EN ÄRERÄDDNING – HILARY SPURLING: ANTHONY POWELL – DANCING TO THE MUSIC OF TIME

Hilary Spurling (1940-)
Anthony Powell: Dancing to the music of time
Utgiven 2017-10-05
528 sidor
Hamish Hamilton

En äreräddning. Det är vad Hilary Spurling vill göra med denna stora biografi om Anthony Powell, främst känd för sin stora roman A dance to the music of time (DMT). Som  nyligen jag skrev skrev i mitt inlägg om A question of Upbringing (QU), den första av de 12 delarna som romanen består av, har Powell hamnat i skuggan av sina idag mer berömda generationskamrater. Dels ses han som en äkta konservativ Tory som bara skildrar en överklass som nu är passé och dels som en gammal sur gubbe som bodde på landet i Somerset och var ganska oförskämd mot de journalister som besökte honom.

Inget av detta kan vara mer felaktigt förstår man efter läsningen av den rika, ja nästan överrika, och mycket välskrivna biografi. Hilary Spurling är mest känd för sin stora biografi över konstnären Henri Matisse. Den belönades med Whitbread Book Award. Spurling har bla även skrivit biografier om författarna Ivy Compton-Burnett och Paul Scott, också en Powell-fan. Spurling anses i Storbritannien vara av de främsta i sin genre.

Spurling hade vid tidig ålder blivit helt begeistrad av romansviten. Hon blev längre fram god vän med Powell. Han bad henne att skriva hans biografi. Spurling försökte under hans livstid men kom ingenstans då både hennes varma vänskap och stora respekt kom i vägen.

Nu, 17 år efter hans död, efter många års arbete är den äntligen här. Ja, jag säger äntligen, för att för mig som hade som honom som en av mina husgudar på tidigt 80-tal ville gärna veta mer. Detta var långt tid före internet. Jag minns bara det stora besväret och höga kostnaden för att få hans böcker skickade till Sverige. Powell var en diskret person, likt berättaren Nicholas Jenkins i DMT. Jag läste om författare i hans närhet men det var sällan han dök upp.
Efter DMT Powell publicerade Powell en serie av fyra memoarer under samlingstiteln To keep the ball rolling. Även om det var länge sedan jag läste dem minns jag att så mycket mer om Powell visste man inte efter avslutad läsning, hur välskrivna och underhållande de än var. Som sagt en återhållen man. Dock fick man det yttre ramverket för hans liv och mycket känner jag igen i Spurlings bok.

Anthony Powell
Anthony ”Tony” Powell föddes 1905 som enda barnet till en militär Philip Powell och hans betydligt äldre fru Maud Wells-Dymoke. Fadern hade ett fruktansvärt temperament och gjorde genom hela sitt liv sig ovän med de flesta han träffade på. Han var helt ointresserad av att vara far och hans son var mest i vägen.
Det osäkra livet som militär gjorde att Tony tillbringade sin uppväxt på en mängd olika orter med endast sin mor och hembiträde som sällskap.
Spurling skriver:
Tony grew up in extreme, inward-looking, almost monastic seclusion (sid.15) He was sustained by her warmth, but also impressed on him her lack of spontaneity in even the simplest transactions with other human beingsTo people who didn´t know him he seemed cool, critical, aloof (Sid. 16)

Tony som var en oerhört intelligent person levde mycket i sin fantasivärld, läste och tecknade mycket (Han var en mycket god tecknare och var en gedigen konstkännare, förutom att han hade en helt häpnadsväckande beläsenhet). Hans barndom grundlade hos honom en osäkerhet som ledde till ett oerhört stort intresse för hur människor fungerar. Han blev en observatör.

Eton var väl både en räddning och en förbannelse då Tony inte trivdes riktigt bra där. Redan där började dock den blyge mannen lära känna namn som skulle höra av sig i den litterära världen ffa Henry York som kom att skriva under namnet Henry Green.

Balliol College Oxford

Efter Eton kom sedan Powell till Oxford och studerade historia på Balliol College. Han avskydde tiden i Oxford:
He was dismayed by the undergraduate’s relentless snobbery and unremitting emphasis on money (sid 62). Och pengar var inget Tony hade gott av. Det som Oxford förde med sig var dock ett bra kontaktnät.

Tony hade ingen riktning i livet men genom en armé-vän till fadern, Thomas Balston, samma man som fick Tony att söka sig till Oxford, fick han ett enklare arbete på förlaget Duckworths i London där Balston arbetade
Ett litet förlag med en förläggare som verkade hata innerligt båda att ge ut böcker och de författare som skrev dem. (Detta visar sig gälla för mer än ett av förlag Tony kom att ha kontakt med genom livet!) Tony blir efter et tag redaktör på förlaget och ansvarig för en stor del av utgivningen.

Genom Duckworths kom Tony in i litterära och konstnärliga kretsar i 30-talets London. Under denna perioden får Powell också en impuls att börja skriva. Egentligen förstår jag inte varför. I boken finns inget som tyder på att han tidigt, förutom att han läste oerhört mycket, hade författarambitioner. Hans ensamhet hade hjälpt honom att utveckla en rik fantasi, men att han skulle bli författare fanns det inga tecken på. Jag får intrycket av att det var för att han hamnat i en litterär miljö som gjorde att hans började skriva eftersom alla andra gjorde det. Hade Tony inte fått arbetet på förlaget hade han lika gärna kunnat bli tecknare.

Hans debut kom 1931 med Afternoon Men, en komisk roman om det unga vackra folket i 30-talets London. Han skrev sammanlagt fem romaner före andra världskriget som etablerade honom som en skicklig satiriker och analytiker av sociala sammanhang och mänskliga svagheter. Han fick goda recension av rätt personer men slog men aldrig igenom.

Mycket av detta känns igen från självbiografierna, men Spurling visar också att den blyge och oerfarne Tony ändå var lite av en ladies man med olika affärer i detta bohemiska London där alla verkade känna alla och ha en relation med alla och byta partner med varandra. Man kan undra hur de han läsa och skriva då det sociala livet var minst sagt hektiskt!
En dag 1934 träffade han Violet Pakenham (1912-2002) som kom från en mycket litterär familj. Det tog inte många månader innan de var gifta. Deras äktenskap blev både långt och lyckligt.

Bilden av att Powell skulle vara överklass motbevisas gång på gång. Han kom från medelklassen. Violet var förvisso överklass men när det slog ihop sina påsar var Powell ett mycket osäkert kort på arbetsmarknaden, en man utan utsikter. När han blev uppsagd från Duckworths försörjde han sig och familjen, de fick två söner, genom att recensera en oerhörd mängd böcker. Inte det mest lukrativa arbetet och det gick självfallet ut över hans skrivande. Powells levde under större delen av sitt liv under stark ekonomisk press.

The Chantry i Somerset. Powells köpte det billigt. Här skrev han större delen av DMT

När andra världskriget kom så, förutom allt annat elände, stal det viktiga år då hans generation skulle ha kunnat komma igång som författare. I Tonys fall tog det 12 år mellan What’s become of Waring till han kom ut med första delen i DMT 1951.
Han började efter kriget fundera på varför man skulle skapa en hel värld i en bok för att sedan slänga borta bort den för att i nästa bok skapa en ny. Som hängiven läsare av Proust så han att det fanns andra möjligheter.
När Powell började skriva sin långa svit anande han inte (även om jag under läsning av QU tyckte att det fanns tecken på det) att det skulle bli tolv delar. Han räknade på tre delar. Det var först halvvägs som han insåg hur lång den skull bli.

Powell publicerade en roman vart annat år. Samtidigt arbetade han som redaktör på bla tidskriften Punch och recensent på Daily Telegraph. Spurling skriver att Powell var en utmärkt redaktör. Han var oerhört nyfiken och en stor läsare, Han skannade av tidskrifter och böcker och fann okända namn som han bad skriva eller såg till att de recenserades. VS Naipaul mer eller mindre räddade han livet på när han erbjöd honom jobb. Även ändra i Sverige okända författare som Jocelyn Brooke och Julian Maclaren-Ross har Powell att tacka för mycket

När romansviten avslutades 1975 med Hearing Secret Harmonies var Powell ett stort och aktat namn. Han hade i denna svit skapat en av de mest särpräglade litterära figurer, strebern Kenneth Widmerpool.

Tony och Violet med en av deras älskade katter

Tony, den vänsälle
Han blev sin fars motsats, Tony hade ett kraftfullt temperament men han höll det i schack. Han var en person med mycket stor umgängeskrets och många nära vänner i den engelska kulturella världen som tex kompositören Consant Lambert, Graham Greene, journalisten Malcom Muggeridge, Kirkegaard-kännaren Alexander ”Alick” Dru, den amerikanska författarinnan Alison Lurie (som vi läste när jag studerade engelska på universitetet tidigt 80-tal), Evelyn Waugh, Kingsley Amis som tidigare nämnts Naipaul.
Hans kanske bästa vän var paradoxalt nog George Orwell som trots deras olika utgångspunkter hade en både djup och varm vänskap. Orwell är ju knappast en konservativ ”toff”.

Tyvärr var det flera av dessa vänner som i början älskade hans romansvit men sedan vände sig mot honom. Graham Greene, Malcolm Muggeridge det kanske mest kända exemplet är Naipaul (Läs mer i hans bok En författares krets.)
Spurling förklarar det, kanske lite för enkelt, med avundsjuka. När det såg vilket storverk som växte fram ur Powells penna och den uppmärksamhet han fick.

Tiden efter DMT
Tony publicerade som tidigare närmst sina memoarer, ytterligare två romaner O ´How the wheels become it (1983) och The Fischer King (1986), några samlingar av recensioner och tre band av hans dagböcker. Men hans namn var inte längre lika stort.
Han avled efter en tids sjukdom våren 2000, 94 år gammal.

Eftermäle
Att ha arbetat stenhårt i 25 år med romansviten och parallellt som redaktör och recensent för att försörja familjen hade slitet mycket hårt på Tony. Då han fick ett långt liv var han snart den siste representanten för den gyllene generationen och tröttnade på alla obegåvade och likartade frågor från journalister. Därav ryktet om han surmulenhet.
Han enorma vänskapskrets där han och Violet höll kontakten med vänner i många långa år talar sitt tydliga språk. Boken blir ibland nästan lite skvallrig med alla namn som slängs fram hit och dit.

Han ryckte började som sagt dala och Spurling skriver om häftiga diskussioner mellan beundrare och belackare. Många läste honom inte och hade enligt Spurling ändå synpunkter på honom.
Men det finns som sagt många beundrare som knappast kan anklagas för att vara helylle Tories och snobbar. (Tony var för övrigt helt ointresserad av politik!) Ett exempel är Christopher Hitchens.  http://www.nybooks.com/articles/1998/05/28/powells-way/

En annan Tariq Ali
Anthony Powell was the most European of twentieth-century British novelist” Tariq Ali wrote, responding to Naipaul in an essay that places Powell alongside his peers, Stendhal, Balzac, Musil and Proust.
We need to dispense with the blinkered view that his Dance to the music of time is a novel sequence that can be enjoyed only by English “toffs” or readers of the Daly Telegraph” (Sid. 425)

En kanske lite oväntad beundrare är deckarförfattaren Ian Rankin. När han läste den första gången skrev ha det som blivit det vanliga skället. It’s elitist, class-ridden, an English upperclass comedy of manners written by a snob och det är lätt att få det intrycket. Rankin gav dock inte upp utan läste vidare och är nu en stor beundrare Reading it is like a great creative masterclass. I re-read it every couple of years. (sid 425)

 

Hilary Spurling 2010

Det är en mycket läsvärd bok Spurling har givit oss. Prosan är njutbar och här finns många spännande saker för oss Powellianer. Dock finns det en paradox. Powell var som sagt en återhållen person. Trots romansviten, som följer hans liv relativt nära, memoarerna och denna utmärka biografi är han på något sätt ändå undanglidande. (Hans dagböcker har jag inte läst.) Även om jag har en mycket större kunskap om hans liv och om de människor han kände så är personen Tony Powell förfarande märkligt okänd. Det enda som är verkligen nytt var de återkommande och stundtals mycket svåra och närmast förlamande depressioner Tony hamnade i.

Han sade själv när någon påpekade att han knappt förekommer i sina egna memoarer. I have absolutely no picture of myself, he said when someone asked him why, “never have had.(sid. 419) Lite märkligt uttalande från en person som var en mästare på att läsa andra människor.
En av recensionerna som jag läst om  denna bok skrev att det snarare var en biografi om hans romansvit än över författaren själv. Det ligger något i det.

Jag är mycket glad över att denna bok äntligen kommit. Hörde talas om att den var på gång för flera år sedan. Om denna text väckt ditt intresse, läs några av Powells romaner först. Då kan du ha ett stort utbyte av boken. Eller det kanske räcker med att var en nördig anglofil med intresse för den gyllene generation som Powell är en del av!
Välkommen till Anthony Powells värld!

Lite fler recensioner:
Hittade en rolig snutt på Youtube. Den tydligen legendariske kanadensiske bokhandlaren Nicholas Hoare recenserar böcker iförd olika eleganta morgonrockar och fluga! Här är hans tankar om boken

Här finns fler recensioner av boken:
https://anthonypowellnews.blogspot.se/2017/10/anthony-powell-biography.html

 

Annonser

”JAG TROR INTE ATT DET UNDER DETTA ÅRHUNDRADE FUNNITS EN FAMILJ I TYSKLAND SOM VARIT MER BETYDELSEFULL ORIGINELL OCH INTRESSANT ÄN FAMILJEN MANN.” – TILLMAN LAHME: FAMILJEN MANN

Tilmann Lahme (1974-)
Familjen Mann
”Die Manns”
Utgiven 2015
På svenska 2017
Översättning: Linda Östergaard
Bonniers

Det är vanligt bland bokälskare att lyfta fram de små förlagen. De som ger oss en massa spännande böcker från nya och okända författare och ibland från ovanliga språkområden. Sedan tittar vi kanske lite föraktfullt på de stora förlagen som kolosser från en forntid. Förlag som numera styrs mer av ekonomer som föredrar vinstgivande deckare eller trendiga receptböcker snarare än god skönlitteratur. Som tur är så är det inte så svartvitt! ”Kolosserna” har de ekonomiska musklerna som ett litet förlag inte har och kan ta större risker, vilket ett mindre förlag inte kan.

Jag blev mycket förvånad när jag såg att Bonniers skulle ge ut Tillman Lahmes lovordade grupporträtt över familjen Mann. Vem läser Thomas Mann i Sverige i dag? Förvisso har Bonniers, vilket jag tycker är helt enastående, nyöversatt Buddenbrooks, Bergtagen och senast Doktor Faustus. Tre tegelstenar i bokhyllan. De två förstnämnda har jag läst för många år sedan. Minns att de kräver sin insats men att jag fick rikligt tillbaks. Jag trodde inte att det fanns en publik för litteratur som tar både väldigt mycket tid och intellektuellt arbete i anspråk. Jag kanske är väl pessimistisk, det kanske finns fler läsare av denna gigant i 1900-talets litteratur än vad jag tror.
I Tyskland däremot verkar inte Thomas Mann och hans familjs släppt sitt grepp trots att Mann varit död sedan 1955. Där finns också en bildad medelklass som nu har mer eller mindre försvunnit i Sverige. De kan vem som helst som tittar i någon av de stora tyska dagstidningarna snart inse.
https://www.youtube.com/watch?v=38WwVNI9LyI

Tillman Lahme som är professor i kulturvetenskap på Universitet Lüneburg och har ägnat mycket tid åt familjen Mann ffa om sonen Golo Mann vars biografi han skrivit. Lahme har nu fått ta del av 3 000 nyfunna brev som familjemedlemmarna skickade till varandra
Utifrån dem och sin enorma kunskap om familjen Mann tecknar Lahme ett storartat porträtt av familjen, i USA kallad ”The Amazing Family”.

Vi får följa familjen Mann från 1922 kronologiskt till alla har gått bort 2002.
Efter avslutad läsning kan jag konstatera att det är en enastående bok om en enastående familj. Välskriven spännande och fördomsfri. Han dömer dem inte utan sätter in deras stundtals märkliga handlingar i sitt sammanhang. Även om jag många gånger höjde på ögonbrynen!

Thomas Mann (1875-1955) och hans fru Katia (1883-1980) född Pringsheim och dotter till en mycket rik industriman, får sex barn. Erika (1905-1969), Klaus (1906-1949), Golo (1909-1994), Monika (1910-1992), Elisabeth (1918-2002) och Michael (1919-1977). Alla mycket begåvade men plågade över att leva i skuggan av sin berömde far. En far som var känslomässigt oåtkomlig och favoriserade Erika och Elisabeth och var likgiltig inför Michael som han helt enkelt inte tyckte om. Klaus begravning gick han inte ens på.

Thomas Mann

När Thomas Manns dagböcker började publiceras fann läsarna att bakom den mycket kontrollerade och konservativa fasaden fanns en författare som undertryckte sin homosexualitet och förälskelser i småpojkar (Döden I Venedig!) och servitörer. Han sublimerade sin sexuella läggning i konsten, men var samtidigt själsligen mycket plågad vilket också ledde till somatiska problem.

För även om detta är fascinerande och intressanta människor var det en förskräckligt självupptagen skara på många sätt. Erika och Klaus, det självutlämnande radarparet, som kastar sig in i den ena relationen efter den andra, Erika bisexuell, Klaus homosexuell. De far världen runt, Klaus bodde under större delen av sitt liv på hotell och drogar och super ned sig. påbörjar det ena mer eller mindre lyckade teater- eller bokprojektet efter det andra Hela tiden skriver de till mamma Katia och begär pengar för att klara sin utsvävande livsstil.

Klaus är i dag mest känd för romanen Mephisto, som bla är ett nidporträtt av den homosexuelle teaterregissören Gustaf Gründgens som blev framgångsrik under tredje riket. Gründgens hade varit Klaus svåger då han varit gift med Erika! Snacka om komplicerade relationer.
Mephisto filmatiserades 1981 av den ungerske mästerregissören Istvan Szabo, med en enastående Klaus Maria Brandauer som Gründgens. En av de bästa filmer jag sett. http://www.imdb.com/title/tt0082736/

Golo är deras motsats. Han är lite klumpig och tafatt. Även han homosexuell men till skillnad från Klaus oerhört plågad av detta. Den introverte och djupt intellektuelle Golo utvecklas till att bli en mycket framstående historiker, prisbelönt författare och politisk skribent som samarbetade med Willy Brandt.
Under perioder plågad av svåra depressioner men är ändå den enda i skaran som ger intrycket av att vara någorlunda normalfungerande och den som framstår som mest sympatisk.
https://www.youtube.com/watch?v=otqooqgPj2Q

Monika är det svarta fåret i familjen, också hon depressiv men helt utan handlingskraft och får ingen ordning på sitt liv. Illa omtyckt av alla inklusive föräldrar,

Elisabeth satsade stenhårt på en karriär som pianist men hade inte på länga vägar den begåvning som krävdes Sadlade till slut om, gifte sig med en äldre italiensk professor och slutade sitt som en framstående förkämpe för att rädda våra hav.

Michael ville bli soloviolinist. Även här räckte begåvningen inte till med mer än en undanskymd plats i viola-stämman i en symfoniorkester. I ett utslag av hans hetsiga temperament attackerade han en med musikant vilket blev slutet på den karriären. Skolade om sig till germanist. Förmodligen var hans död ett självmord.
Hela sitt liv bad han om pengar från sina föräldrar för att klara av sitt lyxliv.

Mitt i allt detta finns föräldrarna. Thomas Mann, fjärran, sittandes på sitt arbetsrum där han, den store mannen, Trollkarlen (Der Zauberer), inte får störas. Katia styr familjen med järnhand och fördelar både kärlek och kyla. Det är verkligen en helt anstående familj. Så oerhört begåvad och så oerhört destruktiv. Citatet i rubriken är från den tyska litteraturkritikens gigant Marcel Reich-Ranicki som hela sitt liv var fascinerad av dem.

Förutom att skildra The Amazing family blir också boken exposé över Europas historia. Mann går från att var en konservativ antidemokrat till den mest kända motståndaren till Hitler som flydde landet för USA redan 1933 för att sedan inte bo där mer. De var en familj mitt i den politiska hetluften ffa det äldsta barnen Erika och Klaus som kämpade på barrikaderna för att fördöma Hitler och visa på att det fanns ett annat Tyskland.
Till slut återvänder Thomas och Katia till Europa men bosätter sig i Zûrich i Schweiz, kluvna inför det Tyskland som kommer efter kriget.
(För den som är av den tidige Mann intresserad finns en annan tegelsten  En opolitisk mans betraktelser  http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/boken-som-thomas-mann-aldrig-borde-ha-skrivit/)

Familjen var så flitig med pennan skrev så mycket brev och dagböcker så man kan undra hur det hann med något annat. Det kan vi vara glada för idag. Undan dem hade vi inte Lahme kunnat skriva denna helt fascinerande bok. Alla med det minsta intresse för tyska litteratur eller Europa under andra världskriget uppmanas att kasta sig över detta porträtt över en oändligt begåvad och oändligt dysfunktionell familj mitt den politiska och kulturella hetluften.
Det var länge sedan jag läste Thomas Mann men efter avslutad läsning har min nyfikenhet på denna gigant vaknat till liv igen.

Tack för recensionsexemplaret

 

TAG OCH LÄS! – ELISABETH ÅSBRINK: 1947 – HISTORIA

1947Elisabeth Åsbrink (1965- )
1947
296 sidor
Utgiven 2016
Natur och Kultur

Det har nu gått 3 veckor sedan jag läste ut 1947. Ägnade en liten stund i dag åt att bläddra igenom den och fräscha upp mitt minne. Jag slås av rikedomen i texten och det poetiska uttrycket mitt i allt det svåra hon skriver om. 1947 är ett år som är obemärkt i historien men där det visar sig finnas många trådar både bakåt och framåt i tiden. Kriget är slut och framtiden kan börja. Ett visst hopps finns. Man vill göra upp med det förflutna och samtidigt gå vidare. Men det förflutna lever självfallet kvar.

Åsbrink har valt att kronologiskt gå igenom året månad för månad. Varje kapitel bestå av massa små klipp med händelser från hela världen. Kända och okända personer blandas, politiker, författare, musiker och forskare. Det fragmentariska och kronologiska sättet att berätta känns igen från Peter Englunds böcker om första världskriget. Läsaren får själv skapa syntesen av det som författaren väljer ut.

Det händer mycket under detta år. Storbritannien abdikerar som stormakt, Nürnbergrättegångarna startar. För första gången används begreppet folkmord och man börjar skriva på FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Men vi ser också en värld som börjar slås itu. Begreppet det kalla kriget nämns för första gången och Muslimska brödraskapet våldsamma ideologi växer fram. George Orwell skriver 1984.

En viktig person i boken är Per Engdahl den svenska fascistledaren. Åsbrink visar tydligt att den fascistiska ideologin absolut inte försvann med kriget, Den gick under jorden, Engdahl hjälpte många nazister till Sydamerika, där de kunde fortsätta att verka. Det fanns övertygade fascister i alla europiska länder och antisemitismen var fortsatt stark. Med den historieskrivningen kanske vi inte skall vara förvånade över den starka högerpopulistiska våg som sveper över Sverige och Europa. Det är tung läsning.
Vi ser också deprimerande paralleller till vår tider med dåtidens stora flyktingströmmar av judar som från Europa till Palestina och politikernas ovilja att hjälpa dem.
Storbritannien framstår inte i något bra ljus men tanke på det kaos de har varit medskyldiga till både i Palestina och i Indien.

Men det är inte bara mörker i boken. Vi får tex följa Simone de Beauvoir och Nelson Algrens passionerade kärlekshistoria, hur Christian Dior slår igenom och Thelonius Monk upptäcks.

En central episod mitt i boken och det som är det mest drabbande är historien om Åsbrinks egen familj i krigets Ungern. Men mer skriver jag inte för du bör läsa 1947.

Vi läste boken i vår bokcirkel och nästa alla av oss nio som läst den var djupt gripna och det ledde till mycket intressant diskussion. Någon sade att man borde sätta den i händer på alla unga människor.

Mina hastigt nedkastade rader kan inte göra denna lärda, hemska, vackra, välskrivna och viktiga bok rättvisa. Åsbrink har vunnit Augustpriset en gång. Det kan mycket väl bli ett till.

Vi göteborgare kan den 2/11 gå på detta intressanta seminarium där Åsbrink medverkar.
http://goteborgslitteraturhus.se/event/mellan-minnen-och-glomska-en-kvall-om-minneslitteratur/

Avslutningsvis
Jag kom att tänka på ett berömt citat som tyvärr blir bara mer och mer aktuellt.
”Those who do not remember the past are condemned to repeat it.”
George Santayana

 

 

EN UTMÄRKT BOK OM BERLIN – JAN MOSANDER: BERLIN : MED EN VÄGLEDNING TILL DET KOMMUNISTISKA OCH NAZISTISKA BERLIN – HISTORIA

Belin MOsanderJan Mosander (1944-)
Berlin : med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin
Utgiven 2014
Fjärde upplagan. (Det finns en senare som e-bok)
371 sidor
Fischer & Co

Berlin är en stad som jag inte fallit för. Tre besök har inte givit mersmak. För mig har Berlin inte varit en stad man kan, som tex i Rom Paris, New York eller London, gå ”gata upp och gata ned och glana”. Nej. Det har varit en stad som upplevts som stor och oöverskådlig på ett negativt sätt, ofta ganska ful, med fantastiska muséer och ett rikt kulturliv. Men med för lite charm.

I söndags kom jag hem från mitt fjärde besök. Nu vill jag återvända i morgon och bo där ett par månader. Staden har landat i mig. Jag har börjat se hur den hänger ihop. Eller snarare inte hänger ihop. Jag ser och uppskattar den enorma mångfalden och dynamiken i denna fascinerande metropol. Jag kände igen en del från mina tidigare besök och pusslet föll på plats. Och charmen finns där. Jag såg den bara inte. Och vilket kulturliv. Vilka dagstidningar, (Även DN och SVD liknar mer Metro än Frankfurter Allgemeine, Süddeutsche Zeitung, Die Welt m.fl) vilka kaféer….. Vi observerade, vilket jag inte tänkt på tidigare, att det är en stad med ett paradoxalt lugn. Inte samma stress och hets som i de tidigare nämnda städer trots en befolkning på 3,5 miljoner och hur mycket turister som helst.

Jag är bra på att köpa böcker för att förbereda mig inför resor, böcker som sedan inte kommer längre än till nattduksbordet. Och stannar där. Jan Mosanders bok gjorde det inte. För er som är i min ålder är Mosander ett känt och tungt journalistnamn från radio och tidningar. Har kan och älskar sitt Berlin efter att ha bott och arbetat där i omgångar. Till skillnad från Carl Johan Vallgrens fina Berlinbok (Se här) som jag läste före denna är Mosander en journalist och prosan är effektiv journalistprosa.  Han kan dock konsten att berätta och fånga in mig som läsare. Och han har mycket att berätta. Boken består av en serie korta kapitel som kan läsas fristående. Man kan hoppa över det man inte är intresserad av om man vill.

I boken finns avsnitt som hjälper dig att hitta rätt i Berlin (Buss 100!). Där finns minnesbilder från åren Mosander bodde där, kapitel om möten med Albert Speer, Herman Görings änka Emmy och andra personer från nazistiden. Mosander möter även Marcus Wolf, den ökände östtyske spionchefen som av misstag fotograferades i Sverige av säkerhetspolisen som var omedveten om vem de fångar på bild. Vi läser om livet i  skuggan av muren forna Östtyskland och svårigheterna vid återföreningen, om de kommunistiska pamparnas lyxliv, om en svensk krigsskuld , om judarnas situation i Berlin (Den nyligen avlidne nobelpristagaren Imre Kertesz bodde länge i Berlin. Han sade att antisemitismen i Ungern var mycket värre än i det toleranta Berlin). Ja det är svårt att få med allt som Mosander  skriver om. För om Berlin finns många historier, många hemska men också många roliga med oväntade sammanträffanden.

Undertiteln ” med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin” kanske avskräcker några” Alla åker kanske inte till Berlin för dess historia utan för dess konst – och/eller nattliv. Men för att förstå Berlin inser jag under läsningen bör man ha en viss kunskap om dess historia. Få städer i Europa har under 1900-talet haft en så dramatisk historia. Mosander skriver att östtyskarna blivit lurade 3 ggr. Först av Hitler, sedan av Stalin och senast av kapitalisterna i väst.

Mosanders bok hjälpte mig att få ihop Berlin. Det är en mycket rolig läsning och en utmärkt bok om Berlin. Fylld av kunskap och nyfikenhet. Jag lämnade staden med en längtan att komma tillbaka och att läsa mer om staden

Men tanke på att det är billigare där än i Sverige och biljetterna med Air Berlin är löjligt billiga, vad väntar du på? Med Jan Mosander har du en bra du dessutom en bra ciceron.

TREDJE GÅNGEN GILLT – CARL-JOHAN VALLGREN: BERLIN PÅ 8 KAPITEL – HISTORIA/RESOR

Carl Johan Vallgren:Berlin
Berlin på 8 kapitel
Utgiven 1999, reviderad 2009
210 sidor

Egentligen skulle jag inte läst boken igen. Jag hade ju redan läst den två gånger! Inte för att jag kunde erinra mig mycket från tidigare läsningar. Jag mindes att den var bra. Jag rekommenderade mitt ressällskap boken. När hon började läsa och talade om hur mycket hon tyckte om den blev jag nyfiken. Och fastnade.

Bokens inledning där författaren går runt bland gravarna på kyrkogården Dorotheenstädtische Friedhof (läs mer här) och för ett samtal om några av de som är begravda där, personer ”som förbinder två århundradens  tyska kulturhistoria, är en mycket fin öppning, suggestiv och välskriven. Och det var just det som slog mig vid omläsningen. Hur skickligt den var skriven och underhållande att läsa. Med lätt hand målar Vallgren upp några viktiga perioder och viktiga personer i Berlins 1900-tal. Det är både politik och litteratur. Men då Vallgren inte är historiker utan författare bli tyngdpunkten åt det senare. Inte mig emot. Han besitter en betydande lärdom om staden men tyvärr finns det inga förslag på vidare läsning.

Den positiva recension jag skrev förra gången kan jag egentligen bara citera. Du finner den här.
Jag rekommenderar verkligen denna bok. Kommer säkert läsa den igen inför en nästa tur till Berlin.

mann

Författaren Heinrich Manns (1871-1950) grav på Dorotheenstädischer Friedhof i Berlin. Bror till Thomas Mann.

Jag har inte läst några av hans romaner. Och nu förstår jag att Valllgren som en del andra författare skriver deckare. Det gör han säkert bra men det är synd. Det finns nämligen en utmärkt essäist hos Vallgren som jag gärna skulle se mer av.

 

NOBELPRISET 2015 – SVETLANA ALEKSIJEVITJ: KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikteSvetlana Aleksijevitj (1948-)
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Utgiven 1985
På svenska 2015
Övers: Kajsa Öberg Lindsten
447 sidor
Ersatz förlag

För ett par månader sedan återinträdde jag i den bokcirkel som jag var med att starta för ett par år sedan. Då gruppen decimerats slumpade det sig så att en annan bokcirkel ville gå ihop med oss vilket vi tackade ja till. Det var mao ett gäng nya ansikten som träffades för att prata om Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Men vi hade alla en sak gemensamt: vi var mycket tagna av boken.
Det har självfallet skrivit mycket om henne efter priset och jag har inte mycket att tillägga förutom att konstatera att det är en författare som alla borde läsa. VI var eniga om att det var en mästerlig bok, djupt påverkade av denna kör av röster som möter oss på boksidorna och de berättelser de förmedlar.
Prosan är enkel men samtidigt subtil. Trots att det är många röster så hör jag, inbillar jag mig, Aleksijevitjs röst.
Hon skildrar genom dessa röster ett infernaliskt krig från undersidan, lite på samma sätt som Peter Englund, men med en mycket större kör och med bara kvinnliga röster och erfarenheter.
Aleksijevitj skildrar euforin när kriget böjar, ja euforin. Det fanns en längtan att försvara landet stå upp för kommunismen, Josef Stalin och att offra allt för detta. Trots att både fäder och syskon omkommit så ville många kvinnor ut och kämpa. Endast 17-18 år gamla. Ett djupt fascinerade porträtt av en fanatism som idag påminner om den som finns inom Daesh (IS).

Det är starka, mycket starka sidor. Fyllda av mod, död, sjukdom, elände och ofattbara umbäranden, men ibland även ljusglimtar, humor, hopp och lite kärlek.

Aleksijevitj öppnar på ett lock när hon låter dessa kvinnor berätta historier som inte tidigare berättats. Det är storartat och väl värt ett nobelpris. Kriget har inget kvinnligt ansikte är en mycket lättläst bok som borde sätta  i händerna på alla unga människor att läsa och begrunda i en tid då kriget står närmre än det gjort på många är. Aleksijevitj är författare att storligen beundra och återvända till.

Tack till Ersatz förlag som vågat ge ut henne år efter år! Återigen visar det sig att det de små förlägen som vågar! Stöd dem genom att köpa deras böcker.

PETER ENGLUND: 1914 STRIDENS SKÖNHET OCH SORG : FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS INLEDANDE ÅR I 68 KORTA KAPITEL – HISTORIA

1914

Peter Englund (1958-)
1914 Stridens Skönhet Och Sorg : Första Världskrigets Inledande År I 68 Korta Kapitel
Utgiven 2014 (En mindre omfattade version kom ut 2008)
270 Sidor
Natur & Kultur

Helt plötsligt har jag kommit in på första världskriget. Det var inte planerat. Först läste jag Stefan Hertmans Krig och terpentin, 2015 års bok för mig. Häromkvällen såg jag första avsnittet i den Bafta-nominerade serien Vårt världskrig  http://www.svtplay.se/vart-varldskrig. Den var mycket välgjord, skrämmande och gripande. Efter att det sent en kväll stegade jag fram till bokhyllan, plockade ned Englunds bok och bläddrade lite i den. Jag kunde inte sluta. Det blev en sen natt under läslampans sken.

Peter Englunds med berömda första världskrigs-serie är nu inne på sin tredje volym. Jag har läst den första som behandlar 2014. För er som inte känner till projektet består det i att istället för att måla med de stora penseldragen, politiskt och militärt, har Englund valt ut 40 personer vars historia han rekonstruerar från dagböcker och annat material. Även om han har romanförfattarens blick så är inget påhittat. Det har Englund hävdat i en intervju.

Vi möter folk från hela Europa och även Australien, allt ifrån kända kulturgiganter som Kafka, Musil och Kokoschka till med de menige soldaten, sjuksköterskan och skolflickan. Det finns en övervikt åt bildade personer då dessa skrev de välformulerade dagböcker som Englund citerar ymnigt ur.
Utan att egentligen ha någon handling finns det ju en dramaturgi i den kollektiva psykos som gestaltar sig i början av kriget. Kriget förhärligades, var ett uttryck för din beredskap att kämpa för nationen, att visa din vilja och moral. Det gavs möjligheten att bli en ny människa. Det finns många exempel på den eufori som spreds genom Europa under det första året.

Det är också intressant att läsa hur tyska militären i början av kriget var mycket mån om att följa de regler som fanns för att kriga. Man beslagtog tex inte skepp som inte tillhörde en nation man inte var i krig med. Soldater som omkommit under en bordning av ett fartyg begravdes under hedersbetygelser för att de slagits för sitt land. Ett slags fair-play, som även Hertmans är inne på i sin bok. En moral som även den begravdes under första världskriget.

Från skottet i Sarajevo så gick det inte många veckor tills kriget hade brutit ut helt. Men för det vanliga folket är det mycket som är osäkert. Det finns ingen bra telekommunikation, tidningarna börjar censureras omgående och rykten sprids. Många av ryktena, som Englund visar, osanna. Människor levde i ett oöverblickbart kaos av rykten och rädslor. Detta gällde även de ibland mycket tafatt ledda militära operationerna där bristen på kommunikation gjorde att de sköt på sina landsmän!

I en intervju så liknade Englund sina små avsnitt vid Facebook-uppdateringar. De är inte en så dum jämförelse. Varje avsnitt är ofta på 2-5 sidor. Trots det så lyckas Englund med sin skickliga penna beskriva en individ, förmedla en tidsanda och måla ett landskap. Det är fascinerade och vackert, stundtals oerhört tragiskt och mycket välskrivet.
Men i denna första del har inte krigets hemska verklighet hunnit komma flertalet, inklusive soldaterna, till kännedom. Än så länge så härskar euforin i många delar av Europa…..

Att Englund är en lysande stilist visste jag redan från Brev från Nollpunkten. 1914 är en mycket bra bok och jag ser fram emot att läsa 1915 och 1916.
Tyvärr ger det en obehaglig bismak att läsa boken nu när nationalismens, inskränkthetens och intoleransens vindar blåser över Europa. När fascismen åter visar sitt tryne. 1914 känns inte så långt borta helt plötsligt. Med de politiker vi har i idag är freden skörare än på länge. Tänk på Ungern, Polen, ett framtida Sverige med Jimme Åkesson, ett Frankrike med Marine Le Pen i ledande positioner och ett EU söndertrasat av inre konflikter.
De politiker som förde Europa in i ett världskrig var inte mer mindre intelligenta och kunniga än dagens politiker. Det sägs att historien aldrig upprepar sig men den kan säkerligen komma i en ond spiral.

Peter Englund har en blogg där du kan följa arbetet med böckerna.
https://stridensskonhetochsorg.wordpress.com/

 

EN MYCKET SPÄNNANDE ESSÄ FÖR ALLA CYKLISTER…. OCH ALLA ANDRA! – JON DAY: CYCLOGEOGRAPHY – JOURNEYS OF A LONDON BICYCLE COURIER

cyclogeographyJON DAY: CYCLOGEOGRAPHY –
JOURNEYS OF A LONDON BICYCLE COURIER

Utgiven 2015
168 sidor
Notting Hill Editions

Notting Hill Editions är ett litet engelskt förlag som jag upptäckte för ett par år sedan. De ger ut essäer i mycket smäckert designade små volymer som väl pryder sin plats i bokhyllan. De ger uteslutande ut essäer, både gamla som nya. http://www.nottinghilleditions.com

Som relativt nybliven cykelfåne tänkte jag att det kunde vara trevligt att komplettera timmarna framför tv-n under Tour de France med en intressant bok. Jag hade nyligen köpt Cyclogeography så valet föll på den. Det är en essä om cycling men också om så mycket mer.

Efter avslutade litteraturstudier så prövade Jon Day ett antal olika kontorsjobb för brödfödan. Det passade honom inte. Till slut blev den cykelälskande akademikern under 3 år cykelbud. Day träder in en fascinerande värld. Han beskriver cykelbuden som personer som fallit igenom sprickorna i samhället. Papperlösa, alkoholister, högfungerande narkomaner som ända klarar av att arbeta, andra udda existenser som det gått lite snett för och som gärna vill befinna sig under myndigheternas radar.

Det är ett hårt jobb. Det sliter på dig fysiskt. Trots det skriver Day lyriskt om de sköna känslan i kroppen av det hårda arbetet, hur han nästan hamnar i meditativa tillstånd under cyklandet. Det är arbetsdagar fulla av osäkerhet på hur mycket jobb och lön man kommer få, fulla av väntan på nästa uppdrag. Samtidigt är det ett jobb som allt mer fascinerar Day. Han lär känna staden på ett sätt som få andra gör, fysiskt i sin kropp, de olika gatornas asfalt, deras bulor och hål, varje krön och avfart. Han får det som taxichaufförer kallar ”the knowledge” en närmast mystiskt uppgående i staden, bortom kartan. Day går inte bara ihop med staden utan får en närmast symbiotisk relation till sin cykel. Han nämner Flann O´Brian i vars kultförklarade roman Den tredje polismannen cyklister genom utbyte av atomer börjar växa ihop med sina cyklar och cyklarna med sina cyklister!

Cykeln är förknippad historiskt med arbetet. När cykeln kom kunde dels saker transporteras och arbetarna cykla till sina arbetsplatser. Det blev samtidigt för första gången möjligt för arbetar klassen att få en frihet att upptäcka världen utan för sitt samhälle. Många är de författare och intellektuella som sett cykeln som en symbol för det moderna samhället. Jon Day nämner bl.a. patafysikerna (var store introduktör i Sverige är Claes Hylinger) och Marinetti och futuristerna. Cykeln blir enligt Day intimt förknippad med den kapitaliska ekonomin och des framväxt. Genom sitt arbete kommer Day i kontakt med ett London som de flesta inte ser, bakgatornas London, de områden där vara hämtas och lastas, stadens  pulsåder för varor både lagliga och olagliga.

Det finns i cykelbudsvärlden en hel subkultur som bl.a. manifesteras i de helt vansinnigt farliga tävlingar som de arrangerar när de med fara för eget liv runt i London mitt i den hetsiga trafiken. Det är tävlingar på liv och död. Och roligt att läsa om.

Detta är en mycket rik bok. Förutom de ämnen som jag som hastigast berört här diskuteras bl.a.Tour de France framväxt och dess betydelse för den franska identiteten, om kartors betydelse i skapandet av ett geografiskt medvetande. Day åker runt och intervjuar olika intellektuella om cykeln och dess betydelse, historiskt och sociologiskt Ett intressant kapiltel handlar om konstnären Richard Long vars stora skulptur Cycling Sculpture, 1-3 December 1967 består av det skyltar han placerade ut en lång cykel tur i England. Det enda som finns kvar av denna är kartan över de ställen där han ställde de nu försvinna skyltarna.

jon-day_3329194b

Jon Day Foro: Selim Korycki

Joan Day skriver flyhänt och trots de akademiska referenserna till många tänkare och författare är det varken tung- eller svårläst. Och du behöver verkligen inte vara cyklist för att uppskatta denna nyfikna och välskrivna essä. Jag kan bara instämma i vad hans landsman Robert MacFarlane, som skriver strålande om likartade ämnen men med vandringen som utgångspunkt. ”It fascinated me from the first page to the last”

Här kan du läsa en bra intervju av Jon Day http://shinynewbooks.co.uk/bookbuzz-issue-6/interview-with-jon-day-author-of-cyclogeography-journeys-of-a-london-bicycle-courier/

Här väljer han de 10 bästa cykelböckerna http://www.theguardian.com/books/2015/jul/10/10-best-cycling-books-tour-de-france

YTTERLIGARE EN LYSANDE BOK AV EN AV TYSKLANDS MEST UPPSKATTADE FÖRFATTARE – UWE TIMM: I SKUGGAN AV MIN BROR – MEMOARER

i-skuggan-av-min-brorUwe Timm (1940-): 
I skuggan av min bror
”Am Beispel meines Bruders”
Utgiven 2003
På svenska 2011
Övers: Jörn Lindskog
160 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Uwe Timm är en av Tysklands mest lästa och uppskattade författare. Jag kan tänka mig att han är som tex Kerstin Ekman eller Peo Enquist hos oss, författare av högsta kvalitet som älskas av både kritiker och läsare, inga jämförelser i övrigt. Efter att ha läst tre av hans böcker sällar jag mig till hans stora skara av beundrare.

Timm kom 2003 ut med denna omtalade bok, I skuggan av min bror. 2011 kom den ut på Thorén och Lindskogs förlag och det är bok som inte kommer sluta vara aktuell! Jörn Lindskog stack till mig den på senaste bokmässan och nu var det äntligen dags att sätta tänderna i den.

Det är en berättelse, en memoar, om Timms bror, Karl-Heinz. Han anmäler sig frivilligt till SS 18 år gammal. Han placeras i den fruktade Totenkopfdivision i Ryssland i december 1942. Han avlider i september 1943 i sviterna av en skada där han blev av med båda benen.

Bland hans få kvarlevor så fanns en mycket lakonisk dagbok. Den är utgångspunkten för boken. Timm minns knappt sin bror. Han var en sladdis, 2 år gammal, då Karl-Heinz stack till fronten. Han känner honom genom de berättelser han hört av sina föräldrar och syster. Hans död var en skugga över hela Uwes barndom.

Nu är alla de borta och Timm kan närma sig denna traumatiska händelse. Hans historia blir inte bara en historia om familjen Timm utan även om ett land, som gick så fel och dess oförmåga att hantera det som de ställt till med.

Varför valde Karl-Heinz att frivilligt anmäla sig? Hur kunde ha inte se sammanhanget? Att det som de gjorde i Ryssland resulterade i att han eget barndomshem bombades. Hur kunde han var så hatisk mot människorna i Ryssland och så empatisk mot sina medmänniskor hemma?
Anteckningarna är kortfattade, det var trots allt förbjudet att föra dagbok, och de beskriver mycket kort vad som händer.  Timm söker sig fram. Han läser vad andra skrivit, minns sin föräldrars berättelser om brodern och försöker minnas sin egen barndom.

Timm skildrar sina föräldrar med värme, men väjer inte för allt som var svårt framför allt med fadern. Hans tankevärld baserad på pliktkänslan krockar mycket kraftigt med den unge Uwes. Vi ser början på det som kommer leda till den stora uppgörelsen  i efterkrigsgenerationen, RAF,  Baader Meinhofligan  m.m. som Timm skriver om i Vännen och främlingen.

Men Timm är ingen som fastställer några ”sanningar”. Han ställer svåra frågor som han försöker hitta svar på. Det är en inkännande, vacker och gripande text som alla som vill förstå lite om det som det moderna Tyskland går igenom bör läsa. Fast du behöver egentligen inte vara intresserad av det. Att få följa en så säker författare och stilist som Uwe Timm räcker.
Nu finns den dessutom i pocket så varför tveka!

Jag har tidigare läst den mycket populära romanen Upptäckten av Currywursten, mycket uppskattad i min bokcirkel. Dock är det nog de två självbiografiska texterna jag uppskattat mest. Vännen och främlingen var också en suverän bok som jag säkerligen kommer läsa om.
Vi får hoppas att Thorén & Lindskog fortsätter översätta honom.

Tack Jörn Lindskog för recensionsexemplaret.

Tidigare recensioner
Vännen och främlingen
Upptäckten av currykorven

Uwe timm

Uwe Timm

EN LYSANDE BOK OM AMERIKANSK POLITIK: MARTIN GELIN – DEN AMERIKANSKA HÖGERN : REPUBLIKANERNAS REVOLUTION OCH USA:S FRAMTID

den-amerikanska-hogern-republikanernas-revolution-och-usas-framtidMartin Gelin (1978-)
Den Amerikanska Högern : Republikanernas Revolution och Usa:s Framtid
Utkom 2012
430 sidor
Nominerad till Augustpriset
Natur & Kultur

Alla med det minsta intresse för internationell politik har säkerligen höjt ögonbrynen mer än en gång de senaste året. Käbblet mellan demokrater och republikaner i USA håller på att hota hela det politiska systemet  och i förlängningen det amerikanska samhället. Från en svensk horisont är det helt obegripligt. Det är nog många som i sitt stilla sinne undrar vad är det där för galningar.
En som kan ge dig en nyckel till varför det blivit så här är USA-korrespondenten Marin Gelin med sin bok Den amerikanska högern. Det är en fascinerande läsning. Gelin har rest land och rike runt, intervjuat mängder av människor, han har besökt hur många politiska och religiösa möten som helst och läst kilometervis av litteratur. Detta har han kokat ihop till en spännande idéhistorisk odyssé och reseberättelse genom det moderna USA fylld av intressanta porträtt av från alla samhällets skikt. En imponerande insats.

Om du tänker på USA och 60-tal, vad tänker du då? Troligen flower-power, hippies och Woodstock som var ett kraftigt brott mot 50-talets konformitet. Vad som inte alls är lika känt är att parallellt med den rörelsen så började högerns gräsrötter röra på sig, organisera sig och skapa en struktur som gjorde att de överlevde längre och påverkade USA mycket, mycket djupt.
Tea party rörelsen har i Sveriges sett som något nytt fenomen, men Gelin visar att varje gång som en demokratisk president vunnit så har republikanerna kraftsamlat, kommit tillbaka blivit starkare och drivit partier till höger. Det republikanska partiet har precis som idag dödförklarats många gånger men det överlever och kommer tillbaka med förnyad och större kraft.

I deras värld är staten inget av godo, det fjättrar den fria själen, bidrag för inte något gott med sig utan något som håller människor beroende i ett ekonomiskt slaveri. Varför skall mina pengar gå till lata som inte vill arbeta, knarkare eller till ensamstående kvinnor som inte kan hålla ihop benen och föder för många barn… Det är inte staten som skall ta hand om dig, det är din familj, dina nära och kära. South Carolina har vid två tillfällen skickat tillbaka bidrag från Washington av ideologiska skäl.

Det är en stundtals djupt deprimerande läsning att följa hur moderata och samarbetsinritade röster inom partiet successivt trängs ut och allt mer dogmatiska röster blir de som sätter agendan. Och i dagarna håller hela den amerikanska statsapparaten på att gå i stå. Hellre det än att skattebetalarna skall behöva utsättas för de socialistiska djvävulspåfund som kallas Obamacare.
Förresten vet du vad en RINO är? Tänkte väl det. Det är en ”Republican in name only” och det är den värsta sorten!

Grover Norquist, som leder Americans för Tax reform sade nyligen att han ville göra staten så liten så att han kunde ta in den badrummet och dränka den! Denne Grover som var ett fenomen på ytterkanten, är idag en ideolog i maktens centrum med en stark påverkan på partiets politik.

Det är tydligt att Martin Gelin inte delar det republikanska partiets värderingar. Det som gör det så spännande är hans nyfikenhet och respekt. Han vill förstå hur dessa människor tänker och hur detta land fungerar. Genom att porträttera republikanerna så portätterar han hela landet av bara farten.

Alla med det minsta intresse för USA och amerikansk politik bör läsa denna lysande, lättlästa, roliga och mycket stimulerade bok. Vad som händer i USA påverkar än så länge många av oss.

Skriv gärna en kommentar så att bloggen blir en levande mötesplats.
Du kan få uppdateringar via Facebook eller e-post när jag lägger ut något nytt. Se på högermarginalen på sidan.

EN MAGNIFIK BERÄTTELSE OM SVERIGE – UNDERBARA DAGAR FRAMFÖR OSS. EN BIOGRAFI ÖVER OLOF PALME – HISTORIA

UnderbaraHenrik Berggren (1957-)
Underbara dagar framför oss.
en biografi över Olof Palme

Utgiven 2010
714 sidor

Palme!! Det är mycket Palme nu. Maud Nycander och Kristina Lindströms med rätta hyllade dokumentärfilm har setts av över 200 000 besökare på bio plus alla vi som såg den på tv. Den har satt Palme på kartan igen. Filmen fick mig att plocka ned Berggrens biografi från bokhyllan. Jag är nu mycket glad över att ha läst den.

Det är bara att konstatera att det är en fullkomligt magnifik bok! Det är en historia om det moderna Sveriges framväxt, om välfärdsstatens utveckling och begynnande nedgång med en central aktör i mitten. De 700 sidorna flyter fram som en bred flod. Berggren är kunnig, mycket påläst, skriver med en känslig penna så orden smidigt flyter fram över sidorna. Jag skulle nästan kunna säga att det är en roman om det moderna Sverige, så stor är Berggrens förmåga att gestalta berättelsen om Palme.

Vi får ett helporträtt över människan Palme. Berggren börjar med att teckna linjen bakåt till Palmes far- och morföräldrar, överklass men också kosmopoliter och flyktingar som tagit sig till Sverige för att rädda livhanken. Redan där börjar vi förstå att Palmes utveckling till en person som hyllade solidariteten, med ett mycket starkt internationellt engagemang och som bröt med sin överklassbakgrund. Det var inte ett så stort brott  som man först kan tro.
Palme var inte speciellt intresserad av politik som ung. Att han var en sjusärdeles begåvning upptäcktes tidigt, men hans håg stod till litteraturen och poesin. Hans tävlingsinstinkt förde honom till idrotten där han för att kompensera sin litenhet tränade hårt ffa under åren på internatskolan.
Tiden i USA som utbytesstudent hade stark påverkan på  honom och det var en förändrad mer medveten ung man som kom tillbaka i Sverige.

Palme mer eller mindre gled in i politiken genom sitt engagemang i den internationella studentrörelsen. Det var snarare åt det akademiska hållet som Palmes färdriktning pekade, att bli forskare och professor.
Han kom i kontakt med Erlander som blev en ställföreträdande pappa. Palmes far hade avlidit tidigt. Erlander blev också snabbt beroende av sin påläste, mycket språkkunnige, Palme talade flera språk flytande, och snabbtänkte adept. Detta ledde till att Palme rekordung blev minister. När Erlander sedan avgick så var Palme det enda valet även om han var en udda fågel inom partiet.

Boken är ingen hyllning till Palme. Berggren visar oss en komplicerad människa, intellektuellt briljant, men ibland för briljant för ditt eget bästa. Palme var en mycket extrovert politiker men samtidigt mycket privat. Det var få som kände honom. Han omgav sig av en inre kretsbesående dels av Lisbeth och 3 barn men också några kolleger och vänner som  Anders Ferm, Carl Lidbom, Harry Schein m.fl., men förutom dem så var det få kom honom nära.

Han älskade striden, ibland för mycket .Torbjörn Fälldin, den intelligente centerledaren, kunde läsa sin motståndare. Han drog ned på tempot, blev mer vanlig och fick Palme att framstå som arrogant. Men Palme kunde inte vika sig i en strid!
Han var en karriärist men han kämpade inte bara för sig själv utan han trodde genuint på framsteget och förändringen. Samhället skulle var starkt så att individen kunde få vara fri och oberoende.  Att den starka staten ibland kunde få motsatt effekt var något som Palme ibland inte kunde se.

I hans utvecklingsoptimism fanns en stor tilltro till tekniken, Palme var en varm förespråkare av kärnkraften men då motståndet inom partiet var så stort så fick han backa. Det resulterade i att man fick tre alternativ i kärnkraftsvalet, ja nej eller mittemellan  där socialdemokraterna stod för det sista. Här kan du läsa mer om kärnkraftsomröstningen.

Vad som jag nu har svårt att förstå, men samtidigt minns, var det närmast patologiska Palmehat som fanns i del kretsar. Det kanske berodde på att många tyckte att han svikit sin borglighet, han borde vara en av oss och så blev han socialist. 70-talet var ju också mycket mer politiserat med starka motsättningar i politiken. Idag slåss ju alla om den lilla mittfåran.

Palmes stora internationella engagemang var av stor betydelse för Sveriges på många sätt framträden position i världen i fredsfrågor. Men Berggren visar också att då vissa politiska ställningstagande som förvisso krävde stort politiskt mod, tex protesterna mot bombningarna i Hanoi,  var enklare att förstå, Men den internationella politiken komplicerades allt mer och det var inte lika solklart vilken sida man skulle stå på vilket gjorde att Palmes internationella engagemang mot slutet blev allt mer ifrågasatt. Dock för Palme var det internationella och nationella en helhet. Solidariteten var inte nationell utan internationell..

Många saknar idag Palme och det hans stod för, men Palme hade inte trivts idag eller så hade han fått stöpa om sig rejält. Palme var en skapare och ett barn av välfärdssverige, men med sin framtidstro, sin tro på den tekniska utvecklingen och med möjligheten att förändra samhället med stora kostsamma reformer. I dagens politiska landskap skulle han vara en främmande fågel.

Det är mycket 70-tal nu. Det har gått tillräckligt lång tid för att vi skall kunna se på det med nostalgiskt skimmer, den generationen är nu romanförfattare filmregissörer m.m. och  vill berätta om den tiden När jag tänker tillbaka så brukar ag skämtsamt säga att fanns mest prominenta män i Sverige Palme, kungen och Pehr Gyllenhammar Det sista kanske beror på att jag är göteborgare. Men i ett helt annat medielandskap så var utrymmet trängre.

Det är ingen helgonbiografi Berggren, som är verksam på liberala DN, skrivit utan en mycket sammansatt porträtt av en sammansatt människa. Jag kan redan nu säga att jag läst av de bästa böckerna jag kommer läsa under 2013. Att denna fantastiska bok inte ens nominerades till Augustpriset 2010 måste är inget gott betyg till den juryn. Någon form av kollektiv blackout? Det kritiserades också mycket hårt.

Man skulle kunna tro att jag efter denna tegelsten skulle var mätt på Palme, men det är kanske det bästa betyget att jag är sugen på läsa mer om denna helt unika politiker i Sveriges moderna i historia.

ÄR VI ALLA FÖDDA TILL ATT SPRINGA ULTRAMARATON? – CHRISTOPHER MCDOUGALL: BORN TO RUN JAKTEN PÅ LÖPNINGENS SJÄL – REPORTAGE

born to runChristopher McDougall 1962-
Born To Run Jakten På Löpningens Själ
“Born to Run: The Hidden Tribe, the Ultra-Runners, and the Greatest Race the World Has Never Seen”
2009. Översättning av Johan Nilsson

350 sidor

För 2 år sedan läste jag Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. Jag inledde den recensionen med ”Jag har aldrig ägnat mig åt löpning och kommer inte heller att göra det.” Och nu har jag läst denna bok.

Jag läste ett avsnitt av den i Filter för ett bra tag sedan och det fastnade. Jag tycker det är intressant med människor som visar på möjligheter utöver det vanliga, som spänner sin båge så högt att man tror att det är omöjligt.

Tesen i McDougalls bok är att vi är födda till att springa, långt och mycket , långt och mycket länge. Det var vår förmåga att göra detta som har gjort att just denna primat av alla primater har överlevt och blivit herre på täppan.

Christopher McDougall är journalist och har skrivit i olika tidningar som Runner´s World, Ment Health m.m. Han hade sådan problem med hälsporre m.m. så han hade givit upp löpningen. När han hörde tala om tarahumaris en indian stam som lever i norra México, i den mycket otillgängliga och ogästvänliga Kopparkanjonen , Barranca del Cobre, så avskild att delar av dem mexikanska knarkmaffian huserar där, som McDougall insåg att han hade kommit något på spåren

Detta folkslag springer längre än någon annan, umgås genom att springa, lever för att springa. Då talar vi inte om en mil eller två den kan vara 6 mil , 8 mil , 10 mil….. Och de verkar var outtröttliga.

Detta tar McDougal in i den säregna världen av ultramaratonlopp som tex Leadville 100 där man springer 16 mil över 2 bergstoppar  under som bäst 15 timmar. Vi möter en serie säregna personer som vikt sitt liv. Den mest säregne i boken är ”Caballo blanco” en amerikan som lever sitt liv bland de skygga tarahumaris och som endast lever för löpning.

Denna bok var det som gjorde barfotalöpning till en stor trend och McDougal till dess främsta profet. Hans argumentation är kraftfull. I dag har alla löpare oavsett nivå skadeproblem. Problemen dök upp och eskalerade ju ”bättre” och mer stötdämpande våra skor blev. De resulterade i fel löpteknik som ledde till skador. Flera undersökningar visade på att ju sämre skor desto bättre för fötterna. De behöver den belastningen och närhet till underlaget för att fungera optimalt. Människa har sprungit långt i flera tusen år men dessa problem är nya.
Tarahumarilöparen hade en helt annan löpteknik som sparade energi. De löpte av glädje inte för tävlingen och kunde hålla på länge.

Boken är en mycket rolig blandning. En bok om löpning förstås men också av reseskildring till en okänd del av världen, det fylld av roliga personporträtt, berättelser om lopp det ena värre än det andra, varvat med kapitel om forskning inom fysisk träning, antropologi, paleontologi, allt för att visa att vi är skapta för att springa.

McDougall är en flyhänt skribent som sitt reportage skriver med schvung och humor. Han är ingen stor stilist men jag läste med stort nöje, även om det ibland kändes som att läsa något av en före detta hippie so funnit sin nya religion

Till slut fick boken mig att undra om det har varit bra för mig att ha hålfotsinlägg som jag haft sedan 1982. Det har enligt McDougall troligen bara gjort det värre. Det är nog dags att pensionera dem!

Hår kan se du se en en rolig föreläsning av McDougall.

PS.
Nu har jag inte haft mina inlägg på flera dagar och mina fötter känns bättre…..! DS

AUGUSTPRISET 2012 – GÖRAN ROSENBERG: ETT KORT UPPEHÅLL PÅ VÄGEN FRÅN AUSCHWITZ – MEMOARER/HISTORIA

ett-kort-uppehallGöran Rosenberg (1948-)
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Utgiven 2012
290 sidor
Bonniers Förlag.
Vinnare av Augustpriset 2012.

Det var nog många som undrade hur det kom sig att denna bok både blev nominerad och sedan kunde vinna den skönlitterära klassen när Augustpriset delades ut i år. Någon roman är det inte, Men en storartad bok som måste läsas är det däremot. Och i så måtto är priset en fullträff. För många behöver läsa denna bok i en tid då fascismens spöke åter sticker upp på olika ställen i Europa inte minst i form av Jimme Åkesson slipade och hala tryne.

I somras läste jag årets hittills starkaste roman  Den tidigare Augustprisvinnaren av Steve Sem-Sandberg, De fatttiga i Lodz. Det var samtidigt som  Rosenbergs bok kom ut. Jag blev så på djupet berörd av Sem-Sandbergs bok att när jag förstod att även denna bok utgick från Lodz, som Rosenbergs föräldrar kom ifrån, så köpte jag den. Samtidigt är det så krävande att läsa om detta mörka kapitel i vår historia att jag inte kom mig för när jag väl köpt den. Nu fick jag anledning att ta tag i den.

Rosenberg skriver ”Jag tar alla tillfällen i akt att fråga efter vägen från Auschwitz eftersom varje väg från Auschwitz är ett individuellt mirakel i sig, till skillnad från vägen till Auschwitz som är ett kollektivt helvete lika för alla.” (Sid 91)

VI har alla läst mycket om fasorna under andra världskriget i någon form. Men vad hände sedan, hur gick det för dem. Gick det att komma tillbaka till någon form av normalitet när men set det mest onormala, tittat djupt in i det mest omänkliga?
Boken handlar om Rosenbergs far, David Rozenberg, och hans turliga väg från fasorna i Auschwitz och hur slumpen för honom till Södertälje där han får jobb på Scania och stannar. Efter par år senare så lycka Hala Staw, som kommer bli Hanna Rosenberg och Görans mamma, ta sig till Sverige genom lögn och tur ta sig till Sverige. Rosenberg skildrar hur de försöker komma in i det svenska samhället och bli en del av det moderna projektet när välfärdsstaten byggs upp. Göran blir en del av det projektet. Han får ett svenskt namn, de arbetar hårt på att han skall bli bra på svenska så bra att han idag inte kan sina föräldrars modersmål polska. Göran blir svensk men fadern lyckas aldrig bli en del av det livet, skuggorna kommer ikapp, hur skall man kunna glömma, hur skall man kunna hantera det som inte går att hantera, hur skall man kunna prata om det som det inte finns något språk för.

Vi får följa Göran Rosenbergs resa i sin faders fotspår. Han besöker många av de ställen som fadern varit som fånge, slav och tvångsarbetare. Det är lika skrämmande som vanligt att läsa om dessa fasor. Hur ofantligt många som dog, svalt frös ihjäl. Hur hårt de plågades, hur hårt de tvingas arbeta, vilka ofantliga umbäranden. Hur kunde de få ske?  Vad vad det för människor som utsatte sina medmänniskor för detta?
Och inte nog med att de skedde, hur fort ville vi inte glömma!? Vi ville inte ta in det som skett. Skildringen av hur David försöker få ut ersättning för nedsatt arbetsförmåga efter kriget är en beskrivning av en serie förnedringar där läkare hävdar att det finns inget som tyder på att hans trauman har något med Auschwitz att göra!

Rosenberg väver en text av sina barndomsminnen, brev som föräldrarna skickade till varandra och till sina släktingar och historiska fakta. Det är ett ömsint potträtt av en far, en far vars öde han försöker få någon form av klarhet över.
Det är också en skildring av Sverige i brytningstiden efter andra värdskriget, när det gamla skulle ut och det nya in, när välfärdstaten skall byggas

Rosenberg spelade mycket fiol som liten och vad jag kan förstå på en ganska avancerad nivå. Att han är musikalisk tycker jag märks i hans mjuka, melodiska och mycket läsvärda prosa. Ett litet minus är att han ibland vill bli mer litterär än innehållet egentligen kräver. Det är en så stark och berörande berättelse med en helt egen röst och det räcker långt, mycket långt.
Missa inte denna bok!

EN MÄSTERLIG BOK OM VÅRT FÖRHÅLLANDE TILL BERGEN – ROBERT MACFARLANE: MOUNTAINS OF THE MIND, A HISTORY OF A FASCINATION – HISTORIA

Att kategorisera Macfarlanes bok som historia är en förenkling. Det en blandning av historia, idéhistoria, memoar och reseskildring. För denna underbara bok fick Macfarlane Guardian Frist Book Award och några priser till.

Macfarlane är en engelsk litteraturvetare som hela sitt liv ägnat sig åt att vandra och klättra i berg. Han vill med denna bok undersöka hur det kommer sig att vi har så starka känslor kring bergen. Att människor är beredda att riskera livet bara för att bestiga en ansamling av sten, en ansamling som egentligen är helt utan betydelse för oss men som vi tillskiver en mängd egenskaper.

Jag har aldrig varit en större naturmänniska och kommer aldrig klättra i berg. Men jag vet efter skidåkning och vandringar i Alperna att bergen har en stor dragningskraft. Min gode vän T. tipsade mig om att det började komma författare som skrev intressanta böcker om natur av hög litterär kvalitet. Jag fastnade för denna bok.

Vad boken visar övertygande är att den fascination för berg som de flesta av oss känner inte på något sätt är självklar. Man såg på bergen med skräck, som farliga och ogästvänliga. Att riskera sitt liv för att nå en bergstopp var detsamma som vansinne. Det är ju som sagt bara en större ansamling sten. Vad var det då som hände? På 1600 talet så kom den första teorin om bergens uppkomst: Thomas Burnets ”The Sacred Theory of Earth” och geologin som vetenskap var född. De hisnande tidsperspektiven fascinerade 1700 och 1800 talets människor. Macfarlane skriver att på 1600-och 1700-talet så expanerades människor tänkande i rummet tack vare stjärnkikare och mikroskop. Under 1800-talet så expanderade tänkandet i tid genom geolgin. Man förstod att ”terra firma” om du bara såg över en tillräckligt lång period blev ”terra mobilis”! Geologi blev högsta mode och fossilsamling en mycket populär hobby.
Under perioden så växer alpturismen kraftig. Många är de personer som bestiger Matterhorn och Mont Blanc under 1800-talet. Men det är också många som dör!

Efter detta fascinerade kapitel går Macfarlane vidare och beskriver hur rädslan under 1700-talet blev en känsla inte att undvika utan möta och därigenom blir stärkt i kropp och själ! Det koppla ihop med begrepp sam manlighet och mod.
Macfarlane beskriver också att under 1800-talet så blir höjd något som är eftersträvansvärt. Ju högre du kan komma, tex genom klättring, desto bättre. Där fanns en frihet där själen kunde vandra fritt och vara nära Gud, något som passade väl in i romantikens världsbild.

Alla dessa förändringar i sättet att tänka i kombination med viktorianernas längtan att upptäcka hela världen, och då inte bara för att kolonisera den utan även för att ingen del av världen skulle vara en vit fläck, blev som en drog för vissa personer som var beredd att offra allt för att bestiga ett berg.
Boken avslutas med den fascinerande berättelsen om George Mallorys tre misslyckade försök att bestiga ”bergens berg” Mount Everest. Trots att Mallory hade en fru han älskade djupt och tre barn så gav han sig ut 1921, 1922 och 1924, Men Mallory var helt bergtagen, det fanns inget som var så mycket värt som att försöka nå denna topp även om det skulle kosta honom livet. Under den sista expeditionen sågs han och en medarbetare försvinna bland molnen för att aldrig komma tillbaka.

Macfarlane är en strålande författare som bär sin enorma lärdom lätt och kan med stilistisk elegans underhålla läsaren. Insprängt i de historiska och idéhistoriska avsnitten finns det personliga berättelser ofta spännande eller rörande om Macfarlanes egna strapatser eller fantasier om berg.

Detta är den första av tre böcker i en löst sammansatt trilogi som Macfarlane skrivit om människors förhållande till landskapet och naturen. Jag ser fram emot att läsa de följande två.

Här kan du läsa mer om Macfarlane.
Här kan du se en mycket intressant föreläsning av Macfarlane ”Landscape and the human heart”.

Robert Macfarlane:
Mountains of the mind, A history of a fascination
Utgiven: 2003
280 sidor

Robert Macfarlane 1976-

EN FÖRLORAD VÄRLD SEDD GENOM TINGEN – EDMUND DE WAAL: THE HARE WITH AMBER EYES – MEMOARER/HISTORIA

 

Edmund De Waal:
The Hare with Amber Eyes –
A Hidden Inheritance
Utgiven: 2010
350 sidor

I den utmärkta engelska tidskriften Intelligent Life”(länk till artikeln) läste jag en artikel om denna bok och dess osannolika resa. Ett antal förlag tackar nej till boken. När den till slut kommer i en liten upplaga  så börjar ryktet snabbt sprida sig. Upplaga efter upplaga får tryckas. Den är nu översatt till närmare 30 språk. Edmund de Waal har rest runt hela jorden flera gången för att prata om denna globala succé som boken nu är.

Det är bara att konstatera att det är en helt underbar bok, en ren njutning att läsa.

De Waal är en känd engelsk keramiker vars släkt tillhörde Europas rikaste judar med enorma tillgångar. Deras rötter är i Odessa men under 18- och 1900 talet så flyttar de till Paris och Wien. Allt slås i spillror under andra värdskriget och släkten sprids över hela världen

De Waal ärver en samling japanska av 264 netsuke, små snidade figurer, av sin släkting Igge som bor i Japan. Dessa figurer har funnits i släkten sedan slutet av 1800 talet då Charles Ephrussi köpte dem i Paris. Charles Ephrussi var en konstkännare, samlare och mecenat. Han skall ha varit förebilden till Swann i Proust ”På spaning efter den tid som flytt” en författare som för övrigt betytt mycket för de Waal.

Under 1870-talet så var fascinationen för Japan mycket stor och många samlare köpte på sig japanska konstföremål av mångahanda slag. Vi får följa de Waal när han spårar hur dessa figurer har vandrat genom seklerna och vad det har betytt för dess innehavare. Resan går från Paris till Wien dit de flyttar när Charles skänker dem som bröllopsgåva till de Waals farfarsfar Wictor Ephrussi. Hur de försvinner under andra världskriget när nazisterna går bärsärkagång på alla judars tillhörigheter. Men de har inte sopats bort av kriget. Anna, deras hembiträde, vars öde inte går att spåra, hade smugglat undan dem så de hamnar i händerna på Edmunds farmor, juristen och poeten Elisabeth de Waal för till slut hamna hos hennes bror Igge som vid sin bortgång testamenterar dem till Edmund.

Boken är en blandning av självbiografi, historisk essä och reseskildring. Samtidigt som han berättar sin släkt fascinerande historia så tecknar han en kulturhistorisk bakgrund utifrån hur familjen och netsuke-figurerna rört sig.  Odessa, Paris, Wien under första halvan av seklet, Tokyo på andra halvan av seklet. Det är en bok om minnet, om de hemligheter som rymmes i varje individ och i varje familjs liv skriven på prosa som känner varsamt känner sig fram, en prosa som försöker fånga  något som ständigt glider undan.

De Waal åker runt och tittar på de palats och hus de har bott i, letar i arkiv, studerar tidningar, intervjuar släktingar. Vi följer både hans yttre resa och han inre när han lär sig mer om familjen och dess hemligheter och tystnader.
Det som slår mig gång på gång när jag läser är hans känsla för tingen. Hans förmåga att beskriva konst, miljöer och föremål.  Jag känner keramikerns varsamma hand, den sinnlighet med vilken han smeker tingen för att förstå dem, att locka av dem dess hemlighet. För De Waal så är de inte bara saker utan de är bärare en historia och ett sammanhang. Detta fångar han helt brilliant i boken.

För mig är det vissa dela i boken som jag framförallt fastnat för. Skildringen av Paris och livet runt Impressionisterna och Proust var fascinerande. Dock det som verkligen fastnade var skildringen av de dagar då Tyskland annekterade Österrike. Antisemitismen är ju hela tiden ett spår i boken och jag förundrade flera gånger över exempel som de Waal lyfter fram. Men jag var oförberedd på kraften i de sidor som beskriver om hur judarna behandlades av tyskar och österrikare. Anti-semitismen var stark i Österrike så det utan någon större ansträngning som Hitler kunde annektera landet. Den våg av hat som släpps lös är fruktansvärd att läsa om. De är alltid lika obehagligt att påminnas om hur judarna behandlades, deras egendomar skövlades, hur de förnedrades, plågades.
Den skildringen är bokens klimax.  Allt det som släkten Ephussi byggt upp förskingras, förstörs och konfiskeras. Generationers arv förintas på ett par dagar. Smärtsam läsning,

Det var länge sedan jag läste en bok som fascinerat mig så mycket som denna. Det är en rik läsupplevelse och jag vet redan nu att det är en bok jag kommer att läsa om.
Den kom nyligen ut på svenska.

De Waal fick 2010 Costa Biography Award och blev utsedd till årets författare vid 2010 Galaxy National Award.

Här kan du se en intervju med De Waal.
Edmund de Waals hemsida

 

 

OM EN STARK VÄNSKAP – UWE TIMM: VÄNNEN OCH FRÄMLINGEN – MEMOARER

Uwe Timm (1940-):
Vännen och Främlingen
”Der Freund und der Fremde”
Utgiven 2005
Övers: Jörn Lindskog
160 sidor
Recensionsexemplar

När jag lite i smyg började blogga för ett par år sedan så trodde jag inte att det skulle ge så mycket tillbaka. Positiva kommentar via nätet och från kamrater och bekanta. Men att ett förlag skulle skicka mig en bok för att bli recenserad det trodde jag inte. Men nu fick jag denna lilla bok av förlaget Thorén och Lindskog. De gör, som jag tidigare skrivit, en viktig kulturgärning genom att introducera tyska författare i vår överdrivet anglosaxiska bokutgivning. Jag har läst och recenserat tre böcker ur deras utgivning. Det är tre böcker som jag tyckt mycket om.

Tanken när jag så vänligt fick denna bok var: tänk om jag inte tycker om dem, hur skall jag förhålla mig till det? Svaret är ju  självklart. Tycker jag inte om den så skriver jag det, men jag behövde inte oroa mig. Uwe Timms bok grep mig från första sidan och släppte inte greppet under hela läsningen.

 Den 2 oktober 1967 mördas Benno Ohnesorg av en polis i samband med en demonstration utanför Deutsche Oper. Benno som tidigare aldrig deltagit i politiska manifestation demonstrerade mot Shahan av Iran som under ett statsbesök skulle se Trollflöjten. Polisen gick till våldsamt angrepp och i tumultet skjuts Ohnesorg av polisen Karl-Heinz Kurras. Det har senare visat sig att Kurras var gammal Stasiagent och medlem av det östtyska kommunistpartiet. Utredningen efter Ohnesorgs död manipuleras för att skydda makten och Kurras frikändes.

 Mordet på Ohnesorgs  blev en tändande gnista till radikaliseringen av den tyska studentrörelsen, var en grogrund bl.a. för Rote Arme Fraktion och påverkade hela det tyska politiska landskapet.

Om detta har Timm skrivit denna lilla utsökta volym. Timm och Ohnesorg blev vänner när det träffades på vuxengymnasiet i Braunschweig. Timm hade arbetat som körsnär ett par år, Ohnesorg som dekoratör, men längtan efter kunskap, bildning och viljan att skapa sig ett bättre liv driver dem till vidare studier.

Timm, extrovert och energisk, blir mer av en tillfällighet vän med den introverte Ohnesorg. Kärleken till litteraturen, läsandet & skrivandet för dem samman. Tillsammans läser de romaner, poesi och filosofi, umgås och diskuterar, startar en litterär tidskrift, går på föredrag.
Det är ett fint porträtt av två unga begåvade, kunskapstörstande unga män  med det naiva självförtroendet som bara ungdomen har.

De är nära vänner samtidigt finns det sidor hos Ohnesorg som Timm aldrig förstår sig på. De pratar aldrig om, vilket vore naturligt bland unga män, om deras relationer till kvinnor. Ohnesorg som av Timm beskrivs som lite av en mystiker, har en andlig och religiös sida som Timm aldrig förstår sig på. Han är både ”vän och främling”.

Den unge Timm har en fix idé och tro på att han som författare alltid måste stå fri. Han offrar många relationer på det altaret. Vänskapen med Ohnesorgs tar ett abrupt slut när Timm istället för att tillsammans med honom studera i Berlin åker till München för att studera.
Senare tar sig Timm till Paris där han forskar i existensialism. Det är i Paris han nås av beskedet om dödskjutningen. Han river sitt avhandlingsarbete. Kommer tillbaka München och dras in i det politiska livet

Timm har skrivit en mångfacetterad bok.  Det är en skildring av efterkrigsgenerations uppror mot ett land som efter kriget som trots att kriget är över styrs av tidigare nazister. Förvaltningen av landet ligger i de händer som styrde Tyskland före 1945. Det är en skildring av en ung generations kunskapstörst och bildningsresa efter andra världskriget.  Timm flyttar från det instängda München till ett Paris han läst om sett filmer från och fantiserat om. Ohnesorg reser över hela Europa litar, skriver läser.
Det är även en meditation över livet, litteraturen, vänskapen, minnet och kärleken. Deras vänskap gränsade kärleken och det är kanske därför uppbrottet blir så tydligt. 

Hela boken är skriven med sådan ömhet som jag känner igen från ”currywursten” fast här ännu starkare, ett så lätt anslag, mitt i sorgen att jag inte kunde sluta läsa. Timm skriver att han försökt skriva denna bok många gånger men inte lyckats slutför projektet. Det kanske behövde gå så här långt tid innan det var möjligt. Den är den åldrade författaren blick på de unga män de en gång var. Men då har personer som kunnat kasta ljus över Benno Ohnesorg hunnit gå bort och Timm står där med sina obesvarade frågor.

Som läsare är jag tacksam att han till slut lyckas genomför projektet för detta är en bok som jag verkligen tyckte mycket om och säkerligen kommer läsa om.

 Återigen så skickar jag en tacksamhetens tanke till det lilla förlaget Thorén och Lindskog. Inte bara för att jag fick denna pärla utan för deras kulturgärning. Trots att jag idogt följt med litteraturen säger det väl något om den anglosaxiska dominansen att jag aldrig hört talas om Timm förrän nu. Timm som är mycket stor i Tyskland.
Nu har jag nu läst två fina böcker av Timm, en mycket bra roman av den schweiziske författaren Peter Stamm och en underbar kort roman av den gamle mästaren Siegfried Lenz.

Jag hoppas de fortsätter annars för jag väl anmäla mig till Folkuniversitets tyska kurser!!

Thorén och Lindskog har givit ut en tredje bok av Uwe Timm I skuggan av min bror. Den är redan beställd och jag ser fram emot att läsa den.

EN PÄRLA OM ÖVERSÄTTARENS MÖDOR – ERIK ANDERSSON: DAG UT OCH EN DAG IN MED EN DAG I DUBLIN – ESSÄ

Det är lika bra att säga det på en gång. Jag har lite svårt att förhålla mig neutral till denna utmärkta lilla bok. Den Patrik som nämns på sidan 15 och som fick Erik Andersson att gå med i Svensk-Finländska Joycesällskapet var undertecknad. Jag minns lunchen med min då stora idol Mats Gellerfelt och hur dryg han var, liksom vältrade sig i sin egen förträfflighet. Beundran svalnade betänkligt.

Erik och jag lärde känna varandra när vi pluggade litteraturvetenskap 1984. Då var han en något nördig skribent av fanzine inom SF, en värld helt obekant för mig. Som den varma och vänliga person han är så lärde jag genom Erik känna flera intressanta människor som var ganska annorlunda från det umgänget jag vuxit upp med, mycket mer bohemiska och intellektuella. Det var spännande.

Våra vägar skiljdes som de ibland gör. Jag såg att han började publicera böcker. Den första novellsamlingen Ättlingarna från Mecklenburg kom 1993 , men det var först 2002 som jag läste den. Den gick mig helt förbi. Jag förstod att han kunde skriva men novellerna sade mig inget.

Hans litterära stjärna steg och när hans senaste roman Den larmande hopens dal kom så läste jag den med mycket stort nöje. Jag tom läste den 2 gånger efter varandra. Den boken är en humoristisk pärla och en underbar bild av det både mytiska och mystiska Västergötland! Och fylld av historia. Det är inte många romaner som har en lång litteraturlista med hembygdslitteratur.
Boken blev om jag förstod det rätt Eriks stora genombrott som författare. Den nominerades till Sveriges Radios romanpris. Översättningen av Sagan om ringen hade redan gjort honom känd som översättare.

Efter att ha sprungit på varandra på Stockholmståget så har vi tagit upp kontakten igen och Erik skickade mig mycket vänligt denna bok.
Det är en infallsrik, spännande och rolig bok om hans 4 år långa slit med översättningen av Ulysses. Vi får följa Erik på delar av den färden,  lär oss om många av de mycket svåra problem han ställs inför. Mycket intressant. Vi lär oss också en hel del om Joyce och Joyce-forskingen och vi för följa med Erik på några av hans många resor på Irland. Ja, boken är också en kärleksförklaring till den ”gröna ön”.
Jag kan konstatera att min engelska utgåva av Ulysses kommmer nog stå oläst ett tag till. De avsnitt som Erik har med i boken är så knepiga att jag tackar min lyckiga stjärna att det finns översatt.

Hela boken är skriven med det lätta humoristiska anslag  som jag minns från De larmande hopens dal. Som skriven av en person som lite nyvaket tittar på världen och förundrat tar in det han ser. Det är en tunn liten sak som jag läste på 2 kvällar. Några av de trevligaste kvällar jag haft på ett tag. Så har du det minsta intresse för översättninngens svåra konst, Joyce eller Irland så tveka inte. Sedan får vi se när det blir dag för själva Ulysses…

Erik Andersson:
Dag ut och dag in med en dag i Dublin
Utgiven 2011
150 sidor

Erik Andersson 1962-

PETER ENGLUND: BREV FRÅN NOLLPUNKTEN – ESSÄER/HISTORIA

Brev från Nollpunkten är den första bok jag läser av Peter Englund. Och det var en stor läsupplevelse. När Englund slog igenom med Poltava och fick Augustpris med Ofredsår, så var mitt intresse för att läsa histora inte stort. Vilken miss. Detta är ingen annat än en briljant essäsamling om det mest hemska och blodiga av alla sekel, 1900-talet. Englund är en elegant stilist som bär sin lärdom lätt och och får mig som läsare att se helt nya sammanhang. Han blandar de stora svepen med gripande och intresseanta berättelser på individnivå. Han visar hur mycket av historien som beror på slump, hur många skeenden tar helt andra och betydligt mer förskräckliga vändor än de som de från början var tänkt. 
Första essän handlar om seklets ur-katastrof, det första världskriget, där fältherrarna modellerade sina strategier på 1800-talets strdsideal, men missade att teknikutvecklingen tagit sådana språng att den individuela insatsen inte längre spelade så stor roll. Detta var det första mekaniserade kriget med vapen som kunde döda många människor på en gång. Det var en missbedömning som kostade miljontals människor livet.

Sedan går Englund vidare och berättar om Stalins utrensningar på 30-talet, Jezjovsjtjinan, som var så omfattande att hela riket höll på att bryta samman. Ett skeende som likt koncentrationslägren är bortom vår fattningsförmåga.

Likheten mellan de två totalitära systemen i Sovjet och Tyskland  framkommer i essän om arkitktur och konst under andra världskriget då likheterna var större än skillnaderna. De bombastiska, storvulna byggnader och skulpturer som framställdes under denna epok var besläktade, bärare av en totalitär vision och frukter av megalomana utopier.

Koncentrationslägrens uppkomst är ämnet för nästa essä. Han utgår från historien om Kurt Gerstein, SS-mannen som försökte få omvärlden att förstå vad som hände i lägren men talade för dova öron.  Det gick inte att få in det i en någorlunda normal världsbild. Detta gjorde att det tog tid innan sanningen om den fruktansvärda tragedien kom fram

Boken avslutas med essäer om de engelska bombflygningarna och om bombningen av Hiroshima och Nagasaki. Intresseanta även de men de tidigare fångade min uppmärksamhet mer.

Det är inga roliga ämnen Englund tar upp, men det är ämnen som inte går att komma förbi i vår blodiga historia. Och som det är viktigt att vi inte glömmer.
Englund skriver så bra och underhållande att jag ibland nästan inte ser vilka fruktansvärda berättelser som kommer fram.  Boken var nominerad till Augustpriset 1996, och jag var tvungen att undersöka vilken bok det var som kunde slå denna gnistrande bok! Det var ”Spåren av kungens män” av Maja Hagerman. Det är också en fantastisk bok, om kristnandet av Sverige.
Så om du inte läst någon av dessa böcker har du några spännande timmar framför dig!

Peter Englund: Brev från nollpunkten
Utgiven: 1996
280 sidor.