Kategoriarkiv: Biografi

EN ÄRERÄDDNING – HILARY SPURLING: ANTHONY POWELL – DANCING TO THE MUSIC OF TIME

Publicerat den av

Hilary Spurling (1940-)
Anthony Powell: Dancing to the music of time
Utgiven 2017-10-05
528 sidor
Hamish Hamilton

En äreräddning. Det är vad Hilary Spurling vill göra med denna stora biografi om Anthony Powell, främst känd för sin stora roman A dance to the music of time. Nyligen skrev jag i mitt inlägg om A question of Upbringing, den första av de 12 delarna som romanen består av, att Powell hamnat i skuggan av sina idag mer berömda generationskamrater. Dels ses han som en äkta konservativ Tory som bara skildrar en överklass som nu är passé och dels som en gammal sur gubbe som bodde på landet i Somerset och var ganska oförskämd mot de journalister som besökte honom.

Inget av detta kan vara mer felaktigt förstår man efter läsningen av den rika, ja nästan överrika, och mycket välskrivna biografi. Hilary Spurling är mest känd för sin stora biografi över konstnären Henri Matisse. Den belönades med Whitbread Book Award. Spurling har bla även skrivit biografier om författarna Ivy Compton-Burnett och Paul Scott, också en Powell-fan. Spurling anses i Storbritannien vara av de främsta i sin genre.

Spurling hade vid tidig ålder blivit helt begeistrad av romansviten. Senare blev hon god vän med Powell, som bad henne att skriva hans biografi. Spurling försökte under hans livstid men kom ingenstans då både hennes varma vänskap och stora respekt kom i vägen.

Nu, 17 år efter hans död, efter många års arbete är den äntligen här. Ja, jag säger äntligen, för att för mig som hade som honom som en av mina husgudar på tidigt 80-tal ville gärna veta mer. Powell var en diskret person, likt berättaren Nicholas Jenkins i A dance to the music of time. Jag läste om författare i hans närhet men det var sällan han dök upp.

Efter sviten publicerade Powell en serie av fyra memoarer under samlingstiteln To keep the ball rolling. Även om det var länge sedan jag läste dem minns jag att mycket mer om Powell visste man inte efter avslutad läsning, hur välskrivna och underhållande de än var. Som sagt en återhållen man. Dock fick man det yttre ramverket för hans liv och mycket känns igen i Spurlings bok.

Anthony Powell
Anthony ”Tony” Powell föddes 1905 som enda barnet till militären Philip Powell och hans betydligt äldre fru Maud Wells-Dymoke. Fadern hade ett fruktansvärt temperament och gjorde genom hela sitt liv sig ovän med de flesta han träffade på. Han var helt ointresserad av att vara far och hans son var mest i vägen.
Det osäkra livet som militär gjorde att Tony tillbringade sin uppväxt på en mängd olika orter med endast sin mor och hembiträde som sällskap.
Spurling skriver:
Tony grew up in extreme, inward-looking, almost monastic seclusion (sid.15) He was sustained by her warmth, but also impressed on him her lack of spontaneity in even the simplest transactions with other human beings … To people who didn´t know him he seemed cool, critical, aloof (Sid. 16)

Tony, som var ett oerhört intelligent barn, levde mycket i sin fantasivärld, läste och tecknade mycket .
Han var en mycket god tecknare och blev med tiden en gedigen konstkännare.
Hans barndom grundlade hos honom en osäkerhet som ledde till ett stort intresse för hur människor fungerar. Han blev en observatör.

Eton var väl både en räddning och en förbannelse då Tony inte trivdes riktigt bra där. Redan där började dock den blyge mannen lära känna namn som skulle höra av sig i den litterära världen.

Balliol College Oxford

Efter Eton kom sedan Powell till Oxford och studerade historia på Balliol College. Han avskydde tiden i Oxford:
He was dismayed by the undergraduate’s relentless snobbery and unremitting emphasis on money (sid 62). Och pengar var inget Tony hade gott av. Det som Oxford förde med sig var dock ett bra kontaktnät.

Tony hade ingen riktning i livet men genom en armé-vän till fadern, Thomas Balston, samma man som fick Tony att söka sig till Oxford, fick han ett enklare arbete på förlaget Duckworths i London där Balston arbetade
Ett litet förlag med en förläggare som verkade innerligt hata både att ge ut böcker och de författare som skrev dem. Detta visar sig gälla för mer än ett av förlag Tony kom att ha kontakt med genom livet. Tony blir efter ett tag redaktör på förlaget och ansvarig för en stor del av utgivningen.

Genom Duckworths kom Tony in i litterära och konstnärliga kretsar i 30-talets London. Under denna perioden får Powell också en impuls att börja skriva. Egentligen förstår jag inte varför. I boken finns inget som tyder på att han tidigt, förutom att han läste oerhört mycket, hade författarambitioner. Hans ensamhet hade hjälpt honom att utveckla en rik fantasi, men att han skulle bli författare fanns det inga tecken på. Jag får intrycket av att det var för att han hamnat i en litterär miljö som gjorde att hans började skriva eftersom alla andra gjorde det. Hade Tony inte fått arbetet på förlaget hade han lika gärna kunnat bli tecknare.

Hans debut kom 1931 med Afternoon Men, en komisk roman om det unga vackra folket i 30-talets London. Powll skrev sammanlagt fem romaner före andra världskriget som etablerade honom som en skicklig satiriker, analytiker av sociala sammanhang och mänskliga svagheter. Han fick goda recension av rätt personer men slog men aldrig igenom.

Mycket av detta känns igen från självbiografierna, men Spurling visar också att den blyge och oerfarne Tony ändå var lite av en ladies man. Med olika affärer i detta bohemiska London där alla verkade känna alla och byta partner med varandra. Men en dag 1934 träffade han Violet Pakenham (1912-2002) som kom från en mycket litterär familj. Det tog inte många månader innan de var gifta. Deras äktenskap blev både långt och lyckligt.

Bilden av att Powell skulle vara överklass motbevisas gång på gång. Han kom från medelklassen. Violet var förvisso överklass men när det slog ihop sina påsar var Powell ett mycket osäkert kort på arbetsmarknaden, en man utan utsikter. När han blev uppsagd från Duckworths försörjde han sig och familjen, de fick två söner, genom att recensera en oerhörd mängd böcker. Inte det mest lukrativa arbetet. Det gick självfallet ut över hans skrivande. Powells levde under större delen av sitt liv under stark ekonomisk press.

The Chantry i Somerset som Powells köpte det billigt. Här skrev han större delen av DMT

När andra världskriget kom stal det viktiga år då hans generation skulle ha kunnat komma igång som författare. I Tonys fall tog det 12 år mellan What’s become of Waring till han kom ut med första delen i A dance to the music of time 1951.
Powell började efter kriget fundera på varför man skulle skapa en hel värld i en bok för att sedan slänga borta bort den för att i nästa bok skapa en ny. Som hängiven läsare av Proust så han att det fanns andra möjligheter.
När Powell började skriva sin långa svit anande han inte att det skulle bli tolv delar. Han räknade på tre delar. Det var först halvvägs som han insåg hur lång den skull bli.

Powell publicerade en roman vartannat år. Samtidigt arbetade han som redaktör på bla tidskriften Punch och recensent på Daily Telegraph. Spurling skriver att Powell var en utmärkt redaktör. Han var oerhört nyfiken och en stor läsare, Han skannade av tidskrifter och böcker och fann okända namn som han bad skriva eller såg till att de recenserades. VS Naipaul mer eller mindre räddade han livet på när han erbjöd honom jobb. Även ändra i Sverige okända författare som Jocelyn Brooke och Julian Maclaren-Ross har Powell att tacka för mycket

När romansviten avslutades 1975 med Hearing Secret Harmonies var Powell ett stort och aktat namn. Han hade i denna svit skapat en av de mest särpräglade litterära figurer, strebern Kenneth Widmerpool.

Tony och Violet med en av deras älskade katter

Tony, den vänsälle
Han blev sin fars motsats, Tony hade ett kraftfullt temperament men han höll det i schack. Han var en person med mycket stor umgängeskrets och många nära vänner i den litterära världen som Graham Greene, Evelyn Waugh, Kingsley Amis och som tidigare nämnts V.S. Naipaul.
Hans kanske bästa vän var paradoxalt nog George Orwell som trots deras olika utgångspunkter hade en både djup och varm vänskap. Orwell är ju knappast en konservativ ”toff”.

Tyvärr var det flera av dessa vänner som i början älskade hans romansvit men sedan vände sig mot honom. Det kanske mest kända exemplet är Naipaul (Läs mer i hans bok En författares krets.) Spurling förklarar det, kanske lite för enkelt, med avundsjuka. När det såg vilket storverk som växte fram ur Powells penna och den uppmärksamhet han fick.

Tiden efter A dance to the music of time
Tony publicerade som tidigare nämnt sina memoarer, ytterligare två romaner O ´How the wheels become it (1983) och The Fischer King (1986), några samlingar av recensioner och tre band av hans dagböcker. Men hans namn var inte längre lika stort.
Han avled efter en tids sjukdom våren 2000, 94 år gammal.

Eftermäle
Powells rykte började som sagt dala under senare delen av hans liv. Spurling skriver om häftiga diskussioner mellan beundrare och belackare. Många läste honom inte och hade enligt Spurling ändå synpunkter på honom. Men det finns som sagt många beundrare som knappast kan anklagas för att vara helylle-Tories eller snobbar. Tony var för övrigt helt ointresserad av politik. Ett exempel är Christopher Hitchens.  http://www.nybooks.com/articles/1998/05/28/powells-way/
Ett annat Tariq Ali:  Anthony Powell was the most European of twentieth-century British novelist” Tariq Ali wrote, responding to Naipaul in an essay that places Powell alongside his peers, Stendhal, Balzac, Musil and Proust. ” We need to dispense with the blinkered view that his Dance to the music of time is a novel sequence that can be enjoyed only by English “toffs” or readers of the Daly Telegraph” (Sid. 425)

En kanske lite oväntad beundrare är deckarförfattaren Ian Rankin. ”Reading it is like a great creative masterclass. I re-read it every couple of years.” (sid 425)

Var Powell en surgubbe? Att ha arbetat stenhårt i 25 år med romansviten, och parallellt som redaktör och recensent, hade slitit mycket hårt på Tony. Då han fick ett långt liv var han snart den siste representanten för en gyllene generationen med Greene, Waugh m.fl. Powell tröttnade på alla obegåvade och likartade frågor från journalister.

Hilary Spurling 2010

Det är en mycket läsvärd bok Spurling har givit oss. Prosan är njutbar och här finns många spännande saker för oss Powellianer. Dock finns det en paradox. Powell var som sagt en återhållen person. Trots romansviten, som följer hans liv relativt nära, memoarerna och denna utmärka biografi är han på något sätt ändå undanglidande.  Även om jag har en mycket större kunskap om hans liv och om de människor han kände så är personen Tony Powell förfarande märkligt okänd. Det enda som är verkligen nytt var de återkommande mycket svåra och närmast förlamande depressioner Tony hamnade i.

Han sade själv när någon påpekade att han knappt förekommer i sina egna memoarer. I have absolutely no picture of myself, he said when someone asked him why, “never have had.(sid. 419) Lite märkligt uttalande från en person som var en mästare på att läsa andra människor.
En av recensionerna som jag läst om denna bok skrev att det snarare var en biografi om hans romansvit än över författaren själv. Det ligger något i det.

/reviderad 210405

 

”JAG TROR INTE ATT DET UNDER DETTA ÅRHUNDRADE FUNNITS EN FAMILJ I TYSKLAND SOM VARIT MER BETYDELSEFULL ORIGINELL OCH INTRESSANT ÄN FAMILJEN MANN.” – TILLMAN LAHME: FAMILJEN MANN

Publicerat den av

Tilmann Lahme (1974-)
Familjen Mann
”Die Manns”
Utgiven 2015
På svenska 2017
Översättning: Linda Östergaard
Bonniers

Min förvåning var stor när jag såg att Bonniers skulle ge ut Tillman Lahmes lovordade grupporträtt över familjen Mann. Vem i Sverige läser Thomas Mann i dag?
Bonniers har, vilket jag tycker är helt enastående, de senaste åren givit nyöversättningar av Buddenbrooks, Bergtagen och senast Doktor Faustus. Tre tegelstenar i bokhyllan. De två förstnämnda läste jag har jag läst för många år sedan. Minns att de kräver sin insats men att jag fick rikligt tillbaks. Jag trodde inte att det fanns en publik för litteratur som tar både väldigt mycket tid och intellektuellt arbete i anspråk. Jag har tydligen fel.

I Tyskland däremot verkar inte Thomas Mann och hans familj släppt sitt grepp om läsarna trots att Mann varit död sedan 1955.  Tillman Lahme som är professor i kulturvetenskap på Universitet Lüneburg och har ägnat mycket tid åt familjen Mann ffa om sonen Golo Mann vars biografi han skrivit. Lahme har nu fått ta del av 3 000 nyfunna brev som familjemedlemmarna skickade till varandra
Utifrån dem och sin enorma kunskap om familjen Mann tecknar Lahme ett storartat porträtt av familjen, i USA kallad The Amazing Family.

Vi får följa familjen Mann från 1922 kronologiskt till alla har gått bort 2002.
Efter avslutad läsning kan jag konstatera att det är en enastående bok om en enastående familj. Välskriven, spännande och fördomsfri. Han dömer dem inte utan sätter in deras stundtals märkliga handlingar i sitt sammanhang.

Thomas Mann (1875-1955) och hans fru Katia (1883-1980) född Pringsheim och dotter till en mycket rik industriman, får sex barn. Erika (1905-1969), Klaus (1906-1949), Golo (1909-1994), Monika (1910-1992), Elisabeth (1918-2002) och Michael (1919-1977). Alla mycket begåvade men plågade över att leva i skuggan av sin berömde far. En far som var känslomässigt oåtkomlig och favoriserade Erika och Elisabeth och var likgiltig inför Michael som han helt enkelt inte tyckte om. Klaus begravning gick han inte ens på.

Thomas Mann

När Thomas Manns dagböcker började publiceras fann läsarna att bakom den mycket kontrollerade och konservativa fasaden fanns en författare som undertryckte sin homosexualitet och förälskelser i småpojkar (Döden I Venedig!) och servitörer. Han sublimerade sin sexuella läggning i konsten, men var samtidigt själsligen mycket plågad vilket också ledde till somatiska problem.

För även om detta är fascinerande och intressanta människor var det en förskräckligt självupptagen skara på många sätt. Erika och Klaus, det självutlämnande radarparet, som kastar sig in i den ena relationen efter den andra, Erika bisexuell, Klaus homosexuell. De far världen runt. Klaus bodde under större delen av sitt liv på hotell och drogar och super ned sig. Han påbörjar det ena mer eller mindre lyckade teater- eller bokprojektet efter det andra. Hela tiden skriver de till mamma Katia och begär pengar för att klara sin utsvävande livsstil.

Klaus är i dag mest känd för romanen Mephisto, som bla är ett nidporträtt av den homosexuelle teaterregissören Gustaf Gründgens som blev framgångsrik under tredje riket. Gründgens hade varit Klaus svåger då han varit gift med Erika. Mephisto filmatiserades 1981 av den ungerske mästerregissören Istvan Szábo, med en enastående Klaus Maria Brandauer som Gründgens. Rekommenderas varmt.

Golo är deras motsats. Han är lite klumpig och tafatt. Även han homosexuell men till skillnad från Klaus oerhört plågad av detta. Den introverte och djupt intellektuelle Golo utvecklas till att bli en mycket framstående historiker, prisbelönt författare och politisk skribent som samarbetade med Willy Brandt.
Under perioder plågad av svåra depressioner men är ändå den enda i skaran som ger intrycket av att vara någorlunda normalfungerande och den som framstår som mest sympatisk.

Monika är det svarta fåret i familjen, Hon är också depressiv men helt utan handlingskraft och får ingen ordning på sitt liv. Illa omtyckt av alla inklusive föräldrar.

Elisabeth satsade stenhårt på en karriär som pianist men hade inte på länga vägar den begåvning som krävdes. Sadlade till slut om, gifte sig med en äldre italiensk professor och slutade sitt som en framstående förkämpe för att rädda våra hav.

Michael ville bli soloviolinist. Även här räckte begåvningen inte till med mer än en undanskymd plats i viola-stämman i en symfoniorkester. I ett utslag av hans hetsiga temperament attackerade han en med musikant vilket blev slutet på den karriären. Skolade om sig till germanist. Förmodligen var hans död ett självmord.
Hela sitt liv bad han om pengar från sina föräldrar för att klara av sitt lyxliv.

Mitt i allt detta finns föräldrarna. Thomas Mann, fjärran, sittandes på sitt arbetsrum där han, den store mannen, Trollkarlen (Der Zauberer), inte får störas. Katia styr familjen med järnhand och fördelar både kärlek och kyla.
Det är verkligen en helt anstående familj. Så oerhört begåvad och så oerhört destruktiv. Citatet i rubriken är från den tyska litteraturkritikens gigant Marcel Reich-Ranicki som hela sitt liv var fascinerad av dem.

Förutom att skildra The Amazing family blir också boken exposé över Europas historia. Mann går från att var en konservativ antidemokrat till den mest kända motståndaren till Hitler. Mann flydde landet för USA redan 1933 för att sedan inte bo där mer. De var en familj mitt i den politiska hetluften ffa det äldsta barnen Erika och Klaus som kämpade på barrikaderna för att fördöma Hitler och visa på att det fanns ett annat Tyskland.
Till slut återvänder Thomas och Katia till Europa men bosätter sig i Zûrich i Schweiz, kluvna inför det Tyskland som kommer efter kriget

Familjen var så flitig med pennan skrev så mycket brev och dagböcker så man kan undra hur det hann med något annat. Det kan vi vara glada för idag. Undan dem hade vi inte Lahme kunnat skriva denna helt fascinerande bok. Alla med det minsta intresse för tyska litteratur eller Europa under andra världskriget uppmanas att kasta sig över detta porträtt över en oändligt begåvad och oändligt dysfunktionell familj mitt den politiska och kulturella hetluften.

/reviderad 210228

EN MAGNIFIK BERÄTTELSE OM SVERIGE – UNDERBARA DAGAR FRAMFÖR OSS. EN BIOGRAFI ÖVER OLOF PALME

Publicerat den av

UnderbaraHenrik Berggren (1957-)
Underbara dagar framför oss.
en biografi över Olof Palme
Utgiven 2010
714 sidor
Norstedts

Palme!! Det är mycket Palme nu. Maud Nycander och Kristina Lindströms med rätta hyllade dokumentärfilm har setts av över 200 000 besökare på bio plus alla vi som såg den på tv. Den har satt Palme på kartan igen. Filmen fick mig att plocka ned Berggrens biografi från bokhyllan. Jag är nu mycket glad över att ha läst den.

Det är bara att konstatera att det är en fullkomligt magnifik bok! Det är en historia om det moderna Sveriges framväxt, om välfärdsstatens utveckling och begynnande nedgång med en central aktör i mitten. De 700 sidorna flyter fram som en bred flod. Berggren är kunnig, mycket påläst och skriver med en känslig penna. Orden smidigt flyter fram över sidorna. Jag skulle nästan kunna säga att det är en roman om det moderna Sverige, så stor är Berggrens förmåga att gestalta berättelsen om Palme.

Vi får ett helporträtt över människan Palme. Berggren börjar med att teckna linjen bakåt till Palmes far- och morföräldrar, överklass men också kosmopoliter och flyktingar som tagit sig till Sverige för att rädda livhanken. Redan där börjar vi förstå att Palmes utveckling till en person som hyllade solidariteten, med ett mycket starkt internationellt engagemang och som bröt med sin överklassbakgrund. Det var inte ett så stort brott som man först kan tro.

Palme var inte speciellt intresserad av politik som ung. Att han var en sjusärdeles begåvning upptäcktes tidigt, men hans håg stod till litteraturen och poesin. Hans tävlingsinstinkt förde honom till idrotten där han för att kompensera sin litenhet tränade hårt.
Tiden i USA som utbytesstudent hade stark påverkan på honom och det var en förändrad och mer medveten ung man som kom tillbaka i Sverige.

Palme mer eller mindre gled in i politiken genom sitt engagemang i den internationella studentrörelsen. Det var snarare åt det akademiska hållet som Palmes färdriktning pekade, att bli forskare och professor.
Han kom i kontakt med Erlander som blev en ställföreträdande pappa. Palmes far hade avlidit tidigt. Erlander blev också snabbt beroende av sin påläste, mycket språkkunnige, Palme talade flera språk flytande, och snabbtänkte adept. Detta ledde till att Palme rekordung blev minister. När Erlander sedan avgick så var Palme det enda valet även om han var en udda fågel inom partiet.

Boken är ingen hyllning till Palme. Berggren visar oss en komplicerad människa, intellektuellt briljant, men ibland för briljant för ditt eget bästa. Palme var en mycket extrovert politiker men samtidigt mycket privat. Det var få som kände honom. Han omgav sig av en inre krets besående dels av Lisbeth och 3 barn men också några kolleger och vänner som  Anders Ferm, Carl Lidbom, Harry Schein m.fl., men förutom dem så var det få kom honom nära.

Han älskade striden, ibland lite för mycket .Torbjörn Fälldin, den intelligente centerledaren, kunde läsa sin motståndare. Han drog ned på tempot, blev mer vanlig och fick Palme att framstå som arrogant. Men Palme kunde inte vika sig i en strid!
Han var en karriärist men han kämpade inte bara för sig själv utan han trodde genuint på framsteget och förändringen. Samhället skulle var starkt så att individen kunde få vara fri och oberoende. Att den starka staten ibland kunde få motsatt effekt var något som Palme ibland inte kunde se.

I hans utvecklingsoptimism fanns en stor tilltro till tekniken, Palme var en varm förespråkare av kärnkraften men då motståndet inom partiet var så stort så fick han backa. Det resulterade i att man fick tre alternativ i kärnkraftsvalet, ja nej eller mittemellan där socialdemokraterna stod för det sista. Här kan du läsa mer om kärnkraftsomröstningen.

Vad som jag nu har svårt att förstå, men samtidigt minns, var det närmast patologiska Palmehat som fanns i del kretsar. Det kanske berodde på att många tyckte att han svikit sin borgerlighet, ”han borde vara en av oss” och så blev han socialist.

Palmes stora internationella engagemang var av stor betydelse för Sveriges på många sätt framträdande position i världen vad gäller fredsfrågor. vissa politiska ställningstagande, som förvisso krävde stort politiskt mod, tex protesterna mot bombningarna i Hanoi, var enkla att förstå. Men den internationella politiken komplicerades allt mer och det var inte längre lika solklart vilken sida man skulle stå vilket gjorde att Palmes internationella engagemang mot slutet blev allt mer ifrågasatt. Dock för Palme var det internationella och nationella en helhet. Solidariteten var inte nationell utan internationell..

Många saknar idag Palme och det hans stod för, men Palme hade inte trivts idag eller så hade han fått stöpa om sig rejält. Palme var en skapare och ett barn av Välfärdssverige, men med sin framtidstro, sin tro på den tekniska utvecklingen och med möjligheten att förändra samhället med stora kostsamma reformer. I dagens politiska landskap skulle han vara en främmande fågel.

Det är ingen helgonbiografi Berggren, som är verksam på liberala DN, skrivit utan en mycket sammansatt porträtt av en sammansatt människa. Att denna fantastiska bok inte ens nominerades till Augustpriset 2010 måste är inget gott betyg till den juryn. Någon form av kollektiv blackout? Det kritiserades också mycket hårt.

Missa inte denna lysande biografi!

/Reviderad 200920