NOBELPRISET 1970 – ETT EPISKT KRAFTPROV – ALEXANDER SOLZJENITSYN: I DEN FÖRSTA KRETSEN

Publicerat den 30/01/2019 av Patrik Enander

Alexander Solzjenitsyn (1918-2008)
I den första kretsen
В круге первом (V kruge pervom)
850 sidor
Översättning: Hans Björkegren
Brombergs

1970 fick Aleksander Solzjenitsyn nobelpriset med motiveringen ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”.
Solzjenitsyn ses som en stor epiker i den ryska traditionen. Och det är han. Lätt utmattad men samtidigt förundrad över den enorma kraften i hans romankonst slår jag ihop I den första kretsen som i sin rätta version är 850 sidor lång. Den första version var 350 sidor kortare och inte lika kritisk mot Sovjet-samhället. Det är ett kraftprov av en stor författare.

Tro inte att Solzjenitsyn är en svårläst författare. De 850 sidorna är fördelade i 96 relativt korta långa kapitel. Stilen flyter lätt, språket rakt och okomplicerat. Solzjenitsyn är också en författare med stor portion humor.Översättningen är gjord av en av våra giganter Hans Björkegren.

Romanen utspelar sig under några dagar runt julen 1949.
En diplomat ringer ett samtal till USA:s ambassad för att varna dem att Sovjet vill stjäla atombomben av dem. Underrättelsetjänsten snappar upp det och vill självfallet ta reda på vem det är som talar. Uppdraget går till forskarna i fängelset Marfino, en sjaraska att lösa det. Förekomsten av sjaraskorna var länge inte känd. Det var läger där fångarna hade det relativt sett bra. Det var högutbildade och ibland mycket framstående tekniker och ingenjörer som arbetade dygnet om med att utveckla utrustning som t.ex. olika former av avlyssningsapparatur. De var ofta dömda att sitta där i 10–20 år. Dessa straff kunde dessutom helt plötsligt för en liten företeelse förlängas med flera år. Eller om man protesterade så kunde de skickas till t.ex. Gulag som var mycket värre. Titeln ”Den första kretsen” anspelar på Dantes helvete. Det fanns mao betydligt värre kretsar för den som inte skötte sig.

När boken, som självfallet inte publicerade i Sovjet, kom slog den ned som en bomb i väst. En riktig tegelsten, med knappast någon yttre handling, som skildrar ett par dagar i fängelset. Vad var det som gjorde den så viktig? Det var för oss i väst en inblick i en fruktansvärd diktatur, ett kolossalt och mycket brutalt maskineri fyllt med massa människor som såg till att det fungerade, eller åtminstone nästan. Solzjenitsyn driver med dess ofta otroliga ineffektivitet.

Samtidigt skildrar han fångarna i sjaraskan som med högt huvud gör vad de kan för att överleva och känna en stolthet med sina liv. De ställdes inför svåra moraliska ställningstaganden. Många trodde på socialismen, men inte på staten. Skulle de då ta fram redskap för att sprida socialism och motverka imperialism som samtidigt gör att staten kan öka förtrycket mot sitt eget folk?

I den första kretsen är en roman med många självbiografiska element. Det som närmast kan kalas huvudpersonen i denna stora berättelse, Gleb Nerzjin, är modellerad på författaren själv och många av hans medfångar har motsvarigheter i verkligheten.

Även om livet i lägret står centrum så finns det delar av berättelsen som utspelar sig utanför lägret. Persongalleriet är bedövande stort. Tack och lov finns det en förteckning av de viktigaste personerna i början. av boken. Flera personer dyker upp under några sidor för att sedan kanske eller kanske inte komma tillbaka. Genom dessa utvikningar, som blir en symfoni av röster, målar Solzjenitsyn upp livet i en diktatur. Ett land där man tillber en enväldig ledare, där man ser konspirationer under varenda sten. Där du aldrig vet om den du pratar med är vän eller fiende som kommer att ange dig.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn (Алекса́ндр Иса́евич Солжени́цын),

För mig var ett tydligt exempel på kraften i Solzjenitsyns berättande att när jag läste om de första 100 sidorna, som jag läste för över 2 år sedan, fanns det mesta av läsningen kvar. Hans förmåga att skapa levande personer och levande miljöer är enastående. Visst finns det longörer, inte konstigt i en väldig tegelsten som denna, men de är få.

Om du är det minsta intresserad av att läsa om Ryssland och detta skede i historien av en mycket stor författare skall du inte tveka.

/reviderad 210811

LÄTTSAM LÄSNING OM ETT FASCINERANDE LAND – KRISTINA KAPPELIN: ITALIENSK DAGBOK

Publicerat den 26/03/2017 av Patrik Enander

Kristina Kappelin (1958-)
Italiensk dagbok
Utgiven 2014
232 sidor
Brombergs

Under en resa till underbara Florens och Arezzo nyligen var folkkära journalisten Kristina Kappelins ”Italiensk dagbok” en både rolig och passande lektyr. Italien är kanske det landet i Europa där flest svenskar, och engelsmän för den delen, förlagt sin längtan till det goda och sköna livet. Efter vår resa var vi lika bedårade av den fantastiska konsten, arkitekturen och maten som alla andra. Men hur är det när första kärleken övergått till en stadig relation?

Kappelin har bott i landet i sammanlagt över 20 år och har genom sitt arbete och sitt äktenskap kommit Italien in på livet som få andra. Kappelins första möte med landet blir inte okomplicerat. Samtidigt som hon bedåras av skönheten i Bologna, där hon är utbytesstudent, så uppstår det snart kulturkrockar.
För oss svenskar är det viktigt med rätt och fel, att det finns raka och tydliga svar, det verkliga är viktigare än det mytiska. Men icke för italienare. Kappelin inser efter ett tag att hon uppfattas som fantasilös, ja tom tråkig. Hon upptäcker också att hennes vänner, som klarat av de hårda gymnasiestudierna, har en djup bildning och förmåga att konversera om konst och litteratur som den jordnära svenskan saknar.

Kappelin fastnar som sagt i Italien. I boken vi får ta del av en serie berättelser, kåserier och reportage. Hon skriver om de tre stora religionerna i landet. Katolicismen, maten och fotbollen. Hon beskriver ett arbetsliv som är oerhört hierarkiskt och trögrörligt där den som är på nivån under får ta skiten från våningen ovanför. Inblickarna i byråkratin står, även om det är en klyscha, inte Kafka efter. Efter ett tag kände jag att hit vill jag resa, men bo, aldrig!

Samtidigt berättar hon om italienarnas stora kärlek till det sköna inom konst, arkitektur och klädsel. Där finns en familjesammanhållning och omtanke om sina nära som försvunnit i Sverige. Kappelin säger sig hellre stanna i Italien som gammal där hon uppskattas för sin ålder och tas hand om av familj, vänner och grannar än att sitta på ett kommunalt ålderdomshem. Hon säger sig blivit mer fördomsfri öppen och nyanserad genom bo i landet

De flesta kapitlen är hållen i en lättsam och kåserande ton. Men det finns undantag. När hon skriver om hur Italien hade en gyllene chans att komma på rätt köl efter rättegångarna mot ledande italienska politiker i börjar av 90-talet men försatte den. Då Italien som sagt är hierarkiskt och trögrörligt uppstod ett vakuum som Berlusconi utnyttjade och sedan körde staten i botten. Det är ingen vacker läsning. Och det bränns ännu mer när det finns en populistisk galenpanna i Vita Huset. (Perioden just före Berlusconi skildras i en mycket välgjord tv-serie ”1992″ som finns på HBO. http://www.imdb.com/title/tt2983290/) Det är också intressant att läsa om påvens betydelse i Italien, även för icke-troende som Kappelin.

Efter avslutad läsning begriper jag mer om det land Kappelin säger är bland de mest motsägelsefulla och komplicerade i Europa. En trivsam läsning och en perfekt följeslagare under ett par dagar i detta enastående vackra och fascinerande land.

/Reviderad 210102

EN LYSANDE ROMAN – IAN MCEWAN: DOMAREN

Publicerat den 16/08/2016 av Patrik Enander

Ian McEwan (1948-)
Domaren
”The Children’s Act”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers: Niclas Hval
258 sidor
Brombergs

De senaste månaderna har jag haft förmånen att läsa några riktigt fina romaner: Jennifer Johnston, Robert Seethaler, Elena Ferrante och Colm Tóibin. Men ibland ramlar man över en bok som bara går rätt in, en bok som griper tag både känslomässigt och intellektuellt.
Domaren av Ian McEwan är en sådan bok för mig. En lysande roman.
McEwan anses i Storbritannien vara den kanske främste författaren i sin generation tillsammans med Julian Barnes. Senast jag läste honom var 2010, en annan av hans höjdpunkter: Från Chesil Beach. Allt han skriver är inte bra, men när han är bra så är han riktigt bra.

Mycket kort om handlingen. Fiona Mays, överrättsdomare, gift med Jack, professor i antikens historia, båda närmare 60 år, inga barn. Fiona får en chock när Jack en dag deklarerar att han tycker att deras äktenskap går på tomgång. Han älskar Fiona fortfarande, vill ha henne kvar, men tänker inleda en relation med en 28-årig kollega från universitetet. Han vill uppleva passionen en sista gång. Hon visar honom dörren.

Fiona är en erkänt skicklig jurist inom familjerätt, känd för sin självständighet, sina välgrundade domar och intellektuella klarhet. I samma veva som Jack får lämna hemmet och Fiona hamnar i kris får hon ett svårt uppdrag. Adam, 17 år och 9 månader, är svårt sjuk i leukemi men vägrar ta emot en blodtransfusion som kan rädda hans liv. Som Jehovas vittne det går emot hans tro. Adam är inte myndig förrän om 3 månader. Då kan han tacka nej till vård, men nu? Är detta något Adam själv vill eller är det något som grupptrycket tvingar fram? Det åligger Fiona att döma i fallet. Fiona går utanför ramarna och besöker Adam på sjukhuset. Det mötet kommer att sätta hela hennes tillvaro i gungning.

I original heter boken The Children’s Act. Jag citerar från Wikipedia:
The Children Act 1989 allocates duties to local authorities, courts, parents and other agencies in the United Kingdom, to ensure children are safeguarded and their welfare is promoted. It centres on the idea that children are best cared for within their own families; however, it also makes provisions for instances when parents and families do not co-operate with statutory bodies.
Hur skall Fiona döma for att skydda Adams välmåga?

Man skall inte tolka denna bok som ett angrepp på Jehovas vittnen. McEwan är förvisso övertygad och välkänd ateist med stort intresse för naturvetenskap. De åsikter som Adam och hans föräldrar hyser beskrivs med respekt och kunskap. Innan historien om Adam börjar får vi även ta del av andra svåra fall Fiona dömt, fall där ortodoxa sätt att leva krockar med det civila samhället. Det är det som intresserar McEwan. De moraliska och etiska dilemman som uppstår i mötet med dessa två världar.

Ian McEwan

För en juridisk okunnig person är det mycket intressant att förstå hur mycket av filosofiska, moraliska och etiska frågeställningar och diskussioner som domsluten består av. Skrivna på en elegant prosa som McEwan citerar från verkliga fall. Mycket spännande.

McEwan har i en intervju sagt att med Domaren ville han skriva om roman där en person arbete är i fokus. Det är inte många romaner jag läst där det som de flesta av oss sysslar med i vår vardag, 40-timmar i veckan, står i fokus. Det har han lyckats med. Jag fångades av miljöbeskrivningar och vardagsdramatiken i Fionas arbete. I hennes fall har det inneburit av hon avstått från att få barn då karriären varit krävande. Nu närmare 60, med ett äktenskap i kris, pockar frågorna om de val Fiona gjort på uppmärksamhet.

Jag är också förtjust i porträttet av den brådmogne Adam, en överbegåvad poesiskrivande ung man med hela livet framför sig men övertygad om att det är rätt att inte ta emot blod då det går emot Guds vilja. Skall Fiona låta honom avsluta det i förtid? McEwan fångar hans pubertala och samtidigt genomtänkta tankevärld väl.

Som ni förstår finns det flera skäl till att jag tycker om denna roman. McEwan är en stilist som skriver med en lätthet, elegans och precision som är enastående. Han väver skickligt en väv av de olika teman som jag nämnt ovan.
För mig var boken lika spännande som en deckare. Jag avslutade romanen mycket berörd.

/reviderad 201206

DEN PERFEKTA BOKEN TILL DEN SOM SÄGER SIG INTE HA TID ATT LÄSA – ETGAR KERET: PLÖTSLIGT KNACKAR DET PÅ DÖRREN

Publicerat den 28/04/2014 av Patrik Enander

Etgar Keret (1967-):
Plötsligt knackar det på dörren
Pit’om defikah ba-delet (פתאוםדפיקהבדלת)
Översättning från den engelska:
Kristian Wikström
Utkom 2012
På svenska 2014
348 sidor
Brombergs
Recensionsexemplar

Du hör säkert ofta personer säga ”Jag skull gärna vilja läsa, men jag HINNER inte”. Med något desperat röst och med tecken på ett lätt dåligt samvete…Då kan jag presentera lösningen. Etgar Kerets roliga novellsamling Plötsligt knackar det på dörren. Den består av 38 noveller, många så korta att de är slut utan att du märkte att du började läsa dem.

Keret är en israelisk författare, filmare och manusförfattare vars stjärna har varit i kraftigt stigande de senaste åren. Detta är hans andra bok på svenska.

Keret har en helt makalös fantasi. Jag får bilden av en man som på bussen på vägen från stan kommit på fem noveller och snabbt måste kasta ned dem på papper. För de är så flyhänt skrivna och fantasirika. De vrider och vänder på verkligheten och sagan finns inte långt bort. En man påträffar sin döda fru i form av en pudel, guldfiskar som pratar, personer upptäcker att de lögner de berättar helt plötsligt blivit verkliga och de får möta dem.

Kerets noveller skildrar ofta män som hamnat i frustrerande situationer som de försöker ta sig ut på mer eller mindre märkliga sätt. Och för det mesta går det inget bra för dem.
Det är absurt och ofta mycket roligt.

Att läsa Keret är nästan som att se en film eller läsa en serie. Han berättar visuellt. Det är inte förvånande att han även är en prisbelönt filmare.
Keret är ingen politiskt författare. Den djupa konflikten i landet finns i bakgrunden i vissa noveller och kommer fram mer tydligt endast i någon enstaka novell. Den är mer bara en del av en verklighet som är mer än vad vi människor klarar av.

Den enda kritik jag kan rikta mot boken är att han kanske skulle sovrat lite. Det är som att han har det för lätt. En del noveller blir lite väl skissartade. Efter ett tag så inträdde i alla fall hos denna läsare en viss mättnad. Men det kanske berodde på att jag läste ganska många i stöten.
Läs en eller två om dagen innan du somnar. Du kommer somna med ett leende på läpparna.

Tack Brombergs för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201002

Etgar Keret Foto: Yechiel Yanai

NÄR HELA VÄRLDEN RÄMNAR – RICHARD FORD: KANADA

Publicerat den 03/11/2013 av Patrik Enander

RICHARD FORD (1944-)
Kanada
”Canada”
Publicerad 2012
Översättning: Nille Lindgren
460 sidor
Brombergs förlag
Recensionsexemplar

När jag såg Richard Ford komma upp på scenen under bokmässan för att intervjuas av radions Marie Lundström så var det första jag tänkte på hans ögon. De såg ut att ligga långt in och med en intensiv blick betrakta det som skedde runt honom. Under läsningen av boken tänkte jag ofta på hans blick. Hur han under ytan på det alldagliga kan finna hisnande djup.

Det finns ingen som skrivit om denna roman som inte citerat de första meningarna som säkerligen kommer bli klassiska: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare. Rånet är viktigare eftersom det resulterade i att mitt och min systers liv leddes in på de banor de till slut tog .”

Den som säger det är Dell Parsons, romanens berättare, som ser tillbaka på sitt liv. Dell och hans tvillingsyster Berner är 15 år 1956 då deras föräldrar Bev och Neva begår brottet som kommer förändra deras liv, slå sönder familjen och skingra syskonen.

Föräldrarna var de mest osannolika bankrånare man kan tänka sig. Bev, en gladlynt och inte speciellt reflekterande man från Sydstaterna, som ett att ha tjänstgjort i andra världskriget, hade haft svårt att finna sig tillrätta och provat ett antal jobb. Neva, dotter till polska judar som flytt till USA, en intellektuellt präglad kvinna, arbetar som lärare men med ett mer intellektuellt och tyngre sinnelag. Ett omaka par som ändå lärt sig leva med sina olikheter.
Denna familj ser utifrån sett ut som vilken annan i den lilla staden Great Falls, Montana. Men till skillnad från andra familjer så rånar inte föräldrarna en bank. Något de var illa rustade för och som förstås slutar i katastrof. Det säger en del om Fords förmåga att gestalta sina romanfigurer att det blir helt trovärdigt i sin totala irrationalitet. Mer tänker jag dock inte skriva om handlingen för det skall du upptäcka själv.

Ford har skrivit en mästerlig roman om att bli vuxen när livet kastas på ända. Hur skall du förstå livet när det är helt oförutsägbart, när saker kan visa sig att vara dess exakta motsats. Hur kan jag då skapa mening? Dell är mycket fascinerad av schack, ett spel med oändliga möjligheter men inom en given ram. Men hur hanterar du det är hela schackbrädet välts och alla pjäser faller huller om buller.

Det är också en roman om gränser. Dell går över gränsen till Kanada, till en vuxenvärld befolkad av en samling mycket brokiga individer, skickligt tecknade av Ford. Det finns till ingen väg tillbaka. Dörren till ditt förflutna har stängs. Det liv du levt kan du inte komma tillbaka till och inte träffa de människor som betytt så mycket för dig.

Romanen är så skickligt konstruerad så att även om du vet vad som skall hända så bygger han upp en psykologisk spänning som ger ett bestämt men lågmält driv i berättelsen. Hans prosa är så klar, lätt och luftig. Med några lätta pennstreck har han ritat upp en scen, beskrivit en stad eller naturen. Orden är som stenar i en klar fjällbäck som slipats av under lång tid. Han kan konsten att få det att se så oerhört lätt ut. En utsökt prosa fint överförd till svenska av Nille Lindgren.

Det var länge sedan jag läste något som fångade mig så. Richard Ford är en oerhört skicklig författare som behärskar sitt instrument till fullo. För mig som läsare är det bara glida med och hänföras av ett möte med stor romankonst.

/Reviderad 200920

NOBELPRISET 1949 – WILLIAM FAULKNER: ABSALOM, ABSALOM

Publicerat den 27/10/2013 av Patrik Enander

William Faulker (1897-1962)
Absalom, Absalom
Översättning Gunnar Barklund
Publicerades 1932
320 sidor
Brombergs

En nidbild av författare som får Nobelpriset är att de svåra och hopplösa att förstå för vanliga läsare. Det är bara böcker för pretentiösa litterära snobbar. De två senaste nobelpristagaren Mo Yan och Alice Munro motbevisar det. Det är författare som många läsare lätt kan ta till sig.

William Faulkner å andra sidan är just en sådan författare, en författarnas författare, en av de stora i den moderna romankonsten. Han nämns ständigt som en stor inspirationskälla för den latinamerikanska boomen, El Boom, med Garcia Marquez (Nobelpriset 1982), Julio Cortazar, Carlos Fuentes m.fl. och den nya franska romanen, Le Noveau Roman, med Alain Butor, Alain Robbe-Grillet, Nathalie Sarraute, Claude Simon (Nobelpriset 1985) m.fl.

Det var deras böcker som jag läste som ung och lätt pretentiös man i början av 80-talet. Det var inte lätt, med det skulle det inte vara, det var ju en del av hela grejen! Jag uppskattade det, men kan i efterhand undra hur mycket jag förstod.
När en av bokcirkelns medlemmar föreslog Absalom, Absalom så blev jag väldigt glad. Faulkner hade jag försökt mig på engelska på den tiden och inte kommit långt med. Nu skulle jag återvända till den typen av litteratur som sporrade mig för nästan 30 år sedan.

Redan på första sidan så började jag kippa efter andan. Texten är så tät och inte helt lätt att ta till sig. Så jag tog sats, läste och fick likt en upptäcktsresande ge mig in en tät djungel av ord. Faulkner skriver en exakt, elliptisk och kompakt prosa, fylld av omtagningar, parenteser och långa meningar. Sida upp och sida ned utan mycket dialog och med driv och flöde. Ja visst, jag kände igen Garcia Marquez, Alejo Carpentier, Claude Simon men kom också att tänka på Thomas Bernhard lika kompakta prosa.

Handlingen utspelar sig i Söderns under det amerikanska inbördeskriget och handlar om en familjs uppgång och fall. I botten ligger Bibelns berättelse om Kung David och han son Absalom.
Thomas Sutpen som kommer från mycket fattiga förhållanden får en förnedrande upplevelse vilket får honom att inse att han måste bryta upp för att skapa sig en framtid. Han åker till Västindien. Där grundlägger han sin förmögenhet, gifter sig och får ett barn. När det framkommer att hon inte är helt vit, utan har negerblod i sig, överger han henne och åker tillbaka till Södern för att börja bygga upp sitt imperium. Han gifter sig igen och får två barn. Men där i Västindien så sås fröet som leder till Thomas Sutpen och hela hans familjs undergång.

Men det är lättare sagt än gjort att redogöra för denna roman för det är inte alls en rak berättelse, Den berättas i återblickar av olika personer ut olika vinklar, med olika tolkningar av händelseförloppet. Allt eftersom historien tätnade så kände jag som om jag slog mig fram med en lie i en allt tätare vegetation.

Romanen anses av många som den främsta i Faulkners produktion och den främsta romanen om det amerikanska Södern. Sutpens uppgång och fall är en symbol för plantageägarnas uppgång och fall i Södern på slutet av 1800-talet Jag läste någonstans att för Faulkner var rasismen det som genomsyrade och förstörde Södern. Och den starka rasismen i Södern och dess konsekvenser är ett tydlig tema. På så sätt en mycket aktuell roman med tanke på det stora hatet som finns i delar av USA mot Barack Obama.

Går du in på Amazon och ser vad läsare har skrivit om boken så är det många som hyllar den. Men som också säger att du behöver läsa den 3 gånger för att förstå den. Det är en roman som har givit många litteraturvetare jobb!!

Det är en bok om är jobbig att läsa, men är det värt besväret? Jag är faktiskt kluven. Jag fick kämpa mycket. Det var partier där jag bara ångade på över sidorna för att komma vidare och struntade i jag inte förstod alla vändningar och vridningar. Och det är egentligen en bok som behöver läsas mycket långsamt .
Mot slutet av boken tänkte jag skönt att det snart är över. Det här kommer jag aldrig läsa igen. Nu är jag inte så säker för den lever kvar i mig. Det är en mycket stark berättelse, som levandegör en hel landsbygd under ett historiskt skede, mångfacetterad, fylld av bilder som visar sitta fast hos mig. Jag känner redan nu ett sug att någon gång ge mig på den igen, lite som gåta som du inte kan släppa och som vill lösa.
För alla med intresse för den moderna romanen är det trots allt obligatorisk läsning.

Jag försökte mig på att läsa den på engelska, men det bara gick inte. Gunnar Barklund har gjort ett mycket fint arbete på att överföra den till svenska. Vad vore vi utan alla dessa fantastiska översättare.

Tack också till Brombergs för deras serie Nobelklassiker. Jag har tidigare läst Heinrich Bölls lilla pärla Ungdomens bröd i denna serie. En i Sverige nu sorgligt bortglömd författare.

/Reviderad 200907

EN FÖRSTKLASSIG DECKARE – BENJAMIN BLACK: CHRISTINE FALLS

Publicerat den 16/06/2011 av Patrik Enander

Benjamin Black
(John Banville 1945-) :
Christine Falls
Utgiven: 2006
Övers. Ulla Danielsson
400 sidor
Brombergs

Bakom den lite fåniga pseudonymen Benjamin Black återfinns John Banville, en av Irlands finaste pennor. Banville blev mer känd när han fick Booker-priset för sin roman The Sea.
Jag har läst två av hans tidigare romaner, Mefisto, från 1986 och The Untouchable från 1997. Den senare boken är en roman om Antony Blunt, som 1979 kom ut som ”den femte” av The Cambridge Four. Det var några engelsmän ur det övre samhällsskiktet som valde att spionera för Sovjet. Kim Philby är det mest kända namnet bland dem. En stor skandal när de avslöjades och såren revs upp igen när Blunt, som var ansvarig för Drottningens konstsamling, trädde fram som ex-spion.
Det var 1998 som jag läste den men jag minns det som en suverän roman och att han var en stilist utöver det vanliga. När jag några år senare läste Mefisto så kan jag i ärlighetens namn säga att jag egentligen inte förstod den, jag minns att det var undflyende, att jag aldrig fick grepp om den.

Det har stått lite om Banville i tidningarna under de senaste veckorna då han fick årets Kafka-pris, ett pris som tidigare gått till nobelpristagarna Elfride Jelinek och Harold Pinter.

Christine Falls kom ut året efter Banville fått Booker-priset och det var många höjda ögonbryn och diskussioner, att en så avancerad och högt ansedd författare som Banville började skriva deckare. Hur lyckas han? Utmärkt, det är en strålande deckare, en av de bästa jag läst. En grym historia om synd och försoning i som vanligt utmärkt översättning av Ulla Danielsson. Banville beskriver deckarskrivandet i en intervju i irländsk radio som ett hantverk till skillnad från hans vanliga romankonst som vetter mot poesin. Men vilket hantverk!!

Quirke, en storväxt man med små fötter, arbetar som patolog i 50-talets Dublin. Quirke ser sin kollega Malachy Griffin trixa med en dödsattest för en prostituerad kvinna, Christine Falls. Hon har dött i barn säng och barnet sägs också var dött. Quirkes nyfikenhet väcks och han och han börjar rota.

Malachy är inte bara en kollega till Quirke. Nej han är uppvuxen i Malachys familj, adopterad av Malchys far. Malachy och Quirke de gifte sig med ett par systrar som de träffade i USA som unga läkare. Quirke är dock änkeman sedan hans fru gått bort i barnsäng.

Spåren leder in till katolska ordern Riddarna av St Patrick och drar ned Quirke i en serie av händelser som kommer honom att upptäcka sidor både hos sig själv och de runt honom.

Banvilles prosa är skarpslipad, precis och elegant. Han bygger sakta upp karaktärerna och intrigen på ett mycket elegant sätt. Beskrivning av Dublin på 50-talet är atmosfärrik, man känner mörkret och fukten in på kroppen. Och överallt finns katolska kyrkan som griper in i människors liv ibland på gott, men för det mesta inte.

När berättelse flyttas över till USA som breddas perspektiven och det finns ett antal mycket fina scener som fick mig att tänka på amerikansk 50-tals film-noir när den är som bäst. Samma ödesmättade stämning, samma oförmåga för individerna att komma ut ur de predikament som de satt sig i. Det finns en scen som är en liten hommage till Raymond Chandlers ”The Big Sleep, den berömda scenen i växthuset med alla orkidéer.
Banville ville bli konstnär som ung och det visuella i han skrivande är tydligt. Boken lämnar flera starka bilder kvar i minnet.

Quirke är en spännande och sammansatt personlighet, Jag undrar om han inte valde namnet för att vi skulle associera till ”quirky”, besynnerlig. Överhuvudtaget så håller personbeskrivningar en högre nivå än jag är van vid hos deckare. Kvinnoporträtten är klart mer intressanta än vanligt.

Det är inte en bok som du läser för att få en stund förströelse utan det är en roman som tar tag i dig och som sakta kopplar sitt grepp och samtidigt har fina litterära kvaliteter. Det är en bok som stannar kvar i minnet vilket inte är en kvalitet jag ofta finner hos deckare. Vill du ha en stunds avkoppling, leta någon annanstans.

Banville har skrivit ett par till under pseudonymen, men ingen finns tyvärr på svenska. Brombergs skall ha tack för att de översatte denna!

Jag avslutar med att citera Michael Dibdins mycket uppskattande recension i Guardian som jag tycker har en rolig slutkläm:

”It would be absurd to suggest that Banville writing as Black is better than Banville writing as Banville, but in a different and yet fascinatingly similar way he is every bit as good, and deserves to win a new, broader readership with this fine book. Crime writers have been moaning for years that their stuff never gets considered for the big literary awards; the possibility of competition from the other direction has been less discussed. If there’s any justice, Banville should be able to add the CWA Gold Dagger to his heap of trophies, but I hope this doesn’t start a trend. Life is hard enough for those of us who labour away down in the potboiler room without the toffs from the penthouse suites showing up and acting like they own the place.”

Reviderad 20-04-18

John Banville

NOMINERAD TILL BOOKER-PRISET – IAN MCEWAN: PÅ CHESIL BEACH

Publicerat den 23/10/2010 av Patrik Enander

Ian McEwan (1948-):
På Chesil Beach
”On Chesil Beach”
”Utgiven 2007
170 sidor
Övers: Maria Ekman
Brombergs

Denna uppmärksammade roman av Ian McEwan är den näst senaste i hans vid det här laget ganska omfattande produktion. Jag har läst några av de tidigare romanerna och har tyckt mer eller mindre bra om dem. Försoning (Atonement) var bra, jag var mycket förtjust i Kärlekens raseri (Enduring love) och undrade över hur tusan en medioker bagatell som Amsterdam kunde få Booker-priset. Och det var jag inte ensam om.

Frågan är om inte På Chesil Beach är den av hans romaner som gripit mig starkast. Det är en oerhört slipad och välskriven roman, där vartenda ord känns som om det vägts på guldvåg flera gånger innan det till slut fastnat på papper.

Ett tema hos McEwan verkar vara hur en slumpartad händelse som tillsynes inte är speciellt uppseendeväckande får oerhörda konsekvenser i personernas liv. Brionys lilla lögn i Försoning, den magnifika inledningsscenen i Kärlekens raseri där huvudpersonen möter Jed Perry, ett möte som kastar om hans liv.

Här möter vi ett ungt par Florence och Edvard på sin bröllopsmiddag. Det är tidigt 60-tal före den sexuella revolutionen. För första gången kommer de vara riktigt intima med varandra. Edvard har längtat efter denna natt som Florence med allt mer skräck ser fram emot.

Romanen utspelar sig under middagen och dess dramatiska och katastrofala efterspel.
McEwan varvar romanen med tillbakablickar om hur de möttes, av en slumpartad tillfällighet förstås, med hur deras kärlek utvecklas samtidigt som skillnaderna dem emellan vad gäller bakgrund, klass & kön blir mer framträdande.McEwan låter oss gå in i deras tankar och känslor och se hur de fångade i tidens väv, lyssnar, tolkar och missförstår varandra. Hans detaljerade skildring av deras inre är inte annat än mästerlig.

Det är en sorglig roman om två människor som kunde delat ett liv som men som missade chansen. Den är mycket gripande och virtuost välskriven. Översättningen är utmärkt. Rekommenderas varmt.

/Reviderad 200227

VINNARE AV GONCOURTPRISET OCH FRANSKA AKADEMINS STORA ROMANPRIS – JONATHAN LITTELL: DE VÄLVILLIGA

Publicerat den 13/05/2010 av Patrik Enander

Jonathan Littell (1967-)
De välvilliga
”Les bienveillants”
Utgiven 2006.
På svenska 2008
Översättning: Cecilia Franklin
900 sidor.
Brombergs

De välvilliga är en mycket märklig och tjock bok på 900 sidor. Att läsa en bok av den magnituden tar sin lilla stund. Den tog två månader för mig att komma igenom. Jag kan ibland undra över författares önskan över hur mycket tid vi som läsare förväntas att ägna åt deras alster. Som när Tomas Mann i förordet till den stora romanen Bergtagen skriver att om vi tycker om den så läs den gärna en gång till så att struktur och tematik framkommer tydligare.

Var det värt det? Ja är svaret. Det är en fullkomligt hisnande roman. Littell har skapat en romanfigur, Max Aue, som är en människa vi kan identifiera oss med. Han är en bildad, beläst & musikälskande europé. Men, och det är det stort men, han begår samtidigt de mest monstruösa handlingar. Det är ingen dålig bedrift av Littell att få ihop det.

Vi följer Max under hela andra världskriget via slaget vid Stalingrad och slutuppgörelsen i Berlin, genom de mest fruktansvärda händelser. Skildringen av massakern i Babi Yar kommer jag sent att glömma, med sina fotografiska beskrivning. Sakta så förs han in i mörkret för att på sista sidorna begå ett brott som för honom in i totala tomheten.

Det som fascinerat Littell enligt en lång intervju med Pierre Nora, en fransk historiker, i tidskriften Atlas Litterära Tillägg no.1 är det byråkratiska systemet bakom de avskyvärda handlingarna. Att för att få dessa enorma krigsoperationer att fungera så krävs att en mängd administrativa och logistiska funktioner.
Max Aues roll i kriget är att försöka förbättra för fångarna i koncentrationslägren, inte av humanitära skäl utan för att de behövdes i krigsindustrin. Littell skildrar skickligt byråkratin, med sina karriärister, kohandlandet, de politiska trätorna, maktstriderna bakom själva krigsoperationerna. Det upptar en stor del av romanen och det kan nästan bli lite tröttande. Jag kan tro att det ligger en poäng i det, att det är Littells avsikt är att vi skall bli överväldigade av detta. Uttröttning som en litterär metod?
Boken växlar mellan intensiva och uppslitande scener från krigsområdena och långa passager om byråkratiska processer. Denna växelverkan är en av romanens styrkor.

Det andra temat i boken är det mytologiska som jag inte är insatt nog för att egentligen få grepp om. Daniel Mendelssohn har skrivit en mycket intressant i recension av boken i New York Review of Books. Titeln kommer ju från ett gammalt grekisk drama Eumeniderna som gav Littell en struktur att skriva inom enligt intervjun med Nora.
Max Aue har en försvunnen fader som han glorifierar och hatar, är homosexuell, har ett incestuöst förhållande till sin syster, mördar sina mamma och hennes nya man. Detta låter som en grekisk tragedi minst sagt. De delarna har jag svårare att ta till mig till och har lite svårt att se hur de fungerar i romanen.

Det som var min stora behållning av boken var skildringen av kriget och hur de ansvariga resonerade, hur övertygade de var om nationalsocialismens förträfflighet, hur blinda de var för att annat synsätt, hur de kunde stänga av sin moral för utföra de handlingar som utföres. Littell är ofta saklig i sin beskrivning och det gör det än värre.
Littell blandar fiktiva personer med verkliga som spelar framträdande roller i romanen som Göring, Himmler och Speer. Boken stundom känns dokumentär.

Det finns ett skäl till att jag tycker att boken inte är en fullträff. Littells prosa är ganska platt, mer funktionell än något annat. Det är kraften i berättandet och den historiska trovärdigheten som gör den läsvärd.

Mottagandet har varit mycket blandat världen över men i Frankrike fick den både Goncourtpriset och Franska Akademins stora romanpris.