Kategoriarkiv: Favoriter – Facklitteratur m.m.

MED EN TEOLOGISK BLICK PÅ SAMTIDEN – MIKAEL KURKIALA: NÄR SJÄLEN GÅR I EXIL : MODERNITET, TEKNOLOGI OCH DET HELIGA & JOEL HALLDORF: GUD: JAKTEN – EXISTENTIELL SVINDEL I DET TJUGOFÖRSTA ÅRHUNDRADET

Publicerat den av

Mikael Kurkiala:
När själen går i exil : modernitet, teknologi och det heliga
247 sidor
Utgiven 2019
Verbum

Joel Halldorf (1980-)
Gud: Jakten – existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet
342 sidor
Utgiven 2020
Fri tanke

Detta var oväntade och mycket stimulerande läsupplevelser för mig. Först tänkte jag inte skriva om böckerna. Det är inte mitt område och det skulle krävas en del för att göra dem rättvisa. Men jag fann dem mycket intressanta och vill att de finner sina läsare.

Själv är jag att betraktas som en ”teologisk analfabet”. Jag har under många år känt mig främmande för den kyrkliga världen. Jag hade ett visst intresse under 80-talet men de högmässor som jag som körsångare i olika körer upplevde under 15-20 år gjorde att jag kände mig allt mer främmande.
Dessutom har jag blivit mycket provocerad och upprörd över den institutionaliserade pedofilin inom den katolska kyrkan över stora delar av världen. Och tyvärr inte endast där. Det finns en utmärkt dokumentär på SVT Play, Biskopen och pojkarna, om likartade övergrepp inom anglikanska kyrkan med förgreningar upp i engelska eliten och kungahuset. Den ligger ute till 210122 för er som vill se den. https://www.svtplay.se/biskopen-och-pojkarna

Samtidigt är jag inte så naiv att jag tror att vi svenskar, som kanske är det mest sekulariserade landet i världen (men kanske bara på ytan om man skall tro Halldorf), har sett världens ljus. Att alla troende på resten av detta jordklot bara inte fattar bättre. Eller lika bra som vi svenskar. Och jag kan bli mycket trött på de självsäkra och predikande ”nya ateisterna” som tex Richard Dawkins.

I våras fick jag och läste Mikael Kurkialas bok När själen går i exil

av en person som trodde att jag skulle tycka den var intressant. Kurkiala är docent i kulturantropologi och verksam vid Svenska kyrkans forskningsavdelning. I boken diskuterar han vad som händer när vi förlorar våra myter och berättelser. De som vi kan spegla oss i på ett andligt plan och som kan hjälpa oss att förstå våra liv. Vad händer när det andliga och existentiella försvinner och det bara är det ekonomiska och teknologiska synsättet som är ett legitimt sätt att se på världen? När ekonomi är viktigare än vår ta hand om vår planet så att vi på lång sikt överlever.
Ett annat exempel, som Kurkiala lyfter fram, är att vi låtit våra barn bli investeringsobjekt för riskkapitalister inom skolvärlden.

En tanke som slår mig när jag skriver detta är att vi har ett utmärkt exempel på effekterna av detta tänkande i den kris för äldrevården som seglat upp under corona. De gamla är sedan lång tid inte ”värda” något utan är produktionsenheter i ett stort system. Som skall bli så billigt och effektivt som möjligt.

Det finns mycket mer i Kurkialas bok som jag varmt rekommenderar.

Samma person som gav mig Kurkiala satte Joel Halldorfs bok i händerna på mig när den kom ut i höstas. Jag kan villigt erkänna att jag började läsa utan någon större entusiasm. Det var en present och det var lika bra att läsa den så det blev av! Det tog dock inte många sidor förrän jag läste med ett allt större intresse. Halldorf är, som alla som läst honom i Expressen vet, en mycket kunnig och driven skribent och dessutom en god berättare. Och det intressanta temat från Kurkiala känns igen.

Halldorf är själv pingstvän, docent i teologi och djupt förankrad i sin tro. Med en nyfiken blick tittar teologen Halldorf på en mängd olika samhällsfenomen och diskuterar viktiga och existentiella frågor inte bara för oss som individer utan för det samhälle som vi tillsammans formar. Och jag ser saker jag inte sett förut.

Halldorfs tes är att alla människor är religiösa varelser, ”homo adorans”. Men vad hon tror på spelar mycket stor roll. Och här känns Kurikalas tema igen.
Det för mig kanske mest intressanta kapitlet handlar om hur nationalismen tar över kyrkans roll. Detta tankesätt som gör att vi är beredda att dö för vårt fosterland, en gemenskap som på många sätt är skapad och upplevd. Ett tankesätt som även är grunden för SD:s ideologi.

Halldorf är trygg i sin tro. Han ser skönheten med andra trosriktningar som inte stämmer med hans synsätt. Han uttrycker t.ex en stor sympati för islam. Även om det finns betydande skillnader har de tron gemensamt. Och Halldorf väjer inte för det faktum att kyrkan också kan stå för något destruktivt när saker går fel som i t.ex. Knutby som han skriver om i boken.

Det är oerhört intressant läsning. Så intressant att jag läste boken två gånger.

Men för att göra det lättare för mig i juletid så hänvisar jag intresserade läsare till Per Svenssons fina recension i Expressen. Svensson beskriver boken väl och fångar min egen läsupplevelse. https://www.expressen.se/kultur/bocker/joel-halldorf-ar-en-religionens-stridshast/

Både Kurkiala och Halldorf är två mycket läsvärda författare. De har fått mig att förstå att även jag, som står utanför denna världen, har mycket intressant tankestoff att hämta. De har tillsammans öppnat ett intellektuellt fönster för mig och fått mig att se på tron och kyrkan med andra ögon. Ingen dålig bedrift.

Joel Halldorf har för övrigt en mycket intressant pod med sin teologkollega Patrik Hagman som jag varmt kan rekommendera. Den heter Läsarna.

EN MAGNIFIK BIOGRAFI – IAN KERSHAW: HITLER – HUBRIS 1889-1936

Publicerat den av

Ian Kershaw (1943-)
Hitler Hubris 19889-1936
Utgivien 1998
912 sidor
Allen Lane

Mitt intresse för andra världskriget är relativt nytt. När jag i julas läste Svante Nordins utmärkta Hitlers München ville jag läsa mer. Och som man säger: akta dig för vad du önskar dig för det kan bli sant.

Hubris, denna tegelsten på över 900 sidor, är den första och den något kortare (!) delen av Sir Ian Kershaws magnifika biografi i två volymer. Den kom ut 1998 och andra delen Nemesis kom ut 2000. Själva texten i första delen är “endast” ca 600 sidor. Resten är fotnoter och litteraturlista, som jag valde att hoppa över.

Som tur är kan Kershaw skriva med lätthet och fånga läsaren även om detaljrikedomen ibland blir bedövande. Jag kan bara konstatera att det är ett enormt imponerande forskningsarbete som ligger bakom projektet. Anthony Beevor anser att detta är en av de främsta böckerna som skrivits om andra världskriget. Läs här.

Att försöka beskriva denna tättskrivna koloss till bok är något som går utanför mina ambitioner och förmåga men jag kommer försöka ge er lite av det som fångade mig i boken.

En klassiker

Varför skriva en ny biografi över Hitler? Det finns väl få ämnen som historiker skrivit mer om än Hitler och Tredje riket. Det fanns åtminstone redan två tunga och berömda biografier. Alan Bullocks klassiska En studie i tyranni kom 1952. Den tyske journalisten Joachim Fest kom ut med sin stora bok 1973 som han senare reviderade på 2000-talet. De finns båda i svensk översättning. Fests går fortfarande att få tag på.

När det gäller Kershaw finns på svenska den förkortade versionen som Kershaw med visst motstånd gick med på att ta fram. Kershaw tog bort alla fotnoter och redigerade bort 600 sidor av 1400 sidor text. Du hittar den på biblioteket eller kanske på Bokbörsen.

Den svenska översättningen utgiven på Bonniers

Ämnet Hitler verkar som sagt vara outtömligt. Historikern och journalisten Volker Ullrich kom 2013 ut med Adolf Hitler. Die Jahre des Aufstiegs 1889–1939 och Adolf Hitler. Die Jahre des Untergangs 1939–1945 fem år senare. Två hyllade tegelstenar som finns översatta till engelska för den intresserade.

Under åren efter publiceringen av Bullocks och Fests böcker hade en mängd material kommit fram ur olika arkiv. Men som Kershaw skriver i sitt förord var en biografi inget som föll sig naturligt för honom som historiker inriktad på sociologiska frågor.

Kershaw började som medeltidshistoriker, växlade över till modern tysk historia. När han under en längre vistelse i Tyskland deltog i ett forskningsprojekt blev Kershaw fascinerad av frågan om hur Hitler blev möjlig. Inte vem Hitler var som person men hur kunde han bli den han blev. Hur gavs han den möjligheten? Kershaw är intresserad av de sociologiska och politiska förhållanden som gjorde Hitler möjlig.
Samtidigt skriver han att Hitler är unik som person. Ta bort honom och mycket av det som skedde hade aldrig hänt. Men hur kom det sig då att det hände?
(Om du är intresserad av att läsa om Kershaw och hans historiesyn rekommenderar jag denna intressanta artikel på Wikipedia https://en.wikipedia.org/wiki/Ian_Kershaw)

Kershaw ser inte att allt det som hände i Tyskland som något som Hitler ensam var ansvarig för. Hitler hade enligt Kershaw inte kommit fram i ett annat sammanhang och hade inte heller givits de möjligheterna.

Det är ännu mer remarkabelt när man tänker på vilken nolla Hitler var under den första delen av sitt liv. Det finns relativt liten kunskap om Hitlers första år. Även om Kershaw har fler detaljer så kände jag igen det mesta från Svante Nordins betydligt kortare text.
Det som Hitler själv skrev i Mein Kampf är tillrättalagt och påhittat för att vara en del av myten Hitler. Många av de som kände Hitler i hans ungdom skrev sin historia långt senare och lade ofta sina berättelser tillrätta med facit i hand. Det finns m.a.o. relativt lite källmaterial.

Hitler hade inte speciellt anmärkningsvärd barndom och uppvisade inga beteenden som skulle kunna förklara honom som vuxen. Kershaw är inte mycket för att dra några psykologiska växlar på det lilla material som finns.

Hitler var en lat drul med storhetsvansinne. Han blev djupt förorättad när han inte kom in på konstskolan i Wien. Detta gjorde inte så att han arbetade med att bli en bättre målare. Nej, han slog mest dank och hängav sig åt sina grandiosa fantasier om att bli en stor konstnär för vilket han inte hade några som helst förutsättningar.
Under en period försörjde hans sig på att måla vykort men när hans kompanjon som sålde hans alster inte tyckte att han levererade tillräckligt mycket, skildes deras vägar.

Hitler levde en period snålt på ett arv, gick på opera varje kväll och utsatte sina vänner för monologer om Wagners storhet eller om konst och arkitektur. Hans tid i Wien var som helhet ganska miserabel. Han levde i misär på olika ungkarlshotell. Wien var en stad med mycket stor slum på den tiden.

Det som blev Hitlers räddning var första världskriget. Ensam utan familj, oförmögen att knyta djupare kontakter med både män och kvinnor, blev armén hans familj. Han gav sig in i det liv och med lust. Hitler höll sig kvar i armén så länge efter fredsslutet som möjligt. Han hade inget annat liv att återvända till.

När armén efter kriget skulle rekonstrueras var det viktigt att rekryterna omfattade den rätta läran och inte föll för den stora faran från bolsjevismen. Hitlers retoriska förmåga upptäcktes och han anlitades som föreläsare/agitator. För första gången i livet fick han vara bra på något. Det var början på hans karriär.

Ingen kan anklaga Kershaw för att spara oss från detaljerna. Med lupp följer vi Hitler från de första stapplande stegen från en lysande agitator med ointresse av praktiskt politiskt arbete fram till 1936 då han är en diktator, med en grundmurat galen ideologi, som håller hela Tyskland i sin hand. Och hur Hitler själv börjar tro på myten att han är Tysklands frälsare. Myten som leder till undergången. Enligt Kershaw hade inte det hänt om det inte funnits individer, organisationer och ett näringsliv vars ärenden Hitlers framfart främjade. Det var många konservativa som inte ville ha en demokrati utan någon form av diktatur. Allt eftersom nazistpartiet NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterparte) växte blev Hitler den enda kandidaten. De konservativa politikerna, ofta med militär och eller aristokratisk bakgrund, trodde att de skulle kunna styra Hitler, som många av dem i grunden föraktade som den lille korpral han var. Som vi vet bedrog de sig rejält.
Hitler tog inte makten enligt Kershaw, han gavs den av lättjefulla och naiva konservativa politiker.”He was levered in to power” som Kershaw uttrycker det.

Kershaw skriver många gånger att det var omständigheterna som räddade Hitler. Det kan vara en kula som just missade honom, en domare med konservativa åsikter som inte gav honom det straffet han skulle fått efter ett upplopp och som skulle hållit honom borta från det politiska livet en längre tid.
Det som slutligen gjorde att Hitler fick sådant genomslag var Weimarrepublikens fall och den ekonomiska krisen i början av 30-talet som fick anti-semitismen att explodera.

För Kershaw som är influerad av sociologen Max Weber är Hitler ett perfekt exempel på den karismatiske ledaren. Kershaw skriver mycket om hur Hitler som lyckades få personer att arbeta för honom. Han var ofta otillgänglig för sina medarbetare. Han lät dem gissa vad han ville. De skulle veta vad det innebar att arbeta i hans anda. ”Working towards the Führer”.

Han var en otydlig ledare, helt ointresserad av fakta, men ideologiskt driven. Det gjorde att runt honom skapades ett organisatoriskt och administrativt kaos när olika ledare försökte förstå vad han ville och få detta gjort. Ofta hamnade olika intressen mot varandra. För Kershaw är Hitlers Tyskland ett land där olika intressen befann sig i en ständig kamp för att få fram sina budskap och sin vilja. När det till slut inte gick att överbrygga konflikterna fick Hitler agera. Ofta prokrastinerade Hitler mycket länge. När beslutet till slut kom var det ofta mycket drastiskt och hade stora konsekvenser. Ett exempel är De långa knivarnas natt 30e juni 1934 då Ernst Röhm, chefen för den paramilitära organisationen SA, mördades tillsammans med resten av organisationens ledargarnityr. Röhm hade länge varit ett hot och många ville få bort honom. Hitler tvekade länge men när han väl beslutade sig gick det fort och brutaliteten var häpnadsväckande.

Den late drulen blev inte mindre lat när han satt vid makten. Han arbetsdagar kunde börja efter lunch eller så dök han inte upp alls. Han kunde vara borta i dagar. På kvällarna satt han ofta tillsammans med sina närmaste kumpaner och tittade på film.
Hitler hade ingen social förmåga. Han kunde när som helst bryta ut i långa monologer som tystade alla i rummet, men var oförmögen till vanliga samtal.

Att jag skriver mycket om Hitlers personlighet är för att det är det lättaste att sammanfatta. Kershaw har fått kritik för att Hitler försvinner i alla detaljerade skildringar av det politiska, sociologiska och ekonomiska skeendet under perioden som boken skildrar. Jag förstår poängen men det är inte en personcentrerad biografi som Kershaw velat skriva.

Vad jag förstår så är både Joachim Fest och Volker Ullrich mer fokuserade på individen. Och de tror mer på Hitlers personliga inflytande bakom den största katastrofen i mänsklighetens historia.

Ju mer jag läste om Hitler, om hur han fungerade och hur han arbetade, desto mer tänkte jag på likheterna med Donald Trump. Hitler var också en opålitlig lögnare som kunde bryta vilket av sina löften som helst eller göra vad som behövdes för att gynna sig själv. Hitler och Trump har båda individer och institutioner som möjliggör dem. För vilka han är en idiot som är bra att ha. De verkar dessutom ha ungefär samma arbetsmoral. Och samma förhållande till sanningen.

Detta är en rätteligen mycket hyllad bok, nominerad till några tunga priser. Men den är som sagt både mastig och fylld av detaljer. Kershaw är en dock en mycket god författare vars stil flyter fram elegant men som kräver koncentrerad läsning.

I vintras började jag på den svenska översättningen och läste 100 sidor i den. Insåg att jag inte ville läsa den stympade versionen och gick över till originalet. Flera gånger har jag varit på väg att ge upp! Vid ett tillfälle gick jag tillbaka till den svenska översättningen och läste några kapitel i den. Men det kändes att det var tunnare. Läste om samma parti i den längre versionen och insåg att alla detaljerna gjorde att det gav mycket mer. Den kortare versionen var som ett foto med för få pixlar. Du ser vad det föreställer men det finns inget djup i bilden.

Jag erkänner att jag pustade ut när jag var klar med detta maratonlopp. Det hade tagit ett par månader, med annan läsning emellan. Det får bli det en paus från dåren Hitler! Men det kanske bästa beröm jag kan ge Kershaw är att jag redan är sugen på att fortsätta med Nemesis.

Om du vill på djupet förstå hur Hitler kom till makten kan jag svårligen tänka mig en bättre bok än denna hyllade biografi. Fortsättning följer.

Sir Ian Kershaw

ETT LYSANDE REPORTAGE OCH VINNARE AV ORWELL PRIZE FOR POLITICAL WRITING 2019 – PATRICK RADDEN KEEFE: SÄG INGET : EN SANN HISTORIA OM MORD OCH TERROR PÅ NORDIRLAND

Publicerat den av

Patrik Radden Keefe (1976):
Säg Inget – En sann historia om mord och terror på Nordirland
Utgiven 2019
På svenska 2020
Översättning: Bengt Ohlsson
388 sidor
Bonniers

När engelsmännen röstade för Brexit var det inte många som tänkte på konsekvenserna för Nordirland, den lilla delen av Storbritannien bestående av sex landskap med en mycket våldsam historia. Vad jag läst mig till efter omröstningen verkar det hos de styrande i Westminster finnas ett fundamentalt ointresse för och mycket liten kunskap om Nordirlands komplexa situation. Irlands-frågan har också seglat upp den kanske svåraste nöten att knäcka i förhandlingarna.

Under min barndom på 70-talet var konflikten i Nordirland ofta på nyheterna. Ett inbördeskrig där bomber detonerades och många mördades. Det var en konflikt jag aldrig riktigt förstod mig på. Ända fram tills nu.

Den amerikanske journalisten Patrick Radden Keefe, som vanligtvis arbetar på The New Yorker, har förvisso en liten del irländskt påbrå men det var inte det som gav honom impulsen att skriva detta enastående reportage. Nej, det var en tidningsnotis som fångade hans intresse och blev början till ett flerårigt forskningsarbete. Resultatet blev en bred berättelse om The Troubles som det 30-åriga inbördeskriget kallas.

På Nordirland är huvuddelen av befolkningen protestanter och vill tillhöra Storbritannien. På Irland är de flesta katoliker och vill ha ett enat Irland. Konflikten på ön har djupa rötter som går långt tillbaka. Radden Keefe skriver:
I familjen Price – liksom i hela Nordirland – pratade man om forna tiders strider som om det vore förra veckan. Därför kunde det vara svårt att nagla fast en bestämd tidpunkt när stridigheterna mellan England och Irland började, Det var rent av svårt att föreställa sig ett Irland före det som familjen Price kallade ”saken”. Det spelade ingen roll vart man sökte sig i historien, den fanns alltid där. Den var äldre an konflikten mellan protestanter och katoliker; äldre än den protestantiska kyrkan. Man kunde gå tusen år tillbaka i tiden, till de normandiska erövrarna som for över Irländska sjön på 1100-talet, på jakt efter nya marken. Eller till Henrik VIII och 1500-talets Tudorstyre, som befäste Irlands underordning. Eller till de protestantiska emigranterna från Skottland och norra England som sökte sig till ön under 1600-talet och upprättade plantager där den gaelisktalande befolkningen blev trälar på marker som förut varit deras egna.

Men för familjen Price var påskupproret 1916 den avgörande händelsen när irländska upprorsmän ockuperade postkontoret i Dublin och utropade en fri och självständig republik. (sid. 22)

Boken tar sin början 1969. Under 50–60 talet förde IRA en relativt lugn tillvaro. Men 1969 brakade helvetet loss. Det som satte igång det kallades Slaget om Bogside. Varje sommar marscherade lojalisterna (protestanterna) genom det katolska Derry (som protestanterna kallar Londonderry) för att hedra de protestanter som 1689 stängde stadens grindar för den katolske kungens styre. Den årliga protestantiska provokationen brukade inte besvaras. 1969 blev den besvarad och upploppet som följde spred sig snabbt över hela Nordirland och blev inledningen till det mycket våldsamma inbördeskriget.

En av konsekvenserna av konflikten var att Belfast tydligt delades upp. Det satte upp så kallade ”fredsmurar” som delade staden i katolska och protestantiska områden. Du rörde dig helst inte på ett område som tillhörde den andra sidan.

I ett försök att rensa slummen byggdes det under slutet av 60-talet upp nya bostadsområden bl.a. Divis Flats. Det var ett lyft för många fattiga familjer att få en lägenhet i området. Tyvärr var husens kvalitet var mycket låg och området blev efter ett tag lite av ett ghetto. De som bodde där var nästan uteslutande katoliker och det blev en knutpunkt för IRA:s väpnade motstånd.
Det var i Divis Falls som den 38-åriga 10-barnsmamman och änkan Jean Conville 1972 fördes bort för att aldrig komma tillbaka. Hennes försvinnande och frågan vad som hände henne är utgångspunkten för Radden Keefes bok.

Katolikerna på Nordland var diskriminerade. Deras möjligheter till bra utbildning, jobb mm var mycket sämre än för protestanterna. Studenterna på Queens University i Belfast, både protestanter och katoliker, blev inspirerade av protestvågorna runt om i Europa och världen. De ville fredligt protestera mot det som de såg som motsvarigheten till apartheid i Sydafrika.
Samtidigt började en ung generation tycka att IRA:s väpnande kamp och glorifieringen av alla hjältar i det förgångna var lite passé. Nog skulle man kunna komma fram på en mer fredlig väg.

Samma år 1969, i en fredlig protestmarsch från Dublin till Derry arrangerad av studenterna på Queens University, blir de utsatta för stenkastning av lojalisterna. Många skadas och det blir för Dolours Price en vändpunkt. När hon såg det glödande hatet i lojalisternas ögon förstod hon att det aldrig kunde ske någon förändring på fredlig väg.
Dolours och hennes syster Marian, som kommer från en mycket hängiven republikansk familj, väljer att ansluta sig till den väpnade kampen. Dolours blev den första kvinnliga frontsoldaten i IRA. Hon var också den som gav impulserna till att börja spränga bomber i England istället för på Nordirland. Deras bomber skadade endast lokalbefolkningen, deras landsmän, vilket ändå inte gav önskad effekt hos politikerna i London.
Dolours och Marian genomförde senare en hungerstrejk som gjorde dem legendariska i republikanska kretsar.

Nordirland är en liten landsdel där alla känner alla. Dolours och Marian kände redan som unga den person som kom att bli ansiktet utåt i den politiska kampen, Gerry Adams. De kände även Brendan Hughes som var Adams parhäst men också hans motsats.
Adams var intelligent, vältalig med en modulerad baryton och en skicklig strateg. Hughes däremot stod för operationerna. Bankrånen för att dra in pengar till verksamheten, kidnappningar, mord på de som skvallrade eller bröt mot någon av IRA:s regler m.m.

När inbördeskriget eskalerade skickade London allt mer militärer och polisen förstärktes. Det var dock inget som katolikerna blev gladare av. Både militären och polisen var primärt protestantisk och tittade ofta åt ett annat håll. För katolikerna var de protestanternas förlängda arm och inte att lita på. Kriget bara fortsatte att eskalera.

Radden Keefe skildrar i boken processen från insikten att det våldsamma kriget inte får önskat resultat till hur den slipade Gerry Adams till slut lyckas få det till att övergå till en politisk process. Den processen som leder till fredsavtalet The Good Friday Agreement 1998.
Avtalet sågs av många inom IRA som ett svek. Allt annat än att kapa banden helt med Storbritannien var ett svek. Många av IRA:s soldater frågade sig om det då verkligen var värt det.
Alla mord, alla bomber, allt lidande utan att vi kapar banden till fienden i öster?
Efter att ha lämnat IRA var det många som led av posttraumatiskt stressymptom (PTSD) och sjönk ned i olika former av missbruk.

Radden Keefe. skriver ”Genom att fläta samman Jean Conville, Dolours Price, Brendan Hughes och Gerry Adams liv ville jag berätta om folk radikaliseras i sin kompromisslösa hängivelse till ett ideal, och hur individer – och ett helt samhälle – försöker förklara det politiska våldet när de väl har gått igenom prövningen och äntligen har tid att tänka efter” (Sid 367)

Porträttet av Gerry Adams är mycket fascinerande. Adams säger att han aldrig tillhört IRA vilket alla som var inblandade sade att han självklart var. Redan när Adams var i 20-årsåldern var det hans godkännande som låg bakom många av de operationer som IRA genomförde. Men Adams bara gled undan alla frågorna från journalisterna.
Hans vän Brendan Hughes sade, efter att deras vägarna skiljts i vredesmod, att Adams är en sociopat som har mycket blod på sina händer.
Samtidigt säger Radden Keefe att eftersom det var ett brott som ledde till fängelse att erkänna att man varit medlem i IRA var Adams förnekande något som gjorde fredsprocessen möjlig. För London hade inte förhandlat med en terrorist.

Patrick Radden Keefe Foto: Phil Montgomery

Det är i mitt tycke en helt lysande bok Radden Keefe har skrivit. Med en djup kunskap och oerhört mycket research får vi en ingående berättelse om konflikten. Många är de personer om Radden Keefe pratat med. Det är inte något som är lätt gjort på Nordirland. Om du skvallrar kan du räkna med att du snart är död, även om du flyr landet. Det är vad bokens titel anspelar på.

Radden Keefe skriver med stor närvarokänsla om en mycket våldsam och komplex period. Jag befinner mig i 70-talets Belfast under läsningen. Persongalleriet är stort och vi kommer dessa fascinerande människor mycket nära. Jag blev oerhört gripen av boken och den förtjänar alla lovord den fått.

Jag kan förstå att Brexit skapar oro. Efter The Good Friday Agreement har livet återgått till något som liknar ett normalt liv. Nordirland har en god ekonomisk utveckling där den numer nästan osynliga gränsen har skapat goda förutsättningar. Men konflikten går som sagt djupt ned och långt tillbaka. Det finns all anledning att vara orolig över att det kan tändas en gnista.

Om du har det minsta intresse för Nordirland kan jag inte nog rekommendera denna bok. Eller om du bara vill läsa ett oerhört välskrivet och gripande reportage.
Jag kan svårligen tänka mig att jag kommer läsa en lika bra facklitterär bok under 2020. Årets bok redan nu? Ja kanske det.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200413

EN LYSANDE BOK OM WINSTON CHURCHILL OCH HANS KRETS – ERIK LARSON: THE SPLENDID AND THE VILE: A SAGA OF CHURCHILL, FAMILY, AND DEFIANCE DURING THE BLITZ

Publicerat den av

Erik Larson (1954-)
The Splendid and the Vile:
A Saga of Churchill, Family, and Defiance During the Blitz
Utgiven 2020
608 sidor
Crown 

Erik Larson är journalist och författare från USA. Detta är hans 8:e bok. På svenska finns sedan tidigare två böcker översatta. I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin och Djävulen i den vita staden.

Erik Larson

Larsons specialitet är historiska berättelser. Han är inte en traditionell historiker men han läser in sig på ett område eller en händelse och skriver sedan en faktabaserad berättelse. Hans läsekrets är stor, böckerna får fina recensioner och hamnar högt upp på försäljningslistorna i USA.

Det är maj 1940. Chamberlain vill avgå och han har försökt få Lord Halifax (1881-1959) att ta över. Halifax vill inte. Det leder till att Winston Churchill (1874-1965) blir premiärminister. Många beundrade Churchill som talare men var samtidigt skeptiska till honom som premiärminister. Churchill ansågs som för våghalsig. Churchill hade ett par kraftfulla militära misslyckanden bakom sig bla slaget vid Gallipoli under första världskriget.

Under 1940–1941 försökte tyskarna bomba sönder England. De ville till varje pris besegra landet i det som kallas The Battle of Britain. England var illa förberett och hade både en för liten flotta och för litet flygvapen.

Churchill kallar in sin mycket egensinne och manipulative vän Max Beaverbrook, en kanadensisk tidningsman, för att bygga upp flygindustrin. Han går över många lik för att få produktionen att öka vilket han dock lyckas mycket bra med.

Churchill inser samtidigt att utan USA:s hjälp kommer Storbritannien förr eller senare att falla. Med smicker och list försöker han få Roosevelt att låna ut fartyg. Roosevelt har dock en negativ hemmaopinion och ett nyval att ta hänsyn till. Då Roosevelt blir omvald med knapp marginal knyts USA närmare England. Det är dock efter när denna bok utspelar sig som USA slutligen går med i kriget, vilket var Churchills mål hela tiden.

Vi får följa Churchill och hans närmsta krets, nästan dagligen, under detta fruktansvärda år. Larson har satt ett mikroskop över de politiska förvecklingarna och det är fascinerande att följa.

Sir John Colville (1915-1987) Ur Colvilles välskrivna dagböcker hämtar Larson mycket intressant material

Runt Churchill finns hans familj, en mängd mer eller mindre kända politiker, vetenskapsmän och hans tjänsteman. Larson har tagit del av en mängd dokument, brev och dagböcker. Många i Churchills närhet var välskrivande och flitiga dagboksförfattare bla en av Churchills privatsekreterare John Colville och Churchills blott 18-åriga dotter Mary. Larson använder sig även av tex Goebbels och Görings dagböcker.

Larsson berättar om ett högt politiskt spel i Storbritannien, Tyskland och USA, förälskelser, utomäktenskapliga affärer, spel- och alkoholproblem, fina baler och eleganta middagar blandat med starka scener där vi möter de ohämmade bombningarna och dess förödande konsekvenser. De skapar en oerhörd förstörelse. Värst är när de har gått vidare från London och bombar sönder både Coventry och Portsmouth. Ödeläggelsen är total och fasansfull att läsa om.
Dessa två spår saxar Larson mycket skickligt mellan när han driver sin berättelse framåt. Mitt i allt det hemska finns det som sagt middagar att äta och baler att gå på, förälskelser att falla i och trasiga familjerelationer som gör sig påminda. Livet är både högt och lågt i en salig röra i dödens närhet.

Churchill, vilket otroligt fascinerande figur. En man full av idiosynkrasier. Hans retoriska förmåga var helt enastående. Han skapade ett hopp, trots att det var allt annat än ljust, med sina tal och obändiga optimism. Churchill som ligger i sängen och arbetar rökandes cigarr fram till lunch. Han dricker en massa whisky och champagne dagligen. På kvällarna plågar han sina medarbetare genom att aldrig låta dem gå till sängs då det finns frågor att diskutera. Och Churchill ruckar aldrig på sin rutin att bada 2 gånger om dagen och tvekar inte att visa sig färgglada morgonrockar för vem som än behagar.
Trots att han har en allt annat än hälsosam livsstil har han mer energi än sina betydligt yngre medarbetare i sin omgivning. John Colville berättar att när Churchill blev premiärminister började hans medarbetare att springa i korridorerna för att hinna med i det tempo som 65-åringen satte upp.

Sammantaget har Larson skrivit en underbar som bok svepte med mig. Den glädje som jag kände över att läsa denna fantastiska bok var mycket, mycket stor. För att använda en klyscha, det är en riktig bladvändare. Persongalleriet är stort och intressant. Jag levde med dessa människorna och i deras värld under några dagar. Jag ville bara ha mer och mer och ville inte det skulle ta slut. Larson skriver en fin medryckande prosa med bra känsla för de detaljer som gör att texten kommer till liv.

Nöjsam läsning.

/reviderad 210816

 

EN JOURNALISTISK BRAGD – MATILDA GUSTAVSSON: KLUBBEN

Publicerat den av

Matilda Gustavsson (1987-):
Klubben
Utgiven 2019
227 sidor
Bonniers

Historien om Jean-Claude Arnault, kulturklubben Forum och de 18 kvinnorna är redan väl känd. Inte kunde Matilda Gustavsson ana när hon började få kontakt med offren för Arnaults övergrepp att hon skulle skriva en artikel som skulle skjuta hela Svenska Akademien i sank.

Klubben, är som de flesta av er vet, boken om hela den resa Matilda Gustavsson gjorde, om några av de kvinnor som Arnault förgrep sig på och konsekvenserna av att en hel kulturvärlden valde att titta åt ett annat håll.

Det är fascinerande att tänka sig att Arnault, som uppenbarligen är en mytoman och psykopat med flera olika historier om sin bakgrund, en man utan utbildning och några misslyckade försök till att bli operaregissör, lyckades skapa sig en sådan maktposition som han kunde utnyttja i kontakten med sina offer.
Jag hade självfallet hört talas om Forum tidigare och varit grön av avund för möjligheterna i huvudstaden. Och det var inte tu tal om att det var en fantastisk arena som skapades. Men priset för det unga kvinnorna som arbetade gratis eller svart där, de sk ”flickorna”, för dem var priset mycket högt.

Det fina med Gustavssons bok är att hon egentligen inte dömer. Hon analyserar och försöker förstå. Men kvinnornas berättelser, de handlingar som Gustavsson beskriver, både Arnaults och andras, står för sig själva. Domen mot Arnault och flera intellektuella makthavare i Sverige blir mycket, mycket hård. Hur mycket än bl.a. Horace Engdahl och Anders Olsson än försöker svära sig fria. De framstår som patetiska figurer.

Vi läsare kan bara vara glada att det var Matilda Gustavsson som ramlade på denna historia. Hennes bok är en lysande text. En välskriven bladvändare, lika spännande som en deckare och helt omöjlig att släppa ifrån sig. Det är en studie i makt och förtryck från en kulturvärld där det inte finns några tydliga roller utan där man genom inflytande och nätverkande slår sig fram till en position. En position som aldrig kan vara riktigt stabil utan lätt kan rämna. Som Matilda Gustavsson skriver är det nästan det enda sättet är blir rik som kulturarbetare och kunna känna sig säker på sin förhöjda position är att bli invald i Akademin. Att då ha en motståndare i Katarina Frostensons man är inte att rekommendera.

Klubben är en bok om som inte kommer släppa mig på lång tid. Hur kunde det pågå så länge? Det är något som Svenska akademien och andra hjälpare aldrig kommer kunna svära sig fria från.

Det skall bli mycket spännande att följa Matilda Gustavsson skrivande framöver. Boken är en bragd varken mer eller mindre.

/Reviderad 210819

STADEN SOM SKAPADE HITLER – SVANTE NORDIN: HITLERS MÜNCHEN

Publicerat den av

Svante Nordin (1946-)
Hitlers München
Utgiven  2018
350 sidor
Natur och Kultur

I augusti 2017 tillbringade jag några dagar i München. Staden föll mig genast i smaken med sin vackra arkitektur, det rika kulturlivet. fina caféer, klassiska ölhallar och den stora härliga parken Englischer Garten. Det är en stad jag gärna skulle återvända till. Det blir ju inte sämre av att det finns mycket i omgivningen som är värt att besöka tex Garmisch Partenkirchen.

Lärdomsgiganten Svante Nordin kom 2018 ut med boken Hitlers München där han ställer sig frågan hur det kom sig att München, denna kulturella smältdegel och framstående stad, blev den stad där Hitler, enligt Nordin, blev Hitler.
München blev nazismens huvudstad. Det var här den uppstod och det var dess centrum ända till Hitler kommit till makten och flyttade till Berlin.

I München gick han från att vara en synnerligen misslyckad figur på samhällets botten till att bli mannen bakom den största katastrofen i modern tid. En helt osannolik utveckling.
Under tiden i Wien fanns det enligt Nordin, alla är inte ense om det, inga tecken på att han var antisemit. Han var egentligen inte intresserad av politik utan drömde om att bli konstnär eller arkitekt.

Nordin låter oss följa Hitler från det han kommer till München 1913 och hankar sig fram som porträttmålare. Han lever mycket ensam med få vänner under mycket svåra förhållande. Det som blir han räddning är första världskriget. Nu får han något större att gå upp i, en gemenskap. Han blir ordonnans och vicekorpral, ett arbete som han sköter väl, och som ger honom utmärkelser. Men han stiger inte i graderna, troligen för att han inte vill för då måste han lämna gemenskapen i sitt förband.

Krigsslutet blir därför mycket svårt för Hitler Dels för att han blir oerhört besviken på att Tyskland givit upp och accepterar Versaillesfreden och dels för att han bli utan plats i livet. Han hänger sig kvar som anställd i krigsmakten fram till 1920. Han har ingen familj eller ett yrke att återvända till.

Jag skall inte ge mig in på att försöka sammanfatta den politiska krisen efter slutet av första världskriget och kejsardömets fall. Kort kan jag säga det skedde en socialistisk kupp i Bayern under ledning av drömmaren Kurt Eisner 1919 och bayerska regeringen avsätts och en rådsrepublik grundas. Den blir inte långvarig.
Bayern är de kommande åren ett slagfält mellan vänster och höger. Det är nästan svårt att hänga med i svängarna under denna revolutionära tid.

Den kejserliga armén var under avveckling och ett Riksvärn inrättades. Det skulle vara troget författningen men som Nordin skriver ”Frikårerna hade var och en sin dagordning” (sid 116). Nordin skriver också att Versaillesfreden gjorde att Bayerns självständighet beskars vilket skapade missnöje.
För att ge frikårerna dne rätta ideologiska skolningen dvs mota bort kommunister, skulle de sättas på skolbänken. Kaptenen Karl Mayr var den som fick ansvaret att leda arbete. Hon tog med Hitler som en lämplig kandidat och Hitler skolades in i ett nationalistiskt och antisemitiskt tänkande. Mayr som senare blev socialdemokrat var en hängiven antisemit på den tiden. Nordin skriver att det var ”Mayr som skapade Hitler”. (sid 122)

Hitler blir snabbt den ledande talarna på kurserna Han finner att han har en röst att han fånga sin publik. Han finner en mening med sitt liv. Hitler som inte lyckats med något i sitt liv blir för första gången framgångsrik.

Hitler var inte intresserad av det politiska arbetet. Han vill agera skapa opinion skapa kaos. Ju mer bråk det blev på han möten desto gladare blev han. När han var på väg att bli utmanövrerad från sitt parti NSDAP, nationalsocialisterna, hotade han med att lämna partiet och skrev ett brev där han ställde vissa ultimativa krav. Bla att han skulle bli enväldig ordförande. Hitler hade nu kommit till insikten att Tyskland och partiet endast kunde ledas av ett parti med en diktatorisk ledare som kunde driva massorna åt rätt håll.

Det som är så häpnadsväckande att läsa är hur Hitler vars parti hade väldigt få procent av rösterna ändå lyckas utnyttja det kaoset som uppstår efter Versaillesfreden och under Weimarrepubliken för att faktisk kuppa till sig makten. Han blev hjälpt av svåra ekonomiska kriser under 20-talet som gjorde att folkets förtroende för de styrande minskade kraftigt.

Nordin skriver att det är omöjligt att tänka sig Hitler utan München. Och München är lika mycket i centrum som Hitler. Nordins persongalleri är stort och han klipper fram och tillbaka mellan Hitler och dramats andra huvudrolls och birollsinnehavare
Vi träffar många personer som påverkade Hitler bla den rabiate rasisten Alfred Rosenberg, antisemiterna Gottfried Feder och Dieter Eckart.
Det är under åren i München som Hitler lär känna Henrich Himmler, Rudolf Hess, Joseph Goebbels m fl. Det skräckkabinett som historien aldrig kommer glömma.
Deras förmåga att utnyttja det vakuum och gripa tillfället med tillräckligt stor kraft och brutalitet var ett av skälen till att det lyckades. Hitler tvekade aldrig att ta livet av potentiella konkurrenter. Hans vän och vapendragare Ernst Röhm som var ansvarig för busarna inom SA (Sturmabteilung) kunde bli ett hot och var en av många som mördares under De långa knivarnas natt i juni 1934.

Parallellt med beskrivningen av Hitler ger oss Nordin som den idéhistoriker han är bilder av den tankar och de ideologiska strömningar som låg i tiden. Han skriver om Völkische Bewegung, som ”är ett samlingsnamn på de tysknationella och antisemitiska föreningar, partier, publikationer, grupper och individer som under den sista fjärdedelen av 1800-talet och framåt fick ett allt större inflytande över det offentliga rummet i Tyska riket och i Österrike-Ungern.” Från Wikipedia.

Det som är häpnadsväckande att läsa när Nordin går igenom de tänkarna hur bisarr den tankevärlden är. Tyvärr är det ledsamt att konstatera att dessa tankar åter sticker upp sitt hemska tryne runt om i Europa

Förutom nazisterna möter vi i boken bla Oswald Spengler Thomas Mann, Bertolt Brecht och andra konstnärer och tänkare som var verksamma i staden under perioden. Nordin referar flera gånger till den svenska poeten, journalisten och Akademiledamoten Bertil Malmberg som bodde dör under många år
Sammantaget är den en mycket rik mosaik Nordin ger oss.

Nordin besitter en imponerande beläsenhet som han elegant förmedlar till läsaren på en stundtals lite torr och effektiv prosa. Jag kan bara ge glimt av denna boks rikedom. Jag blev mycket fångad av boken och rekommenderar den varmt till alla med intresse för denna epok.

Läsåret 2020 kunde inte börjat bättre.

 

 

NÄR VERKLIGHETEN ÖVERTRÄFFAR DIKTEN – BEN MACINTYRE: THE SPY AND THE TRAITOR – THE GREATEST ESPIONAGE STORY OF THE COLD WAR

Publicerat den av

Ben MacIntyre (1963-)
The Spy And The Traitor –
The Greatest Espionage Story Of The Cold War
Utgiven 2018
384 sidor
Penguin

Någon gång händer det att en person får stor inverkan på världshistorien. Frågan är om inte Oleg Gordievsky är en sådan person. När NATO 1983 skulle genomföra övningen ABLE ARCHER var makthavarna i det av paranoia helt genomsyrade sovjetiska ledarskapet övertygade om att det inte var en övning utan att Nato skulle attackera. Genom Gordievskys insatser förstod NATO att Sovjet tog det på allvar. Detta var obegripligt för NATO, men de gjorde justeringar av övningen och hotet avvärjdes.
Ni som sett den utmärkta serien Deutschland 83 minns kanske hur huvudpersonen Martin Rauch spelad av Jonas Nay försökte övertyga ledningen i DDR att ABLE ARCHER var en övning, inte på riktigt.

Ben MacIntyre, engelsk historiker och journalist har publicerat ett antal böcker om underrättelsetjänsten. Jag läste med mycket stort nöje hans mästerliga bok om Kim Philby:
A spy among friends.
The Spy and the Traitor är hans senaste bok. Boken var på “the short list” till det mest förnämliga priset för facklitteratur i Storbritannien The Baillie Gifford Prize. (Som det året vanns av Sergei Plokhy för Chernobyl: History of A Tragedy).
Den svenska översättningen kom ut på höstas på Historiska Media.

Oleg Gordievsky

Oleg Gordievsky föddes 1938 rätt in i KGB. Hela hans familj var KGB. Hans far och hans storebror. KGB var som en stat i staten som reglerar dess medlemmars liv in i detalj.
“At the height of its power, with more than one million officers, agents and informants, the KGB shaped Soviet society more profoundly than any other institution (sid 7).

Gordievsky var intelligent, ambitiös och duktig på idrott. Att tillhöra KGB var något som medförde respekt. Samtidigt som många fruktade dem var det för det sovjetiska folket “a bulwark against Westen inperialist and capitalist aggression, and the guardian of Communism (sid. 8)
Det var naturligt för honom att börja arbeta hos dem.

Redan som ung fick Gordievsky resa utanför Sovjet för uppdrag inom KGB. Han fick smak av livet utanför Sovjet. Det börjades sås frön av tvivel hos honom. Prag-invasionen 1968 var det som fick bägaren att rinna över. Oleg bestämmer sig för att bli dubbelspion. Han var inte allt intresserad av pengarna utan han vill förändra systemet inifrån. Han kom att betala ett högt priset både för sig själv för sin fru och barn.

Detta är början till det som Macintyre kallar “the greatest espionage story of the cold war”. Gordievskys första placering utomlands är i Danmark. Han älskar livet i Köpenhamn Med sitt stora intresse för kultur finns här mycket som han inte kan ta del av i Sovjet.
KGB är en organisation och en hierarki som präglas av rädsla och paranoia. Med sin nya roll som dubbelspion måste han balansera på en slak lina. Han måste leverera till KGB fast hans egentliga arbetsgivare är brittiska MI6.
Med både skicklighet och tur lyckas han göra karriär inom organisationen och är till slut högsta chefen på KGB i London, en mycket prestigefull post.
MI6 kan kan knappt tro sin lycka. De har en källa som kan KGB utan och innan och som i detalj kommer ihåg och kan överlämna information till britterna. Det viktigaste var dock inte de faktiska uppgifter han gav dem, utan insikten om hur de tänker. Ert exempel var hur han skrev ett ”manus” åt Margaret Thatcher när hon skulle träffa Michail Gorbatjov. Ett möte som trots deras skilda åsikter blev en succé.

Efter några år bli han plötsligt hemkallad till Moskva och förstår att han är under lupp. Vem kan ha förrått honom? Långt senare får han reda på att det är Aldrich Ames.

Aldrich Ames

Ames var en amerikansk agent på dekis som blir dubbelagent för att kunna leva det goda livet. Att det kostade många agenters liv verkar inte ha spelat någon större roll. Gordievskys förakt för Ames är stort. Gordievsky gjorde det av ideologiska skäl, för friheten. Ames gjorde det för att kunna köpa en ny bil. Ames sitter nu i fängelse för resten av sitt liv

Gordievsky tror nu att klockan är slagen. Paradoxalt nog, eftersom KGB inte är 100% säkra, så tar de inte bara livet av honom utan han utsätts för förhör och andra hemskheter. Han får bo i sin lägenhet och bevakas dygnet om för att se om han avslöjar sig.
Trots detta lyckas MI6 genomföra det ingen trodde vara möjligt, att smuggla ut Gordievsky ur ett land med en enastående övervakningsapparat. Att den oerhört komplicerade operationen, som gick under namnet Pimlico, lyckades är helt fascinerande att läsa om. Det var nära att gå snett många gången men de hade marginalerna på sin sida.

Idag lever Gordievsky umder ett annat namn, fortfarande under dödshot från KGB som aldrig kommer förlåta honom, någonstans i England under bevakning 24 timmar om dygnet. Han har fått mängder av utmärkelser för sitt arbete.

Har man det minsta intresse för kalla krigets historia och för underrättelsetjänsten är denna bok ett måste. MacIntyre är väl förtrogen med sitt ämne. MI6 arkiv är stängda. Underlaget till hans bok är samtal med Gordievsky och lustigt nog information från både personer inom KGB och CIA

Jag blir helt fascinerad av att läsa om denna värld i det fördolda. Alla avvägningar som måste göras, politiska och säkerhetsmässiga, hur de arbetar med en agent för att skydda honom, alla koder och komplicerade scenarier som krävs bara för ett möte, relationerna mellan agenten och den som är hans ”runner”,
Det är en värld med ett särpräglat persongalleri på båda sidorna. Många högt begåvade och stundtals mycket udda människor som sökt sökt sig till denna skuggvärld och för ett krig i det fördolda. MacIntyre, med sin stora kunskap och journalistiska talang, gör detta till en mycket spännande läsning.
Ja man kan verkligen säga att verkligheten i detta fall överträffar dikten. Det är en välskriven och mycket spännande bok i samma klass som den bästa spionroman du kan tänka dig. Om inte ännu bättre!

 

FASCINERANDE OM MUSIKENS KRAFT – STEPHEN JOHNSON: HOW SHOSTAKOVICH CHANGED MY MIND

Publicerat den av

Stephen Johnson (1955-)
How Shostakovich Changed My Mind
Utgiven 2018
150 sidor
Notting Hill Editions

Jag är verkligen ingen kännare av Dimitri Sjostakovitj (1906-1975) men har alltid tyckt om det jag har hört av hans musik. Det finns något i hans tonspråk som går in under skinnet. Ett eget och säreget tonfall.
Den oerhört berömda 8:e stråkkvartetten var det första jag hörde. Den har varit en favorit sedan dess. Ett oerhört starkt stycke musik. Det börjar med den berömda slingan D-Ess-C-H, dvs Dimitri Sjostakovitj.

Sjostakovitj är något så ovanligt som en 1900-tals kompositör som kan fylla konserthus. Hans musik är inte alltid lättsmält men gripande på djupet. Han är mest känd för sina 15 symfonier och sina 15 stråkkvartetter.
Jag minns en underbar konsert med Göteborgs symfoniker och den unge David Afkam vid pulten som framförde den populära 10:e symfonin.

En som verkligen tagit Sjostakovitj till sitt hjärta är den framstående engelske kritikern Stephen Johnson.
Johnson har skrivit i en mängd olika tidningar och tidskrifter och gjort mängder av program om musik. Ett exempel är serien Discovering Music på BBC 3.

Nu har det lilla fina essä-förlaget Notting Hill Editions givit ut hans personliga text How Shostakovich Changed My Mind. Som vanligt i en smäcker lite inbunden volym som är en njutning att både hålla i och att läsa.

För ett par år sedan gjorde Johnson ett program om sin stora musikaliska hjälte och hur han hjälpt honom att hantera den bipolaritet som plågat Johnson under hela hans liv. Programmet gav Johnson möjlighet att träffa musiker som arbetat med Sjostakovitj. Det var möten som förändrade Johnson i grunden. Han såg musikens kraft för de musiker som spelade den och publiken som hörde den under stundtals mycket svåra förhållanden.

När de under andra världskriget skulle repetera den 7:e symfonin (Leningradsymfonin) var musikerna så utsvultna att de endast orkade repetera 15 minuter på första repet. De orkade endast genomföra ett helt rep av denna timmeslånga symfoni före konsert. Trots att publiken var lika utsvulten och genomfrusen som orkestern varade ovationerna i en timma efter att tonerna klingat ut.

Genomgående beskriver Johnson hur Sjostakovitj musik enligt honom inte handlar om ett  ”jag” utan ett vi, att kompositören omfamnar och omfattar lyssnaren

Boken har tre teman. Det första temat, och det som tar mest plats, är om Sjostakovitj musik och liv,  Ett svårt liv under den sovjetiska terrorn. Lite kände jag igen från Julian Barnes roman The Noise of Time. Som den störste levande kompositören i landet hade han Stalins öga på sig hela tiden.

Johnsons analyser av några av hans kompositioner år mycket intressanta och givande. Det är inget du behöver kunna någon musikteori för att förstå. De ger möjlighet att lyssna på musiken med lite andra öron.
I ett fint parti beskriver han hur han inser att den fjärde symfonin, som verkade helt ostrukturerad, efter ett intensivt lyssnade visade sig bestå av några enkla teman som kompositören vred och vände på och skapade en väldigt tydlig struktur. När Johnson förstod det kände han också hur det speglade hur han tankar löpte, tankar som för utomstående kunde upplevas som ostrukturerade och maniska.

Andra temat är av Johnsons egen livsresa, med mycket mycken smärta, där han slutligen når någon form av försoning med hjälp av musiken och terapi. Johnsons mamma var en mycket psykiskt instabil kvinna. Johnson beskriver en fantastisk person men också helt opålitlig och oförutsägbar. Som svårt deprimerad tonåring fann han sin tröst i musiken och då framför allt i Sjostakovitj.

Det tredje temat är kort om hur hjärnan fungerar, vad händer och kan hända när vi lyssnar på musik.

Jag tycker mycket om denna lilla essä. Johnson är mycket kunnig, underhållande stimulerande. Det märks att han en van att prata om svåra saker för en bred publik. Skickligt väver han bokens teman samman. Han är en god skribent och jag hade inte tråkigt en sekund. Alla med ett intresse för klassisk musik kan ha stort utbyte av boken.

På sin hemsida har Johnson länkar till de musikstycken han skriver om i boken
https://www.stephen-johnson.co.uk/shostakovitch-clips/

Länk till radioprogrammet
https://www.bbc.co.uk/programmes/b007g7hp

/reviderad 210727

ETT FULLÖDIGT PORTRÄTT AV EN FASCINERANDE STAD – GEERT MAK: AMSTERDAM – A BREIF LIFE OF THE CITY

Publicerat den av


Geert Mak (1946-)
Amsterdam. A brief life of the city
Utgiven 1994
På engelska 1997
Översatt av Philip Blom
330 sidor
Vintage books

Att köpa böcker är ju lika roligt som att läsa dem. Ibland tom roligare. Inte för att jag ofta behöver hitta på en ursäkt för ett inköp, men när jag skall ut och resa då bara måste jag hitta något att läsa om resmålet. Många gånger kommer jag dock inte längre till att köpa boken och titta lite i den. Men ingen regel är utan undantag. Och detta var ett undantag.

Inför vårens resa till Amsterdam letade jag efter lämplig lektyr. Insåg att Amsterdam är en stad som jag inte vet mycket om. Inte alls. Det var egentligen bara att där fanns dessa fantastiska konstmuseer som var anledningen till vår resa. När jag fann Amsterdam a brief life of the city slog jag till direkt.
Geert Mak var namn kände jag till från en utmärkt tv-serie In Europa som jag såg delar av när den visades på SVT. I sitt hemland Holland är han högt aktad både som journalist och populärhistoriker. Hans böcker säljer i mycket stora upplagor. Jag tror tyvärr inte att det finns något på svenska vilket jag verkligen beklagar för han är en underhållande och mycket välskrivande skribent. (Hans hemsida)

Jag är ingen historiker och kan inte bedöma verket ur den aspekten. Jag vet att han får kritik av en del fackhistoriker, men detta drabbar ofta populärhistoriker. För oss andra är det bara att konstatera att han ha skrivit en mycket läsvärd och mycket underhållande bok, sprängfylld av kunskap och anekdoter om människor och händelser. Han kan sitt Amsterdam utan och innan. Mak berättar om hela resan från stadens grundande i början på tusentalet fram till dessa dagar. Fascinerande att läsa om hur man klarar av att bygga en stad där man hela tiden behöver kämpa med vattnet och tidvattnet. Sämre ställen kan man knappast tänka sig.

Amsterdam är en stad som legat lite vid sidan av i Europa. Den har dessutom inte varit som andra städer. I Amsterdam har du inga monument eller berömda sevärdheter. Där fanns nämligen inte en traditionell feodal struktur som ville stoltsera med byggnader och andra monument. Geert Mak beskriver Amsterdam som en stad där det viktigaste var handeln och näringslivet. De vinster som genererades inte skulle användas för att visa upp sig utan till att utveckla fler affärer. Det var inte accepterat att visa upp sin rikedom.

Amsterdam, skriver Mak, har också varit en stad som kännetecknats av öppenhet för olika ståndpunkter. Diskussionerna, både politiska och religiösa har varit heta och ibland våldsamma, men inte så viktiga att de fick störa handeln. Det är en av anledningarna till öppenheten mot alternativ levnadssätt som bla lett till dessa coffeshops där du kan köpa roliga saker att röka. Men också till den nedslående öppenheten för prostitution i Amsterdam. Det var inte roligt att se på plats.

Amsterdam var under lång tid en knutpunkt för handeln och staden blev mycket rik. Men efter solsken kommer regn och Mak skildrar också perioder av iskalla vintrar, svår svält och stora motgångar för staden.

En av de saker som etsar sig fast är vad han skriver om hur medgörliga Amsterdamborna var mot nazisterna. Han skriver: “The Germans never posted more than 60 officers in Amsterdam, even at the height of the persecution of the Jews. The rest was done by the Dutch. Of the total number of men deployed in the big raids, about half were ordinary Dutch policemen.” (sid 265). Visst fanns det en stark motståndsröresle  men de som deltog var inte många till antalet. De flesta duckade eller hjälpte till. (Återigen vill jag passa på att tipsa om dem mästerliga romanen Överfallet av en de stora i holländsk litteratur Harry Mulisch)

Jag kan konstatera att alla med ett intresse för historia kan ha stort utbyte av denna mycket stimulerande bok.
Det är ett fullödigt porträtt av en fascinerande stad som lever lite i skymundan i Europa men samtidigt mitt i strömmen av händelser.

Om du reser till Amsterdam är Rijksmuseum  bara det värt resan. När jag såg målningarna av Rembrandt i verkligheten förstod jag varför han är en av de största. Hans blick och bildernas lyster fick de flesta andra fantastiska tavlorna jag såg på muséet att hamna lite i skymundan. Rembrandt var själv inte en speciellt rolig filur, men det kan du läsa mer om i denna utmärkta bok.

Den är översatt till engelska av den tyske historikern Philipp Blom. Hans utmärkta bok om österrikiska viner  The Wines of Austria var min guide på min första vinresa i underbara Österrike 1996. Underliga äro Herrens vägar.

Jag tar mig friheten att klippa in denna intressanta kommentar till mitt inlägg från Ivo Holmqvist. Ivo skriver på den utmärkta nättidskriften Dixikon

Ja, Geert Mak är läsvärd.

Du nämner hans europeiska tv-serie. När jag nyss flög från Melbourne till Auckland hade jag hans omfångsrika ”In Europe: Travels Thorugh the Twentieth Century” som fängslande reselektyr men glömde den förargligt nog i fickan i stolen framför. När jag någon dag senare frågade efter den hos hittegodset fanns den inte där. Annat var inte att vänta, den som hittade den fastnade nog redan efter ett par sidor, och behöll den.

Det är en fascinerande genomgång av tider och platser i det europeiska 1900-talet, inte alldeles olikt sådant som Stefan Zweig brukade skriva. Att skaffa den på nytt är dessutom lätt, det finns mängder av bättre begagnade exemplar till salu på nätet.

En tredje lika bra bok av honom är ”The Bridge. A Journey Between Orient and Occident”, om Istanbul. Och han har också rest i John Steinbecks fotspår genom USA, som han skriver om i boken ”In America”.

/reviderad 210727

EN LYSANDE BOK OM TYSKLAND – NEIL MACGREGOR: GERMANY – MEMORIES OF A NATION

Publicerat den av

Neil MacGregor:
Germany – Memories of a nation
Utgiven 2014
624 sidor
Penguin

Låt inte bokens tjocklek avskräcka dig! Typsnittet är stort och den har många och fina illustrationer. Med Germany – Memories of a nation har den mycket begåvade museimannen och konsthistorikern Neil MacGregor skrivit en elegant, kunnig och intelligent bok om det märkliga land som heter Tyskland.

Att den inte finns översatt är mig ytterligare ett exempel på det ointresse vi betraktar det viktigaste landet i Europa med. Efter andra världskriget vände vi naturligtvis blicken åt ett annat håll. Men tyvärr har den anglosaxiska världen hållit oss i sådant grepp att vi missar att hålla oss à jour med det land som historiskt och kulturellt ligger oss närmre. Det är självfallet inte okomplicerat. Som MacGregor skriver finns det ingen historiker som riktigt kunnat förklara hur det kulturellt högtstående Tyskland kunde förvandlas till ett barbariskt helvete under Hitler.

Vad är egentligen Tyskland, var ligger det? Det är inte en helt okomplicerad fråga. För Tyskland har inte ”naturliga” gränser som tex Storbritannien där geografin hjälper till. Sedan har Tyskland inte heller haft en stark centralmakt utan det bestått av över 200 olika furstendömen som både har samarbetat och bekämpat varandra. De har till skillnad från andra länder svårt att bygga monument som hela nationen kan känna samhörighet med. MacGregor nämner bla Fredrik den store. ”A hero in Berlin, a villain in Dresden”.

Andra exempel på svårigheten att fånga var Tyskland är visar det faktum att ett av de viktigaste tyska universiteten under 1300-talet var det i Prag där många hundra år senare en av de största tyskspråkiga författarna Franz Kafka levde. Den store filosofen Immanuel Kant levde hela sitt liv i Königsberg, en viktig tysk stad under 1800-talet som nu är ryska Kaliningrad. MacGregor skriver att tysk idéhistoria inte går att skriva utan inkludera franska Strasbourg, vars katedral Goethe såg ett av de främsta exemplen på tysk arkitektur.

Vad MacGregor visar in sin mycket stimulerande bok är hur Tyskland under de senaste 600 åren skapats genom gemensamma föreställningar, språket och objekt i vardagen. Här finns intressanta kapitel om Martin Luthers mycket stora betydelse för det tyska språkets enhet och hur det fogade samman landet, om det tyska ölen och korvens betydelse, skogen som symbol för det tyska, Albrecht Dürers konst, Goethe, Bauhaus m.m. Han skriver självfallet en hel del om de stora trauman i Tysklands under förra seklet med andra världskriget och delningen av landet 1949.

Jag skall inte ge mig på att i denna lilla enkla bloggtext försöka de mig på att beskriva rikedomen i denna mycket lättlästa och spännande bok. Den gavs ut i samband med en utställning på British Museum som MacGregor var chef för då. Till denna serie finns det en podcast. Jag har inte hört hela men det är som en förkortad version av boken där han även intervjuar andra forskare.
Om denna text får dig nyfiken rekommenderar jag att lyssna lite och du kommer få en känsla av vad som väntar dig.
https://www.bbc.co.uk/programmes/b04dwbwz/episodes/downloads

Vad jag har förstått har boken blivit en succé i Tyskland. Tyska professorer får inga poäng på att skriva populärt, det är inte fint att underhålla! Även den tv-serie som den store historikern och tysklandskännaren Sir Christopher Clark, från Australien men verksam i Cambridge, gjort har blivit en succé. Hans tyska är lätt att förstå och den är väl värd att se. Här har ni första avsnittet.

Det är för mig ofattbart att inte ett svenskt förlag givit ut boken. Om du har det minsta intresse för Tyskland och/eller tycker om att läsa välskriven historisk bok tveka inte. Du kommer bli rikligt belönad! Den finns nu även som pocket!

https://www.adlibris.com/se/bok/germany-9780241008331

/reviderad 21-06-20

MÄSTERLIGT OM MÄSTERSPIONEN – BEN MACINTYRE: A SPY AMONG FRIENDS: PHILBY AND THE GREAT BETRAYAL

Publicerat den av

Ben Macintyre (1963-):
A Spy Among Friends: Philby And The Great Betrayal
Utgiven 2014
368 sidor
Bloomsbury Publishing

Kim Philby är den mest omtalade av de spionernas som blev kända som The Cambridge four. De andra var Guy Burgess, Donald Maclean och Anthony Blunt. Fyra unga män ur överklassen som på 30-talet började spionera. Philby var den som gick längst och som orsakade mest skada.

Kim Philby 1912-1988

En duktig spion måste vara en person som skapar förtroende och som får folk att berätta om saker de egentligen inte borde. Philby var en mästare på detta. Han var en enastående charmör som hur lätt som helst fick vänner och beundrare. Han hade hela den engelska överklassen lätthet och självklarhet i mötet med sin omvärld.
Philby gjorde en enastående karriär fram till han avslöjades 1963 och flydde från sin dåvarande stationeringsort Beirut för att sluta sitt liv, olycklig, i Moskva. Philby svek många människor och orsakade oerhört många människors död. Han gjorde att det spionage som MI6 ägnade sig åt i princip var helt meningslöst.
Avslöjandet av att det funnits en sovjetisk spion högt upp i MI6 som dessutom varit verksam i USA under många år, skapade en förtroendekris och ett tillstånd av förlamning som tog lång tid att komma över.
I USA startade CIA en paranoid av jakt på mullvadar som höll på att bryta ned hela dess verksamhet.

Nicholas Elliott (1916-1994)

Om dessa spioner och ffa Philby har det skrivits hyllmeter. Det är ett trauma i Storbritannien. Hur en av ”de våra” kunde svika oss. Nu har Ben Macintyre är en engelsk journalist och historiker verksam på The Times och författare till ett antal böcker om spioneri, dragit sitt strå till stacken.

Det är bara att konstatera att det är en mästerlig bok. Hans skriver oerhört väl och spännande om Philby, hans medmänniskor och kolleger och det klassamhälle som England är.
Fokus ligger på hur han svek sina vänner och framför allt den briljante spionen Nicholas Elliot. De följde varandra i vått och torrt. Elliot ställde alltid upp när Philby hade problem. Hans fru som var psykiskt mycket instabil vilket inte underlättades av Philbys falska livsstil, togs många gånger om hand av Elliot och hans fru oavsett var de befann sig i världen. Det var Elliott som konfronterade Philby 1963 när de rykten som hade funnits länge om The Third Man visade sig vara sanna. (Vid det laget hade Burgess och Maclean flytt till Sovjet. Blunt avslöjades långt senare.)

Det är en fascinerade värld som Macintyre målar upp. Spionerna, som inte kunde berätta utåt vad de sysslande med, levde i en sluten värld med många briljanta män och några få kvinnor som hela tiden befann sig i den politiska hetluften. De arbetade oerhört hårt, drack kopiösa mängder alkohol, Philby var hela sitt liv en högfungerande alkoholist, och utbytte förtroenden som de trodde skulle stanna där. Men Philby utnyttjade dem skamlöst. För honom var ”saken” viktigare än alla mänskliga hänsyn. En sann och helt livsfarlig dubbelnatur.

Boken finns även på svenska. Har du det minsta intresse för ämnet, tveka inte en sekund. Du kommer bli rikligt belönad. En av årets stora läsupplevelser för mig. Under läsningen får påminna sig att det inte är en av den bästa spionromaner à la John Le Carré jag läst. När jag väl börjat kunde jag inte sluta. Trots att jag visste hur det skulle gå.

/reviderad 210405

EN ÄRERÄDDNING – HILARY SPURLING: ANTHONY POWELL – DANCING TO THE MUSIC OF TIME

Publicerat den av

Hilary Spurling (1940-)
Anthony Powell: Dancing to the music of time
Utgiven 2017-10-05
528 sidor
Hamish Hamilton

En äreräddning. Det är vad Hilary Spurling vill göra med denna stora biografi om Anthony Powell, främst känd för sin stora roman A dance to the music of time. Nyligen skrev jag i mitt inlägg om A question of Upbringing, den första av de 12 delarna som romanen består av, att Powell hamnat i skuggan av sina idag mer berömda generationskamrater. Dels ses han som en äkta konservativ Tory som bara skildrar en överklass som nu är passé och dels som en gammal sur gubbe som bodde på landet i Somerset och var ganska oförskämd mot de journalister som besökte honom.

Inget av detta kan vara mer felaktigt förstår man efter läsningen av den rika, ja nästan överrika, och mycket välskrivna biografi. Hilary Spurling är mest känd för sin stora biografi över konstnären Henri Matisse. Den belönades med Whitbread Book Award. Spurling har bla även skrivit biografier om författarna Ivy Compton-Burnett och Paul Scott, också en Powell-fan. Spurling anses i Storbritannien vara av de främsta i sin genre.

Spurling hade vid tidig ålder blivit helt begeistrad av romansviten. Senare blev hon god vän med Powell, som bad henne att skriva hans biografi. Spurling försökte under hans livstid men kom ingenstans då både hennes varma vänskap och stora respekt kom i vägen.

Nu, 17 år efter hans död, efter många års arbete är den äntligen här. Ja, jag säger äntligen, för att för mig som hade som honom som en av mina husgudar på tidigt 80-tal ville gärna veta mer. Powell var en diskret person, likt berättaren Nicholas Jenkins i A dance to the music of time. Jag läste om författare i hans närhet men det var sällan han dök upp.

Efter sviten publicerade Powell en serie av fyra memoarer under samlingstiteln To keep the ball rolling. Även om det var länge sedan jag läste dem minns jag att mycket mer om Powell visste man inte efter avslutad läsning, hur välskrivna och underhållande de än var. Som sagt en återhållen man. Dock fick man det yttre ramverket för hans liv och mycket känns igen i Spurlings bok.

Anthony Powell
Anthony ”Tony” Powell föddes 1905 som enda barnet till militären Philip Powell och hans betydligt äldre fru Maud Wells-Dymoke. Fadern hade ett fruktansvärt temperament och gjorde genom hela sitt liv sig ovän med de flesta han träffade på. Han var helt ointresserad av att vara far och hans son var mest i vägen.
Det osäkra livet som militär gjorde att Tony tillbringade sin uppväxt på en mängd olika orter med endast sin mor och hembiträde som sällskap.
Spurling skriver:
Tony grew up in extreme, inward-looking, almost monastic seclusion (sid.15) He was sustained by her warmth, but also impressed on him her lack of spontaneity in even the simplest transactions with other human beings … To people who didn´t know him he seemed cool, critical, aloof (Sid. 16)

Tony, som var ett oerhört intelligent barn, levde mycket i sin fantasivärld, läste och tecknade mycket .
Han var en mycket god tecknare och blev med tiden en gedigen konstkännare.
Hans barndom grundlade hos honom en osäkerhet som ledde till ett stort intresse för hur människor fungerar. Han blev en observatör.

Eton var väl både en räddning och en förbannelse då Tony inte trivdes riktigt bra där. Redan där började dock den blyge mannen lära känna namn som skulle höra av sig i den litterära världen.

Balliol College Oxford

Efter Eton kom sedan Powell till Oxford och studerade historia på Balliol College. Han avskydde tiden i Oxford:
He was dismayed by the undergraduate’s relentless snobbery and unremitting emphasis on money (sid 62). Och pengar var inget Tony hade gott av. Det som Oxford förde med sig var dock ett bra kontaktnät.

Tony hade ingen riktning i livet men genom en armé-vän till fadern, Thomas Balston, samma man som fick Tony att söka sig till Oxford, fick han ett enklare arbete på förlaget Duckworths i London där Balston arbetade
Ett litet förlag med en förläggare som verkade innerligt hata både att ge ut böcker och de författare som skrev dem. Detta visar sig gälla för mer än ett av förlag Tony kom att ha kontakt med genom livet. Tony blir efter ett tag redaktör på förlaget och ansvarig för en stor del av utgivningen.

Genom Duckworths kom Tony in i litterära och konstnärliga kretsar i 30-talets London. Under denna perioden får Powell också en impuls att börja skriva. Egentligen förstår jag inte varför. I boken finns inget som tyder på att han tidigt, förutom att han läste oerhört mycket, hade författarambitioner. Hans ensamhet hade hjälpt honom att utveckla en rik fantasi, men att han skulle bli författare fanns det inga tecken på. Jag får intrycket av att det var för att han hamnat i en litterär miljö som gjorde att hans började skriva eftersom alla andra gjorde det. Hade Tony inte fått arbetet på förlaget hade han lika gärna kunnat bli tecknare.

Hans debut kom 1931 med Afternoon Men, en komisk roman om det unga vackra folket i 30-talets London. Powll skrev sammanlagt fem romaner före andra världskriget som etablerade honom som en skicklig satiriker, analytiker av sociala sammanhang och mänskliga svagheter. Han fick goda recension av rätt personer men slog men aldrig igenom.

Mycket av detta känns igen från självbiografierna, men Spurling visar också att den blyge och oerfarne Tony ändå var lite av en ladies man. Med olika affärer i detta bohemiska London där alla verkade känna alla och byta partner med varandra. Men en dag 1934 träffade han Violet Pakenham (1912-2002) som kom från en mycket litterär familj. Det tog inte många månader innan de var gifta. Deras äktenskap blev både långt och lyckligt.

Bilden av att Powell skulle vara överklass motbevisas gång på gång. Han kom från medelklassen. Violet var förvisso överklass men när det slog ihop sina påsar var Powell ett mycket osäkert kort på arbetsmarknaden, en man utan utsikter. När han blev uppsagd från Duckworths försörjde han sig och familjen, de fick två söner, genom att recensera en oerhörd mängd böcker. Inte det mest lukrativa arbetet. Det gick självfallet ut över hans skrivande. Powells levde under större delen av sitt liv under stark ekonomisk press.

The Chantry i Somerset som Powells köpte det billigt. Här skrev han större delen av DMT

När andra världskriget kom stal det viktiga år då hans generation skulle ha kunnat komma igång som författare. I Tonys fall tog det 12 år mellan What’s become of Waring till han kom ut med första delen i A dance to the music of time 1951.
Powell började efter kriget fundera på varför man skulle skapa en hel värld i en bok för att sedan slänga borta bort den för att i nästa bok skapa en ny. Som hängiven läsare av Proust så han att det fanns andra möjligheter.
När Powell började skriva sin långa svit anande han inte att det skulle bli tolv delar. Han räknade på tre delar. Det var först halvvägs som han insåg hur lång den skull bli.

Powell publicerade en roman vartannat år. Samtidigt arbetade han som redaktör på bla tidskriften Punch och recensent på Daily Telegraph. Spurling skriver att Powell var en utmärkt redaktör. Han var oerhört nyfiken och en stor läsare, Han skannade av tidskrifter och böcker och fann okända namn som han bad skriva eller såg till att de recenserades. VS Naipaul mer eller mindre räddade han livet på när han erbjöd honom jobb. Även ändra i Sverige okända författare som Jocelyn Brooke och Julian Maclaren-Ross har Powell att tacka för mycket

När romansviten avslutades 1975 med Hearing Secret Harmonies var Powell ett stort och aktat namn. Han hade i denna svit skapat en av de mest särpräglade litterära figurer, strebern Kenneth Widmerpool.

Tony och Violet med en av deras älskade katter

Tony, den vänsälle
Han blev sin fars motsats, Tony hade ett kraftfullt temperament men han höll det i schack. Han var en person med mycket stor umgängeskrets och många nära vänner i den litterära världen som Graham Greene, Evelyn Waugh, Kingsley Amis och som tidigare nämnts V.S. Naipaul.
Hans kanske bästa vän var paradoxalt nog George Orwell som trots deras olika utgångspunkter hade en både djup och varm vänskap. Orwell är ju knappast en konservativ ”toff”.

Tyvärr var det flera av dessa vänner som i början älskade hans romansvit men sedan vände sig mot honom. Det kanske mest kända exemplet är Naipaul (Läs mer i hans bok En författares krets.) Spurling förklarar det, kanske lite för enkelt, med avundsjuka. När det såg vilket storverk som växte fram ur Powells penna och den uppmärksamhet han fick.

Tiden efter A dance to the music of time
Tony publicerade som tidigare nämnt sina memoarer, ytterligare två romaner O ´How the wheels become it (1983) och The Fischer King (1986), några samlingar av recensioner och tre band av hans dagböcker. Men hans namn var inte längre lika stort.
Han avled efter en tids sjukdom våren 2000, 94 år gammal.

Eftermäle
Powells rykte började som sagt dala under senare delen av hans liv. Spurling skriver om häftiga diskussioner mellan beundrare och belackare. Många läste honom inte och hade enligt Spurling ändå synpunkter på honom. Men det finns som sagt många beundrare som knappast kan anklagas för att vara helylle-Tories eller snobbar. Tony var för övrigt helt ointresserad av politik. Ett exempel är Christopher Hitchens.  http://www.nybooks.com/articles/1998/05/28/powells-way/
Ett annat Tariq Ali:  Anthony Powell was the most European of twentieth-century British novelist” Tariq Ali wrote, responding to Naipaul in an essay that places Powell alongside his peers, Stendhal, Balzac, Musil and Proust. ” We need to dispense with the blinkered view that his Dance to the music of time is a novel sequence that can be enjoyed only by English “toffs” or readers of the Daly Telegraph” (Sid. 425)

En kanske lite oväntad beundrare är deckarförfattaren Ian Rankin. ”Reading it is like a great creative masterclass. I re-read it every couple of years.” (sid 425)

Var Powell en surgubbe? Att ha arbetat stenhårt i 25 år med romansviten, och parallellt som redaktör och recensent, hade slitit mycket hårt på Tony. Då han fick ett långt liv var han snart den siste representanten för en gyllene generationen med Greene, Waugh m.fl. Powell tröttnade på alla obegåvade och likartade frågor från journalister.

Hilary Spurling 2010

Det är en mycket läsvärd bok Spurling har givit oss. Prosan är njutbar och här finns många spännande saker för oss Powellianer. Dock finns det en paradox. Powell var som sagt en återhållen person. Trots romansviten, som följer hans liv relativt nära, memoarerna och denna utmärka biografi är han på något sätt ändå undanglidande.  Även om jag har en mycket större kunskap om hans liv och om de människor han kände så är personen Tony Powell förfarande märkligt okänd. Det enda som är verkligen nytt var de återkommande mycket svåra och närmast förlamande depressioner Tony hamnade i.

Han sade själv när någon påpekade att han knappt förekommer i sina egna memoarer. I have absolutely no picture of myself, he said when someone asked him why, “never have had.(sid. 419) Lite märkligt uttalande från en person som var en mästare på att läsa andra människor.
En av recensionerna som jag läst om denna bok skrev att det snarare var en biografi om hans romansvit än över författaren själv. Det ligger något i det.

/reviderad 210405

 

”JAG TROR INTE ATT DET UNDER DETTA ÅRHUNDRADE FUNNITS EN FAMILJ I TYSKLAND SOM VARIT MER BETYDELSEFULL ORIGINELL OCH INTRESSANT ÄN FAMILJEN MANN.” – TILLMAN LAHME: FAMILJEN MANN

Publicerat den av

Tilmann Lahme (1974-)
Familjen Mann
”Die Manns”
Utgiven 2015
På svenska 2017
Översättning: Linda Östergaard
Bonniers

Min förvåning var stor när jag såg att Bonniers skulle ge ut Tillman Lahmes lovordade grupporträtt över familjen Mann. Vem i Sverige läser Thomas Mann i dag?
Bonniers har, vilket jag tycker är helt enastående, de senaste åren givit nyöversättningar av Buddenbrooks, Bergtagen och senast Doktor Faustus. Tre tegelstenar i bokhyllan. De två förstnämnda läste jag har jag läst för många år sedan. Minns att de kräver sin insats men att jag fick rikligt tillbaks. Jag trodde inte att det fanns en publik för litteratur som tar både väldigt mycket tid och intellektuellt arbete i anspråk. Jag har tydligen fel.

I Tyskland däremot verkar inte Thomas Mann och hans familj släppt sitt grepp om läsarna trots att Mann varit död sedan 1955.  Tillman Lahme som är professor i kulturvetenskap på Universitet Lüneburg och har ägnat mycket tid åt familjen Mann ffa om sonen Golo Mann vars biografi han skrivit. Lahme har nu fått ta del av 3 000 nyfunna brev som familjemedlemmarna skickade till varandra
Utifrån dem och sin enorma kunskap om familjen Mann tecknar Lahme ett storartat porträtt av familjen, i USA kallad The Amazing Family.

Vi får följa familjen Mann från 1922 kronologiskt till alla har gått bort 2002.
Efter avslutad läsning kan jag konstatera att det är en enastående bok om en enastående familj. Välskriven, spännande och fördomsfri. Han dömer dem inte utan sätter in deras stundtals märkliga handlingar i sitt sammanhang.

Thomas Mann (1875-1955) och hans fru Katia (1883-1980) född Pringsheim och dotter till en mycket rik industriman, får sex barn. Erika (1905-1969), Klaus (1906-1949), Golo (1909-1994), Monika (1910-1992), Elisabeth (1918-2002) och Michael (1919-1977). Alla mycket begåvade men plågade över att leva i skuggan av sin berömde far. En far som var känslomässigt oåtkomlig och favoriserade Erika och Elisabeth och var likgiltig inför Michael som han helt enkelt inte tyckte om. Klaus begravning gick han inte ens på.

Thomas Mann

När Thomas Manns dagböcker började publiceras fann läsarna att bakom den mycket kontrollerade och konservativa fasaden fanns en författare som undertryckte sin homosexualitet och förälskelser i småpojkar (Döden I Venedig!) och servitörer. Han sublimerade sin sexuella läggning i konsten, men var samtidigt själsligen mycket plågad vilket också ledde till somatiska problem.

För även om detta är fascinerande och intressanta människor var det en förskräckligt självupptagen skara på många sätt. Erika och Klaus, det självutlämnande radarparet, som kastar sig in i den ena relationen efter den andra, Erika bisexuell, Klaus homosexuell. De far världen runt. Klaus bodde under större delen av sitt liv på hotell och drogar och super ned sig. Han påbörjar det ena mer eller mindre lyckade teater- eller bokprojektet efter det andra. Hela tiden skriver de till mamma Katia och begär pengar för att klara sin utsvävande livsstil.

Klaus är i dag mest känd för romanen Mephisto, som bla är ett nidporträtt av den homosexuelle teaterregissören Gustaf Gründgens som blev framgångsrik under tredje riket. Gründgens hade varit Klaus svåger då han varit gift med Erika. Mephisto filmatiserades 1981 av den ungerske mästerregissören Istvan Szábo, med en enastående Klaus Maria Brandauer som Gründgens. Rekommenderas varmt.

Golo är deras motsats. Han är lite klumpig och tafatt. Även han homosexuell men till skillnad från Klaus oerhört plågad av detta. Den introverte och djupt intellektuelle Golo utvecklas till att bli en mycket framstående historiker, prisbelönt författare och politisk skribent som samarbetade med Willy Brandt.
Under perioder plågad av svåra depressioner men är ändå den enda i skaran som ger intrycket av att vara någorlunda normalfungerande och den som framstår som mest sympatisk.

Monika är det svarta fåret i familjen, Hon är också depressiv men helt utan handlingskraft och får ingen ordning på sitt liv. Illa omtyckt av alla inklusive föräldrar.

Elisabeth satsade stenhårt på en karriär som pianist men hade inte på länga vägar den begåvning som krävdes. Sadlade till slut om, gifte sig med en äldre italiensk professor och slutade sitt som en framstående förkämpe för att rädda våra hav.

Michael ville bli soloviolinist. Även här räckte begåvningen inte till med mer än en undanskymd plats i viola-stämman i en symfoniorkester. I ett utslag av hans hetsiga temperament attackerade han en med musikant vilket blev slutet på den karriären. Skolade om sig till germanist. Förmodligen var hans död ett självmord.
Hela sitt liv bad han om pengar från sina föräldrar för att klara av sitt lyxliv.

Mitt i allt detta finns föräldrarna. Thomas Mann, fjärran, sittandes på sitt arbetsrum där han, den store mannen, Trollkarlen (Der Zauberer), inte får störas. Katia styr familjen med järnhand och fördelar både kärlek och kyla.
Det är verkligen en helt anstående familj. Så oerhört begåvad och så oerhört destruktiv. Citatet i rubriken är från den tyska litteraturkritikens gigant Marcel Reich-Ranicki som hela sitt liv var fascinerad av dem.

Förutom att skildra The Amazing family blir också boken exposé över Europas historia. Mann går från att var en konservativ antidemokrat till den mest kända motståndaren till Hitler. Mann flydde landet för USA redan 1933 för att sedan inte bo där mer. De var en familj mitt i den politiska hetluften ffa det äldsta barnen Erika och Klaus som kämpade på barrikaderna för att fördöma Hitler och visa på att det fanns ett annat Tyskland.
Till slut återvänder Thomas och Katia till Europa men bosätter sig i Zûrich i Schweiz, kluvna inför det Tyskland som kommer efter kriget

Familjen var så flitig med pennan skrev så mycket brev och dagböcker så man kan undra hur det hann med något annat. Det kan vi vara glada för idag. Undan dem hade vi inte Lahme kunnat skriva denna helt fascinerande bok. Alla med det minsta intresse för tyska litteratur eller Europa under andra världskriget uppmanas att kasta sig över detta porträtt över en oändligt begåvad och oändligt dysfunktionell familj mitt den politiska och kulturella hetluften.

/reviderad 210228

EN FASCINERANDE OCH VÄLSKRIVEN HISTORIELEKTION – ELISABETH ÅSBRINK: 1947

Publicerat den av

1947Elisabeth Åsbrink (1965- )
1947
296 sidor
Utgiven 2016
Natur och Kultur

1947 är ett år obemärkt i historien men där det visar sig finnas många trådar både bakåt och framåt i tiden. Kriget är slut och framtiden kan börja. Ett visst hopps finns. Man vill göra upp med det förflutna och samtidigt gå vidare. Men det förflutna lever självfallet kvar.

Om detta har Elisabeth Åsbrink skrivit en fascinerande bok. Jag slås av rikedomen i texten och det poetiska uttrycket mitt i allt det svåra hon skriver om. Åsbrink har valt att kronologiskt gå igenom året månad för månad. Varje kapitel består av små klipp med händelser från hela världen. Kända och okända personer blandas, politiker, författare, musiker och forskare. Det fragmentariska och kronologiska sättet att berätta känns igen från Peter Englunds böcker om första världskriget. Läsaren får själv skapa syntesen av det som författaren väljer ut.

Det är ett händelserikt år. Storbritannien abdikerar som stormakt, Nürnbergrättegångarna startar. För första gången används begreppet folkmord och man börjar skriva på FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Men vi ser också en värld som börjar slås itu. Begreppet det kalla kriget nämns för första gången och Muslimska brödraskapet våldsamma ideologi växer fram. George Orwell skriver 1984.

En viktig person i boken är Per Engdahl den svenska fascistledaren. Åsbrink visar tydligt att den fascistiska ideologin absolut inte försvann med kriget, Den gick under jorden, Engdahl hjälpte många nazister till Sydamerika, där de kunde fortsätta att verka. Det fanns övertygade fascister i alla europeiska länder och antisemitismen var fortsatt stark. Med den historieskrivningen kanske vi inte skall vara förvånade över den starka högerpopulistiska våg som sveper över Sverige och Europa. Det är tung läsning.
Vi ser också deprimerande paralleller till vår tider med dåtidens stora flyktingströmmar av judar som från Europa till Palestina och politikernas ovilja att hjälpa dem.
Storbritannien framstår inte i något bra ljus men tanke på det kaos de har varit medskyldiga till både i Palestina och i Indien.

Men det är inte bara mörker i boken. Vi får följa Simone de Beauvoir och Nelson Algrens passionerade kärlekshistoria, hur Christian Dior slår igenom och Thelonius Monk upptäcks.

En central episod mitt i boken och det som är det mest drabbande är historien om Åsbrinks egen familj i krigets Ungern. ´

Mina enkla rader kan inte göra denna lärda, hemska, vackra, välskrivna och viktiga bok rättvisa. Åsbrink har vunnit Augustpriset en gång. Det kan mycket väl bli ett till.

/Reviderad 201205

 

 

EN UTMÄRKT BOK OM BERLIN – JAN MOSANDER: BERLIN : MED EN VÄGLEDNING TILL DET KOMMUNISTISKA OCH NAZISTISKA BERLIN

Publicerat den av

Belin MOsanderJan Mosander (1944-)
Berlin : med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin
Utgiven 2014
371 sidor
Fischer & Co

Tre besök i Berlin hade inte givit mersmak. För mig var inte Berlin en stad man kan flanera runt i och njuta av. Nej. Det har varit en stad som jag upplevt som ganska ful, stor och oöverskådlig på ett negativt sätt. Ja det finns fantastiska muséer och ett rikt kulturliv, men staden har för lite charm. Tills nu.

I söndags kom jag hem från mitt fjärde besök. Nu vill jag återvända i morgon och bo där ett par månader. Staden har landat i mig. Jag har börjat se hur den hänger ihop. Eller snarare inte hänger ihop. Jag ser och uppskattar den enorma mångfalden och dynamiken i denna fascinerande metropol. Jag kände igen en del från mina tidigare besök och pusslet föll på plats. Och charmen finns där. Jag såg den bara inte. Och vilket kulturliv och vilka kaféer!
Vi observerade, vilket jag inte tänkt på tidigare, att det är en stad med ett paradoxalt lugn. Inte samma stress och hets som i andra storstäder trots en befolkning på 3,5 miljoner och hur mycket turister som helst.

Jag är bra på att köpa böcker för att förbereda mig inför resor, böcker som sedan inte kommer längre än till nattduksbordet. Och stannar där. Jan Mosanders bok gjorde det inte. För er som är i min ålder är Mosander ett känt och tungt journalistnamn från radio och tidningar. Har kan och älskar sitt Berlin efter att ha bott och arbetat där i omgångar.

Mosander en journalist och prosan är effektiv journalistprosa. Han kan dock konsten att berätta och fånga in mig som läsare. Och han har mycket att berätta. Boken består av en serie korta kapitel som kan läsas fristående. Man kan hoppa över det man inte är intresserad av om man vill.

I boken finns avsnitt som hjälper dig att hitta rätt i Berlin (Buss 100!). Där finns minnesbilder från åren Mosander bodde där, kapitel om möten med Albert Speer, Herman Görings änka Emmy och andra personer från nazitiden.
Mosander möter även Marcus Wolf, den ökände östtyske spionchefen som av misstag fotograferades i Sverige av säkerhetspolisen som var omedveten om vem de fångat på bild. Vi läser om livet i skuggan av muren forna Östtyskland och svårigheterna vid återföreningen, om de kommunistiska pamparnas lyxliv, om en svensk krigsskuld , om judarnas situation i Berlin (Den nyligen avlidne nobelpristagaren Imre Kertesz bodde länge i Berlin. Han sade att antisemitismen i Ungern var mycket värre än i det toleranta Berlin). Ja det är svårt att få med allt som Mosander skriver om. För om Berlin finns många historier, många hemska men också många roliga med oväntade sammanträffanden.

Undertiteln ” med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin” kanske avskräcker några. Alla åker kanske inte till Berlin för dess historia utan för dess konst – och/eller nattliv. Men för att förstå Berlin inser jag under läsningen bör man ha en viss kunskap om dess historia. Få städer i Europa har under 1900-talet haft en så dramatisk historia. Mosander skriver att östtyskarna blivit lurade tre ggr. Först av Hitler, sedan av Stalin och senast av kapitalisterna i väst.

Mosanders bok hjälpte mig att få ihop Berlin. Det är en mycket rolig läsning och en utmärkt bok om Berlin. Rekommenderas varmt.

/reviderad 201223

NOBELPRISET 2015 – SVETLANA ALEKSIJEVITJ: KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE

Publicerat den av

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikteSvetlana Aleksijevitj (1948-)
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Utgiven 1985
På svenska 2015
Övers: Kajsa Öberg Lindsten
447 sidor
Ersatz

Svetlana Aleksijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte är ett mästerverk som jag blev mycket tagen av.  Det är en magnifik bok, med en mäktig kör av röster som möter oss på boksidorna. Genom dessa röster skildrar hon ett infernaliskt krig från undersidan, lite på samma sätt som Peter Englund, men med en mycket större kör och med bara kvinnliga röster och erfarenheter. Prosan är både enkel och samtidigt subtil.

Aleksijevitj skildrar euforin när kriget börjar, ja euforin. Det fanns en längtan att försvara landet stå upp för kommunismen, Josef Stalin och att offra allt för detta. Trots att både fäder och syskon omkommit så ville många kvinnor ut och kämpa. Endast 17-18 år gamla. Ett djupt fascinerade porträtt av en fanatism som idag påminner om den som finns inom Daesh (IS).

Det är starka, mycket starka sidor. Fyllda av mod, död, sjukdom, elände och ofattbara umbäranden, men ibland även ljusglimtar, humor, hopp och lite kärlek.

Aleksijevitj öppnar på ett lock när hon låter dessa kvinnor berätta historier som inte tidigare berättats. Det är storartat och väl värt ett nobelpris. Kriget har inget kvinnligt ansikte är en mycket lättläst bok som borde sätta  i händerna på alla unga människor att läsa och begrunda i en tid då kriget står närmre än det gjort på många är. Aleksijevitj är författare att storligen beundra och återvända till.

Tack till Ersatz förlag som vågat ge ut henne år efter år! Återigen visar det sig att det de små förlägen som vågar! Stöd dem genom att köpa deras böcker.

/Reviderad 201101

PETER ENGLUND: 1914 STRIDENS SKÖNHET OCH SORG : FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS INLEDANDE ÅR I 68 KORTA KAPITEL

Publicerat den av

1914

Peter Englund (1958-)
1914 Stridens Skönhet Och Sorg : Första Världskrigets Inledande År I 68 Korta Kapitel
Utgiven 2014 (En mindre omfattade version kom ut 2008)
270 Sidor
Natur & Kultur

Helt plötsligt har jag kommit in på första världskriget. Det var inte planerat. Först läste jag Stefan Hertmans Krig och terpentin, 2015 års bok för mig. Sedan, en sen kväll, stegade jag fram till bokhyllan, plockade ned Englunds bok och bläddrade lite i den. Jag kunde inte sluta. Det blev en lång natt under läslampans sken.

Peter Englunds med berömda första världskrigs-serie är nu inne på sin tredje volym. Jag har läst den första som behandlar 2014. För er som inte känner till projektet består det i att istället för att måla med de stora penseldragen, politiskt och militärt, har Englund valt ut 40 personer vars historia han rekonstruerar från dagböcker och annat material. Även om han har romanförfattarens blick så är inget påhittat. Det har Englund hävdat i en intervju.

Vi möter folk från hela Europa och även Australien, allt ifrån kända namn som Franz Kafka, Robert Musil och Oskar Kokoschka till med den menige soldaten, sjuksköterskan och skolflickan. Det finns en övervikt åt bildade personer då dessa skrev de välformulerade dagböcker som Englund citerar ymnigt ur.

Utan att egentligen ha någon handling finns det ju en dramaturgi i den kollektiva psykos som gestaltar sig i början av kriget. Kriget förhärligades, var ett uttryck för din beredskap att kämpa för nationen, att visa vilja och moral. Det gavs en möjlighet att bli en ny människa. I boken finns många exempel på den eufori som spreds genom Europa under det första året.

Det är intressant att läsa hur tyska militären i början av kriget var mycket mån om att följa de regler som fanns för att kriga. Man beslagtog tex inte skepp som inte tillhörde en nation man inte var i krig med. Soldater som omkommit under en bordning av ett fartyg begravdes under hedersbetygelser för att de slagits för sitt land. Ett slags fair-play, som även Hertmans är inne på i sin bok. En moral som även den begravdes under första världskriget.

Från skottet i Sarajevo så gick det inte många veckor tills kriget hade brutit ut helt. Men för det vanliga folket är det mycket som är osäkert. Det finns ingen bra telekommunikation, tidningarna börjar censureras omgående och rykten sprids. Många av ryktena, som Englund visar, osanna. Människor levde i ett oöverblickbart kaos av rykten och rädslor. Detta gällde även de ibland mycket tafatt ledda militära operationerna där bristen på kommunikation gjorde att de sköt på sina landsmän!

I en intervju så liknade Englund sina små avsnitt vid Facebook-uppdateringar. De är inte en så dum jämförelse. Varje avsnitt är ofta på 2-5 sidor. Trots det så lyckas Englund med sin skickliga penna beskriva en individ, förmedla en tidsanda och måla ett landskap. Det är fascinerade och vackert, stundtals oerhört tragiskt och mycket välskrivet.

I denna första del har inte krigets hemska verklighet hunnit komma flertalet, inklusive soldaterna, till kännedom. Än så länge så härskar euforin i många delar av Europa…..

Att Englund är en lysande stilist visste jag redan från Brev från Nollpunkten. 1914 är en mycket bra bok.
Tyvärr ger det en obehaglig bismak att läsa boken nu när nationalismens, inskränkthetens och intoleransens vindar blåser över Europa. När fascismen åter visar sitt tryne. 1914 känns inte så långt borta helt plötsligt. Med de politiker vi har i idag är freden skörare än på länge. Tänk på Ungern, Polen, ett framtida Sverige med Jimme Åkesson, ett Frankrike med Marine Le Pen i ledande positioner och ett EU söndertrasat av inre konflikter.
De politiker som förde Europa in i ett världskrig var inte mer mindre intelligenta och kunniga än dagens politiker. Det sägs att historien aldrig upprepar sig men den kan säkerligen komma i en ond spiral.

/Reviderad 201101

EN MYCKET SPÄNNANDE ESSÄ FÖR ALLA CYKLISTER…. OCH ALLA ANDRA – JON DAY: CYCLOGEOGRAPHY – JOURNEYS OF A LONDON BICYCLE COURIER

Publicerat den av

cyclogeographyJon Day: Cyclogeography –
Journeys Of A London Bicycle Courier
Utgiven 2015
168 sidor
Notting Hill Editions

Notting Hill Editions är ett litet engelskt förlag som  ger ut essäer i mycket smäckert designade små volymer som väl pryder sin plats i bokhyllan.

Cyclogeography är en spännande essä om cykling men också om så mycket mer.

Efter avslutade litteraturstudier så prövade Jon Day ett antal olika kontorsjobb för brödfödan. Det passade honom inte. Till slut blev den cykelälskande akademikern under 3 år cykelbud. Day träder in en fascinerande värld. Han beskriver cykelbuden som personer som fallit igenom sprickorna i samhället. Det är ett udda persongalleri. Papperslösa, alkoholister, högfungerande narkomaner som ända klarar av att arbeta och andra udda existenser som det gått lite snett för och som gärna vill befinna sig under myndigheternas radar.

Det är ett tufft jobb. Det sliter på dig fysiskt. Trots det skriver Day lyriskt om de sköna känslan i kroppen av det hårda arbetet, hur han nästan hamnar i meditativa tillstånd under cyklandet. Det är arbetsdagar fulla av osäkerhet på hur mycket jobb och lön man kommer få, fulla av väntan på nästa uppdrag. Samtidigt är det ett jobb som allt mer fascinerar Day.
Han lär känna staden på ett sätt som få andra gör, fysiskt i sin kropp,  gatornas asfalt, dess bulor och hål, varje krön och avfart. Han får det som taxichaufförer kallar ”the knowledge” en närmast mystiskt uppgående i staden, bortom kartan. Day går inte bara ihop med staden utan får en närmast symbiotisk relation till sin cykel.
Day nämner Flann O´Brian i vars kultförklarade roman Den tredje polismannen cyklisterna genom utbyte av atomer börjar växa ihop med sina cyklar och cyklarna med sina cyklister!

Cykeln är historiskt förknippad med arbetet. När cykeln kom kunde saker transporteras och arbetarna cykla till sina arbetsplatser. Det blev samtidigt för första gången möjligt för arbetarklassen att upptäcka världen utan för sitt samhälle.
Många är de författare och intellektuella som sett cykeln som en symbol för det moderna samhället. Jon Day nämner bl.a. Patafysikerna (var store introduktör i Sverige är Claes Hylinger) och Marinetti och futuristerna. Cykeln blir enligt Day intimt förknippad med den kapitalistiska ekonomin och dess framväxt. Genom sitt arbete kommer Day i kontakt med ett London som de flesta inte ser, bakgatornas London, de områden där vara hämtas och lastas, stadens  pulsåder för varor både lagliga och olagliga.
Det finns i cykelbuds-världen en hel subkultur som bl.a. manifesteras i de helt vansinnigt farliga tävlingar som de arrangerar. Med fara för eget liv tävlar de runt i London mitt i den hetsiga trafiken.

Detta är en mycket rik bok. Förutom de ämnen som jag som hastigast berört här diskuteras bl.a.Tour de France framväxt och dess betydelse för den franska identiteten, om kartors betydelse i skapandet av ett geografiskt medvetande. Day åker runt och intervjuar olika intellektuella om cykeln och dess betydelse, historiskt och sociologiskt.
Ett intressant kapiltel handlar om konstnären Richard Long vars stora skulptur Cycling Sculpture, 1-3 December 1967 består av det skyltar han placerade ut en lång cykel tur i England. Det enda som finns kvar av denna är kartan över de ställen där han ställde de nu försvinna skyltarna.

jon-day_3329194b

Jon Day Foto: Selim Korycki

Jon Day skriver flyhänt och trots de akademiska referenserna till många tänkare och författare är det varken tung- eller svårläst. Och du behöver verkligen inte vara cyklist för att uppskatta denna nyfikna och välskrivna essä.

/Reviderad 201020

EN LYSANDE BOK AV EN AV TYSKLANDS MEST UPPSKATTADE FÖRFATTARE – UWE TIMM: I SKUGGAN AV MIN BROR

Publicerat den av

i-skuggan-av-min-brorUwe Timm (1940-): 
I skuggan av min bror
”Am Beispel meines Bruders”
Utgiven 2003
På svenska 2011
Övers: Jörn Lindskog
160 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Uwe Timm är en av Tysklands mest lästa och uppskattade författare. Jag kan tänka mig att han är som tex Kerstin Ekman eller Peo Enquist hos oss, författare av högsta kvalitet som älskas av både kritiker och läsare, inga jämförelser i övrigt. Efter att ha läst tre av hans böcker sällar jag mig till hans stora skara av beundrare.

Timm kom 2003 ut med denna omtalade bok, I skuggan av min bror. 2011 kom den ut på Thorén och Lindskogs förlag.

Det är en berättelse, en memoar, om Timms bror, Karl-Heinz. Han anmäler sig frivilligt till SS 18 år gammal. Han placeras i den fruktade Totenkopfdivision (Dödsskalledivisionen) i Ryssland i december 1942. Han avlider i september 1943 i sviterna av en skada där han blev av med båda benen.

Bland hans få kvarlevor så fanns en mycket lakonisk dagbok. Den är utgångspunkten för boken. Timm minns knappt sin bror. Han var en sladdis, 2 år gammal, då Karl-Heinz stack till fronten. Han känner honom genom de berättelser han hört av sina föräldrar och syster. Hans död var en skugga över hela Uwes barndom.

Nu är alla de borta och Timm kan närma sig denna traumatiska händelse. Hans historia blir inte bara en historia om familjen Timm utan även om ett land som gick så fel och dess oförmåga att hantera det som de ställt till med.

Varför valde Karl-Heinz att frivilligt anmäla sig? Hur kunde ha inte se sammanhanget? Att det som de gjorde i Ryssland resulterade i att han eget barndomshem bombades. Hur kunde han var så hatisk mot människorna i Ryssland och så empatisk mot sina medmänniskor hemma?
Anteckningarna är kortfattade, det var trots allt förbjudet att föra dagbok, och de beskriver mycket kort vad som händer.  Timm söker sig fram. Han läser vad andra skrivit, minns sin föräldrars berättelser om brodern och försöker minnas sin egen barndom.

Timm skildrar sina föräldrar med värme, men väjer inte för allt som var svårt framför allt med fadern. Hans tankevärld baserad på pliktkänslan krockar mycket kraftigt med den unge Uwes. Vi ser början på det som kommer leda till den stora uppgörelsen  i efterkrigsgenerationen, RAF,  Baader Meinhof m.m. som Timm skriver om i Vännen och främlingen.

Men Timm är ingen som fastställer några ”sanningar”. Han ställer svåra frågor som han försöker hitta svar på. Det är en inkännande, vacker och gripande text som alla som vill förstå lite om det som det moderna Tyskland går igenom bör läsa. Fast du behöver egentligen inte vara intresserad av det. Att få följa en så säker författare och stilist som Uwe Timm räcker.
Nu finns den dessutom i pocket så varför tveka!

Jag har tidigare läst den mycket populära romanen Upptäckten av Currywursten. Dock är det nog de två självbiografiska texterna jag uppskattat mest. Vännen och främlingen var också en suverän bok som jag säkerligen kommer läsa om.
Vi får hoppas att Thorén & Lindskog fortsätter översätta honom.

Tack Jörn Lindskog för recensionsexemplaret.

Tidigare recensioner
Vännen och främlingen
Upptäckten av currykorven

/Reviderad 200927

Uwe timm

Uwe Timm

EN LYSANDE BOK OM AMERIKANSK POLITIK: MARTIN GELIN – DEN AMERIKANSKA HÖGERN : REPUBLIKANERNAS REVOLUTION OCH USA:S FRAMTID

Publicerat den av

den-amerikanska-hogern-republikanernas-revolution-och-usas-framtidMartin Gelin (1978-)
Den Amerikanska Högern:
Republikanernas Revolution och Usa:s Framtid
Utgiven 2012
430 sidor
Natur & Kultur

Nominerad till Augustpriset

Alla med det minsta intresse för internationell politik har säkerligen höjt ögonbrynen mer än en gång de senaste året. Käbblet mellan demokrater och republikaner i USA håller på att hota hela det politiska systemet och i förlängningen det amerikanska samhället. Från en svensk horisont är det helt obegripligt. Det är nog många som i sitt stilla sinne undrar vad är det där för galningar.
En som kan ge dig en nyckel till varför det blivit så här är USA-korrespondenten Marin Gelin med sin bok Den amerikanska högern. Det är en fascinerande läsning. Gelin har rest land och rike runt, intervjuat mängder av människor, han har besökt hur många politiska och religiösa möten som helst och läst kilometervis av litteratur. Detta har han kokat ihop till en spännande idéhistorisk odyssé och reseberättelse genom det moderna USA fylld av intressanta porträtt av från alla samhällets skikt. En imponerande insats.

Om du tänker på USA och 60-tal, vad tänker du då? Troligen flower-power, hippies och Woodstock som var ett kraftigt brott mot 50-talets konformitet. Vad som inte alls är lika känt är att parallellt med den rörelsen så började högerns gräsrötter röra på sig, organisera sig och skapa en struktur som gjorde att de överlevde längre och påverkade USA mycket, mycket djupt.
Tea-party rörelsen har i Sveriges sett som något nytt fenomen, men Gelin visar att varje gång som en demokratisk president vunnit så har republikanerna kraftsamlat, kommit tillbaka blivit starkare och drivit partier till höger. Det republikanska partiet har precis som idag dödförklarats många gånger men det överlever och kommer tillbaka med förnyad och större kraft.

I deras värld är staten inget av godo, det fjättrar den fria själen, bidrag för inte något gott med sig utan något som håller människor beroende i ett ekonomiskt slaveri. Varför skall mina pengar gå till lata som inte vill arbeta, knarkare eller till ensamstående kvinnor som inte kan hålla ihop benen och föder för många barn… Det är inte staten som skall ta hand om dig, det är din familj, dina nära och kära. South Carolina har vid två tillfällen skickat tillbaka bidrag från Washington av ideologiska skäl.

Det är en stundtals djupt deprimerande läsning att följa hur moderata och samarbetsinritade röster inom partiet successivt trängs ut och allt mer dogmatiska röster blir de som sätter agendan. Och i dagarna håller hela den amerikanska statsapparaten på att gå i stå. Hellre det än att skattebetalarna skall behöva utsättas för de socialistiska djvävulspåfund som kallas Obamacare.
Förresten vet du vad en RINO är? Tänkte väl det. Det är en ”Republican in name only” och det är den värsta sorten!

Grover Norquist, som leder Americans för Tax reform sade nyligen att han ville göra staten så liten så att han kunde ta in den badrummet och dränka den! Denne Grover som var ett fenomen på ytterkanten, är idag en ideolog i maktens centrum med en stark påverkan på partiets politik.

Det är tydligt att Martin Gelin inte delar det republikanska partiets värderingar. Det som gör det så spännande är hans nyfikenhet och respekt. Han vill förstå hur dessa människor tänker och hur detta land fungerar. Genom att porträttera republikanerna så porträtterar han hela landet av bara farten.

Alla med det minsta intresse för USA och amerikansk politik bör läsa denna lysande, lättlästa, roliga och mycket stimulerade bok. Vad som händer i USA påverkar än så länge många av oss.

/Reviderad 200820

EN MAGNIFIK BERÄTTELSE OM SVERIGE – UNDERBARA DAGAR FRAMFÖR OSS. EN BIOGRAFI ÖVER OLOF PALME

Publicerat den av

UnderbaraHenrik Berggren (1957-)
Underbara dagar framför oss.
en biografi över Olof Palme
Utgiven 2010
714 sidor
Norstedts

Palme!! Det är mycket Palme nu. Maud Nycander och Kristina Lindströms med rätta hyllade dokumentärfilm har setts av över 200 000 besökare på bio plus alla vi som såg den på tv. Den har satt Palme på kartan igen. Filmen fick mig att plocka ned Berggrens biografi från bokhyllan. Jag är nu mycket glad över att ha läst den.

Det är bara att konstatera att det är en fullkomligt magnifik bok! Det är en historia om det moderna Sveriges framväxt, om välfärdsstatens utveckling och begynnande nedgång med en central aktör i mitten. De 700 sidorna flyter fram som en bred flod. Berggren är kunnig, mycket påläst och skriver med en känslig penna. Orden smidigt flyter fram över sidorna. Jag skulle nästan kunna säga att det är en roman om det moderna Sverige, så stor är Berggrens förmåga att gestalta berättelsen om Palme.

Vi får ett helporträtt över människan Palme. Berggren börjar med att teckna linjen bakåt till Palmes far- och morföräldrar, överklass men också kosmopoliter och flyktingar som tagit sig till Sverige för att rädda livhanken. Redan där börjar vi förstå att Palmes utveckling till en person som hyllade solidariteten, med ett mycket starkt internationellt engagemang och som bröt med sin överklassbakgrund. Det var inte ett så stort brott som man först kan tro.

Palme var inte speciellt intresserad av politik som ung. Att han var en sjusärdeles begåvning upptäcktes tidigt, men hans håg stod till litteraturen och poesin. Hans tävlingsinstinkt förde honom till idrotten där han för att kompensera sin litenhet tränade hårt.
Tiden i USA som utbytesstudent hade stark påverkan på honom och det var en förändrad och mer medveten ung man som kom tillbaka i Sverige.

Palme mer eller mindre gled in i politiken genom sitt engagemang i den internationella studentrörelsen. Det var snarare åt det akademiska hållet som Palmes färdriktning pekade, att bli forskare och professor.
Han kom i kontakt med Erlander som blev en ställföreträdande pappa. Palmes far hade avlidit tidigt. Erlander blev också snabbt beroende av sin påläste, mycket språkkunnige, Palme talade flera språk flytande, och snabbtänkte adept. Detta ledde till att Palme rekordung blev minister. När Erlander sedan avgick så var Palme det enda valet även om han var en udda fågel inom partiet.

Boken är ingen hyllning till Palme. Berggren visar oss en komplicerad människa, intellektuellt briljant, men ibland för briljant för ditt eget bästa. Palme var en mycket extrovert politiker men samtidigt mycket privat. Det var få som kände honom. Han omgav sig av en inre krets besående dels av Lisbeth och 3 barn men också några kolleger och vänner som  Anders Ferm, Carl Lidbom, Harry Schein m.fl., men förutom dem så var det få kom honom nära.

Han älskade striden, ibland lite för mycket .Torbjörn Fälldin, den intelligente centerledaren, kunde läsa sin motståndare. Han drog ned på tempot, blev mer vanlig och fick Palme att framstå som arrogant. Men Palme kunde inte vika sig i en strid!
Han var en karriärist men han kämpade inte bara för sig själv utan han trodde genuint på framsteget och förändringen. Samhället skulle var starkt så att individen kunde få vara fri och oberoende. Att den starka staten ibland kunde få motsatt effekt var något som Palme ibland inte kunde se.

I hans utvecklingsoptimism fanns en stor tilltro till tekniken, Palme var en varm förespråkare av kärnkraften men då motståndet inom partiet var så stort så fick han backa. Det resulterade i att man fick tre alternativ i kärnkraftsvalet, ja nej eller mittemellan där socialdemokraterna stod för det sista. Här kan du läsa mer om kärnkraftsomröstningen.

Vad som jag nu har svårt att förstå, men samtidigt minns, var det närmast patologiska Palmehat som fanns i del kretsar. Det kanske berodde på att många tyckte att han svikit sin borgerlighet, ”han borde vara en av oss” och så blev han socialist.

Palmes stora internationella engagemang var av stor betydelse för Sveriges på många sätt framträdande position i världen vad gäller fredsfrågor. vissa politiska ställningstagande, som förvisso krävde stort politiskt mod, tex protesterna mot bombningarna i Hanoi, var enkla att förstå. Men den internationella politiken komplicerades allt mer och det var inte längre lika solklart vilken sida man skulle stå vilket gjorde att Palmes internationella engagemang mot slutet blev allt mer ifrågasatt. Dock för Palme var det internationella och nationella en helhet. Solidariteten var inte nationell utan internationell..

Många saknar idag Palme och det hans stod för, men Palme hade inte trivts idag eller så hade han fått stöpa om sig rejält. Palme var en skapare och ett barn av Välfärdssverige, men med sin framtidstro, sin tro på den tekniska utvecklingen och med möjligheten att förändra samhället med stora kostsamma reformer. I dagens politiska landskap skulle han vara en främmande fågel.

Det är ingen helgonbiografi Berggren, som är verksam på liberala DN, skrivit utan en mycket sammansatt porträtt av en sammansatt människa. Att denna fantastiska bok inte ens nominerades till Augustpriset 2010 måste är inget gott betyg till den juryn. Någon form av kollektiv blackout? Det kritiserades också mycket hårt.

Missa inte denna lysande biografi!

/Reviderad 200920

ÄR VI ALLA FÖDDA TILL ATT SPRINGA ULTRAMARATON? – CHRISTOPHER MCDOUGALL: BORN TO RUN JAKTEN PÅ LÖPNINGENS SJÄL

Publicerat den av

born to runChristopher McDougall 1962-
Born To Run Jakten På Löpningens Själ
“Born to Run: The Hidden Tribe, the Ultra-Runners, and the Greatest Race the World Has Never Seen”
Utgiven 2009.
Översättning av Johan Nilsson
350 sidor
Månpocket

För 2 år sedan läste jag Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. Jag inledde den recensionen med ”Jag har aldrig ägnat mig åt löpning och kommer inte heller att göra det.” Och nu har jag läst denna bok.

Jag läste ett avsnitt av den i Filter för ett bra tag sedan och det fastnade. Jag tycker det är intressant med människor som visar på möjligheter utöver det vanliga, som spänner sin båge så högt att man tror att det är omöjligt.

Tesen i McDougalls bok är att vi är födda till att springa, långt och mycket, långt och mycket länge. Det var vår förmåga att göra detta som har gjort att just denna primat av alla primater har överlevt och blivit herre på täppan.

Christopher McDougall är journalist och har skrivit i olika tidningar som Runner´s World, Ment Health m.m. Han hade sådan problem med hälsporre m.m. så han hade givit upp löpningen. När han hörde tala om tarahumaris en indian stam som lever i norra México, i den mycket otillgängliga och ogästvänliga Kopparkanjonen, Barranca del Cobre, så avskild att delar av dem mexikanska knarkmaffian huserar där, som McDougall insåg att han hade kommit något på spåren

Detta folkslag springer längre än någon annan, umgås genom att springa, lever för att springa. Då talar vi inte om en mil eller två den kan vara 6 mil, 8 mil, 10 mil….. Och de verkar var outtröttliga.

Detta tar McDougal in i den säregna världen av ultramaratonlopp som tex Leadville 100 där man springer 16 mil över 2 bergstoppar under som bäst 15 timmar. Vi möter en serie säregna personer som vikt sitt liv. Den mest säregne i boken är ”Caballo Blanco” en amerikan som lever sitt liv bland de skygga tarahumaris och som endast lever för löpning.

Denna bok var det som gjorde barfotalöpning till en stor trend och McDougal till dess främsta profet. Hans argumentation är kraftfull. I dag har alla löpare oavsett nivå skadeproblem. Problemen dök upp och eskalerade ju ”bättre” och mer stötdämpande våra skor blev. De resulterade i fel löpteknik som ledde till skador. Flera undersökningar visade på att ju sämre skor desto bättre för fötterna. De behöver den belastningen och närhet till underlaget för att fungera optimalt. Människa har sprungit långt i flera tusen år men dessa problem är nya.
Tarahumarilöparen hade en helt annan löpteknik som sparade energi. De löpte av glädje inte för tävlingen och kunde hålla på länge.

Boken är en mycket rolig blandning. En bok om löpning förstås men också av reseskildring till en okänd del av världen, det fylld av roliga personporträtt, berättelser om lopp det ena värre än det andra, varvat med kapitel om forskning inom fysisk träning, antropologi, paleontologi, allt för att visa att vi är skapta för att springa.

McDougall är en flyhänt skribent som sitt reportage skriver med schvung och humor. Han är ingen stor stilist men jag läste med stort nöje, även om det ibland kändes som att läsa något av en före detta hippie som funnit sin nya religion.

Det var en trevlig stund i läsfåtöljen!

/Reviderad 200820

 

 

AUGUSTPRISET 2012 – GÖRAN ROSENBERG: ETT KORT UPPEHÅLL PÅ VÄGEN FRÅN AUSCHWITZ

Publicerat den av

ett-kort-uppehallGöran Rosenberg (1948-)
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Utgiven 2012
290 sidor
Bonniers

Det var nog många som undrade hur det kom sig att denna bok både blev nominerad och sedan kunde vinna den skönlitterära klassen när Augustpriset delades ut i år. Någon roman är det inte. En storartad bok som måste läsas är det däremot. Och i så måtto är priset en fullträff. För många behöver läsa denna bok i en tid då fascismens spöke åter sticker upp på olika ställen i Europa inte minst i form av Jimmie Åkesson slipade och hala tryne.

I somras läste jag årets hittills starkaste roman  Den tidigare Augustprisvinnaren av Steve Sem-Sandberg, De fatttiga i Lodz. Det var samtidigt som Rosenbergs bok kom ut. Jag blev så på djupet berörd av Sem-Sandbergs bok att när jag förstod att även denna bok utgick från Lodz, som Rosenbergs föräldrar kom ifrån, så köpte jag den. Samtidigt är det så krävande att läsa om detta mörka kapitel i vår historia att jag inte kom mig för när jag väl köpt den. Nu fick jag anledning att ta tag i den.

Rosenberg skriver ”Jag tar alla tillfällen i akt att fråga efter vägen från Auschwitz eftersom varje väg från Auschwitz är ett individuellt mirakel i sig, till skillnad från vägen till Auschwitz som är ett kollektivt helvete lika för alla.” (Sid 91)

VI har alla läst mycket om fasorna under andra världskriget i någon form. Men vad hände sedan, hur gick det för dem. Gick det att komma tillbaka till någon form av normalitet när man tittat djupt in i det mest omänkliga?
Boken handlar om Rosenbergs far, David Rozenberg, hans turliga väg från fasorna i Auschwitz och hur slumpen för honom till Södertälje. Där får David jobb på Scania och stannar.
Efter par år senare så lyckas Hala Staw, som kommer bli Hanna Rosenberg och Görans mamma, att ta sig till Sverige genom lögner och tur.
Rosenberg skildrar hur de försöker komma in i det svenska samhället och bli en del av det moderna projektet när välfärdsstaten byggs upp. Göran blir en del av det projektet. Han får ett svenskt namn. >De arbetar hårt på att han skall bli bra på svenska så bra att han idag inte kan sina föräldrars modersmål, polska. Göran blir svensk men fadern lyckas aldrig bli en del av det livet, skuggorna kommer ikapp. Hur skall man kunna glömma, hur skall man kunna hantera det som inte går att hantera, hur skall man kunna prata om det som det inte finns något språk för.

Vi får följa Göran Rosenbergs resa i sin faders fotspår. Han besöker många av de ställen som fadern varit som fånge, slav och tvångsarbetare. Det är lika skrämmande som vanligt att läsa om dessa fasor. Hur ofantligt många som dog, svalt och frös ihjäl. Hur hårt de plågades, hur hårt de tvingas arbeta, vilka ofantliga umbäranden. Hur kunde de få ske?  Vad vad det för människor som utsatte sina medmänniskor för detta?
Och inte nog med att de skedde, hur fort ville vi inte glömma!?
Vi ville inte ta in det som skett. Skildringen av hur David försöker få ut ersättning för nedsatt arbetsförmåga efter kriget är en beskrivning av en serie förnedringar där läkare hävdar att det finns inget som tyder på att hans trauman har något med Auschwitz att göra!

Rosenberg väver en text av sina barndomsminnen, brev som föräldrarna skickade till varandra och till sina släktingar och historiska fakta. Det är ett ömsint porträtt av en far, en far vars öde han försöker få någon form av klarhet över.
Det är också en skildring av Sverige i brytningstiden efter andra världskriget, när det gamla skulle ut och det nya in och välfärdsstaten skall byggas

Rosenberg spelade mycket fiol som liten och vad jag kan förstå på en ganska avancerad nivå. Att han är musikalisk tycker jag märks i hans mjuka, melodiska och mycket läsvärda prosa. Ett litet minus är att han ibland vill bli mer litterär än innehållet egentligen kräver. Det är en så stark och berörande berättelse med en helt egen röst och det räcker långt, mycket långt.
Missa inte denna bok!

/Reviderad 200724

GUARDIAN FIRST BOOK AWARD – EN MÄSTERLIG BOK OM VÅRT FÖRHÅLLANDE TILL BERGEN – ROBERT MACFARLANE: MOUNTAINS OF THE MIND, A HISTORY OF A FASCINATION

Publicerat den av

Robert Macfarlane (1976-)
Mountains of the mind –
A history of a fascination
Utgiven: 2003
280 sidor
Granta 

Robert Macfarlanes underbara bok är en blandning av historia, idéhistoria, memoar och reseskildring. Macfarlane är engelsk litteraturvetare som hela sitt liv ägnat sig åt att vandra och klättra i berg. Han vill med denna bok undersöka hur det kommer sig att vi har så starka känslor kring bergen. Att människor är beredda att riskera livet bara för att bestiga en ansamling av sten, en ansamling som egentligen är helt utan betydelse för oss men som vi tillskriver en mängd egenskaper.

Jag har aldrig varit en större naturmänniska och kommer aldrig klättra i berg. Men jag vet efter skidåkning och vandringar i Alperna att bergen har en stor dragningskraft.
Min gode vän T. tipsade mig om att det började komma författare som skrev intressanta böcker om natur av hög litterär kvalitet. Jag fastnade för denna bok.

Vad boken visar övertygande är att den fascination för berg som de flesta av oss känner inte på något sätt är självklar. Man såg tidigare på bergen med skräck, som farliga och ogästvänliga. Att riskera sitt liv för att nå en bergstopp var detsamma som vansinne. Det är ju som sagt bara en större ansamling sten.

Vad var det då som hände? På 1600 talet så kom den första teorin om bergens uppkomst: Thomas Burnets The Sacred Theory of Earth och geologin som vetenskap var född. De hisnande tidsperspektiven fascinerade 1700 och 1800 talets människor. Macfarlane skriver att på 1600-och 1700-talet så expanerades människor tänkande i rummet tack vare stjärnkikare och mikroskop. Under 1800-talet så expanderade tänkandet i tid genom geologin. Man förstod att ”terra firma” om du bara såg över en tillräckligt lång period blev ”terra mobilis”! Geologi blev högsta mode och fossilsamling en mycket populär hobby.
Under perioden så växer alpturismen kraftig. Många är de personer som bestiger Matterhorn och Mont Blanc under 1800-talet. Tyvärr är det även många som dör i bergolyckor!

Efter detta fascinerade kapitel går Macfarlane vidare och beskriver hur rädslan under 1700-talet blev en känsla inte att undvika utan möta och därigenom blir stärkt i kropp och själ! Det koppla ihop med begrepp sam manlighet och mod.
Macfarlane beskriver också att under 1800-talet så blir höjd något som är eftersträvansvärt. Ju högre du kan komma, tex genom klättring, desto bättre. Där fanns en frihet där själen kunde vandra fritt och vara nära Gud, något som passade väl in i romantikens världsbild.

Alla dessa förändringar i sättet att tänka, i kombination med viktorianernas längtan att upptäcka hela världen, blev som en drog för vissa personer. De var beredda att offra allt för att bestiga ett berg. Man vill även kolonisera världen. Det skulle inte finnas några vita fläckar.

Boken avslutas med den fascinerande berättelsen om George Mallorys tre misslyckade försök att bestiga ”bergens berg” Mount Everest. Trots att Mallory hade en fru han älskade djupt och tre barn så gav han sig ut 1921, 1922 och 1924, Men Mallory var helt bergtagen, det fanns inget som var så mycket värt som att försöka nå denna topp även om det skulle kosta honom livet. Under den sista expeditionen sågs han och en medarbetare försvinna bland molnen för att aldrig komma tillbaka.

Macfarlane är en strålande författare som bär sin enorma lärdom lätt och kan med stilistisk elegans underhålla läsaren. Insprängt i de historiska och idéhistoriska avsnitten finns det personliga berättelser, ofta spännande eller rörande, om Macfarlanes egna strapatser eller fantasier om berg.

Läs och se om ni blir lika bergtagna som jag!

/Reviderad 200819

 

Robert Macfarlane 1976-

EN FÖRLORAD VÄRLD SEDD GENOM TINGEN – EDMUND DE WAAL: THE HARE WITH AMBER EYES

Publicerat den av

 

Edmund De Waal (1964-):
The Hare with Amber Eyes –
A Hidden Inheritance
Utgiven: 2010
350 sidor
Vintage Books
Vinnare av Costa Biography Award 2010
Finns översatt på svenska

I en engelsk tidskrift läste jag en artikel om denna bok och dess osannolika resa. Ett antal förlag tackar nej till boken. När den till slut kommer i en liten upplaga börjar ryktet snabbt sprida sig. Upplaga efter upplaga får tryckas. Den är nu översatt till närmare 30 språk. Edmund de Waal har rest runt hela jorden flera gången för att prata om denna globala succé som boken nu är.
Det är bara att konstatera att det är en helt underbar bok, en ren njutning att läsa.

De Waal är en känd engelsk keramiker vars släkt tillhörde Europas rikaste judar med enorma tillgångar. Deras rötter är i Odessa men under 18- och 1900 talet så flyttar de till Paris och Wien. Allt slås i spillror under andra världskriget och släkten sprids över hela världen

De Waal ärver en samling japanska av 264 netsuke, små snidade figurer, av sin släkting Igge som bor i Japan. Dessa figurer har funnits i släkten sedan slutet av 1800 talet då Charles Ephrussi köpte dem i Paris. Charles Ephrussi var en konstkännare, samlare och mecenat. Han skall ha varit förebilden till Swann i Prousts På spaning efter den tid som flytt.
Proust är en författare som för övrigt betytt mycket för de Waal.

Under 1870-talet var fascinationen för Japan mycket stor och många samlare köpte på sig japanska konstföremål av mångahanda slag. Vi får följa de Waal när han spårar hur dessa figurer har vandrat genom seklerna och vad det har betytt för dess innehavare.
Resan går från Paris till Wien dit figurerna flyttar när Charles skänker dem som bröllopsgåva till de Waals farfarsfar Wictor Ephrussi. Hur de sedan försvinner under andra världskriget när nazisterna går bärsärkagång på alla judars tillhörigheter. Men de har inte sopats bort av kriget. Anna, deras hembiträde, vars öde inte går att spåra, hade smugglat undan dem så de hamnar i händerna på Edmunds farmor, juristen och poeten Elisabeth de Waal för till slut hamna hos hennes bror Igge som vid sin bortgång testamenterar dem till Edmund.

Boken är en blandning av självbiografi, historisk essä och reseskildring. Samtidigt som han berättar sin släkt fascinerande historia tecknar de Waal en kulturhistorisk bakgrund utifrån hur familjen och netsuke-figurerna rört sig. Odessa, Paris, Wien under första halvan av seklet, Tokyo på andra halvan av seklet.
De Waal åker runt och tittar på de palats och hus de har bott i, letar i arkiv, studerar tidningar, intervjuar släktingar. Vi följer både hans yttre resa och han inre när han lär sig mer om familjen och dess hemligheter och tystnader.

Det är en bok om minnet, om de hemligheter som rymmes i varje individ och i varje familjs liv skriven på prosa som känner varsamt känner sig fram, en prosa som försöker fånga  något som ständigt glider undan.

Det som slår mig gång på gång när jag läser är hans känsla för tingen. Hans förmåga att beskriva konst, miljöer och föremål.  Jag känner keramikerns varsamma hand, den sinnlighet med vilken han smeker tingen för att förstå dem, att locka av dem dess hemlighet. För De Waal så är de inte bara saker utan de är bärare en historia och ett sammanhang. Detta fångar han helt brilliant i boken.

För mig är det vissa delar av boken som jag framförallt fastnat för. Skildringen av Paris och livet runt Impressionisterna och Proust var fascinerande. Men det som verkligen fastnade var skildringen av de dagar då Tyskland annekterade Österrike. Antisemitismen är ju hela tiden ett spår i boken och jag förundrade flera gånger över exempel som de Waal lyfter fram. Men jag var oförberedd på kraften i de sidor som beskriver om hur judarna behandlades av tyskar och österrikare. Anti-semitismen var stark i Österrike och det utan någon större ansträngning som Hitler kunde annektera landet. Den våg av hat som släpps lös är fruktansvärd att läsa om. De är alltid lika obehagligt att påminnas om hur judarna behandlades, deras egendomar skövlades, hur de förnedrades, plågades.
Den skildringen är bokens klimax.  Allt det som släkten Ephrussi byggt upp förskingras, förstörs och konfiskeras. Generationers arv förintas på ett par dagar. Smärtsam läsning,

Det var länge sedan jag läste en bok som fascinerat mig så mycket som denna. Det är en rik läsupplevelse och jag vet redan nu att det är en bok jag kommer att läsa om.

/Reviderad 200818

 

 

 

OM EN STARK VÄNSKAP – UWE TIMM: VÄNNEN OCH FRÄMLINGEN

Publicerat den av

Uwe Timm (1940-):
Vännen och Främlingen
 ”Der Freund und der Fremde”
Utgiven 2005
Övers: Jörn Lindskog
160 sidor
Recensionsexemplar
Bokförlaget Thorén & Lindskog

När jag började blogga för ett par år sedan så trodde jag inte att det skulle ge så mycket tillbaka. Positiva kommentar via nätet och från kamrater och bekanta. Men att ett förlag skulle skicka mig en bok för att bli recenserad det trodde jag inte. Men nu fick jag denna lilla bok av förlaget Thorén och Lindskog. De gör, som jag tidigare skrivit, en viktig kulturgärning genom att introducera tyska författare i vår företrädesvis anglosaxiska bokutgivning. Jag har läst och recenserat tre böcker ur deras utgivning. Det är tre böcker som jag tyckt mycket om.

Tanken när jag så vänligt fick denna bok var: tänk om jag inte tycker om dem, hur skall jag förhålla mig till det? Svaret är ju självklart. Tycker jag inte om den så skriver jag det, men jag behövde inte oroa mig. Uwe Timms bok grep mig från första sidan och släppte inte greppet under hela läsningen.

 Den 2 oktober 1967 mördas Benno Ohnesorg av en polis i samband med en demonstration utanför Deutsche Oper. Benno, som tidigare aldrig deltagit i en politisk manifestation, demonstrerade mot att Shahan av Iran som under ett statsbesök skulle få se Trollflöjten. Polisen gick till våldsamt angrepp och i tumultet skjuts Ohnesorg av polisen Karl-Heinz Kurras. Det har senare visat sig att Kurras var gammal Stasiagent och medlem av det östtyska kommunistpartiet. Utredningen efter Ohnesorgs död manipuleras för att skydda makten och Kurras frikändes.

 Mordet på Ohnesorg blev en tändande gnista till radikaliseringen av den tyska studentrörelsen, var en grogrund bl.a. för Rote Arme Fraktion (RAF)och påverkade hela det tyska politiska landskapet.

Om detta har Timm skrivit denna lilla utsökta volym. Timm och Ohnesorg blev vänner när det träffades på vuxengymnasiet i Braunschweig. Timm hade arbetat som körsnär ett par år, Ohnesorg som dekoratör, men längtan efter kunskap, bildning och viljan att skapa sig ett bättre liv driver dem till vidare studier.
Timm, extrovert och energisk, blir mer av en tillfällighet vän med den introverte Ohnesorg. Kärleken till litteraturen, läsandet & skrivandet för dem samman. Tillsammans läser de romaner, poesi och filosofi, umgås och diskuterar, startar en litterär tidskrift, går på föredrag.

Det är ett fint porträtt av två unga begåvade, kunskapstörstande unga män med det naiva självförtroendet som bara ungdomen har. De blir nära vänner, men samtidigt finns det sidor hos Ohnesorg som Timm aldrig förstår sig på. De pratar aldrig om, vilket vore naturligt bland unga män, om deras relationer till kvinnor. Ohnesorg som av Timm beskrivs som lite av en mystiker, har en andlig och religiös sida som Timm aldrig förstår sig på. Han är både ”vän och främling”.

Den unge Timm har en fix idé och tro på att han som författare alltid måste stå fri. Han offrar många relationer på det altaret. Vänskapen med Ohnesorgs tar ett abrupt slut när Timm istället för att tillsammans med honom studera i Berlin åker till München för att studera.
Senare tar sig Timm till Paris där han forskar i existensialism. Det är i Paris han nås av beskedet om dödskjutningen. Han river sitt avhandlingsarbete. Kommer tillbaka München och dras in i det politiska livet

Timm har skrivit en mångfacetterad bok. Det är en skildring av efterkrigsgenerations uppror mot ett land som efter kriget som trots att kriget är över styrs av tidigare nazister. Förvaltningen av landet ligger i de händer som styrde Tyskland före 1945. Det är en skildring av en ung generations kunskapstörst och bildningsresa efter andra världskriget.  Timm flyttar från det instängda München till ett Paris han läst om sett filmer från och fantiserat om. Ohnesorg reser över hela Europa litar, skriver läser. Det är även en meditation över livet, litteraturen, vänskapen, minnet och kärleken. Deras vänskap gränsade kärleken och det är kanske därför uppbrottet blir så tydligt. 

Hela boken är skriven med sådan ömhet som jag känner igen från ”currywursten” fast här ännu starkare, ett så lätt anslag, mitt i sorgen att jag inte kunde sluta läsa. Timm skriver att han försökt skriva denna bok många gånger men inte lyckats slutföra projektet. Det kanske behövde gå så här långt tid innan det var möjligt. Den är den åldrade författaren blick på de unga män de en gång var. Men då har personer som kunnat kasta ljus över Benno Ohnesorg hunnit gå bort och Timm står där med sina obesvarade frågor.

Som läsare är jag tacksam att han till slut lyckas genomför projektet för detta är en bok som jag verkligen tyckte mycket om och säkerligen kommer läsa om.

 Återigen så skickar jag en tacksamhetens tanke till det lilla förlaget Thorén och Lindskog för deras kulturgärning. Trots att jag idogt följt med litteraturen säger det väl något om den anglosaxiska dominansen att jag aldrig hört talas om Timm förrän nu. Timm som är mycket stor i Tyskland.
Nu har jag nu läst två fina böcker av Timm, en mycket bra roman av den schweiziske författaren Peter Stamm och en underbar kortroman av den gamle mästaren Siegfried Lenz.

Tack för recenisonexemplaret

/Reviderad 200809

 

EN PÄRLA OM ÖVERSÄTTARENS MÖDOR – ERIK ANDERSSON: DAG UT OCH EN DAG IN MED EN DAG I DUBLIN

Publicerat den av

Erik Andersson (1962-):
Dag ut och dag in med en dag i Dublin
Utgiven 2011
150 sidor
Bonniers

Det är lika bra att säga det på en gång. Jag har lite svårt att förhålla mig neutral till denna utmärkta lilla bok. Den Patrik som nämns på sidan 15 och som fick Erik Andersson att gå med i Svensk-Finländska Joycesällskapet är undertecknad.

Erik och jag lärde känna varandra när vi pluggade litteraturvetenskap 1984. Då var han en något nördig skribent av fanzine inom SF, en värld helt obekant för mig. Som den varma och vänliga person han är så lärde jag genom Erik känna flera intressanta människor som var ganska annorlunda från det umgänget jag vuxit upp med, mycket mer bohemiska och intellektuella. Det var spännande.

Våra vägar skiljdes som de ibland gör. Jag såg att han började publicera böcker. Den första novellsamlingen Ättlingarna från Mecklenburg kom 1993, men det var först 2002 som jag läste den. Den gick mig helt förbi. Jag förstod att han kunde skriva men novellerna sade mig inget.

Hans litterära stjärna steg och när hans senaste roman Den larmande hopens dal kom så läste jag den med mycket stort nöje. Jag tom läste den 2 gånger efter varandra. Den boken är en humoristisk pärla och en underbar bild av det både mytiska och mystiska Västergötland! Och fylld av historia. Det är inte många romaner som har en lång litteraturlista med hembygdslitteratur.
Boken blev om jag förstod det rätt Eriks stora genombrott som författare. Den nominerades till Sveriges Radios romanpris.
Översättningen av Sagan om ringen hade redan gjort honom känd som översättare.

Efter att ha sprungit på varandra på Stockholmståget så har vi tagit upp kontakten igen och Erik skickade mig mycket vänligt denna bok.

Det är en infallsrik, spännande och rolig bok om hans fyra år långa slit med översättningen av Ulysses. Vi får följa Erik på delar av den färden med många av de mycket svåra problem han ställs inför. Vi lär oss också en hel del om Joyce och Joyce-forskningen och får följa med Erik på några av hans många resor på Irland. Ja, boken är också en kärleksförklaring till den gröna ön.

Jag kan konstatera att min engelska utgåva av Ulysses kommer nog stå oläst ett tag till. De avsnitt som Erik har med i boken är så knepiga att jag tackar min lyckliga stjärna att det finns översatt.

Hela boken är skriven med det lätta humoristiska anslag som jag minns från De larmande hopens dal. Som skriven av en person som lite nyvaket tittar på världen och förundrat tar in det han ser. Det är en tunn liten sak som jag läste på 2 kvällar. Några av de trevligaste kvällar jag haft på ett tag. Så har du det minsta intresse för översättningens svåra konst, Joyce eller Irland så tveka inte. Sedan får vi se när det blir dag för själva Ulysses…

/Reviderad 200804

 

Erik Andersson 1962-

EN LYSANDE ESSÄSAMLING – PETER ENGLUND: BREV FRÅN NOLLPUNKTEN

Publicerat den av

Peter Englund (1957-):
Brev från nollpunkten
Utgiven: 1996
280 sidor.
Atlantis

Brev från Nollpunkten är den första bok jag läser av Peter Englund. Och det var en stor läsupplevelse. Detta är ingen annat än en briljant essäsamling om det mest hemska och blodiga av alla sekel, 1900-talet.
Englund är en elegant stilist som bär sin lärdom lätt och och får mig som läsare att se helt nya sammanhang. Han blandar de stora svepen med gripande och intressanta berättelser på individnivå. Han visar hur mycket av historien som beror på slump, hur många skeenden tar helt andra och betydligt mer förskräckliga vändor än de som de från början var tänkt.

Första essän handlar om seklets ur-katastrof, det första världskriget, där fältherrarna modellerade sina strategier på 1800-talets stridsideal, men missade att teknikutvecklingen tagit sådana språng att den individuella insatsen inte längre spelade lika stor roll.
Det var det första mekaniserade kriget med vapen som kunde döda många människor på en gång. Det var en missbedömning som kostade miljontals människor livet.

Sedan går Englund vidare och berättar om Stalins utrensningar på 30-talet, Jezjovsjtjinan, som var så omfattande att hela riket höll på att bryta samman. Ett skeende som likt koncentrationslägren är bortom vår fattningsförmåga.

Likheten mellan de två totalitära systemen i Sovjet och Tyskland  framkommer i essän om arkitektur och konst under andra världskriget då likheterna var större än skillnaderna. De bombastiska, storvulna byggnader och skulpturer som framställdes under denna epok var besläktade, bärare av en totalitär vision och frukter av megalomana utopier.

Koncentrationslägrens uppkomst är ämnet för nästa essä. Han utgår från historien om Kurt Gerstein, SS-mannen som försökte få omvärlden att förstå vad som hände i lägren men talade för dova öron.  Det gick inte att få in det i en någorlunda normal världsbild. Detta gjorde att det tog tid innan sanningen om den fruktansvärda tragedin kom fram

Boken avslutas med essäer om de engelska bombflygningarna och om bombningen av Hiroshima och Nagasaki. Intressanta även de men de tidigare fångade min uppmärksamhet mer.

Det är inga roliga ämnen Englund tar upp, men det är ämnen som inte går att komma förbi i vår blodiga historia. Och som det är viktigt att vi inte glömmer. Englund skriver så bra och underhållande att jag ibland nästan inte ser vilka fruktansvärda berättelser som kommer fram.

Boken var nominerad till Augustpriset 1996, och jag var tvungen att undersöka vilken bok det var som kunde slå denna gnistrande bok! Det var Spåren av kungens män av Maja Hagerman. Det är också en fantastisk bok, om kristnandet av Sverige.
Så om du inte läst någon av dessa böcker har du några spännande timmar framför dig!

/Reviderad 200227