EN UNGERSK UPPTÄCKT – MAGDA SZABO: DÖRREN

Magda Szabó (1917-2007)
Dörren
”Az Ajtó”
Utgiven 1987
På svenska 2020
Översättning: Eva-Teresia Lundberg
och Maria Ortman
300 sidor
Nilsson förlag

En ungersk upptäckt. Det är vad Magda Szabó är för mig. En upptäckt som ger mersmak. På omslaget till hennes storartade roman Dörren citeras den amerikanska författaren Claire Messud. “Den har förändrat synen på mitt eget liv. Ett fullkomligt uppriktigt och nyansrikt verk.”
Jag vet inte om Messud hade läst Dörren när hon skrev Kvinnan på övervåningen som jag skrev om när den kom på svenska. Det är också en mycket stark roman om två kvinnor från olika delar av samhället som möts och vars relation leder till en katastrof.

Nilsson förlag har återigen hittat en mycket bra författare som de glädjer oss med. I höstas gav de ut Szabós roman Izas ballad, tidigare utgiven på svenska under titeln I all oskuld. Nu kommer Dörren som anses vara ett av hennes främsta verk.
Magda Szabó är en älskad författare i sitt hemland Ungern. Hennes verkslista är lång. Hennes mest populära bok Abigail blev också en mycket uppskattad tv-serie.
Szabó var gift med med författaren och översättaren Tibor Szobotka (1913-1982) som bla översatte James Joyce till ungerska.

Magda Szabó Foto: Petöfi Literary Museum

Jag drömmer sällan. När det händer brukar jag vakna med ett ryck, badande i svett. Så lägger jag mig ned igen, och medan jag väntar på att hjärtat ska lugna sig grubblar jag över nätternas obetvingade magi. Som barn och ung hade jag varken behagliga eller obehagliga drömmar; det är bara ålderdomen som om och om igen låter det förflutna välla mot mig: denna hårt packade fasa av avlagringar från förr, så skrämmande för att den är kompaktare och mer tragisk än någonting jag hade kunnat uppleva i verkligheten. För det som får mig att vakna har aldrig hänt. (sid. 5)

Så inleds romanen. Den som talar är romanens röst, den framgångsrika författaren. I en återkommande mardröm kan hon kan inte öppna dörren för att släppa in sjukvårdspersonalen som skall skall komma in till hennes sjukling.

Men skriver hon: En gång så öppnades en dörr för henne av en person som
inte ens skulle öppnat den om hustaket stod i lågor över henne. Jag var den enda med makt att rubba låset; hon som vred om nyckeln trodde mer på mig än på Gud och i det ödesdigra ögonblicket trodde jag också att jag var en gud
(sid 6.)
Den kvinnan var Emerentia, deras hushållerska under 20 år.
Hittills har jag levt modigt, och förhoppningsvis får jag dö på samma sätt, modigt och utan lögner men det förutsätter att jag säger det rakt ut: det var jag som dödade Emerentia. Det kan ingen ändra på: inte ens det faktum att jag inte alls ville förgöra henne, utan rädda henne. (sid. 7)

Berättelsen inleds med att författarinnan och hennes man har fått en större lägenhet. Hennes karriär som legat på is i tio år börjar ta fart. (Szabó själv var under en period stämplad som fiende till staten och fick inte ge ut sina böcker.) Hon vill ha hjälp med hushållet för att kunna koncentrera sig på sitt författarskap.
In i deras liv kommer Emerentia som bor i ett hus tvärs över gården. Det är en tjänstebostad som Emerentia har fått för att hon är vaktmästare och fixare i området. Emerentia, denna starka och intelligenta kvinna, accepterar att börja arbeta hos dem. Om hon inte hade uppskattat dem hade hon bara vänt dem ryggen. Hon vet sitt värde.

De första åren är deras relation mycket distanserad men det kommer att förändras av skäl som du själv får läsa dig till. Emerentia är en arbetshäst med järnfysik som sliter dygnet om och gör ett oerhört gott arbete. Men hon är en gåta.
Författaren blir mer och mer intresserad eller snarare besatt av denna kvinna med mycket stark integritet. Emerentia som inte vill ha någon hjälp men samtidigt hjälper alla, som föraktar alla med makt men samtidigt har en stor makt över alla hon möter, föraktar religion (författarinnan är djupt troende) men i sitt liv lever mer som en kristen än de flesta kristna.

Och hon är hemlighetsfull. Ingen får komma in i Emerentias hus. Dörren är låst. Hennes sociala liv, som är stort, sker på verandan utanför. Ingen, inte ens hennes brorson, den enda släkting hon har i livet, har varit där. Vad kan det vara hon gömmer? Hur ser hennes historia ut?

Romanen berättas helt utifrån författaren perspektiv. Det finns knappt någon dialog. Trots ett relativt brett persongalleri så är de i skymundan, även hennes man. Romanen är snarast som ett tätt kammarspel mellan två mycket olika individer som både älskar och hatar, hyllar och rackar ned på varandra, indragna i en lång envig. De helt beroende av varandra samtidigt som kriserna och brotten är många.

Det är som Messud skriver ett “uppriktigt och nyanserat” verk. Jag skall inte ge mig in på att försöka beskriva det mer i detalj. Jag hoppas istället på att jag kan få dig tillräckligt intresserad för att läsa boken. Som framgår av citaten är Szabó en mycket god stilist med en elegant prosa som borrar sig ned i djupen. Hon bygger skickligt upp karaktärerna och håller en stark psykologisk spänning vid liv hela boken igenom ända till det omtumlande slutet. Det finns ett sug i texten som är svårt att motstå. Det är helt enkelt en mycket bra roman.

Dörren blev kanske den sista översättningen för Maria Ortman, en av våra mest välrenommerade översättare. Hon hann aldrig avsluta den innan hon avled. Arbetet togs över av Eva-Teresia Lundberg. Tillsammans har de gjort, såvitt jag kan bedöma, ett mycket fint arbete.
När den översattes till franska vann romanen 2003 det prestigefyllda Prix Femina Etrangér.

Dörren har filmatiserats i regi av Istvan Szabó, som mig veterligen inte är släkt med författaren. Szabó är ett stort namn inom europeisk film och har bland annat regisserat mästerverket Mephisto efter en roman av Klaus Mann. Det får gå ett tag men sedan vill jag gärna se filmatiseringen.

Jag är oerhört imponerad av förläggaren Henrik Nilssons förmåga att hitta spännande författarskap. Jag har läst flera av förlagets böcker och lägsta nivån är mycket hög. Szabó hör till en av de finaste läsupplevelser förlaget givit mig.
Till min glädje har Henrik berättat att de även kommer att ge ut Abigail.

Låt oss hoppas att denna fina författare får många svenska läsare.

Tack för recensionsexemplaret.

VINNARE AV PREMIO BAGUTTA 1990 – FLEUR JAEGGY: TUKTANS LJUVA ÅR

Fleur Jaeggy (1940-)
Tuktans ljuva år
”I beati anni del castigo”
Utgiven 1989
På svenska 1994
Övers: Viveca Melander
109 sidor
Nilsson förlag

Fleur Jaeggy är ett okänt namn för mig. Men inte för Nilsson förlag som nu ger ut två tunna volymer. av henne. Dels en återutgivning den prisbelönta Tuktans ljuva år från 1989 och dels romanen Proleterka från 2003.
Jaeggy föddes i Zürich 1940 men skriver uteslutande på italienska. Hon har bott i Italien sedan många år tillbaka där hon har vunnit en mängd priser och är mycket ett aktat namn.

Romanen inleds med dessa rader:
När jag var fjorton år var jag elev på en internatskola i Appenzell. Det var trakter där Robert Walser tog många promenader när han var intagen på mentalsjukhus i Herisau, inte långt ifrån vår skola. Han dog i snön. Vi kände inte till författaren. Och inte heller vår litteraturlärarinna kände till honom. Ibland tänker jag att det skulle vara vackert att dö så där, efter en promenad, sjunka ned i en naturlig grav, i snön, i Appenzell, efter nästa 30 år på ett mentalsjukhus. (sid. 5)

Redan i första meningen, av denna självlysande svarta diamant till text, sätter Jaeggy tonen. En vacker och komprimerad prosa, en svartsyn och en svart humor, vuxenvärldens oförstående, den unga människans tankar om livet och fasa/fascination för döden.

Roman har självbiografiska drag. Jaeggy bodde själv på internatskolor i sin barndom. Och det är ingen rolig miljö. Den är vacker och perfekt på ytan. Tomheten och ensamheten hos barnen, som de välsituerade föräldrarna lämnar in på dessa fängelseliknande anstalter, är stor. Det är övergivna barn.

Denna kortroman skildrar mötet mellan berättaren och Frederique, en elev som kommer när berättaren bott på internatet ett par år. Hon fascineras av den svala, kontrollerade och begåvade Frederique som är både beläst och kan spela Beethoven på piano. Frederique avvisar henne först men vänskap eller någon form av kärlek uppstår. Men den är inte okomplicerad. På det slutna internatet skapas ett psykologiskt tryck, där makt, dominans och hierarkier både styr och förstör relationer. När sedan den vackra och lättjefulla Micheline kommer till skolan sätts en boll i rullning som gör att berättaren förlorar det som är det viktigaste i hennes liv.

Jag skall villigt erkänna att det är svårt att skriva om denna mycket vackra och täta text. Prosan är som slipade vassa knivar. Under ytan ligger hela tiden hotet, djupet och döden. Ofta drar den emot prosadikten. Den är ofta absurd. Vissa scener får mig att undra om det är en dröm eller en verklig händelse. Det är en text som går att läsas mer än en gång.

Fleur Jaeggy

Jaeggy är ingen insmickrande författare. Jag läste att hon var god vän med den store österrikiske författaren Thomas Bernhard. Jag kan tänka mig att de har mycket gemensamt i deras skoningslösa svartsyn.
Med kunskapen om deras vänskap kunde jag inte låta bli att tänka på Bernhards självbiografiska skildring av tiden han var inlagd på sjukhus för sin lungsjukdom. Också en svartsynt skildring av en stympad barndom.  (https://www.adlibris.com/se/bok/sjalvbiografierna-orsaken-kallaren-andhamtningen-kylan-ett-barn-9789186307882)

Med Fleur Jaeggy har Nilsson förlag åter visat vägen till ett spännande författarskap.
Tack för recensionsexemplaret.

NOBELPRISET 2015 – SVETLANA ALEKSIJEVITJ: KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikteSvetlana Aleksijevitj (1948-)
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Utgiven 1985
På svenska 2015
Övers: Kajsa Öberg Lindsten
447 sidor
Ersatz förlag

För ett par månader sedan återinträdde jag i den bokcirkel som jag var med att starta för ett par år sedan. Då gruppen decimerats slumpade det sig så att en annan bokcirkel ville gå ihop med oss vilket vi tackade ja till. Det var mao ett gäng nya ansikten som träffades för att prata om Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Men vi hade alla en sak gemensamt: vi var mycket tagna av boken.
Det har självfallet skrivit mycket om henne efter priset och jag har inte mycket att tillägga förutom att konstatera att det är en författare som alla borde läsa. VI var eniga om att det var en mästerlig bok, djupt påverkade av denna kör av röster som möter oss på boksidorna och de berättelser de förmedlar.
Prosan är enkel men samtidigt subtil. Trots att det är många röster så hör jag, inbillar jag mig, Aleksijevitjs röst.
Hon skildrar genom dessa röster ett infernaliskt krig från undersidan, lite på samma sätt som Peter Englund, men med en mycket större kör och med bara kvinnliga röster och erfarenheter.
Aleksijevitj skildrar euforin när kriget böjar, ja euforin. Det fanns en längtan att försvara landet stå upp för kommunismen, Josef Stalin och att offra allt för detta. Trots att både fäder och syskon omkommit så ville många kvinnor ut och kämpa. Endast 17-18 år gamla. Ett djupt fascinerade porträtt av en fanatism som idag påminner om den som finns inom Daesh (IS).

Det är starka, mycket starka sidor. Fyllda av mod, död, sjukdom, elände och ofattbara umbäranden, men ibland även ljusglimtar, humor, hopp och lite kärlek.

Aleksijevitj öppnar på ett lock när hon låter dessa kvinnor berätta historier som inte tidigare berättats. Det är storartat och väl värt ett nobelpris. Kriget har inget kvinnligt ansikte är en mycket lättläst bok som borde sätta  i händerna på alla unga människor att läsa och begrunda i en tid då kriget står närmre än det gjort på många är. Aleksijevitj är författare att storligen beundra och återvända till.

Tack till Ersatz förlag som vågat ge ut henne år efter år! Återigen visar det sig att det de små förlägen som vågar! Stöd dem genom att köpa deras böcker.

VINNARE AV NATIONAL BOOK AWARD 1980 – WILLIAM MAXWELL: HEJ DÅ, VI SES I MORRON – ROMAN

maxwell_hej_da_vi_ses_i_morron_omslag_inb

William Maxwell (1908-2000)
Hej då, vi ses i morron
”So Long, See You Tomorrow”
Utgiven 1980.
På svenska 1986
Översättning:
Staffan Holmgren
Antal sidor: 144
Modernista

William Maxwell? Vem är det? Jag trodde jag hade koll på de flesta stora författarna från USA. Inte att jag hade läst dem, men åtminstone kände till dem. Men William Maxwell var till för några veckor sedan ett okänt namn för mig. Det var när jag hörde den framstående irländske historiken Roy Foster prata om hans roman The Chateau i det utmärkta radioprogrammet A good read som jag först hörde hans namn (här kan du lyssna på det http://www.bbc.co.uk/programmes/b04ntvv5 )

Kort därefter ser jag att Modernista, detta fantastiska förlag, skall återutge Maxwells Hej då, Vi ses i morron. När jag sökte vidare läste jag att favoriter som Michael Ondaatje och Richard Ford höjde romanen till skyarna. Jag mailade Modernista omgående och frågade dem om ett exemplar.

William Maxwell är vad jag nu läst inte välkänd i sitt hemland heller. Inte som författare men däremot som en både ömsint och hårdhudad redaktör för den legendariska tidskrifter The New Yorker, som varje vecka har med en novell. En redaktör på The New Yorker och liknande tidskrifter har vad jag förstår en mycket större roll än vad vi läsare kanske först tror. Många stora namn har Maxwell arbetat med, Updike, Salinger, Nabokov, John Cheever m.fl. Hans egna, inte så omfattande, författarskap har kommit i skymundan.

Hej då vi ses i morron var det sista han skrev. Den kom ut när Maxwell var 72 år och belönades med National Book Award, det finaste litterära priset i Usa. Det en liten roman till omfånget. Engelsmännen har ett uttryck, novella, som väl fångar det.
Många av de som skrivit om boken berättar alldeles för mycket om vad som händer i boken. Det tänker jag låta dig upptäcka själv. Kort kan jag säga att kondenserad berättelse, en blandning av roman och memoar som ligger nära författarens eget liv. Det är en tragedi i 20-talets Illinois där en otrohetsaffär leder till ett mord. Huvudpersonen själv missar ett tillfälle att hjälpa sin vän som drabbats av katastrofen. Detta följer honom resten av livet. Nu sitter han och ser tillbaka på sitt liv.

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

Även om det är en tunn bok så finns det så mycket i den. Maxwell har slipat denna diamant många gånger. Det är historia om att växa upp på landsbygden, ensamhet förlust, minne, livsval. På köpet får vi en levande gestaltning av livet hos arrendebönderna i Lincoln, Illinois. En del av Usa:s historia som vi sällan ser

Detta är inte en bok en ung författare kunnat skriva. Den är resultatet av ett långt liv, där Maxwell genom sitt arbete med andra författare mejslat fram sitt egna skrivande. En tunn bok men med lång effekt. En bok som tål att läsas mer än en gång.

Tack återigen Modernista.

DEN STÄNDIGE NOBELPRISKANDIDATEN – ISMAIL KADARÉ: DRÖMMARNAS PALATS – ROMAN

Ismail Kadaré (1938-)
kadare_drommarnas_palats_omslag_inb_0
Drömmarnas palats
”Nëpunësi i pallatit të ëndrrave”
Översatt från franska av Agneta Rehder
Utgiven 1981
På svenska 1992/2014
192 sidor
Modernista förlag

Är det Nobelpriset i litteratur som gör att vi i en förlagsvärd dominerad av kokböcker och deckare ändå får en hel del intressant litteratur utgiven? Då är det självfallet de små förlagen jag tänker på, vars utgivning kännetecknas av ett häpnadsväckande mod.

Se scenen framför dig: Förläggaren pratar med den som är ansvarig för ekonomin på förlaget. Förläggaren säger. ”Jag har fått en bra idé. Det finns en albansk författare, 76 år gammal, som fått en mängd litterära priser. Han kanske lever ett par år till så vi kan få draghjälp av ett Nobelpris. Hans namn nämns ofta i de sammanhangen. Så jag föreslår att vi återutgiver, i vackra utgåvor, tre av hans böcker varav en är på 600 sidor och en skildring av det albanska samhället vintern 1961 då diktatorn Enver Hoxha byter banden med Sovjet och närmar sig Kina.” …. Knappast… Eller vad säger du?

Men det är just vad som hänt. Modernista har nu givit ut tre böcker av Ismael Kadaré. Drömmarnas palats, Krönika av sten och De hårda vintern.
Kadaré var den första som 2005 vann International Man Booker Award. 1992 fick han Prix mondial Cino Del Duca som senare givits både till Mario Vargas Llosa och Patrick Modiano.

Det var med viss förskräckelse jag öppnade paketet och fann att Modernista skickat alla tre böckerna till mig.
Eftersom jag inte visste så mycket om Kadaré var jag rationell och började med denna tunnaste boken, Drömmarnas palats. Det tog inte många sidor förrän jag var helt inne i en denna underbara roman som jag hoppas får många läsare.

Romanen utspelar sig i ett fiktivt land i det osmanska riket. Huvudperson är Mark-Alem. Han kommer från den berömda släkten Qyprili som varit med och styrt landet i sekler. Genom sin släktning Vesiren får han är arbete på Taraj Sabir, Drömpalatset.  Han tror det knappt själv, att han får ett arbete på den viktigaste myndigheten i riket. Taraj Sabir samlar in alla drömmar i hela riket för urval, analys och arkivering.

”I sömnens nattliga rike finns nämligen såväl mänsklighetens ljus som dess mörker, dess honung och dess gift, dess storhet och dess nöd. Allt som är oklart eller olycksbringande eller som kommer var det om några år eller århundraden dyker först upp i människans drömmar. Varje osund lidelse eller idé, varje landsplåga eller brott, varje uppror eller katastrof kastar nödvändigtvis sin skugga långt innan den visar sig i verkligheten” (sid 29)

Att drömmar spelar en stor roll i den ottomanska kulturen kanske har att göra med myten om att grundaren Osman 1299 drömde om ett träd som växte ut ur hans navel. Osmans ledare berättade för honom att det betydde han skulle komma att härska över ett stort imperium och hans söner och sonsöner skulle föra det vidare. Och så blev det.

Att arbeta på Drömpalatset  är med andra ord ett uppdrag av yttersta vikt för landets säkerhet och stabilitet. Mark-Alem närmar sig det med något som närmast liknar skräck. Han får inte göra fel.
Tabir Saraj visar sig var en dunkel arbetsplats fylld av gångar och okända rum, han kämpar förtvivlat med att förstå hur allt hänger ihop. Det är inte bara jag som under läsningen har påmints om Kafkas Processen eller Slottet. Mark-Alem är lika anonym som Kafkas ”K” och lika maktlös i att försöka förstå vad som händer honom. Jag får samma sugande känsla i magen när jag läser om Mark-Alem irrande i palatset gångar som när ”K” irrar runt i jakten på svar.

Till Mark-Alems förvåning så stiger han i graderna. Trots det kan han inte hindra katastrofen för sin familj. Han kan inte tyda alla  tecknen. Under resan gång så deformeras han av att arbete i en skuggvärld.

”Sedan han börjat arbeta på Drömpalatset var det en av de få ting som hade bevarat hela sin skönhet för honom medan världen i övrigt tyckte slocknad i hans ögon”. (Sid 148-149)

Ismail_Kadare Foto: Lars Haefner

Ismail Kadare Foto: Lars Haefner

Det är en mycket suggestiv dystopi som Kadaré skrivit. Mark-Alem är en ”man utan egenskaper”, som förs med i händelserna och registrerar dem. Hela världen är undanglidande, spöklik och människorna skuggor.

Det som gör romanen ännu mer spännande är alla de myter och berättelser ur den rika kulturen i området som Kadaré elegant väver in i texten. Det blir inte något folkloristiskt kitsch utan breddar romanen mot sagan. Det finns säkerligen många fler tolkningsnycklar för den som är mer bekant med området.

I sitt kunniga men lätt pretentiösa förord skriver Henrik C. Ehnbom att boken totalförbjöds kort efter den givits ut. Även om Kadaré var regimens gunstling och fick röra sig fritt så var han samtidigt en nagel i ögat (hans ställning är mycket omdebatterad).
Att denna dystopi skulle passera omärkt förbi var inget Kadaré själv trodde. Han beskrev boken själv som den ”modigaste” och ”litterärt sätt bästa”. ( sid 10).

I en tid då kalla kriget återvänt och USA:s paranoida fantasier har lett till NSA så får boken tyvärr en ökad aktualitet.Det är inte därför du skall läsa den utan för att det är mycket välskriven, sugande, spännande och lättläst roman av hög kvalitet.

Här kan du läsa en artikel I The New Yorker av den suveräne kritikern James Wood om några av Kadarés romaner

PAUL AUSTER: ATT UPPFINNA ENSAMHETEN – MEMOARER

Paul Auster (1947-)
Att uppfinna ensamheten
”The Invention of Solitude”
1982, 240 sidor Översättning av Aris Fioretos.

Efter att ha avslutat Illusionernas bok så var jag intresserad av att läsa mer Auster och kom att tänka på denna bok som jag läste ett par sidor i under en resa i Paris på 80-talet. Jag tyckte om det jag läste men fortsatte aldrig av någon anledning. Det är en lustig liten bok, Jag har beskrivet den som en memoar men det kan lika gärna stå roman eller essä. Den är undanglidande i formen.
Boken består av två delar. Den första ”Porträtt av en osynlig man” handlar om Austers far, Boken inleds med att han har avlidit och att Auster skall ta hand om det som finns kvar efter honom. Det är ett mycket fascinerande porträtt över en man som aldrig ”var där”, aldrig var hemma i sitt liv, aldrig närvarande i sitt liv eller i en relation, varken till sina barn eller till en vuxen.. Sonen försöker beskriva honom men han inser att projektet är omöjligt, det bara glider ut händerna på honom.

Om sin fars historia vet han inte mycket. Av en ren tillfällighet, som absolut inte skall avslöjas här, så får Auster höra den fascinerande historien om hans far och dennes familj. Det är spännande, gripande och mycket välskrivet.

Den andra delen av boken heter ”Minnets bok”. En meta-text där författaren A. skriver texten ”Minnets bok” som vi både läser och får ta del dess tillblivelse.
Att ”A” är Auster själv står klart då de flesta fakta om honom som nämns finns i hans biografi eller refererar till händelser i bokens första del.

 Nu har perspektivet vänt. Nu handlar det om A:s relation till sin son Daniel. Den texten bli en lång meditation över livet, döden, föräldraskap, litteratur, språket, rummet, ensamheten och slumpen. Teman som känns väl bekant för alla som läst Auster. Även denna del oerhört välskriven men jag måste tyvärr tillstå att en del av dessa essäistiska partier för mig sköt över målet. Jag kände att jag inte riktigt hängde mer i svängarna, det blev stundtals lite för abstrakt och obegripligt. Språkfilosofiska resonemang som känns igen från hans romaner, men de fångade mig inte i denna form. 

Detta är en tidig bok i Austers produktion och det är intressant att se hur de teman som ha barbetar där är de som fortfarande sysselsätter honom 30 år senare.

Så för alla som är intresserade av hans författarskap så är den bok självklart med på läslistan. För mig var behållningen den första delen av boken som verkligen höll mig fången.
Boken är fint översatt av Aris Fioretos

 

EN LOVANDE BÖRJAN – IAN RANKIN: KNOTS AND CROSSES

Ian Rankin:
Knots and Crosses
Utgiven 1987
180 sidor
Orion

Knots and Crosses är den första boken i Ian Rankins hyllade serie om Edinburgh-polisen John Rebus. För många år sedan läste jag Den hängande trädgården med stort nöje.

Rankin skrev att Knots and Crosses var en roman med litterära pretentioner, men ville skriva en bok som nådde fler läsare än mer seriös litteratur. Rankin ville uppdatera Mr Jekyll & Hyde, välkända skotska figurer. Boken skulle bestå av en god och en ond person som skulle spegla varandra. Rankin blev mycket förvånad när han insåg att kritiker och läsare ansåg att han skrivit en who-dunnit och en polisroman, inte psykologisk skildring.
Jag blev i min tur förvånad när jag läste det. För mig är detta en mycket typisk deckare med många av de figurer och klichéer vi är vana vid. Kommissarien med ett förflutet som han har svårt att hantera, frånskild med en dotter, dricker för mycket och har ett komplicerat förhållande till överordnade och kvinnor. Och som dessutom har en relation med en kollega vilket ställer till det.

Jag var på väg att ge upp i början, tyckte att det var på gränsen till banalt. Det märktes tydligt att detta var en första roman i genren. Men han skriver in sig i matchen. Allt eftersom boken skrider fram som blir hans kondenserade språk mer nyanserat och personerna blir mer intressanta.

Boken utspelar sig i Edinburghs bakgård där en mördare stryper småflickor. Polisen står helt utan spår. Rebus kom till polisen efter att ha fått lämna den militära elitstyrkan SAS. Det är en en traumatisk upplevelse han inte pratar om. Nu ser Rebus hur hans förflutna kommer ikapp honom och knyter ihop honom och hans familj med mördarens groteska brott.

Det är en effektivt berättad och ganska spännande historia som visar på en begåvning. Men den känns mest intressant som ett första steg att lära känna karaktären John Rebus.
Fortsättning följer.

/Reviderad 200229

 

EN SUVERÄN ROMAN OM ANDRA VÄRLDSKRIGET – HARRY MULISCH: ÖVERFALLET

Harry Mulisch (1927-2010)
Överfallet

”De Aanslag”
Utgiven1982
200 sidor
Övers: Ingrid Wikén Bonde

Harry Mulisch avled för ett par veckor sedan, 83 år gammal. Mulisch har under flera år nämnts som möjlig nobelpristagare. Jag köpte Överfallet våren 2003 för 5 kr då den kasserades från ett bibliotek här i Göteborg.

Från första sidan var jag fast i denna mästerliga berättelse. Anton Steenwijks hela familj utraderas  en kväll i januari 1945 i samband med att några motståndsmän mördar en polischef på deras gata. Denna händelse är förstås livsavgörande för Anton och påverkar hela livet framöver.

Vi får följa Anton under hans liv, genom studier, äktenskap och familjeliv fram till 1981 då han till slut får reda på vad som egentligen hände. Det som från början var en hemsk och fruktansvärd händelse där skuldbördan var självklar, växer under romanens gång fram till något mycket mer komplext och mångfacetterat. Ven är skyldig, vem är egentligen offer, vem är mest drabbad? Det finns inga självklara svar på den frågan.

Mulisch är en mycket skicklig författade som på en lätt genomskinlig prosa för läsaren varsamt framåt. Det första kapitlet skrivet så Anton var barn är mycket drabbande. Å andra sidan är hela boken det och det är bara att gå till närmaste bibliotek och låna den

Jag har inte läst många holländska författare. Maarten t`HaartJan Wolkers och Anna Enquist kommer fram i minnet. Enquists roman Hemligheten kan verkligen rekommenderas. Det var flera år sedan jag läste dem, men det var något i Överfallet som påminde om de andra författarna. I både stil och stämningar, de kändes ”holländska” för mig. Det kan troligen bero på att den tunga religiositeten, andra världskriget och den tyska ockupationen är outtömliga ämnen för de holländska 1900-tals författarna. 

Harry Mulisch skrev många böcker men det finns bara två till översatta. Siegfried, en roman om Hitlers barndom, och hans stora genombrott, Upptäckten av himlen, en bok som visst ”alla” i Holland läste.

Missa inte den pärla.

/Reviderad 200227

NOBELPRISET 2010 – MARIO VARGAS LLOSA: BERÄTTAREN

Mario Vargas Llosa (1936-):
Berättaren

”El Hablador”
Övers: Annika Ernstsson

Utgiven: 1987
240 sidor
Norstedts

När Mario Vargas Llosa fick Nobelpriset så blev jag positivt överraskad. Nog för att han nämnts i flera år, men jag trodde väl som många att han skulle bli förbigången.

Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för tio år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande, välskriven roman om diktatorn Trujillo, en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som räknas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte, mest fånig vad jag minns.

Nu plockade jag fram Berättaren som redan fanns hemma. Det är en märklig bok.
I början av romanen så möter vi författarens alter ego som är i Florens för att studera och skriva. På ett litet museum får han se foton från peruanska djungeln som kastar honom tillbaka i tiden och till vännen Saul Zuratas.  Saul en jude med ett stort födelsemärke över halva ansiktet, gick under smeknamnet Mascarito, Ansiktsmasken. Märket gjorde honom till en udda figur, ställde honom vid sidan av. Saul som studerade antropologi kommer under sina studieresor i kontakt med ett folkslag som heter Machigeungas. Detta folks öde griper honom och successivt så dras han längre och längre in i deras värld ända tills att helt försvunnit in i deras nästan förhistoriska värld. Han blir en berättare som går runt och för machiguengas myter och historier vidare. Ett öde som fascinerar författaren.

Boken är upplagd så att vartannat kapitel handlar om författarens vänskap med Saul och hans sökande både efter sin försvunne vän och efter kunskap om machiguengas.  De andra kapitlen består av machiguengas historier och myter, deras kosmologi som vi mot slutet förstår att det är Saul som berättar.
Jag fann dessa delar till viss del fascinerande men också lite svåra att förstå.
Jag var tvungen att läsa om vissa kapitel för att få grepp om deras komplexa värld. Samtidigt kan jag erkänna att jag efter ett tag tappade sugen och fann att det nästan blev ett tröttsamt malande av mytologiskt innehåll.

Det mest intressanta i boken är nog diskussionen om hur vi skall förhålla oss de olika stamsamhällen som finns runt om på jorden. Skall de integreras in i det västerländska sättet att leva eller skall de få leva i sin egen värld. Blir deras liv bättre om de får tillgång till det som vi har, men som samtidigt innebär att deras sätt att leva eroderas?

Tyvärr håller romanen inte ihop för mig och jag upplever den mer om en antropologisk text än som en roman. Dessutom blir Saul en något vagt tecknad figur som inte kan hålla upp romanen.
Denna bok bekräftade Vargas Llosas ojämnhet. Läs istället någon av de som jag nämnde ovan.

/Reviderad 200227