Kategoriarkiv: 1960-1969

EN MODERN KLASSIKER – HORST KRÜGER: VÅRT KVARTER

Publicerat den av

Horst Krüger (1919-1999):
Vårt kvarter: en uppväxt: i Hitlertyskland
”Das zerbrochenes Haus: Eine Jugend in Deutschland”
Utgiven: 1966
På svenska 1967 med titeln Ett hus i spillror
Denna utgåva 2022
Översättning Ann-Marie Odstedt
213 sidor
Weyler förlag
Recensionsexemplar

Horst Krüger var en tysk journalist som var 14 år då Hitler kom till makten. Hans bok beskriver hur det var att växa upp under Hitler. Krüger skrev den 1966 efter att ha bevittnat rättegångarna om Auschwitz. När han såg dessa vanliga tyska medborgare, som idag levde stilla borgerliga liv med mer eller mindre framgångsrika karriärer och hörde vilka hemskheter de begått, ville han förstå hur det kunde blivit så här. Hur blev Hitler möjlig? Hans svar är denna fascinerande bok.

Krüger växte upp i en ordentlig och politiskt ointresserad familj. Fadern var en lägre tjänstemän, De levde i Eichkamp en bit utanför Berlin. En förstad för de som ville leva ett lugnt liv. Berlin var nära i geografin men långt borta i vardagen.

Fadern är en hårt arbetande protestant vars vanor du kunde ställa klockan efter. Modern var av mer skör karaktär, en sökande katolik. De var aldrig nazister men sögs ändå med i det rus som nazismen var. Ett rus där Tyskland åter blev ett land att räkna med.
Ris och salighet är nyckelord för fascismen, för dess framsida, liksom terror och död är nyckelord för dess baksida. Jag tror att invånarna i Eichkamp gärna lät sig förledas till både rus och salighet. På det viset var de mottagliga för smitta. De var värnlösa Plötsligt betydde man något. Man var något bättre och finare än förut: man var tysk.

Invånarna i Eichkamp var inte nazister. Men som Krüger skriver ”De begrep inte själva att de gjort honom. Utan dem skulle han aldrig kommit ut ur bakficka på Hofbräuhaus.”
Föräldrarna var hela livet övertygade om att de hade Hitler att tacka för allt.

Boken består av sex relativt korta kapitel. Det första koncentrerar sig på livet i Eichkamp under den växande nazismen. Sedan breddas paletten. Vi får följa en traumatisk händelse Krügers familj, hans möte med den karismatiske Wanja som leder till att han dras in i motståndsrörelsen och hamnar i fängelse ett par månader. Vi möter Horst på slagfältet där han räddar sig genom att desertera och slutligen på rättegången mot några fångvaktare i Auschwitz.

Det är en mycket vackert skriven och välskriven bok. Svår att släppa. Som en underström i alla dessa fascinerande historier ligger frågan om hur Hitler var möjlig och hur det påverkade både Horst, hans generation och hela tyska folket.

Att det är en bok som åter aktuell är uppenbart med vansinnigheterna i vår värld just nu. Det är väl inte för inte som den återutges även i Storbritannien.

Översättningen är så vitt jag kan bedöma mycket fin. Men jag tycker det är underligt att den på svenska får namnet Vårt Kvarter. Originaltiteln är Das zerbockene Hus som man skulle kunna översätta på lite olika sätt. Den engelska översättningen har titeln The Broken House. Den första svenska utgåvan hade titeln Ett hus i spillror. Det är titlar som mer väl fångar Krügers bok. Huset som metafor för jaget eller landet förutom det faktiska huset.

Vi skall vara tacksamma för att denna moderna klassiker återutges. Trots det svåra ämnet njöt jag under läsningen av hans prosa och gestaltningar Det är helt enkelt är både en mycket bra memoarbok och ett fängslande porträtt av hur ett land går under i ett ideologiskt rus.

I DÖDENS VÄNTRUM – PAUL GUIMARD: LIVETS SMÅSAKER

Publicerat den av

Paul Guimard (1921-2004)
Livets småsaker
”Les choses de la vie”
Utgiven 1967
På svenska 1986
88 sidor
Översättning Jan Valdelin
Interculture

“Jag skulle ha avskytt ett slut genom en olyckshändelse. Jag tillhör inte dem som önskar en plötslig död. Att man omkring mig skulle kunna säga att han fick en lindrig död, han förstod ingenting, känns som höjden av skam. Döden är en alldeles för allvarlig sak för att mötas i förbifarten” (Sid 55)

Men det är just det som händer Pierre Berard i Paul Guimards tunna lilla roman Livets småsaker från 1967 i översättning av Jan Valdelin.

Paul Guimard var en framgångsrik författare med ett par romaner på sin meritlista. Detta är den enda på svenska vad jag vet. Han var även en hängiven seglare.
Guimards tema var slumpens skördar, tillfälligheternas spel och de små sakerna i livet som får en oväntad betydelse.

På väg till en advokatkollega kör Pierre i hög fart in i en kurva. Han möter en långtradare och en lastbil och kör av vägen. En av slumpens skördar, en tillfällighet. Som Pierre tänker: Hade han inte stannat till och sagt det där sista till sin fru hade han kommit till den ödesdigra kurvan 20 sekunder senare och klarat sig.
Skildringen av själva kraschen fick mig att tappa andan. Över flera sidor och med en påtaglig fysisk närvaro tumlar vi runt i bilen tillsammans med Pierre.

Också av en slump har Pierre ett brev i fickan som han skrev till sin fru och som han redan ångrar. Pierre vet att om han dör och hon får detta brev kommer det ge henne en stor sorg.
Pierre blir allvarligt skadad av smällen.

I andra delen av boken följer vi med Pierre när reflekterar över sitt liv, funderar kring kärleken och döden, kommer till någon form av klarhet innan han till slut avlider på sjukhuset.

Det låter inte som det roligaste du kan läsa, eller hur? Jag kan dock inte annat än att rekommendera denna tunna, starka och mycket välskrivna text. Romanen, som snarare är vad engelsmännen kallar en “novella”, är på endast 88 sidor. Den får dig som läsare att reflektera över livet på ett mycket konkret sätt skulle jag tro.

Boken gavs ut 1986 på det tyvärr avsomnade förlaget Interculture som gav ut mycket franskspråkig litteratur på 80-talet. Vill du läsa den så får vända dig till ett bibliotek eller köpa den på bokbörsen om du inte kan läsa den på franska.

Boken belönades med Prix des libraires (Franska bokhandlarnas pris) och märkligt nog filmats två gånger, trots att boken mest försiggår i Pierres tankar.

Otack är världens lön. Min vän T. skänkte mig boken 1988. Liten och tunn har den liksom försvunnit in i bland alla tjocka volymer i hyllorna. Över 30 år senare upptäcker jag den och får en stark upplevelse. Nästan som en av de livets små saker som Guimard så väl skriver om.

EN SICILIANSK KLASSIKER – LEONARDO SCIASCIA: UGGLOR I SOLSKEN – EN ROMAN OM MAFFIAN

Publicerat den av

Leonardo Sciascia (1921-1989)
Ugglor i solsken
”Il giorno della civetta”
Utgiven 1961
På svenska 1965
Översättning : Karin Alin
160 sidor
Tidens förlag

Leonardo Sciascia var en siciliansk författare, poet och politiker. 1961 gav han ut Ugglor i solsken (som egentligen borde heta Ugglans dag i översättning). Det är en kort liten roman och en “minor classic” i Italiensk litteratur, en bok som rekommenderas för alla som vill lära sig mer om Sicilien. Den blev en stor succé när den kom och har filmatiserats. Här kan du som kan italienska se den: https://www.youtube.com/watch?v=Ypg5SxbDhE4

På öppna gatan, när en man springer mot bussen, skjuts han brutalt ned. Mördaren springer sin väg. När kapten Bellodi, som är från Parma, långt ifrån Sicilien, skall försöka få vittnena på bussen att berätta har ingen sett något, ingen har minns något.
Samtidigt försvinner en fåraherde för att några dagar senare hittas mördad. Och morden verkar hänga samman. Det finns även kopplingar högre upp i samhällshierarkin.

Bellodi har sin misstankar mot maffian men han möter bara en vägg av tystnad. En av frågorna i boken är: finns maffian? När polisen försöker få fram svar är det ingen som förstår. Maffian, vad är det? Något ur någons fantasi? Vi har inte sett det. Det har någon hittat på.
Frågan som Sciascia ställer är: Går det att få reda på sanningen i ett land där den organiserade kriminaliteten har krupit in under skinnet? Där tystnaden och rädslan hela tiden finns. Och där maffian tydligen inte var så känd som den är idag

Att det var ett känsligt ämne bekräftar Sciascia i sitt efterord. Han skriver att han fått skala av romanen så mycket för att ingen skulle kunna känna igen sig eller se var på Sicilien det utspelar sig.
Under läsningen förstår man också att sicilianarna ser sig som ett eget land, och ett land de är stolta över. Italienarna förstår inte den sicilianska dialekten. Och det faktum att mordet utreds av en från fastlandet ses inte med blida ögon.

Det kallas en thriller, men det tycker jag är lite fel, Visserligen begås två mord och det handlar om en polisutredning men det är mer en välskriven berättelse om Sicilien, i fin översättning av Karin Alin, en av våra stora översättare under 1900-talet. Sciascia har ett kärvt språk men här finns också fina lyriska partier. Och stundtals en mycket fin humor när resultatet av undersökningen blir allt mer bisarr och återvändsgränderna fler.

Det var en bok som jag läste med nöje, du kan i princip läsa den i en sittning. Dock blev jag inte så tagen av den. Efter att ha sett ett antal filmer och serier om maffian fanns det en viss förutsägbarhet i romanen. Att den slog ned som en bomb 1961, när man inte pratade offentligt om detta, det är lätt att förstå.

Leonardo Sciascia

2003 återutgavs den i den prestigefyllda serien New York Review Books Classics. Mao lever Sciasica kvar.

Boken går att hitta på Bokbörsen
https://www.bokborsen.se/?f=1&qt=Ugglor%20i%20solsken

 

 

NOBELPRISET 1970 – ETT EPISKT KRAFTPROV – ALEXANDER SOLZJENITSYN: I DEN FÖRSTA KRETSEN

Publicerat den av

Alexander Solzjenitsyn (1918-2008)
I den första kretsen
В круге первом (V kruge pervom)
850 sidor
Översättning: Hans Björkegren
Brombergs

1970 fick Aleksander Solzjenitsyn nobelpriset med motiveringen ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”.
Solzjenitsyn ses som en stor epiker i den ryska traditionen. Och det är han. Lätt utmattad men samtidigt förundrad över den enorma kraften i hans romankonst slår jag ihop I den första kretsen som i sin rätta version är 850 sidor lång. Den första version var 350 sidor kortare och inte lika kritisk mot Sovjet-samhället. Det är ett kraftprov av en stor författare.

Tro inte att Solzjenitsyn är en svårläst författare. De 850 sidorna är fördelade i 96 relativt korta långa kapitel. Stilen flyter lätt, språket rakt och okomplicerat. Solzjenitsyn är också en författare med stor portion humor.Översättningen är gjord av en av våra giganter Hans Björkegren.

Romanen utspelar sig under några dagar runt julen 1949.
En diplomat ringer ett samtal till USA:s ambassad för att varna dem att Sovjet vill stjäla atombomben av dem. Underrättelsetjänsten snappar upp det och vill självfallet ta reda på vem det är som talar. Uppdraget går till forskarna i fängelset Marfino, en sjaraska att lösa det. Förekomsten av sjaraskorna var länge inte känd. Det var läger där fångarna hade det relativt sett bra. Det var högutbildade och ibland mycket framstående tekniker och ingenjörer som arbetade dygnet om med att utveckla utrustning som t.ex. olika former av avlyssningsapparatur. De var ofta dömda att sitta där i 10–20 år. Dessa straff kunde dessutom helt plötsligt för en liten företeelse förlängas med flera år. Eller om man protesterade så kunde de skickas till t.ex. Gulag som var mycket värre. Titeln ”Den första kretsen” anspelar på Dantes helvete. Det fanns mao betydligt värre kretsar för den som inte skötte sig.

När boken, som självfallet inte publicerade i Sovjet, kom slog den ned som en bomb i väst. En riktig tegelsten, med knappast någon yttre handling, som skildrar ett par dagar i fängelset. Vad var det som gjorde den så viktig? Det var för oss i väst en inblick i en fruktansvärd diktatur, ett kolossalt och mycket brutalt maskineri fyllt med massa människor som såg till att det fungerade, eller åtminstone nästan. Solzjenitsyn driver med dess ofta otroliga ineffektivitet.

Samtidigt skildrar han fångarna i sjaraskan som med högt huvud gör vad de kan för att överleva och känna en stolthet med sina liv. De ställdes inför svåra moraliska ställningstaganden. Många trodde på socialismen, men inte på staten. Skulle de då ta fram redskap för att sprida socialism och motverka imperialism som samtidigt gör att staten kan öka förtrycket mot sitt eget folk?

I den första kretsen är en roman med många självbiografiska element. Det som närmast kan kalas huvudpersonen i denna stora berättelse, Gleb Nerzjin, är modellerad på författaren själv och många av hans medfångar har motsvarigheter i verkligheten.

Även om livet i lägret står centrum så finns det delar av berättelsen som utspelar sig utanför lägret. Persongalleriet är bedövande stort. Tack och lov finns det en förteckning av de viktigaste personerna i början. av boken. Flera personer dyker upp under några sidor för att sedan kanske eller kanske inte komma tillbaka. Genom dessa utvikningar, som blir en symfoni av röster, målar Solzjenitsyn upp livet i en diktatur. Ett land där man tillber en enväldig ledare, där man ser konspirationer under varenda sten. Där du aldrig vet om den du pratar med är vän eller fiende som kommer att ange dig.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn (Алекса́ндр Иса́евич Солжени́цын),

För mig var ett tydligt exempel på kraften i Solzjenitsyns berättande att när jag läste om de första 100 sidorna, som jag läste för över 2 år sedan, fanns det mesta av läsningen kvar. Hans förmåga att skapa levande personer och levande miljöer är enastående. Visst finns det longörer, inte konstigt i en väldig tegelsten som denna, men de är få.

Om du är det minsta intresserad av att läsa om Ryssland och detta skede i historien av en mycket stor författare skall du inte tveka.

/reviderad 210811

SPIONROMANERNAS SPIONROMAN – JOHN LE CARRÉ: THE SPY WHO CAME IN FROM THE COLD

Publicerat den av

John Le Carré (1931-2020)
The spy who came in from the cold
Utgiven 1963
270 sidor
Penguin Modern Classics

“The best spy story I have ever read” citeras ingen mindre än Graham Greene på omslaget till utgåvan på Penguin Modern Classics. För både en klassiker och en banbrytare är John Le Carrés tredje roman The Spy who came in from the cold utgiven 1963.

Alec Guiness som George Smiley

Alec Guiness som George Smiley

Det är tredje romanen där hans mest berömde figur George Smiley finns med. Här dock endast i en liten men mycket viktig roll. De underbare Alec Guinness är skådespelaren som för evigt fick figuren George Smiley att fastna på näthinnan även om Gary Oldman var mycket bra i Tomas Alfredsons utmärkta film.
De senaste veckorna har jag sett om om tv-serierna Tinker Tailor Soldier Spy (Mullvaden) för tredje gången och Smiley’s People (Vinnare och förlorare) för andra gången. Båda två är mycket sevärda än idag. Jag håller dock Tinker högst.

Detta gjorde mig sugen att läsa om klassikern En spion som kom in från kylan som den heter på svenska. Detta är inte en bok som du vänder dig till för att få lite spänning även om den är förstås är spännande. Det är en långsam, mångfacetterad och ibland inte helt lättfattlig historia som styrs med säker hand av den då endast 32-årige Le Carré.

Romanen handlar om Alec Leamas som kallas hem efter hela hans nätverk i Berlin utraderats av DDR:s underrättelsetjänst. Leamas är trött på säkerhetstjänsten och vill lämna den världen. Men hans chef, Control, säger att det finns ett sista uppdrag, ett uppdrag som Leamas inte kan motstå.
De har kommit på hur de kan infiltrera DDR:s underrättelsetjänst och komma åt deras chef Mundt, en person som Leamas på djupet hatar.
Leamas tar på sig uppdraget. Det blir ett uppdrag som inte alls går som Leamas tänkt sig.  Det fanns andra agendor än de han visste om. Vem kan han egentligen lita på?

Redan i denna tredje roman är Le Carré en fullfjädrad författare. Han målar upp ett grått 60-tal i skuggan av kalla kriget. Det är en dyster värld. Prosan är återhållen men mättad och elegant. Dialogen exakt. Personteckningarna levande och trovärdiga.
Det som gjorde att denna bok var något nytt i genren var att den inte handlar om det goda väst mot det onda öst. Le Carré ställer sig frågan om hur man kan rättfärdiga underrättelsetjänstens handlingar, svek och lögner även om det är för en god sak. För båda sidorna fanns det, ur deras perspektiv, goda skäl till deras handlingar.

Le Carré ifrågasätter gränserna mellan gott och ont. Han är redan vid denna ålder en illusionslös författare som skriver om hur människan kommer i kläm i dessa system. Le Carré har alltid varit en moralisk författare.

Romanen känns väldigt mycket 60-tal, men den är fortfarande i dessa tider, när demokratin kämpar för sin överlevnad, tyvärr rykande aktuell.

John Le Carré 1964

För Le Carré var romanen det stora genombrottet. Efter den han han skrivit många hyllade romaner. Jag har som tur tur en hel del kvar. Några kritiker har sagt att han är i Nobelprisklass. Oavsett om det stämmer är det en mycket bra och läsvärd författare.

Det finns också en klassisk film med den store Richard Burton i huvudrollen.

https://www.imdb.com/title/tt0059749/

 

____________________________________________________

En kommentar från Ivo Holmqvist som var rolig att läsa:

John le Carré är uppskattad också för annat än sina böcker.

Häromveckan skrev jag om en nyzeeländsk arkitekt som avlidit, John Lewis – min runa om honom finns på familjesidan i Svenska dagbladet i lördags. Jag skickade mina rader till en av mina tidigare kolleger på Aucklands universitet som svarade att han haft en klasskamrat med samma namn på privatskolan King´s College i Auckland. Denne John Lewis avancerade så småningom via Cambridge till att bli lärare på Eton på 1970-talet, sedan rektor för Geelong Grammar School i Australien (som haft både prinsen av Wales och Rupert Murdock bland sina elever) och så rektor för Eton från 1994 till 2002 – under de åren halkade man ner från fjärde till tjugonionde plats i en akademisk rankning för engelska privatskolor.

Hans år som rektor där förmörkades dessutom av en präktig skandal om ett rötägg i kollegiet. En av skolans lärare dömdes till sex års fängelse sedan det kommit fram att han förgripit sig på minst fyrtio manliga elever. I Wikipedia-artikeln om denne John Lewis finns en länk till ett underhållande inlägg i New Statesman från 6 september 1999 av Alexander Chancellor som redan i rubriken klassar Eton som ”A School for brainless, lazy toffs”. Men det fanns ljuspunkter också där, som Chancellor skriver:

”Even in the 1950s, when Eton´s academic ranking was a mystery, I suspect that the teaching there was better than at most other independent schools, if only because it was richer and could pay its teachers more. Some boys worked hard, but there was no great pressure to do so. Those who did were either temperamentally so inclined or inspired by a particular master. I, although lazy, did my best at German because of an exceptional teacher in the subject, David Cornwell (the writer John le Carré).”

Ivo Holmqvist

/reviderad 210729

EN STUDIE I BESATTHET – FRÉDÉRIC DARD – FÖR ATT FÅGLARNA DÖR

Publicerat den av

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
För att fåglarna dör
”Puisque les oiseaux meurent”
Utgiven 1960
På svenska 2018
Översättning: Fredrik Ekelund
171 sidor
Absint Noir
Recensoionexemplar

Via sitt lilla imprint Absint Noir har Nilsson förlag presenterat den oerhört produktive Frédéric Dard för oss i Sverige. Ni som följer min blogg vet att jag läst två av dem, Jänkarna och Hissen, med stor glädje.

Nu har jag läst För att fåglarna dör. Det är bara att konstatera att Dard återigen fångar mig från första sidan. Han har en återhållen stil där jag redan från början känner ett obehag, en krypande känsla under ytan och kan inte sluta läsa. Återigen läser jag en fascinerade berättelse om en person som bli trängd och besatt. Och när denne lyckas med sitt mål blir det bara ännu värre. För att fåglarna dör är egentligen inte en deckare. Det är ett psykologiskt kammarspel, både intensivt förtätat och psykologiskt trovärdigt.

Återigen har Fredrik Ekelund givit oss Dard på en mycket njutbar svenska.
Detta är tunna och lättlästa böcker. Tycker du om psykologiska deckare då har du en ask av praliner att sätta i dig!
Köp och läs så förlaget översätter fler!

Här kan du läsa vad jag skrev om Jänkarna och Hissen.

/reviderad 210727

EN FEMINISTISK KLASSIKER – MARGARET DRABBLE: THE MILLSTONE

Publicerat den av

Margaret Drabble (1939-)
The Millstone
Utgiven 1965
160 sidor
Penguin

I julklapp 1981 fick jag av min anglofila moster Ann-Sofie, som visste att jag delade hennes böjelse, tre romaner av Margaret Drabble. De har stått olästa sedan dess. Trodde jag. Döm om min förvåning när upptäckte att jag läste The Millstone (Kvarnstenen) redan i januari 1982. Min kommentar på sista sidan var ett kort och koncist ”Bra”.
Nu frågar jag mig hur mycket jag egentligen tog in av romanen som den ungdom jag var då? En roman om moderskap som anses vara en feministisk klassiker i Storbritannien.

När det var klart att bokcirkeln skulle läsa Kvarnstenen plockade jag fram romanen för att titta lite i den. Jag fastnade direkt. En roman från 60-talet om en ung kvinna som när hon har sex första gången, mer för att fått det gjort än av attraktion, med en ung radiopresentatör i umgängeskretsen, blir gravid och bestämmer sig för att behålla barnet. Hur kunde den fånga mig så? För det gjorde den.

“My career has always been marked by a strange mixture of confidence and cowardice: almost, one might say, made by it. Take, for instance, the first time I tried spending a night with a man in a hotel. I was nineteen at the time, an age appropriate for such adventures, and needless to say I was not married. I am still not married, a fact of some significance, but more of that later. The name of the boy, if I remember rightly, was Hamish. I do remember rightly. I really must try not to be deprecating. Confidence, not cowardice, is the part of myself which I admire, after”

Så inleds romanen. På en gång fångades jag av Drabbles språk och hennes intelligens. Det är en resa tillbaka i tiden till 60-talet då unga människor inte visste mycket om sex och hade ännu mindre erfarenhet. The Millstone fick mig att tänka On Chesil Beach av Ian MacEwan som skildrar hur okunskapen hos det ogifta unga paret förstår inte bara bröllopsnatten utan påverkar hela deras liv. Länk till min recension.

Rosamund Stacey, bokens huvudperson är verkligen ”strange mixture of confidence and cowardice”. Hennes föräldrar är akademiker som bor utomlands. Hon bor i deras fina lägenhet i centrala London och är framgångsrik forskarstudent i engelsk litteratur. Samtidigt är hon mycket rädd för att ta plats, att någon skall behöva ta hänsyn till eller hjälpa henne.
När Rosamund blir gravid så går hon mot strömmen och bestämmer sig, mot tidens konventioner, för att behålla barnet. Men det är knappast ett aktivt val. Det mer bara blir så.

Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket utåt. För det mesta är vi Rosamunds huvud, men hennes utveckling och väg till ökad självförståelse och social medvetenhet är både gripande och spännande att följa. Dessutom är Drabble en rolig författare.

Kvarnstenen är en kort roman som är präglad av sin tid, ett tidsdokument. Men den lever som sagt i kraften av sin intelligens och humor. Den fortsätter att komma ut i nya upplagor och får nya hängivna läsare. Det förstår jag. När jag väl hade börjat läsa den kunde jag som sagt inte sluta, längtade till att åter få krypa upp i läsfåtöljen för att följa hennes berättelse. Och medlemmarna i bokcirkeln tyckte mycket, ja några väldigt mycket om den. En stark läsrekommendation mao.

Drabble var endast 26 år när hon publicerade denna hennes tredje roman. Redan då var hon en mycket säker författare. I dag är hon en av de mest uppburna namnen i Storbritannien.

Den finns återutgiven på Modernista

/reviderad 21-06-20

MER FRANSK NOIR – FRÉDÉRIC DARD: HISSEN

Publicerat den av

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Hissen
”Le Monte-charge”
Utgiven 1961
På svenska 2017
Översättning: Fredrik Ekelund
152 sidor
Absint Noir

Nyligen läste jag Frédéric Dards Jänkarna som jag tyckte mycket om. (Läs mer om den och Dard här).Nu sög jag tag i den tunna lila boken Hissen. Och den var ännu ett snäpp vassare.

Vi får följa Albert som återvänder till sitt barndomshem som stått tomt i flera år. Han blir deprimerad av mötet med den tomma lägenheten och minnena av hans sedan flera år avlidna mor. Det är julafton. Albert går ut för att äta. På restaurangen möter han en kvinna som påminner om hans gamla kärlek Anna. Det mötet får oanade konsekvenser. Albert har en stor hemlighet han bär på men hon visar sig ha en lika stor och skrämmande.

Dard är en mycket skicklig författare. Med små, enkla och effektiva medel målar han upp romanfigurerna och miljöerna. Berättelsen utspelar sig under ett dygn. Det är som att stiga in i en tryckkokare. Obehaget kryper in på kroppen direkt och orosmolnen hopar sig. Dard har komprimerat berättelsen så att bara det absolut mest nödvändiga som finns kvar. Den är elegant komponerad och med en oväntad avslutning. Det gick inte att sluta när jag väl börjat. Det riktigt bra noir helt enkelt!

Jag läser inte franska så jag vet inte hur han klingar i original men Fredrik Ekelunds översättning är en njutning att läsa. Deckarfantaster, missa inte Frédéric Dard.

/reviderad 210405

 

JAPANEN SOM BORDE FÅTT NOBELPRISET – KOBO ABÉ: KVINNAN I SANDEN – ROMAN

Publicerat den av

kvinnaKobo Abé (1924-1993)
Kvinnan i sanden
”砂の女”
Utgiven 1962
På svenska 1980
Denna utgåva 2015
Översättare: Irmelin Fritzel & Keiko Kockum
240 sidor
Norstedts

Det var i alla fall var Kenzaburo Oe sade när han fick Nobelpriset 1994.

Kobo Abé kände jag till sedan tidigare. Panache-serien gav i min ungdom ut Kartongmänniskan, en titel som fastande.  Jag kände till att Kvinnan i sanden är en klassiker i modern japansk litteratur. När Norstedts nu återutgiver den i sin fina klassikerserie var det en anledning att bekanta sig med detta författarskap. Det är en märklig bok, svår att skriva om. Både enkel och oerhört mångfacetterad på samma gång.

En insektssamlare, vars namn vi får reda på sista sidan, tar ledigt från jobbet för att åka ut och leta efter någon ny insekt som kan göra honom berömd. Han kommer till en by bland en mängd sanddyner. När han inser att han behöver ett rum för natten så hjälper byborna honom till en kvinna som bor i ett hus i en djup sandgrop. Han hissas ned och vi läsare vet redan att han kommer aldrig komma ur den.

kobo

Kobo Abé

Kvinnans uppgift är att skotta sand. Sanden rinner hela tiden. Om de inte gräver varje dag så kommer sanden att begrava dem och i förlängningen hela byn. Allt i gropen är bara sand, den kommer innanför kläderna, in i kroppens håligheter, i vattnet och maten som de får nedsänt av männen i byn. Om det är stekhet sommar eller iskall vinter spelar ingen roll, sanden måste skottas.

Romanen skildrar i detalj deras liv i gropen. Kvinnan, som förblir namnlös, har helt förlikat sig med livet där. Mannen försöker komma därifrån, protesterar och bråkar  men det hjälper föga.
Deras relation pendlar mellan hjälplöshet, närhet, sexualitet, våld, hopp och uppgivenhet. Och hela tiden finns sanden i bakgrunden. Sanden som man tror står stilla men som är i kontinuerlig rörelse, sanden som med sina 1/8 mm stora korn kan begrava civilisationer.

Abés stil är klar, koncis och ger mig som läsare starka bilder. I början var romanen konkret, men allteftersom läsningen glider fram så blir värden mer mardrömslik. En krypande känsla av obehag och av svindel infinner sig.

Kafka infinner sig naturligt som en referens. Även på Myten om Sisyfos. Och mindes helt plötsligt citatet av Albert Camus ”man måste tänka oss Sisyfos lycklig”. För hur skall vi förhålla oss till en värld som försätter oss i situationer som vi inte kan rå över, där vi är maktlösa inför övermakten, tomheten, meningslösheten. Så utvecklas denna spännande bok till ett existentiellt drama med ett slut som lämnar mycket rum för reflektion.

Tack för recensionsexemplaret.

EN MODERN KLASSIKER – MARLEN HAUSHOFER: VÄGGEN

Publicerat den av

 

VÄGGENMarlen Haushofer (1920-1970)
Väggen
”Die Wand”
Utgiven 1968
Översättare:
Rebecca Lindskog
240 Sidor
Thorén och Lindskog
Recensionsexemplar

Detta är en av de märkligaste böcker jag läst. Jag började på den i min ungdom men kom inte många sidor. När den nu kommer i fin nyöversättning av Rebecca Lindskog kan jag reparera skadan.

Handlingen är enkel att sammanfatta: Den namnlösa kvinnan åker med ett par vänner till en jaktstuga. Vännerna tar sig in till den närbelägna byn för att gå ut på kvällen. Nästa morgon har de inte återkommit. När hon går ut för att ta reda på vart de tagit vägen  går hon rätt in i ”väggen”. Den bara finns där. En stor, tjock och genomskinlig vägg. Hon ser igenom den, ser att världen på andra sidan stannat av, stelnat. En katastrof har troligen inträffat.

Väggen är ogenomtränglig och kvinnan inser att hon bara har att acceptera detta och inrätta sitt liv efter det. Boken består av hennes anteckningar för de två som gått sedan hon blev instängd. En traumatisk händelser har fått henne att fatta pennan och skriva denna redogörelse.

Det är en fascinerade text. Språket är mjukt och böjligt, berättelsen flyter stilla fram sida och sida ned utan något kapitel. Å ena sidan händer inte så mycket, å andra sidan är berättelse fylld av vardagliga händelser. Vi följer hur hon inrättar sitt liv tillsammans med hunden Lo, sina katter, kossan Bella och tjuren Tjur. Haushofer beskriver utförligt det vardagliga slit som kvinnan måste utföra för att överleva, samtidigt som hon genomgår en process där allt det som varit viktigt i hennes tidigare, som vi knappt får reda på något om, försvinner undan. Hon kommer fram till något som skulle kunna beskrivas som en ren existens, allt det oviktiga har skalats bort.

Jag har aldrig läst något som på ett så inkännande sätt beskrivit relationen mellan djur och människa som Haushofer, kärleken och det ömsesidiga beroendet. Djuren är lika levande för oss läsare som vilken individ som helst.

Väggen är en roman som biter sig fast  och som har givit mig starka bilder som jag inte kommer glömma. Det finns en smygande klaustrofobisk känsla som aldrig släpper under läsningen.
Språket är mjukt och böjligt. Berättelsen flyter stilla fram sida och sida ned utan något kapitel. Vi vet inte om väggen realitet eller om det är inne i hennes huvud. Fast behöver vi veta det?

Marlen Haushofers roman är en modern klassiker som jag är glad att äntligen ha läst. Jag hoppas att den får många läsare när den nu kommer ut på nytt.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201010

 

 

 

 

 

 

 

ETT BORTGLÖMT MÄSTERVERK – JOHN WILLIAMS: STONER

Publicerat den av

Stoner

John Williams (1922-1994)
Stoner
Utgiven 1965
På svenska 2014
290 sidor
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Natur & Kultur
Recensionsexemplar

Kan man få in en hel människa liv i en relativt kort roman sparsmakat skrivet utan stora åthävor? En som lyckats med det är John Williams i vad som kanske är vårens mest hyllade roman. Det är dock ingen ny bok. Stoner kom ut 1965. Såldes i 2000 exemplar och var utgången året därpå. Outgrundliga äro litteraturen vägar för utan något pris eller filmatisering i ryggen så börja ryktet om boken spridas. Själv läste jag en artikel av Julian Barnes i The Guardian för över ett år sedan och köpte boken omgående.
Den var fortfarande oläst när jag fick ett recensionsexemplar av Natur och Kultur. Det var spännande att kunna växla mellan det engelska originalet och Rose-Marie Nielsens fina översättning.

Stoner är berättelsen om bondsonen fostrad av hårt arbete på åkern i början av 1900-talet. Han får möjlighet att studera och upptäcker en kärlek till litteraturen. Stoner börjar forska och slutar som lärare på University of Missouri där han arbetar i hela sitt liv. Har gifter sig med Edith. De får en dotter. Deras äktenskap blir synnerligen olyckligt. Han genomlever två krig. När han är död så är det knappt någon som kommer ihåg honom och det finns inte mycket kvar som påminner om honom

Det misslyckade äktenskapet är bara en av de stora påfrestningar som möter Stoner under hans liv, men överlåter jag dig till att upptäcka om du läser boken. Stoner härdar ut alla dem med moral, integritet och stoiskhet. De påminner om hur hans föräldrar kämpade för att överleva på den lilla lott av svårbrukad jord som var deras liv.

Är romanen en berättelse om en misslyckad människa och ett förspillt liv? Det är en roman med mycken tragik och stark att läsa, men det är också en roman om kärlek. Inte bara den romantiska kärleken, utan om kärleken till ett barn, till litteraturen, det goda arbetet, förmågan att ge sig hän, stoltheten över att leva efter sin egen moraliska kompass, även när det kostar på.

Det är svårt att tänka sig Stoner som en lycklig man men John Williams i en av de få intervjuer han gav beskrev honom som en lycklig man, en riktig hjälte. ”He had a better life than most people do, certainly. He was doing what he wanted to do, has some feeling for what he was doing. He was a witness to values that were important…” (Hämtat från John MacGaherns förord till utgåvan från NYRB Classics.)

Det är alltid svårt att förhålla sig till en bok som har hyllats så mycket som Stoner har. Det är dock bara för denna läsare att kapitulera. Den är som en välslipad diamant, så perfekt avvägd, så skimrande vacker. Williams har en självlysande prosa, rak och ganska enkel men vacker och melodisk. Det är inte en roman med stora åthävor utan de dramatiska händelser smyger sig på och den kraften i dem blir så mycket större. Det finns passager som tar andan ur mig men sin skönhet och tragik. Romanen är dessutom en klassisk skildring av universitetslivet i USA under första halvan av 1900-talet.

På omslaget till min amerikanska utgåva så finns en bild, något beskuren, av en målning av den amerikanske konstnären Thomas Eaking. Den heter The Thinker: Portrait of Louis N. Kenton och är från 1900. Jag tycker det är en perfekt bild illustration av romanen. Den introverta kraft och styrka men också blygsel som bilden utstrålar fångar Stoner på pricken.

Stiner nyrb

Boken är en njutning att läsa i original, men i Rose-Marie Nielsens mycket säkra händer så blir det inte sämre att läsa på svenska, bara annorlunda.

Jag kan varmt rekommendera Stoner. John Williams är en bortglömd mästare.

/Reviderad 201004

P.O. ENQUIST: MAGNETISÖRENS FEMTE VINTER

Publicerat den av

Per Olov Enquist (1934-2020):
Magnetisörens femte vinter
Utgiven 1964
250 sidor
Bra böcker

Peo Enquist är en av våra mest lästa författare. Själv hade jag fram till för några år sedan bara läst något litet på 70-talet och sett pjäsen Tribadernas Natt i en underbar filmatisering med bla Ernst-Hugo Järegård.

När jag väl satte tänderna i Livläkarens besök 2009 så blev jag närmast chockad över hur bra den var. Jag förstod omgående vilken stor författare vi har i Enquist. Nu var det dags att återvända till honom med Magnetisörens femte vinter, hans tredje roman från 1964.

Det är likt Livläkarens besök en historisk roman. Den handlar om magnetisören Friedrich Meisner, lärjunge till den store Paracelcus, som under 1790-talet med hjälp av magnetism botade människor. Efter att ha blivit utslängd från bla Nürnberg och Paris efter misslyckade behandlingar som kommer han till orten Seefond. Där blir hans lycka gjord när han botar läkaren Selingers dotters blindhet.

Meisner startar en storskalig verksamhet. Han får med sig läkaren Selinger som efter dotterns tillfrisknande ser att det finns något mer, kanske något större, än den läkekonst som hans själv är utbildad i. Selinger blir hans assistent och medicinska kontrollant. Det blir också Selinger som genomskådar Meisner vilket leder till dennes undergång.

Selinger är fascinerad av Meisner, ser honom som en konstnär, en person som kan leda människor in i hängivelsen och extasen. En person som kan föra dem till en högre och kanske en sannare verklighet. Selinger får konfrontera sina föreställningar om vad som läker, om vad människor vill ha. Även när Meisner fallit så kan inte Selinger sluta fascineras av det han står för, något bortom vår rationella värld. Selinger brottas med komplexiteten och får inte ihop det. Han botade trots allt hans dotter.

I detta är boken lika aktuell nu idag som när den kom. Traditionell medicin kontra alternativa behandlingar, självhjälpsböcker, meditationsretreater. Det rationella kontra det icke rationella, det empiriska kontra det icke empiriska, tro kontra vetande.
Enquist kommer ju själv från en djup frireligiös bakgrund och jag kan tänka mig att boken är en del av hans brottning med dessa problem, hur skall vi förstå verkligheten, genom vilka glasögon. Vad är sant, vad är påhittat?

Det kan man även undra när man läser denna bok. Jag har då och då googlat för att se om personer och böcker som nämns finns. Ibland gör de det ibland inte. Han har kokat en fiktiv sopa med en massa riktiga fakta. Av en tillfällighet så läser jag att Enquist är uppvuxen i Sjöbotten vilket ju är Seefond på tyska.

Jag kan villigt erkänna att det tog ett tag att komma in i boken. Enquist konstrade till det, skrev lite för litterärt. Det är främst i början när Meisner för talan och vi lär oss om hans bakgrund. När de väl kommit till Seefond så är det genom Selingers ögon, genom hans dagboksanteckningar, som större delen av romanen berättas. Då berättar han rakare och det kommer närmre och romanen är mer gripande.

Diskussionen om tro och vetande, de berättartekniska knep och förmågan att trovärdigt gestalta ett historiskt skeende påminner mycket om en bok jag läste för ett tag sedan.  Eyvind Johnsons Drömmar om Rosor och Eld som är en mästerlig bok. På den nivån är inte Enqvist 1964 men väl med Livläkarens besök.

Magnetisörens femte vinter är en välskriven och fascinerande historia om tro och vetande. Det är också oerhört spännande att läsa om de olika behandlingar som patienterna utsattes för både av Meisner och den traditionella medicinen. Om jag minns rätt så sade Enquist i ett sommarprogram att det var livsfarligt att gå till läkaren före 1850. Med tanke på de resultat som den traditionella medicinen på den tiden hade så kanske det inte var så konstigt att en magnetisör erbjöd ett alternativ.

Reviderad 200819

 

NÄR FANTASIN KROCKAR MED DIKTATURENS KREATUR – MIRCEA ELIADE: DEN GAMLE MANNEN OCH OFFICEREN

Publicerat den av

Mircea Eliade (1907-1986):
Den gamle mannen och officeren
”Strada Mintulesa”
Utgiven: 1967
På svenska 1979
Översättare Barbro Andersson
110 sidor
Coeckelberghs

Häromdagen såg gjorde jag en liten utrensning av min bokhylla. Då fann jag denna lilla kortroman utgiven 1979 på Coeckelberghs förlag i deras serie ”Röster från Rumänien”.
Coeckelberghs var ett fantastiskt förlag som såg till att en östeuropeisk litterär värld blev tillgänglig för den svenska publiken på slutet av 70-talet fram till 80-talets slut. De gav dessutom ut en utmärkt tidskift som hette Jakobs stege. Tyvärr dog förfläggaren René Coeckelberghs alldeles för tidigt 1989, 53 år gammal, och förlaget försvann.

Mircea Eliade är vad jag förstår en gigant inom religionshistorian med ett mycket omfattande författarskap.  Vid sidan av sitt vetenskapliga värv så skrev Eliade ett större antal romaner. Detta är den enda som finns på svenska, förtjänstfullt översatt av Barbro Andersson.

Historian är både enkel och outsägligt komplicerad.
Den gamle mannen, Zaharia Farima, en pensionerad lärare och skolinspektör hör att en av hans gamla elever, en major Borza, flyttat in nära honom. Gubben tar kontakt med honom för att ta reda på hur gått för honom och hans klasskamrater varav en försvunnit till Sovjet med ett flygplan.
Majoren vill inte kännas vid att han gått i skolan. Det tillhör de privilegierades förmåner att gå i skolan och han är som en kämpe för det rumänska folket, en enkel själ som arbetat sig upp.

Dagen därpå hämtas Zaharia av säkerhetstjänsten till förhör.  De ber honom berätta sin historia….
Vad som är så underbart med denna lilla bok är krocken mellan det totalitära Kafka-liknande system och den fria fantasin. För gubben börjar berätta: Den ena historian är längre än den andra, fyllda med många sagor och fantastiska händelser. Dessutom skriver han långa redogörelser, sida upp och sida ned.
De förtvivlade tjänstemännen försöker få detta till en sammanhängande berättelse så att de skall kunna röna ut hur det egentligen gick till med dessa personer och vad den gamle gubben egentligen har för agenda. Så fort de ställer en fråga om vad som faktiskt hänt med en person så säger gubben: för att ni skall förstå så måste vi gå tillbaka till dennes farfar, eller den episoden eller till någon annan händelse i det förflutna…. Det blir mer och mer komplicerat, fantastiskt och för mig som läsare underhållande!

Romanen befolkas av osannolika figurer som den väldiga Oana 2,42 lång som skall gifta sig med en man som kommer från bergen och som kan rida på två hästar samtidigt eller en trollkonstnär som tar en tändsticksask och drar ut den till en hel båt och av tändstickorna bygger en stege som en hel blåsorkester vandrar upp på för att kunna sätta sig i båten!
Det kryllar av historier som säkerligen är påverkade ut Eliades djupa kunskaper om myter och sägner.

Varken vi eller militärerna blir klokare. Och till slut släpper det mannen och så avslutas romanen med en tvetydig tvist som du själv får uppleva om du läser denna pärla.

Romanen utspelar sig på Mintulesa-gatan i Bukarest där den fruktade säkerhetspolisens högkvarter låg under Ceausescu. Under romanens gång känns diktaturens kalla hand hela tiden.

Eliade har skrivit en fin bok bok om fantasins makt och till slut dess vinst över diktaturens kreatur. Om du hittar den finstämda roman på antikvariat, tveka inte, du har några trevliga timmar framför dig! Synd att det inte finns fler romaner av honom på svenska!

/Reviderad 200614

ETT GOTT SKRATT FÖRLÄNGER LIVET – P.G. WOODHOUSE: JEEVES IN THE OFFING

Publicerat den av

P.G. Woodhouse (1881-1975):
Jeeves in the offing
Utgiven 1960
170 sidor
Penguin 

Att läsa Johan Hakelius Döda vita män ledde till en lätt anglofil renässans hos mig och jag grep denna tunna Woodhouse-roman ur hyllan. Jag har inte läst honom på över 25 år. Den lilla kontakt jag har haft med rollfigurerna är genom de populära tv-serierna med den oförlikneliga Hugh Laurie och Stephen Fry som Jeeves och Wooster.
Och gud vilken fånig bok detta var. Och gud så underhållande!

Stackars Berite Wooster blir lämnad ensam när Jeeves åker på semester. Bertie åker till Tant Augusta på Brinkley Court och blir indragen i en härva som bland annat består av den vandrande vulkanen Roberta ” Bobbie”  Wickham som skapar kaos vart hon än går, Woosters hatade lärare från ungdomsåren Aubrey Upjohn MA, som ett antal gånger gav Bertie smaken av ”the juciest from a cane of the type that biteth like a serpent and stingeth like an adder”,  och en amerikansk deckarförfattarinna, vars son är misstänkt kleptoman. Denne står under bevakning av Sir Rodney Glossop, utklädd till betjänt. Glossop i sin tur avskyr Wooster från tidigare möten.
Mitt allt detta, hur skall det gå för Woosters gode vän Reginald ”Kipper” Herring, hur skall ha få ihop det med sin Roberta!? Bertie är i akut beråd och kallar in Jeeves för att lösa knuten….

Intrigen är mycket fånig, Personerna, deras reaktioner, hur könsrollerna beskrivs är stereotypt och engelskt överklassiskt. Och mot slutet liknar det mest en sängkammarfars där det slås i mängd dörrar. Det som räddar detta från att bli tramsigt är Woodehouse underbara torra brittiska humor, skickliga intrigbyggande och briljanta komiska språk. Det var många formuleringar som fick mig att allt ifrån le till att gapskratta. Mycket välgörande efter en lång och seg vinter!

För frågan är: Kan man motstå en bok med en formulering som:
”…and said it must have been unplesant for me, and I said that ‘unpleasant’ covered the facts like the skin on a sausage.”

/Reviderad 200229

EN LATINAMERIKANSK GIGANT – ALEJO CARPENTIER: DETTA UPPLYSTA TIDEVARV

Publicerat den av

Alejo Carpentier (1904-1980)
Detta upplysta tidevarv
”El siglo des luces”.
Utgiven 1962
På svenska 1965
Översättning av Jan Sjögren
310 sidor
Bonniers

Alejo Carpentier? Vem är det är det nog många bokläsare som undrar. När Carpentier dog i cancer 1980 beskrevs han som ständig nobelpristagarkandidat. Förutom romaner skrev han pjäser, essäer, journalistik och var dessutom musikhistoriker. Carpentier räknas som en av de stora inom latinamerikansk litteratur.
Det var länge sedan jag läste honom men jag räknar fortfarande hans bok Den förlorade porten (Los pasos perdidos) som en av mina stora böcker.
Mycket Carpentier skrev inte finns tyvärr på varken svenska eller engelska. Somligt finns på tyska och franska men mycket endast på spanska.

Carpentier är en spränglärd kosmopolit. Han räknas som kubansk författare, men föräldrarna var från Frankrike respektive Ryssland och han levde i olika delar av Europa och Sydamerika under sitt liv.
Carpentier är känd för att han skapade begreppet ”den magiska realismen” som blivit kännetecknande för den litterära rörelse som kallas El Boom med bla Garcia Marquez som den kanske den mest kände representanten.
Här kan du läsa mer om Carpentier.

Detta upplysta tidevarv är en stor historisk roman som utspelar sig i Karibien under franska revolutionen. Det var okänt för mig att den påverkade hela denna övärld.
Carpentier visar hur stort inflytande tankevärlden i Europa hade även i denna delen av världen. Politiska traktat, romaner och tidningar spreds hit och påverkade det politiska tänkandet och utvecklingen.
Runt den verklige Victor Hughes har författaren skapat syskonen Carlos och Sofia och deras kusin Esteban.
En kväll, efter att deras far, den rike affärsmannen, begravts, och under en period av hämningslöst festande och lekande,  klappar det på dörren och Victor Hughes tränger in i deras liv och vänder upp och ned på det.

Vi följer Victor går från att vara en affärsmän till att bli en diktator som skapar rättvisa med giljotinen som främsta hjälpmedel. Vi följer den skrupelfrie figuren genom hela franska revolutionen, en revolution som till slut slår tillbaka, Hur allt går tillbaka till det som revolutionärerna en gång från början ville bekämpa. De fria slavarna tas tillfånga och setts i straffarbete, den förkättrade kyrkan får tillbaka sin kraft och position i samhället och allt har egentligen varit förgäves.

Vi ser Victor genom de öden och äventyr som Esteban och senare Sofia hamnar i. De är våra berättare. Carpentier tar sig läsaren med till mängd för mig okända länder, öar och städer i Karibien, över till Frankrike och Spanien. Det är en roman fylld av historisk kunskap, färger, ljud, extatiska beskrivningar, fester, krigsscener, lyriska partier, naturbeskrivningar, konsthistoriska och arkitektoniska iakttagelser som vittnar om en enorm beläsenhet. Carpentier barocka språk firar många triumfer och den är en njutning att läsa.

Enligt efterordet av Carpentier så vet man inte vad som hände med Victor Hughes, hur han slutade sina dagar. Han klarade sig det vet man men Sofia och Esteban gick det tyvärr sämre för. Revolutionen äter sina barn är ju ett gammalt uttryck.

Jag håller inte denna bok lika högt som Den förlorade porten, men det är en mycket bra bok. Om det är något som jag saknar lite är att karaktärerna ibland försvinner i de stora episka rundmålningar som Carpentier skapar. Jag kommer dem inte riktigt nära. Carpentier är dock  en strålande författare. Det är synd att han inte fick priset.

/Reviderad 200227