Kategoriarkiv: Flo Förlag

I DÖDENS VÄNTRUM – KJERSTI ANFINNSEN: DÖDSVERK

Publicerat den av

Kjersti Anfinnsen (1975-)
Dödsverk
Utgiven 2025
På svenska 2026
Översättning Marie Lundqvist
110 sidor
Flo förlag
Recensionsexemplar

Äntligen finns den på svenska. Sista delen i Kjersti Anfinnsens storartade trilogi om hjärtkirurgen Birgitte Solheim. I sedvanligt läcker formgivning som alltid när det gäller förlagets böcker.

De två första romanerna var en av förra årets stora läsupplevelser. Är du intresserad så läs gärna vad jag skrev då. För Dödsverk är inte en bok som du bör läsa utan att ha läst de två föregående. Men bli inte avskräckt. Du kan läsa alla tre böckerna på en eller två sittningar. Så tunna och koncentrerade är de, ffa sista delen. Men också så starka att jag läste Dödsverk två gånger. Anfinnsen har en underbar prosa.

Nu befinner vi oss “I dödens väntrum” för att citera Sven Stolpe.
“En morgon upptäckte jag att jag var blind. Sista resten av självständighet försvann med synen” (sid. 9)
Så inleds boken. Brigitte ligger på hospice.I korta kapitel, ofta på en sida och ibland endast ett par rader långt så följer vi hennes sista resa. När kroppen sakta ger upp.
Det är inte en vacker skildring av den sista tiden i livet. Birgitte är en krass människa utan någon tro att trösta sig med. Och med ett stor mått av cynism. Allt eftersom självständigheten försvinner kämpar hon med att ändå få vara sig själv. Hon är en stolt människa som ingen skall på sätta sig på. Men allteftersom tiden går rinner allt ifrån henne till det oundvikliga slutet.
Upplevelserna på hospices blandas med minnen från hennes dysfunktionella familj. De enda ljusglimtarna är minnena av Javier, kärleken som kom in och spred värme och ljus i hennes liv de sista åren.

Allt detta svarta och svåra blandas med en svart och illusionslös humor som ofta fick mig att dra på smilbanden. Kapitlet Referenser är ett exempel på hur Anfinnsen gestaltar det svåra och samtidigt får mig att skratta, även om det sätter sig i halsen.”Ingen bryr sig om hur jag önskar dö. Det är min död. Ingen undrar över vad jag är mest stolt över i mitt liv eller vad jag tyckte var det viktigaste, det mest omvälvande, genomgripande och klargörande. Ingen frågar ”I vilken samtid kände du dig mest hemma? Vilket land? Vilket språk? Vem skulle du helst sluppit träffa? Hur önskar du dig din död?

Nej, de säger: “Så fin färg du har på kínderna” Eller “Nu måste du var duktig och ta de här tabletterna” Eller ”Skall vi ta den fina knytblusen till middagen? Nu skall vi tvätta dig lite och sedan får du lavemang De säger “Någon kommer snart tillbaka” Kan de inte istället slå ihjäl mig med en stekpanna? (”sid. 44)

För mig som har arbetat flera år i äldreomsorgen som ung och nu har en mamma på ett boende så är det stark läsning som får mig att fundera på hur jag mött och möter de gamla.
Förra helgen fick jag reda på att en man som som för ett par månader flyttade in på min mors avdelning, och som knappt kan prata, har varit en mycket duktig pianist. Han har varit solist hos Göteborgs symfoniker. Och spelat med många fina musiker som jag lärt känna som sångare i kören på Konserthuset. Vi har inte en aning om vad som ryms inom många av de gamla och sjuka människor vi möter i vår vardag, vad de tänker och upplever. Denna roman hjälper oss att faktiskt reflektera över det.

Återigen har Marie Lundqvist fört över Anfinnsen till en mycket njutbar svenska. Vi skall var tacksamma att Flo förlag har översatt dessa små mästerliga och djupt existentiella romaner. Jag kommer definitivt att återvända till dem.

TVÅ LYSANDE ROMANER OM ÅLDRANDE – KJERSTI ANFINNSEN: DE SISTA SMEKNINGARNA – ÖGONBLICK FÖR EVIGHETEN

Publicerat den av

Kjersti Anfinnsen (1975-)
De sista smekningarna
”Den siste kjaertegn”
143 sidor
Utgiven 2019

Ögonblick för evigheten
”Øyeblikk for evigheten”
107 sidor
Utgiven 2021

Båda böckerna översatta av Marie Lundqvist och utgivna av Flo Förlag
Recensionsexemplar

Vågen av norska författare får mig att tänka på Sven Jerrings klassiska referat om Sveriges förlust emot japan i OS 1936 ”Japaner, japaner, försvarande japaner, från sig vilt slående japaner och lika vilt angripande svenskar. Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som fläker sig. Japaner som gör allt för att ta segern åt Nippon. Och svenskar, svenskar som kämpat redligen men som nu är slagna.”

Nobelpriset till Jon Fosse, Karl Ove Knausgård, Kjell Askildsen, Dag Solstad, Ingvild H. Rishøi, Vigdis Hjorth, Jan Kjaerstad, Lars Saabye Christensen, Roy Jacobsen.. Listan på författare som översatts och hyllats kan göras lång. Och DN uppmärksammade det med en i stor artikel på syttende mai!

Ett förlag som bara blir mer och mer spännande att följa är lilla Flo förlag som ger ut mycket norskt bl.a Rishöi. Av deras utgivning har jag hittills bara läst Tor Ulvens mästerverk Gravgåvor. Flo förlag verkar vara oförmögna att få en dålig recension. Jag har bara läst mycket positiva recensioner av deras utgivning.

När jag läste om norska Kjersti Anfinnsen bok De sista smekningarna visste jag att det var en bok jag ville läsa. Förlaget skickade mig vänligen den och nästa bok. Ögonblick för evigheten. För detta är jag mycket tacksam

Det är romaner om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Hon sitter ensam i en lägenhet i Paris och ser tillbaka på sitt liv. Birgitte valde karriären framför familjeliv. En karriär som var mycket framgångsrik men också en lång kamp för att accepteras i en manlig värld.
Hon är nu mycket ensam. Pratar med sin syster över nätet. Hon är mest irriterad på sin mer konventionella syster men samtidigt bunden av henne. De växte upp i en synnerligen dysfunktionell familj. Det gör dem såbara men beroende av varandra. Birgitte har inga vänner förutom Colin som driver restaurangen där hon ofta äter och hennes frisör Michel. Om man nu kan kalla dem vänner…

Hon har levt ett liv utan mycket kärlek, men drömmen finns kvar. På nätet har hon kontakt med en Javier som säger sig vara arkitekt. Men hon vet inte det är någon eller något att hänga upp sig på.

Jag vill egentligen inte skriva mer om vad som händer i böckerna. Jag kan bra säga att det är bland det bästa lag läst på länge. Själv har jag bara några år kvar i arbetskraften, ålderdomen är inte så långt bort och det är mycket i böckerna som kommer nära. Många funderingar som känns igen. Jag hade säkert uppskattat de mycket välskrivna böckerna redan för 20 år sedan men nu tar de djupare, mycket djupare.

Böckerna är två helt enkelt enastående små volymer. Du skulle kunna läsa båda böcker i en eller två sittningar. Det är korta kapitel om man nu kan kalla dem det. För vissa av dem för den lilla handlingen framåt men lika många är som små prosadikter eller filosofiska reflektioner. Ibland på 1-2 sidor, men oftast på ett eller två korta stycken eller några rader. Men dess verkan är djup.
Prosan är mycket vacker och skarpslipad. Det är en njutning att läsa i Marie Lundqvists svenska språkdräkt.
Det finns en lakonisk svart humor som fick mig att både le och skratta. Här finns också existentiella bråddjup som fick det att svindla under läsningen.

Birgitte är inte den mest sympatiska person du mött. Trots det så känns det som att ta avsked av en nära vän när jag slår ihop Ögonblick för evigheten.

Jag trodde det var en riktigt gammal författare som skrivit dem men hon är född 1975. Och tandläkare! Det är klart imponerande hur hon insiktsfullt hon gestaltar åldrandet. Böcker kommer jag behålla och läsa igen. Allt eftersom jag blir äldre. Och då kanske jag hittar nya saker i dem.
Det skall komma tredje del i vår Dødsverk. Den ser jag fram emot.

Med andra ord: missa inte Kjersti Anfinnsen.

EN NORRMAN I VÄRLDSKLASS – TOR ULVEN: GRAVGÅVOR

Publicerat den av

Tor Ulven (1953-1995)
Gravgåvor
(Gravgaver)
Utgiven 1988
På svenska 2020
Översättning Thomas Kjellgren, Nils Sundberg
154 sidor
Flo Förlag

Jag hade aldrig hört talats om Tor Ulven. Det lilla relativt nystartade Flo Förlag, som fått en dundersuccé med Ingvild H. Rishöis böcker, skickade mig ett exemplar av Ulvens Gravgåvor.
Det år kanske det mest fascinerande jag läst sedan jag började skiva om böcker för nu lite över 10 år sedan. Och nog den svåraste boken att skriva om. Känner en viss maktlöshet. För hur skall jag kunna återge Tor Ulvens genialitet? För det är som förläggaren och en av de två översättarna, Nils Sundberg, skrev i ett mail till mig, världsklass.

Ulven började sin bana som poet och skrev några samlingar. Blev ett stort namn i Norge. Sedan övergav han poesin för prosan. Gravgåvor från 1988 var hans första prosabok. Det är en tunn liten bok men den har tagit mig lång tid att läsa. Den känns väldigt 80-tal. Påminner om litteratur jag läste vid den tiden, där prosan låg nära poesin.
Boken består av en serie prosastycken. Allt ifrån en halvsida till några få sidor. Ibland känner man igen personer från ett stycke till ett annat. Eller till att händelser refereras. Det som gör att boken hänger ihop är dess konsekventa estetik, de symboler han använder sig av och de ting och situationer Ulven beskriver.

Jag kan villigt erkänna att jag har fått anstränga mig när jag läst denna bok. Efter att snabbt ha läst 80 sidor blev den mig övermäktig. Jag skrev till förlaget och tackade för den fina gåvan men att det inte var för mig.
Sedan kunde jag inte släppa den. Den låg i min bokhylla och ville ha min uppmärksamhet. Det fanns ett sug och en känsla av att jag varit för snabb i min bedömning, att barnet åkt ut med badvattnet. För att läsa Ulven kräver en läsning som vi kanske i dessa tider har svårare för. Långsamt och med total uppmärksamhet.
Med risk för att låta lite pretentiös. Den stora litteraturen eller konsten är inte något lättsmält. Den kräver full uppmärksamhet av vårt intellekt och våra känslor. Så fort jag tappade intresset bra insåg jag att jag läst för fort och läste om. Ulven ger rejält tuggmotstånd, men ger så mycket tillbaka. Det är litteratur som skriven på blodigt allvar.

Hans prosa är vacker, kompakt och fylld av bilder. Det är som sagt en poet som skriver prosa. Här finns samma detaljrikedom och hopp i tid och rum som hos Antonio Lobo Antunes, samma pregnans och svartsyn som Fleur Jaeggy och en svart humor som påminner om Thomas Bernhard.
Ulven är besatt av tiden och tidens gång, av de rester som människor lämnar efter sig. Han är en litteraturens arkeolog, Texterna svingar sig fram i tid och rum. Allt är nu och allt är samtidigt långt borta. Han refererar ofta till bildkonst och musik. Texterna är ofta som små stilleben. Eller målningar av Brueghel.

De få människorna i texterna har inga namn och är som fastlåsta och har svårt att kommunicera med varandra. Vem är jag egentligen och när är jag mig själv?
Men hur mycket mer dramatiskt är inte ljudbandet, med de magnetiska partiklarna som lägger sig, i abstrakta mönster, och återger, om, och om igen, samma ögonblicks violation, samma nervösa harkling, samma ord som aldrig kan sägas på nytt. Du kan spola tillbaka bandet och höra din röst, men du hör inte dig själv, du hör den du var för två minuter sedan, som du aldrig skall bli igen, den du var för tvåhundra år sedan, din tvåhundra år gamla röst, lika verklig och självklart som om den alltid skulle finnas, som om den inte redan hade uttalat sitt sista ord och förstummats för gott (en förstumnings beständighet). (sid 14.)

Ulven är som sagt besatt av förfallet förmultningen och upplösningen. I många texter skriver han om skelettet. Det är som om det är det enda då människan är sig själv utan masker och förställning. Det är svart men i det svarta finns det dock ofta en mild humor. Detta fick mig att skratta:
Om han av tillfälligheterna befanns värdig att bli ett framtida fynd, nu, som han stod och gick, begravd i jorden i några tusen år, hur mycket skulle då finnas kvar av hans så kallade personlighet, hans smak och preferenser, när det gällde kläder, till exempel eller andra indikationer på han hjältemodiga liv och leverne, bortsett från skelettet, som inte följer modets växlingar (kunder det var det man åsyftade med det eviga i människan”?) eller delar av det? Antagligen ungefär detta: ett armbandsur (utan rem, naturligtvis, tre kavajknappar, nio skjortknappar (inklusive manschetterna) ett blixtlås (gylfen), ett bältesspänne, fyra nycklar fästa vid en ring med reklammärke (av plast), och, möjligen, spiralen från en sedan länge upplöst anteckningsbok; allt som allt inte mer än man kunde hålla i handen eller förvara i tom tobaksburk. Även tillsammans med ett relativt komplett skelett skulle allt kunna rymmas i till exempel en lite koffert. Han kunde höra hur det rasslade när de bar honom genom evigheten! (sid 116)

Men tro inte att allt är svartsyn och elände. Det finns naturlyriska passager, underbara stycken om musik och många vackra och ömma scener. Hans detaljrika prosa gör att man tittar upp från läsningen och ser på världen med en skarpare blick. Som att han rivit bort en slöja och föremålen lyser starkare och är mer närvarande.
Och språkligt är det en njutning. Gravgåvor var nominerad till årets översättning 2020.

Tor Ulven.

Men svärtan är ändå det jag minns bäst. Även om boken inte kan läsas självbiografiskt blir jag inte helt förvånad över att Ulven tog sitt eget liv endast 41 år gammal. En stor förlust för litteraturen.
För mig var detta en läsupplevelse utöver det vanliga, mina taffliga försök till att återge det till trots.

Vill du läsa den beställ gärna boken direkt från förlaget för att stödja dem
https://www.floforlag.se/

Stort tack till Flo förlag för boken.

Detta inlägg dediceras till min vän T. som idag fyller år och som får ett ex av detta mästerverk, Tack för över 30 år av vänskap med givande samtal kring våra stora intressen, litteratur och klassisk musik. Och för att du inspirerat mig att blogga vidare i nu över 10 år.