NOMINERAD TILL INTERNATIONAL MAN BOOKER AWARD 2017 – AMOS OZ: JUDAS

Amos Oz (1939-):
Judas
”HaBesora al pi Jehuda Ish Kariot”
Översatt från Nicholas Langes
engelska översättning av Rose-Marie Nielsen

Utgiven 2014
På svenska 2017
320 sidor
Bonniers

Tänk om det är tvärtom? Tänk om det är Judas, den föraktade svikaren med sina silverpenningar, förrädaren, som är den som vi skall tacka för att kristendomen finns.
Eller tänk om det är så att Shealtiel Abrabanel (en fiktiv person i romanen) hade rätt. Judarna skall inte ha en egen stad som David Ben-Gurion hans vän och senare motståndare, förespråkade och lyckades skapa. Abrabanel som tyckte alla nationsgränser är av ondo och att det finns möjligheter till en fredlig samexistens mellan judar och araber. Abrabanel som sparkades ut ur Judiska världskongressen som en förrädare när han ventilerade sina åsikter.
Amos Oz har skrivit en vacker och vindlande idéroman om det som verkar vara en olöslig konflikt. Det är också en roman om kärlek och åtrå.

Romanen inleds med att den unge Shmuel Ash, en vinddriven existens med astma, krulligt hår, förstorat hjärta och lätt till tårar, lämnas av sin fästmö för en torrboll till hydrolog. Samtidigt går hans far som finansierat han studier i konkurs.
Shmuel håller på med, eller snarare försöker komma igång med, en uppsats om judiska aspekter på Judas, ser sin försörjning försvinna. På en anslagstavla ser att det finns ett arbete hos en äldre man. Arbetet innebär att konversera lärdomsgiganten Gershom Wald. Fri bostad och mat ingår. Ett erbjudande som passar Shmuel som handen i handsken. Schmuel söker och får det. I bostaden finns även den vackra, mystiska och undanglidande Atalia, dotter till Abrabanel, som varit gift med Gershoms son. Sonen mördades i kriget mellan israeler och palestinier.

Romanen utspelar sig till stor del i det huset, som känns nästan som ett hus i en saga. Samtalen mellan Shmuel och Gershom slingar sig fram, parallellt med att Schmuls åtrå och förälskelse i den mystiska och vacka Atalia växer. Det låter inte som en bladvändare, men det är det. Oz lyckas bygga upp en spänning både i resonemangen och i relationerna mellan romanfigurerna som gör det svårt att lägga ifrån sig boken när man avslutat ett av de föredömligt korta kapitlen.

Oz prosa är mycket vacker. Han tecknar ett svunnet Jerusalem från slutet av 50-talet. Karaktärerna är mångfacetterade, udda men fullt trovärdiga. Oz blick på sina karaktärer är fyllda av värme, ömhet och en lättsam humor. De historiska och filosofiska resonemangen mycket intressanta att följa, även för en teologiskt osofistikerad person som jag. Oz kamp för fred i Mellanöstern ligger under och bultar i texten hela tiden.

Judas var nominerad till ett av de stora litterära prisen International Man Booker Award. Det var med i slutomgången, men priset gick till Israels andra stora gigant David Grossman för En häst går in på en bar.
https://www.theguardian.com/books/gallery/2017/apr/21/man-booker-international-prize-2017-the-shortlist-in-pictures

Vi läste boken i min bokcirkel och alla deltagarna som undkommit förkylningar och influensa och dök upp tyckte mycket om boken!
Detta var min första kontakt med Amos Oz. Men inte min sista. Romanen som skall vara hans mästerverk. Berättelse Om Kärlek Och Mörker har länge stått och väntat på mig i hyllan. En dag kommer jag dit. Det ser jag fram emot.
Vem vet Rose-Marie Nielsen kanske snart får dra på sig Nobelpris-klänningen igen!

Annonser

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN LITTERÄRA HIMLEN – EKA KURNIAWAN: SKÖNHET ÄR ETT SÅR

Eka Kurniawan (1975-)
Skönhet är ett sår
”Cantik Itu Luka”
Utgiven 2002
På svenska 2017
Översättning: Stefan Danerek
530 sidor
Nilsson förlag

När jag hörde att Nilsson förlag skulle ge ut en indonesisk författare höjde jag på ögonbrynen. Hur hittar de alla dessa författare? När jag googlat lite var jag mindre förvånad. Eka Kurniawan är en stjärna är i rakt stigande. Skönhet är ett sår var nominerad till prestigefyllda International Man Booker Award 2006 som till slut Hang Kang vann för Vegetarianen. Jag blev mycket nyfiken och frågade förlaget om ett ex som de vänligen skickade till mig.

Indonesien är ett land som för mig är i princip okänt. Men det är ett gigantiskt land på många sätt. Jag citerar Wikipedia ”Indonesien består av över 13 000 öar och 33 provinser. Med över 252 miljoner invånare är det världens fjärde folkrikaste land och har världens största muslimska befolkning.”
Jag har nu läst att de ha en stark muntlig tradition men att antalet erkända författare från regionen inte är stort till antalet. Den enda indonesiska författare jag kände till före Kurniawan är Pramoedya Ananta Toer (1925–2006) som var en ständig nobelpriskandidat fram till sin död.

Eka Kurniawan föddes 1975 i västra Indonesien. Har ett förflutet som journalist. Han skriver romaner noveller, filmmanus, essäer och bloggar. Han är hyllad som den största författaren som kommit efter Toer. Att Kurniawan är sprungen ur muntlig tradition är något som verkligen märks i han sätt att berätta sin historia.
Tre av hans böcker finns översatta till engelska. Skönhet är ett sår blev hans stora internationella genombrott och det är inte svårt att förstå varför.

På omslaget till romanen citerar förlaget New York Review of Books: ”Kurniawan är på många sätt en litterär arvtagare till Günter Grass, Gabriel Garcia Marquez och Salman Rushdie.” Det är stora ord men jag tycker det finns täckning för det. Det var i och för sig länge sedan jag läste dessa giganter men under läsningen påmindes jag ofta om dem. Skönhet är ett sår är likt några av deras romaner tegelstenar som kopplar stora grepp om det land och den tid boken utspelar sig i. Det är en myllrande berättelse, fylld av karaktärer och utvikningar. Romanen ligger hela tiden nära sagan och myten. Fantastiska och i en normal värld obegripliga saker kan hända och händer. Allt detta påminner mig de tre stora!

I den fiktiva staden Halimunda reser sig Dewi Ayu upp ur graven efter att ha varit död i 21 år. Dewi var Halimundas mest berömda prostituerade, känd för sin skönhet. Hon valde att dö efter att först ha fött 3 oerhört vackra döttrar, vars pappor hon inte hade en aning vilka det är. Deras skönhet har ställt till det för dem och de har på olika sätt försvunnit ut ur hennes liv. Nu har hon till sin sorg blivit gravid igen och vill ha en riktigt ful dotter. En dotter som inte skulle få de problem som vackra flickor får. Hon fick sin önskan uppfylld:
”Hon var till exempel inte säker på att bebisens näsa verkligen var en näsa, eftersom den påminde mer om ett eluttag än de näsor hon sett sedan barnsben: munnen såg mer ut som myntinkastet på en spargris och öronen liknade ett par grythandtag.” (sid 26)
Dewi så deprimerad att hon vägrar titta på henne när hon fötts. Bestämmer sig dock att ge henne ett namn ”Skönhet”. Därefter dör hon. Nu är hon åter, 21 år senare och denna vindlande berättelse drar igång.

Jag skall inte försöka återge mer av handlingen i denna oerhört rika roman. Berättelsen om Dewi Ayus familjs öden och äventyr är på många sätt en underhållande och uppsluppen berättelse fylld av sagans mystik. Det är också en mycket brutal berättelse om Indonesien moderna och mycket blodiga historia. Den holländska kolonialtiden, den japanska ockupation efter andra världskriget, en misslyckad kommunistisk revolution till den nuvarande indonesiska diktaturen. (Jag skall sent glömma Joshua Oppenheimer skakande dokumentär The Look of Silence om den brutala jakten på kommunister i 60-talets Indonesien)

Eka Kurniawan har skrivit en hela tiden fascinerade underhållande, upprörande, humoristisk släktberättelse med en mörk fond i bakgrunden. Låt dig inte bli avskräckt av att den är på över 500 sidor. Den är lättläst och det finns inte en svacka i hela romanen.
Boken är översatt till en smidig svenska av Stefan Danerek. Är det inte fantastiskt att i ett litet land som Sverige finns det en person som kan översätta direkt från ett för oss mycket ovanligt språk. Och göra det bra!  Romaner från ovanliga språkområden översätt ofta via engelska  Men inte i detta fall.
Vi får hoppas att denna mycket berättelse får många läsare. För jag vill gärna sätta Stefan Danerek för att läsa mer av Kurniawan. Och kom ihåg att det var här ni läste om Kurniawan först….

Och för er som skall till Bokmässan om en vecka: Kurniawan kommer dit!

Tack för recensionsexemplaret!

https://www.adlibris.com/se/bok/skonhet-ar-ett-sar-9789188155283

 

EN NY STJÄRNA PÅ NOVELLHIMLEN – HASSAN BLASIM: IRAKISK KRISTUS – NOVELLER

irakiskHassan Blasim (1973-):
Irakisk Kristus
al-Masih al-‘Iraqi
Översättning
Jonathan Morén
Utgiven 2015
196 sidor
Bonnier Panache

Efter ett längre uppehåll har jag återinträtt i en bokcirkel som jag var med och startade för ett par år sedan. När vi insåg att vi inte skulle få tag på en av Aleksijevitjs böcker så bestämde P, vars tur det var att välja, att vi skulle läsa den hyllade Irakisk Kristus av Hassan Blasim. Blasim är en irakisk filmare och författare som sedan flykten fån sitt hemland bor i Finland.
Lyckligtvis stod boken redan i min hylla. Jag hade blivit mycket nyfiken efter alla upphöjda recensioner i Sverige och utomlands. Den har varit på DN:s kritikerlista hela hösten

Förlaget skriver på sin sida: Hassan Blasim är författaren som revolutionerat den arabiska litteraturen – från Finland. 2014 fick han sitt internationella genombrott, då The Independent utnämnde Irakisk Kristus till årets bästa översatta bok. Boken rankades dessutom som ”Book of the Year” i Publisher’s Weekly. Berättelserna i Irakisk Kristus skildrar det infernaliska tillståndet i dagens Irak, och för tankarna till magisk realism, till Kafka och Borges, men också till den arabiska sagotraditionen.

När vi träffades så var det fem vana bokläsare som skakade lite huvudet och undrade vad vi läst. Novellerna är korta  och intensiva, fruktansvärt brutala, underhållande och ibland obegripliga. Hur menar han? Varför slutar den på detta viset? tänkte vi om flera av dem.

Blasim skildrar ett land i total upplösning, ett irrationellt krig där det är svårt att skilja vän från fiende. Där våldet och förnedringen är vardagsmat Samtidigt så var vi gripna efter att läst en mycket skicklig författare som mitt i all realism med hjälp av sagan och myten kastar omkull vår verklighet. Flera gånger tänkte jag på Garcia Marquez.

Det är en mycket sofistikerad berättarkonst som bör läsas och som jag tror vinner på omläsning, så mångskiftad är den. Så vitt jag kan bedöma är Jonathan Moréns översättning lysande.

Om du är nyfiken på arabisk litteratur eller helt enkel bara vill läsa en mycket bra författare så tveka inte.

JAPANEN SOM BORDE FÅTT NOBELPRISET – KOBO ABÉ: KVINNAN I SANDEN – ROMAN

kvinnaKobo Abé (1924-1993)
Kvinnan i sanden
砂の女
Utgiven 1962
På svenska 1980
Denna utgåva 2015
Översättare: Irmelin Fritzel & Keiko Kockum
240 sidor
Norstedts

Det var i alla fall var Kenzaburo Oe sade när han fick Nobelpriset 1994. Kobo Abé kände jag till sedan tidigare. Panache-serien gav i min ungdom ut Kartongmänniskan, en titel som fastande.  Jag hade också förstått  att Kvinnan i sanden är en klassiker i modern japansk litteratur. När Norstedts nu återutgiver den i sin fina klassikerserie så var det en anledning att bekanta sig med detta författarskap. Det är en märklig bok, svår att skriva om. Både enkel och oerhört mångfacetterad på samma gång.

En insektssamlare, vars namn vi får reda på sista sidan, tar ledigt från jobbet för att åka ut och leta efter någon ny insekt som kan göra honom berömd. Han kommer till en by bland en mängd sanddyner. När han inser att han behöver ett rum för natten så hjälper byborna honom till en kvinna som bor i ett hus i en djup sandgrop. Han hissas ned och vi läsare vet redan att han kommer aldrig komma ur den.

kobo

Kobo Abé

Kvinnans uppgift är att skotta sand. Sanden rinner hela tiden. Om de inte gräver varje dag så kommer sanden att begrava dem och i förlängningen hela byn. Allt i gropen är bara sand, den kommer innanför kläderna, in i kroppens håligheter, i vattnet och maten som de får nedsänt av männen i byn. Om det är stekhet sommar eller iskall vinter spelar ingen roll, sanden måste skottas.

Romanen skildrar i detalj deras liv i gropen. Kvinnan, som förblir namnlös, har helt förlikat sig med livet där. Mannen försöker komma därifrån, protesterar och bråkar.. men det hjälper förgäves.
Deras relation pendlar mellan hjälplöshet, närhet, sexualitet, våld, hopp och uppgivenhet. Och hela tiden finns sanden i bakgrunden. Sanden som man tror står stilla men som är i kontinuerlig rörelse, sanden som med sina 1/8 mm stora korn kan begrava civilisationer.

Abés stil är klar, koncis och ger mig som läsare starka bilder. I början var romanen konkret, men allteftersom läsningen glider fram så blir värden mer mardrömslik. En krypande känsla av obehag och av svindel infinner sig. Många har dragit paralleller till Kafka och det gjorde även jag.

Självfallet tänkte jag även på Myten om Sisyfos. Och mindes helt plötsligt citatet ”man måste tänka sis Sisyfos lycklig” som visade sig vara ett av Camus. För hur skall vi förhålla oss till en värld som försätter oss i situationer som vi inte kan rå över, där vi är maktlösa inför övermakten, tomheten, meningslösheten. Så utvecklas denna spännande bok till ett existentiellt drama med ett slut som lämnar mycket rum för reflektion.

Boken är läckert formgiven av Sara R. Acedo

Tack för recensionsexemplaret.

DEN PERFEKTA BOKEN TILL DEN SOM SÄGER SIG INTE HA TID ATT LÄSA – ETGAR KERET: PLÖTSLIGT KNACKAR DET PÅ DÖRREN – NOVELLER

pLÖTSLIGTEtgar Keret (1967 -) Plötsligt knackar det på dörren
Pit’om defikah ba-delet (פתאוםדפיקהבדלת)
Översättning från den engelska
översättningen av det hebreiska originalet:
Kristian Wikström
Utkom 2012
På svenska 2014

348 sidor Brombergs
Recensionsexemplar

Du hör säkert ofta personer säga ”Jag skull gärna vilja läsa, men jag HINNER inte”. Med något desperat röst och med tecken på ett lätt dåligt samvete över att inte vara KULTURELL nog.

Då kan jag presentera lösningen. Etgar Kerets roliga novellsamling Plötsligt knackar det på dörren. Den består av 38 noveller, många så korta att de är slut utan att du märkte att du började läsa dem.

Keret är en israelisk författare, filmare och manusförfattare vars stjärna har varit i kraftigt stigande de senaste åren. Detta är hans andra bok på svenska.

Keret har en helt makalös fantasi. Jag får bilden av en man som på bussen på vägen från stan kommit på fem noveller och snabbt måste kasta ned dem på papper. För de är så flyhänt skrivna och så fantasirika.
De vrider och vänder på verkligheten och sagan finns inte långt bort. En man påträffar sin döda fru i form av en pudel, guldfiskar som pratar, personer upptäcker att de lögner de berättar helt plötsligt blivit verkliga och de får möta dem.

Kerets noveller skildrar ofta män som hamnat i frusterande situationer som de försöker ta sig ut på mer eller mindre märkliga sätt. Och för det mesta går det inget bra för dem.
Det är absurt och ofta mycket roligt. Hans humor har jämförts med Woody Allen. Och jag kom att tänka på den underbara kortfilmen Allen gjorde Oedipus Rex, när en trollkarl trollar bort Woody Allens mamma. Han är mycket glad ända till att han upptäcker att hon nu sitter i himlen och kommenterar allt han gör så att alla på gatan hör det. Den hade Keret också kunnat skriva.

Att läsa Keret är nästan som att se en film eller läsa en serie. Han berättar visuellt. Det är inte förvånande att han även är en prisbelönt filmare.
Keret är ingen politiskt författare. Den djupa konflikten i landet finns i bakgrunden i vissa noveller och kommer fram mer tydligt endast  i någon enstaka novell. Den är mer bara en del av en verklighet som är mer än vad vi människor klarar av.

Den enda kritik jag kan rikta mot boken är att han kanske skulle sovrat lite. Det är som att han har det för lätt. En del noveller blir lite väl skissartade. Efter ett tag så inträdde i alla fall hos denna läsare en viss mättnad. Men det kanske berodde på att jag läste ganska många i stöten.
Läs en eller två om dagen innan du somnar. Du kommer somna med ett leende på läpparna. Och kan berätta på jobbet vilken rolig bok du läser.

Till sist. Det var den ambitiösa bloggdrottningen Anna Johannson ”O dagarna går” som drog igång en cirkel på Facebook om denna samling. Tack för det Anna.

Tack Brombergs för recensionsexemplaret.

 

Foto: Yechiel Yanai

Etgar Keret Foto: Yechiel Yanai

OM DET PALESTINSKA FOLKETS ÖDE. EN VIKTIG MEN TYVÄRR UNDERMÅLIG BOK – SUSAN ABULHAWA: MORGON I JENIN – ROMAN

Morgon-i-Jenin-Susan-AbulhawaSusan Abulhawa (1970-):
Morgon i Jenin
Orginaltitel: Morning in Jenin
Översättning av Niclas NIlsson
Utkom 2010
380 sidor
Norstedts

Jag får erkänna det, jag fick verkligen kämpa med denna bok. Flera gånger så var jag på väg att avsluta den i förtid. Men då vi skulle läsa den i vår bokcirkel så kämpade jag på.

Morgon i Jenin är en bred krönika över en palestinsk familjs öde under israeliskt styre från 40-talet och framåt. Det är Susan Abulhawas debut och är säkerligen löst kalkerad på hennes liv. Likt romanens huvudperson så lever hon i USA där hon är verksam inom naturvetenskap.
Det är en smärtsam berättelse fylld av så mycket krig, sorg, elände men även kärlek och gemenskap. Den utgår ifrån verkliga händelser i det palestinska folkets öde, många av dem så fruktansvärda att det är omöjligt att inte bli berörd och förfasas. Det är en mycket viktig bok då sätter fokus på ett folks lidande som inte skildrats i litteraturen tidigare.

Men det är en riktigt dåligt skriven bok. Den börjar lovande. De första sidorna tar tag i mig men sedan så börjar jag förtvivla mer och mer. Har hon inte haft någon redaktör? Boken är klichéfylld, överlastad med metaforer som inte handlar om att det är en annan kultur som jag inte begriper mig på utan att det helt enkelt inte är bra skrivet. Det finns passager som är så platta så jag kippade efter andan. Personskildringen fyrkantig och onyanserad. Något parti kändes som en tonårsbok för flickor. Ett annat som någons oredigerade dagboksanteckningar. Det finns flera intressanta teman som inte utforskas utan det kastas bort. Intressanta konflikter som inte tas om hand om av författaren. Boken spretar.
När jag ventilerat mina åsikter för några som har läst den så har de undrats vad jag är för en hård och kall person som inte tycker om denna bok. Det är ju en så GRIPANDE berättelse.

Efter avslutad läsning finns det många bilder kvar och en ilska över den fruktansvärda situation det palestinska folket befinner sig i nu och hur närmast olöslig den konflikten verkar var ffa med den av nuvarande ledning förda politiken. Men som litteratur är det sekunda vara. Jag är mycket förvånad över de höga betygen som finns på boken omslag från en del kritiker.

Med en regissör som inte fastnar i det sentimentala så kan detta bli en riktigt bra tv-serie. För det finns många berättelser i boken att spinna på. Tyvärr är inte Abulhawa en författare som kan göra god litteratur av det. Att det ändå är en bok som behövs förstår jag då den översatts till 19 länder. Det finns vrede över det öde som drabbat och drabbar det palestinska folket som gör detta till en trots allt viktig bok.

NOBELPRISET 2012 – MO YAN: XIMEN NAO OCH HANS SJU LIV – ROMAN

XimenMo Yan (1955-)
Ximen Mao hans sju liv
Utgiven 2006 På svenska 2012
Översättning: Anna Gustafsson Chen
650 sidor

Så länge som jag kan minnas så har jag suttit klistrad vid radion en torsdag i oktober kl. 13.00 när dörren går upp i Börshuset och den ständige sekreteraren kommer och meddelar vem som fått nobelpriset. Det är inte så många gånger som jag läst författarna men jag känner ofta till dem. I år var det inte så. Mo Yan vem är det? En förvåning som jag delade med många.

Sedan kommer den sedvanliga debatten igång om det är rätt vinnare. Och eftersom våra journalister är på Gert Fylking-nivå i litteraturkännedom så kommer det en massa pseudo-debatter om att t.ex. Göran Malmqvist otillbörliga påverkan då han känner Mo Yan! De var ingen så ställde de frågorna när Tranströmer fick priset. Nej, då var det bara ren och skär litterär kvalitet som fick pris.

Nidbilden av nobelpristagare är att det är svåra författare som är krävande att läsa, bara för eliten. Mo Yan är långt därifrån. Han är en riktig berättare, han sitter vid brasan och spinner sina historier. Denna roman är burlesk krönika fylld av saga, myt, med massa rå humor och fylld av både komiska scener och scener av stor tragik

En annan lite svårare debatt är den om hur han förhåller sig till censur och makt. Det har jag inte kunskap att bedöma, men efter ha läst denna tegelsten så kan jag säga att den innehåller svidande kritik riktad mot Kina och de kinesiska samhällets utveckling under de senaste 50-åren. Kollektiviseringen på femtitalet, svältkatastrofen slutet av femti-och början av sextitalet, utnyttjande av arbetare inom stål-industrin, inkompetensen karriärismen och opportunismen bland de politiska skikten som leder byarna fram till den hårdföra övergången till kapitalismen i kinesisk tappning som sker nu.

Romanens inte mest framträdande men ändå vitigaste person är Lan Lian, en fribonde som trots alla förskräckliga konsekvenser vägrar att inrätta sig och gå in i kollektivet och som i slutet av romanen står som den ende med sin heder i behåll

Kort om romanen: Ximen Mao är en rik godsägare som 1949 avrättas och kommer till Kung Yamas dödsrike. Han är mycket förorättad över att ha mist livet och lyckas övertala kung Yama att han skall få återvända. Och det får han men först som åsna, sedan i tur och ordning som tjur, gris, hund och apa innan han bli människa igen
Han återföds hela tiden i samma by med samma människor.  Ximen följer livets upp och nedgångar för sina fruar, barn och vänner men ur djurets perspektiv. Och varje djur ser ju livet ur sin synvinkel eller hur. Det finns framförallt många scener när han är Ximen Gris som fick mig att gapskratta i läsfåtöljen.

En viktig person i romanen som återkommer ofta är en ganska osympatisk och mycket opålitlig person som heter Mo Yan. Han är författare och har ofta beskrivit samma skeenden som i roman, men han är absolut inte att lita på:

”Nu min vän, ska jag berätta om vad som hände 1958. Mo Yan har skrivit flera noveller om det året, men det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet. Jag berättar om sådant som jag själv har varit med om och som har ett historiskt värde.”

Det är som att Mo Yan på detta sätta skapa sig ett utrymme för den starka samhällskritik som finns i boken

Det är en myllrande rik berättelse han skrivit, med massa karaktärer. Jag vet inte hur många gången jag fick gå tillbaka till förteckningen över personerna innan jag fick koll på vem som var vem, ungefär som i en av de gamla ryssarna. Romanen blir med som en stor tavla av Brueghel där du ser en massa personer och händelser utan att förutom i vissa undantag komma dem nära. Men du lär känna en ny del av världen Det är en lång roman, mycket lång och även om jag tycker att det bar en bra bok så var den ojämn och för lång. Ibland flödar berättelsen bägare väl ymnigt.

Jag har inga kunskaper i kinesiska men det kan inte vara annat än ett stordåd att överföra denna prosa till en så smidig svenska som Anna Gustavsson Chen gjort.

Även om jag hann tröttna lite på boken på slutet så är det ändå en bok jag kan rekommendera då den öppnar en ny dörr in i en annan litterär värld. Jag kan gott tänka mig att läsa mer av denna författare.

EN MANIKERS BEKÄNNELSE – HARUKI MURAMKAMI: VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING – MEMOARER

Jag har aldrig ägnat mig åt löpning och kommer inte heller att göra det. Har tränat mycket på Friskis och Svettis men övergivit det till förmån för Qigong. Varför då läsa denna bok som handlar om just löpning? Det finns flera skäl. Murakami är en mycket spännande författare, jag läste positiva recensioner och dessutom fått den rekommenderad av närstående. Och det är en mycket läsvärd och underhållande bok.

Murakami är en egensinnig författare med ett härligt schvung i berättandet och en stor distans till sig själv. Stilen är precis och effektiv och med stor portion av humor.
Eftersom löpningen har varit en så viktig del i hans liv och på djupet påverkat hur han ser på livet och på sig själv så vill han delge oss sina tankar. Det är inte en bok för en frälst löpare som vill frälsa andra utan en beskrivning av en yttre och inre resa där han utsätter sin kropp för stora påfrestningar.

När Murakami är i 30-årsåldern driver han en jazzklubb, jobbar långa dagar, stressar mycket, försöker skriva på nätterna och är storrökare. Det går ganska bra för hans första böcker men han är inte nöjd med dem utan vill satsa på författarskapet. Han bryter helt och håller med det livet. Säljer baren, flyttar utanför stan, börjar gå upp kl 5 på morgonen för att skriva. Därefter ger han sig ut för att springa. Sedan dess har han sprungit 1 timma om dagen i stort sett varje dag, deltagit i en massa tävlingar och sprungit maraton minst 1 gång per år. Han har på senare år även tävlat i triathlon.

Murakami beskriver sig inte som en tävlingsmänniska, han har inget behov av att mäta sig med andra. Varför då utsätta sig för detta? Murakami beskriver det som att det är löpningen och den koncentration och uthållighet som den innebär har skapat förutsättningar för att bli den romanförfattare han i dag är. De tegelstenar som han skriver hade inte varit möjliga utan samma satsning och engagemang som löpningen innebär. För Murakami är skrivandet ett fysiskt arbete, ett hårt arbete. Hans inställning ligger långt ifrån det europeiska vurmandet för det romantiska geniet. Här gäller hårt och koncentrerat arbete. En viss begåvning krävs förstås men det är bara en början.

För mig blir Murakami lite av en sekulär munk. Han skapar ett eget kloster med fasta rutiner, få sociala kontakter och löpningen i stället för bön! Han skapar sin egen totala instution för att tala i Goffmanska termer.

Vi får följa Murakami under tiden ha bygger upp sin kropp, tränar allt hårdare och utsätter sig för allt tuffare utmaningar.
Det kanske mest fascinerande avsnittet är hans beskrivning av vad som händer när han första gången springer ett ultramaraton på 10 mil. Jag säger inte mer utan det spännande kapitlet för du läsa själv.

Det som jag tycker är spännande är hur mycket av beskrivning av träning och vad som händer med själen som jag applicera på min qigong-tränng. Den är inte fysisk tuff på det sättet som hård löpning, men det kan vara mycket fysiskt krävande fysiskt på ett helt annat sätt och ffa var mentalt stentuff. Och jag kan känna igen mig i de reaktioner och belöningar som Murakami redogör för. Dessutom att detta alltid är resultat av hård och målmedveten träning. No pain, no gain! Och mer viljestark och målmedveten person än Murakami får man nog leta efter. Det är fascinerade att följa de enorma påfrestningar han utsätter sig för och hur han med sin vilja och träningsförmåga  bryter ned motståndet. Det är ingen dans på rosor, bakslagen är många men har reser sig och går vidare. Otroligt!

Detta är en underhållande bok om träning, kreativitet och skrivande som rekommenderas varmt.

Haruki Murakami:
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.

Hashiru koto ni tsuite kataru toki ni boku no kataru koto
Övers. Eikiko ocu Yukiko Duke
Utgiven: 2007
210 sidor