Deon Meyer (1958-)
Kobra
”Cobra”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Översättning från engelska: Mia Gahne
380 sidor
Weyler förlag

Kobra är Deon Meyers nionde roman och den fjärde med Benny Griessel i huvudrollen. De som följt min blogg vet att jag håller Meyer högt. Både som författare av riktigt spännande deckare och som skildrare av förändringarna i Sydafrika. Ett land med stora utmaningar och problem.

I Kobra tvinnas två historier samman. En framstående engelsk matematiker har tagit fram ett program som ger information om hur bankerna används för att mörka olämpliga transaktioner. Detta involverar både företag, kriminella och regeringar. Nu har han kidnappats. Han bör stoppas nu när han vill att allmänheten skall få kännedom om det.
Benny Griessel kopplas in och det visar sig bli ett fall som sträcker sina tentakler långt utanför Sydafrika.

Kidnappningshistorien tvinnas samman med berättelsen om föräldralöse Tyrone, en ficktjuv som har levt på detta i flera år och nu har som mål att hjälpa sin syster till att studera till läkare. Av misstag dras han in i det värsta han varit med om.

Meyer har som vanligt skrivit en bladvändare. Vi får följa vanliga inslag i deckare som Griessels kamp mot alkoholen och med sina relation till kvinnor. Hur han fastnar i polisbyråkratin och maktkamper och måste går sina egna vägar. Och som alltid i Sydafrika ligger rasproblematiken som ett raster över berättelsen.

Jag läste först med stort nöje, men allteftersom boken fick fart och han likt en mycket erfaren regissör av TV-deckare klipper mellan de olika händelseförloppen i boken märkte jag ett mindre engagemang från min sida. Det var kanske för välbekant, trots hantverksskickligheten? .
Meyer verkar ha blivit för förtjust i sin egen berättelse och låter farten ta över och jakten hålla på för länge. Visst, jag läste ut för att få reda på hur det gick, men slog igen boken med en tomhet som inte berodde på saknad.
Det känns lite tråkigt med tanke på hur mycket jag tyckt om hans tidigare böcker.

/Reviderad 201224

Deon Meyer (1958)
Spåren (Spoor)
Översättning: Mia Gahne
Utgiven 2010
På svenska 2013
600 sidor
Weyler förlag

Han har spänt bågen högt denna gång, Deon Meyer, den mycket framgångsrike sydafrikanske författaren. Boken är en tegelsten på 600 sidor. Den består av tre helt skilda berättelser som inte alls ser ut ha med varandra att göra men som knyts ihop lite fiffigt på slutet.
Här finns de välkända ingredienser från Meyers andra böcker. Skildringen av ett älskat Sydafrika post-apartheid, ett samhälle fyllt av rasism, orättvisor, social ojämlikhet och efterföljande våld, Här finns kärleken till naturen och  engagemangen för utrotningshotade djur, hotade av ligor som dödar dem  för att sälja tex eftertraktade elefantbetar m.m.
Vi får även kunskaper om de bräckliga länderna ringt runt Afrika djupt påverkade av inbördes strider och kriminalitet. I denna roman så ser vi för första gången inflytande av militant islam som ju är på stark frammarsch i delar av Afrika.

Om man läser flera av hans böcker så lyckas han sammantaget förmedla en bild av hela den södra regionen av denna väldiga kontinent. Och den är inte vacker.

Jag är en stor fan av Deon Meyers högoktaniga berättelser. Han skriver med ett enormt driv och det är riktiga bladvändare. Men denna gång så var det något som fick mig att inte känna samma entusiasm som tidigare. Det tog uppåt 200 sidor innan jag kom in i det vanliga Meyer-ruset när jag bara ångar fram över sidorna. Jag funderade mycket under läsningen om det beror på Meyer eller på mig. Jag har dock inte kommit på något svar.

Att läsa Spåren var som att höra en låt med alla de ingredienser som jag vet att jag tycker om men ändå så svänger det inte lika bra som tidigare. Det blir istället en känsla av mer av samma. Och inte lika roligt.

Som så ofta inom deckargenren så återkommer personer från tidigare böcker, Mat Joubert och Lemmer ,som var huvudperson i Blood Safari (Den sista safarin). Det är en trygghet både för läsare och författare men kan också göra det mer förutsägbart.
Jag brukar tycka att Meyer, för att vara i denna schablonfyllda bransch, ändå brukar klara sig undan, men nu var det flera gånger som varningslampan lyste.

Missförstå mig rätt. Meyer är en bra deckarförfattare som verkligen kan skriva spännande böcker med en politisk botten. Meyer lyckas dessutom trots allt våld och elände få mig att längta tillbaka till Sydafrika som jag besökte ett par veckor  för vad kan de vara 10 år sedan. Ett så vackert och fascinerande land.

Har du inte läst honom så kan du mycket väl börja här. Men jag var mer förtjust i Död i gryningen och Devils Peak.

/Reviderad 200920

Tidigare recensioner:
Meyer, Deon: Blood Safari (Den sista safarin)
Meyer, Deon: Devils Peak
Meyer, Deon: Död i gryninen
Meyer, Deon: Jägarens hjärta

Deon Meyer (1958-)
Jägarens hjärta
”Proteus”
Utgiven: 2003
380 sidor
Översatt från engelska av Jesper Högström
Weyler förlag

I somras läste jag Meyers debut, Död i gryningen, och den tyckte jag mycket om.  Jag var nyfiken på om hans kunde hålla samma höga nivå i nästa bok. Den nominerades av Svenska Deckarakademin till bästa utländska kriminalroman 2009.

Huvudpersonen i denna roman är inte Zatopek van Herden, som dock dyker upp en bit in, utan Tobela Mpayipheli. ”Tiny” var  en bland busarna i den förra romanen och har ett förflutet som ANC-soldat. Tiny, stor som ett hus, lojal och vänfast, med en fysisk styrka och snabbhet utöver det vanliga. Nu har han lämnat det kriminella livet bakom sig och arbetar som motorcykelmekaniker. Tiny bestämde sig för att lämna det våldsamma livet bakom sig och bli en ny människa, en människa som inte är styrd av sin ilska och använder våld i trängda situationer.

Tiny har ett gott liv. Han har träffat en kvinna vars son han tagit till sitt hjärta, Han har sitt arbete, tar hand om sin familj och en trädgård som han pysslar om. I framtiden finns drömmen om en egen gård. Men när en vän ur det förflutna kallar på hjälp så kan inte Tiny säga nej och ger sig ut på som det visar sig en lång och våldsam resa på motorcykel över hela Sydafrika.

Som i den tidigare romanen så ligger Sydafrikas våldsamma historia som en fond för berättelsen, de motsättningar som finns mellan olika grupper, klasser och kön i ett hårt drabbat samhälle. Och det är en av styrkorna i denna deckare. Dock så gav dig mig inte lika mycket som den första.

Deon Meyer sade i radioprogram jag hörde härom dagen att han vill skriva bladvändare. Det kan han. Som läsare forsar du över sidorna för det är onekligen spännande. Men jag kände efter ett tag att det gick för fort, att ibland blev styckena som snabba klipp i en film, snabbheten gick ut över gestaltningen. Tinys resa är en lång resa och jag kände att jag tröttnade lite mot slutet. Det var lite svårt för Meyer att variera sig i beskrivningen av resans delar.

I övrigt finns det ju mycket man känner igen från andra deckare, motsättningar inom polisen, korruption, påtryckningar. Inget nytt under solen. Å andra sidan är han inte en oäven persontecknare även om det ibland dyker upp lite klichéer.

Jägarens hjärta blev lite av en besvikelse. Hade det varit den första jag läste av Meyer kanske bedömningen varit en annan.

/Reviderad 200227