Antonio Lobo Antunes (1942-)
Tårkommissionen
”Comissäo des lagrimas”
Utgiven 2011
På svenska 2015
Översättning: Örjan Sjögren
330 sidor
Forum
Recensionsexemplar

Kan man har en favoritförfattare som man knappast läser några böcker av? Ja, det kan man. Antonio Lobo Antunes är det för mig. Denna ständigt nobelpristippade portugis, som vunnit mängder av priser bl.a. Camoespriset ,som ges till de främsta portugisiskspråkiga författarna, är en sådan. Jag upptäckte honom på mitten av 90-talet via lyriska recensioner i svenska tidningar. 1997 läste jag Tingens Naturliga ordning. Några år senare tegelstenen Fado Alexandrino och ytterligare några år senare hans första De förrådda.
Jag fångades av Antunes musikaliska stil, hans driv och poesin i hans språk. Visst det var svårläst men helt fascinerande. Jag fick vara koncentrerad men hängde ändå med i svängarna när han mitt i en mening kunde byta berättare, tid och rum. Jag har ständigt velat läsa mer men också vetat att det är så krävande. Jag måste ha tiden och engagemanget. Alla som läst William Faulkner eller Claude Simon som jag tycker påminner om honom vet jag talar om. Jobbigt men belöningen är stor. Men också skälet till att jag inte återkommer till honom ofta.

Jag är helt fascinerad över att Forum kontinuerligt ger ut honom, det kan inte var några lättsålda böcker. Det är kanske ett eventuellt Nobelpris som hägrar! På svenska finns tretton av denne mycket produktive författares romaner. Nu senast kom Tårkommissionen som Forum vänligen skickade mig när jag bad dem.

Det var med spänning jag åter gav mig in i hans värld. Alla som vet något om Antunes vet att han är läkare/psykiater och tjänstgjorde nere i Angola när portugiserna var där och krigade. Denna traumatiska upplevelse har påverkat honom och hans författarskap djupt. Tårkommissionen utspelar sig till stor del där.

Romanens berättare Cristina sitter på ett mentalsjukhus och minns. Det är genom hennes fragmentariska ord som vi får oss det lilla som finns av berättelse. Hon var fem år när familjen tvingades lämnade Angola men det har etsats sig fast. Mamman vit dansös/prostituerad och pappan, om han nu är det, en svart präst som blir medlem i terroristmilisen Tårkommissionen som torterar och mördar.

Att tala om handling i denna roman är svårt. Genom de berättelser bilder, fragment som Cristina, mamman eller pappen ger oss ser vi en familj i upplösning, ett land i förödelse, misär, rasism, tortyr och övergrepp. Vi dras ned i en virvelvind av språkliga bilder. Å ena sidan så behöver man läsa långsamt för att inte tappa bort sig helt å andra sidan så finns flödet och drivet i hans språk som gör det är lätt att ryckas med. Detta är verkligen krävande läsning. Jag kände ofta att det snarare var modernistiska dikter jag läste, som ibland var dunkla, ja nästan obegripliga. Och jag blev förvånad var det så här att läsa Antunes?

När jag efter avslutad läsning gick tillbaka till de romaner jag tidigare läst ser jag att stilen är likartad men inte alls lika komprimerad och hetsig. Det fanns något som liknar romanprosa. Det gör det inte i så ofta Tårkommissionen, vilket gjorde att jag till slut tappade den. Det är som Antunes kokat ned sin stil ytterligare, det är svårt att veta vem som pratar, vad som refereras till, även om vissa uttryck och metaforer återkommer. Det kändes som att han i vissa fall kunde byta plats på vissa kapitel och jag hade inte märkt något för det var mer tillstånd som skildrades än att det fanns en berättelse att följa.

Lobo Antunes är en på många sätt gudabenådad författare och språklig trollkonstnär men i den har boken har skruvat åt det ett steg för långt för mig. Vår eminente översättare från portugisiska Örjan Sjögren måste haft ett mycket mastigt pensum med denna bok.

Antonio Lobo Antunes

Jag vill dock inte avråda någon från att läsa denne fascinerande författare men kanske inte att börja inte här. Varför inte med den tunna och utmärkta romanen ”De förrådda” och gå vidare om det tycker om det. För här finns mycket att upptäcka.

/Reviderad 200918