FÖRSTA VINNAREN AV PRIX DU LIVRE ETRANGER FRANCE INTER. – HISHAM MATAR: THE RETURN: FATHERS, SONS, AND THE LAND IN BETWEEN

returnHisham Matar: (1970-)
The Return: Fathers, Sons, And The Land In Between
Utgiven 2016
256 sidor
Random House

Hisham Matar är en libysk författare med en kosmopolitisk bakgrund. Matar föddes i New York när fadern Jaballa Matar var FN-diplomat. Vid tre års ålder flyttade familjen tillbaka till Libyen. När Matar var 9 år flyttade familjen vidare till Egypten efter att pappan hamnat i onåd hos Khadaffi.
Till London flyttade Matar 1986 där han senare studerade arkitektur.

Matar skriver sina böcker på engelska och har  tidigare har skrivit två romaner. Debuten The Country of men (Ingen i världen) kom 2006. Den var med på ”the short list” på The Booker Prize och belönades med 2007 Royal Society of Literature Ondaatje Prize. Ingen dålig bedrift av en debutant!
Den andra romanen Anatomy of a Disappearance (Analys av ett försvinnande) kom 2011.

I somras kom The Return ut och fick mycket fina recensioner vilket väckte min nyfikenhet. Medan Matars första romaner, enligt vad jag kunnat läsa mig till, löst baserar sig på hans liv, är The Return en självbiografisk bok om hans livs stora trauma. En högt älskad faders försvinnande.

Hishams far, Jaballa, var en mycket framstående person i Libyen, officer med hög rang. Detta förändrades under Khadaffi som såg honom som ett hot.
Matar engagerade sig i motståndsrörelsen och blev där en ledande figur. Efter några år som affärsman var Jaballa mycket förmögen och använde sina resurser till att bygga upp militära förband. Jaballa Matar verkar varit en mycket sammansatt person. En stor organisatör, en man som älskade poesi och kunde recitera många dikter utantill och en fanatisk anhängare av Bayern München. Som engelsmännen säger ” larger-than-life”.

1990, när Matar var 19 år, kidnappades Jaballa  i sitt hem av den egyptiska underrättelse tjänsten. Han hamnade i det fruktansvärda fängelset Abu Selim i Tripoli. Även om det fanns personer som sade sig sett Jaballa 2002 är det troliga att han mördades i den fruktansvärda massaker som libyerna iscensatte 1996 då 1270 fångar i fängelset avrättades.

jaballa

Jaballa Matar

The Return skildrar Matars återkomst till Libyen 2012, året efter Khadaffi död. En återkomst han aldrig trodde skulle ske. Och det är en fullkomligt enastående bok. På en oerhört vacker och suggestiv prosa böljar berättelsen fram och tillbaka. Matars eget liv och hans familjs historia blandas med partier om jakten på sanningen. Den tar sig nästan Kafka-artade uttryck när han lyckats lyfta frågan så det politiska etablissemanget inte kan undvika att agera. Scenerna med Khadaffis son är närmast surrealistiska.
Vi ser också revolten inifrån hans familj som kostade många familjemedlemmar livet eller ledde till långa fängelsestraff.
Matars möten med sina släktingar är starka och berörande.

Boken är också ett porträtt av Libyen, hans älskade hemland med dess färger och dofter. Libyen ett land med en mycket våldsam och tragisk historia. Matar skriver bland annat om det sällan beskrivna förtrycket som det italienska styret stod för. En dansk journalist Knud Holmboe som skrev om detta i boken Desert encounter; An adventurous journey through Italian Africa (1931) försvann under mystiska omständigheter, troligen mördad av säkerhetstjänsten.

Det som är paradoxalt är att Matar, som självfallet har en enorm ilska för det som hänt, det lamslog hans liv under många år, har kunnat skriva en så återhållen, vacker och skimrande bok. Jag hade läst två-tredjedelar av den när jag var tvungen att sätta tänderna i Jaume Cabrés tegelsten på 900 sidor, Jag bekänner. För att göra The Return rättvisa började jag om från början och boken bara växte vid omläsningen. Jag skulle kunna fylla denna text med mängder av citat som visar vilken lysande stilist Matar är. Men det gör jag inte, jag hoppas istället att denna text väcker ditt intresse.

Förutom att han fått Prix du Livre Etranger France Inter har The Return varit nominerad till Baile-Gifford Prize som hans vän Philippe Sands vann och The Costa Award som Sebastian Barry vann.

Hisham Matar, Author of 'In The Country Of Men'.

Hisham Matar

Till min glädje såg jag att den nu kommer på svenska i maj. Dock kan du läsa den i original gör gärna det för hans njutbara språk.
The Return är en av de bästa böckerna jag läst på mycket, mycket  länge. En bok som klingar länge i kropp och själ efter avslutad läsning.
På omslaget citeras Colm Toibin ”likely to become a classic” Och vem kan säga emot den gode Colm!

Annonser

AUGUSTPRISET 2015 – JONAS HASSEN KHEMIRI: ALLT JAG INTE MINNS

allt-jag-inte-minnsJonas Hassen Khemiri (1978-)
Allt jag inte minns
Utgiven 2015
331 sidor
Bonniers

Igår samlade sig bokcirkeln på en nepalesisk restaurang för att äta gott och prata om Augustprisvinnaren 2015. En roman som rönt mycket uppskattning. Av de närvarande åtta medlemmarna hade alla blivit mycket berörda av boken och fångats av både berättelse och karaktärer. Berättelsen hade stannat kvar hos dem. Denna gången var det jag som var ”the odd man out”. Trots att det finns mycket som är bra i boken.

Historien om Samuel och Vandads vänskap och kärleken mellan Samuel och Laide står i centrum. Allt cirklar kring hur se skall förstå att Samuel är död.  Var det en olyckshändelse eller var det ett självmord?
Romanen är både skickligt och flyhänt skriven med mycket humor. Han skildrar utanförskap hos de som inte är etniska svenskar, hur vi behandlar flyktingar som kommer. Det visar ett Sverige som vi i den trygga medelklassen inte kommer i kontakt med förutom möjligen i våra professioner.
Han målar upp ett urbant liv i Stockholm och Berlin. Kärlekshistorien kan bränna till och vi känner hur dessa personer är på något plan är vuxna men ändå väldigt vilsna.

Trots det så var det en bok som lämnade mig oberörd. Jag fick aldrig riktig kontakt med dem. Till viss dess är det Khemiris grepp att vi inte får känna dem, de bilder som de ger av varandra är fyllda av sprickor och motsägelser. Men jag blev aldrig engagerad och hade inte läst ut om inte det varit för respekt mot kamraterna i cirkeln.

Men om du är nyfiken på Hassen Khemiri,  betänk att jag var undantaget i gruppen. Ibland klickar det bara inte.

PAUL KENNET ÄR TILLBAKA! – H.-K. RÖNBLOM: HÖSTVIND OCH DJUPA VATTEN – DECKARE

ronblom_hostvind_och_djupa_vatten_omslag_inb_0H.-K. RÖNBLOM (1901-1965)
Höstvind och djupa vatten
Utgiven 1955
Nyutgiven 2016
206 sidor
Modernista

Med Höstvind och djupa vatten slog H.-K. Rönblom igenom ordentligt. Det är den andra boken i serien om Paul Kennet som Modernista nu ger ut Jag citerar från deras hemsida:
”Höstvind & djupa vatten fick Expressens Sherlockpris när den först kom ut och röstades 1991 fram som »en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna« på Världsbibliotekets lista, en omröstning som bland annat Svenska Deckarakademin deltog i. 2015 utsågs den till »en av de 100 bästa deckarna genom tiderna« av Lotta Olsson i Dagens Nyheter.”

Paul Kennet är tillbaka som läroverkslärare i Sundborn efter sin tjänstledighet. Han har fått smak på att lösa gåtor. När Gerhard Bäck, medlem i nykterhetslogen Höstvind, mördas genom att vajer spänns upp över en väg väcks Kennets intresse. Polisen är inne på att det är ett vansinnesdåd men icke Kennet. Han tror att det är mer komplicerat. Men vem i den lilla staden kan ha velat den så anonyme Bäck något ont. Inte någon i logen väl?
Sakta börjar Paul Kennet applicera sin skarpa hjärna och den komplicerade historien rullas upp. Vid sin sida har nu sin syster Susanne. som ”side-kick” i vanligt deckarmanér.

Jag förstår varför den bok är omtyckt. Rönblom har vuxit en storlek som författare och stilist sedan första boken. En gammalmodig men elegant och ofta humoristisk prosa, pricksäkra personbeskrivningarna och skildringen av småstadslivet. Det är fascinerande att se ett till vissa delar svunnet Sverige.
Mitt problem är, som jag skrev om när jag läst första boken om Kennet, att jag insett att pusseldeckare inte är my cup-of tea. Jag tappar allt mer och mer intresset ju snirkligare det blir. När det trixiga lösandet av en gåta är så mycket i centrum blir jag till slut inte road.

Men om du tillhör dem som tycker om det, avskräckes icke av dessa rader, Du har en högtidsstund framför dig!
Tack för recenionsexemplaret.

VINNARE AV TYSKA BOKPRISET 2011 – EUGEN RUGE: DEN TID DÅ LJUSET AVTAR – ROMAN

Eugen Ruge (1952-): Den tid då ljuset avtarden-tid
”In Zeiten des abnehmenden Lichts”
Utgiven 2011
På svenska 2016
Översättning Aimée Delblanc
437 sidor
Nilsson förlag

Lila Skånebaserade Nilsson förlag framstår allt mer som ett nytt förlag att hålla koll på. Jag har tidigare läst Antal Szerb Det tredje tornet. Det är mycket imponerande att de kan ge ut den hyllade, men i Sverige helt okände författaren, Eugen Ruge i ett snyggt formgivet och tilltalande band. En tjock roman som jag antar kostar mycket att översätta. De har dessutom anlitat en av Sveriges mest erfarna översättare från det tyska språkområdet Aimée Delblanc.

Är det på det viset att Tyskland börjar bli mer intressant för förlagen? Thoren & Lindskog har ju gått i bräschen med sin fina utgivning av bl.a. Uwe Timm och Peter StammWeylers har givit ut hyllade Före Festen av Sasa Stanisic och Norstedts har nyligen publicerat  Kruso av Lutz Seiler (Deutsche Buchpreis 2015). En tysk vår på gång? Kanske det. Vi som är intresserade av språkområdet kan bara lapa i oss än så länge.

Den hyllade Den tid då ljuset avtar är Ruges debut och för den fick han både Deutsche Buchpreis 2011och Alfred Döblin-priset) Den har liknats vid Thomas Manns stora familjeroman Buddenbrocks (Läs den om du inte har det!). Likt Manns roman skildrar den en familjs gradvisa nedbrytande och undergång. Skillnaden är att här är det egentligen ett lands historia, DDR:s, som skildras genom en familjs vardag. För det är inte de stora politiska händelserna som skildras utan vardagslivet och hur det påverkas. Det är ingen hemlighet att mycket är hämtat från författarens egen familjehistoria.

Vi får träffa fyra generationen av släkten Umnitzer. Boken inleds med att vi möter Alexander Umnitzer som har fått reda på att han har cancer. Alexander besöker sin senile far Kurt, kommunistrogen historiker som suttit i sovjetisk fängelse. Alexander är där för att ta avsked. Han är på väg till Mexico för att gå i fotspåren av sin farmor Charlotte och hennes man, Alexanders styvpappa, Wilhelm den store kommunister och frihetskämpen, Wilhelm Ploweit..om han nu var det? De levde där på 50-talet innan staten kallade hem dem.
Kurt är gift med Irina som han träffade under åren i Sovjet. De bor tillsammans med Irinas mor Nadjeza Ivanova som trots alla år i Tyskland inte kan ett ord tyska. Alexander har en son, Markus, tillsamman med sin exfru Melitta.

Det är ingen rak roman, ingen rak berättelse snarare ett montage. Ruge hoppar i tid och rum enligt en egen logik. Varje kapitel har en berättare och förutom Alexander som återkommer. Varje kapitel har ett årtal. Den förste oktober 1989, strax före murens fall, återkommer sex gånger och 2001 fem gånger. De övriga kapitelen är nedslag från 1952 och framåt. Det kanske låter konstruerat med det känns helt naturligt under läsningen.

Genom kompositionen lyckas Ruge skickligt bygga upp en väv av händelser och en mångfald av röster. Han har en imponerande lyhördhet för sin gestalters tonfall och tankevärld. Genom dem följer vi den socialistiska utopins undergång och DDR:s  sönderfall.
Fascinerande, även om det borde varit en självklarhet, att se hur nära banden är kulturellt och historiskt mellan Tyskland och Ryssland (Katarina den stora var ju gud bevars tyska!)

Men tro inte att denna bok består av typer som får representera olika ideal. Nej det är en samling levande, tänkande  och kännande människor med alla de goda och dåliga sidor vi alla bär.

För oss som var lite för unga på den tiden är det spännande och skrämmande att få komma in i det totalitära samhället. Det kanske är så att tiden är mogen för tyskarna att bearbeta den delen av sin historia.  Jag tänker på  Uwe Tellkamp tegelsten Tornet från 2008 (på svenska 2012 men inte i tryck nu), den fantastiska filmen De andras liv och dundersuccén Weissensee .

Ruge har skrivit en rik och intressant roman om ett folk och  ett land som låg nära oss men ändå så långt borta. Vi som är intresserade av fin tysk litteratur skall vara glad för att Nilssons förlag ger oss möjligheten att läsa Den tid då ljuset avtar.

Tack för recensionsexemplaret.

DOWNTON ABBEY – FAST MED KOKAIN OCH INCEST! – EDWARD ST AUBYN: ROMANERNA OM PATRICK MELROSE – DEL 1

melrose
Edward St Aubyn (1960-)
Romanerna om Patrik Melrose – Del 1 
Glöm det, Dåliga Nyheter & Visst hopp
Never Mind 1992Bad News 1992Some hope 1995
På svenska 2016
Översättare: Erik Andersson
398 sidor
Bonniers Förlag

När Bonniers katalog damp ned i lådan för ett tag sedan blev jag mycket förvånad när jag såg att de skulle ge ut Edward St Aubyns hyllade romaner om Patrick Melrose. Jag läste om dem för ett par år sedan och anglofilen i mig blev  genast intresserad. En författare som jämförts med Evelyn Waugh, P G Woodhouse och den i Sverige lite kände Anthony Powell, vars långa romansvit ”A dance to the music of time” på tolv volymer jag, tro det eller ej, läste i början av 80-talet. (Powell har kallats Englands motsvarighet till Marcel Proust) Parallellt med nyfikenheten fanns också en liten rädsla då utgångpunkten för den mycket självbiografiska sviten är de övergrepp som hans sadistiska fader Roger St Aubyn utsatte Edward för mellan 5 och 8 års ålder. St Aubyn har sagt att hans terapi och att skiva romanerna hindrade honom för att ta sig av daga.

Jag frågade bokens översättare Erik Andersson, som läsare av denna blogg vet att jag känner, varför han trodde att förlaget ville ge ut böckerna. Han svarade något i stil med svenskarnas intresse och förtjusning över den engelska överklassen. Och den är väl bekant. Downton Abbey t.ex har ju trogna följeslagare i i Sverige. (Själv älskade jag serien i två säsonger, innan det blev en medelmåttig såpa.)

Sviten om Patrik Melrose består av 5 korta romaner. Bonniers har valt att ge ut de tre första i en volym. Det var så St Aubyn tänkte sig det från början. Som en triologi. Dock återkom han med två romaner som fullbordade sviten: Mother´s Milk (2005, nominerad till The Booker Prize) och At Last (2012).

Böckernas miljö är bland de rika och framgångsrika i överklass och adel. Men det är långt från det snälla Downtown Abbey, långt därifrån.
Alla tre romanerna utspelar sig under en dag eller två. I den första Glöm det (Never mind) är Patrick fem år. Romanen centreras till den fasansfulla scen då hans far förgriper sig på honom.
I andra delen Dåliga Nyheter (Bad News) är Patrick 22 år och en fullfjädrad och stenrik narkoman. Han åker till New York för att hämta askan efter sin bortgångne far. Under ett dygn lever han rövare och knarkar som en besatt, hör röster och beter sig mot de människor han möter. Båda kända och okända.
I tredje delen Visst hopp (Some Hope) möter vi Patrick, nu 28 år gammal, på en förskräcklig tillställning i brittiska överklassen. Nu är han ren från drogerna men fortfarande svårt traumatiserad av det som hänt honom. Men ett visst ljus börjar skönjas vid horisonten. Det ser ut som Patrick kan komma vidare i livet.

Jag vill inte gå in mer i detalj i handlingen. Efter avslutad läsning är denne läsare något kluven. St  Aubyn är en mycket god författare, inte tu tal om det. Trots det föll jag inte i farstun för denna annars mycket hyllade svit. De tre romanerna är ganska olika i sina tonfall. Glöm det skildrar mycket väl hans vedervärdiga föräldrar och deras lika vedervärdiga och snobbiga överklassvänner. Scenen med övergreppet är en stark och plågsam läsning. Det finns en svärta men också en komik och satir som lättar upp läsningen Jag skrattade flera gånger åt romanfigurernas manér. För Glöm det fick St  Aubyn The Betty Trask Award.

Den andra delen Dåliga nyheter var fascinerade som en beskrivning av en resa ned i droghelvetet. Vi får i detalj följa alla droger han tar, kokain, speed heroin. Allt i en salig blandning och hela tiden. Och han måste hela tiden få mer och dessutom hitta sprutor. I en stark scen är vi inne i Patricks huvud och hör alla de röster han hör under sina rus. Det var en skräckblandad och fascinerande läsning men tyvärr också lite tröttande till slut, trots romanens endast 140 sidor.

I den tredje delen, Visst hopp, har den sociala satiren, driften med den överklass St Aubyn känner så väl, fått mer utrymme. Vi presenteras för ett antal bekanta figurer från de två föregående böckerna men också en del nya. Det intrigeras, skvallras, hoppas in och ut ur sängar. Mitt i allt detta finns Patrick Melrose i en process där han äntligen verkar få styr på sitt liv.
De delarna som handlade om Patrick höll mig fastnaglad och berörd. Delarna med den sociala satiren var rolig i början men till slut tröttsam. Jag tyckte att romanen tyvärr kapsejsade. Jag hade gärna läst mycket mer om Patrick och mindre av det andra. Det kanske handlar om engelsmännen rädsla för allvar?

Edward St Aubyn är en mycket duktig stilist. Det finns många riktigt fina partier i romanen, mycket väl översatta av Erik Andersson. Samtidigt fanns det många passager där jag tänkte att det varit mycket roligare på engelska. Och det handlar inte om översättningen. Nej det handlar om skillnaden i våra språk och vår humor.
När jag hör St Aubyn läsa ur romanen, det finns massor av exempel på Youtube, njuter jag verkligen av hans engelska och där finns saker som ingen översättare kan få till på svenska, inte ens den mycket skicklige Erik Andersson!
Även om jag har mina reservationer, jag vill verkligen inte avskräcka alla anglofiler!, kommer jag absolut att läsa de två resterande romanerna. Men det lär bli på engelska.

aubyn

Edward St Aubyn

Här finns en mycket fin artikel om St Aubyn från utmärkta The New Yorker
Inheritance – How Edward St. Aubyn made literature out of a poisoned legacy.

EN IRLÄNDSK MÄSTARE – COLM TÓIBIN: NORA WEBSTER – ROMAN

nora-websterColm Tóibin (1955-)
Nora Webster
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers. Erik Andersson
350 sidor
Norstedts

Det var en förväntansfull bokcirkel som träffades på legendariska Gyllene Prag i måndags. En av bokcirkelns medlemmar hade till min glädje valt den irländske författaren Colm Tóibins hyllade roman Nora Webster. Jag har tidigare läst hans underbara roman om författaren Henry James, The Master, och flera långa och mycket välskrivna essäer i London Review of Books. Hans lärdom och esprit är imponerande.

Tanken var att vi skulle träffats på The Dubliner och dricka Guiness för att fullfölja det iriska temat, men lågmälda litterära samtal går illa ihop med fotbolls-EM. Framförallt när vi skulle få fint besök. Bokens översättare är ingen mindre än en av Sveriges mest etablerade översättare av engelskspråkig litteratur (James Joyce, Sagan om Ringen, James Ellroy m.m.) och en stor Irlandskännare, författaren Erik Andersson. Erik och jag pluggade litteraturvetenskap ihop i mitten av 80-talet. Sedan ett par år tillbaka har vi fått kontakt igen och det var med stor glädje jag tog emot beskedet att Erik gärna kom till vår lilla sittning. Jag vet inte om det berodde på att vi mutade honom med panerad ost och tjeckisk öl, men han kom i alla fall!

Nora Webster är en mycket fin och välskriven roman med starka självbiografiska inslag. Det är också en enastående kvinnoskildring. Nora förlorar sin man Maurice, en färgstark person som dominerat familjen. Nora står helt vilse i världen. Hon har två stora döttrar och två små pojkar. Flickorna har flyttat hem hemifrån men Donal (Toibins alter ego) och Conor finns kvar. Romanen skildrar Noras sorgeprocess och hennes vardagsliv i den lilla småstaden Enniscorthy på Irlands sydostkust där alla har koll på alla. Det är en skildring av hur en stark kvinna succesivt lyckas bygga upp ett liv och få en ny start i livet. Musiken är viktig. Mötet med den klassiska musiken frigör något hos Nora som har en slumrande talang och en fantastisk sångröst.
Flera cirkelns medlemmar blev djupt berörda av romanen.

Jag upplever ofta att romaner från Irland även blir porträtt av landet. Politiken och kyrkan är starkt närvarande överallt. Nora Webster är både en skildring av den lilla staden i slutet av 60-talet och början av 70-talet, då bara det faktum att du färgade håret var uppseendeväckande, ja nästan anstötligt, och ett porträtt av Irland i en brytningstid.

Tóibin har sagt att han skriver romanen ut moderns perspektiv för att en 12-åring har inte mycket intressant att säga. Tóibin förlorades sin far som 12 -åring och hade också problem med stamning.  Donal får ett stort intresse för fotografering. Han är en observatör likt Tóibin som verkar ha lagrat många bilder och minnen som han kunnat väva in i texten.

Det är välskrivet och trots att väldigt lite egentligen händer oerhört spännande. När jag väl börjat var det svårt att sluta. Jag tänkte ofta på Robert Seethalers bok Ett helt liv som jag läste just före denna bok. Det händer lite på ytan men desto mer under. Likt Seethalers huvudperson är Nora en vardagslivets hjälte. Ömsint och vackert skildrad.

Mötet med Erik var spännande. Förutom alla frågor om översättning kunde Erik på sitt underfundiga sätt, som ni som läst hans egna, utmärkta!, romaner väl känner till, ge oss nycklar in i Toibins författarskap. Hur familjer är något som varit ett tema i flera av Tóibins böcker och även essäer (En av samlingarna heter  New ways to kill you mother- Writers and their families…!). Erik berättade också att Tóibin flyttade från Irland till Spanien för att kunna leva ut sin homosexualitet. Men han författarskap gick i står när han skulle skiva om det. Det var först när han återvände till Irland och börjare skiva om Enniscorthy som han kommer ifrån som det släppte.

Tóibin fick i år The Hawthornden Prize, en mycket prestigefull utmärkelse, för romanen. Har du inte läst Tóibin än har du något att se fram emot. Jag kan också rekommendera den utmärkta filmen Brooklyn som baseras på en av hans romaner. Den var nominerad till bästa film på senaste Oscarsgalan. Jag tyckte väldigt mycket om den.

Till sist ett stort tack till Erik som gjorde detta till en mycket minnesvärd kväll!

EN LYSANDE HISTORISK DECKARE – ROBERT HARRIS: EN OFFICER OCH SPION

En officer

Robert Harris (1957-):
En officer och spion
”An officer and a spy”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Översättning Svante Skoglund
494 sidor
Bookmark Förlag

Vinnare av 2014 Walter Scott Award för bästa historiska roman, 2014 CWA Ian Fleming Steel Dagger – Thriller of the Year och 2014 American Library in Paris Book Award

Allt som oftast får jag från de lite mindre förlagen frågor om jag vill läsa något ur deras utgivning. I 99,5 fall av 100 tackar jag nej pga. tidsbrist. Men när det för mig okända förlaget Bookmark erbjöd mig Robert Harris prisbelönta deckare tackade jag spontant ja. Harris är inte okänd för mig. Jag hade läst hans Archangel (länk till min recension) som jag tyckte var bra med vissa reservationer, men inte tillräckligt bra för att läsa mer av honom. Men nu fick jag ju en ”påskekrim” som norrmännen kallar det, att sätta tänderna i.

RH

Robert Harris

Robert Harris
Robert Harris är engelsk journalist, född 1957. Harris har arbetat på Observer och BBC. Harris övergav journalistiken för att skriva historiska romaner. Den första Fatherland blev en stor succé. Han har nu skrivit nio romaner. The Ghost ligger bakom Roman Polanski lysande film Spökskrivaren, där Harris var med och skrev manuset.

Jag avbröt min pågående läsning, satte tänderna i boken och blev överlycklig.. Det är helt enkelt en magnifik historisk deckare, mycket väl researchad, flyhänt skriven och fint översatt av Svante Skoglund.

Alfred Dreyfuss 1859-1935

Alfred Dreyfuss 1859-1935

Under påskhelgen träffade jag två välutbildade och intellektuella yngre människor och berättade att jag läste en bok om Dreyfuss-affären. De såg ut som frågetecken. Dreyfuss? Med risk för att låta som en gammal farbror trodde jag att det ingick i den historska grundkunskapen. Inte i detalj men i stora drag.

1894 arresterade den förmögne judiske officeren Alfred Dreyfuss för spioneri för tyskarna. Underlaget var minst sagt svagt men indicierna pekade åt det hållet. Och han var ju jude från Mulhouse i Alsace som i princip var Tyskland. Det var skäl nog. Dreyfuss dömdes till livstid fängelse på Djävulsön under de mest fasansfulla förhållanden.

Marie-Georges Piquard 1854-1914

Marie-Georges Piquard 1854-1914

Redan två år efter domen förstår överste löjtnant Georges Piquard, romanens huvudperson att Dreyfuss inte är den skyldige. Piquard älskar sin armé men vill att den skall vara rättvis och inte döma en oskyldig. Han börjar undersöka och driva fallet. Konsekvenserna blir mycket stora. Det finns inget intresse från varken militär eller politiker att erkänna sina fel och frige en jude. Det priset är för högt. Detta leder till en rättsskandal som klyver den franska nationen. Emile Zolas berömda brev och  manifest ”J´Accuse (jag anklagar) var ett försvar för Dreyfuss.

Mer skall jag inte berätta om handlingen. Själv kände jag till affären och visste hur den slutade. Det spelar ingen roll. Från första sidan kopplar Harris greppet. Jag var fast, kunde inte sluta läsa. Harris målar skickligt upp ett Frankrike sargat efter det fransk-tyska kriget 1870-1871 fram till tiden efter sekelskiftet. Vi lär lära känna både den militära, poetiska och sociala eliten under ”La Belle époque”.
George Piqard är en bildad person som översätter Dostojevskij, älskar Wagner men samtidigt lite dubiös då han har en affär med en gift kvinna. Fram växer en bild av en högst älskvärd person med en moralisk kompass som för honom långt, men vars bångstyrighet håller på att kosta honom allt.

Vi förflyttas till en intressant period i Europa historia. Tyvärr är det lätt att dra paralleller till vår tid. Fascismens svarta spöke som drar fram över Europa. Antisemitismen, som hela tiden ligger i botten i romanen, har återkommit. De drev som gick då är lika lite baserade på kunskap och fakta som idag. Maktens starka intresse att behålla sin makt till varje pris känner vi också igen.
Som alla goda historiska berättelser sprider den ett ljus över nutiden. Förhoppning får den oss att stanna upp och tänkta ett steg till.

Att lyckas med det och dessutom skriva en mycket spännande berättelse med fina personteckningar som är oerhört underhållande är en bedrift. Det gav mer än mersmak. Det gav ett sug efter mer Robert Harris. Han är riktigt berättare.

Tack för recensionsexemplaret!

EN UNDERBAR ROMAN FRÅN IRLAND – JENNIFER JOHNSTON: THE OLD JEST

IMG_0139Jennifer Johnston (1930-)
The Old Jest
Utgiven 1979
150 sidor
Flamingo

Efter att ha läst tre omfattande böcker som utspelar sig under första och andra världskriget (Hertmans, Englund och Aleksijevitj) kände jag, trots annan planering, att det var dags att ta en paus från krig. På måfå ryckte jag en tunn bok i hyllan där den stått och samlat damm sedan 2001. Det var romanen The Old Jest av Jennifer Johnston. Jennifer… vem sade du? Ja det var det jag tänkte när jag fick fyra av hennes romaner för 15 år sedan. Jag hade en viss koll på irländska författare på tiden men Johnston hade jag missat. På omslagen på böckerna fanns det lovordande citat från olika tidningar, det var nog det jag föll för.

Jennifer Johnston
jennifer

Jennifer Johnston föddes 1930 i Dublin och är idag alltså 86 år gammal. Under många år bodde hon i Derry (Londonderry) i Nordirland, men är nu åter bosatt i Dublin. Johnston har en lång verkslista med både romaner och pjäser. 2006 fick hon Irish Pen Award och 2012 Irish Book Awards Lifetime Achievement Award. För The Old Jest fick Johnston Whitbread Literary Award (som numer heter Costa Book Awards) och Yorkshire Post Award.

The Old Jest
The Old Jest kom ut 1979. Jag lyckades med den inte helt undkomma krig och elände. Romanen utspelar sig under några sommardagar 1920 mitt under irländska frihetskriget i en liten fiktiv by i Dublins närhet.

Den föräldralösa Nancy, som fyller 18 år när romanen börjar, har just gått ut skolan. Hon upplever sin sista sommar innan det verkliga livet, som hon tror och längtar efter, skall ta vid. Hon bor skyddat i ett relativt välstånd med sin moster Mary, deras egensinniga hembiträde Bridie och en senil morfar som hela dagarna sitter med kikare och tittar ut genom fönstret och minns boerkriget.

Nancy vet inte vem hennes far är men fantiserar hela tiden om vem det kan bara. Nancy, lite av en solitär, vandrar ofta runt i naturen. Under sina eskapader har hon hittat en hydda som hon gjort till sin. En dag finner hon en man boende i den. En man på flykt. Vem är den mystiske främlingen? Kan det vara hennes far? Deras möte får omfattande konsekvenser för Nancy och drar in henne i den konflikt som plågar landet.

Jag hade ingen aning om vad som skulle möta mig när jag öppnade denna roman. Redan på sidan två förstod jag att jag var i händerna på en strålande stilist. Det var länge sedan jag njöt så av att läsa en roman. Johnston har en tillbakahållen, lyrisk och luftig prosa med en stark känsla för detaljer. Hon har en förmåga att med några få ord få landskapet och människorna att leva. Det är något som ser skenbart enkelt ut som bara en som verkligen kan skriva lyckas med. Johnston har den fina förmågan att på några få sidor få väldigt mycket sagt. Alla hennes böcker verkar vara små tunna saker på 120-150 sidor.

Huvudpersonen Nancy är fint tecknad, denna både brådmogna och mycket naiva 18 åring fylld av alla de tankar som många av oss har när vi skall ut i livet. Hon är både oerhört charmig och ganska odräglig.
Johnston skildrar skickligt en ung kvinna men också en familj och ett land i ett förändringsskede. De sociala och politiska förändringar finns i bakgrunden hela tiden. Romanen blir både ett porträtt av en Nancy och Irland.

Mycket av handlingen berättas i dialogform. Den är så skickligt skriven att jag inte blev ett dugg förvånad när jag förstod att boken filmats. Det finns en klart filmisk kvalitét i hennes berättande i kombination med dialogen och spänningen i berättelsen.

Jag är nu glad att jag i min ägo har ytterligare tre böcker av denna underbara författare. Hon är en mycket älskad i sitt hemland, Irlands bästa om man skall tro Roddy Doyle!

Jag avslutar med ett citat från en artikel av Adrainne Levy i Irish Times om Johnston där hon sammanfattar hennes författarskap och som väl fångar även The Old Jest:

“Johnston is a chronicler of Irish families, and her imaginative preoccupation with family dynamics and relationships has resulted in a body of work that ranges across a century of Irish history. Individual life is often emblematic of national struggles, ranging from the Irish volunteers who fought alongside the British in the battlefields of the first World War, to the recent “Troubles” in Northern Ireland.

Very often in her work the past reshapes the present, and family secrets are shown to be just as damaging as a corrosive political legacy. Johnston’s fiction reminds us of the indeterminacy of the past, and the dangers of idealising any one version of Ireland’s recent history, or our own family history.”

PS. Den går att få tag på antikvariat via amazon.co.uk. Har testat det och det fungerar utmärkt. http://www.amazon.co.uk/gp/offer-listing/0241102677/ref=tmm_hrd_used_olp_sr?ie=UTF8&condition=used&qid=1454349970&sr=1-1 Ds

 

NOBELPRISET 2015 – SVETLANA ALEKSIJEVITJ: KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikteSvetlana Aleksijevitj (1948-)
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Utgiven 1985
På svenska 2015
Övers: Kajsa Öberg Lindsten
447 sidor
Ersatz förlag

För ett par månader sedan återinträdde jag i den bokcirkel som jag var med att starta för ett par år sedan. Då gruppen decimerats slumpade det sig så att en annan bokcirkel ville gå ihop med oss vilket vi tackade ja till. Det var mao ett gäng nya ansikten som träffades för att prata om Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Men vi hade alla en sak gemensamt: vi var mycket tagna av boken.
Det har självfallet skrivit mycket om henne efter priset och jag har inte mycket att tillägga förutom att konstatera att det är en författare som alla borde läsa. VI var eniga om att det var en mästerlig bok, djupt påverkade av denna kör av röster som möter oss på boksidorna och de berättelser de förmedlar.
Prosan är enkel men samtidigt subtil. Trots att det är många röster så hör jag, inbillar jag mig, Aleksijevitjs röst.
Hon skildrar genom dessa röster ett infernaliskt krig från undersidan, lite på samma sätt som Peter Englund, men med en mycket större kör och med bara kvinnliga röster och erfarenheter.
Aleksijevitj skildrar euforin när kriget böjar, ja euforin. Det fanns en längtan att försvara landet stå upp för kommunismen, Josef Stalin och att offra allt för detta. Trots att både fäder och syskon omkommit så ville många kvinnor ut och kämpa. Endast 17-18 år gamla. Ett djupt fascinerade porträtt av en fanatism som idag påminner om den som finns inom Daesh (IS).

Det är starka, mycket starka sidor. Fyllda av mod, död, sjukdom, elände och ofattbara umbäranden, men ibland även ljusglimtar, humor, hopp och lite kärlek.

Aleksijevitj öppnar på ett lock när hon låter dessa kvinnor berätta historier som inte tidigare berättats. Det är storartat och väl värt ett nobelpris. Kriget har inget kvinnligt ansikte är en mycket lättläst bok som borde sätta  i händerna på alla unga människor att läsa och begrunda i en tid då kriget står närmre än det gjort på många är. Aleksijevitj är författare att storligen beundra och återvända till.

Tack till Ersatz förlag som vågat ge ut henne år efter år! Återigen visar det sig att det de små förlägen som vågar! Stöd dem genom att köpa deras böcker.

EN MÄSTERLIG BERÄTTELSE OM FÖRSTA VÄRLDSKRIGET – STEFAN HERTMANS: KRIG OCH TERPENTIN – ROMAN

Krig

Stefan Hertmans (1951-)
Krig och terpentin
”Oorlog en terpentijn”
Utgiven 2013
På svenska 2015
Övers Inger Wikén Bonde
350 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vilket otacksamt yrke att vara bokförläggare. Norstedts har givit ut denna underbara bok som bara försvunnit ut i marginalen.

På bokmässan i slutet av september tittade jag på boken i förlagets monter. Mitt intresse väcktes men avskräckt av alla olästa böcker av mer eller mindre framstående europeiska författare i min bokhylla avstod jag.
När jag sprang på den igen förstod jag, influerad av min läsning av Maarten ´t Haart, att jag gärna läste en bok till från det området i Europa.

Stefan Hertmans
Stefan Hertmans är så vitt jag förstår ett stort namn i Belgien. Har varit professor i konst, publicerat ett flertal väl renommerade diktsamlingar, pjäser, essäsamlingar och romaner. Krig och terpentin belönades med det stora priset AKO Literatuurprijs och Flämländska kulturpriset. Den är redan översatt till en mängd språk. Den ses redan som en modern klassiker i det flamländska språkområdet.
Läs mer om Stefan Hertmans.

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Romanen
Kort innan Hertmans morfar, Urbain Martain, dör för ca 30 år sedan ger han honom de anteckningar över sitt liv som Urbain skrivit på de senaste åren.
Det tar mycket lång tid innan författaren läser dem. Han tror att anteckningarna som skall skildra morfaderns fasanfulla upplevelser under första världskriget är för känslomässigt krävande. Han behöver tid och ro. När han väl sätter sig finner Hertmans att de sträcker sig under en mycket längre period i morfaderns liv. Anteckningarna blir ett dokument över Flanders historia från slutet av 1800 och 70 år framåt. Och tänker jag också en del av Europas historia.

Boken består av tre delar.
Första delen skildrar en uppväxt i extrem fattigdom. Urbains far är kringresande kyrkmålare. En skicklig sådan och Urbains vilja är att gå i faders spår. Fattigdomen kräver dock att han arbetar och vid 14 års ålder börjar han på ett järngjuteri. Han försöker under protest från fadern lära sig måla men får egentligen aldrig en möjlighet att utveckla det. Urbain anmäler sig till krigstjänstgöring och kallas följaktligen ut när första världskriget börjar.

De fasansfulla skildringarna av kriget utgör boken andra del.

Den tredje delen behandlar Urbains liv när han som förtidspensionär, troligen av de trauman som kriget givit honom ägnar sig åt sitt måleri och att bilda familj. Hermans skriver underbart om konst. Både praktiskt, hur en konstnär gör, och om konsten själv.
Urbains äktenskap är i vissa avseenden lyckligt men där finns också hemligheter som författaren under sin resa i morfaderns liv upptäcker och som han genom att studera morfaderns måleri kan tolka in och få en förståelse för.

Hertmans har kallat detta en roman. Jag läser den inte så, förutom del två som är skriven i första person. Det är mer av en självbiografi och historieskrivning. Vi följer författaren i nutid när han gräver i sin familjs och Flanders historia. Hertmans är en mycket skicklig författare som likt sin morfar målar fast i ord. Det är vackert, melankoliskt och sinnligt.

Därför kommer tonen i del 2 kommer nästan som en chock. Med ett mer distanserat språk följer vi Urbain i skyttegravarna. Det är bland det starkaste jag läst på mycket länge. Det helvete som första världskriget representerar är ett av mänsklighetens bottennapp.

Peter Englund skriver i sin briljanta essäsamling Brev till Nollpunkten att under första världskriget så krockade två sätt att kriga, ett med rötter 1800-talet där fanns en krigsmannamoral med en grund i något som kan likna fair play, och kriget med hjälp av den moderna teknologin. Generalerna satt och planerade för slagen som de hade kämpat under 1800-talet. De möttes av k-pistar som mejade ned soldater i parti och minut. Det var just detta som mötte de unga belgiska soldaterna. Skildringarna av slagen som Urbain deltog i kommer leva kvar i mitt minne.

När han i tredje delen binder ihop sin familj historia blir jag verkligen berörd under läsning och tacksam för att jag läst denna strålande bok. Den är översatt av Ingrid Wikén Bonde som måste vara en av Sveriges mest meriterade översättare från flamländska. Språket är en njutning att läsa.

Jag har letat efter recensioner av den men inte funnit någon. Tills idag! Lustigt nog skriven av en Enander, dock ingen släkt eller bekant. Crister Enander har skrivit en fin text och han är lika tagen som jag, http://www.hd.se/kultur/2015/12/24/remarkabelt-om-mansklig-vardighet/

Det här är en bok som borde funnit med många av de listorna som tidningarna skriver nu om årets bästa böcker. Tyvärr har den gått många förbi. Hoppas mina och Cristers rader ändrar på det, i alla fall lite!

Tack för recensionexemplaret.

VINNARE AV NATIONAL BOOK AWARD 1980 – WILLIAM MAXWELL: HEJ DÅ, VI SES I MORRON – ROMAN

maxwell_hej_da_vi_ses_i_morron_omslag_inbWilliam Maxwell (1908-2000)
Hej då, vi ses i morron
”So Long, See You Tomorrow”
Utgiven 1980.
På svenska 1986
Översättning: 
Staffan Holmgren
Antal sidor: 144
Modernista

William Maxwell? Vem är det? Jag trodde jag hade koll på de flesta stora författarna från USA. Inte att jag hade läst dem, men åtminstone kände till dem. Men William Maxwell var till för några veckor sedan ett okänt namn för mig. Det var när jag hörde den framstående irländske historiken R. F. (Roy) Foster prata om hans roman The Chateau i det utmärkta radioprogrammet A good read som jag först hörde hans namn (här kan du lyssna på det http://www.bbc.co.uk/programmes/b04ntvv5 )

Kort därefter ser jag att Modernista, detta fantastiska förlag, skall återutge Maxwells Hej då, Vi ses i morron. När jag sökte vidare läste jag att favoriter som Michael Ondaatje och Richard Ford höjde romanen till skyarna. Jag mailade Modernista omgående och frågade dem om ett exemplar.

William Maxwell är vad jag nu läst inte välkänd i sitt hemland heller. Inte som författare men däremot som en både ömsint och hårdhudad redaktör för den legendariska tidskrifter The New Yorker, som varje vecka har med en novell. En redaktör på The New Yorker och liknande tidskrifter har vad jag förstår en mycket större roll än vad vi läsare kanske först tror.(Min gode vän Thomas har på skrivit fint på sin blogg om redaktörens omdiskuterade roll i Raymond Carvers författarskap. Rekommenderad läsning. Läs här.) Många stora namn har Maxwell arbetat med, Updike, Salinger, Nabokov, John Cheever m.fl. Hans egna, inte så omfattande, författarskap har kommit i skymundan.

Hej då vi ses i morron var det sista han skrev. Den kom ut när Maxwell var 72 år och belönades med National Book Award, det finaste litterära priset i Usa. Det en liten roman till omfånget. Engelsmännen har ett uttryck, novella, som väl fångar det.
Många av de som skrivit om boken berättar alldeles för mycket om vad som händer i boken. Det tänker jag låta dig upptäcka själv. Kort kan jag säga att kondenserad berättelse, en blandning av roman och memoar som ligger nära författarens eget liv. Det är en tragedi i 20-talets Illinois där en otrohetsaffär leder till ett mord. Huvudpersonen själv missar ett tillfälle att hjälpa sin vän som drabbats av katastrofen. Detta följer honom resten av livet. Nu sitter han och ser tillbaka på sitt liv.

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

Även om det är en tunn bok så finns det så mycket i den. Maxwell har slipat denna diamant många gånger. Det är historia om att växa upp på landsbygden, ensamhet förlust, minne, livsval. På köpet får vi en levande gestaltning av livet hos arrendebönderna i Lincoln, Illinois. En del av Usa:s historia som vi sällan ser

Detta är inte en bok en ung författare kunnat skriva. Den är resultatet av ett långt liv, där Maxwell genom sitt arbete med andra författare mejslat fram sitt egna skrivande. En tunn bok men med lång effekt. En bok som tål att läsas mer än en gång.

Tack återigen Modernista.

BELINDA BAUER: DET SLUTNA ÖGAT – DECKARE

bauer_det_slutna_ogat_omslag_inb_0Belinda Bauer (1962-)
Det slutna ögat  
”The Shut Eye”
Översättning: Leif Janzon
Utgiven 2014
På svenska 2015
Antal sidor: 304
Modernista

Vinnare av CWA The Dagger in the Library

Att kalla Belinda Bauer för deckardrottning är inte att ta i. Sedan den hyllade debuten med Mörk jord, som belönades med Crime writers assiociations (Cwa) Gold Dagger för bästa roman har hon skördat stora framgångar. 2013 fick hon Dagger in the library (to the living author who has given the most pleasure to readers). Jag har länge funderat på att läsa henne och fick nu möjlighet när Modernista skickade mig Det slutna ögat.

Redan från första sidan stod det klart att detta är en utmärkt stilist. Här finns litterära kvaliteter som lyfter den över en hel del annat i denna genre. Det var med lust jag fortsatte min läsning. Tyvärr blev jag allt mer tveksam ju mer jag läste.
Historien cirklar kring två försvunna barn. David som försvann för ett par månader sedan och Edie som varit borta i ett år. Det senare olösta fallet har blivit en kvarnsten kring kommissarie Marwels nacke som han inte kan släppa. Dessa två separata försvinnanden tvinnas samman i en historia som är ganska spretig, med lite fåniga och övernaturliga inslag, och som till slut, för denna läsare, faller samman.

Huvudperson Marwel är förvånansvärt endimensionellt tecknad, även om det tillkommer lite facetter på slutet. Med några av bikaraktären lyckas hon bättre, t.o.m. mycket bra. Dock allt eftersom berättelsen skruvas åt och skall bli mer spännande kände jag bara att jag blev mer och mer ointresserad av hur det gick. Och det är inte bra.
Att Bauer är en begåvad författare är det inte tu tal om. Men denna gång får hon inte ihop det. Inte för mig.

En lustig detalj. Romanen utspelar sig i Lewisham några kilometer från där Sharon Boltons En mörk och förvriden flod utspelade sig. Även den utgiven av Modernista.
Bolton fick Dagger in the Library året efter Bauer. Av dessa två är Bauer den bättre stilisten, men Bolton bättre på spänning om man skall döma av dessa två böcker. Men det kanske man inte ska.

Tack för recensionsexemplaret.

SHARON BOLTON: EN MÖRK OCH FÖRVRIDEN FLOD – DECKARE

bolton_en_mork_och_forvriden_flod_omslag_inbSharon Bolton (1960-) 
En mörk och förvriden flod
”A Dark and Twisted Tide”
Översättning: Lilian & Karl G. Fredriksson
Antal sidor: 
480 sidor
Modernista förlag

Vinnare av CWA The Dagger in the Library

För mig som inte är en deckar-aficionado så var Sharon Bolton ett nytt namn ända till det generösa förlaget Modernista av misstag skickade mig ett  recensionsexemplar i höstas. De av er som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i deras utgivning. På deckarfronten har de givit mig fina läsupplevelser i form av Peter May, Svarthuset, missa den inte!, och James Oswald. Alex Marwood däremot var inte min cup of tea.

Ingen semester utan en deckare. Jag tog den tjockaste av de stod i hyllan och det blev Boltons En mörk och förvriden flod. Bolton är, vet jag nu, ett mycket respekterat namn med många utmärkelser på sin meritlista.

Boken är den fjärde delen i serien om Lacey Flint. Jag har förstås inte läst de tidigare, men det behövs inte. Lacey har hoppat av karriärstegen efter en traumatisk upplevelse och gått tillbaka till att bli vanlig polis. Hon arbetar nu på flodpolisen på Themsen och bor i en husbåt. Lacey är en hängiven simmare och ger sig ut på simturer i farliga Themsen. Under en av dessa simturer simmar hon på ett lik. Det insvepta liket är stadd i sådan upplösning att de är svårt att identifiera vem det kan vara. Sedan dyker det upp fler lik. Alla har det gemensamt att det är kvinnor från Asien, unga och vackra. Ett komplicerat utredningsarbete påbörjas. Varför är de mördade, varför är de insvepta i linnetyg? Är det människohandel som gått snett? Kvinnor som tvingats till prostitution? Utredningen leder i en värld som de flesta av oss inte vill veta något om.

En mörk och förvriden flod är en spännande och välskriven bok vars prosa flyter lugnt fram som själva Themsen. Karaktärsteckningarna är lyckade även om lite av genrens schabloner och förenklingar lyser igenom. Det mest fascinerade med boken är beskrivningen av floden, tidvattnet, den undre väld av gängar och kloaker som binder ihop den med resten av staden och porträtten av människorna som lever på sin husbåtar, deras närhet till vattnet. För mig är det inte Lacey Flint som är huvudpersonen i boken utan Themsen!

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig...

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig…

Efter 480 lättlästa sidor kommer vi till en upplösning som i min smak känns lite konstruerad och raffinerad i överkant. Men det var mycket trevliga och kusliga timmar jag tillbringade i hennes sällskap. Jag kan gott tänka mig läsa mer av Bolton, vilket är ett bra betyg.
För er som vill läsa boken så kommer den nu i ut pocket!

Tack för recensionsexemplaret.

Sharon Boltons hemsida

DEN ENDA GÅNGEN SIR ARTHUR CONAN DOYLE SJÄLV VAR DETEKTIV! – JULIAN BARNES: ARTHUR & GEORGE – ROMAN

aRTHURJULIAN BARNES (1946–)
ARTHUR & GEORGE
UTGIVEN 2005 512 SIDOR

Julian Barnes är en av Storbritanniens mest uppburna författare. 2011 fick han Bookerpriset för den utsökta lilla romanen The Sense of an Ending som jag läst och skrivit om. Läs här. Arthur & George kom 2005 och är, tror jag, Barnes kanske mest ambitiösa litterära satsning, i alla fall till omfånget. Det ligger mycket research bakom romanen. Och det är en tegelsten på 500 sidor.

Arthur & George nominerades Bookerpriset men det knep John Banville med romanen The Sea.

Romanen är baserad på en verklig händelse i början av 1900-talet. George Edalji vars far är pars, ett folkslag från Indien, och mor skotska, blir dömd till fängelse i en rättegång som var en stor rättskandal. Han anklagades för att deltagit och lett stympningar av boskap på olika gårdar i närheten av familjens bostad. Dessutom anklagades han för att ha skrivit hotfulla och halvgalna brev, bland annat till sin egen familj för att skydda sig. Det fanns egentligen inget att ta på utan byggdes helt på indicier. Den mycket korrekte, stillsamme och halvt blinde Edalji var tillräckligt udda för att kunna bli den syndabock som behövdes när polisen inte lyckades finna förövarna. Skandalen är känd som The Great Wyrley Outrages.
När rättsskandalen kom till Sir Arthur Conan Doyles kännedom blev han så upprörd att han åtog sig att agera. Det blev det enda fallet där den berömde författaren själv agerade detektiv, trots mängder av förfrågningar.

George Edalji

George Adalji

Romanen är uppbyggd som en dubbel biografi, från vaggan till graven, där det ena kapitlet handlar om Aydalji och andra om Arthur Conan Doyle, för att sedan tvinnas ihop när deras vägar korsas. Vi följer den blide Aydaljis väg från mycket enkla förhållande i prästhemmet på landsorten via studier till en ett fint arbete som advokat i Birmingham. Tills hans värld rasar.
Även Conan Doyle kommer från enkla förhållande. En barndom präglad av en moders starka kärlek men med alkoholiserad far som lämnar hemmet. Trots detta lyckades Conan Doyle studera till läkare, men misslyckades i sitt försök att etablera sig, Han fick så få patienter att han fick tid att skriva om Sherlock Holmes!
Conan Doyle lyckas framgångsrikt komma bort från den fattigdom som präglade hans uppväxt. Han blir tillsammans med Kipling den mest betydelsefulla författaren på den offentliga scenen vid denna tid.

Barnes är en mycket skicklig författare. Han bygger omsorgsfullt upp de två mycket olika huvudpersonerna i romanen så att de blir trovärdiga. Jag blir som läsare mycket engagerad i dem. Barnes målar minutiöst upp miljön i England vid sekelskiftet. Hur de tänkte kring lag och rätt, ras, tro och otro, kärlek och äktenskap.
Det brukar sägas att Barnes stora tema är vad den innebär att vara engelsman, vilket även var tydligt i Sense of an Ending. Inte heller Conan Doyle är en ”riktig” engelsman utan av skotsk-irisk bakgrund. Genom Arthur och George ser vi det edwardianska England utifrån två individer som står utanför samhället och från olika samhällsskikt. Det är ingen smickrande bild som målas upp. Ordning och reda, lugn och ro går före rätt och fel. Där rädslan för det främmande ligger under processen hela tiden.

Barnes har skrivit deckare under pseudonymen Dan Kavanagh. I Artur & George får han möjlighet att skriva en hybrid mellan en historisk roman och deckare. Till stor del tycker jag att han lyckats mycket bra, men inte riktigt hela vägen. Det är en fängslande historia med två fascinerade individer i centrum. Hans prosa är för det mesta strålande, fint utmejslad med mycket humor och med en känsla för detaljerna. Dock blir det tyvärr lite för mycket och lite för långt. Barnes blir för noggrann och för utförlig. Och jag tappade tyvärr lite sugen på slutet.

Sir Arthur Conan Doyle

Sir Arthur Conan Doyle

Dock låt inte detta avskräcka dig. Det är en bok som alla anglofiler bör ha stor glädje av!
Det har nyligen gjorts en tv-serie av romanen med Martin Clunes som Sir Arthur Conan Doyle.

ÅTERBESÖK HOS EN MÄSTARE – ANTONIO LOBO ANTUNES: TÅRKOMMISSIONEN -ROMAN

TårkommAntonio Lobo Antunes (1942-)
Tårkommissionen
”Comissäo des lagrimas”
Utgiven 2011
På svenska 2015
Översättning: Örjan Sjögren
330 sidor
Forum

Kan man har en favoritförfattare som man inte läser några böcker av? Ja, det kan man. Antonio Lobo Antunes är det för mig. Denna ständigt nobelpristippade portugis, som vunnit mängder av priser bl.a. Camoespriset som ges till de främsta portugisiskspråkiga författarna, är en sådan. Jag upptäckte honom på mitten av 90-talet via lyriska recensioner i svenska tidningar. 1997 läste jag Tingens Naturliga ordning. Några år senare tegelstenen Fado Alexandrino och ytterligare några år senare hans första De förrådda (som nyligen kom i nyutgivning på Modernista).
Jag fångades av hans musikaliska stil, hans driv och poesin i hans språk. Visst det var svårläst men helt fascinerande. Jag fick vara koncentrerad men hängde ändå med i svängarna när han mitt i en mening kunde byta berättare, tid och rum. Jag har ständigt velat läsa mer men också vetat att det är så krävande. Jag måste ha tiden och engagemanget. Alla som läst William Faulkner eller Claude Simon som jag tycker påminner om honom vet jag talar om. Jobbigt men belöningen är stor

Jag är helt fascinerad över att Forum kontinuerligt ger ut honom, det kan inte var några lättsålda böcker. Det är kanske ett eventuellt Nobelpris som hägrar! På svenska finns 13 (jag äger 12 av dem!) av denne mycket produktive författares romaner. Nu senast kom Tårkommissionen som Forum vänligen skickade mig när jag bad dem.

Det var med spänning jag åter gav mig in i hans värld. Alla som vet något om Antunes vet att han är läkare/psykiater och tjänstgjorde nere i Angola när portugiserna var där och krigade. Denna traumatiska upplevelse har påverkat honom och hans författarskap djupt. Tårkommissionen utspelar sig till stor del där.

Romanens berättare Cristina sitter på ett mentalsjukhus och minns. Det är genom hennes fragmentariska ord som vi får oss det lilla som finns av berättelse. Hon var 5 år när familjen tvingades lämnade Angola men det har etsats sig fast. Mamman vit dansös/prostituerad och pappan, om han nu är det, en svart präst som blir medlem i terroristmilisen Tårkommissionen som torterar och mördar.

Att tala om handling i denna roman är svårt. Genom de berättelser bilder, fragment som Cristina, mamman eller pappen ger oss ser vi en familj i upplösning, ett land i förödelse, misär, rasism, tortyr och övergrepp. Vi dras ned i en virvelvind av språkliga bilder, en tromb. Å ena sidan så behöver man läsa långsamt för att inte tappa bort sig helt å andra sidan så finns flödet och drivet i hans språk som gör det är lätt att ryckas med. Detta är verkligen krävande läsning. Jag kände ofta att det snare var modernistiska dikter jag läste, som ibland var dunkla, ja nästan obegripliga. Och jag blev förvånad var det så här att läsa Antunes?

När jag efter avslutad läsning gick tillbaka till de romaner jag tidigare läst ser jag att stilen är likartad men inte alls lika komprimerad och hetsig. Det fanns något som liknar romanprosa. Det gör det inte i så ofta Tårkommissionen, vilket gjorde att jag till slut tappade den. Det är som Antunes kokat ned sin stil ytterligare, det är svårt att veta vem som pratar, vad som refereras till, även om vissa uttryck och metaforer återkommer. Det kändes som att han i vissa fall kunde byta plats på vissa kapitel och jag hade inte märkt något för det var mer tillstånd som skildrades än att det fanns en berättelse att följa.

Lobo Antunes är en på många sätt gudabenådad författare och språklig trollkonstnär men i den har boken har skruvat åt det ett steg för långt för mig. Vår eminente översättare från portugisiska Örjan Sjögren måste haft ett mycket mastigt pensum med denna bok.

loboantunes_1428338169

Antonio Lobo Antunes

Jag vill dock inte avråda någon från att läsa denne fascinerande författare men kanske inte att börja inte här. Varför inte med den tunna och utmärkta romanen ”De förrådda” och gå vidare om det tycker om det. För här finns mycket att upptäcka.

VARDAGSLIV I DIKTATURENS ALBANIEN – ISMAEL KADARÈ – DEN HÅRDA VINTERN – ROMAN

kadare_den_harda_vintern_omslag_inb_0ISMAEL KADARÈ (1936-)
Den hårda vintern
”Dimri i madh”
Utgiven 1978
På svenska 1980
Denna utgåva 2014
Översättning: 
Marianne Eyre
624 sidor
Modernista förlag

”Jag har redan börjat på nästa roman av honom!”
Med de orden avslutade jag i mitten av slutet av december min entusiastiska recension av Drömmarnas palats som du kan läsa här. Då hade jag satt tänderna i en tjockaste av de tre volymerna Modernista nu återutger, Den hårda vintern. Det är en tegelsten på lite över 600 sidor, en kollektivroman sprängfylld av individer, en roman som vill spegla hur det politiska påverkar det privata, hur som samhället som en kropp är sammanvuxen med en individs liv.  Det har tagit hela våren med massa avbrott för annat att ta mig igenom den.

Romanen tar sin avstamp vintern 1961 då Albanien och dess hårdföre diktator Enver Hoxha, den kanske värste av alla diktatorer i östblocket, bryter med Sovjetunionen, utesluts ur Warsawapakten och närmar sig Kina. Det var en oerhörd händelse i den kommunisitiska världen och fick långtgående konsekvenser för Albanien och dess folk.

Vi får följa förhandlingarna i detalj, sedd genom det som närmast kan ses som romanens huvudperson i detta myller av röster, tolken Besnik Struga. Kadaré satt i arkiven i 3 år och forskade när han skrev romanen och dialogerna skall vara autentiska.
Romanen med sitt positiva porträtt av Hoxha, blev Kadarés räddningsplanka. Kadaré fick Hoxha på sin sida och kunde uttrycka sig relativt fritt inom de stränga ramar som fanns.

I ett initierat förord berättar Kajsa Ekis-Ekman att denna roman finns i tre versioner.
1973 kom den första versionen ut under namnet Den stora ensamhetens vinter. Nästa version kom ut 1978 med titeln Den hårda vintern. Den kom på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning (via franskan). I den versionen säger Ekis-Ekman att bilden av Hoxha är än mer positiv.  Efter murens fall kom på franska ut en tredje version med originaltiteln som återigen är mer kritisk emot Hoxha.

Kadaré är en mycket omstridd författare och har sina förespråkare och belackare. Kadaré var socialist och verkade inom systemet. Han blev inte dissident utan stannade kvar och skrev sina romaner.
Den som är intresserad så kan man läsa Barry Baldwins hätska kritik av Kadarés gärning här http://www.readysteadybook.com/Article.aspx?page=onkadare.
Kadarés främste försvarare är den australienske litteraturprofessorn Peter Morgan som skriven intressant och nyanserat om Kadaré och denna roman i essän Writing under dictatorship. http://openjournals.library.usyd.edu.au/index.php/ART/article/viewFile/5718/6389.
Morgan målar kort upp den historiska kontext som Kadaré verkar inom och hur Kadaré navigerar sig fram inom systemet. Kadaré är för sitt skapande så knuten till landet och språket att han behöver det för att utöva sin konst. När Kadaré blir Albaniens intellektuella omslagspojke och alibi så använder han det för att försöka bidra till en demokratisk process.

Nog om detta. Nu till själva boken. Kadarés grepp är stort. Som jag tidigare nämnt så är den fylld av en mängd olika personer ur olika samhällsklasser med betoning på den intellektuella medelklass som Kadaré själv kommer från. Då albanska namn är ovanliga för mig så ritade jag till slut upp en karta på vem som var släkt med vem, gifte sig med vem eller var syskon till vem!
Det var intressant att krypa in i det albanska vardagslivet, att möta dessa figurer med en stark tro på ideologin. De berättar om de krig och strider de utkämpat för att nå dit det är idag. Även om de lever i ett samhälle där de hela tiden får koda tecknen för att trampa rätt  så tror de många av romanens figurerna på den socialistiska utopin. Det är övertygande beskrivet.

Romanens centrum är mötet i Moskva då Hoxha tar sitt pick o pack och går. Besnik påverkas djupt av sammanbrottet. När han kommer hem till Tirana kan han inte under lång tid prata om det oerhörda som hänt. En av konsekvenserna blir att han isolerar sig vilket leder till att hans relation med sin älskade Zana rinner ut i sanden. Genom myllret av röster får vi följa processen till att det oerhörda blir känt för allmänheten. Det föregås av rykten spekulationer, locket ligger på men fantasin är fri. Hur skall vi tolka alla tecken, alla signaler, vem kan vi lita på, vad gör vår store ledare!?

Det är här mina problem med romanen börjar. Efter att ha med intresse läst om det albanska vardagslivet och det politiska spelet på högsta nivå inom östblocket så har vi ca 400 sidor kvar. Tyvärr blir det till slut en ganska långtråkig läsning. Vardagen blir för mycket vardag, figurerna lyfter inte från bladet, blir inte levande utan snarare pappfigurer. Psykologin är ofta platt och förenklad, lite av plakatprosa. Till slut så skummade jag delar för att se hur romanen slutade.

Jag är lite förvånad över att det utmärkta förlaget Modernista ger ut denna roman. Är man intresserad av forna östblocket och av Kadarés författarskap är det en självfallet en bok som bör läsas. För andra måste det vara en prövning. Även om det självfallet finns många fina partier i romanen så blir det alldeles för lång och alldeles för platt. Det kan inte vara denna roman givit Kadaré alla priser och gjort honom till Nobelpriskandidat.

Modernita har även givit ut Krönika i sten. Den har jag hört mycket  gott om och ser fram emot att läsa.

Tack för recensionsexemplaret.

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: DE YTTRE BOULEVARDERNA – ROMAN

De yttrePatrick Modiano (1945-):
De yttre boulevarderna
”Les boulevards de ceinture”
Utgiven 1972
På svenska 1974 och 2014
Översättning: Anne-Marie Edéus
164 sidor
Norstedts

De yttre boulevarderna är den fjärde romanen av Modiano som jag läser på kort tid. Är det sant som en del säger att han skriver samma bok om och om igen? Både ja och nej. Mycket är bekant, men ändå olikt. Du vrider på prismat och ljuset faller på ett annat sätt men det är ändå samma glasbit.

De yttre boulevarderna är Modianos tredje roman efter Place de l´Etoile (1968), den finns på svenska, och Ronde de la nuit (1969). Tillsammans bildar de hans trilogi om ockupationsåren.
Akademins motivering var: Modiano tilldelas Nobelpriset i litteratur år 2014 ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.
Det är i denna roman som motiveringen verkligen träffar mitt i prick. En mycket dunkel värld med allt mer antisemitiska stämningar, befolkade av tveksamma individer som försöker ta sig fram i den förvirrade tid som är ockupationen.
”Baronen minns väl våra promenader. Från Paris centrum drevs vi som av en hemlighetsfull ström mot de yttre boulevarderna. Det är här staden vräker ut sitt slam. Soult, Masséna, Davout, Kellermann. Varför har man givit segrares namn åt dessa konturlösa kvarter. Det var där det låg, vårt fosterland. (Sid 138)

Romanen är en berättelse om en ung man som söker sanningen om sin far. De träffades för första gången när han var 17 år. Fadern inviger honom i sitt skumraskliv, somligt av det självbiografiskt. Efter en traumatisk händelse så skiljs deras vägar.
Efter 10 år letar sonen upp sin pappa, med fantastiska namnet Chavla Deykeckecaire. Han bor i en by i utkanten av Fontainebleu, omgiven av en serie mycket tvivelaktiga herrar och damer. De är alla inbegripna i mer eller mindre skumma affärer. Fadern är en hunsad underhuggare med på en nåder, en jude. Ven är egentligen fadern, hur har han hamnat där.
Sonen letar efter svar men får egentligen inte några.

Som vanligt så slås jag vid läsningen av det oerhört vackra språket, den undanglidande stämningen, perspektivskiftena, det skenbart enkla och filmiska berättandet, den deckarliknande intrigen. Ja det är svårt att hitta på ett nytt sätt att beskriva Modiano efter tre recensioner, men det är en helt fascinerande och sorglig värld han målar upp i romanen. Det som för mig är skillnaden är att denna bok bränner till mer. Temat med det övergivna barnet, saknaden efter en fader som berättaren inte vet vem det egentligen är, känns på huden. Sorgen är naknare. Per-Arne Tjäder skriver i sin bok Gare d’Austerlitz : en bok om Patrick Modiano att han hade inte sett sin fader på 6 år när den skrevs. De skulle aldrig mer ses. Jag kan tänka mig att romanen skrevs under en period av intensiv saknad.

Modiano fick det mycket prestigefyllda Grand Prix du roman de l’Académie française för boken. (När jag ser vilka böcker som fått priset slås jag hur få av dem som finns på svenska!! Ett tråkigt konstaterande.)

Det är en mycket bra roman som jag rekommenderar både till er som har läst och inte läst honom.
Efter avslutad läsning, tänkte jag att nu är jag kanske lite mätt på Modiano, men jag känner redan suget efter att läsa mer…

Det är Norstedts som givit ut denna och De dunkla butikerna gata, fint översatt till svenska av Anne-Marie Edéus och läckert formgivna av Sara R. Acedo. Små pärlor i bokhyllan!

Tack för recensionsexemplaret.

Här kan du läsa vad jag skrivit om:

DEN STÄNDIGE NOBELPRISKANDIDATEN – ISMAIL KADARÉ: DRÖMMARNAS PALATS – ROMAN

Ismail Kadaré (1938-)
kadare_drommarnas_palats_omslag_inb_0
Drömmarnas palats
”Nëpunësi i pallatit të ëndrrave”
Översatt från franska av Agneta Rehder
Utgiven 1981
På svenska 1992/2014
192 sidor
Modernista förlag

Är det Nobelpriset i litteratur som gör att vi i en förlagsvärd dominerad av kokböcker och deckare ändå får en hel del intressant litteratur utgiven? Då är det självfallet de små förlagen jag tänker på, vars utgivning kännetecknas av ett häpnadsväckande mod.

Se scenen framför dig: Förläggaren pratar med den som är ansvarig för ekonomin på förlaget. Förläggaren säger. ”Jag har fått en bra idé. Det finns en albansk författare, 76 år gammal, som fått en mängd litterära priser. Han kanske lever ett par år till så vi kan få draghjälp av ett Nobelpris. Hans namn nämns ofta i de sammanhangen. Så jag föreslår att vi återutgiver, i vackra utgåvor, tre av hans böcker varav en är på 600 sidor och en skildring av det albanska samhället vintern 1961 då diktatorn Enver Hoxha byter banden med Sovjet och närmar sig Kina.” …. Knappast… Eller vad säger du?

Men det är just vad som hänt. Modernista har nu givit ut tre böcker av Ismael Kadaré. Drömmarnas palats, Krönika av sten och De hårda vintern.
Kadaré var den första som 2005 vann International Man Booker Award som även tilldelats Alice Munro. 1992 fick han Prix mondial Cino Del Duca som senare givits både till Vargas Llosa och Modiano. Det är en mao en uppburen författare.

Det var med viss förskräckelse jag öppnade paketet och fann att Modernista skickat alla tre böckerna till mig. Hur mycket tid tror de en bokbloggare har för en författare…=:)
Eftersom jag inte visste så mycket om Kadaré var jag rationell och började med denna tunnaste boken, Drömmarnas palats. Det tog inte många sidor förrän jag var helt inne i en denna underbara roman som jag hoppas får många läsare.

Romanen utspelar sig i ett fiktivt land i det osmanska riket. Huvudperson är Mark-Alem. Han kommer från den berömda släkten Qyprili som varit med och styrt landet i sekler. Genom sin släktning Vesiren får han är arbete på Taraj Sabir, Drömpalatset.  Han tror det knappt själv, att han får ett arbete på den viktigaste myndigheten i riket. Taraj Sabir samlar in alla drömmar i hela riket för urval, analys och arkivering.

”I sömnens nattliga rike finns nämligen såväl mänsklighetens ljus som dess mörker, dess honung och dess gift, dess storhet och dess nöd. Allt som är oklart eller olycksbringande eller som kommer var det om några år eller århundraden dyker först upp i människans drömmar. Varje osund lidelse eller idé, varje landsplåga eller brott, varje uppror eller katastrof kastar nödvändigtvis sin skugga långt innan den visar sig i verkligheten” (sid 29)

Att drömmar spelar en stor roll i den ottomanska kulturen kanske har att göra med myten om att grundaren Osman 1299 drömde om ett träd som växte ut ur hans navel. Osmans ledare berättade för honom att det betydde han skulle komma att härska över ett stort imperium och hans söner och sonsöner skulle föra det vidare. Och så blev det.

Att arbeta på Drömpalatset  är med andra ord ett uppdrag av yttersta vikt för landets säkerhet och stabilitet. Mark-Alem närmar sig det med något som närmast liknar skräck. Han får inte göra fel.
Tabir Saraj visar sig var en dunkel arbetsplats fylld av gångar och okända rum, han kämpar förtvivlat med att förstå hur allt hänger ihop. Det är inte bara jag som under läsningen har påmints om Kafkas Processen eller Slottet. Mark-Alem är lika anonym som Kafkas ”K” och lika maktlös i att försöka förstå vad som händer honom. Jag får samma sugande känsla i magen när jag läser om Mark-Alem irrande i palatset gångar som när ”K” irrar runt i jakten på svar.

Till Mark-Alems förvåning så stiger han i graderna. Trots det kan han inte hindra katastrofen för sin familj. Han kan inte tyda alla  tecknen. Under resan gång så deformeras han av att arbete i en skuggvärld.

”Sedan han börjat arbeta på Drömpalatset var det en av de få ting som hade bevarat hela sin skönhet för honom medan världen i övrigt tyckte slocknad i hans ögon”. (Sid 148-149)

Ismail_Kadare Foto: Lars Haefner

Ismail Kadare Foto: Lars Haefner

Det är en mycket suggestiv dystopi som Kadaré skrivit. Mark-Alem är en ”man utan egenskaper”, som förs med i händelserna och registrerar dem. Hela världen är undanglidande, spöklik och människorna skuggor.

Det som gör romanen ännu mer spännande är alla de myter och berättelser ur den rika kulturen i området som Kadaré elegant väver in i texten. Det blir inte något folkloristiskt kitsch utan breddar romanen mot sagan. Det finns säkerligen många fler tolkningsnycklar för den som är mer bekant med området.

I sitt kunniga men lätt pretentiösa förord skriver Henrik C. Ehnbom att boken totalförbjöds kort efter den givits ut. Även om Kadaré var regimens gunstling och fick röra sig fritt så var han samtidigt en nagel i ögat (hans ställning är mycket omdebatterad).
Att denna dystopi skulle passera omärkt förbi var inget Kadaré själv trodde. Han beskrev boken själv som den ”modigaste” och ”litterärt sätt bästa”. ( sid 10).

I en tid då kalla kriget återvänt och USA:s paranoida fantasier har lett till NSA så får boken tyvärr en ökad aktualitet.Det är inte därför du skall läsa den utan för att det är mycket välskriven, sugande, spännande och lättläst roman av hög kvalitet.

Här kan du läsa en artikel I The New Yorker av den suveräne kritikern James Wood om några av Kadarés romaner.

Jag har redan börjat på nästa roman av honom!

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: DE DUNKLA BUTIKERNAS GATA – ROMAN

dunklaPatrick Modiano (1945-)
De dunkla butikernas gata
“Rue des boutiques obscures”
Utgiven 1978
På svenska 1980, 2014
Översättare: Anne-Marie Edéus
252 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

”Jag är ingenting”. Det är första meningen i De dunkla butikernas gata. I Modianos värld består vi av våra minnen, vår historia, de berättelser som vi konstruerar om våra liv. Om vi inte minns vilka vi är, finns vi då?

Huvudpersonen Guy Rolland förlorade sitt minne för 15 år sedan i en olycka. Han adopterades av en privatdetektiv Hutte, som han fick arbeta hos. När Hutte går i pension och flyttar till Nice så börjar Guy försöka ta reda på vem han är.

Han får en ledtråd som leder till en annan, han tror sig ibland var en person men sedan får han indicier på att han är han är en annan. Heter han Pedro Stern eller McEvoy? Vad heter kvinnan på bilden som han uppenbarligen kände, varför flydde de Paris, vad hände när de skulle över till Schweiz? En massa frågor men svaren glider undan, går i olika riktningar.
Guy famlar fram i en, som ofta hos Modiano, närmast filmiskt drömlik värld, befolkad av en mängd mer eller mindre märkliga figurer. Modiano har dessutom givit dem ofta helt underbara namn: Paul Sonasjitjse, Stioppa de Djargogjeff, Guy Orloff m.m. Det fick mig att tänka på gamla Tintin-album!
Utifrån den knapphändiga information som Guy får ihop så börjar han berätta en historia, men är det verkligen vad som hände, eller berättar han den för att skapa sin egen historia.

Detta är den tredje romanen av Modiano som jag läser på relativt kort tid. Detta är den mest intrikata av dem. Berättad i brottstycken, omkastad kronologi, ibland dyker andra berättarröster upp. Det är dock mycket som känns igen. Det finns en deckarliknande intrig. Modiano stack ju ut hakan på 70-talet när han sade att han var mer influerad av George Simenon än den litterärt mycket avancerade (och svårlästa!) ”nya franska romanen” som firade triumfer på 70-talet ( Claude Simon, Nathalie Sarraute, Alain Robbe-Grillet m.fl).
De dunkla butikernas gata fick mig mer än en gång att associera till Paul Auster och hans New York-trilogi, med dess frågor om identitet och historien som kinesiska askar.

Som vanligt skriver han med en gudomligt lätt hand. Jag fick bromsa mig för att inte bara glida över sidorna och riskera att missa alla små underbara detaljer i språket och miljöbeskrivningarna. Han är ju besatt av de detaljer som vi kan haka upp minnena på ffa gatuadresser. Några kapitel är på en knapp sida och består av uppräkningar av namn, adresser och telefonnummer, men även dem ger en han en poetisk lyster. De sjunger i språket när jag läser dem.

Romanen utspelar sig som så ofta hos Modiano under kriget och skumraskaffäreraren, lurendrejeriet och sveket finns där.
Detta är en av Modianos mest kända romaner som belönades med Goncourtpriset, det kanske finaste litterära priset i Frankrike. Det är en bok som jag också tror vinner på en omläsning.

Jag kan bara säga att efter att ha läst dessa romaner så vill jag bara läsa mer av denna både försåtligt lättlästa och spännande författare!

Tack för recensionsexemplaret.

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: VILLA TRISTE – ROMAN

Villa TristePatrick Modiano (1945-)
Villa Triste
”Villa Triste”
Utgiven 1975.
På svenska 1977
Översättning: Ann-Marie Edéus
Pan/Norstedts

Villa Triste är den fjärde romanen Patrick Modiano publicerade. Den vann Prix de Libraires. Jag läste den 1981 och har noterat betyget ”Bra”, men minns inget av den. Nu när nobelpriset är hans ville jag friska upp det bedrägliga minnet. Minnet är som de flesta kritiker påpekat ett av hans viktigaste teman.

Till min stora förvåning utspelar sig romanen inte i Paris utan på en semesterort nära den schweiziska gränsen under tiden för Algerkriget (1954-1962).En liten småstad död på vintern men som lever upp på sommaren när alla fashionabla kändisar och turister dyker upp för baler, skönhetstävlingar, tennismatcher och en massa champagne.

I centrum för berättelsen finns en ung man 18 år Victor Chmara, med ett påhittat namn och en konstruerad historia. Han har flytt från Paris, vi vet inte riktigt varför, då han vill komma undan sin rädsla. På ett hotell lär han känna den unga sköna skådespelerskan Yvonne Jacquet och hennes udda vän Reine Meinthe, som visst är läkare, eller är han det? Hans göromål är höljda i dunkel. Victor dras in i denna ”demi-monde” av eleganta hotell, fina middagar och galanta fester. Victor och Yvonne blir ett par och han börja planera för en gemensam framtid.
Nu, tolv år senare, undrar Victor vad som hände och var Yvonne, hans stora kärlek, finns. Greppet känns igen ifrån Nätternas gräs, den första Modiano jag läste.

Det händer egentligen inte mycket i boken. Modiano beskriver livet på den fashionabla orten, men inga händelser av större tyngd, men ändå så dras jag fullständigt in i boken. Han skriver så mästerligt, inte lika koncenterarat som 37 år senare, men med samma undflyende  och sinnliga kvalitet. Trots alla exakta detaljer som gatunamn, byggnader och personer så upplever jag det ändå som nästan som en dröm. Det fanns mycket som jag kände igen ifrån Nätternas gräs. Modiano har självfallet utvecklats som författare, men grunden fanns redan här. Modiano har en anmärkningsvärd förmåga att vara oprecist precis. Efter avslutad läsning så inser jag att jag känner personerna, men vet egentligen fortfarande lika lite om dem. De försvinner in i skuggorna.

Har finns teman som tydligen återkommer hos Modiano, den frånvarande fadern, skumraskaffärerna under kriget, men boken kan nog lätt avfärdas som en nostalgisk bagatell. Hotet från Algerkriget känns inte speciellt påtagligt, nästan pålagt.
Det är så lätt att läsa Modiano snabbt, så flyhänt som han skriver, men då kan man missa livskänslan och poesin i hans konst. Hur han fångar ett ögonblick, en gest.. Det är så vackert!  Han har också den goda smaken att skriva korta böcker. Inte ett onödigt ord!

Efter att ha läst två av hans böcker så väntar jag bara på att sätta tänderna i nästa bok. Inget dåligt betyg åt Modiano och Svenska Akademin! Bra val!

Vi får hoppas att Norstedts även ger ut denna lilla roman igen. Annars får du gå på bibliotek!

Här kan du läsa vad jag skrev om Nätternas gräs.

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: NÄTTERNAS GRÄS – ROMAN

Omslag_Natternas-grasPATRICK MODIANO (1945-)
Nätternas gräs
”L’herbe des nuits”
Översättning Anna Säflund-Orstadius
Utgiven 2012
På svenska 2013
125 sidor
Elisabeths Grates förlag

Det kanske var något som låg i luften och surrade lite tyst och stilla. Hur kom det sig annars att jag ganska nyligen plockade ut en tunn roman från bokhyllan som jag läste 1980 och tänkte att den skulle jag vilja läsa om. Det var Patrick Modianos Villa Triste. Några veckor senare på bokmässan köper jag Nätternas gräs i Elisabeths Grates monter. Sedan får han nobelpriset, vilket var lika oväntat för mig som för de flesta andra.
Att jag först läste honom berodde på att min klassföreståndare på gymnasiet, Solveig Walfridsson var frankofil. Modiano var hennes favorit, vilket inspirerade mig att läsa honom.

Under helgen har jag nu njutit av en riktigt bra bok för det är nämligen Nätternas gräs. Och för alla som läst något de senaste dagarna om hur Modiano skriver, hans tematik m.m. kan jag bara säga att det stämmer det ni läst.

På en suggestiv, mycket vacker och precis prosa med korta meningar så målar han upp ett Paris med exakta gatunamn och adresser som finns men som samtidigt är så undflyende som i en dimma eller i en dröm. Vi får följa Jean som 40 år efter en sin korta förälskelse i Dannie försöker rekonstruera vad som egentligen hände och vem hon var. Till sin hjälp har han en anteckningsbok med en massa exakta uppgifter, men de hjälper honom föga. Spåren är otydliga, går ibland inte att tolka eller förstå, minnet spelar honom spratt. Händelser som verkade vara oväsentliga, information som verkade vara ointressant skulle kanske givit honom de nycklar han behöver. Han ångrar alla frågor han inte ställde eller inte var envis nog att få ett svar på.

Romanen börjar som en kärleksroman men som tydligen ofta hos Modiano så dyker ett brott upp, ett hot glider in och romanen får ett deckarelement, men tro inte på att du får ett svar…. Hela romanen svävar fram i en poetisk ovisshet som är så tilltalande.

Nattens gräs är en tunn liten volym, oerhört kondenserad och fylld av melankoli. Men det är inte en nostalgiskt bok. Det är inga trevliga miljöer han målar upp. Dannie rör sig bland divierse skumraskfigurer vars verksamhet vi aldrig får grepp om. Modianos filmiska prosa fick mig att känna mig som i en svartvit fransk film från 40-talet där Jean Gabin skulle komma in på kaféet vilken sekund som helst.

Modiano skriver förrädiskt enkelt om svåra saker. Jag kommer jag bära med mig denna roman. Dessutom har han den goda smaken att skriva korta böcker, hur många av de tjocka klumpar till romaner som vi ofta läser i dag håller den spänning vid liv som Modiano lyckas med på 130 sidor. De är inte många.

Om du har det minsta kärlek till Paris så kommer du som jag vilja beställa en flygbiljett till i morgon. Som ofta påpekats så är Paris egentligen huvudpersonen i Modianos romaner och det är ett njutning att följa med honom på dessa vandringar. Denna bok gav mig verkligen mersmak så det kommer bli mer Modiano framöver!

ÄNNU EN INTRESSANT NY RÖST FRÅN BRASILIEN – DANIEL GALERA: MED BLOD I SKÄGGET – ROMAN

med-blod-i-skaggetDaniel Galera: (1979-)
Med blod i skägget
”Barba ensopada de sangue”
Utgiven 2012
På svenska 2014
Översättning: Örjan Sjögren
415 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vinnare av São Paulo Prize for Literature 2013

Efter att ha avslutat Laub så damp denna bok ned i lådan. När jag läste antologin Ljud av steg kontaktade jag dess översättare Örjan Sjögren och frågade efter lästips. Örjan rekommenderade denna bok som han nyss översatt.

Daniel Galera
Daniel Galera är också en relativt ung och ny röst på brasilianska litterära scenen. Han är född 1979, uppvuxen i Porto Alegre och är även verksam som förläggare. Han anses var en av den mest inflytelserika författarna i den unga brasilianska litteraturen. Med Blod i skägget fick Galera sitt genombrott. Även Galera, likt Laub, är med i ”The Best of Young Brazilian Novelists” som Granta publicerade 2012.

Romanen inleds med att huvudpersonen, vars namn vi aldrig får reda på, så låt oss kalla honom ”H”, träffar sin lätt nedgångne far. Fadern berättar att han kommer ta livet av sig och det är inget sonen kan göra för att hindra honom. Innan de skiljs för sista gången så pratar de om farfadern Gaudério som mördades i staden Garopaba under mystiska omständigheter, någon kropp fann man aldrig,  ”H” har aldrig träffat sin farfar men får en fotografi på honom. ”H” har en märklig sjukdom prosopagnosi. Han kan inte komma ihåg ansikten, Han minns människor på deras händer, gången, doften, rösten, ja de detaljer som fångar hans uppmärksamhet. Jag trodde först att detta var ett litterärt påhitt men icke, sjukdomen finns!

”H” är en solitär som vill, komma bort från staden, sin familj och sitt liv för att vara själv och nära havet. ”H ” har tidigare varit professionell triatlet och har ett nära och sinnligt förhållande till vatten och havet. Han får jobb som få jobb som simlärare. Han hittar en bostad nära vattnet där han slårs sig till ro.

Daniel_Galera

Daniel Galera

Utan att egentligen veta varför så börjar ”H” fråga efter sin farfar som han förövigt är mycket lik till utseendet. Han möter ett kompakt motstånd och  en rädsla. Succesivt börjar han förstå att farfadern var en illa omtyckt och mycket aggressiv person. Det som med hände honom vill hela staden glömma. Många har pratar med säger att i Garopabo kan man få den bästa livskvaliteten, men under ytan finns det mycket mörker och våld.

Garopaba

Garopaba

”H”:s letande efter farfadern är den tråd på vilken Galera spinner sin berättelse, men där finns så mycket mer. Det är inte en thriller även om det finns ett spänningsmoment. När ”H” flyttar till staden så är det slutet på badsäsongen, Garopaba är en känd turistort, men som många andra orter kämpar den med att få verksamheten att gå runt året om. Det småskaliga fisket håller på att ersättas av ett industriellt utfiskande av vattnen. Staden håller på att somna in. VI får följa ”H” hur lär känna staden, möter olika invånare, blir förälskad, gör slut eller bli dumpad, vi följer hans arbete som tränare, alla hans simturer och träningsrundor. Det flödar sida upp och sida ned och jag började undra vart alla utvikningar och möten skulle leda till. Jag tänkte att boken kanske skulle mått bra att av koncentreras lite. Men efter ett tag så inser jag hur skickligt han har tecknat en hel stad, ett sätt att leva, en kultur bortanför samba, glitter och bortom det exotiska, det är ett litet våldsamt, vidskepligt och spännande land han visar upp.

Galeras språk är oerhört visuellt, fullt av detaljer och skärpa. Engelsmännen brukar säga att en roman har ”a sense of place” något som jag inte vet att översätta. Sällan har jag läst en bok där platsen är så närvarande. Hans förmåga att gestalta naturen ffa livet i havet är häpnadsväckande. Galera måste var en mycket erfaren simmare själv. Hans förhållande till vattnet och havet är rent sensuellt.

Romanen utvecklar sig till att få närmast mytiska drag, en historia om en hjälte som trots sitt handikapp oförtröttligt fortsätter med sin kamp att förstå sin bakgrund, vem han är och till slut lär sig att han måste hantera den hand som ödet givit honom.

Slutet i romanen är kraftfullt och när jag lade med boken var jag lätt bedövad av att ha läst en så välskriven, rik och mångskiftande roman, full av intryck och bilder. Det finns inga likheter mellan Laub och Galera mer än att båda kommer från södra Brasilien och båda är mycket intressanta författare som vi skall hålla ögonen på

Tack Norstedts för recensionsexemplaret.

ETT NYTT SPÄNNANDE FÖRFATTARSKAP FRÅN BRASILIEN – MICHEL LAUB: ATT FALLA – ROMAN

Att fallaMichel Laub (1973-)
Att falla
”Diaorio de queda”
Utgiven 2011
På svenska 2014
176 Sidor
Översättning: Fredrik Ekelund
Bonniers förlag
Recensionsexemplar

Idag ges denna mycket intressanta roman ut på svenska. Jag hoppas den får många läsare.
Laub kommer att besöka Bokmässan I Göteborg. Jag ser fram emot att höra honom prata om boken.
Här kan du läsa min recension:
http://www.kulturdelen.com/2014/08/29/20396/

Michel Laub

Michel Laub

 

 

 

 

 

 

BOOKER-PRISET 2012 – HILARY MANTEL: FÖR IN DE DÖDA – ROMAN

for-in-de-dodaHilary Mantel (1952-)
För in de döda
Utkom 2012
På svenska 2014
Övers: Jesper Högström

412 sidor
Weylers förlag
Recensionexemplar

För andra sommaren på raken så blandar jag stor cykelsport med stor romankonst: Tour de France och Hilary Mantel!
Inte en oäven blandning. Och båda tar mycket tid!
Kampen i klungan för att hjälpa fram sin kapten kan lite långsökt få mig att tänka på likheten med det politiska livet som det skildras på film och i litteratur!

Här kan du läsa mina tankar om boken:
http://www.kulturdelen.com/2014/08/02/historisk-roman-for-in-de-doda/

 

 

NOBELPRISET 2010 – MARIO PÅ BERÄTTARHUMÖR – MARIO VARGAS LLOSA: DEN BLYGSAMME HJÄLTEN – ROMAN

blygsammeMario Vargas Llosa (1936-)
Den blysamme hjälten
”El héroe discreto”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning: Peter Landelius
364 sidor
Norstedts förlag
Recensionsexemplar

Alla som läst mer än en bok av Vargas Llosa har troligen märkt att de kan vara mycket olika. Han kan skriva stora historiska romaner, erotiska bagateller och humoristiska skrönor. När jag för första gången skrev om Vargas Llosa på bloggen var i samband med att han fått nobelpriset 2010 vilket ledde till att jag läste Berättaren, en bok som inte föll mig i smaken. Då sammanfattade jag tidigare läsning av Vargas Llosa så här:

Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för 10 år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande, välskriven roman om diktatorn Trujillo, en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som rankas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte, mest fånig vad jag minns.
(Läs hela inlägget här:
https://entravebocker.com/2010/11/13/mario-vargas-llosa-berattaren/)

Vargas Llosa böcker har efter mästerverket Bockfesten, om jag minns rätt, inte fått ett inte alltför positivit mottagande. Recensenterna har tyckt att de stora historiska romanerna Paradiset finns runt hörnet och Keltens dröm, inte varit helt lyckade, historiskt intressanta men litterärt lite tråkiga. Och Den stygga flickans rackartyg ännu en av de mindre intressanta erotiska romanerna som de tidigare Till Styvmoderns lov och Don Rigobertos anteckningsböcker.

Nu kommer det en ny roman av denne gigant och var hamnar den. Jo åt det lättsammare hållet skulle jag säga. Det är roman fylld av berättarlust. Jag tror Vargas Llosa har haft mycket roligt när han skrev den och det smittar av sig på denne läsare.

Vargas Llosa tvinnar ihop två historier. I Piura i norra Peru bor Felicíto Yangquan som driver en bussfirma med sina två söner. En man som kommer från mycket enkla förhållanden men som nu byggt upp en fin firma so ger honom stabilitet och anseende, Hans värld rasar samman när han blir utsatt för m att hot av maffian och när han vägrar betala så bränner de ned delar av firman. Polisen och sergeant Lituma, känd från tidigare romaner av Vargas Losa, kommer in för att lösa fallet.

I den andra historien som utspelar sig i överklassen i Lima möter vi Don Rigoberto från Till Styvmoderns lov och Don Rigobertos anteckningsböcker. Han skall nu går i pension och njuta av livets goda. Konst, musik litteratur resor till Europa där hans skall bilda sin son Fonchito. Inget skall störa hans jämnvikt.
När Rigobertos åldrige chef ber honom vara bröllopsvittne när han gifter om sig vid 80-års ålder så regerar hans söner kraftfullt och vänder upp och ned på Don Rigobertos liv.
På ett lättsamt sätt tvinnar Vargas Llosa ihop denna deckarliknande historia som till slut får ett lyckligt slut.

Vargas Llosa skriver så flyhänt och elegant, prosan glider över sidorna. Jag bara åker med. På vägen lyckas han fint gestalta miljöerna och glimtar av det peruanska samhället. Den är filmiskt berättad och skulle lätt kunna föras över till det mediet.

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

Förlaget skriver så här på sin hemsida:
I Mario Vargas Llosas roman Samtal i Katedralen sitter två män och dricker öl en eftermiddag på en bar i centrala Lima samtidigt som de försöker be­svara frågan: När gick det egentligen åt helvete för Peru? I Nobelpristagarens nya roman försöker författaren i stället besvara frågan: När började det gå bra för Peru?

Jag undrar om jag läst samma bok som dem. För mig är inte detta en samhällsskildring, även om vi ser exempel på korruption och sociala skillnader, utan snarare en moralitet, med glimten i ögat, om girighet, trohet, otrohet och kärlekens irrgångar. Jag tänkte hela tiden på att jag läste en roman från 1800-talet, en roman före Freud. Att personerna var mer typer än hela människor vars inre liv beskrives snarare utifrån än gestaltades inifrån, typer som spelade olika roller i detta skådespel. Det blir absolut inte sämre än det, bara på ett annat sätt, långt från psykologiserandet.

Vargas Llosa har ofta beskyllt för att ha svårt att skildra kvinnor och att det finns en machismo som inte passar vår kynnen här. Och tyvärr måste jag hålla med. Kvinnorna är lite mer fyrkantigt beskrivna, lite av antingen madonna eller hora.
Förutom detta så har denna bok alltså givit mig några mycket trevliga timmar i läsfåtöljen. Detta kommer inte räknas till en av hans stora romaner men det är väl inte hela världen!
Nu är jag inspirerad att läsa mer Vargas Llosa, både de litterärt mer experimentella romanerna som Staden och hundarna, Det gröna huset men även ”bagatellen” Den stygga flickans rackartyg. Det är inget dåligt betyg åt denna underhållande roman.

Peter Landelius har som vanligt gjort ett fint arbete med att överföra romanen till svensk språkdräkt.

Vargas Llosa skall vara en fin essäist också. De finns ju att få tag på engelska, men det vore roligt om Norstedts gav ut en samling på svenska.

Ett litet ps. Ett av Don Rigobertos favoritstycken är Brahms 2:a pianokonsert. Han vet inte om inspelningen med Bronfman/Rattle eller Pollini/Abbado är bäst.
Det fick mig att ta fram den legendariska inspelningen med Emil Gilels och Karl Böhm. Jag har knappt lyssnat på den 2:a då den hamnat i skuggan av 1:an, ett av mina favoritverk. Men vilken musik och vilket spel. En skatt har stått gömd i min skivsamling. Så tycker du om klassisk musik försök då höra denna mycket fina CD.Brahms
För övrigt kan jag inte finna Bronfman/Rattle finns. Han hittar väl helt enkelt på!

Tack Norstedts för recensionsexemplaret.

VINNARE AV PRIX DE FLORE 2010 – FEBRIGT OM VÄNSKAP, KLASS OCH IDENTITET – ABDELLAH TAÏA: KUNGENS DAG – ROMAN

 

Kungens-dag-183x307Abdellah Taïa (1973-)
Kungens dag
Le jour du roi
Utkom: 2010
På svenska 2014
Översättning: Håkan Lindquist & Davy Prieur
173 sidor
Elisabeth Grate förlag
Recensionsexemplar
Vinnare av Prix de Flore 2010

Elisabeth Grates förlag är ett de små förlag som öppnar ett fönster mot den litterära världen och släpper in ny luft. Hon hjälper till att bryta den anglo-saxiska dominansen genom utgivingen av författare som Patrick Modiano, nobelpristagaren J.M.G. Le Clézio, Nina Bouraoui och Abdellah Taïa. Vad skulle vi gör utan dessa små förlag när de stora kanonernas utgivning blir allt mer ointressant och inriktade på bestsellers och deckare.
Dessutom är hennes böcker kanske de snyggast formgivna i branschen. De får mig att tänka på det tyska skivbolaget ECMs legendariska design. Stram, elegant, vacker och lätt igenkännlig. Omslagen blir ett kvalitetstecken och kännetecken för god litteratur.

Ett av de författarskap som Grate introducerat är Abdellah Taïa. Född 1973. 330px-Abdellah_Taïa_20130220Den första öppet homosexuella författaren från Marocko. Hans öppenhet har tvingat honom att flytta utomlands och han bor sedan flera år i Paris och skriver på franska. Hans stjärna har varit i kraftigt stigande de sista åren.
Hans två första romaner på svenska, Ett arabiskt vemod och Frälsningsarmén, är enligt vad jag läst självbiografiska. Det är inte Kungens dag. Jag har varit nyfiken på hans författarskap. Efter avslutad läsning så kan jag konstatera att jag upptäckt en mycket läsvärd författare.

Handlingen är enkel. Omar och Khalid är oskiljaktiga vänner i början av sina tonår. Deras bakgrund kunde dock inte skilja sig mer. Omar, romanens berättare, kommer från ett mycket fattigt hem. Mamman flytt ifrån dem med hans lillebror. Omar bor nu ihop med en sörjande alkoholiserad far.
Khalid däremot kommer från den yppersta överklassen, uppvuxen i ett hem där pengar inte är ett problem, omgiven av mängder av tjänstefolk.

Omar och Khalid delar alla sina upplevelser, tankar och drömmar med varandra. Tills den dagen det tillkännas ges att Khalid blivit utsedd till Marockos bästa student. Khalid kommer nu få möte Marockos store ledare Hassan II, varje marockans dröm. Omar förstår att Khalid redan visste att det skulle ske men inte berättat. Omar känner sig bortstött, förnedrad och en avgrund öppnar sig mellan dem. Detta sätter igång en serie händelser som tar en ände med förskräckelse.

Jag har inte berättat med än vad som står på baksidan av boken. Om handlingen är enkel så är det långt ifrån en enkel bok. Inte i meningen svårläst, utan i det fascinerande sätt som han beskriver deras drömmar tankar och upplevelser. Meningarna är ofta korta. Det finns en intensitet i språket som allt efter handlings drivs framåt blir mer och mer intensiv och febrig. Det är prosa fylld av värme, sensualitet men också svärta och desperation. Drömmen, myten och sagan ligger hela tiden nära. Successivt dras läsaren in i handlingen med all dess melankoli och när slutet kommer så kippade denna läsare efter andan.
Samtidigt som Taïa berättar om dessa två pojkar lyckas han skickligt skildra ett mycket ojämlikt, hårt och patriarkalt samhälle med en despot som folket tvingas att hylla.

Fast slutet av berättelsen om Omar och Khalid är inte romanens slut. Taïa avslutar med ett kapitel om en av tjänarna i Khalids hus. Det är oerhört vackert skrivet och jag kan se hur hans tanke är panorera  berättelsen, visa att det han vill berätta når längre bort och djupare. Jag kan dock inte låta bli att känna att det är ett lite väl konstruerat påhäng på en i övrigt mycket fin roman.

Jag tror inte jag läst någon marockansk roman sedan Tahar Ben Jellouns Sandbarnet på slutet av 80 talet. Minnet kan spela mig ett spratt men även hos Taïa fanns den sagans melankoli som jag minns hos Ben Jelloun. Även om det var mycket olika böcker. Och det ger mig mersmak.
Jag kan varmt rekommendera denna roman.

En lite rolig detalj. Det pris som Taïa fick Prix de Flore ger författaren förutom 6 000 Euro även möjligheten att var dag under ett års tid dricka ett glas Pouilly-Fumé på legendariska Café de Flore Författaren får ett glas med sitt namn ingraverat!

flore_004

Här kan jag också tänka mig ett glas!!

Tack Elisabeth Grate förlag för recensionsexemplaret.

 

VINNARE AV THE BARRY AWARD FÖR BÄSTA DECKARE 2013. FÖRSTA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN. – PETER MAY: SVARTHUSET

may_svarthuset_omslagPeter May (1951-)
Svarthuset
”The Blackhouse”
Översättning: Charlotte Hjukström
Utgiven 2009
På svenska 2013
368 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Deckare läser jag inte alltför ofta, men denna fångade min uppmärksamhet. När jag väl satte tänderna i den så kunde jag inte sluta.
Underliga äro Herrens vägar. Svarthuset först kom ut på franska 2009. May hade fått den refuserad flera gånger. Det kanske berodde på Anne Cleeves hyllade serie om Shetlandsöarna?
Via hyllningarna i Frankrike har den nu vandrat tillbaka till Storbritannien och resten av världen. 2013 fick den the Barry Award som delas ut av den amerikanska tidskriften Deadly Pleasures. I höstas kom den på svenska i Charlotte Hjukstöms följsamma översättning. Alla som tycker om deckare han något att se fram emot!

Peter May är skotsk journalist, bosatt i Frankrike, med lång erfarenhet av televison och en räcka deckare på sitt samvete. I denna bok åter vänder May till Isle of Lewis där han under flera år gjorde en TV-såpa, Machair, den första på gaeliska. Han känner ön väl vilket märks i denna mycket atmosfärrika bok.

Fin Macleod, polis i Edinburgh, får i uppdrag att åka till Isle of Lewis i Yttre Hebriderna för att utreda ett brott som påminner om ett fasansfullt mord i Edinburgh. Fin är egentligen oförmögen att arbeta efter en traumatisk händelse . Hans chef skickar dit honom för att helt enkelt få igång honom igen.

Fin kommer tillbaka till ön som han hals över huvud flydde vid 18-års ålder. Bort från mobbing, tristess, trångsinhet och kvävande religiositet.
Väl på ön så rullar en mycket spännande historia upp där Fin får möta sitt förflutna. Fin lär sig att allt var inte som hans minns det. Han får möte mycket sorg men också mycken glädje.

Bokens intrig, som jag inte tänker avslöja mer om, är spännande och skickligt konstruerad, växlande mellan dåtid och nutid. Boken är tack och lov befriad från många av de klichéer som ofta är legio i deckare. Men är inte det som är den stora behållningen. Det som gör att jag flera dagar efter avslutad läsning  fortfarande befinner mig kvar på Isle of Lewis är Mays skildring av människorna, deras relationer, deras historia och sätt att tänka. Hur det hårda klimatet och den häpnadsväckande naturen påverkar deras sätt att leva  Det gör att den här boken lyfter sig över de flesta deckare jag läst.

Svarthus på Isle of Lewis

Svarthus på Isle of Lewis

Mer än en gång så var jag tvungen att gå ut på Google Maps och se på den fantastiska naturen och det förtog inte läsningen utan tillförde. Det är nog inte bara jag som har börjat planera en semester i Yttre Hebriderna under läsningen! Det är ingen dock ingen idé att du letar efter orten Crobost, central i boken, för det är en fiktiv skapelse…

An sgeir

Sula Sgeir

Vad som däremot inte är fiktion och en riktig höjdpunkt i boken är skildring av årliga traditionen av jakten på ungar till havssulan. Det började för flera hundra år sedan då fattigdom och hunger drev män att med fara för eget liv landstiga på den lilla obebodda ön Sula Segir, på jakt efter denna delikatess. En gång om året åker 10 män ut och bor på ön under 2 veckor. De tillåts döda 2 000 fåglar, under mycket farliga omständigheter.. Det är ett hedersuppdrag för männen på Lewis.
Idag är jakten mycket ifrågasatt, och ses av många organisationer som masslakt.

Jag har redan köpt The Lewis Man, del två i triologin. Inte orkar jag vänta på den svenska översättningen. Det här är alldeles för bra för det!

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

peter_may_1_1

Peter May

NOBELPRISET 2013 – ALICE MUNRO: BRINNANDE LIVET – NOVELLER

9789173894210_200_brinnande-livetALICE MUNRO (1931- )
Brinnande livet
”Dear Life”
Utgiven 2012
På svenska 2013
Översättning Rose-Marie Nielsen
304 sidor

Alice Munro var ett mycket populärt val. En redan läst och älskad författare som nu får en ännu större och mycket välförtjänt läsekrets. Själv var min första kontakt med henne Kärlek, vänskap hat som jag tyckte mycket om. Jag skrev om den här.
https://entravebocker.com/2011/10/27/alice-munro-karlek-vanskap-hat/

Jag har sedan dess tänkt att läsa henne igen men det behövdes ett nobelpris för att jag skulle ta tag i det!

Denna fina bok består av 14 noveller vara de fyra sista är självbiografiska, ”in feeling, though not, entirely so in fact” (sid 255).
En skillnad, om jag minns rätt, är att berättelserna i denna bok oftare utspelar sig under första halvan av 1900-talet, medan i Kärlek Vänskap Hat är det nutid. Det är kanske en naturlig konsekvens av att detta är hennes sista bok, att hon blickar tillbaka och hämtar sitt stoff.

Samlingen börjar starkt med några riktigt fina noveller fyllda av det som gör Munro till en så bra författare. Sedan fanns det någon novell mitt i som inte fångade mig lika mycket.
Det är de sista fyra självbiografiska novellerna, som jag tycker är bokens svagaste del. Det är lite anonyma berättelser som inte tog tag i mig trots att hon skriver: ”I I believe they are the first and last –  and the closest – thing I have to say about my life” (Sid 255). Munros lägstanivå är dock mycket hög, men sammantaget håller jag håller Kärlek Vänskap Hat högre än den här samlingen

Det är svårt att skriva något som inte redan skrivits om henne. Alla skriver om hennes fantastiska förmåga att få in en roman på 20-30 sidor, hur skicklig hon är på att expandera och komprimera tiden i sina elegant ihopsatta berättelser. Hur hon ger det vardagliga ett sällsynt djup.

Det som jag ofta tänkte på är att hon osäkrar verkligheten. Vad vet vi egentligen om våra liv och de människor vi delar vår vardag med. Det får mig att undra, med lätt oro, om jag en dag, oväntat och oombett, genom en blick, ett ord eller en händelse, inser att något var inte alls som jag trodde. Att under ytan fanns det något jag inte sett eller förstått. En både spännande och otäck tanke.

Jag läste större delen av boken i original. Munro är inte svår på engelska. Det finns troligen, eftersom hon är så subtil, nyanser som vi som inte har det som modersmål missar. Jag läste den andra halvan i Rose-Marie Nielsens sedvanligt pricksäkra översättning. Så känner du dig osäker på engelska så kan du lugnt njuta av Munro på svenska.
För läsa Munro det skall du!

Istället för att skriva mer av det som alla andra skriver så gör jag det lätt för mig och citerar Peter Englunds fina tal till henne. Jag tycker det fångar hennes författarskap väl.

Hämtat från Peter Englunds blogg
http://akademiblogg.wordpress.com/2013/12/13/mitt-tal-till-alice/

Mitt tal till Alice
by Peter Englund

Jag har fått några förfrågningar rörande det tal jag höll till och om Alice Munro under prisceremonin i tisdags. Här är det:

Det kan verka som en paradox men är egentligen helt logiskt: det vi kallar världslitteratur är i regel fast förankrat i det lokala, och enskilda. Alice Munro tecknar i sitt författarskap med närmast antropologisk exakthet en igenkännlig och stilla vardagsvärld med dess trygga yttre rekvisita; hennes motsvarighet till William Faulkners Yoknapatawpha County heter sydvästra Ontario, för det är där, i det platta kanadensiska jordbrukslandskapet med dess breda floder och till synes intetsägande små städer, som de flesta av hennes noveller utspelar sig. Men lugnet och enkelheten är på alla vis bedrägliga.

 Den yttre världens trygghet är alltid skenbar hos Alice Munro. Där öppnas portaler till en inre värld, där motsatsen gäller. Munro skriver om det som brukar kallas vanligt folk, men hon kan tack vare sin intelligens, medkänsla och häpnadsväckande uppfattningsförmåga ge deras liv en märklig värdighet, ja återupprättelse, i det att hon visar hur mycket ovanlighet som kan rymmas i det där sprängfyllda tomrummet Det Vanliga. Det triviala och trista flätas samman med det häpnadsväckande och outgrundliga. Men aldrig till priset av det motsägelsefulla. Om man inte tidigare fantiserat om okända människor man ser på bussen, börjar man göra det efter att ha läst Alice Munro.

 Hennes noveller bygger i ringa utsträckning på yttre dramatik. De är ett känslornas kammarspel, en värld av tystnader och lögner och väntan och längtan. Det riktigt stora sker inne i hennes personer. Den största smärtan förblir outtryckt. Hon har som få andra intresserat sig för de tysta och tystade, för de passiva, för dem som väljer att inte välja, lever vid sidan om, smitarna, förlorarna. De skrankor som finns i kön och klass är aldrig långt borta i hennes texter.

 I den mentala topografi som är Munros egen är det som kunde ha skett inte sällan lika viktigt som det som verkligen skedde. Centralt är allt det där som personerna inte kunde eller ville förstå, där och då, men som först långt senare står uppenbarat, i bästa fall epifaniskt. Hon visar att vårt allra innersta i princip är onåbart för andra människor, och ofta även undflyr oss själva – förrän det är för sent.

 Kompromisslöst demonstrerar Alice Munro att kärleken inte ofta räddar oss eller skänker en lycka att lita på, och att få saker kan så förgöra oss som våra egna drömmar. Sexualiteten finns där städse, dess kraft är drabbande, men inte sällan blind, till och med förödande. Även om verklig lycka kan uppstå, ofta på ett bakvänt vis, förblir människorna sällan ostraffade för sin tro på den romantiska kärleken.

 Detta kunde bli outhärdligt mörkt, plågsamt till och med, om det inte varit för att hennes genomborrande klarsyn samsas med något som jag i brist på bättre måste kalla ömhet. Läser man nog mycket av Alice Munros verk, kommer man i någon av hennes noveller förr eller senare att stå ansikte mot ansikte med sig själv; det är ett möte som alltid lämnar en omskakad, inte sällan förändrad, men aldrig förintad.

 I Alice Munros noveller samspelar det skenbart prosaiska ytplanet på ett intressant vis med hennes sätt att skriva och hennes egenartade berättarteknik. Den minimalistiska stil som möter oss är ren, klar, subtil och förbluffande precis. Det är en utmaning att hitta ett umbärligt ord eller en överflödig fras. Att läsa en text av henne är som att se en katt gå över ett dukat middagsbord. Ofta kan en kort novell täcka decennier, sammanfatta ett liv, allt medan hon skickligt rör sig mellan olika tidsplan. Inte undra på att Alice Munro ofta förmår säga mer på 30 sidor än vad vanliga romanförfattare ej förmår på 300. Hon är en ellipsens virtuos, och – som Akademien sagt i sin korta motivering – den samtida novellkonstens mästare.

 I denna sal har genom åren rader av framstående vetenskapsmän mottagit sina välförtjänta belöningar för att ha löst någon av universums eller vår materiella existens stora gåtor. Men ni, Kära Alice Munro, har som få andra kommit nära att lösa det största mysteriet av dem alla, det mänskliga hjärtat och dess nycker.

 Svenska Akademien lyckönskar er varmt. Jag ber nu Jenny Munro stiga fram för att i sin mors ställe ta emot 2013 års Nobelpris i litteratur ur Hans Majestät Konungens hand.

NOBELPRISET 1949 – WILLIAM FAULKNER: ABSALOM, ABSALOM – ROMAN

AbsalomWilliam Faulker (1897-1962)
Absalom, Absalom
Översättning Gunnar Barklund
Publicerades 1932
320 sidor
Utgiven av Brombergs i serien Nobelklassiker

En nidbild av författare som får Nobelpriset är att de svåra och hopplösa att förstå för vanliga läsare. Det är bara böcker för pretensiösa litterära snobbar. De två senaste nobelpristagaren Mo Yan och Alice Munro motbevisar det. Det är författare som många läsare lätt kan ta till sig.

William Faulkner å andra sidan är just en sådan författare, en författarnas författare, en av de stora i den moderna romankonsten. Han nämns ständigt som en stor inspirationskälla för den latinamerikanska boomen, El Boom, med  Garcia Marquez (Nobelpriset 1982), Julio Cortazar, Carlos Fuentes m.fl. och den nya franska romanen, Le Noveau Roman, med Alain Butor, Alain Robbe-Grillet, Nathalie Sarraute, Claude Simon (Nobelpriset 1985) m.fl.

Det var sådan böcker som jag läste som ung pretentiös litterär snobb (!) i början  av 80-talet. Det var inte lätt, med det skulle det inte vara, det var ju en del av hela grejen! Jag uppskattade det, men kan i efterhand undra hur mycket jag förstod.

När nu en av bokcirkelns medlemmar föreslog Absalom, Absalom så blev jag väldigt glad. Faulkner hade jag försökt mig på engelska på den tiden och inte kommit långt med. Nu skulle jag återvända till den typen av litteratur som sporrade mig för nästan 30 år sedan.

Redan på första sidan så började jag kippa efter andan. Texten är så tät och inte helt lätt att ta till sig. Så jag tog sats, läste och fick likt en upptäcktsresande ge mig in en tät djungel av ord. Faulkner skriver en exakt, elliptisk och kompakt prosa, fylld av omtagningar, parenteser och långa meningar. Sida upp och sida ned utan mycket dialog och med driv och flöde.  Ja visst, jag kände igen Garcia Marquez, Alejo Carpentier, Claude Simon men kom också att tänka på Thomas Bernhard lika kompakta prosa.

Handlingen utspelar sig i Söderns under det amerikanska inbördeskriget och handlar om en familjs uppgång och fall. I botten ligger Bibelns berättelse om Kung David och han son Absalom.
Thomas Sutpen som kommer från mycket fattiga förhållanden får en förnedrande upplevelse vilket får honom att inse att han måste bryta upp för att skapa sig en framtid. Han åker till Västindien. Där grundlägger han sin förmögenhet, gifter sig och får ett barn. När det framkommer att hon inte är helt har negerblod i sig  så överger han henne och åker tillbaka till Södern för att börja bygga upp sitt imperium. Han gifter sig igen och får två barn. Men där i Västindien så sås fröet som leder till Thomas Sutpen och hela hans familjs undergång.

Men det är lättare sagt än gjort att redogöra för denna roman för det är inte alls en rak berättelse, Den berättas i återblickar av olika personer ut olika vinklar, med olika tolkningar av händelseförloppet. Allt eftersom historien tätnade så kände jag som om jag slog mig fram med en lie i en allt tätare vegetation.

Romanen anses av många som den främsta i Faulkners produktion och den främsta romanen om det amerikanska Södern. Sutpens uppgång och fall är en symbol för plantagägarnas uppgång och fall i Södern på slutet av 1800-talet  Jag läste någonstans att för Faulkner var rasismen det som genomsyrade och förstörde Södern. Och den starka rasismen i Södern och dess konsekvenser är ett tydlig tema. På så sätt en mycket aktuell roman med tanke på det stora hatet som finns i delar av USA mot Barack Obama.

Går du in på Amazon och ser vad läsare har skrivit om boken så är det många som hyllar den. Men som också säger att du behöver läsa den 3 gånger för att förstå den. Det är en roman som har givit många litteraturvetare jobb!!

Det är en bok om är jobbig att läsa, men är det värt besväret?  Jag är faktiskt kluven. Jag fick kämpa mycket. Det var partier där jag bara ångade på över sidorna för att komma vidare och struntade i jag inte förstod alla vändningar och vridningar. Och det är egentligen en bok som behöver läsas mycket långsamt .
Mot slutet av boken tänkte jag skönt att det snart är över. Det här kommer jag aldrig läsa igen. Nu är jag inte så säker för den lever kvar i mig. Det är en mycket stark berättelse, som levandegör en hel landsbygd under ett historiskt skede, mångfacetterad, fylld av bilder som visar sitta fast hos mig. Jag känner redan nu ett sug att någon gång ge mig på den igen, lite som gåta som du inte kan släppa och som vill lösa.

För alla med intresse för den moderna romanen är det trots allt obligatorisk läsning.

Jag försökte mig på att läsa den på engelska, men det bara gick inte. Gunnar Barklund har gjort ett mycket fint arbete på att överföra den till svenska. Vad vore vi utan alla dessa fantastiska översättare.

Tack också till Brombergs för deras serie Nobelklassiker. Jag har tidigare läst Heinrich Bölls lilla pärla Ungdomens bröd i denna serie. En i Sverige nu sorgligt bortglömd författare.

Faulkner

Foto: AKG/Scanpix

BOOKERPRISET 2009 – HILARY MANTEL: WOLF HALL – ROMAN

wolf hall

Hilary Mantel (1952-)
Wolf Hall
Utkom 2009
650 sidor
Fourth Estate

Pusst! 650 sidor. Tättryckta. På en engelska som var så avancerad att det inte var många meningar där jag kunde slappna av, en engelska som tom vållat problem för de som har det som modersmål. Samtidigt så välskriven. En bok så kompakt att jag någonstans efter 250 sidor var på väg att ge upp. En berättelse som är vardagsmat för en normalt bildad engelsman men okänd för mig, en berättelse fylld med en massa historiska gestalter som gjorde att jag allt som oftast fick gå tillbaka till registrerat över vem som var vem och vad.
Så var det för mig att läsa en av de mest hyllade engelska romanerna på senare år, Wolf Hall som Hilary Mantel fick Bookerpriset för 2009. Det fick Mantel även 2012 för uppföljaren Bring up the bodies vilket var inget mindre än en litterär sensation. Det är bara Coetzee och Peter Carey som fått det tidigare.

Där har ni förklaringen till att det var ett tag sedan jag lade ut en recension. Dessutom tog Tour de France en del tid! Var det värt det? Absolut. Annars hade jag inte fullföljt läsningen. Som oftast när jag du får anstränga dig lite, ta i lite mer än vanligt, så blir belöningen större, ibland mycket större. Du har vandrat uppför en slänt, kommer upp på krönet, trött av ansträngningen, för att upptäcka att runt hörnet fortsätter vägen och den är så spännande och vacker att du måste fortsätta.

Det lilla jag vet om Thomas Cromwell får mig att tro att engelska föräldrar skulle kunna skrämma sin barn med honom. Rasande intelligent, effektiv, en mästare på politiska intriger som inte skyr några medel. Han var sonen till en smed som gick från att vara den lägsta i samhället till att bli Henry VIII:s förtrogne och den näst viktigaste personen i England innan han, som många av hans motståndare, avrättades. I dag på dagen (!) 28 juli för 473 år sedan! En karriärist av Guds nåde.

Cromwell var mannen som skulle se till att det fruktlösa äktenskapet med Katrina av Aragonien annullerades och möjliggjorde ett äktenskap med den unga Anne Boleyn.  Anne som skulle ge Henrik en manlig arvinge vilket Katarina inte lyckades med. Det var den process som i sin förlängning ledde till att det djupt katolska England blev protestantiskt, en utveckling som nog Henrik inte insett. Cromwell blev reformationens ingenjör. Det är en fascinerande historia om ett England och Europa i en brytningstid mellan katolicism och protestantism.

cromwell.jpg

Thomas Cromwell 1485-1540 Målning av Hans Holbein

Det är en rik duk som Mantel målar. Mantel ägnade 5 år att läsa in sig på perioden. Men hon bär inte sin lärdom tungt. Hon har kokat ned det till miljö och personbeskrivningar som gör att jag efter avslutad läsning känt som jag varit på en längre resa i England på 1530-talet. Romanen är skriven i presens så det är inget som återberättas utan det upplevs här och nu. Det stora persongalleriet är verkligt för mig, som personer jag mött.

Det är inte bara politikern Cromwell vi följer utan även den äkta mannen, familjefadern och vänner Cromwell. Hon har fabulerat fram en heltäckande bild av en troligen mycket komplex person. Den alltid mycket underhållande specialisten på engelsk renässanslitteratur Colin Burrow har skrivit en fin recension i London Review of Books där han med sina stora kunskaper pekar på hur Mantel använt sina källor. Rekommenderad läsning som du finner här.

Det är bara att sälla till sig till de andra recensenterna, bloggarna och läsarna som har hyllat denna roman. Det är en makalös prestation. Glädjande är att den äntligen kommer på svenska på Weylers förlag. Det måste varit en tuff utmaning för Jesper Högström som översatt den. Hoppas han gjort ett bra jobb så att den får den framgång som den så väl förtjänar.

Det bästa betyget är väl ändå att jag med spänning ser fram emot att läsa Bring up the bodies och den avslutande The Mirror and the Light som förhoppningsvis kommer 2015.

Här kan du lyssna på Hilary Mantel prata om sina böcker tillsammans med den alltid skicklige och trevlige John Mullan på Guardian Books podcast.

Nästa bok blir också en historisk roman men modernare historia och i en annan del av världen. Det är en bok som kommer ut i augusti som förlaget vänligen skickat till mig för att recensera. Den verkar mycket intressant.  Vill du veta mer så ha koll på blogg nära dig.

Skriv gärna en kommentar så att bloggen blir en levande mötesplats.
Du kan få uppdateringar via facebook eller e-post när jag lägger ut något nytt. Se på högermarginalen på sidan.

Hilary Mantel

Hilary Mantel

VÄRLDEN ENLIGT QUICO – MIGUEL DELIBES: DEN DETRONISERADE PRINSEN – ROMAN

Den-detroniserade-prinsen1Miguel Delibes 1920-2010:
Den detroniserade prinsen
Originaltitel: El principe destronado
Översättning av Djordje Zarkovic och Eva M Ålander
Utkom 1973
På svenska 2013
150 sidor
Gavrilo Förlag
Recensionsexemplar

Miguel Delibes är ett mycket stort namn i den spanskspråkiga litteraturen med en lång verkslista. Delibes satt i Spanska Akademin under många år. Han mottog många litterära priser bla det stora Cervantespriset som belönar författarskap från den spanskspråkiga världen. Bland andra pristagare kan nämnas giganter som nobelpristagarna Vargas Llosa och Cela och min favorit Alejo Carpentier.

I Sverige är Delibes inte så känd, men trots det fanns det något bekant över namnet. Det visade sig att det legendariska förlaget Coeckelberghs, som under 70-80-talet gav ut högklassig litteratur från ffa Östeuropa,1978 gav ut hans roman Fem timmar Med Mario. Jag följde deras utgivning med stort intresse och beklagar förfarande att René Coeckelberghs gick bort i så unga år. (Här kan du läsa min recension av en liten pärla ur förlagets mångfacetterade utgivning, Mircea Eliades Den gamle mannen och officeren.)

Redan 1965 så kom den första romanen av Delibes på svenska, Råttorna. Vår främsta introduktör av litteratur under 1900-talet, enmans-universitetet Artur Lundkvist, tog med den i sin Tellus-serie där han valde ut litteratur från hela världen. Många fina romaner som du nu hittar på antikvariat
Nu har förlaget Gavrilo från Göteborg givit ut denna lilla roman. Jag kände inte till förlaget sedan tidigare men det är uppenbart ett förlag att hålla ögonen på.

Den detroniserade prinsen är Quico, 3 år gammal, som nu när hans lillasyster fötts inte längre är i centrum. Förutom henne är han dessutom omgiven av tre större syskon, föräldrar och två hushållsbiträden. Det är inte lätt att få uppmärksamhet och denna lille illbatting gör var han kan.

Vi får följa honom under ett dygn, från klockan 10 på morgonen till 10 på kvällen då han utmattad somnar efter en intensiv dag. Varje kapitel motsvara en timma.
Perspektivet är nästan uteslutande Quicos. Vi ser världen underifrån, tex så beskrivs hans mamma i början bara genom den kjol hon bär när hon sveper in i rummet.
Vi stiger in i hans tankevärld och följer alla hans glädjeämnen och fasor, hur hans fantasi drar iväg med honom och gör hans värld både mer spännande och mer otäck. Starka tankar kring liv och död, djävlar och spöken far runt i Quicos huvud när han försöker orientera sig i världen. En kontinuerlig rädsla för att kissa ned sig och inte vara duktig lever med honom hela tiden.

Allt eftersom vill följer denna ömsom charmiga och ömsom odrägliga lille kille så växer berättelsen och visar upp en välbeställd men dysfunktionell familj i Francos Spanien. Quicos föräldrars äktenskap är dött, fadern en förtryckande patriark som finns i bakgrunden, hembiträdena har mer närhet till barnen än vad deras mor har, men är samtidigt är samtidigt under ständig rädsla för att inte blidka sin arbetsgivare. Det pågår ett krig som en av sönerna går ut i för att blidka sin stränge far. Det går inte att isolera en allt mer svårbegriplig omvärld.

Det är en tunn lite bok främst uppbyggd på dialog. Hans beskrivningar av lägenheten där i stort sett hela romanen utspelar sig är exakt och gör den mycket konkret för läsaren. Sakta vävs vi in i familjens liv och det är synd att romanen slutar efter 150 sidor för jag skulle gärna följt denna familj under ett par dagar till.
Det som är den stora behållningen är hur Delibes gestaltar ett barns inre liv och fantasivärld. Det var många gånger jag kastades tillbaka i tanken till barndomen och kändes igen tankar eller påmindes om händelser tidigt i livet.. Det är både skickligt och välskrivet.
Jag har inte läst mycket spansk litteratur så det var givande att bekanta sig med en ett författarskap från ett nytt område!

DELIBES POSTER 2

MIGUEL DELIBES

NOBELPRISET 2012 – MO YAN: XIMEN NAO OCH HANS SJU LIV – ROMAN

XimenMo Yan (1955-)
Ximen Mao hans sju liv
Utgiven 2006 På svenska 2012
Översättning: Anna Gustafsson Chen
650 sidor

Så länge som jag kan minnas så har jag suttit klistrad vid radion en torsdag i oktober kl. 13.00 när dörren går upp i Börshuset och den ständige sekreteraren kommer och meddelar vem som fått nobelpriset. Det är inte så många gånger som jag läst författarna men jag känner ofta till dem. I år var det inte så. Mo Yan vem är det? En förvåning som jag delade med många.

Sedan kommer den sedvanliga debatten igång om det är rätt vinnare. Och eftersom våra journalister är på Gert Fylking-nivå i litteraturkännedom så kommer det en massa pseudo-debatter om att t.ex. Göran Malmqvist otillbörliga påverkan då han känner Mo Yan! De var ingen så ställde de frågorna när Tranströmer fick priset. Nej, då var det bara ren och skär litterär kvalitet som fick pris.

Nidbilden av nobelpristagare är att det är svåra författare som är krävande att läsa, bara för eliten. Mo Yan är långt därifrån. Han är en riktig berättare, han sitter vid brasan och spinner sina historier. Denna roman är burlesk krönika fylld av saga, myt, med massa rå humor och fylld av både komiska scener och scener av stor tragik

En annan lite svårare debatt är den om hur han förhåller sig till censur och makt. Det har jag inte kunskap att bedöma, men efter ha läst denna tegelsten så kan jag säga att den innehåller svidande kritik riktad mot Kina och de kinesiska samhällets utveckling under de senaste 50-åren. Kollektiviseringen på femtitalet, svältkatastrofen slutet av femti-och början av sextitalet, utnyttjande av arbetare inom stål-industrin, inkompetensen karriärismen och opportunismen bland de politiska skikten som leder byarna fram till den hårdföra övergången till kapitalismen i kinesisk tappning som sker nu.

Romanens inte mest framträdande men ändå vitigaste person är Lan Lian, en fribonde som trots alla förskräckliga konsekvenser vägrar att inrätta sig och gå in i kollektivet och som i slutet av romanen står som den ende med sin heder i behåll

Kort om romanen: Ximen Mao är en rik godsägare som 1949 avrättas och kommer till Kung Yamas dödsrike. Han är mycket förorättad över att ha mist livet och lyckas övertala kung Yama att han skall få återvända. Och det får han men först som åsna, sedan i tur och ordning som tjur, gris, hund och apa innan han bli människa igen
Han återföds hela tiden i samma by med samma människor.  Ximen följer livets upp och nedgångar för sina fruar, barn och vänner men ur djurets perspektiv. Och varje djur ser ju livet ur sin synvinkel eller hur. Det finns framförallt många scener när han är Ximen Gris som fick mig att gapskratta i läsfåtöljen.

En viktig person i romanen som återkommer ofta är en ganska osympatisk och mycket opålitlig person som heter Mo Yan. Han är författare och har ofta beskrivit samma skeenden som i roman, men han är absolut inte att lita på:

”Nu min vän, ska jag berätta om vad som hände 1958. Mo Yan har skrivit flera noveller om det året, men det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet. Jag berättar om sådant som jag själv har varit med om och som har ett historiskt värde.”

Det är som att Mo Yan på detta sätta skapa sig ett utrymme för den starka samhällskritik som finns i boken

Det är en myllrande rik berättelse han skrivit, med massa karaktärer. Jag vet inte hur många gången jag fick gå tillbaka till förteckningen över personerna innan jag fick koll på vem som var vem, ungefär som i en av de gamla ryssarna. Romanen blir med som en stor tavla av Brueghel där du ser en massa personer och händelser utan att förutom i vissa undantag komma dem nära. Men du lär känna en ny del av världen Det är en lång roman, mycket lång och även om jag tycker att det bar en bra bok så var den ojämn och för lång. Ibland flödar berättelsen bägare väl ymnigt.

Jag har inga kunskaper i kinesiska men det kan inte vara annat än ett stordåd att överföra denna prosa till en så smidig svenska som Anna Gustavsson Chen gjort.

Även om jag hann tröttna lite på boken på slutet så är det ändå en bok jag kan rekommendera då den öppnar en ny dörr in i en annan litterär värld. Jag kan gott tänka mig att läsa mer av denna författare.

AUGUSTPRISET 2012 – GÖRAN ROSENBERG: ETT KORT UPPEHÅLL PÅ VÄGEN FRÅN AUSCHWITZ – MEMOARER/HISTORIA

ett-kort-uppehallGöran Rosenberg (1948-)
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Utgiven 2012
290 sidor
Bonniers Förlag.
Vinnare av Augustpriset 2012.

Det var nog många som undrade hur det kom sig att denna bok både blev nominerad och sedan kunde vinna den skönlitterära klassen när Augustpriset delades ut i år. Någon roman är det inte, Men en storartad bok som måste läsas är det däremot. Och i så måtto är priset en fullträff. För många behöver läsa denna bok i en tid då fascismens spöke åter sticker upp på olika ställen i Europa inte minst i form av Jimme Åkesson slipade och hala tryne.

I somras läste jag årets hittills starkaste roman  Den tidigare Augustprisvinnaren av Steve Sem-Sandberg, De fatttiga i Lodz. Det var samtidigt som  Rosenbergs bok kom ut. Jag blev så på djupet berörd av Sem-Sandbergs bok att när jag förstod att även denna bok utgick från Lodz, som Rosenbergs föräldrar kom ifrån, så köpte jag den. Samtidigt är det så krävande att läsa om detta mörka kapitel i vår historia att jag inte kom mig för när jag väl köpt den. Nu fick jag anledning att ta tag i den.

Rosenberg skriver ”Jag tar alla tillfällen i akt att fråga efter vägen från Auschwitz eftersom varje väg från Auschwitz är ett individuellt mirakel i sig, till skillnad från vägen till Auschwitz som är ett kollektivt helvete lika för alla.” (Sid 91)

VI har alla läst mycket om fasorna under andra världskriget i någon form. Men vad hände sedan, hur gick det för dem. Gick det att komma tillbaka till någon form av normalitet när men set det mest onormala, tittat djupt in i det mest omänkliga?
Boken handlar om Rosenbergs far, David Rozenberg, och hans turliga väg från fasorna i Auschwitz och hur slumpen för honom till Södertälje där han får jobb på Scania och stannar. Efter par år senare så lycka Hala Staw, som kommer bli Hanna Rosenberg och Görans mamma, ta sig till Sverige genom lögn och tur ta sig till Sverige. Rosenberg skildrar hur de försöker komma in i det svenska samhället och bli en del av det moderna projektet när välfärdsstaten byggs upp. Göran blir en del av det projektet. Han får ett svenskt namn, de arbetar hårt på att han skall bli bra på svenska så bra att han idag inte kan sina föräldrars modersmål polska. Göran blir svensk men fadern lyckas aldrig bli en del av det livet, skuggorna kommer ikapp, hur skall man kunna glömma, hur skall man kunna hantera det som inte går att hantera, hur skall man kunna prata om det som det inte finns något språk för.

Vi får följa Göran Rosenbergs resa i sin faders fotspår. Han besöker många av de ställen som fadern varit som fånge, slav och tvångsarbetare. Det är lika skrämmande som vanligt att läsa om dessa fasor. Hur ofantligt många som dog, svalt frös ihjäl. Hur hårt de plågades, hur hårt de tvingas arbeta, vilka ofantliga umbäranden. Hur kunde de få ske?  Vad vad det för människor som utsatte sina medmänniskor för detta?
Och inte nog med att de skedde, hur fort ville vi inte glömma!? Vi ville inte ta in det som skett. Skildringen av hur David försöker få ut ersättning för nedsatt arbetsförmåga efter kriget är en beskrivning av en serie förnedringar där läkare hävdar att det finns inget som tyder på att hans trauman har något med Auschwitz att göra!

Rosenberg väver en text av sina barndomsminnen, brev som föräldrarna skickade till varandra och till sina släktingar och historiska fakta. Det är ett ömsint potträtt av en far, en far vars öde han försöker få någon form av klarhet över.
Det är också en skildring av Sverige i brytningstiden efter andra värdskriget, när det gamla skulle ut och det nya in, när välfärdstaten skall byggas

Rosenberg spelade mycket fiol som liten och vad jag kan förstå på en ganska avancerad nivå. Att han är musikalisk tycker jag märks i hans mjuka, melodiska och mycket läsvärda prosa. Ett litet minus är att han ibland vill bli mer litterär än innehållet egentligen kräver. Det är en så stark och berörande berättelse med en helt egen röst och det räcker långt, mycket långt.
Missa inte denna bok!

EN MÄSTERLIG BOK OM VÅRT FÖRHÅLLANDE TILL BERGEN – ROBERT MACFARLANE: MOUNTAINS OF THE MIND, A HISTORY OF A FASCINATION – HISTORIA

Att kategorisera Macfarlanes bok som historia är en förenkling. Det en blandning av historia, idéhistoria, memoar och reseskildring. För denna underbara bok fick Macfarlane Guardian Frist Book Award och några priser till.

Macfarlane är en engelsk litteraturvetare som hela sitt liv ägnat sig åt att vandra och klättra i berg. Han vill med denna bok undersöka hur det kommer sig att vi har så starka känslor kring bergen. Att människor är beredda att riskera livet bara för att bestiga en ansamling av sten, en ansamling som egentligen är helt utan betydelse för oss men som vi tillskiver en mängd egenskaper.

Jag har aldrig varit en större naturmänniska och kommer aldrig klättra i berg. Men jag vet efter skidåkning och vandringar i Alperna att bergen har en stor dragningskraft. Min gode vän T. tipsade mig om att det började komma författare som skrev intressanta böcker om natur av hög litterär kvalitet. Jag fastnade för denna bok.

Vad boken visar övertygande är att den fascination för berg som de flesta av oss känner inte på något sätt är självklar. Man såg på bergen med skräck, som farliga och ogästvänliga. Att riskera sitt liv för att nå en bergstopp var detsamma som vansinne. Det är ju som sagt bara en större ansamling sten. Vad var det då som hände? På 1600 talet så kom den första teorin om bergens uppkomst: Thomas Burnets ”The Sacred Theory of Earth” och geologin som vetenskap var född. De hisnande tidsperspektiven fascinerade 1700 och 1800 talets människor. Macfarlane skriver att på 1600-och 1700-talet så expanerades människor tänkande i rummet tack vare stjärnkikare och mikroskop. Under 1800-talet så expanderade tänkandet i tid genom geolgin. Man förstod att ”terra firma” om du bara såg över en tillräckligt lång period blev ”terra mobilis”! Geologi blev högsta mode och fossilsamling en mycket populär hobby.
Under perioden så växer alpturismen kraftig. Många är de personer som bestiger Matterhorn och Mont Blanc under 1800-talet. Men det är också många som dör!

Efter detta fascinerade kapitel går Macfarlane vidare och beskriver hur rädslan under 1700-talet blev en känsla inte att undvika utan möta och därigenom blir stärkt i kropp och själ! Det koppla ihop med begrepp sam manlighet och mod.
Macfarlane beskriver också att under 1800-talet så blir höjd något som är eftersträvansvärt. Ju högre du kan komma, tex genom klättring, desto bättre. Där fanns en frihet där själen kunde vandra fritt och vara nära Gud, något som passade väl in i romantikens världsbild.

Alla dessa förändringar i sättet att tänka i kombination med viktorianernas längtan att upptäcka hela världen, och då inte bara för att kolonisera den utan även för att ingen del av världen skulle vara en vit fläck, blev som en drog för vissa personer som var beredd att offra allt för att bestiga ett berg.
Boken avslutas med den fascinerande berättelsen om George Mallorys tre misslyckade försök att bestiga ”bergens berg” Mount Everest. Trots att Mallory hade en fru han älskade djupt och tre barn så gav han sig ut 1921, 1922 och 1924, Men Mallory var helt bergtagen, det fanns inget som var så mycket värt som att försöka nå denna topp även om det skulle kosta honom livet. Under den sista expeditionen sågs han och en medarbetare försvinna bland molnen för att aldrig komma tillbaka.

Macfarlane är en strålande författare som bär sin enorma lärdom lätt och kan med stilistisk elegans underhålla läsaren. Insprängt i de historiska och idéhistoriska avsnitten finns det personliga berättelser ofta spännande eller rörande om Macfarlanes egna strapatser eller fantasier om berg.

Detta är den första av tre böcker i en löst sammansatt trilogi som Macfarlane skrivit om människors förhållande till landskapet och naturen. Jag ser fram emot att läsa de följande två.

Här kan du läsa mer om Macfarlane.
Här kan du se en mycket intressant föreläsning av Macfarlane ”Landscape and the human heart”.

Robert Macfarlane:
Mountains of the mind, A history of a fascination
Utgiven: 2003
280 sidor

Robert Macfarlane 1976-

AUGUSTPRISET 2009 – ETT IMPONERANDE MÄSTERVERK – STEVE SEM-SANDBERG: DE FATTIGA I LODZ – ROMAN

” Det hade varit den dag för evigt inpräntad i ghettos minne, då ordförande inför alla låtit meddela att han inte hade något annat val än att låta ghettots barn och  åldringar gå.”
Så inleds den roman som Steve Sem-Sandberg 2009 fick Augustpriset för. Sedan två år tillbaka har den stått och tittat på mig i bokhyllan. En bok jag ”måste läsa”. Men att läsa en över sexhundra sidor lång bok om ghettot i Lodz?  En historiskt fenomen som jag egentligen inte visste något om, men som jag insåg inte skulle vara lätt läsning.
När jag läst de Waal underbara bok ”Haren med bärnstensögonen” och blivit så tagen och förfärad av beskrivningen av hur judarna behandlades när Österrike ganska lättvindigt och utan större motstånd annekterades av Hitler så tänkte jag att det kanske var dags att läsa denna så hyllade roman. Jag är mycket glad över att ha gjort det. Boken är inget annat än ett mästerverk. Utan att vara tillräckligt beläst i modern svensk romankonst så skulle det förvåna mig om det finns många böcker av den kalibern. Att en svensk författare kopplar ett stort grepp över en viktig händelse i Europas moderna historia och skapar stor konst av det.

Den som pratar i inledningen är Mordechai Chaim Rumkowski, ordföranden, judeäldsten, som styr över ghettot i Lodz. Själv barnlös så har han skattat sig en mission att rädda så många barn som möjligt undan förintelsen. ”I sextiosex år har jag levat och ännu inte begåtts lyckan av att kallas far och nu begär myndigheterna av mig att jag skall offra mina barn”. När han pratar är det 1942 och ghettot har funnit i två år.

Mordechai Chaim Rumkowski

Efter denna prolog så för vi följa Rumkowski, den misslyckade affärsmannen, som bestämmer sig för att rädda så många barns som möjligt och som blir ordförande i ghettot. En slipad karriärist och en mycket komplex karaktär.
Rumkowski är en mycket omtvistad figur. Somliga ser honom som en räddade många judar undan förintelsen medan andra ser honom som en av nazisterns främsta hantlangare. Rumkowskis tro var att om judarna blev oumbärliga för nazisterna så blev de fria, om de kunde tillverka så mycket, vara så nyttiga för dem så skulle de heller inte att bli mördade. En slags ”
Arbeit macht frei”.
Det är kring denna knutpunkt som romanen vrider sig

Så Rumkowski styr med järnhand över ghettot som är som ett litet samhälle för sig själv med sin egen ledning, administration och polis. Med kraft slår han tillbaka på allt som kan hota dess existens. Men Rumkowski missbedömde nazisterna och lägret kom att existera under 4 år under vilka stora mängder människor transporterades ur lägret till en säker död..

Sem-Sandberg har studerat en mängd källor och blandar verkliga personer med påhittade, verkliga händelser med påhittade. Det är en myllrande kollektivroman där man både för ett helikopterperspektiv och samtidigt får följa en mängd individer och livsöden. Det var många gånger som jag slog i registret längst bak för att se vem som var vem. Även om det låter förvirrande så är det romanens styrka hur den blandar distans och närhet. Att vi ser både ghettot och individen.

Sem-Sandberg skriver förstås om de mest fasansfulla händelser och det var många gånger jag kippade efter andan. Det är inget vältrande utan han har en lätthet i prosan, en luftighet som gör att det går att andas. Något som är nödvändigt för att kunna ta till sig det som du läser.

Jag kan inte nog rekommendera den mycket välskrivna och mycket gripande roman. Det är nog så viktig läsning när nynazismen fula tryne sticker fram allt oftare. Det är vår förbannade plikt att aldrig glömma det som skedde.

Ghettot i Lodz rensades ut 1944 och Rumkowski tillsammans med många andra från ghettot mördas i koncentrationslägren.

Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz
Utgiven: 2009
640 sidor

Steve Sem-Sandberg 1958-

EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – ELEANOR CATTON: REPETITIONEN – ROMAN

Äckligt begåvad! 
Det är hon. Eleanor Catton född 1985 i Canada och uppvuxen på Nya Zealand. För denna hennes debutbok  hon The Betty Trask Award som The Society of Authors delar ut till den bästa engelskspråkiga debuten i samväldet av en författare under 35 . Hon var även nominerad till The Guardian Frist Book Award. Jag hade trots detta inte hört talas om henne. Tack vare vår lilla bokcirkel så fick jag nöjet att läsa denna bok. Tack Lena.

Det är en mycket säker debut skriven på en skarpslipad prosa som är fint översatt av Johan Nilsson. Det är inte en konventionellt uppbyggd roman utan den snirklar sig fram, det är en låda med kinesiska askar där man öppnar en den ena än den andra och nya saker kommer fram.

Genom romanen så löper två trådar som till slut vävs samman.
Skandalen är ett faktum när relationen mellan eleven Victoria och hennes lärare Mr Saladin avslöjas. Det kastar långa skuggor över livet i den lilla skolan Abbey Grange. Victoras lilla syster Isolde hamnar oväntat och oönskat i centrum för allas uppmärksamhet. Berättelsen kommer oss till liv under mötena mellan Saxofonläraren vars namn vi aldrig får reda och hennes lektioner med eleverna. Lektioner som blir mer som terapisamtal. Saxofonläraren blir en katalysator och sanningsägare för dessa elever.

Den andra tråden handlar om Stanley, en trulig tonåring som till sin stora förvåning lyckas komma in på den berömda teaterskolan på orten. Hans frånvarande far är psykolog, med försmak för sadistiska små skämt, som bor i London. De ses över middag en gång om året, middagar som alltid gör Stanley illa till mods.  I vad jag tokar som ett försök att bli synlig för fadern så bli Stanley elev på teaterskolan

Historierna vävs samman när Stanleys teaterklass får i uppdrag att skriva och framföra en egen föreställning i slutet av första läsåret. De väljer att gestalta skandalen från Abbey Grange och där finns samband mellan individerna, som jag inte avslöjar här, och saker ställs på sin spets för alla inblandade. Men vad är verklighet och vad är pjäsen. Jag kan säga att vi i cirkeln tolkat det ganska olika.

Genom dessa berättelser och möten så behandlar Catton ämnen som makt, dominans, underkastelse, sexualitet, manligt/kvinnligt, vad är sanning, vad är lögn, hur bygger vi vår identitet, hur vi skapar vi de roller vi lever i. Frågor som är så starka hos oss i brytningen mellan barn och vuxen som Catton skildrar här.

De viktiga vuxna i berättelsen lär inte känna vid namn utan som ”Förste dramapedagogen”, Förste rörelsepedagogen, Saxofonläraren. De är de vuxna som med sina livs drömmar och krossade förhoppningar blir som kontraster till de unga elevernas bräcklighet och sökande. Ett ganska effektivt grepp, men problemet är att de blir lite mer av .typer än levande figurer.

Då är de eleverna skarpare tecknade med all sin ömtålighet och sin förvirring och jag blev ofta imponerad av känslan och handlaget hos Catton.

Det är som sagt en otroligt imponerande debut, med mycket säker språkbehandling, men jag måste säga att jag tappade intresset mot slutet då jag kände att nu hade sagt det hon kunde säga i ämnet. Jag kände att hon drog ut på det och det gick längre mellan stunderna jag läste..

Men, läs gärna denna bok om du vill bekanta dig med ett nytt spännande namn. Det är också eftersom den är så mångtydig en intressant bok att läsa i en bokcirkel. Det skall bli intressant att se vad hon tar vägen.

Eleanor Catton:
Repetitionen
”The Reharsal”
Övers: Johan Nilsson
Utgiven 2008
300 sidor

Eleanor Catton 1985-

KARL-OVE KNAUSGÅRD: MIN KAMP 1 – ROMAN

Ingen litteraturintresserad person har kunnat undvika att höra om Karl-Ove Knausgård och hans mastodontprojekt. En roman på över tretusen sidor, skriven nästan i realtid. En roman som samtidigt skall vara sann, så sann att flera av Knausgårds släktingar blivit mycket förgrymmade av det de läst. Är det en roman? Eller är det en självbiografi, kanske i romanen kostym.
Jag undrade innan jag läste del 1 om detta inte var en ultimata machoromanen, en medelålders författare som i 6 volymer utgjuter sig över sitt liv.  Något som vi andra medelålders män kan projicera våra liv i. När jag läste mer och mer positiva kommentarer både från män och kvinnor, kvinnor som blivit helt betagna av hans text, så ville jag ge boken en chans.

Redan på sidan 1 så hade han mig i ett strupgrepp. Han kastar oss rätt in i döden, hans fars död. Döden som vi gärna med eufemismer vill försköna, men som är rå kall och obehaglig.
Sedan följer en mycket gripande roman om en uppväxt i 70–talets Norge med en fruktad far, en far som Karl-Ove alltid måste förhålla sig till, alltid måste läsa av för att inte råka illa ut. En stark människa som vid 40-års ålder efter skilsmässan tappar greppet och blir gravt alkoholiserad.
Vi får vara med om tonårsfyllor, förälskelser, vänskaper, upptäckten av litteraturen som ett rum att vistas i när verkligheten blir för svår.

Vi möter även den vuxne författaren som står mitt i livet med 3 barn och de mödor som författarskapet innebär.

Romanen avslutas med en lång berättelse om hur Karl-Ove och hans bror Yngve får städa upp i farmoderns hus, efter faderns död. Fadern har förvandlat hela huset till en svinstia. Det är en skildring av ett möte som inte kan lämna någon läsare oberörd i sin öppenhet, sårbarhet och smärta
Döden inramar mao hela romanen.

Knausgård har sagt i intervjuer att han ville skriva på privat som möjligt för att ni in i kärnan.  Han trodde det bara skulle beröra honom och han har blivit chockad över att så många känt igen sig i det som är hans mest innersta. Knausgård har även sagt att skrivit fort för att inte självkritiken skall hinna mer och göra texten litterär. Annars kunde han ägna 1 månad åt en halvsida.

Vad är det som gör att denna bok är så bra? Jag tycker han lyckats med sitt uppsåt. Det finns en sådan närhet i texten, han prosa flyter fram, glimrande och vacker, samtidigt fylld av  många av vardagens trivialiteter. Det är en prosa som öppnar upp mina minnen från min egen tonårstid. Även om en uppväxt i Göteborg några år tidigare skiljer sig mycket från uppväxten på den norska landsbygden så fanns det så många beröringspunkter. Upplevelser av skolmiljön, alla grupprocesser som sker i tonårstiden. Hur mans skapar sig identitet genom sina vänner, sin musiksmak, sina intressen m.m
Genom boken finns det en total ärlighet. Han försöker aldrig skönmåla utan alla känslor även de förbjudna, icke-politiskt korrekta lyfts fram.
Det är en på djupet existentiell roman om  hur man blir en människa och den ständiga referenspunkt som finns för oss alla nämligen döden.

En lång episod handlar om ett nyårsfirande där man först ägnar en oerhört mängd energi för att gömma spriten inför festen, för att sedan uppleva hur kvällen blir ett misslyckande. Den där festen som man egentligen ville bara på, där de skolkamraterna som vill var med är, den festen där kvinnan som du är intresserad är, den kommer du aldrig till. Den passagen var så lång så jag tyckte den till slut blev lite tråkig. Då inser jag att han fångade något just genom att skiva så, hur briljant han egentligen är. Som läsare tvingas du att genomleva det igen i all sin tråkighet!

Det är bara att konstatera att även jag har hamnat i hans trollkrets. Jag ser fram emot del 2. Om jag sedan kommer igenom alla 6 volymerna det får framtiden utvisa.

Karl-Ove Knausgård:
Min kamp 1
Utgiven 2009
Övers: Rebecca Alsberg
430 sidor

NOBELPRISET 2013 – NOVELLERNAS MÄSTARE – ALICE MUNRO: KÄRLEK VÄNSKAP HAT – NOVELLER

Novellen är en konstform  jag sällan tagit del av. Högst ett par samlingar under många års läsande. Nej riktiga romaner skall det vara som man i bästa fall kan sjunka in i och färdas långt bort. Jag försökte sälja in denna bok till bokcirkeln som jag är med i och fick ungefär samma svar. Nej, noveller det tycker vi inte om att läsa och det är svårt att prata om.

Efter att ha läst alla extatiska hyllningar av denna författare, Jonathan Franzen säger lite på skämt att han är sur på Svenska akademin för att de inte givit henne Nobelpriset, så ville jag ge henne en chans. Hon fick 2009 det ansedda International Man Booker Prize.

Jag kan bara konstatera att alla hyllningar är helt på sin plats. Det är en suverän författare. Jag vet inte hur hon gör det men dessa i vissa fall inte så långa noveller blir till hela romaner. Alla dessa uppslag, som mindre begåvade författare hade tänjt ut till långa berättelser, blir till miniatyrer, små slipade diamanter. Jag har aldrig läst en författare där antydningarnas konst är så kraftfullt elegant. Med en enkel mening, en enkel scen blottlägger Munro ett helt livs historia med glädjeämnen, sorger och plågor. Det är inga stora scener utan i detaljen öppnar sig ett yttre och inre landskap upp.
Det finns en stark närvaro i dessa berättelser både på det inre planet och i det Kanada hon beskriver, i skärningspunkten mellan landsbygd och stad.

Att läsa Munro är som att sitta och lyssna på en oerhört klok person med stor livsvisdom och en säker blick för det mänskliga. Det blir ett sug i läsningen och det är svårt att inte bara fortsätta läsa. Jag vill inte lämna Munro-land utan bara ha mer.

Rose-Marie Nielsen har gjort såvitt jag kan bedöma ett mycket fint jobb när givit Munro svensk språkdräkt.. Det finns en lätthet och musikalitet i svenskan som är så njutbar.
Behöver jag säga mer. Läs Munro!

Alice Munro:
Kärlek vänskap hat
Org.titel: Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage
Övers: Rose-Marie Nielsen
Utgiven:  2002

Alice Munro 1931-

BOOKER-PRISET 2011 – JULIAN BARNES: THE SENSE OF AN ENDING – ROMAN

Julian Barnes är tillsammans med Martin Amis och Ian McEwan de mest uppburna engelska manliga författarna som nu uppnått medelåldern.
Hans nyutkomna The Sense of an Ending är nominerad till Booker-priset och det har följdaktligen stått en hel del om den. Jag blev nyfiken och läste den. Om du inte orkar att läsa mer än hit så säger jag bara: Läs den!! Det är en utsökt lite roman på 140 sidor, snarare ”a novella” som engelsmännen kallar det. Detta är en stillsam meditation över tiden, minnet och åldrandet.

Berättaren är Tony Webster, en pensionär som ser tillbaka på ett utåt sätt ganska normalt och lyckat liv. Universitetsstudier, en karriär inom kulturområdet, giftermål som ledde till en relativt avspänd skilsmässa och en dotter som det gått bra för i livet. Nu på livets höst så skall han njuta sitt otium. Men en händelse i ungdomen kastar sina skuggor in i ålderdomen och Tony tvingas reflektera över sitt liv.

Första delen skildrar Tonys ungdom. Han var med i kvartett intellektuellt snobbiga, boktokiga & tonårskåta pojkar. I den kretsen är Adrian den självklare ledaren med sin intellektuella stringens och förmåga att med filosofisk klarhet ta sig an livets problem. Några år senare tar dock Adrian livet av sig vilket finns kvar som ett ouppklarat sår.

Tonys har en viktig relation under tonårstiden, Veronica. Tony hyser egentligen inte några starka känslor för henne men stannar kvar tills hon lämnar honom. Relationen genomsyras av det faktum av att de aldrig har sex. Och Tony vet egentligen aldrig var han har henne, förstår sig aldrig på henne.

I romanens andra del, fyrtio år senare, så dras han åter in i de händelserna som påverkade honom så djupt när han av Veronicas mor testamenteras Adrians dagbok. Veronica vill dock inte ge den ifrån sig. Hon säger bara: ”You just don´t get it do you?”. Däremot får han ett brev av henne som han själv skrivit och sedan glömt av, ett brev som chockar honom.

Vad är egentligen sant, vad består minnet av, hur förändras det, skulpteras det om av tiden och hur påverkas det av att vi får kunskap om sådant som vi inte visste :”I need to return briefly to a few incidents that have grown into anecdotes, to some approximate memories which time has deformed into certainty. I can´t be sure of the actual events any more. I can at least be true to the impressions those facts left. That is the best I can manage” (Sid 4)

Ju mer Tony gräver i sitt förflutna desto mindre förstår han. Dessa “few incidents” leder till att Tony ifrågasätter hela sitt liv och de val han gjort. Han bara levt tryggt och säkert, aldrig likt Adrian tänkt en tanke och tagit dess konsekvenser. Adrian vill inte ta emot gåvan att få ett liv, utan gav den tillbaka. Tony har bara hängt med, varit lagom och anpassat sig till livets realiteter. Samtidigt har han inte förstått eller glömt vad hans handlingar innebär och vad de fick för konsekvenser.

Det finns en tvetydighet i titeln. Sense kan ju anspela både på känsla och på att något går att förstå, ”make sense”. En titel som fint fångar romanen. Det är en mycket gripande existensiell roman. Och när slutet kommer så tar det en oväntad och mycket gripande vändning.

Barnes är en skarpslipad stilist som med en avskalad men ändå deltaljrik prosa frammanar sina karaktärer och skeenden. Det är också en mycket engelsk roman.  ”Stupidly English” är rubriken på Michel Woods recension i London Review of Books (länk) och det är bara att le instämmande. Boken påminde mig ibland om Ian McEwans mästerliga On Chesil beach. Hämningarna, låsningarna, den sexuella frustrationen kändes igen och kändes mycket engelska.

Barnes är född 1946 och detta är inte en bok som skulle kunna skrivas av en ung författare. Döden grep in i Barnes eget liv 2008 då hans fru Pat dog i hjärnblödning. Döden finns närvarande i romanen som en grundton som ligger där och surrar.

Utan att ha läst de andra kan jag konstaterar att om denna bok får Booker-piset den 18/10 så är det ett utmärkt val. Jag kommer defintivt att läsa Flaubert´s Parrot. Och jag kommer säkerligen läsa om denna bok.

I mars 2011 fick Barnes ”Storbritanniens Nobelpris”, The David Cohen Prize som delas ut vartannat år. Tidigare pristagare är bla Pinter, Lessing & Naipual. Alla Nobelpristagare.

Julian Barnes:
The Sense of an Ending
Utgiven: 2011
140 sidor

Julian Barnes (från http://www.julianbarnes.com)

NOBELPRISET 1974 – EN STRÅLANDE HISTORISK ROMAN – EYVIND JOHNSON: DRÖMMAR OM ROSOR OCH ELD – ROMAN

1600-talets Frankrike under Richelieus tid. Katolicismens är stadsreligion men ediktet i Nantes från 1598 gav hugenotterna en viss religionsfrihet.  Staten ville dock, trots ediktet, förhindra dess utbredning och beslutade att vissa städer skulle delar av dem rivas för att de inte skulle kunna bygga befästningar och bli starkare.

I staden Loudon i departementet Vienne lever och verkar den karismatiske prästen, Urbain Grandier. Grandier respekterar inte kyrkan krav på celibat och har inofficiellt sedan många år en intensiv relation med en kvinna, Madeleine. Hon föraktas av invånarna. Det var tänkt att hon skulle bli nunna, nu är hon i stället prästens hora. Madeleine inte heller den enda kvinna denne karismatiske präst lägrat.
Grandier stöttar stadens invånare som inte vill riva murarna och blir därigenom en bricka i ett politiskt spel.
Detta är i en tid av när kättare jagas, när djävulsutdrivning stod högt på agendan
I staden finns ett uruslin-kloster med ett några nunnor. Grandier anklagas för att ha förfört dessa kvinnor, gjort dem besatta av demoner och för detta bränns han till slut på bål 18 augusti 1634.

Detta är ingen påhittad historia.  Utifrån dessa historiska fakta har Eyvind Johnson skrivit en helgjuten roman. Den kom ut 1949 i skuggan av andra världskriget.

Historien är gripande och mycket intressant, men det är bara en liten del av behållningen av denna bok. Romanen berättas av ett antal olika röster. Grandier, själv, hans älskade Madeleine, klostrets prior Jeanne som blivit besatt av prästen, en av nunnorna, men framför allt av den lätt komiske ämbetsmannen Daniel Drouin, vars protokoll och anteckningar interfolierar de andra kapitlen. En godmodig man med fru och mängder av barn, vinbonde på fritiden och regelbunden gäst på etablissemanget ”Hönan” där han sveper en bägare med sina vänner. Han är Grandiers vän och beundrar honom  men är en betraktare och vågar aldrig stå för sina åsikter.

De olika berättarrösterna ger möjlighet för Johnson briljera som stilist. De komiska passagerna med Drouin, de intensiva religiösa/sexuella tankarna hos nunnorna, besattheten hos djävulsutdrivarna och de intima kärlekssamtalen mellan Grandier och Madeleine. Allt är berättat med olika ”röster” i olika stilar. Mästerligt.
Hans skildring av bylivet fick mig att tänka på Laduries klassiska Montalliou, som i och för sig utspelas 300 år tidigare i annan del av Frankrike, men den närheten och känslan av att befinna sig i byn som Johnson frammanar är lika intensiv.

Det är ingen rak berättelse utan det som en person har berättat återkommer i en annan belysning av en annan. Johnson var ju tidigt influerad av mer moderna berättartekniker.
Denna bok skrevs efter andra världskrigets slut och det finns ingen enkel koppling, men jag kan tänka mig att nazismens härjningar går att spegla i vansinnigheterna som pågick under häxprocesserna. Hängivenheten till en ideologi, besattheten, medlöperiet, modet hos vissa, fegheten hos andra, det skändliga brännandet på bål. Det är en hemsk tid som Johnson gestaltar på ett suveränt sett.

Jag har läst Johnson tidigare men det var många år sedan. Det finns ju de som hävdar att han är en de mycket få, kanske den ende som verkligen kan hävda sig mot de stora europeiska författarna. Efter att ha läst denna bok så börjar jag förstå att det kan ligga något i det.

Jag får tacka bokcirkeln för att jag återupptäckt ett mycket spännande författarskap.

Eyvind Johnson 1900-1976

Eyvind Johnson:
Drömmar om rosor och eld
Utgiven 1949

400 sidor

EN MAGNIFIK TRIOLOGI AVSLUTAS – JAN KJAERSTAD: UPPTÄCKAREN – ROMAN

Jan Kjaerstad: 
Upptäckaren

”Oppdagaren”
Övers: Inge Knutsson
Utgiven 1999
550 sidor
Atlants förlag

Med Wergeland-triologin så skrev den norske författaren Jan Kjaerstad in sig i litteraturhistorien. Det är ett kraftverk i tre delar på över 1500 sidor där ett liv återberättas av tre olika berättare och där man får se samma händelser ut olika perspektiv. Vad är ett liv egentligen?

Trilogin inleddes 1997 med Förföraren, som är en underbar bok, den starkaste i trilogin och en bok som verkligen ”förför” läsaren. Vi möter Jonas Wergeland, en mega-stor tv-kändis som hemkommen från världsutställningen i Sevilla finner sin älskade fru Margrete död i deras villa. Det är utgångspunkten för en kaskad av berättelser. Romanen kastar sig fram och tillbaka i tid och rum när berättaren, vars identitet röjs först i andra delen, skall ge oss sin version av hur personen och myten Jonas Wergeland växte fram.
Hans berömmelse baserar sig på tv-serien ”Att tänka stort” där han porträtterar 20 norrmän som vidgat horisonterna och gått över gränser. När man läser Kjaerstads visuella beskrivningar av dessa program är det så att man önskar att de fanns för de är mycket fascinerande.

Kjaerstad har en förmåga att få läsaren att känna sig begåvad, han får oss att vidga vyerna, se sammanhang som vi inte visste fanns eller som vi helt enkelt inte såg.  Förföraren är en sprudlande roman. Varje kapitel är en liten fascinerande berättelse som i en mosaik ger oss en bild av den store förföraren Wergeland, men hur sann är den egentligen?

I Erövraren, som kom 1998, presenteras en annan Wergeland. Han har fallit, dömd för mordet på sin fru. Norge är chockat och många är hans belackare.
Berättaren är en professor som i hopp om att få lite framgång, att skriva om Wergeland bör ge honom uppmärksamhet, tagit på sig uppdraget att skiva hans biografi.  På nätterna får han besök av en mystisk person som kan berätta mycket om Wergeland både intima och ofördelaktiga historier.
Men  arbetet visar sig var nästan omöjligt, det svämmar över alla kanter, för hur skall man fånga fenomenet?
Vi ser nu Wergeland som en erövrare, en som tar för sig och förstör för att nå det han vill. Det som vi läste om i Förföraren framstår nu i ett annat ljus.

Erövraren
var också spännande läsning, men det fanns klara transportsträckor, passager där de grepp och de beskrivningar som var nya och spännande i Förföraren nu var något som jag något trött kände igen.

Det var nu några år sedan jag läste dem och det var hög tid att ta tag i tredje delen, Upptäckaren.
Nu är Jonas fri från fängelset och åker på en längre resa uppför norska kusten i fartyget ”Voyager” med sin dotter Kristin och hennes arbetskamrater som arbetar på ett multimediaprojekt.
Efter att han varit besatt av att vara en ”förförare” och en ”erövrare” så är Jonas nu en ”upptäckare”. Boken är mer reflekterande, introspektiv än de föregående. Jonas går igenom sitt liv och de saker som han trodde var sanna och väsentliga, kanske inte var det. Allt eftersom romanen framglider så blir det mer och mer en kärleksroman, en hyllning till Margrete. För vad är livet värt om man har allt men förlorar kärleken. Han blir en ”upptäckare” av sitt eget liv.

Även i denna roman finns det svagare partier där mycket känns igen från tidigare läsning, men allteftersom växer den sig starkare och starkare och det är med saknad man slår ingen boken efter avslutad läsning.

Efter 1500 sidor vet vi då vem Wergeland är?
Förföraren inleds med. ”Låt mig berätta en annan historia”. I slutet av Upptäckaren” skriver Kjaerstad att sanningen kanske fanns i andra berättelser! Och romanen slutar med ”Hittills har jag inte förstått någonting, tänkte han. Jag måste börja om från början.”
Och jag känner att å ena sidan vet jag oerhört mycket om denna människa och myt, men samtidigt så är han okänd för mig, abstrakt. För det är en person som är större än livet.

Det finns en massa symboler i romanerna om att se saker ur olika vinklar, att det finns osynliga sammanhang, system för kunskap som inte är synliga vid en första anblick. Hos farmodern finns det en kristallkrona där ljuset bryts genom prismorna och bildar mönster, olika mönster beroende på var du står. Det finns en gripande scen på slutet där dottern i ett försök att förstå sin far tittar på alla 20 tv-programmen samtidigt på 20 tv-apparater och ser hur de hänger ihop, att det finns dimensioner som för inte var synliga.
Detta är bara två exempel av många. Så vad är då sanningen om ett liv, går det är fånga, finns det en berättelse som kan beskriva ett liv…

Romansviten är också en bild av Norges moderna historia, om ett Norge som går från att på rekordtid vara ett litet land med en liten jordbruksbaserad ekonomi till ett av världens rikaste länder. Ett land som blir ett ”Festung Norwegen” girigt, egocentriskt och främlingsfientligt.

Ett annat av glädjeämnena i denna romansvit är hur underbart Kjaerstad skriver om musik, ffa orgelmusik och Bach. Jonas far var organist och musiken spelar stor roll i böckerna. Men inte bara Bach utan bla Ellington och nu i sista boken Beatles ”Rubber Soul”.

Det finns som sagt longörer i denna romansvit, och konstigt vore väl det på 1500 sidor! Dock, det är ett kraftprov, en i vissa avseenden fullkomligt bländande romansvit som jag rekommenderar alla som är intresserad av romankonstens möjligheter att läsa.

Upptäckaren fick Nordiska rådets litteraturpris 2001, men jag antar att det var för hela sviten.

Förutom att vara en god författare så är Kjaersted en utomordentligt trevlig person vilket alla vi som 2009 hörde honom på Partille bokhandel där han pratade om sin då nya bok ”Jag är brbderna Walker” och signerade böcker för oss fans.

Jan Kjaerstad signerar sin bok för ett stort fan. Foto: Undertecknad

AUGUSTPRISET 2010 – SIGRID COMBÛCHEN: SPILL – ROMAN

Det var efter många turer som bokcirkeln bestämde sig för att läsa Spill av Sigrid Combüchen, 2010 års unisont hyllade Augustprisvinnare. Jag har tidigare inte läst henne, varit intresserad men det  kände inte egentligen för att läsa den just nu. Är nu glad att vi gjorde det för det var en mycket spännande roman väl förtjänt av de lovord den fått.

Historien börjar med att författaren Sigrid Combüchen får ett brev av en läsare, Hedwig Langmark, som känner igen ett foto som Combüchen använt sig av i en tidigare roman. Hedwig får intryck av att författaren bor i hennes barndomshem, vilket hon inte gör, och en 10 år lång brevväxling påbörjas.

Romanen består av brevväxlingen och den fiktiva berättelse som författaren skriver om Hedwig Carlsson, vars liv till viss del  baseras på Hedwig Langmarks liv. Så romanen blir en roman om att skriva en roman där vi glider in och ut ur berättelserna. Den är sinnrikt konstruerad och inte nog med att hon väver in sig själv hon väver in personer från några av sina tidigare romaner enligt vad jag läst mig till. Vi får alltså parallellt med romanen följa en romans tillblivelse.  Och boken blir en diskussion om liv och konst.  Och Combüchen hävdar trots  många likheter med den verkliga författare Combüchen att även hon är ”påhittad”!!

Hedwig Carlsson växer upp i en patriarkal familj i 30-talets Lund. Hon har tre bröder vara en sjuklig. Hedwig är bra med händerna och hamnar på en  tillskärarskola i Stockholm medan hennes två äldre börder blir läkare respektive arbetar inom filmbranschen.

Hedwig växer successivt in i en traditionell kvinnoroll där hon håller på med ytan, med kläder, trots både att henne potential och hennes drömmar var mycket större. Var hennes liv ett spill, ett misslyckande?
I kontrast till detta ställs vi mot den ”riktiga” Hedwig Langmarks som också gick den vägen, men som vägrar tillskrivas något misslyckande, som säger sig ha levt ett gott liv och tagit var på de möjligheter hon hade.

Genom att ställa de här historierna motsvarande så öppnar Combüchen upp för en intressant diskussion om kvinnor möjligheter och hur möjligheterna ser ut i dag jämfört med tidigare under seklet. Och vi får nära följa Hedwig Carlssons  inre processer och hur hennes tankar och drömmar krockar, bråkar och stängas med livets realitet och de förväntningar som finns på henne som kvinna.

Men det finns många andra själ till varför detta är en fin roman. Skildringen av uppväxten i en patriarkal överklass familj i Lund, relationerna mellan syskonen med all den  kärlek och alla spänningar som finns mellan dem, den fantastiska skildringen av Stockholm på 30-talet, bilder av svenska filmindustrin under dess begynnelse, tillskärarutbildningen och alla de makalösa kläder de sydde där, Hedwigs möte med kärleken.

Allt detta skildrat med Combüchens lyriska språk stundtals mer poesi än prosa. Det var många gånger som hon fick mig att se romanen som en film producerad runt den tiden som romanen utspelar sig. Så pregnanta är hennes bilder.

Combüchen får visst kritik för att vara inte helt lätt och med detta kan jag bara instämma. Det är en bok med tuggmotstånd, tar tid att läsa och  som kräver uppmärksam läsning, men den ger mycket tillbaks.
Jag tror att det år en roman som definitivt tål omläsning, så mångbottnad är den.

Sigrid Combüchen:
Spill

Utgiven: 2010
440 sidor

NOBELPRISET 1988 – NAGUIB MAHFOUZ: MIDAQQ-GRÄNDEN – ROMAN

Naguib Mahfouz: Midaqq-gränden
Utgiven 1947
Övers: Kerstin Eksell
300 sidor

Under flera år har jag beklagat min närmast obefintliga kunskap om arabvärlden. Den bild media visar har ofta krig, terrorism, religiös fanatism och annat elände som bakgrund och anledning till rapporteringen. Samtidigt så är den arabiska kulturen en stor kultur som frambringat många av världens kulturella skatter.
Nu i detta nådens år 2011 när vi bevittnar hur historia skapas i arabvärlden så ville jag lära mig mer och föreslog för bokcirkeln att vi skulle läsa denna berömda roman av den egyptiske nobelpristagaren Mahfouz. Den anlände till mig samma dag som Mubarak störtades!

Denna hans kanske mest berömda roman publicerades 1947. Den skildrar detta mikrokosmos, denna gränd sliten mellan tradition och modernitet, mellan väst och öst. Det är en roman med ett brokigt persongalleri. Här möter vi Umm Hamida, äktenskapsmäklaren, doktor Boushi, den enda tandläkare som fått sin titel av patienterna inte av universitet, Krisha, caféägaren som dåsar bort i haschdimmorna och gör sin fru förtvivlad genom att jaga unga män på kvällarna, Zita, krymplingsmakaren som ger sina kunder ett handikapp så att de kan tigg och få en inkomst. I bakgrunden finns andra världskriget som i denna roman skildras som en möjlighet, drömmen om en bättre liv. Genom kriget kan de få arbete hos amerikanerna, tjäna pengar och bryta upp från gränden. När Hitler kapitulerar så blir besvikelsen stor.

Hamida, hittebarnet som tagits hand om Umm Hamida, blir allteftersom romanens motor. Som hittebarn tillhör hon inte gränden, men är ändå präglad av den. Hos Hamida finns paradoxen att hon vill lämna gränden, ser vad det kostar, men ändå vill fortsätta. Hennes dröm om ett annat liv gör dock att hon får betala ett mycket högt pris.

Hanna Larsson i Aftonbladet formulerade det fint i sin recension:
”Hamidas upproriska gestalt dröjer sig kvar i mig. Jag läser henne som en av alla de unga kvinnor vars tunna flickkroppar i alla tider utgjort det där yttersta slagfältet för både politisk och religiös maktutövning, spänningsfältet mellan moder nitet och tradition. Med Kairos pulserande komplexitet som fond tillåts Hamida skapa sin egen livssaga, men hennes öde är ofrånkomligt sammantvinnat med såväl en ojämlik världsordning som djupt rotade patriarkala strukturer.”

Ett oblitt öde drabbar alla de personer i romanen som vill bryta sig ut ur gränden, bryta sig ur dess mönster, ofta med kärleken som utlösande impuls. Det är som om gränden är ett öde de inte kommer undan. Gränden består och individerna förgår.

Mahfouz beskrivs som en realist i Balzacs och Dickens anda. Även om det var länge sedan jag läste dessa författare. Av Dickens har det mest blivit alla dessa utmärkta engelska adaptioner för tv. Dock, det var det jag oftast associerade till, romaner med rika persongallerier och riktiga berättelser med en allvetande berättare. Samtidigt finns där ett tonfall och en språkbehandling som inte är europisk. Så att romanen själv befinner sig i det spänningsfält som den skildrar.

Personer tecknas utifrån och in, vi tar del av deras liv snarare genom deras handlingar än genom en belysning av deras inre. Utan att för den skull bli förenklade. För det är en rik och spännande brygd som Mahfouz serverar oss.

Efter avslutad läsning så är det bara att luta sig tillbaka och njuta av en välberättad läsupplevelse. Mahfouz är en mycket läsvärd författare. Trilogin om Kario som kommer efter Midaqq-gränden kanske skulle vara något?

 

Naguib Mahfouz 1911-2006

NOBELPRISET 1962 – EN KLASSISK SKRÖNA. JOHN STEINBECK: RIDDARNA KRING DANNYS BORD – ROMAN

”Det här är historen om Danny och Dannys vänner och Dannys hus ”.
Så inleds romanen Riddarnas kring Dannys bord. Romanen var Steinbecks genombrott. Den kom 1935 när han var 32 år gammal.
Romanen handlar som sagt om Danny och några andra sorglustiga figurer och dagdrivare som bor i hans hus. Det är historien om hur dessa vintokiga vagabonder super, jagar kvinnor, stjäl, latar sig, slåss, berättar skrönor och slöar sig igenom dagarna. Det är en bok fylld av den ena historian tokigare än den andra.
Romanen blev en stor succé när den kom och är fortfarande en av de mesta kända böcker i Steinbecks stora produktion.

Det är en bok fylld av humor och värme. I början blev jag lite irriterad på dessa figurer och kunde inte låta bli att tänka på hur charmiga alkoholister är i verkliga livet. Men boken är modellerad på sagan om King Arthur och ju mer romanen framskrider så blir det mer och mer av en saga och en mytologisk berättelse.
Mot slutet skruvas intensiteten upp och slutet är magnifikt, men det tänker jag inte berätta om!
Jag blev förtjust i hur Steinbeck målade upp landskapet och staden Monterey men en lätt penselföring

Du har verkligen inte tråkigt när du läser denna bok och efter ett tag så fastnade jag för alla dessa original. Jag tror att det är en perfekt bok för tonåringar som är på väg att upptäcka vuxenlitteratur.

Jag läste utgåvan i det klassiska Forumbiblioteket från 1950. Översättningen av Sven Barthel är fin och fångar det komiska i berättelsen.

John Steinbeck: Riddarna kring Dannys bord
”Tortilla flat”
Utgiven 1935
Övers: Sven Barthel
200 sidor

AUGUSTPRISET 2002 – LARS-OLOF LARSSON : GUSTAV VASA – LANDSFADER ELLER TYRANN? – HISTORIA

Under 2010 så läste jag mer historia än jag vanligt.  Det betyder egentligen inte så mycket då det är mycket långt mellan de historiska fackböckerna. Jag uppskattar dem, men ofta så kommer en skönlitterär bok emellan.
I detta fall blev det nästan löjligt då jag började på den i november, men ett antal resor och vår nya bokcirkel gjorde att annan läsning kom emellan.
Det betyder inte att det var en dålig bok, absolut inte. Lars-Olof Larsson, som är en av Sveriges största kännare av denna period, har skrivit en mycket läsvärd bok om Gustav Vasas liv och politiska gärning. Han sätter honom i ett europeiskt sammanhang och avfärdar en hel del myter om honom.

Fram växer bilden av mycket skicklig, totalt skrupelfri politiker, utan högre utbildning och finess. Gustav Vasa hade  liten förståelse för nyare tankar och intellektuell skolning. En realpoltiker som gjorde vad som behövdes för att få och behålla makten. Dessutom samlade han på sig mer tillgångar än någon senare furste  genom att konfiskera egendom, framför allt från kyrkan, och ta ut höga skatter. Han inleder den centralisering som fortfarande är utmärkande för Sverige.
Han var betydligt skickligare som inrikespolitiker än som utrikespolitiker. Larsson har flera exempel på hur hans agerande utomlands inte ledde till önskade resultat.

Det är inte en smickrande avbild av vår landsfader som växer fram. Det är snarare tyrannen jag minns efter avslutad läsning, ett portätt av en maktmänniska per excellence.
Det är en fascinerande porträtt Lars-Olof Larsson tecknar på en mycket smidig och elegant prosa. Absolut en bok för den historiskt intresserade lekmannen som vill veta mer om denna period.
Boken belönades med Augustpriset 2002.

Lars-Olof Larsson:
Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann

Utgiven 2002
380 sidor

NOBELPRISET 2010 – HERTHA MÜLLER: ANDNINGSGUNGA – ROMAN

Hertha Müller:
Andningsgunga

”Atemschaukel”
Övers: Karin Löfdahl
Utgiven 2009, 280 sidor

Hertha Müller var inte otippad när hon förra året fick Nobelpriset i litteratur. Även om flera av hennes böcker var översatta så tror jag inte att hon var läst i någon större utsträckning i Sverige. Hon var mer av ett aktat namn bland kritikerna. Det är roligt när priset drar fram en eminent författare i ljuset. För att det är en mycket bra författare är det ingen tvekan om efter att ha läst romanen.

Vi är några kamrater som skall starta en bokcirkel och vi träffas för första gången om ett par dagar. Vår första bok blir Andningsgunga. Jag ser fram emot vilka diskussioner den kan generera

Bakgrunden till historien:  En stor mängd tysktalande rumäner, bland dem Hertha Müllers mor, 1945 skickades till arbetsläger i Ryssland. Det var en bestraffning för den rumänska fascistiska regeringens samarbete med Hitler. När ryssarna tagit över Rumänien  så fick dessa fångar hjälpa till med återuppbyggnaden av landet.

Romanen skulle varit ett samarbete med författaren Oskar Pastior som själv satt i ett läger under några år. Pastior  hann tyvärr att avlida innan de var klara. Till slut skrev Müller romanen på egen hand. Då hade de tillsammans gjort vad jag förstår ett omfattande researcharbete  och intervjat många tidigare fångar.

Boken skildrar Leo som skickas till lägert i början av 1945. Leo, en ung homosexuell, ser det nästan som en befrielse att få lämna hemmet och komma ut i världen. Detta kommer på skam. Leo kommer att tillbringa fem hårda, förnedrande och hungriga år i lägret innan han kommer tillbaka.

Müller skriver inte en rak berättelse utan vi får ett antal scener, ibland mycket korta, som beskriver det nedbrytande livet i lägret och vad det gör med människorna.
Flera av kapitlen handlar inte människor och händelser utan om tingen som de kommer i kontakt med. Kapitlen kan heta ”Cement”, ”Om kolen”, ”Om de kemiska substanserna”, ”Om slaggen” m.m. Detaljrika beskrivningar om hur dessa saker påverkar, nöter ned och sliter ut individerna som måste arbeta med dem.
Jag kan tänka mig att den mycket av romanens konkretion kommer från det digra intervju arbetet. Vi känner i kroppen hur det är att gå med de värdelösa träskor som de tilldelas eller att kämpa med kolen i källaren om nätterna som Leo får göra.

Det var länge sedan jag läste en roman där språket som fenomen står så i centrum. Det är som en besvärjelse. Genom att bennämna tingen med sina riktiga eller några påhittade namn så har du en chans att överleva. För den nakna verkligheten går inte att ta in. Språket blir ett skydd.

Självfallet möter vi flera olika personer i lägret. Tur Prikulitj, uppsyningsmannen bland fångarna, ryssarnas förlängda arm, hans Bea Zakel , älskarinnan med särskilda förmåner, den förståndshandikappade Planton-Kati som aldrig förstår var hon är, Fenja som delar ut brödransonen varje dag m.fl. De känns ändå som sekundära jämfört med huvudpersonen, Hungerängeln. Hungern går som en röd tråd genom hela romanen och ängeln blir symbolen för lidandet. Hungern som pressar ned dig till nollpunkten, hungern som får människor att begå hemskheter, hungern som aldrig släpper.  Leo känner samma hunger 30 år senare. Hungerängeln har gått in i hans själ och aldrig lämnat den.

Leo blir aldrig fri från lägret. När han kommer hem till Rumänien vill ingen prata om det och Leo tror inte heller att han kan bli förstådd.  Lägret har märkt honom för livet och dömt honom till ett utanförskap som han aldrig övervinner.

Det här är en roman som kräver långsam läsning. Boken som är på 280 sidor och har 64 kapitel! Några är på endast en sida eller på några rader, mer som prosalyrik. Ibland är hon lättläst och konkret, ibland så fann jag vissa meningar och metaforer svåra att förstå.
Müller  har dock en fantastisk språklig behandling som är en njutning att läsa. Jag  måste sjunka in i texten annars missar jag nyanserna. Vi omläsning av vissa delar så såg jag bottnar som jag först missat. Så som det skall vara med riktigt bra texter.

Andningsgunga har legat kvar i mitt huvud sedan jag avslutade den. Leos öde, det fantastiska språket och tanken att det finns mer att utvinna i texten gör att den inte vill släpa sitt grepp.

Att jag kommer läsa mer av Hertha Müller är en självklarhet.

EN SYDAFRIKANSK SPÄNNINGSMÄSTARE – DEON MEYER: DEVILS PEAK – DECKARE

Deon Meyer:  Devils Peak
”Infanta”
Utgiven 2007
420 sidor
Övers från engelska: Mia Gahne

Jag var mitt i en annan bok när jag läste att Deon Meyer fått Svenska Deckarakademins pris för denna bok. Trots att jag var lite besviken på Jägarens hjärta och tänkte att nu blir det nog inga fler böcker av honom, så blev jag nyfiken.  Efter min resa till Sydafrika så har jag en fascination för landet och insåg att jag ändå fastnat mer för karaktärerna än jag trodde.  Lånade den på biblioteket, tittade på första sidan och sedan var jag fast!
Och väl var väl det för detta är en suverän deckare. Den har Meyers otroliga driv, han vet hur man skriver en blad-vändare. Detta går emellertid inte ut över karakteristiken av människorna, som blir något mycket mer än klyschorna, och beskrivningen av miljöerna. Och det ger en extra dimension här han nämner Kloof  Street och jag minns att där var jag och fikade en hel del under min vistelse det fascinerande Kapstaden med sitt speciella ljus och sin atmosfär.

I denna roman så vävs livsödena för Christine van Rooyen, en prostituerad vit kvinna, Bernie Griessel, en alkoholiserad polis och Tobela Mpayipheli som vi känner från de tidigare böckerna, samman.

Boken inleds med att Tobelas adoptivson som han älskar högt blir mördad och förövarna kommer undan rättvisan. Tobela ger då sig ut på ett korståg och mördar personer som förgripit sig på barn.
Bernie Griessel är polisen som leder utredningen. Han är utsparkad från sitt hem, hans fru har givit honom ett ultimatum.  Är du inte nykter 6 månader så är det skilsmässa och adjö till barnen. Visst vi har läst eller sett detta förut, men Meyers skicklighet som författare gör att det inte blir klichéfyllt utan det är mycket gripande. Och det är med engagemang man följer hans kamp med sin inre djävul.
Mycket gripande är också skildringen av Christine och hennes väg in i prostitutionen och livet som ensamstående mamma och sexarbetare

Dessa öden vävs samman till en otroligt spännande historia  med ett crescendo som nästan tar andan ur läsaren. Utan att ha läst några av de andra nominerade så inser jag att denna bok är väl värd sitt pris. Och jag har redan beställt nästa bok av honom. Men det blir på engelska för den har inte kommit på svenska

Här kan du se en intervju med Deon Meyer.

 

NOBELPRISET 2010 – INTE EN AV MARIOS BÄTTRE – MARIO VARGAS LLOSA: BERÄTTAREN – ROMAN

Mario Vargas Llosa (1936-):
Berättaren

”El Hablador”
Övers: Annika Ernstsson

Utgiven: 1987
240 sidor

När Vargas Llosa fick Nobelpriset så blev jag positivt överraskad. Nog för att han nämnts i flera år, men jag trodde väl som många att han skulle bli förbigången. Det var roligt för det är en författare som jag läst. Dessutom har jag ett par olästa böcker av honom i hyllan så jag behövde inte jaga efter en bok samma dag som priset utannonseras vilket jag ofta gör.
Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för 10 år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande, välskriven roman om diktatorn Trujillo, en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som rankas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte, mest fånig vad jag minns.

Nu plockade jag fram Berättaren som var en av de tunnare jag hade i hyllan vilket passade mig just nu. Det är en märklig bok.
I början av romanen så möter vi författarens alter ego som är i Florens för att studera och skriva. På ett litet museum får han se foton från peruanska djungeln som kastar honom tillbaka i tiden och till vännen Saul Zuratas.  Saul en jude med ett stort födelsemärke över halva ansiktet, gick under smeknamnet Mascarito, Ansiktmasken. Märket gjorde honom till en udda figur, ställde honom vid sidan av. Saul som studerade antropologi kommer  under sina studieresor i kontakt med  ett folkslag som heter Machigeungas. Detta folks öde griper honom och successivt så dras han längre och längre in i deras värld ända tills att helt försvunnit in i deras nästan förhistoriska värld. Han blir en berättare som går runt och för machiguengas myter och historier vidare. Ett öde som fascinerar författaren.
Boken är upplagd så att varannat kapitel handlar om författarens vänskap med Saul och hans sökande både efter sin försvunne vän och efter  kunskap om machiguengas.  De andra kapitlen består av machiguengas historier och myter, deras kosmologi som vi mot slutet förstår att det är Saul som berättar. Jag vet inte hur mycket av detta som speglar deras faktiska myter och trossystem och hur mycket Vargas Llosa fabulerat.
Jag fann dessa delar till viss del fascinerande men också lite svåra att förstå stundtals.
Jag var tvungen att läsa om vissa kapitel för att få grepp om deras komplexa värld. Samtidigt kan jag erkänna att jag efter ett tag tappade sugen och fann att det nästan blev ett malande av mytologiskt innehåll. Det blev tröttande.

Det mest intressanta i boken är nog diskussionen om hur vi skall förhålla oss de olika stamsamhällen som finns runt om på jorden. Skall de integreras in i det västerländska sättet att leva eller skall de få leva i sin egen värld. Blir deras liv bättre om de får tillgång till det som vi har, men som samtidigt innebär att deras sätt att leva eroderas.

Tyvärr kan jag inte säga att jag uppskattade denna roman. Den håller inte ihop för mig och jag upplever den mer om en antropologisk text än som en roman. Dessutom blir Saul en något vagt tecknad figur som inte kan hålla upp romanen. Denna bok bekräftade Vargas Llosas ojämnhet. Läs istället någon av de som jag nämnde ovan.

EN LATINAMERIKASK GIGANT – ALEJO CARPENTIER: DETTA UPPLYSTA TIDEVARV – ROMAN

Alejo Carpentier (1904-1980)
Detta upplysta tidevarv
Originaltitel ”El siglo des luces”. 
Översättning av Jan Sjögren
Orginalutgåvan kom ut 1962
Bonniers 1965
310 sidor

Alejo Carpentier? Vem är det är det nog många bokläsare som undrar. När han dog i cancer 1980 så var en av dem som hsetts som ständig nobelpristagarkandidat de senaste åren. Förutom romaner skrev han pjäser, essäer, journalistik och var dessutom musikhistoriker! Carpentier räknas som en av de stora inom latinamerikansk litteratur

Det var länge sedan jag läste honom men jag räknar förfarande hans bok Den förlorade porten  (Los Pasos perdidos) som en av mina stora böcker. Om jag förstår det rätt så anses den som hans mästerverk.
Carpentier får mig att vilja kunna spanska då mycket han skrev inte finns på varken svenska eller engelska. Somligt finns på tyska och franska men det är väl tufft.

Carpentier är en spränglärd kosmopolit. Han räknas som kubansk författare, men föräldrarna var från Frankrike respektive Ryssland och han levde i olika delar av Europa och Sydamerika under sitt liv.
Han är känd för att han skapade begreppet ”den magiska realismen” som blivit kännetecknande för den litterära rörelse som kallas ”el Boom” med bla Garcia Marquez som den kanske den mest kände representanten.
Här kan du läsa mer om Carpentier.

Detta upplysta tidevarv är en stor historisk roman som utspelar sig i Karibien under franska revolutionen. Det var okänt för mig att den påverkade hela denna övärld.
Carpentier visar hur stort inflytande tankevärlden i Europa hade så här långt bort. Politiska traktat, romaner och tidningar spreds hit och påverkade det politiska tänkandet och utvecklingen.

Runt den verklige Victor Hughes har författaren skapat syskonen Carlos och Sofia och deras kusin Esteban.
En kväll, efter att deras far den rike affärsmannen begravts och under en period av hämningslöst festande och lekande, så klappar det på dörren och Victor Hughes tränger in i deras liv och vänder upp och ned på det.
Vi får följa hur Victor går från att vara en affärsmän till att bli en diktator som skapar rättvisa med giljotinen som främsta hjälpmedel. Vi följer den skrupellöse figuren genom hela franska revolutionen, en revolution som till slut slår tillbaka. Vi får se hur allt går tillbaka till det som revolutionärerna en gång från början ville bekämpa. De fria slavarna tas tillfånga och setts i straffarbete, den förkättrade kyrkan får tillbaka sin kraft och position i samhället och allt har egentligen varit förgäves.

Vi följer Victor genom de öden och äventyr som Esteban och senare Sofia hamnar i. De är våra berättare. Carpenter tar läsaren med till mängd för mig okända länder, öar och städer i Karibien över till Frankrike och Spanien. Det är en roman fylld av historisk kunskap, färger, ljud, extatiska beskrivningar, fester, krigsscener, lyriska partier, naturbeskrivningar, konsthistoriska och arkitektoniska iakttagelser som vittnar om en enorm beläsenhet. Carpentier barocka språk firar många triumfer och den är en njutning att läsa.

Enligt efterordet av Carpentier så vet man inte vad som hände med Victor Hughes, hur han slutade sina dagar. Han klarade sig det vet man men Sofia och Esteban gick det tyvärr sämre för. Revolutionen äter sina barn är ju ett gammalt uttryck.

Om det är något som jag saknar lite är att karaktärerna ibland försvinner i de stora episka rundmålningar som Carpentier skapar. Jag kommer dem inte riktigt nära.
Jag håller inte denna bok lika högt som Den förlorade porten, men det är en mycket bra bok. Carpentier är en strålande författare . Det är synd att han inte fick priset!

PS. I Svenska Dagbladet 130609 skrev Mats Gellerfelt att Artur Lundqvist sagt att skulle fått priset om han inte gått bort. Synd, annars hade han varit uppskattad i Sverige än vad han är idag DS

JONATHAN LITTELL: DE VÄLVILLIGA – ROMAN

Jonathan Littell (1967-)
De välvilliga

Bromberg 2008 
Originaltitel: Les bienveillants
Översättning av Cecilia Franklin.

Orginalutgåva 2006. 900 sidor.
Vinnare av Goncourtpriset och Franska Akademins stora romanpris.

Det var över månad sedan jag läste denna bok, men jag ville att den skulle var den första som kom med på min nystartade blogg.
Det är en mycket märklig och tjock bok på 900 sidor. Att läsa en bok av den magnituden sidor tar sin lilla stund. Den tog två månader för mig att komma igenom. Var det värt det?
Jag kan ibland undra över författares önskan över hur mycket tid vi som läsare förväntas att ägna åt deras alster. Som när Tomas Mann i förordet till den stora romanen Bergtagen skriver att om vi tycker om den så läs den gärna en gång till så att struktur och tematik framkommer tydligare!!

Ja, jag måste säga att det var det. Det är en fullkomligt hisnande roman. Littell har skapat en romanfigur, Max Aue, som är en människa vi kan identifiera oss med, en bildad, beläst & musikälskande europé. Men, och det är det stort men, han begår samtidigt de mest monstruösa handlingar. Det är ingen dålig bedrift av Littell att få ihop det.

Vi får följa Max under hela andra världskriget via bla slaget vid Stalingrad och slutuppgörelsen i Berlin, genom de mest fruktansvärda händelser. Skildringen av massakern i Babi Yar kommer jag sent att glömma med sina fotografiska beskrivning. Sakta så förs han in i mörkret för att på sista sidorna begå ett brott som för honom in i totala tomheten.

Det som fascinerat Littell enligt en lång intervju med Pierre Nora, en fransk historiker, i tidskriften ”Atlas Litterära Tillägg no.1” är det byråkratiska systemet bakom de avskyvärda handlingarna. Att för att få dessa enorma krigsoperationer att fungera så krävs att en mängd administrativa och logistiska funktioner.
Max Aues roll i kriget är att försöka förbättra för fångarna i koncentrationslägren, inte av humanitära skäl utan för att de behövdes i krigsindustrin. Littell skildrar skickligt byråkratin, med sina kärriärister, kohandlandet, de politiska trätorna, maktstriderna bakom själva krigsoperationerna. Det upptar en stor del av romanen och det kan nästan bli lite tröttande. Jag kan tro att det ligger en poäng i det, att det är Littells avsikt är att vi skall bli överväldigade av detta. Uttröttning som en litterär metod kanske?
Boken växlar mellan intensiva och uppslitande scener från krigsområdena och långa passager om byråkratiska processer. Denna växelverkan är en av romanens styrkor.

Det andra temat i boken är det mytologiska som jag inte är insatt nog för att egentligen få grepp om. Daniel Mendelssohn har skrivit en mycket intressant i recension av boken i New York Review of Books. Titeln kommer ju från ett gammalt grekisk drama ”Eumeniderna” som gav Littell en struktur att skriva inom enligt intervjun med Pierre Nora.
Max Aue har en försvunnen fader som han glorifierar och hatar, är homosexuell, har ett incestuöst förhållande till sin syster, mördar sina mamma och hennes nya man. Detta låter som en grekisk tragedi minst sagt De delarna har jag svårare att ta till mig till och har lite svårt att se hur de fungerar i romanen.

Det som var min stora behållning av boken var skildringen av kriget och hur de ansvariga resonerade, hur övertygade de var om nationalsocialismens förträfflighet, hur blinda de var för att annat synsätt, hur de kunde stänga av sin moral för utföra de handlingar som utföres. Littell är ofta saklig i sin beskrivning och det gör det än värre.
Littell blandar fiktiva personer med verkliga som spelar framträdande roller i romanen tex Göring, Himmler och Speer. Boken stundom känns dokumentär. Det finns ett mycket komiskt(!) möte med Hitler i slutet av boken men mer avslöjar jag inte!

Det finns ett skäl till att jag tycker att boken inte är en fullträff. Littells prosa är ganska platt, mer funktionell än något annat. Det är kraften i berättandet och den historiska trovärdigheten som gör den läsvärd.

Mottagandet har varit mycket blandat världen över men i Frankrike fick den både Goncourtpriset och Franska Akademins stora romanpris.