NOBELPRISET 2015 – SVETLANA ALEKSIJEVITJ: KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikteSvetlana Aleksijevitj (1948-)
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Utgiven 1985
På svenska 2015
Övers: Kajsa Öberg Lindsten
447 sidor
Ersatz förlag

För ett par månader sedan återinträdde jag i den bokcirkel som jag var med att starta för ett par år sedan. Då gruppen decimerats slumpade det sig så att en annan bokcirkel ville gå ihop med oss vilket vi tackade ja till. Det var mao ett gäng nya ansikten som träffades för att prata om Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Men vi hade alla en sak gemensamt: vi var mycket tagna av boken.
Det har självfallet skrivit mycket om henne efter priset och jag har inte mycket att tillägga förutom att konstatera att det är en författare som alla borde läsa. VI var eniga om att det var en mästerlig bok, djupt påverkade av denna kör av röster som möter oss på boksidorna och de berättelser de förmedlar.
Prosan är enkel men samtidigt subtil. Trots att det är många röster så hör jag, inbillar jag mig, Aleksijevitjs röst.
Hon skildrar genom dessa röster ett infernaliskt krig från undersidan, lite på samma sätt som Peter Englund, men med en mycket större kör och med bara kvinnliga röster och erfarenheter.
Aleksijevitj skildrar euforin när kriget böjar, ja euforin. Det fanns en längtan att försvara landet stå upp för kommunismen, Josef Stalin och att offra allt för detta. Trots att både fäder och syskon omkommit så ville många kvinnor ut och kämpa. Endast 17-18 år gamla. Ett djupt fascinerade porträtt av en fanatism som idag påminner om den som finns inom Daesh (IS).

Det är starka, mycket starka sidor. Fyllda av mod, död, sjukdom, elände och ofattbara umbäranden, men ibland även ljusglimtar, humor, hopp och lite kärlek.

Aleksijevitj öppnar på ett lock när hon låter dessa kvinnor berätta historier som inte tidigare berättats. Det är storartat och väl värt ett nobelpris. Kriget har inget kvinnligt ansikte är en mycket lättläst bok som borde sätta  i händerna på alla unga människor att läsa och begrunda i en tid då kriget står närmre än det gjort på många är. Aleksijevitj är författare att storligen beundra och återvända till.

Tack till Ersatz förlag som vågat ge ut henne år efter år! Återigen visar det sig att det de små förlägen som vågar! Stöd dem genom att köpa deras böcker.

Annonser

VINNARE AV NATIONAL BOOK AWARD 1980 – WILLIAM MAXWELL: HEJ DÅ, VI SES I MORRON – ROMAN

maxwell_hej_da_vi_ses_i_morron_omslag_inbWilliam Maxwell (1908-2000)
Hej då, vi ses i morron
”So Long, See You Tomorrow”
Utgiven 1980.
På svenska 1986
Översättning: 
Staffan Holmgren
Antal sidor: 144
Modernista

William Maxwell? Vem är det? Jag trodde jag hade koll på de flesta stora författarna från USA. Inte att jag hade läst dem, men åtminstone kände till dem. Men William Maxwell var till för några veckor sedan ett okänt namn för mig. Det var när jag hörde den framstående irländske historiken R. F. (Roy) Foster prata om hans roman The Chateau i det utmärkta radioprogrammet A good read som jag först hörde hans namn (här kan du lyssna på det http://www.bbc.co.uk/programmes/b04ntvv5 )

Kort därefter ser jag att Modernista, detta fantastiska förlag, skall återutge Maxwells Hej då, Vi ses i morron. När jag sökte vidare läste jag att favoriter som Michael Ondaatje och Richard Ford höjde romanen till skyarna. Jag mailade Modernista omgående och frågade dem om ett exemplar.

William Maxwell är vad jag nu läst inte välkänd i sitt hemland heller. Inte som författare men däremot som en både ömsint och hårdhudad redaktör för den legendariska tidskrifter The New Yorker, som varje vecka har med en novell. En redaktör på The New Yorker och liknande tidskrifter har vad jag förstår en mycket större roll än vad vi läsare kanske först tror.(Min gode vän Thomas har på skrivit fint på sin blogg om redaktörens omdiskuterade roll i Raymond Carvers författarskap. Rekommenderad läsning. Läs här.) Många stora namn har Maxwell arbetat med, Updike, Salinger, Nabokov, John Cheever m.fl. Hans egna, inte så omfattande, författarskap har kommit i skymundan.

Hej då vi ses i morron var det sista han skrev. Den kom ut när Maxwell var 72 år och belönades med National Book Award, det finaste litterära priset i Usa. Det en liten roman till omfånget. Engelsmännen har ett uttryck, novella, som väl fångar det.
Många av de som skrivit om boken berättar alldeles för mycket om vad som händer i boken. Det tänker jag låta dig upptäcka själv. Kort kan jag säga att kondenserad berättelse, en blandning av roman och memoar som ligger nära författarens eget liv. Det är en tragedi i 20-talets Illinois där en otrohetsaffär leder till ett mord. Huvudpersonen själv missar ett tillfälle att hjälpa sin vän som drabbats av katastrofen. Detta följer honom resten av livet. Nu sitter han och ser tillbaka på sitt liv.

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

Även om det är en tunn bok så finns det så mycket i den. Maxwell har slipat denna diamant många gånger. Det är historia om att växa upp på landsbygden, ensamhet förlust, minne, livsval. På köpet får vi en levande gestaltning av livet hos arrendebönderna i Lincoln, Illinois. En del av Usa:s historia som vi sällan ser

Detta är inte en bok en ung författare kunnat skriva. Den är resultatet av ett långt liv, där Maxwell genom sitt arbete med andra författare mejslat fram sitt egna skrivande. En tunn bok men med lång effekt. En bok som tål att läsas mer än en gång.

Tack återigen Modernista.

DEN STÄNDIGE NOBELPRISKANDIDATEN – ISMAIL KADARÉ: DRÖMMARNAS PALATS – ROMAN

Ismail Kadaré (1938-)
kadare_drommarnas_palats_omslag_inb_0
Drömmarnas palats
”Nëpunësi i pallatit të ëndrrave”
Översatt från franska av Agneta Rehder
Utgiven 1981
På svenska 1992/2014
192 sidor
Modernista förlag

Är det Nobelpriset i litteratur som gör att vi i en förlagsvärd dominerad av kokböcker och deckare ändå får en hel del intressant litteratur utgiven? Då är det självfallet de små förlagen jag tänker på, vars utgivning kännetecknas av ett häpnadsväckande mod.

Se scenen framför dig: Förläggaren pratar med den som är ansvarig för ekonomin på förlaget. Förläggaren säger. ”Jag har fått en bra idé. Det finns en albansk författare, 76 år gammal, som fått en mängd litterära priser. Han kanske lever ett par år till så vi kan få draghjälp av ett Nobelpris. Hans namn nämns ofta i de sammanhangen. Så jag föreslår att vi återutgiver, i vackra utgåvor, tre av hans böcker varav en är på 600 sidor och en skildring av det albanska samhället vintern 1961 då diktatorn Enver Hoxha byter banden med Sovjet och närmar sig Kina.” …. Knappast… Eller vad säger du?

Men det är just vad som hänt. Modernista har nu givit ut tre böcker av Ismael Kadaré. Drömmarnas palats, Krönika av sten och De hårda vintern.
Kadaré var den första som 2005 vann International Man Booker Award som även tilldelats Alice Munro. 1992 fick han Prix mondial Cino Del Duca som senare givits både till Vargas Llosa och Modiano. Det är en mao en uppburen författare.

Det var med viss förskräckelse jag öppnade paketet och fann att Modernista skickat alla tre böckerna till mig. Hur mycket tid tror de en bokbloggare har för en författare…=:)
Eftersom jag inte visste så mycket om Kadaré var jag rationell och började med denna tunnaste boken, Drömmarnas palats. Det tog inte många sidor förrän jag var helt inne i en denna underbara roman som jag hoppas får många läsare.

Romanen utspelar sig i ett fiktivt land i det osmanska riket. Huvudperson är Mark-Alem. Han kommer från den berömda släkten Qyprili som varit med och styrt landet i sekler. Genom sin släktning Vesiren får han är arbete på Taraj Sabir, Drömpalatset.  Han tror det knappt själv, att han får ett arbete på den viktigaste myndigheten i riket. Taraj Sabir samlar in alla drömmar i hela riket för urval, analys och arkivering.

”I sömnens nattliga rike finns nämligen såväl mänsklighetens ljus som dess mörker, dess honung och dess gift, dess storhet och dess nöd. Allt som är oklart eller olycksbringande eller som kommer var det om några år eller århundraden dyker först upp i människans drömmar. Varje osund lidelse eller idé, varje landsplåga eller brott, varje uppror eller katastrof kastar nödvändigtvis sin skugga långt innan den visar sig i verkligheten” (sid 29)

Att drömmar spelar en stor roll i den ottomanska kulturen kanske har att göra med myten om att grundaren Osman 1299 drömde om ett träd som växte ut ur hans navel. Osmans ledare berättade för honom att det betydde han skulle komma att härska över ett stort imperium och hans söner och sonsöner skulle föra det vidare. Och så blev det.

Att arbeta på Drömpalatset  är med andra ord ett uppdrag av yttersta vikt för landets säkerhet och stabilitet. Mark-Alem närmar sig det med något som närmast liknar skräck. Han får inte göra fel.
Tabir Saraj visar sig var en dunkel arbetsplats fylld av gångar och okända rum, han kämpar förtvivlat med att förstå hur allt hänger ihop. Det är inte bara jag som under läsningen har påmints om Kafkas Processen eller Slottet. Mark-Alem är lika anonym som Kafkas ”K” och lika maktlös i att försöka förstå vad som händer honom. Jag får samma sugande känsla i magen när jag läser om Mark-Alem irrande i palatset gångar som när ”K” irrar runt i jakten på svar.

Till Mark-Alems förvåning så stiger han i graderna. Trots det kan han inte hindra katastrofen för sin familj. Han kan inte tyda alla  tecknen. Under resan gång så deformeras han av att arbete i en skuggvärld.

”Sedan han börjat arbeta på Drömpalatset var det en av de få ting som hade bevarat hela sin skönhet för honom medan världen i övrigt tyckte slocknad i hans ögon”. (Sid 148-149)

Ismail_Kadare Foto: Lars Haefner

Ismail Kadare Foto: Lars Haefner

Det är en mycket suggestiv dystopi som Kadaré skrivit. Mark-Alem är en ”man utan egenskaper”, som förs med i händelserna och registrerar dem. Hela världen är undanglidande, spöklik och människorna skuggor.

Det som gör romanen ännu mer spännande är alla de myter och berättelser ur den rika kulturen i området som Kadaré elegant väver in i texten. Det blir inte något folkloristiskt kitsch utan breddar romanen mot sagan. Det finns säkerligen många fler tolkningsnycklar för den som är mer bekant med området.

I sitt kunniga men lätt pretentiösa förord skriver Henrik C. Ehnbom att boken totalförbjöds kort efter den givits ut. Även om Kadaré var regimens gunstling och fick röra sig fritt så var han samtidigt en nagel i ögat (hans ställning är mycket omdebatterad).
Att denna dystopi skulle passera omärkt förbi var inget Kadaré själv trodde. Han beskrev boken själv som den ”modigaste” och ”litterärt sätt bästa”. ( sid 10).

I en tid då kalla kriget återvänt och USA:s paranoida fantasier har lett till NSA så får boken tyvärr en ökad aktualitet.Det är inte därför du skall läsa den utan för att det är mycket välskriven, sugande, spännande och lättläst roman av hög kvalitet.

Här kan du läsa en artikel I The New Yorker av den suveräne kritikern James Wood om några av Kadarés romaner.

Jag har redan börjat på nästa roman av honom!

PAUL AUSTER: ATT UPPFINNA ENSAMHETEN – MEMOARER

Paul Auster (1947-)
Att uppfinna ensamheten
”The Invention of Solitude”
1982, 240 sidor Översättning av Aris Fioretos.

Efter att ha avslutat Illusionernas bok så var jag intresserad av att läsa mer Auster och kom att tänka på denna bok som jag läste ett par sidor i under en resa i Paris på 80-talet. Jag tyckte om det jag läste men fortsatte aldrig av någon anledning. Det är en lustig liten bok, Jag har beskrivet den som en memoar men det kan lika gärna stå roman eller essä. Den är undanglidande i formen.
Boken består av två delar. Den första ”Porträtt av en osynlig man” handlar om Austers far, Boken inleds med att han har avlidit och att Auster skall ta hand om det som finns kvar efter honom. Det är ett mycket fascinerande porträtt över en man som aldrig ”var där”, aldrig var hemma i sitt liv, aldrig närvarande i sitt liv eller i en relation, varken till sina barn eller till en vuxen.. Sonen försöker beskriva honom men han inser att projektet är omöjligt, det bara glider ut händerna på honom.

Om sin fars historia vet han inte mycket. Av en ren tillfällighet, som absolut inte skall avslöjas här, så får Auster höra den fascinerande historien om hans far och dennes familj. Det är spännande, gripande och mycket välskrivet.

Den andra delen av boken heter ”Minnets bok”. En meta-text där författaren A. skriver texten ”Minnets bok” som vi både läser och får ta del dess tillblivelse.
Att ”A” är Auster själv står klart då de flesta fakta om honom som nämns finns i hans biografi eller refererar till händelser i bokens första del.

 Nu har perspektivet vänt. Nu handlar det om A:s relation till sin son Daniel. Den texten bli en lång meditation över livet, döden, föräldraskap, litteratur, språket, rummet, ensamheten och slumpen. Teman som känns väl bekant för alla som läst Auster. Även denna del oerhört välskriven men jag måste tyvärr tillstå att en del av dessa essäistiska partier för mig sköt över målet. Jag kände att jag inte riktigt hängde mer i svängarna, det blev stundtals lite för abstrakt och obegripligt. Språkfilosofiska resonemang som känns igen från hans romaner, men de fångade mig inte i denna form. 

Detta är en tidig bok i Austers produktion och det är intressant att se hur de teman som ha barbetar där är de som fortfarande sysselsätter honom 30 år senare.

Så för alla som är intresserade av hans författarskap så är den bok självklart med på läslistan. För mig var behållningen den första delen av boken som verkligen höll mig fången.
Boken är fint översatt av Aris Fioretos

 

VILSE I CENTRALEUROPA – DANIEL HJORT: KAKAFONI – ESSÄER

Detta är en bok jag borde tycka om! Jag är mycket intresserad av Centraleuropa och dess litteratur, historia och kultur. Jag tycker om att läsa essäer och jag är nyfiken på nya saker.
En mycket entusiastisk recension i DN av Gabriella Håkansson av hans senaste samling fick mig att plocka ned ett tidigare alster som stått oläst länge.
Det böjar bra med en kortare essä om kurorter i Centraleuropa. Jag lär mig en del om Goethe och Kafka. Han går vidare med en lång och fin essä om Rilkes vänskap med Sidoné Nadherny von Borutin.

Men allteftersom jag läste vidare så blev jag mer och mer uttråkad. Hjorts kunskap är utan tvivel enorm, ett enmans-univeristet. men han vill packa in så mycket i essäerna att de bågnar under trycket. Det går för fort. Jag upplevde allt oftare att karakteristiken av människorna blev ganska flack, genomgången av litterära verk blev platta redovisningar som inte tillförde så mycket och de historiska analyserna tunna.
Han är ingen oäven skribent men stilen påminner ibland om tidningarnas kåserisidor.
Jag tappade helt enkelt lusten efter 150 sidor.

Jag började på denna bok under senvåren, gjorde försök att ta upp den igen. Jag märkte att min koncentration började flacka ganska omgående så då fick det vara nog.
Det finns så många andra olästa böcker,

Det skall dock nämnas att boken innehåller fina illustrationer av Henrik Tikkanen.

Daniel Hjort: Kakafoni
Utgiven: 1984
260 sidor

EN LOVANDE BÖRJAN – IAN RANKIN: KNOTS AND CROSSES – DECKARE

Knots and Crosses är den första boken i Rankins hyllade serie om Edinburgh-polisen John Rebus. Jag läste för många år sedan under en juldag Den hängande trädgården med stort nöje.  Nu var jag  sugen på en deckare och lyfte ned denna volym med hans tre första som stått i bokhyllan och samlat damm i många år.

Rankin skrev före denna bok en roman med litterära pretentioner. I förordet skriver Rankin att han nu ville skriva en bok som nådde fler läsare. Rankin ville uppdatera Mr Jekyll & Hyde, välkända skotska figurer. Boken skulle bestå av en god och en ond person som skulle spegla varandra. Rankin blev mycket förvånad när han insåg att kritiker och läsare ansåg att han skrivit en who-dunnit och en polisroman, inte psykologisk skildring.
Jag blev ännu mer förvånad när jag läste det. För för mig är detta en mycket typisk deckare med många av de figurer och klichéer vi är vana vid. Kommisarien med ett förflutet som han har svårt att hantera, frånskild med en dotter, dricker för mycket, ett komplicerat förhållande till överordnade och kvinnor. Och som dessutom har en relation med en kollega vilket ställer till det när han blandar arbete och fritid.

Jag var på väg att ge upp i början, tyckte att det var på gränsen till banalt. Det märktes tydligt att detta var en första roman i genren. Men han skriver in sig i matchen. Allt eftersom boken skrider fram som blir hans kondenserade  språk mer nyanserat och personerna blir mer intressanta.

Boken utspelar sig i Edinburghs bakgård där en mördare stryper småflickor. Polisen står helt utan spår. Rebus, som kom till polisen efter att ha fått lämna den militära elitstyrkan SAS,  en traumatisk upplevelse ha inte pratar om, ser hur hans förflutna  kommer ikapp honom och  knyter ihop honom och hans familj med mördarens groteska brott.

Det är en effektivt berättad och ganska spännande historia som visar på en begåvning.  Men den känns mest intressant som ett första steg att lära känna karaktären John Rebus.

Ian Rankin:
Knots and Crosses
Utgiven 1987
180 sidor

EN SUVERÄN ROMAN OM ANDRA VÄRLDSKRIGET – HARRY MULISCH: ÖVERFALLET – ROMAN

Harry Mulisch (1927-2010)
Överfallet

”De Aanslag”
Utkom 1982
200 sidor
Övers: Ingrid Wikén Bonde

Harry Mulisch avled för ett par veckor sedan, 83 år gammal. Han har under flera år nämnts som möjlig nobelpristagare. Jag köpte Överfallet våren 2003 för 5 kr då den kasserades från ett bibliotek här i Göteborg! Häromveckan nämnde en kamrat att han var en mycket bra författare, även om hon inte läst denna bok. Jag hade haft lite funderingar på att läsa den då mitt intresse för andra världskriget kommit åter.

Från första sidan var jag fast i denna mästerliga berättelse. Anton Steenwijks hela familj utraderas  en kväll i januari 1945 i samband med att några motståndsmän mördar en polischef på deras gata. Denna händelse är förstås livsavgörande för Anton och påverkar hela livet framöver.
Vi får följa honom under hans liv, genom studier, äktenskap och familjeliv fram till 1981 då han till slut får reda på vad som egentligen hände. Det som från början var en hemsk  och fruktansvärd händelse där skuldbördan var självklar, växer under romanens gång fram till något mycket mer komplext och mångfacetterat. Ven är skyldig, vem är egentligen offer, vem är mest drabbad? Det finns inga självklarar svar på den frågan.

Mulisch är en mycket skicklig författade som på en lätt genomskinlig prosa  för läsaren varsamt framåt. Det första kapitlet skrivet så Anton var barn är mycket drabbande. Å andra sidan är hela boken det så det är bara att gå till närmaste bibliotek och låna den

Jag har inte läst många holländska romaner. Några av Maarten t`Haart, en Jan Wolkers och en Anna Enquist. Hennes roman Hemligheten kan verkligen rekommenderas. Det var flera år sedan jag läste dessa romaner, men det var något i denna bok som påminde om de förra. I både stil och stämningar, de kändes ”holländska” för mig. Det kan troligen bero på att andra världskriget och den tyska ockupationen är ett outtömligt ämne för de holländska 1900-tals författarna. Eller så är det något annat som jag inte kan sätta fingrarna på.

Harry Mulisch skrev många böcker men det finns bara två till översatta. Siegfried, en roman om Hitlers barndom,  och hans stora genombrott, Upptäckten av himlen, en bok som visst ”alla” i Holland läste.
Här är en intervju som Svenska Dagbladet publicerade 2004.

Missa inte den pärla.

NOBELPRISET 2010 – INTE EN AV MARIOS BÄTTRE – MARIO VARGAS LLOSA: BERÄTTAREN – ROMAN

Mario Vargas Llosa (1936-):
Berättaren

”El Hablador”
Övers: Annika Ernstsson

Utgiven: 1987
240 sidor

När Vargas Llosa fick Nobelpriset så blev jag positivt överraskad. Nog för att han nämnts i flera år, men jag trodde väl som många att han skulle bli förbigången. Det var roligt för det är en författare som jag läst. Dessutom har jag ett par olästa böcker av honom i hyllan så jag behövde inte jaga efter en bok samma dag som priset utannonseras vilket jag ofta gör.
Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för 10 år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande, välskriven roman om diktatorn Trujillo, en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som rankas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte, mest fånig vad jag minns.

Nu plockade jag fram Berättaren som var en av de tunnare jag hade i hyllan vilket passade mig just nu. Det är en märklig bok.
I början av romanen så möter vi författarens alter ego som är i Florens för att studera och skriva. På ett litet museum får han se foton från peruanska djungeln som kastar honom tillbaka i tiden och till vännen Saul Zuratas.  Saul en jude med ett stort födelsemärke över halva ansiktet, gick under smeknamnet Mascarito, Ansiktmasken. Märket gjorde honom till en udda figur, ställde honom vid sidan av. Saul som studerade antropologi kommer  under sina studieresor i kontakt med  ett folkslag som heter Machigeungas. Detta folks öde griper honom och successivt så dras han längre och längre in i deras värld ända tills att helt försvunnit in i deras nästan förhistoriska värld. Han blir en berättare som går runt och för machiguengas myter och historier vidare. Ett öde som fascinerar författaren.
Boken är upplagd så att varannat kapitel handlar om författarens vänskap med Saul och hans sökande både efter sin försvunne vän och efter  kunskap om machiguengas.  De andra kapitlen består av machiguengas historier och myter, deras kosmologi som vi mot slutet förstår att det är Saul som berättar. Jag vet inte hur mycket av detta som speglar deras faktiska myter och trossystem och hur mycket Vargas Llosa fabulerat.
Jag fann dessa delar till viss del fascinerande men också lite svåra att förstå stundtals.
Jag var tvungen att läsa om vissa kapitel för att få grepp om deras komplexa värld. Samtidigt kan jag erkänna att jag efter ett tag tappade sugen och fann att det nästan blev ett malande av mytologiskt innehåll. Det blev tröttande.

Det mest intressanta i boken är nog diskussionen om hur vi skall förhålla oss de olika stamsamhällen som finns runt om på jorden. Skall de integreras in i det västerländska sättet att leva eller skall de få leva i sin egen värld. Blir deras liv bättre om de får tillgång till det som vi har, men som samtidigt innebär att deras sätt att leva eroderas.

Tyvärr kan jag inte säga att jag uppskattade denna roman. Den håller inte ihop för mig och jag upplever den mer om en antropologisk text än som en roman. Dessutom blir Saul en något vagt tecknad figur som inte kan hålla upp romanen. Denna bok bekräftade Vargas Llosas ojämnhet. Läs istället någon av de som jag nämnde ovan.