något de var illa rustade för och som förstås slutar i katastrof. Det säger en del om Fords förmåga att gestalta sina romanfigurer att det blir helt trovärdigt i sin totala irrationalitet. Mer tänker jag dock inte skriva om handlingen för det skall du upptäcka själv.

Ford har skrivit en mästerlig roman om att bli vuxen när livet kastas på ända. Hur skall du förstå livet när det är helt oförutsägbart, när saker kan visa sig att vara dess exakta motsats. Hur kan jag då skapa mening? Dell är mycket fascinerad av schack, ett spel med oändliga möjligheter men inom en given ram. Men hur hanterar du det är hela schackbrädet välts och alla pjäser faller huller om buller.

Det är också en roman om gränser. Dell går över gränsen till Kanada, till en vuxenvärld befolkad av en samling mycket brokiga individer, skickligt tecknade av Ford. Det finns till ingen väg tillbaka. Dörren till ditt förflutna har stängs. Det liv du levt kan du inte komma tillbaka till och inte träffa de människor som betytt så mycket för dig.

Romanen är så skickligt konstruerad så att även om du vet vad som skall hända så bygger han upp en psykologisk spänning som ger ett bestämt men lågmält driv i berättelsen. Hans prosa är så klar, lätt och luftig. Med några lätta pennstreck har han ritat upp en scen, beskrivit en stad eller naturen. Orden är som stenar i en klar fjällbäck som slipats av under lång tid. Han kan konsten att få det att se så oerhört lätt ut. En utsökt prosa fint överförd till svenska av Nille Lindgren.

Det var länge sedan jag läste något som fångade mig så. Richard Ford är en oerhört skicklig författare som behärskar sitt instrument till fullo. För mig som läsare är det bara glida med och hänföras av ett möte med stor romankonst.

/Reviderad 200920

EN SVENSK KLASSIKER – HJALMAR SÖDERBERG: DOKTOR GLAS

Publicerat den av

Hjalmar Söderberg (1862-1941)
Doktor Glas
Utkom 1905
150 sidor
Bonniers

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris.”
Detta skriver Tyko Gabriel Glas i Söderbergs mästerliga roman Doktor Glas, en svart diamant i den svenska litteraturen, slipad, hård, vacker och med en obehaglig lyster.

Handlingen är väl känd. Doktor Glas räddar Helga Gregorius, som av misstag gift sig med den hemska prästen, genom att ta livet av honom med ett litet piller. Helga känner vämjelse över sin man och är kär i Klaus Recke, en trolös playboy. Romanen utspelar sig en sommar i Stockholm i början av seklet, från 12 juni till 20 september, och består av Glas dagbok.

Glas är en romantiker som vördar kärleken men som föraktar resultatet. Han glorifierar förälskelsen men ser med vämjelse på hur den övergår till en förnedrande tvåsamhet i äktenskapets form eller till ofrivilliga graviditeter med all den skam och misär som det innebär. Själv är han okysst och har bara varit nära en kvinna som han inte fick och det minnet lever kvar som en paradisbild.
Prästen Gregorius vanhelgar kärleken när han kräver sin ”äktenskapliga rätt”. Han förnedrar Helga, som Glas är förälskad i, och han förnedrar kärleken.

Glas letar efter en mening med sitt liv, en handling som kan bryta fin-de-siecle-apatin och visa hans viljestyrka och värde. Att mörda Gregorius blir den handling som kommer ge honom mening och ett sätt att hylla kärleken, trots att kärleken är riktad mot Recke och inte mot honom själv,

Söderberg fångar läsaren direkt. Vi får följa Glas tankar och filosofiska resonemang blandat med glimtar från hans läkarpraktik och hans sociala umgänge. Gradvis växer det fram en bild av en själ fylld av romantiska höga ideal, plågad av ensamhet och sexualskräck. Jag kände både en stark empati och en stark avsky för honom.

Det vore inte en roman av Söderberg om det inte finns det många fina etsningar över Stockholm, skimrande vackra bilder som han målar på sin utsökta prosa. En njutning att läsa.

Romanen skapade mycket debatt när den kom och Söderberg anklagades för att rättfärdiga både abort och mord. Det upprörde många att han åkte inte fast och han kände ingen ånger. Han blev bara mer ensam än han varit före mordet.

Det är fortfarande en roman som berör, ställer svåra frågor och den har inte förlorat något av sin fräschör. Så tag och läs en av de riktiga klassikerna i svensk 1900-tals litteratur. Du kommer inte att ångra dig!

/Reviderad 200821

glas