ETT LYSANDE REPORTAGE OCH VINNARE AV ORWELL PRIZE FOR POLITICAL WRITING 2019 – PATRICK RADDEN KEEFE: SÄG INGET : EN SANN HISTORIA OM MORD OCH TERROR PÅ NORDIRLAND

Patrik Radden Keefe (1976):
Säg Inget – En sann historia om mord och terror på Nordirland
Utgiven 2019
På svenska 2020
Översättning: Bengt Ohlsson
388 sidor
Bonniers

När engelsmännen röstade för Brexit var det inte många som tänkte på konsekvenserna för Nordirland, den lilla delen av Storbritannien bestående av sex landskap med en mycket våldsam historia. Vad jag läst mig till efter omröstningen verkar det hos de styrande i Westminster finnas ett fundamentalt ointresse för och mycket liten kunskap om Nordirlands komplexa situation. Irlands-frågan har också seglat upp den kanske svåraste nöten att knäcka i förhandlingarna.

Under min barndom på 70-talet var konflikten i Nordirland ofta på nyheterna. Ett inbördeskrig där bomber detonerades och många mördades. Det var en konflikt jag aldrig riktigt förstod mig på. Ända fram tills nu.

Den amerikanske journalisten Patrick Radden Keefe, som vanligtvis arbetar på The New Yorker, har förvisso en liten del irländskt påbrå men det var inte det som gav honom impulsen att skriva detta enastående reportage. Nej, det var en tidningsnotis som fångade hans intresse och blev början till ett flerårigt forskningsarbete. Resultatet blev en bred berättelse om The Troubles som det 30-åriga inbördeskriget kallas.

På Nordirland är huvuddelen av befolkningen protestanter och vill tillhöra Storbritannien. På Irland är de flesta katoliker och vill ha ett enat Irland. Konflikten på ön har djupa rötter som går långt tillbaka. Radden Keefe skriver:
I familjen Price – liksom i hela Nordirland – pratade man om forna tiders strider som om det vore förra veckan. Därför kunde det vara svårt att nagla fast en bestämd tidpunkt när stridigheterna mellan England och Irland började, Det var rent av svårt att föreställa sig ett Irland före det som familjen Price kallade ”saken”. Det spelade ingen roll vart man sökte sig i historien, den fanns alltid där. Den var äldre an konflikten mellan protestanter och katoliker; äldre än den protestantiska kyrkan. Man kunde gå tusen år tillbaka i tiden, till de normandiska erövrarna som for över Irländska sjön på 1100-talet, på jakt efter nya marken. Eller till Henrik VIII och 1500-talets Tudorstyre, som befäste Irlands underordning. Eller till de protestantiska emigranterna från Skottland och norra England som sökte sig till ön under 1600-talet och upprättade plantager där den gaelisktalande befolkningen blev trälar på marker som förut varit deras egna.

Men för familjen Price var påskupproret 1916 den avgörande händelsen när irländska upprorsmän ockuperade postkontoret i Dublin och utropade en fri och självständig republik. (sid. 22)

Boken tar sin början 1969. Under 50–60 talet förde IRA en relativt lugn tillvaro. Men 1969 brakade helvetet loss. Det som satte igång det kallades Slaget om Bogside. Varje sommar marscherade lojalisterna (protestanterna) genom det katolska Derry (som protestanterna kallar Londonderry) för att hedra de protestanter som 1689 stängde stadens grindar för den katolske kungens styre. Den årliga protestantiska provokationen brukade inte besvaras. 1969 blev den besvarad och upploppet som följde spred sig snabbt över hela Nordirland och blev inledningen till det mycket våldsamma inbördeskriget.

En av konsekvenserna av konflikten var att Belfast tydligt delades upp. Det satte upp så kallade ”fredsmurar” som delade staden i katolska och protestantiska områden. Du rörde dig helst inte på ett område som tillhörde den andra sidan.

I ett försök att rensa slummen byggdes det under slutet av 60-talet upp nya bostadsområden bl.a. Divis Flats. Det var ett lyft för många fattiga familjer att få en lägenhet i området. Tyvärr var husens kvalitet var mycket låg och området blev efter ett tag lite av ett ghetto. De som bodde där var nästan uteslutande katoliker och det blev en knutpunkt för IRA:s väpnade motstånd.
Det var i Divis Falls som den 38-åriga 10-barnsmamman och änkan Jean Conville 1972 fördes bort för att aldrig komma tillbaka. Hennes försvinnande och frågan vad som hände henne är utgångspunkten för Radden Keefes bok.

Katolikerna på Nordland var diskriminerade. Deras möjligheter till bra utbildning, jobb mm var mycket sämre än för protestanterna. Studenterna på Queens University i Belfast, både protestanter och katoliker, blev inspirerade av protestvågorna runt om i Europa och världen. De ville fredligt protestera mot det som de såg som motsvarigheten till apartheid i Sydafrika.
Samtidigt började en ung generation tycka att IRA:s väpnande kamp och glorifieringen av alla hjältar i det förgångna var lite passé. Nog skulle man kunna komma fram på en mer fredlig väg.

Samma år 1969, i en fredlig protestmarsch från Dublin till Derry arrangerad av studenterna på Queens University, blir de utsatta för stenkastning av lojalisterna. Många skadas och det blir för Dolours Price en vändpunkt. När hon såg det glödande hatet i lojalisternas ögon förstod hon att det aldrig kunde ske någon förändring på fredlig väg.
Dolours och hennes syster Marian, som kommer från en mycket hängiven republikansk familj, väljer att ansluta sig till den väpnade kampen. Dolours blev den första kvinnliga frontsoldaten i IRA. Hon var också den som gav impulserna till att börja spränga bomber i England istället för på Nordirland. Deras bomber skadade endast lokalbefolkningen, deras landsmän, vilket ändå inte gav önskad effekt hos politikerna i London.
Dolours och Marian genomförde senare en hungerstrejk som gjorde dem legendariska i republikanska kretsar.

Nordirland är en liten landsdel där alla känner alla. Dolours och Marian kände redan som unga den person som kom att bli ansiktet utåt i den politiska kampen, Gerry Adams. De kände även Brendan Hughes som var Adams parhäst men också hans motsats.
Adams var intelligent, vältalig med en modulerad baryton och en skicklig strateg. Hughes däremot stod för operationerna. Bankrånen för att dra in pengar till verksamheten, kidnappningar, mord på de som skvallrade eller bröt mot någon av IRA:s regler m.m.

När inbördeskriget eskalerade skickade London allt mer militärer och polisen förstärktes. Det var dock inget som katolikerna blev gladare av. Både militären och polisen var primärt protestantisk och tittade ofta åt ett annat håll. För katolikerna var de protestanternas förlängda arm och inte att lita på. Kriget bara fortsatte att eskalera.

Radden Keefe skildrar i boken processen från insikten att det våldsamma kriget inte får önskat resultat till hur den slipade Gerry Adams till slut lyckas få det till att övergå till en politisk process. Den processen som leder till fredsavtalet The Good Friday Agreement 1998.
Avtalet sågs av många inom IRA som ett svek. Allt annat än att kapa banden helt med Storbritannien var ett svek. Många av IRA:s soldater frågade sig om det då verkligen var värt det.
Alla mord, alla bomber, allt lidande utan att vi kapar banden till fienden i öster?
Efter att ha lämnat IRA var det många som led av posttraumatiskt stressymptom (PTSD) och sjönk ned i olika former av missbruk.

Radden Keefe. skriver ”Genom att fläta samman Jean Conville, Dolours Price, Brendan Hughes och Gerry Adams liv ville jag berätta om folk radikaliseras i sin kompromisslösa hängivelse till ett ideal, och hur individer – och ett helt samhälle – försöker förklara det politiska våldet när de väl har gått igenom prövningen och äntligen har tid att tänka efter” (Sid 367)

Porträttet av Gerry Adams är mycket fascinerande. Adams säger att han aldrig tillhört IRA vilket alla som var inblandade sade att han självklart var. Redan när Adams var i 20-årsåldern var det hans godkännande som låg bakom många av de operationer som IRA genomförde. Men Adams bara gled undan alla frågorna från journalisterna.
Hans vän Brendan Hughes sade, efter att deras vägarna skiljts i vredesmod, att Adams är en sociopat som har mycket blod på sina händer.
Samtidigt säger Radden Keefe att eftersom det var ett brott som ledde till fängelse att erkänna att man varit medlem i IRA var Adams förnekande något som gjorde fredsprocessen möjlig. För London hade inte förhandlat med en terrorist.

Patrick Radden Keefe Foto: Phil Montgomery

Det är i mitt tycke en helt lysande bok Radden Keefe har skrivit. Med en djup kunskap och oerhört mycket research får vi en ingående berättelse om konflikten. Många är de personer om Radden Keefe pratat med. Det är inte något som är lätt gjort på Nordirland. Om du skvallrar kan du räkna med att du snart är död, även om du flyr landet. Det är vad bokens titel anspelar på.

Radden Keefe skriver med stor närvarokänsla om en mycket våldsam och komplex period. Jag befinner mig i 70-talets Belfast under läsningen. Persongalleriet är stort och vi kommer dessa fascinerande människor mycket nära. Jag blev oerhört gripen av boken och den förtjänar alla lovord den fått.

Jag kan förstå att Brexit skapar oro. Efter The Good Friday Agreement har livet återgått till något som liknar ett normalt liv. Nordirland har en god ekonomisk utveckling där den numer nästan osynliga gränsen har skapat goda förutsättningar. Men konflikten går som sagt djupt ned och långt tillbaka. Det finns all anledning att vara orolig över att det kan tändas en gnista.

Om du har det minsta intresse för Nordirland kan jag inte nog rekommendera denna bok. Eller om du bara vill läsa ett oerhört välskrivet och gripande reportage.
Jag kan svårligen tänka mig att jag kommer läsa en lika bra facklitterär bok under 2020. Årets bok redan nu? Ja kanske det.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200413

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.