ROMAIN GARY: LÖFTE I GRYNINGEN

Löfte

Romain Gary (1914-1980)
Löfte i gryningen
”La Promesse d´Aube”
Utgiven 1960
På svenska 1985
Översättning : Gun och Nils A Bengtsson
Brombergs förlag
Återutgiven av En bok för alla

Trött på att vara planerad i min läsning, att alltid ha bestämt vilka de tre-fyra nästa böckerna är, ryckte jag ned en ”minor classic” från bokhyllan. Den har stått där sedan julen 1993!
Romain Gary var en mycket uppburen fransk författare med ett oerhört varierat och spännande liv. Förutom författare även diplomat och filmregissör. Han var gift med skådespelaren Jean Seeberg 1963-1970. Romanen Himlens rötter fick 1956 den finaste franska litterära utmärkelsen, Goncourt-priset.
Gary skrev även ett par romaner under pseudonymen Emile Ajar. Han lyckades tack vare det få  priset två gånger, vilket man egentligen inte kan. 1975 fick Gary det för Med livet framför sig, som jag läste för många år sedan. Det är en helt underbar roman som jag varmt rekommenderar alla att läsa. Det kom i nytryck för ett par år sedan.
http://www.adlibris.com/se/bok/med-livet-framfor-sej-9789113027340

Löfte i gryningen är en självbiografisk berättelse. Gary sitter i Big Sur i Kalifornien och ser tillbaka på sitt liv.
Gary födes som Romain Kacew 1914 i Vilnius, som nu är i Litauen men då en stad i Polen. Garys modersmål är polska. Fadern försvann och Gary uppfostrades av sin rysk-judiska mor, en mycket stark kvinna som hade stora planer för sin son. Han skulle bli världsberömd i än det ena eller än det andra konstnärliga området. Med oförtröttlig entusiasm så startar hon det ena projektet efter det andra. Romain gör så gott han kan för att göra sin älskade mor till lags. Det resulterar i många dråpliga scener och ett färgstarkt persongalleri. Modern är överlevnadskonstnär. Under långa perioder lever de mycket knapert men hon lyckas med sitt födgeni alltid få ihop det.

Modern har en stor kärlek, ja är besatt av Frankrike och Romain skall ju bli fransman! Det är ett av de stora målen i livet. I bokens andra del flyttar de sig till Nice där modern lyckas ta sig fram och driva ett hotell med framgång. Romain går i skolan, kommer in på den juridiska fakulteten och gör sina första försök att skriva.
Andra världskriget bryter ut och Romain utbildar sig till i franska flygvapnet. Den tredje delen är en berättelse om hans upplevelser som pilot. Gary får ett flertal militära utmärkelser för sina insatser för sitt nya hemland.

Gary var under sin levnad en av Frankrikes mest populära författare. Hans lättlästa romaner blev succéer. Jag såg fram emot att sätta tänderna i denna bok. Jag mindes nöjet att läsa Ajar även om det var 15 år sedan!
Porträttet av mamman, som boken är känd för, visste jag skulle var något extraordinärt och det är det. Gary kan skriva både flyhänt, roligt och självironiskt. Det finns en fin men mycket komplicerad, kärlek till mamman som genomsyrar boken. Garys liv blir också en historia om vårt Europa med två krig, flyttade nationsgränser och migration.

Men tyvärr denna gång var det inte tillräckligt bra. Efter ett tag tröttnade jag på hans schvungfulla stil. Han maler på med den ena händelsen efter den andra och jag tappar helt enkelt intresset.  Och till slut sitter jag och skummar de sista 50 sidorna… Det kändes lite daterat.

Romain Gary (1914-1980)

Romain Gary (1914-1980)

Men Garys livsöde är ändå fascinerande. Läs gärna denna intressanta essä av Jackie Jakubowski från DN.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/att-fa-vara-en-annan/.

Annonser

JAPANEN SOM BORDE FÅTT NOBELPRISET – KOBO ABÉ: KVINNAN I SANDEN – ROMAN

kvinnaKobo Abé (1924-1993)
Kvinnan i sanden
砂の女
Utgiven 1962
På svenska 1980
Denna utgåva 2015
Översättare: Irmelin Fritzel & Keiko Kockum
240 sidor
Norstedts

Det var i alla fall var Kenzaburo Oe sade när han fick Nobelpriset 1994. Kobo Abé kände jag till sedan tidigare. Panache-serien gav i min ungdom ut Kartongmänniskan, en titel som fastande.  Jag hade också förstått  att Kvinnan i sanden är en klassiker i modern japansk litteratur. När Norstedts nu återutgiver den i sin fina klassikerserie så var det en anledning att bekanta sig med detta författarskap. Det är en märklig bok, svår att skriva om. Både enkel och oerhört mångfacetterad på samma gång.

En insektssamlare, vars namn vi får reda på sista sidan, tar ledigt från jobbet för att åka ut och leta efter någon ny insekt som kan göra honom berömd. Han kommer till en by bland en mängd sanddyner. När han inser att han behöver ett rum för natten så hjälper byborna honom till en kvinna som bor i ett hus i en djup sandgrop. Han hissas ned och vi läsare vet redan att han kommer aldrig komma ur den.

kobo

Kobo Abé

Kvinnans uppgift är att skotta sand. Sanden rinner hela tiden. Om de inte gräver varje dag så kommer sanden att begrava dem och i förlängningen hela byn. Allt i gropen är bara sand, den kommer innanför kläderna, in i kroppens håligheter, i vattnet och maten som de får nedsänt av männen i byn. Om det är stekhet sommar eller iskall vinter spelar ingen roll, sanden måste skottas.

Romanen skildrar i detalj deras liv i gropen. Kvinnan, som förblir namnlös, har helt förlikat sig med livet där. Mannen försöker komma därifrån, protesterar och bråkar.. men det hjälper förgäves.
Deras relation pendlar mellan hjälplöshet, närhet, sexualitet, våld, hopp och uppgivenhet. Och hela tiden finns sanden i bakgrunden. Sanden som man tror står stilla men som är i kontinuerlig rörelse, sanden som med sina 1/8 mm stora korn kan begrava civilisationer.

Abés stil är klar, koncis och ger mig som läsare starka bilder. I början var romanen konkret, men allteftersom läsningen glider fram så blir värden mer mardrömslik. En krypande känsla av obehag och av svindel infinner sig. Många har dragit paralleller till Kafka och det gjorde även jag.

Självfallet tänkte jag även på Myten om Sisyfos. Och mindes helt plötsligt citatet ”man måste tänka sis Sisyfos lycklig” som visade sig vara ett av Camus. För hur skall vi förhålla oss till en värld som försätter oss i situationer som vi inte kan rå över, där vi är maktlösa inför övermakten, tomheten, meningslösheten. Så utvecklas denna spännande bok till ett existentiellt drama med ett slut som lämnar mycket rum för reflektion.

Boken är läckert formgiven av Sara R. Acedo

Tack för recensionsexemplaret.

EN MODERN KLASSIKER I NYÖVERSÄTTNING – MARLEN HAUSHOFER: VÄGGEN – ROMAN

 

VÄGGENMarlen Haushofer (1920-1970)
Väggen
”Die Wand”
Utgiven 1968
Denna översättning 2014
Översättare: Rebecca Lindskog
240 Sidor
Thorén och Lindskog
Recensionsexemplar

Detta är en av de märkligaste böcker jag läst på länge. Jag började på den i min ungdom men kom inte många sidor. Det är ingen ungdomsbok. När den nu kommer i nyöversättning  så var förlaget vänligt nog att ge mig ett recensionsex så att jag kan reparera skadan.

Handlingen är enkel att sammanfatta: Den namnlösa kvinnan åker med ett par vänner till en jaktstuga. Vännerna tar sig in till den närbelägna byn för att gå ut på kvällen. Nästa morgon har de inte återkommit. När hon går ut för att ta reda på vart de tagit vägen  går hon rätt in i ”väggen”. Den bara finns där. En stor, tjock och genomskinlig vägg. Hon ser igenom den, ser att världen på andra sidan stannat av, stelnat. En katastrof har troligen inträffat.
Väggen är ogenomtränglig och kvinnan inser att hon bara har att acceptera detta och inrätta sitt liv efter det.
Boken består av hennes anteckningar för de två som gått sedan hon blev instängd. En traumatisk händelser har fått henne att fatta pennan och skriva denna redogörelse.

Det är en fascinerade text. Å ena sidan händer inte så mycket, å andra sidan är berättelse fylld av vardagliga händelser. Vi får följa hur hon inrättar sitt liv tillsammans med hunden Lo, sina katter, kossan Bella och tjuren Tjur. Haushofer beskriver utförligt de vardagliga slit som kvinnan måste utföra för att överleva, samtidigt som hon genomgår en process där allt det som varit viktigt i hennes tidigare, som vi nästan inte får reda på något om, försvinner undan. Hon kommer fram till något som skulle kunna beskrivas som en ren existens, allt det oviktiga har skalats bort.
Språket är mjukt och böjligt, berättelsen flyter stilla fram sida och sida ned utan något kapitel.

Jag har aldrig läst något som på ett så inkännande sätt beskrivit relationen mellan djur och människa som Haushofer, kärleken och det omsesidiga beroendet. De är lika levande för oss läsare som vilken individ som helst.

Väggen är en roman som biter sig fast. Det finns en smygande klaustrofobisk känsla. Vi vet inte om väggen realitet eller om det är inne i hennes huvud. Fast behöver vi veta det? Den har givit mig starka bilder som jag inte kommer glömma. Den klaustrofobiska känslan släpper aldrig under läsningen.
Jag kan inte heller släppa tanken på hur lägen skulle vi överleva i skogen utan alla de bekvämligheter som vi i dag tar för givet.

Haushofers roman är en modern klassiker som jag är glad att äntligen ha läst. Jag hoppas att den får många läsare nu när den kommer ut på nytt. Tyvärr har den med utvecklingen i Ukraina fått en förnyad aktualitet. Åter är vår värld en mycket mer osäker plats, den undergångstämning med kärnvapenhotet som präglade Haushofers 60-tal har återkommit i nutid med utvecklingen i Ryssland under Putin.

 

Marlen Haushofer

Detta är första delen i förlagets serie Moderna klassiker. Inbunden och med ett snygg sobert omslag som bryter av mot deras tidigare utgivna böcker. Jag ser fram emot att följa denna serie.

 

 

 

 

ETT BORTGLÖMT MÄSTERVERK – JOHN WILLIAMS: STONER – ROMAN

StonerJohn Williams (1922-1994)
Stoner
Utgiven 1965
På svenska 2014
290 sidor
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Natur & Kultur
Recensionexemplar

Kan man få in en hel människa liv i en relativt kort roman, sparsmakad skrivet utan stora åthävor. En som lyckats med det är John Williams i vad som kanske är vårens mest hyllade roman. Det är dock ingen ny bok. Stoner kom ut 1965. Såldes i 2000 exemplar och var utgången året därpå. Outgrundliga äro litteraturen vägar för utan något pris eller filmatisering i ryggen så börja ryktet om boken spridas. Själv läste jag en artikel av Julian Barnes i The Guardian för över ett år sedan och köpte boken omgående.
http://www.theguardian.com/books/2013/dec/13/stoner-john-williams-julian-barnes

Det är dock svårt att hinna läsa böckerna i den takt som jag köper dem så den var oläst när jag fick ett recensionsexemplar av Natur och Kultur. Det var spännande att kunna växla mellan det engelska originalet och Rose-Marie Nielsens översättning.

Stoner är berättelsen om bondsonen fostrad av hårt arbete på åkern i början av 1900-talet. Han får möjlighet att studera och upptäcker en kärlek till litteraturen. Stoner börjar forska och slutar som lärare på University of Missouri där han arbetar i hela sitt liv. Har gifter sig med Edith. De får en dotter. Deras äktenskap blir synnerligen olyckligt. Han genomlever två krig. När han är död så är det knappt någon som kommer ihåg honom och det finns inte mycket kvar som påminner om honom

Det misslyckade äktenskapet är bara en av de stora påfrestningar som möter Stoner under hans liv, men jag vill att du själv upplever dem när du läser boken. Stoner härdar ut alla dem med moral, integritet och stoiskhet. De påminner om hur hans föräldrar kämpade för att överleva på den lilla lott av svårbrukad jord som var deras liv.

Är romanen en berättelse om en misslyckad människa och ett förspillt liv?  Det är en roman med mycken är en tragik och ofta mycket stark att läsa, men det är också en roman om kärlek. Inte bara den romantiska kärleken, utan om kärleken till ett barn, till litteraturen, det goda arbetet, förmågan att ge sig hän, stoltheten över att leva efter sin egen moraliska kompass, även när det kostar på.

Det är svårt att tänka sig Stoner som en lycklig man men John Williams i en av de få intervjuer han gav beskrev honom som en lycklig man, en riktig hjälte. ”He had a better life than most people do, certainly. He was doing what he wanted to do, has some felling for what he was doing, He was a witness to values that were important…” (Hämtat från John MacGaherns förord till utgåvan från NYRB Classics.)

Det är alltid svårt att förhålla sig till en bok som har hyllats så mycket som Stoner har. Det är dock bara för denna läsare att kapitulera. Den är som en välslipad diamant, så perfekt avvägd, så skimrande vacker. Williams har en självlysande prosa, rak och ganska enkel men vacker och melodisk. Det är inte en roman med stora åthävor utan de dramatiska händelser smyger sig på och den kraften i dem blir så mycket större. Det finns passager som tar andan ur mig men sin skönhet och tragik. Romanen är dessutom en klassisk skildring av universitetslivet i USA under första halvan av 1900-talet.

På omslaget till min amerikanska utgåva så finns en bild, något beskuren, av en målning av den amerikanske konstnären Thomas Eaking. Den heter The Thinker: Portrait of Louis N. Kenton och är från 1900. Jag tycker det är en perfekt bild illustration av romanen. Den introverta kraft och styrka, men också blygsel som bilden utstrålar fångar Stoner på pricken.Stiner nyrb

Boken är en njutning att läsa i original, men i Rose-Marie Nielsens mycket säkra händer så blir det inte sämre att läsa på svenska, bara annorlunda.

Så bli inte misstänksam över alla hyllningar utan köp och läs! Williams är en bortglömd mästare.

 

 

PER OLOV ENQUIST: MAGNETISÖRENS FEMTE VINTER – ROMAN

Peo Enquist är en av våra mest lästa författare. Själv hade jag fram till för några år sedan bara läst något litet på 70-talet och sett pjäsen Tribadernas Natt i en underbar filmatisering med bla Ernst-Hugo Järegård.
När jag väl satte tänderna i Livläkarens besök 2009 så blev jag närmast chockad över hur bra den var. Jag förstod omgående vilken stor författare vi har i Enquist.

Nu var det dags att återvända till honom när vi i bokcirkeln valde att läsa Magnetisörens femte vinter, hans tredje roman från 1964.

Det är likt Livläkarens besök en historisk roman. Den handlar om magnetisören Friedrich Meisner, lärjunge till den store Paracelcus, som under 1790-talet med hjälp av magnetism botade människor. Efter att ha blivit utslängd från bla Nürnberg och Paris efter misslyckade behandlingar som kommer han till orten Seefond. Där blir hans lycka gjord när han botar läkaren Selingers dotters blindhet.

Meisner startar en storskalig verksamhet. Han får med sig läkaren Selinger som efter dotterns tillfrisknande ser att det finns något mer, kanske något större, än den läkekonst som hans själv är utbildad i. Selinger blir hans assistent och medicinska kontrollant. Det blir också Selinger som genomskådar Meisner vilket leder till dennes undergång.

Selinger är fascinerad av Meisner, ser honom som en konstnär, en person som kan leda människor in i hängivelsen och extasen. En person som kan föra dem till en högre och kanske en sannare verklighet. Selinger får konfrontera sina föreställningar om vad som läker, om vad människor vill ha. Även när Meisner fallit så kan inte Selinger sluta fascineras av det han står för, något bortom vår rationella värld. Selinger brottas med komplexiteten och får inte ihop det. Han botade trots allt hans dotter.

I detta är boken lika aktuell nu idag som när den kom. Traditionell medicin kontra alternativa behandlingar, självhjälpsböcker, meditationsretreater. Det rationella kontra det icke rationella, det empiriska kontra det icke empiriska, tro kontra vetande. Frågor som är lika brännande i dag,

Enquist kommer ju själv från en djup frireligiös bakgrund och jag kan tänka mig att boken är en del av hans brottning med dessa problem, hur skall vi förstå verkligheten, genom vilka glasögon. Vad är sant, vad är påhitt?

Det kan man även undra när man läser denna bok.Jag har då och då googlat för att se om personer och böcker som nämns finns. Ibland gör de det ibland inte. Han har kokat en fiktiv sopa med en massa riktiga fakta. Av en tillfällighet så läser jag att Enquist är uppvuxen i Sjöbotten vilket ju är Seefond på tyska!!

Jag kan villigt erkänna att det tog ett tag att komma in i boken. Jag upplevde att han konstrade till det, skrev lite för litterärt. Det är främst i början när Meisner för talan och vi lär oss om hans bakgrund. När de väl kommit till Seefond så är det genom Selingers ögon, genom hans dagboksanteckningar, som större delen av romanen berättas. Då berättar han rakare och det bli närmre och roman mer gripande

Diskussionen om tro och vetande, de berättartekniska knep och förmågan att trovärdigt gestalta ett historiskt skeende påminner mycket om en bok vi läste i bokcirken för ett tag sedan, Eyvind Johnsons Drömmar om Rosor och Eld som är en mästerlig bok. På den nivån är inte Enqvist 1964 men väl med Livläkarens besök.

Magnetisörens femte vinter är en välskriven och fascinerande historia om tro och vetande. Det är också oerhört spännande att läsa om de olika behandlingar som patienterna utsattes för både av Meisner och den traditionella medicinen. Om jag minns rätt så sade Enquist i ett sommarprogram att det var livsfarligt att gå till läkaren före 1850. Med tanke på de resultat som den traditionella medicinen på den tiden hade så kanske det inte var så konstigt att en magnetisör erbjöd ett alternativ

Peo Enquist: Magnetisörens femte vinter
Utgiven: 1964
250 sidor

NÄR FANTASIN KROCKAR MED DIKTATURENS KREATUR – MIRCEA ELIADE: DEN GAMLE MANNEN OCH OFFICEREN – ROMAN

Häromdagen såg gjorde jag en liten utrensning av min bokhylla. Många tunga böcker av tunga författare har stått där i många år och samlat damm. Det var dags att skänka dem vidare till någon annan som kanske läser dem. Då sprang jag på denna lilla kortroman utgiven 1979 på Coeckelberghs förlag i deras serie ”Röster från Rumänien”. Coeckelberghs var ett fantastiskt förlag som såg till att en hel östeuropeisk litterär värld blev tillgänglig för den svenska publiken på slutet av 70-talet och under 80-talet. De gav dessutom ut en utmärkt tidskift som hette Jakobs stege. Tyvärr så dog René Coeckelberghs alldeles för tidigt 1989 och förlaget försvann.

Mircea Eliade är vad jag förstår en gigant inom religionshistorian med ett mycket omfattande författarskap.  Vid sidan av sitt vetenskapliga värv så skrev Eliade ett större antal romaner. Detta är den enda som finns på svenska, förtjänstfullt översatt av Barbro Andersson.

Historian är både enkel och outsägligt komplicerad.
Den gamle mannen, Zaharia Farima, en pensionerad lärare och skolinspektör hör att en av hans gamla elever, en major Borza, flyttat in nära honom. Gubben tar kontakt med honom för att ta reda på hur gått för honom och hans klasskamrater varav en försvunnit till Sovjet med ett flygplan.

Majoren vill inte kännas vid att han gått i skolan.  Det tillhör de priviligierade förmåner att gå i skolan och han är som en kämpe för det rumänska folket, en enkel själ som arbetat sig upp.

Dagen därpå hämtas Zaharia av säkerhetstjänsten till förhör.  De ber honom berätta sin historia….

Vad som är så underbart med denna lilla bok är krocken mellan det totalitära Kafka-liknande system och den fria fantasin. För gubben börjar berätta: Den ena historian är längre än den andra, fyllda med många sagor och fantastiska händelser. Dessutom skriver han långa redogörelser, sida upp och sida ned. De förtvivlade tjänstemännen försöker få detta till en sammanhängande berättelse så att de skall kunna röna ut hur det egentligen gick till med dessa personer och vad den gamle gubben egentligen har för agenda. Så fort de ställer en fråga om vad som faktiskt hänt med en person så säger gubben: för att ni skall förstå så måste vi gå tillbaka till dennes farfar, eller den episoden eller till någon annan händelse i det förflutna…. Det blir mer och mer komplicerat, fantastiskt och för mig som läsare underhållande!

Romanen befolkas av osannolika figurer som den väldiga Oana 2,42 lång som skall gifta sig med en man som kommer från bergen och som kan rida på två hästar samtidigt eller én trollkonstnär som tar en tändsticksask och drar ut den till en hel båt och av tändstickorna bygger en stege som en hel blåsorkester vandrar upp på för att kunna sätta sig i båten!
Det kryllar av historier som säkerligen är påverkade ut Eliades djupa kunskaper om myter och sägner.

Varken vi eller militärerna blir klokare. Och till slut släpper det mannen och så avslutas romanen med en tvetydig tvist som du själv får uppleva om du läser denna pärla.

Romanen utspelar sig på Mintulesa-gatan i Bukarest där säkerhetspolisens högkvarter låg under Ceausescu. Och under romanens gång så känns diktaturens kala hand hela tiden. Dock för mig så handlar denna bok om fantasins makt och till slut vinst över diktaturens kreatur.

Jag läste denna bok sommaren 1980. Längst bak står omdömet ”tradig och långtråkig”. Det är för väl att man utvecklas som läsare. Om du hittar den finstämda roman på antikvariat, tveka inte, du har några trevliga timmar framför dig! Synd att det inte finns fler romaner av honom på svenska!

Mircea Eliade:
Den gamle mannen och officeren
Org.titel: Strada Mintulesa
Utgiven: 1967
På svenska 1979
Översättare Barbro Andersson
110 sidor

Mircea Eliade 1907-1986

P.G WOODHOUSE: JEEVES IN THE OFFING – ROMAN

Att läsa Hakelius ledde till en lätt anglofil renässans hos mig och jag grep denna tunna Woodhouse-roman ur hyllan. Jag har några få av hans böcker men inte läst honom på över 25 år. Den lilla kontakt jag har haft med rollfigurerna är genom de populära tv-serierna med den oförlikneliga Hugh Laurie och Stephen Fry som Jeeves och Wooster.

Och gud vilken fånig bok detta var. Och gud så underhållande!

Stackars Berite Wooster blir lämnad ensam när Jeeves  åker på semester. Bertie åker till Tant Augusta på Brinkley Court och blir indragen i en härva som bland annat består av den vandrande vulkanen Roberta ” Bobbie”  Wickham som skapar kaos vart hon än går, Woosters hatade lärare från ungdomsåren Aubrey Upjohn MA, som ett antal gånger gav Bertie smaken av ”the juciest from a cane of the type that biteth like a serpent and stingeth like an adder”, en amerikansk deckarförfattarinna, vars son är misstänkt kleptoman, som står under bevakning av Sir Rodney Glossop, som avskyr avskyr Wooster från tidigare möten, utklädd till betjänt. Och mitt  allt detta hur skall det går för Woosters gode vän Reginald ”Kipper” Herring, hur skall ha få ihop det med sin Roberta!? Bertie är i akut beråd och kallar in Jeeves för att lösa knuten….

Intrigen är så fånig,  personerna, deras reaktioner, hur könsrollerna beskrivs så stereotypt och engelskt överklassiskt. Och mot slutet liknar det mest en sängkammarfars där det slås i mängd dörrar.
Det som räddar detta från att bli tramsigt är Woodehouse underbara torra brittiska humor, skickliga intrigbyggande och brilianta komiska språk. Det var många formuleringar som fick mig att allt ifrån le till att gapskratta. Mycket välgörande efter en lång och seg vinter!
För frågan är: Kan man motstå en bok med en formulering som:
”…and said it must have been unplesant for me, and I said that ‘unpleasant’ covered the facts like the skin on a sausage.

PG Woodhouse

PG Woodhouse: Jeeves in the offing
Utgiven 1960
170 sidor

EN LATINAMERIKASK GIGANT – ALEJO CARPENTIER: DETTA UPPLYSTA TIDEVARV – ROMAN

Alejo Carpentier (1904-1980)
Detta upplysta tidevarv
Originaltitel ”El siglo des luces”. 
Översättning av Jan Sjögren
Orginalutgåvan kom ut 1962
Bonniers 1965
310 sidor

Alejo Carpentier? Vem är det är det nog många bokläsare som undrar. När han dog i cancer 1980 så var en av dem som hsetts som ständig nobelpristagarkandidat de senaste åren. Förutom romaner skrev han pjäser, essäer, journalistik och var dessutom musikhistoriker! Carpentier räknas som en av de stora inom latinamerikansk litteratur

Det var länge sedan jag läste honom men jag räknar förfarande hans bok Den förlorade porten  (Los Pasos perdidos) som en av mina stora böcker. Om jag förstår det rätt så anses den som hans mästerverk.
Carpentier får mig att vilja kunna spanska då mycket han skrev inte finns på varken svenska eller engelska. Somligt finns på tyska och franska men det är väl tufft.

Carpentier är en spränglärd kosmopolit. Han räknas som kubansk författare, men föräldrarna var från Frankrike respektive Ryssland och han levde i olika delar av Europa och Sydamerika under sitt liv.
Han är känd för att han skapade begreppet ”den magiska realismen” som blivit kännetecknande för den litterära rörelse som kallas ”el Boom” med bla Garcia Marquez som den kanske den mest kände representanten.
Här kan du läsa mer om Carpentier.

Detta upplysta tidevarv är en stor historisk roman som utspelar sig i Karibien under franska revolutionen. Det var okänt för mig att den påverkade hela denna övärld.
Carpentier visar hur stort inflytande tankevärlden i Europa hade så här långt bort. Politiska traktat, romaner och tidningar spreds hit och påverkade det politiska tänkandet och utvecklingen.

Runt den verklige Victor Hughes har författaren skapat syskonen Carlos och Sofia och deras kusin Esteban.
En kväll, efter att deras far den rike affärsmannen begravts och under en period av hämningslöst festande och lekande, så klappar det på dörren och Victor Hughes tränger in i deras liv och vänder upp och ned på det.
Vi får följa hur Victor går från att vara en affärsmän till att bli en diktator som skapar rättvisa med giljotinen som främsta hjälpmedel. Vi följer den skrupellöse figuren genom hela franska revolutionen, en revolution som till slut slår tillbaka. Vi får se hur allt går tillbaka till det som revolutionärerna en gång från början ville bekämpa. De fria slavarna tas tillfånga och setts i straffarbete, den förkättrade kyrkan får tillbaka sin kraft och position i samhället och allt har egentligen varit förgäves.

Vi följer Victor genom de öden och äventyr som Esteban och senare Sofia hamnar i. De är våra berättare. Carpenter tar läsaren med till mängd för mig okända länder, öar och städer i Karibien över till Frankrike och Spanien. Det är en roman fylld av historisk kunskap, färger, ljud, extatiska beskrivningar, fester, krigsscener, lyriska partier, naturbeskrivningar, konsthistoriska och arkitektoniska iakttagelser som vittnar om en enorm beläsenhet. Carpentier barocka språk firar många triumfer och den är en njutning att läsa.

Enligt efterordet av Carpentier så vet man inte vad som hände med Victor Hughes, hur han slutade sina dagar. Han klarade sig det vet man men Sofia och Esteban gick det tyvärr sämre för. Revolutionen äter sina barn är ju ett gammalt uttryck.

Om det är något som jag saknar lite är att karaktärerna ibland försvinner i de stora episka rundmålningar som Carpentier skapar. Jag kommer dem inte riktigt nära.
Jag håller inte denna bok lika högt som Den förlorade porten, men det är en mycket bra bok. Carpentier är en strålande författare . Det är synd att han inte fick priset!

PS. I Svenska Dagbladet 130609 skrev Mats Gellerfelt att Artur Lundqvist sagt att skulle fått priset om han inte gått bort. Synd, annars hade han varit uppskattad i Sverige än vad han är idag DS