NOBELPRISET 1970 – ETT EPISKT KRAFTPROV – ALEXANDER SOLZJENITSYN: I DEN FÖRSTA KRETSEN

Alexander Solzjenitsyn (1918-2008)
I den första kretsen
В круге первом (V kruge pervom)
850 sidor
Översättning: Hans Björkegren
Brombergs

1970 fick Aleksander Solzjenitsyn nobelpriset med motiveringen ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”.
Solzjenitsyn ses som en stor epiker i den ryska traditionen. Och det är han. Lätt utmattad men samtidigt förundrad över den enorma kraften i hans romankonst, slår jag ihop I den första kretsen som i sin rätta version är 850 sidor lång! Det är ett kraftprov av en stor författare.
(I Lennart Samuelssons förord kan man läsa historien om publiceringen. Den första version var 350 sidor kortare och inte lika kritisk.)
Tro dock inte att Solzjenitsyn är en svårläst författare. Stilen flyter lätt, språket rakt och okomplicerat. Översättningen är gjord av en av våra giganter, Hans Björkegren.
De 850 sidorna är fördelade i 96 relativt korta långa kapitel. Solzjenitsyn är också en författare med stor portion humor. Trots det är det en mäktig och stundtals inte helt lättsmält läsupplevelse.

Romanen utspelar sig under några dagar runt julen 1949.
En diplomat ringer ett samtal till USA:s ambassad för att varna dem att Sovjet vill stjäla atombomben av dem. Underrättelsetjänsten snappar upp det och vill självfallet ta reda på vem det är som talar. Uppdraget går till forskarna i fängelset Marfino, en sjaraska att lösa det. Förekomsten av sjaraskorna var länge inte känd. Det var läger där fångarna hade det relativt sett bra. Det var högutbildade och ibland mycket framstående tekniker och ingenjörer som arbetade dygnet om med att utveckla utrustning som tex olika former av avlyssningsapparatur. De var ofta dömda att sitta där i 10–20 år. Dessa straff kunde dessutom helt plötsligt för en liten företeelse förlängas med flera år. Eller om man protesterade så kunde de skickas till tex Gulag som var mycket värre. Titeln ”Den första kretsen” anspelar på Dantes helvete. Det fanns mao betydligt värre kretsar för den som inte skötte sig.

När boken, som självfallet inte publicerade i Sovjet, kom slog den ned som en bomb i väst. En riktig tegelsten, med knappast någon yttre handling, som skildrar ett par dagar i fängelset. Vad var det som gjorde den så viktig? Det var en inblick i en fruktansvärd diktatur, ett kolossalt och mycket brutalt maskineri fyllt med massa människor som såg till att det fungerade, eller åtminstone nästan. Solzjenitsyn driver ofta med dess otroliga ineffektivitet.

Samtidigt skildrar han fångarna i sjaraskan som med högt huvud gör vad de kan för att överleva och känna en stolthet med sina liv. De ställdes inför svåra moraliska ställningstaganden. Många trodde på socialismen, men inte på staten. Skulle de då ta fram redskap för att sprida socialism och motverka imperialism som samtidigt gör att staten kan öka förtrycket mot sitt eget folk?
I den första kretsen är en roman med många självbiografiska element. Det som närmast kan kalas huvudpersonen i denna stora berättelse, Gleb Nerzjin, är modellerad på författaren själv och många av hans medfångar har motsvarigheter i verkligheten.

Även om livet i lägret står centrum så finns det delar av berättelsen som utspelar sig utanför lägret. Persongalleriet är bedövande stort. Tack och lov finns det en förteckning av de viktigaste personerna i början. av boken. Flera personer dyker upp under några sidor för att sedan kanske eller kanske inte komma tillbaka. Genom dessa utvikningar, som blir en symfoni av röster, målar Solzjenitsyn upp det på många sätt svåra livet i en diktatur. Ett land där man tillber en enväldig ledare, där man ser konspirationer under varenda sten. Där du aldrig vet om den du pratar med är vän eller fiende som kommer att ange dig.
Under läsningen har jag många gånger ställt mig fråga vad vi är för varelser som skapar och fortsätter skapa dessa samhällen. Alla de som idag vill montera ner det demokratiska samhället och ropar efter en stor ledare bör läsa denna bok för att kunna tänka en gång till.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn (Алекса́ндр Иса́евич Солжени́цын),

För mig var ett tydligt exempel på kraften i Solzjenitsyns berättande att när jag läste om de första 100 sidorna, som jag läste för över 2 år sedan, fanns det mesta av läsningen kvar. Hans förmåga att skapa levande personer och levande miljöer är enastående. Visst finns det longörer, inte konstigt i en väldig tegelsten som denna, men de är få. Den är bara som med Anna Karenina som jag läste i höstas så MYCKET att jag som läsare blir överväldigad.

Om du är det minsta intresserad av att läsa om Ryssland och detta skede i historien av en mycket stor författare skall du inte tveka. Men se till att ha god tid på dig. Jag läste den under 2 månader och det är inget jag rekommenderar. Men man styr ju inte alltid över sitt liv

Efter två ryska tegelstenar (plus en tredje Dmitrij Gluchovskij Metro 2033 som jag inte kom igenom..än..) på ett halvår, tror jag det får bli några korta böcker!

VINNARE AV GONCOURTPRISET OCH FRANSKA AKADEMINS STORA ROMANPRIS – JONATHAN LITTELL: DE VÄLVILLIGA

Jonathan Littell (1967-)
De välvilliga
”Les bienveillants”
Utgiven 2006.
På svenska 2008
Översättning: Cecilia Franklin
900 sidor.
Brombergs

De välvilliga är en mycket märklig och tjock bok på 900 sidor. Att läsa en bok av den magnituden tar sin lilla stund. Den tog två månader för mig att komma igenom. Jag kan ibland undra över författares önskan över hur mycket tid vi som läsare förväntas att ägna åt deras alster. Som när Tomas Mann i förordet till den stora romanen Bergtagen skriver att om vi tycker om den så läs den gärna en gång till så att struktur och tematik framkommer tydligare.

Var det värt det? Ja är svaret. Det är en fullkomligt hisnande roman. Littell har skapat en romanfigur, Max Aue, som är en människa vi kan identifiera oss med. Han är en bildad, beläst & musikälskande europé. Men, och det är det stort men, han begår samtidigt de mest monstruösa handlingar. Det är ingen dålig bedrift av Littell att få ihop det.

Vi följer Max under hela andra världskriget via slaget vid Stalingrad och slutuppgörelsen i Berlin, genom de mest fruktansvärda händelser. Skildringen av massakern i Babi Yar kommer jag sent att glömma, med sina fotografiska beskrivning. Sakta så förs han in i mörkret för att på sista sidorna begå ett brott som för honom in i totala tomheten.

Det som fascinerat Littell enligt en lång intervju med Pierre Nora, en fransk historiker, i tidskriften Atlas Litterära Tillägg no.1 är det byråkratiska systemet bakom de avskyvärda handlingarna. Att för att få dessa enorma krigsoperationer att fungera så krävs att en mängd administrativa och logistiska funktioner.
Max Aues roll i kriget är att försöka förbättra för fångarna i koncentrationslägren, inte av humanitära skäl utan för att de behövdes i krigsindustrin. Littell skildrar skickligt byråkratin, med sina karriärister, kohandlandet, de politiska trätorna, maktstriderna bakom själva krigsoperationerna. Det upptar en stor del av romanen och det kan nästan bli lite tröttande. Jag kan tro att det ligger en poäng i det, att det är Littells avsikt är att vi skall bli överväldigade av detta. Uttröttning som en litterär metod?
Boken växlar mellan intensiva och uppslitande scener från krigsområdena och långa passager om byråkratiska processer. Denna växelverkan är en av romanens styrkor.

Det andra temat i boken är det mytologiska som jag inte är insatt nog för att egentligen få grepp om. Daniel Mendelssohn har skrivit en mycket intressant i recension av boken i New York Review of Books. Titeln kommer ju från ett gammalt grekisk drama Eumeniderna som gav Littell en struktur att skriva inom enligt intervjun med Nora.
Max Aue har en försvunnen fader som han glorifierar och hatar, är homosexuell, har ett incestuöst förhållande till sin syster, mördar sina mamma och hennes nya man. Detta låter som en grekisk tragedi minst sagt. De delarna har jag svårare att ta till mig till och har lite svårt att se hur de fungerar i romanen.

Det som var min stora behållning av boken var skildringen av kriget och hur de ansvariga resonerade, hur övertygade de var om nationalsocialismens förträfflighet, hur blinda de var för att annat synsätt, hur de kunde stänga av sin moral för utföra de handlingar som utföres. Littell är ofta saklig i sin beskrivning och det gör det än värre.
Littell blandar fiktiva personer med verkliga som spelar framträdande roller i romanen som Göring, Himmler och Speer. Boken stundom känns dokumentär.

Det finns ett skäl till att jag tycker att boken inte är en fullträff. Littells prosa är ganska platt, mer funktionell än något annat. Det är kraften i berättandet och den historiska trovärdigheten som gör den läsvärd.

Mottagandet har varit mycket blandat världen över men i Frankrike fick den både Goncourtpriset och Franska Akademins stora romanpris.

/Reviderad 200227