Kategoriarkiv: The David Cohen Prize – Storbrittanien/Irland

DEN ENDA GÅNGEN SIR ARTHUR CONAN DOYLE SJÄLV VAR DETEKTIV – JULIAN BARNES: ARTHUR & GEORGE

Publicerat den av

aRTHURJulian Barnes (1946–)
Arthur & George
Utgiven 2005
512 Sidor
Jonathan Cape

Julian Barnes är en av Storbritanniens mest uppburna författare. 2011 fick han Bookerpriset för den utsökta lilla romanen The Sense of an Ending.
Arthur & George kom 2005 och är, tror jag, Barnes kanske mest ambitiösa litterära satsning, i alla fall till omfånget. Det är en tegelsten på 500 sidor. Den nominerades Bookerpriset men det knep John Banville med romanen The Sea.

Romanen är baserad på en verklig händelse i början av 1900-talet. George Edalji vars far är pars, ett folkslag från Indien, och mor skotska, blir dömd till fängelse i en rättegång som var en stor rättsskandal. Edalji anklagades för att deltagit och lett stympningar av boskap på olika gårdar i närheten av familjens bostad. Dessutom anklagades han för att ha skrivit hotfulla och halvgalna brev, bland annat till sin egen familj för att skydda sig. Det fanns egentligen inget att ta på utan byggdes helt på indicier.
Den mycket korrekte, stillsamme och halvt blinde Edalji var tillräckligt udda för att kunna bli den syndabock som behövdes när polisen inte lyckades finna förövarna. Skandalen är känd som The Great Wyrley Outrages.

När rättsskandalen kom till Sir Arthur Conan Doyles kännedom blev han så upprörd att han åtog sig att agera. Det blev det enda fallet där den berömde författaren själv agerade detektiv, trots mängder av förfrågningar.

George Edalji

George Adalji

Romanen är uppbyggd som en dubbel biografi, från vaggan till graven, där det ena kapitlet handlar om Edalji och andra om Arthur Conan Doyle, för att sedan tvinnas ihop när deras vägar korsas.
Vi följer den blide Edaljis väg från mycket enkla förhållande i prästhemmet på landsorten via studier till en ett fint arbete som advokat i Birmingham. Tills hans värld rasar.

Även Conan Doyle kommer från enkla förhållande. En barndom präglad av en moders starka kärlek och en alkoholiserad far som lämnar hemmet. Trots detta lyckades Conan Doyle studera till läkare, men misslyckades i sitt försök att etablera sig. Han fick så få patienter att han fick tid att skriva om Sherlock Holmes.
Conan Doyle lyckas framgångsrikt komma bort från den fattigdom som präglade hans uppväxt. Han blir tillsammans med Kipling den mest betydelsefulla författaren på den offentliga scenen vid denna tid.

Barnes är en mycket skicklig författare. Han bygger omsorgsfullt upp de två mycket olika huvudpersonerna i romanen. Jag blir som läsare mycket engagerad i dem. Barnes målar minutiöst upp miljön i England vid sekelskiftet. Hur de tänkte kring lag och rätt, ras, tro och otro, kärlek och äktenskap.

Det brukar sägas att Barnes stora tema är vad den innebär att vara engelsman, vilket även var tydligt i Sense of an Ending. Inte heller Conan Doyle är en ”riktig” engelsman utan av skotsk-irisk bakgrund.
Genom Arthur och George ser vi det edvardianska England utifrån två individer som står utanför samhället och från olika samhällsskikt. Det är ingen smickrande bild som målas upp. Ordning och reda, lugn och ro går före rätt och fel. Där rädslan för det främmande ligger under processen hela tiden.

Barnes har skrivit deckare under pseudonymen Dan Kavanagh. I Artur & George får han möjlighet att skriva en hybrid mellan en historisk roman och deckare. Till stor del tycker jag att han lyckats mycket bra, men inte riktigt hela vägen. Det är en fängslande historia med två fascinerade individer i centrum. Hans prosa är för det mesta strålande, fint utmejslad med mycket humor och med en känsla för detaljerna.
Dock blir det tyvärr lite för mycket och lite för långt. Barnes blir för noggrann och för utförlig. Och jag tappade tyvärr lite sugen på slutet.

Sir Arthur Conan Doyle

Sir Arthur Conan Doyle

Det är trots det en god roman som alla anglofiler bör ha stor glädje av.

/Reviderad 201108

BOOKERPRISET 2009 – HILARY MANTEL: WOLF HALL

Publicerat den av

wolf hall

Hilary Mantel (1952-)
Wolf Hall
Utkom 2009
650 sidor
Fourth Estate

Wolf Hall är en utmaning. 650 täta sidor på en engelska som är så avancerad att det inte var många meningar där jag kunde slappna av, en engelska som tom vållat problem för de som har det som modersmål. Samtidigt mycket välskriven. En bok så kompakt att jag någonstans efter 250 sidor var på väg att ge upp. En berättelse som är vardagsmat för en normalt bildad engelsman. Men okänd för mig, En berättelse fylld med en massa historiska gestalter som gjorde att jag allt som oftast fick gå tillbaka till registrerat över vem som var vem och vad.

Så var det för mig att läsa en av de mest hyllade engelska romanerna på senare år, Wolf Hall som Hilary Mantel fick Bookerpriset för 2009. Det fick Mantel även 2012 för uppföljaren Bring up the bodies vilket var inget mindre än en litterär sensation. Det är bara Coetzee och Peter Carey som fått det tidigare.

Var det värt det? Absolut. Som oftast när jag du får anstränga dig lite, ta i lite mer än vanligt, blir belöningen större, ibland mycket större. Du har vandrat uppför en slänt, kommer upp på krönet, trött av ansträngningen, för att upptäcka att runt hörnet fortsätter vägen och den är så spännande och vacker att du måste fortsätta.

Det lilla jag vet om Thomas Cromwell (ca 1485-1540) får mig att tro att engelska föräldrar skulle kunna skrämma sin barn med honom. Rasande intelligent, effektiv, en mästare på politiska intriger som inte skyr några medel. Han var sonen till en smed och gick från att vara bland de lägsta i samhället till att bli Henry VIII:s förtrogne och den näst viktigaste personen i England innan han, som många av hans motståndare, avrättades. I dag på dagen (!) 28 juli för 473 år sedan! En karriärist av Guds nåde.

Cromwell var mannen som skulle se till att det fruktlösa äktenskapet med Katrina av Aragonien annullerades och möjliggjorde ett äktenskap med den unga Anne Boleyn.  Anne som skulle ge Henrik en manlig arvinge vilket Katarina inte lyckades med. Det var den process som i sin förlängning ledde till att det djupt katolska England blev protestantiskt, en utveckling som nog Henrik inte insett. Cromwell blev reformationens ingenjör. Det är en fascinerande historia om ett England och Europa i en brytningstid mellan katolicism och protestantism.

cromwell.jpg

Thomas Cromwell 1485-1540 Målning av Hans Holbein

Det är en rik duk som Mantel målar. Mantel ägnade 5 år att läsa in sig på perioden. Men hon bär inte sin lärdom tungt. Hon har kokat ned det till miljö och personbeskrivningar som gör att jag efter avslutad läsning känt som jag varit på en längre resa i England på 1530-talet. Romanen är skriven i presens så det är inget som återberättas utan det upplevs här och nu. Det stora persongalleriet blir verkligt för mig, som personer jag mött.

Det är inte bara politikern Cromwell vi följer utan även den äkta mannen, familjefadern och vänner Cromwell. Hon har fabulerat fram en heltäckande bild av en troligen mycket komplex person. Den alltid mycket underhållande specialisten på engelsk renässanslitteratur Colin Burrow har skrivit en fin recension i London Review of Books där han med sina stora kunskaper pekar på hur Mantel använt sina källor. Rekommenderad läsning som du finner här.

Det är bara att sälla till sig till de andra recensenterna, bloggarna och läsarna som har hyllat denna roman. Det är en makalös prestation. Glädjande är att den äntligen kommer på svenska på Weylers förlag. Det måste varit en tuff utmaning för Jesper Högström som översatt den. Hoppas han gjort ett bra jobb så att den får den framgång som den så väl förtjänar.

/Reviderad 200818

BOOKER-PRISET 2011 – JULIAN BARNES: THE SENSE OF AN ENDING

Publicerat den av

Julian Barnes (1946-)
The sense of an Ending
Utgiven: 2011
140 sidor
Jonathan Cape

Julian Barnes är tillsammans med Martin Amis och Ian McEwan de mest uppburna engelska manliga författarna som nu uppnått medelåldern.
Hans nyutkomna The Sense of an Ending är nominerad till Booker-priset och det har följaktligen stått en hel del om den. Jag blev nyfiken och läste den. Om du inte orkar att läsa mer än hit så säger jag bara: Läs den!! Det är en utsökt lite roman på 140 sidor, snarare ”a novella” som engelsmännen kallar det. Detta är en stillsam meditation över tiden, minnet och åldrandet.

Berättaren är Tony Webster, en pensionär som ser tillbaka på ett utåt sätt ganska normalt och lyckat liv. Universitetsstudier, en karriär inom kulturområdet, giftermål som ledde till en relativt avspänd skilsmässa och en dotter som det gått bra för i livet. Nu på livets höst så skall han njuta sitt otium. Men en händelse i ungdomen kastar sina skuggor in i ålderdomen och Tony tvingas reflektera över sitt liv.

Första delen skildrar Tonys ungdom. Han var med i kvartett intellektuellt snobbiga, boktokiga och tonårskåta pojkar. I den kretsen är Adrian den självklare ledaren med sin intellektuella stringens och förmåga att med filosofisk klarhet ta sig an livets problem. Några år senare tar dock Adrian livet av sig vilket finns kvar som ett ouppklarat sår.

Tonys har en viktig relation under tonårstiden, Veronica. Tony hyser egentligen inte några starka känslor för henne men stannar kvar tills hon lämnar honom. Relationen genomsyras av det faktum av att de aldrig har sex. Och Tony vet egentligen aldrig var han har henne, förstår sig aldrig på henne.

I romanens andra del, fyrtio år senare, så dras han åter in i de händelserna som påverkade honom så djupt när han av Veronicas mor testamenteras Adrians dagbok. Veronica vill dock inte ge den ifrån sig. Hon säger bara: ”You just don´t get it do you?”. Däremot får han ett brev av henne som han själv skrivit och sedan glömt av, ett brev som chockar honom.

Vad är egentligen sant, vad består minnet av, hur förändras det, skulpteras det om av tiden och hur påverkas det av att vi får kunskap om sådant som vi inte visste :”I need to return briefly to a few incidents that have grown into anecdotes, to some approximate memories which time has deformed into certainty. I can´t be sure of the actual events any more. I can at least be true to the impressions those facts left. That is the best I can manage” (Sid 4)

Ju mer Tony gräver i sitt förflutna desto mindre förstår han. Dessa “few incidents” leder till att Tony ifrågasätter hela sitt liv och de val han gjort. Han bara levt tryggt och säkert, aldrig likt Adrian tänkt en tanke och tagit dess konsekvenser. Adrian vill inte ta emot gåvan att få ett liv, utan gav den tillbaka. Tony har bara hängt med, varit lagom och anpassat sig till livets realiteter. Samtidigt har han inte förstått eller glömt vad hans handlingar innebär och vad de fick för konsekvenser.

Det finns en tvetydighet i titeln. Sense kan ju anspela både på känsla och på att något går att förstå, ”make sense”. En titel som fint fångar romanen. Det är en mycket gripande existentiell roman. Och när slutet kommer så tar det en oväntad och mycket gripande vändning.

Barnes är en skarpslipad stilist som med en avskalad men ändå detaljrik prosa frammanar sina karaktärer och skeenden. Det är också en mycket engelsk roman.  ”Stupidly English” är rubriken på Michel Woods recension i London Review of Books (länk) och det är bara att le instämmande. Boken påminde mig ibland om Ian McEwans mästerliga On Chesil beach. Hämningarna, låsningarna, den sexuella frustrationen kändes igen och kändes mycket engelska.

Barnes är född 1946 och detta är inte en bok som skulle kunna skrivas av en ung författare. Döden grep in i Barnes eget liv 2008 då hans fru Pat dog i hjärnblödning. Döden finns närvarande i romanen som en grundton som ligger där och surrar.

I mars 2011 fick Barnes ”Storbritanniens Nobelpris”, The David Cohen Prize som delas ut vartannat år. Tidigare pristagare är bla Harold Pinter, Doris Lessing &  V.S. Naipual. Alla Nobelpristagare.

/Reviderad 200530

Julian Barnes (från http://www.julianbarnes.com)