EN NY BOK AV SYDAFRIKAS DECKARKUNG – DEON MEYER: SPÅREN – DECKARE

SpårenDeon Meyer (1958)
Spåren (Spoor)

Översättning: Mia Gahne
Utgiven 2010
På svenska 2013
600 sidor
Weyler förlag

Han har spänt bågen högt denna gång, Deon Meyer, den mycket framgångsrike sydafrikanske författaren. Han skriver på afrikaans, vilket tydligen är ovanligt. Jag antar att även denna bok som tidigare är en översättning från den engelska översättningen.

Boken är en tegelsten på 600 sidor. Den består av tre helt skilda berättelser som inte alls ser ut ha med varandra att göra men som knyts ihop lite fiffigt på slutet.
Här finns de välkända ingredienser från Meyers andra böcker. Skildringen av ett älskat Sydafrika post-apartheid, ett samhälle fyllt av rasism, orättvisor, social ojämlikhet och efterföljande våld, Här finns kärleken till naturen och  engagemangen för utrotningshotade djur, hotade av ligor som dödar dem  för att sälja tex eftertraktade elefantbetar m.m.
Vi får även kunskaper om de bräckliga länderna ringt runt Afrika djupt påverkade av inbördes strider och kriminalitet. 
I denna roman så ser vi för första gången inflytande av militant islam som ju är på stark frammarsch i delar av Afrika.

Om man läser flera av hans böcker så lyckas han sammantaget  förmedla en bild av hela den södra regionen av denna väldiga kontinent. Och den är inte vacker.

Jag är en stor fan av Deon Meyers högoktaniga berättelser. Han skriver med ett enormt driv och det är riktiga bladvändare. Men denna gång så var det något som fick mig att inte känna samma entusiasm som tidigare. Det tog uppåt 200 sidor innan jag kom in i det vanliga Meyer-ruset när jag bara ångar fram över sidorna. Jag funderade mycket under läsningen om det beror på Meyer eller på mig. Jag har dock inte kommit på något svar!

Att läsa Spåren var som att höra en låt med alla de ingredienser som jag vet att jag tycker om men ändå så svänger det inte lika bra som tidigare. Det blir istället en känsla av mer av samma. Och inte lika roligt.
Som så ofta inom deckargenren så återkommer personer från tidigare böcker, Mat Joubert och Lemmer ,som var huvudperson i Blood Safari (Den sista safarin). Det är en trygghet både för läsare och författare men kan också göra det mer förutsägbart.
Jag brukar tycka att Meyer, för att vara i denna schablonfyllda bransch, ändå brukar klara sig undan, men nu var det flera gånger som varningslampan lyste.

Missförstå mig rätt. Meyer är en bra deckarförfattare som verkligen kan skriva spännande böcker med en politisk botten.
Meyer lyckas dessutom trots allt våld och elände få mig att längta tillbaka till Sydafrika som jag besökte ett par veckor  för vad kan de vara 10 år sedan. Ett så vackert och fascinerande land.

Har du inte läst honom så kan du mycket väl börja här. Men jag var mer förtjust i Död i gryningen och Devils Peak.

Tidigare recensioner:

Meyer, Deon: Blood Safari (Den sista safarin)
Meyer, Deon: Devils Peak
Meyer, Deon: Död i gryninen
Meyer, Deon: Jägarens hjärta

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s