DEON MEYER: KOBRA

Publicerat den 26/12/2016 av Patrik Enander

Deon Meyer (1958-)
Kobra
”Cobra”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Översättning från engelska: Mia Gahne
380 sidor
Weyler förlag

Kobra är Deon Meyers nionde roman och den fjärde med Benny Griessel i huvudrollen. De som följt min blogg vet att jag håller Meyer högt. Både som författare av riktigt spännande deckare och som skildrare av förändringarna i Sydafrika. Ett land med stora utmaningar och problem.

I Kobra tvinnas två historier samman. En framstående engelsk matematiker har tagit fram ett program som ger information om hur bankerna används för att mörka olämpliga transaktioner. Detta involverar både företag, kriminella och regeringar. Nu har han kidnappats. Han bör stoppas nu när han vill att allmänheten skall få kännedom om det.
Benny Griessel kopplas in och det visar sig bli ett fall som sträcker sina tentakler långt utanför Sydafrika.

Kidnappningshistorien tvinnas samman med berättelsen om föräldralöse Tyrone, en ficktjuv som har levt på detta i flera år och nu har som mål att hjälpa sin syster till att studera till läkare. Av misstag dras han in i det värsta han varit med om.

Meyer har som vanligt skrivit en bladvändare. Vi får följa vanliga inslag i deckare som Griessels kamp mot alkoholen och med sina relation till kvinnor. Hur han fastnar i polisbyråkratin och maktkamper och måste går sina egna vägar. Och som alltid i Sydafrika ligger rasproblematiken som ett raster över berättelsen.

Jag läste först med stort nöje, men allteftersom boken fick fart och han likt en mycket erfaren regissör av TV-deckare klipper mellan de olika händelseförloppen i boken märkte jag ett mindre engagemang från min sida. Det var kanske för välbekant, trots hantverksskickligheten? .
Meyer verkar ha blivit för förtjust i sin egen berättelse och låter farten ta över och jakten hålla på för länge. Visst, jag läste ut för att få reda på hur det gick, men slog igen boken med en tomhet som inte berodde på saknad.
Det känns lite tråkigt med tanke på hur mycket jag tyckt om hans tidigare böcker.

/Reviderad 201224

AUGUSTPRISET 2015 – JONAS HASSEN KHEMIRI: ALLT JAG INTE MINNS

Publicerat den 22/11/2016 av Patrik Enander

Jonas Hassen Khemiri (1978-)
Allt jag inte minns
Utgiven 2015
331 sidor
Bonniers

Allt jag inte inte minns vann Augustpriset men föll mig inte i smaken. Trots att det finns mycket som är bra i boken.

Historien om Samuel och Vandads vänskap och kärleken mellan Samuel och Laide står i centrum. Allt cirklar kring hur se skall förstå att Samuel är död. Var det en olyckshändelse eller var det ett självmord?

Romanen är både skickligt och flyhänt skriven med mycket humor. Han skildrar utanförskap hos de som inte är etniska svenskar, hur vi behandlar flyktingar som kommer hit. Det visar ett Sverige som vi i den trygga medelklassen inte kommer i kontakt med. Romanens karaktärer personer är på något plan är vuxna men ändå väldigt vilsna.

Även om det var historia som brände till ibland var det en bok som lämnade mig oberörd. Jag fick aldrig riktig kontakt med dem. Till viss dess är det Khemiris grepp att vi inte får känna dem, de bilder som de ger av varandra är fyllda av sprickor och motsägelser. Men jag blev aldrig engagerad. Ibland klickar det bara inte.

/Reviderad 201224

PAUL KENNET ÄR TILLBAKA! – H.-K. RÖNBLOM: HÖSTVIND OCH DJUPA VATTEN

Publicerat den 25/10/2016 av Patrik Enander

H.-K. RÖNBLOM (1901-1965)
Höstvind och djupa vatten
Utgiven 1955
Nyutgiven 2016
206 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Med Höstvind och djupa vatten slog H.-K. Rönblom igenom ordentligt. Det är den andra boken i serien om Paul Kennet som Modernista nu återutger. Jag citerar från deras hemsida:
”Höstvind & djupa vatten fick Expressens Sherlockpris när den först kom ut och röstades 1991 fram som »en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna« på Världsbibliotekets lista, en omröstning som bland annat Svenska Deckarakademin deltog i. 2015 utsågs den till »en av de 100 bästa deckarna genom tiderna« av Lotta Olsson i Dagens Nyheter.”

Paul Kennet är tillbaka som läroverkslärare i Sundborn efter sin tjänstledighet. Han har fått smak på att lösa gåtor. När Gerhard Bäck, medlem i nykterhetslogen Höstvind, mördas genom att vajer spänns upp över en väg väcks Kennets intresse. Polisen är inne på att det är ett vansinnesdåd men icke Kennet. Han tror att det är mer komplicerat. Men vem i den lilla staden kan ha velat den så anonyme Bäck något ont. Inte någon i logen väl?
Sakta börjar Paul Kennet applicera sin skarpa hjärna och den komplicerade historien rullas upp. Vid sin sida har nu sin syster Susanne som side-kick i vanligt deckarmanér.

Jag förstår varför den bok är omtyckt. Rönblom har vuxit en storlek som författare och stilist sedan första boken. En gammalmodig men elegant och ofta humoristisk prosa, pricksäkra personbeskrivningarna och skildringen av småstadslivet. Det är fascinerande att se ett till vissa delar svunnet Sverige.

Mitt problem är, som jag skrev om när jag läst första boken om Kennet, att jag insett att pusseldeckare inte är ”my cup of tea”. Jag tappar allt mer och mer intresset ju snirkligare det blir. När det trixiga lösandet av en gåta är så mycket i centrum blir jag till slut inte road. Men om du tillhör dem som tycker om pusseldeckare, avskräckes icke av dessa rader, Du har en högtidsstund framför dig.

/Reviderad 201205

NOMINERAD TILL TYSKA BOKPRISET 2016 – PETER STAMM: TA VÄGEN

Publicerat den 24/10/2016 av Patrik Enander

Peter Stamm (1963-)
Ta vägen
”Weit über das land”
Utgiven 2016
På svenska 2016
Översättning av Sofia Lindelöf
176 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

”På dagen lade man knappt märke till buskarna som skilde tomten från grannens, de försvann i den allmänna grönskan, men när solen sjönk och skuggorna blev längre var det som om de växte till en mur som blev allt mer oöverstiglig tills det sista ljuset slutligen lämnat trädgården och hela den kvadratiska gräsmattan låg i en skugga, en mörk fängelsehåla som var omöjlig att ta sig ur.”

Det är inledningen till Peter Stamms senaste och helt nyutkomna roman som redan finns i en som vanligt fin översättning av Sofia Lindelöf. Ni som tidigare läst den hyllade schweiziske författaren känner igen säkra stilisten, den exakta beskrivningen och det klara språket. Kanske finns nyckeln till denna tunna lilla roman redan i första passagen? Förklaringen till det som aldrig förklaras.

Thomas och hans familj är hemkomna från två fina veckor i Spanien. Han hör hustrun Astrid ta hand om smutstvätten och försöka få barnen i säng. Thomas sitter på verandan, tar upp sitt vinglas, tvekar, sätter ned det och reser sig upp och går. Inte bara in i huset, utan ut på gatan och vidare och vidare för att försvinna helt.

Astrid vaknar nästan morgon och tror att Thomas gått till jobbet. Hon är lite förvånad men inte orolig. Dock, sakta börjar hon inse att Thomas är borta. Hon hittar på att Thomas är sjuk och meddelar hans arbetsgivare. Till slut går det inte att låtsas mer och hon kopplar in polisen. Astrid får hjälp av en polis vid namn Ruf (rop på tyska) men inte heller han lyckas finna Thomas.
Astrid försöker att normalisera livet för att till slut inse att det liv de hade hur tomt det än var är över.

Varför går Thomas sin väg? Thomas som var lyckligt gift, med två fina barn, ett bra jobb som ekonom på ett företag, några vänner som han spelade volleyboll med. Var hans liv ett fängelse som det antyds i inledningen. Vad gör vi när vi fått allt vi borde vilja ha?

Vi får aldrig några svar. Stamm ger oss några ledtrådar men inte mer. Vi följer Thomas vandring genom skogen, över bergen, genom byar och städer. Hela tiden håller han sig undan. Undviker kontakt. De kontakter han får släpper han inte in på livet.

Denna lilla roman är för mig också en beskrivning av Stamms hemland Schweiz. Byarna, städerna och hela landet känns som en kuliss, som om det inte är verkligt. Det finns en sugande tomhet mitt i texten.

Peter Stamm är för mig en skildrare av stumma män, män som saknar en kontakt med sitt känsloliv vilket gör att de fattar beslut som får stora konsekvenser Det är också ett tema romanen Sju år.

Jag känner igen mig från de tidigare böckerna och inser vilken skicklig författare han är. Men tyvärr blir Thomas till slut lite väl stum för denna läsare. Jag märker att jag lite grand tappar intresset för honom. Som tur är får Stamm till ett bra slut på romanen.

Även om jag inte var lika övertygad av denna bok som av Sju år så är det ett gott tecken att boken levde kvar i mig flera dagar efter avslutad läsning. Alla har vi väl någon gång funderat på hur det skulle vara att bara lämna allt och gå iväg.

Peter Stamm är en mycket fin författare väl värd att upptäckas.

/Reviderad 201205

EN FASCINERANDE OCH VÄLSKRIVEN HISTORIELEKTION – ELISABETH ÅSBRINK: 1947

Publicerat den 15/10/2016 av Patrik Enander

Elisabeth Åsbrink (1965- )
1947
296 sidor
Utgiven 2016
Natur och Kultur

1947 är ett år obemärkt i historien men där det visar sig finnas många trådar både bakåt och framåt i tiden. Kriget är slut och framtiden kan börja. Ett visst hopps finns. Man vill göra upp med det förflutna och samtidigt gå vidare. Men det förflutna lever självfallet kvar.

Om detta har Elisabeth Åsbrink skrivit en fascinerande bok. Jag slås av rikedomen i texten och det poetiska uttrycket mitt i allt det svåra hon skriver om. Åsbrink har valt att kronologiskt gå igenom året månad för månad. Varje kapitel består av små klipp med händelser från hela världen. Kända och okända personer blandas, politiker, författare, musiker och forskare. Det fragmentariska och kronologiska sättet att berätta känns igen från Peter Englunds böcker om första världskriget. Läsaren får själv skapa syntesen av det som författaren väljer ut.

Det är ett händelserikt år. Storbritannien abdikerar som stormakt, Nürnbergrättegångarna startar. För första gången används begreppet folkmord och man börjar skriva på FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Men vi ser också en värld som börjar slås itu. Begreppet det kalla kriget nämns för första gången och Muslimska brödraskapet våldsamma ideologi växer fram. George Orwell skriver 1984.

En viktig person i boken är Per Engdahl den svenska fascistledaren. Åsbrink visar tydligt att den fascistiska ideologin absolut inte försvann med kriget, Den gick under jorden, Engdahl hjälpte många nazister till Sydamerika, där de kunde fortsätta att verka. Det fanns övertygade fascister i alla europeiska länder och antisemitismen var fortsatt stark. Med den historieskrivningen kanske vi inte skall vara förvånade över den starka högerpopulistiska våg som sveper över Sverige och Europa. Det är tung läsning.
Vi ser också deprimerande paralleller till vår tider med dåtidens stora flyktingströmmar av judar som från Europa till Palestina och politikernas ovilja att hjälpa dem.
Storbritannien framstår inte i något bra ljus men tanke på det kaos de har varit medskyldiga till både i Palestina och i Indien.

Men det är inte bara mörker i boken. Vi får följa Simone de Beauvoir och Nelson Algrens passionerade kärlekshistoria, hur Christian Dior slår igenom och Thelonius Monk upptäcks.

En central episod mitt i boken och det som är det mest drabbande är historien om Åsbrinks egen familj i krigets Ungern. ´

Mina enkla rader kan inte göra denna lärda, hemska, vackra, välskrivna och viktiga bok rättvisa. Åsbrink har vunnit Augustpriset en gång. Det kan mycket väl bli ett till.

/Reviderad 201205

ETT SKRÄMMANDE PORTRÄTT AV EN MAFFIASTAT – LUKE HARDING: A VERY EXPENSIVE POISON: THE DEFINITIVE STORY OF THE MURDER OF LITVINENKO AND RUSSIA’S WAR WITH THE WEST

Publicerat den 08/10/2016 av Patrik Enander

Luke Harding :
A Very Expensive Poison: The Definitive Story Of The Murder Of Litvinenko And Russia’s War With The West
Utgiven 2016
432 sidor
Faber

Luke Harding är en engelsk journalist och rysslandskännare som skriver i The Guardian. Han har tidigare publicerat en bok Mafia State om sina år som korrespondent i Moskva, som slutade med att han blev utsparkad ur landet, och om Edward Snowdon. Harding var en av de journalister som var med i avslöjandet Panama-papperna.

Harding berättar historien om det upprörande mordet på Alexander Litvinenko 2006 utfört av två ganska klantiga spioner, Andrei Lugovoi och Dmitri Kovtun. De lyckades inte på första försöket. Det extremt giftiga gift de använde, polonium, lämnade spår efter sig över allt de var. Därför när läkare och polis till slut insåg vad det var som dödade Litvinenko kunde säkerhetstjänsten lätt följa i deras spår. Att det tog tid för läkarna att förstå var det var beror på att polonium är oerhört ovanligt. Det finns egentligen bara en fabrik i världen som kan tillverka det. Den ligger i Ryssland. Det i kombination med att två vanliga medborgare haft tillgång till ett av de farligaste radioaktiva ämnen som finns pekade bara åt ett håll… Vladimir Putin!

Litvinenko, som bodde i London sedan många år, trodde han var säker där och kunde bedriva regimkritik, men Putins långa arm nådde ända dit. Putin och Litvinenko var dödsfiender sedan Litvinenko försökt få Putin att göra något åt korruptionen inom säkerhetstjänsten FSB. Denna KGB: s arvtagare har blivit som ett rike i riket men inte med en socialistisk utopi som drivkraft utan egen vinning och rikedom. Putin kommer från den världen och är väl insyltad.

Harding målar upp en stat som leds av ledning helt inriktad på att berika sig själv. När nomenklaturan under tidigare ledare hade det bra eller mycket bra så har dagens makthavare det ofantligt mycket bättre med enorma rikedomar och fastigheter utomlands.

I Hardings bok beskriver han bakgrunden till konflikten, själva mordet och den långa polisundersökning som till slut ledde till att det gjordes en utredning av en tung engelsk jurist Sir Robert Owen. Owen kom fram till att det med mycket stor sannolikhet var Putin som lång bakom mordet. Hans rättframma utredningsresultat gjorde många häpna och fick dem att hoppas på politiska konsekvenser.

Blev det några? Nej David Cameron och Teresa May, som då var justitieminister, var mer intresserade av att inte stöta sig med ryssarna. Cameron var orolig för att Storbritannien blivit mer insulärt och tappat betydelse i Europa. De behövde de ryska pengarna. Frågan är om man i en historisk backspegel inte kommer ångra att man stampade ned foten mot Putin med tanke på vad som hänt sedan dess.
Förutom mordet på Litvinenko får även när besläktade fall med personer som röjts ut vägen utomlands då Putin funnit dem misshagliga.

Harding har skrivit en väldokumenterad spännande om än lite lång och pratig bok. Det går dock inte undvika att det är fascinerande läsning att se hur en av värdens stormakter styrs av en psykopat och djupt kriminell man som dessutom hejas på av populistiska politiker i västvärlden. Ibland påminner det om en Le Carré-deckare men det är inte lika roligt när man vet att sannolikheten att det han beskriver är sant. Då blir jag rädd …på riktigt

/Reviderad 201205

”HAN ÖPPNAS, GRAVENS PORT” – H.-K. RÖNBLOM – DÖD BLAND DE DÖDA

Publicerat den 17/09/2016 av Patrik Enander

H.-K. Rönblom (1961-1965)
Död bland de döda
Utgiven 1954
Återutgiven 2016
213 sidor
Modernista
Recension

Med två läckert formgivna volymer inleder Modernista återutgivningen av H.-K. Rönbloms deckare. Rönblom räknas bland de fyra stora i svensk kriminallitteratur från 50 och 60-talet tillsammans med Maria Lang, Stieg Trenter och Vic Suneson.

H.-K. (Hans-Krister) Rönblom (1901-1965) doktorerade i statsvetenskap och blev sedan publicist. Var politisk redaktör på Aftonbladet 1948-1956. Arbetade politiskt i Folkpartiet och var verksam i nykterhetsrörelsen.
Döda bland de döda (1954) är hans debut och den första i serien om amatördetektiven Paul Kennet, lärare och historiker.

Kennet kommer till den lila staden för att forska i ett arkiv. Har tar in på ett pensionat som styrs av änkan Fru Caspar. Bland de få gäster finns prästen Irenius med fru och barn, överste Brickfeldt, Fröken Blondin och hennes väninna sjuksköterskan fröken Jakobsson.

Kennet får ett rum som nyligen bebotts av en tjänsteman Odel som avlidit. Polisen har bedömt döden som naturlig men vissa omständigheter gör att Paul Kennet inte tror det stämmer. Han vill ha reda på hur det gått till:
”Vad som föranledde hans beslut var ingen åstundan att fånga en brottsling och överlämna denne i rättvisans händer. Paul ägnade i första ögonblicket ingen tanke åt att han kunde få med en brottsling att göra. Vad som drev honom var en önskan att veta hur det egentligen gått till, hans motvilja mot att en felaktig beskrivning av händelseförloppet skulle bli officiellt godkänd och fastslagen” (sid 24).
Kennet är fullt övertygad att om det är ett mord är det någon av gästerna som ligger bakom. Pusslandet kan börja!

Att läsa denna roman är som att stiga in i film från 50-talet. Jag kunde nästa höra en speaker-röst i huvudet vissa stunder under läsningen. Paul Kennet är en rättskaffens Kalle Blomqvist-figur. lagom ettrig och lagom besserwisseraktig.

H.K Rönblom Foto: Lennart Nilsson Scanpix Sweden

Själv är jag inte en älskare av pusseldeckare. De tråkar ofta ut mig. Det som gör att jag ändå uppskattar denna bok är trots all 50-tals patina är Rönblom en utmärkt, spirituell och lärd stilist. Han har fin blick på människornas starka och svaga sidor. Jag tror att Paul Kennet kommer utvecklas i kommande romaner.
Rönblom har också ett öga för småstadslivet och de hårda klasskillnaderna. Han målar upp det lilla Sverige på 50-talet. En tid som är väldigt nära men ändå långt borta, ja nästan exotiskt långt borta.

Kapitlen har underbara och poetiska namn som ”Förgäves ut din åsyn tagen” (sid 30) ”Trodde min broder rätt är döden ett bekymmer” (sid 94) ”Vad vill en hind i klyftan där vargarne grina ”(Sid 197)

Och kan man annat än älska rader som dessa: ”Sällskapslivet vid frukostbordet kännetecknades av nyvaknad verksamhetslust. Vädret var inbjudande och det rådde en stämning av termos och medhavda smörgåsar” (sid 24)

Rönblom och Paul Kennet gav mig en trevlig stund i läsfåtöljen.

/reviderad 201205

VINNARE AV TYSKA BOKPRISET 2011 – EUGEN RUGE: DEN TID DÅ LJUSET AVTAR

Publicerat den 09/09/2016 av Patrik Enander

Eugen Ruge (1952-):
Den tid då ljuset avtar
”In Zeiten des abnehmenden Lichts”
Utgiven 2011
På svenska 2016
Översättning Aimée Delblanc
437 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Lilla Skånebaserade Nilsson förlag framstår allt mer som ett nytt förlag att hålla koll på. Jag har tidigare läst Antal Szerb Det tredje tornet. Det är mycket imponerande att de nu ger ut den hyllade, men i Sverige helt okände författaren, Eugen Ruge i ett snyggt formgivet och tilltalande band. De har dessutom anlitat en av Sveriges mest erfarna översättare från det tyska språkområdet, Aimée Delblanc.

Är det på det viset att Tyskland börjar bli mer intressant för förlagen? Thorén & Lindskog har ju gått i bräschen med sin fina utgivning av bl.a. Uwe Timm och Peter Stamm. Weylers har givit ut hyllade Före Festen av Sasa Stanisic och Norstedts har nyligen publicerat Kruso av Lutz Seiler (Deutsche Buchpreis 2015). En tysk vår på gång? Kanske det. Vi som är intresserade av språkområdet kan bara lapa i oss än så länge.

Den tid då ljuset avtar är Ruges debut och för den fick han både Deutsche Buchpreis 2011 och Alfred Döblin-priset. Den har liknats vid Thomas Manns stora familjeroman Buddenbrocks, en för övrigt mycket läsvärd roman.
Likt Manns roman skildrar den en familjs gradvisa fall och undergång. Här här är det dock egentligen ett lands historia, DDR, som skildras genom en familjens vardag. Det är ingen hemlighet att mycket är hämtat från författarens egen familjehistoria.

Vi får träffa fyra generationen av släkten Umnitzer.
Boken inleds med att vi möter Alexander Umnitzer som har fått reda på att han har cancer. Alexander besöker sin senile far Kurt, historiker och trogen kommunist, som suttit i sovjetisk fängelse. Alexander är där för att ta avsked. Han är på väg till Mexiko för att gå i fotspåren av sin farmor Charlotte och hennes man Wilhelm den store kommunisten och frihetskämpen.
Kurt är gift med Irina som han träffade under åren i Sovjet. De bor tillsammans med Irinas mor Nadjeza Ivanova som trots alla år i Tyskland inte kan ett ord tyska. Alexander har en son, Markus, tillsammans med sin exfru Melitta.

Det är ingen rak roman, ingen rak berättelse utan snarare ett montage. Ruge hoppar i tid och rum enligt en egen logik. Varje kapitel har en berättare och förutom Alexander som återkommer. Varje kapitel har ett årtal. Den förste oktober 1989, strax före murens fall, återkommer sex gånger och 2001 fem gånger. De övriga kapitlen är nedslag från 1952 och framåt. Det kanske låter konstruerat med det känns helt naturligt under läsningen.

Genom kompositionen lyckas Ruge skickligt bygga upp en väv av händelser och en mångfald av röster. Han har en imponerande lyhördhet för sin gestalters tonfall och tankevärld. Genom dem följer vi den socialistiska utopins undergång och DDR:s sönderfall. Men tro inte att denna bok består av typer som får representera olika ideal. Nej det är en samling levande, tänkande och kännande människor med alla de goda och dåliga sidor vi alla bär.
Fascinerande att se hur nära banden är kulturellt och historiskt mellan Tyskland och Ryssland vilket jag inte kände till.

Det är spännande och skrämmande att få komma in i det totalitära samhället. Det kanske är så att tiden är mogen för tyskarna att bearbeta den delen av sin historia. Jag tänker på den fantastiska filmen De andras liv och dundersuccén Weissensee .

Ruge har skrivit en rik och intressant roman om ett folk och ett land som låg nära oss men ändå så långt borta. Vi som är intresserade av fin tysk litteratur skall vara glad för att Nilsson förlag ger oss möjligheten att läsa Den tid då ljuset avtar.

/reviderad 201205

SHAKESPEARE PÅNYTTFÖDD – JEANETTE WINTERSON: THE GAP OF TIME – A WINTER´S TALE RETOLD

Publicerat den 01/09/2016 av Patrik Enander

Jeanette Winterson (1959-)
The Gap of Time – A Winter´s Tale retold
Utgiven 2015
320 sidor
Vintage

Alla bokmalar har, antar jag, listor i huvudet över olästa författare som de verkligen vill läsa men aldrig kommer till. För mig har Jeanette Winterson varit en sådan författare. Nu var det äntligen dags.

The Gap of time är något så ovanligt som en ”cover-roman” ungefär som en coverlåt. Förlaget Hogarth Press har bett ett antal kända författare som Margaret Atwood, Edward St Aubyn, Jo Nesbö, Anne Tyler mfl skriva en roman utifrån en Shakespeare-pjäs. Winterson var den förste som fick uppdraget och valde den pjäs som stod henne närmast, A winter´s tale ( En vintersaga). Det är en historia om ett hittebarn, likt författaren. Winterson uppfostrades i ett starkt religiöst fosterhem som hon berättade om i Det finns annan frukt än apelsiner.

Judi Dench och Kenneth Branagh i A Winter´s Tale

Till skillnad från engelsmännen, som kan sin Shakespeare utan och innan, var det en obekant pjäs för mig ända tills i vintras då jag på National Theater Live såg Kenneth Branaghs underbara uppsättning.

Boken inleds med en beskrivning av pjäsens innehåll som gör att inte handlingen står i fokus utan hur det berättas. Och som det berättas! Winterson har skrivit en underbar roman.

Kung Leontes har blivit Leo, en maktfullkomlig paranoid aktiehandlare. Kung Polixines heter Xeno och är en introvert designer av fantasifulla videospel. Leo är övertygad att Xeno bedrar honom med hans fru Mi-mi. Förblindad av svartsjuka är han är övertygad at hans dotter Perditia egentligen är Xenos och ser till att barnet hamnar i New Bohemia (ett förtäckt sydstaterna i USA) och försvinner ur hans liv.

Skickligt väver och speglar Winterson Shakespeares pjäs. Flera gång skrattade jag till och njöt över hur listigt hon gjort det. Prosan sjunger, fylld av underbara formuleringar. Skickligt använder hon sig av olika stilnivåer i språket.
Winterson lyckas skapa en berättelse som är både spännande och gripande. En berättelse om svartsjuka, kärlek och försoning. Jag kunde inte kunde sluta läsa trots att jag kunde hela historien.

Winterson är en sprakande intelligent och insiktsfull författare. Jag kan verkligen rekommendera The Gap of Time. Den finns på svenska i översättning av rutinerade Lena Fries-Gedin på Wahlström och Widstrand.

/reviderad 201206

EN LYSANDE ROMAN – IAN MCEWAN: DOMAREN

Publicerat den 16/08/2016 av Patrik Enander

Ian McEwan (1948-)
Domaren
”The Children’s Act”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers: Niclas Hval
258 sidor
Brombergs

De senaste månaderna har jag haft förmånen att läsa några riktigt fina romaner: Jennifer Johnston, Robert Seethaler, Elena Ferrante och Colm Tóibin. Men ibland ramlar man över en bok som bara går rätt in, en bok som griper tag både känslomässigt och intellektuellt.
Domaren av Ian McEwan är en sådan bok för mig. En lysande roman.
McEwan anses i Storbritannien vara den kanske främste författaren i sin generation tillsammans med Julian Barnes. Senast jag läste honom var 2010, en annan av hans höjdpunkter: Från Chesil Beach. Allt han skriver är inte bra, men när han är bra så är han riktigt bra.

Mycket kort om handlingen. Fiona Mays, överrättsdomare, gift med Jack, professor i antikens historia, båda närmare 60 år, inga barn. Fiona får en chock när Jack en dag deklarerar att han tycker att deras äktenskap går på tomgång. Han älskar Fiona fortfarande, vill ha henne kvar, men tänker inleda en relation med en 28-årig kollega från universitetet. Han vill uppleva passionen en sista gång. Hon visar honom dörren.

Fiona är en erkänt skicklig jurist inom familjerätt, känd för sin självständighet, sina välgrundade domar och intellektuella klarhet. I samma veva som Jack får lämna hemmet och Fiona hamnar i kris får hon ett svårt uppdrag. Adam, 17 år och 9 månader, är svårt sjuk i leukemi men vägrar ta emot en blodtransfusion som kan rädda hans liv. Som Jehovas vittne det går emot hans tro. Adam är inte myndig förrän om 3 månader. Då kan han tacka nej till vård, men nu? Är detta något Adam själv vill eller är det något som grupptrycket tvingar fram? Det åligger Fiona att döma i fallet. Fiona går utanför ramarna och besöker Adam på sjukhuset. Det mötet kommer att sätta hela hennes tillvaro i gungning.

I original heter boken The Children’s Act. Jag citerar från Wikipedia:
The Children Act 1989 allocates duties to local authorities, courts, parents and other agencies in the United Kingdom, to ensure children are safeguarded and their welfare is promoted. It centres on the idea that children are best cared for within their own families; however, it also makes provisions for instances when parents and families do not co-operate with statutory bodies.
Hur skall Fiona döma for att skydda Adams välmåga?

Man skall inte tolka denna bok som ett angrepp på Jehovas vittnen. McEwan är förvisso övertygad och välkänd ateist med stort intresse för naturvetenskap. De åsikter som Adam och hans föräldrar hyser beskrivs med respekt och kunskap. Innan historien om Adam börjar får vi även ta del av andra svåra fall Fiona dömt, fall där ortodoxa sätt att leva krockar med det civila samhället. Det är det som intresserar McEwan. De moraliska och etiska dilemman som uppstår i mötet med dessa två världar.

Ian McEwan

För en juridisk okunnig person är det mycket intressant att förstå hur mycket av filosofiska, moraliska och etiska frågeställningar och diskussioner som domsluten består av. Skrivna på en elegant prosa som McEwan citerar från verkliga fall. Mycket spännande.

McEwan har i en intervju sagt att med Domaren ville han skriva om roman där en person arbete är i fokus. Det är inte många romaner jag läst där det som de flesta av oss sysslar med i vår vardag, 40-timmar i veckan, står i fokus. Det har han lyckats med. Jag fångades av miljöbeskrivningar och vardagsdramatiken i Fionas arbete. I hennes fall har det inneburit av hon avstått från att få barn då karriären varit krävande. Nu närmare 60, med ett äktenskap i kris, pockar frågorna om de val Fiona gjort på uppmärksamhet.

Jag är också förtjust i porträttet av den brådmogne Adam, en överbegåvad poesiskrivande ung man med hela livet framför sig men övertygad om att det är rätt att inte ta emot blod då det går emot Guds vilja. Skall Fiona låta honom avsluta det i förtid? McEwan fångar hans pubertala och samtidigt genomtänkta tankevärld väl.

Som ni förstår finns det flera skäl till att jag tycker om denna roman. McEwan är en stilist som skriver med en lätthet, elegans och precision som är enastående. Han väver skickligt en väv av de olika teman som jag nämnt ovan.
För mig var boken lika spännande som en deckare. Jag avslutade romanen mycket berörd.

/reviderad 201206

DOWNTON ABBEY MED KOKAIN – EDWARD ST AUBYN: ROMANERNA OM PATRICK MELROSE – DEL 1

Publicerat den 15/08/2016 av Patrik Enander

melrose
Edward St Aubyn (1960-)
Romanerna om Patrik Melrose – Del 1
Glöm det, Dåliga Nyheter & Visst hopp
Never Mind 1992 – Bad News 1992 – Some hope 1995
På svenska 2016
Översättare: Erik Andersson
398 sidor
Bonniers

När Bonniers katalog damp ned i lådan för ett tag sedan blev jag mycket förvånad när jag såg att de skulle ge ut Edward St Aubyns hyllade romaner om Patrick Melrose. Jag läste om dem för ett par år sedan och anglofilen i mig blev genast intresserad. En författare som jämförts med Evelyn Waugh, P G Woodhouse och den i Sverige lite kände Anthony Powell, vars långa romansvit ”A dance to the music of time” på tolv volymer jag, tro det eller ej, läste i början av 80-talet. (Powell har kallats Englands motsvarighet till Marcel Proust) Parallellt med nyfikenheten fanns också en liten rädsla då utgångspunkten för den mycket självbiografiska sviten är de övergrepp som hans sadistiska fader Roger St Aubyn utsatte Edward för mellan 5 och 8 års ålder. St Aubyn har sagt att hans terapi och att skiva romanerna hindrade honom för att ta sig av daga.

Jag frågade bokens översättare Erik Andersson, som jag känner, varför han trodde att förlaget ville ge ut böckerna. Han svarade något i stil med svenskarnas intresse och förtjusning över den engelska överklassen. Och den är väl bekant. Downton Abbey t.ex har ju trogna följeslagare i Sverige.

Sviten om Patrik Melrose består av 5 korta romaner. Bonniers har valt att ge ut de tre första i en volym. Det var så St Aubyn tänkte sig det från början. Som en triologi. Dock återkom han med två romaner som fullbordade sviten: Mother´s Milk (2005, nominerad till The Booker Prize) och At Last (2012).

Böckernas miljö är bland de rika och framgångsrika i överklass och adel. Men det är långt från det snälla Downtown Abbey, långt därifrån.
Alla tre romanerna utspelar sig under en dag eller två. I den första Glöm det (Never mind) är Patrick fem år. Romanen centreras till den fasansfulla scen då hans far förgriper sig på honom.
I andra delen Dåliga Nyheter (Bad News) är Patrick 22 år och en fullfjädrad och stenrik narkoman. Han åker till New York för att hämta askan efter sin bortgångne far. Under ett dygn lever han rövare och knarkar som en besatt, hör röster och beter sig mot de människor han möter. Båda kända och okända.
I tredje delen Visst hopp (Some Hope) möter vi Patrick, nu 28 år gammal, på en förskräcklig tillställning i brittiska överklassen. Nu är han ren från drogerna men fortfarande svårt traumatiserad av det som hänt honom. Men ett visst ljus börjar skönjas vid horisonten. Det ser ut som Patrick kan komma vidare i livet.

Efter avslutad läsning är denne läsare något kluven. St Aubyn är en mycket god författare, inte tu tal om det. Trots det föll jag inte i farstun för denna annars mycket hyllade svit. De tre romanerna är ganska olika i sina tonfall. Glöm det skildrar mycket väl hans vedervärdiga föräldrar och deras lika vedervärdiga och snobbiga överklassvänner. Scenen med övergreppet är en stark och plågsam läsning. Det finns en svärta men också en komik och satir som lättar upp läsningen Jag skrattade flera gånger åt romanfigurernas manér. För Glöm det fick St Aubyn The Betty Trask Award.

Den andra delen Dåliga nyheter var fascinerade som en beskrivning av en resa ned i droghelvetet. Vi får i detalj följa alla droger han tar, kokain, speed och heroin. Allt i en salig blandning och hela tiden. Och han måste hela tiden få mer och dessutom hitta sprutor.
I en stark scen är vi inne i Patricks huvud och hör alla de röster han hör under sina rus. Det var en skräckblandad och fascinerande läsning men tyvärr också lite tröttande till slut, trots romanens endast 140 sidor.

I den tredje delen, Visst hopp, har den sociala satiren, driften med den överklass St Aubyn känner så väl, fått mer utrymme. Vi presenteras för ett antal bekanta figurer från de två föregående böckerna men också en del nya. Det intrigeras, skvallras, hoppas in och ut ur sängar. Mitt i allt detta finns Patrick Melrose i en process där han äntligen verkar få styr på sitt liv.

De delarna som handlade om Patrick höll mig fastnaglad och berörd. Delarna med den sociala satiren var rolig i början men till slut tröttsam. Jag tyckte att romanen tyvärr kapsejsade. Jag hade gärna läst mycket mer om Patrick och mindre av det andra. Det kanske handlar om engelsmännen rädsla för allvar?

Edward St Aubyn är en mycket duktig stilist. Det finns många riktigt fina partier i romanen, mycket väl översatta av Erik Andersson. Samtidigt fanns det många passager där jag tänkte att det varit mycket roligare på engelska. Och det handlar inte om översättningen. Nej det handlar om skillnaden i våra språk och vår humor.
När jag hör St Aubyn läsa ur romanen, det finns massor av exempel på Youtube, njuter jag verkligen av hans engelska och där finns saker som ingen översättare kan få till på svenska, inte ens den mycket skicklige Erik Andersson!
Även om jag har mina reservationer kommer jag framöver att läsa de två resterande romanerna. Men det lär bli på engelska.

Edward St Aubyn

Här finns en mycket fin artikel om St Aubyn från utmärkta The New Yorker
Inheritance – How Edward St. Aubyn made literature out of a poisoned legacy.

/reviderad 201206

ANDRA DELEN I NEAPEL-SVITEN – ELENA FERRANTE: THE STORY OF A NEW NAME

Publicerat den 05/08/2016 av Patrik Enander

Elena Ferrante : ”The Story of a new name”
“Storia del nuovo cognome.
L’amica geniale. Volume secondo”
Utgiven 2012
Översättning Ann Goldstein
480 sidor
Europa Editions

Efter avslutad läsning av Min fantastiska väninna var mitt sug efter mer Ferrante stort. Jag kände att jag inte kunde vänta till september när andra delen kommer på svenska. Det är bara att kapitulera. Trots att det fanns några longörer i romanen har Ferrante vid avslutad läsning kvar mig i sitt grepp. Historien om vänskapen mellan Lila Cerullo och Elena Greco är intensiv och känslostark. Hur de än gör kommer de inte undan varandra. Trots att deras vägar går åt olika håll speglar de både genom närhet och avstånd varandras liv. De är beroende av varandra, älskar varandra och kan inte stå ut med varandra.

Det är svårt att skriva om romanen utan att beskriva Lila och Elenas handlingar och vändpunkterna i deras liv. Det vill jag inte ta från dig som läsare.
I början av romanen, som utspelar sig på 60-talet, har de kommit ut i vuxenlivet och jag upplevde det som att romanen blev ännu mer känslomässigt intensiv än i Min fantastiska väninna. Det är nästan utmattande att läsa boken i bland. Men jag kan bara konstatera att Ferrante är en mycket skicklig och välskrivande författare som har skapat en romansvit som på ett enastående sätt beskriver det splittrade Italien, en roman om kärlek, vänskap, makt, klass, kön och politik.

Ni som har läst Min fantastiska väninna har något att se fram emot.

/Reviderad 210228

EN UTMÄRKT BOK OM BERLIN – JAN MOSANDER: BERLIN : MED EN VÄGLEDNING TILL DET KOMMUNISTISKA OCH NAZISTISKA BERLIN

Publicerat den 01/08/2016 av Patrik Enander

Jan Mosander (1944-)
Berlin : med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin
Utgiven 2014
371 sidor
Fischer & Co

Tre besök i Berlin hade inte givit mersmak. För mig var inte Berlin en stad man kan flanera runt i och njuta av. Nej. Det har varit en stad som jag upplevt som ganska ful, stor och oöverskådlig på ett negativt sätt. Ja det finns fantastiska muséer och ett rikt kulturliv, men staden har för lite charm. Tills nu.

I söndags kom jag hem från mitt fjärde besök. Nu vill jag återvända i morgon och bo där ett par månader. Staden har landat i mig. Jag har börjat se hur den hänger ihop. Eller snarare inte hänger ihop. Jag ser och uppskattar den enorma mångfalden och dynamiken i denna fascinerande metropol. Jag kände igen en del från mina tidigare besök och pusslet föll på plats. Och charmen finns där. Jag såg den bara inte. Och vilket kulturliv och vilka kaféer!
Vi observerade, vilket jag inte tänkt på tidigare, att det är en stad med ett paradoxalt lugn. Inte samma stress och hets som i andra storstäder trots en befolkning på 3,5 miljoner och hur mycket turister som helst.

Jag är bra på att köpa böcker för att förbereda mig inför resor, böcker som sedan inte kommer längre än till nattduksbordet. Och stannar där. Jan Mosanders bok gjorde det inte. För er som är i min ålder är Mosander ett känt och tungt journalistnamn från radio och tidningar. Har kan och älskar sitt Berlin efter att ha bott och arbetat där i omgångar.

Mosander en journalist och prosan är effektiv journalistprosa. Han kan dock konsten att berätta och fånga in mig som läsare. Och han har mycket att berätta. Boken består av en serie korta kapitel som kan läsas fristående. Man kan hoppa över det man inte är intresserad av om man vill.

I boken finns avsnitt som hjälper dig att hitta rätt i Berlin (Buss 100!). Där finns minnesbilder från åren Mosander bodde där, kapitel om möten med Albert Speer, Herman Görings änka Emmy och andra personer från nazitiden.
Mosander möter även Marcus Wolf, den ökände östtyske spionchefen som av misstag fotograferades i Sverige av säkerhetspolisen som var omedveten om vem de fångat på bild. Vi läser om livet i skuggan av muren forna Östtyskland och svårigheterna vid återföreningen, om de kommunistiska pamparnas lyxliv, om en svensk krigsskuld , om judarnas situation i Berlin (Den nyligen avlidne nobelpristagaren Imre Kertesz bodde länge i Berlin. Han sade att antisemitismen i Ungern var mycket värre än i det toleranta Berlin). Ja det är svårt att få med allt som Mosander skriver om. För om Berlin finns många historier, många hemska men också många roliga med oväntade sammanträffanden.

Undertiteln ” med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin” kanske avskräcker några. Alla åker kanske inte till Berlin för dess historia utan för dess konst – och/eller nattliv. Men för att förstå Berlin inser jag under läsningen bör man ha en viss kunskap om dess historia. Få städer i Europa har under 1900-talet haft en så dramatisk historia. Mosander skriver att östtyskarna blivit lurade tre ggr. Först av Hitler, sedan av Stalin och senast av kapitalisterna i väst.

Mosanders bok hjälpte mig att få ihop Berlin. Det är en mycket rolig läsning och en utmärkt bok om Berlin. Rekommenderas varmt.

/reviderad 201223

VÄLKOMNA TILL BREXIT-LAND – EVA DOLAN: DÖDA TALAR INTE

Publicerat den 02/07/2016 av Patrik Enander

Eva Dolan: Döda talar inte
”Tell no tales”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Övers. Carla Wiberg
400 sidor
Modernista

Eva Dolans debut var den hyllade Lång väg hem. Jag läste den med stort nöje. Fast nöje är väl fel ord. Hon skildrar ett England från undersidan likt den svenska filmen Äta söva dö skildrar ett Sverige många av oss inte vill se. Temat i romanen var människohandel. Här kan du läsa vad jag skrev.

Nu har Dolans andra bok Döda talar inte kommit på svenska. Det visar sig att hennes talang inte var en tillfällighet. Hennes romaner utspelar sig i Petersborough som ligger i samma ”shire” som Cambridge. Men där slutar likheterna. Då Cambridge är fullt av välutbildade människor med en internationell utblick är Petersborough en stad präglad av arbetslöshet, låg utbildningsnivå och hög invandring. I Petersborough röstade de för Brexit.

I denna bok träffar vi återigen poliserna Zigic och Ferrara på hatbrottsenheten. De utreder några mycket brutala mord på invandrare. Zigic och Ferrara är själva barn till invandrare. På ytan verkar inget hänga ihop. Det är inte personer som rört sig illegala kretsat ihop men stämmer det?
Vi får samtidigt följa politikern Richard Shotton som jobbar hårt för att etablera sitt nystartade främlingsfientliga parti. Shotton jobbar stenhårt på att de rasitiska elementen i partier skall hålla på mattan. Det är inte svårt att se likheterna mellan Shotton och Nigel Farage.

Dolan målar skickligt upp det England där motsättningarna växer, hon ger kött och blod till de många artiklar jag läst i svenska och engelska medier om utvecklingen i landet, med större klyftor med ökad rasism och främlingsfientlighet. Vreden ligger och pyr under ytan hos Dolan.

Jag vet inte om jag var på dåligt humör när jag klagade över personbeskrivningarna i Lång väg hem. De kan jag inte göra med denna bok. Både person- och miljöbeskrivningarna är välskrivna och levande.
Dolan är definitivt en ”risning star” på deckarhimlen. Återigen har Dolan givit oss en tät och mycket spännande deckare. Alla ni med intresse för det som händer i Brexit-land kommer, tror jag, läsa den med stort utbyte.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200804

EN IRLÄNDSK MÄSTARE – COLM TÓIBIN: NORA WEBSTER

Publicerat den 02/07/2016 av Patrik Enander

Colm Tóibin (1955-)
Nora Webster
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers. Erik Andersson
350 sidor
Norstedts

Det var en förväntansfull bokcirkel som träffades på legendariska Gyllene Prag i måndags. En av bokcirkelns medlemmar hade till min glädje valt den irländske författaren Colm Tóibins hyllade roman Nora Webster. Jag har tidigare läst hans underbara roman om författaren Henry James, The Master, och flera långa och mycket välskrivna essäer i London Review of Books. Hans lärdom och esprit är imponerande.

Tanken var att vi skulle träffats på en irländsk pub och dricka Guinness för att fullfölja det iriska temat, men lågmälda litterära samtal går illa ihop med fotbolls-EM. Framförallt när vi skulle få fint besök. Bokens översättare är ingen mindre än en av Sveriges mest etablerade översättare av engelskspråkig litteratur (James Joyce, Tolkien, James Ellroy m.m.) och stor Irlandskännare, författaren Erik Andersson.
Erik och jag pluggade litteraturvetenskap ihop i mitten av 80-talet. Det var med stor glädje jag tog emot beskedet att Erik gärna kom till vår lilla sittning. Jag vet inte om det berodde på att vi mutade honom med panerad ost och tjeckisk öl, men han kom i alla fall!

Nora Webster är en mycket fin och välskriven roman med starka självbiografiska inslag. Det är också en enastående kvinnoskildring.
Nora förlorar sin man Maurice, en färgstark person som dominerat familjen. Nora står helt vilse i världen. Hon har två stora döttrar och två små pojkar. Flickorna har flyttat hem hemifrån men Donal och Conor finns kvar.
Romanen skildrar Noras sorgeprocess och hennes vardagsliv i den lilla småstaden Enniscorthy på Irlands sydostkust där alla har koll på alla. Det är en skildring av hur en stark kvinna successivt lyckas bygga upp ett liv och få en ny start i livet.
Musiken är viktig. Mötet med den klassiska musiken frigör något hos Nora som har en slumrande talang och en fantastisk sångröst.

Jag upplever ofta att romaner från Irland även blir porträtt av landet. Politiken och kyrkan är starkt närvarande överallt. Nora Webster är både en skildring av den lilla staden i slutet av 60-talet och början av 70-talet och ett porträtt av Irland i en brytningstid, då bara det faktum att du färgade håret var uppseendeväckande, ja nästan anstötligt,

Det är välskrivet och trots att väldigt lite egentligen händer oerhört spännande. Jag tänkte ofta på Robert Seethalers bok Ett helt liv som jag läste just före denna bok. Det händer lite på ytan men desto mer under. Likt Seethalers huvudperson är Nora en vardagslivets hjälte. Ömsint och vackert skildrad.

Mötet med Erik var spännande. Förutom alla frågor om översättning kunde Erik på sitt underfundiga sätt, som ni som läst hans egna romaner väl känner till, ge oss nycklar in i Tóibins författarskap. Hur familjer är något som varit ett tema i flera av Tóibins böcker och även essäer En av hans samlingar heter New ways to kill your mother- Writers and their families.
Erik berättade också att Tóibin flyttade från Irland till Spanien för att kunna leva ut sin homosexualitet. Men hans författarskap gick i stå när han skulle skiva om det. Det var först när han återvände till Irland och började skiva om Enniscorthy, som han kommer ifrån, som det släppte.

Tóibin fick i år The Hawthornden Prize, en mycket prestigefull utmärkelse, för romanen. Har du inte läst Tóibin än har du något att se fram emot.
Jag kan också rekommendera den utmärkta filmen Brooklyn som baseras på en av hans romaner. Den var nominerad till bästa film på senaste Oscarsgalan. Jag tyckte väldigt mycket om den.

Till sist ett stort tack till Erik som gjorde detta till en mycket minnesvärd kväll!

/reviderad 201223

DEN LILLA STORA MÄNNISKAN – ROBERT SEETHALER: ETT HELT LIV

Publicerat den 11/06/2016 av Patrik Enander

Robert Seethaler (1966-)
Ett helt liv
”Ein ganzes Leben”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Översättning: Jörn Lindskog
150 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Med Tobakshandlaren (Der Trafikant) introducerades den österrikiska författaren Robert Seethaler förra året i Sverige. Nu kommer Seethalers senaste roman Ett helt liv i Jörn Lindskogs översättning. Den är en roman i en ännu högre klass.

Det är en tunn liten bok. Engelsmännen kallar det ”a novella” Du kan läsa din i en sittning. Och inte bara för att den är tunn till antalet sidor utan även är så komprimerad, spännande och gripande att läsa. Ett helt liv på 150 sidor? Ja det är det som är det magiska med denna bok. Seethaler skriver om en enkel man och ett enkelt liv och får fram storheten i det på några få sidor.

Andreas Egger växer upp i en fosterfamilj under närmast slavliknande förhållanden. Han är stor och tyst, har inget läshuvud och inte mycket till framtid i den lilla alpbyn. När det moderna samhället bryter sig in i form av att en lift skall byggas finner Andreas sin plats i livet. Han är råstark och en mycket bra arbetare. Han finner kärleken och livet börjar bli på riktigt.

Mer skall inte avslöjas om denna vackra roman. Det är inte en dålig bedrift att på ett fåtal sidor gestalta både den lilla människans storhet och hur moderniteten bryter in i det gamla bondesamhället. Förutom under kriget lämnar Andreas dalen endast en gång. Dalen är hans universum. Han skaffar aldrig en tv för han vet inte vad hans skall med den till. Hans liv finns i naturen och bergen. Seethaler är en mycket fin naturskildrare och en för en som likt mig älskar alperna vill man bara boka nästa resa dit efter att avslutad läsning.

En recension som jag läste av Seethalers bok i engelskspråkig tidning jämförde den med två mycket bra romaner som jag läste med förra året, mästerverket Stoner av John Williams och William Maxwells Hej då vi ses i morgon. Det är inga dumma jämförelser. De båda relativt korta romanerna skildrar på ett lågmält och känslomässigt intensivt sätt den enkla människans liv. Och att Seethaler är på samma nivå som dessa två böcker säger vilken klass det är på romanen.

Samtidigt som Ett helt liv kommer ut kommer även Tobakshandlaren ut i pocket. De två romanerna tillsammans med Stoner och Hej då vi ses i morgon och du har några veckors högklassig läsning i sommar framför dig! Gratulerar!

/reviderad 201212

FERRANTE-FEBER?…! ELENA FERRANTE: MIN FANTASTISKA VÄNINNA

Publicerat den 22/05/2016 av Patrik Enander

Elena Ferrante:
Min fantastiska väninna
”L´amica geniale”
Utgiven 2011
På svenska 2016
Översättning Johanna Hedenberg
350 sidor
Norstedts

Alla med det minsta intresse för litteratur har knappast kunna undvika att höra talas om Elena Ferrante och den ”Ferrantefeber” som spridit sig över världen. Hennes fyra böcker om väninnorna Elena och Lila har översatts till tror jag 30 språk och hyllats av såväl läsare som tunga kritiker som James Wood i The New Yorker.
Den sista delen i serien var nominerad till 2016 International Man Booker Award som dock gick till Han Kang för The Vegetarian (på svenska 2017).

Jag tänker inte skriva något om handlingen eller om Ferrante. Det kan du lätt googla fram om du inte redan känner till det.
Jag frågade mig: skulle jag drabbas av denna feber? För att fatta mig kort. Ja. Definitivt Ja! Det tog ett tag, texten smög sig sakta på mig men till slut hade den mig sitt grepp.

Elena Ferrante är en riktig berättare som skenbar enkel prosa målar dessa intressanta mångfacetterade individer. Hon tecknar en bild av den fattigas arbetarklassen i 50-talets Neapel.med de hårda förhållanden, de stenhårda patriarkaten, Camorran, våldet, rädslan och drömmen om ett bättre liv. Det är också en fantastisk skildring av en vänskap och ett levande porträtt av en barndom. Många gånger tänkte jag på Italiens neorealistiska filmer från den perioden.

Ferrantes roman är som den bästa tv-serie på HBO och det är inte något negativt. För skenbart enkelt lägger hon scen efter scen och berättelsen vidgas och fördjupas. Som om det fanns en egen inre logik.
Det är inte romankonst där man sitter och njuter av den fantastiska prosan, för det är förrädiskt enkelt skrivet, men man behöver bara läsa om några passager för att se hur skickligt hon bygger upp det. Det är sällan som jag läser en roman där det finns samma sug som i deckare, men den här berättelsen vill jag bara ha mer av.

Ferrante är en lättläst författare och en riktig berättare som jag mycket varmt rekommenderar.

/Reviderad 201212

ANTAL SZERB: DET TREDJE TORNET – EN RESA TILL ITALIEN 1936

Publicerat den 14/05/2016 av Patrik Enander

Antal Szerb (1901-1945):
Det tredje tornet – en resa till Italien 1936
”A harmadik torony”
Utgiven 1936
På svenska 2016
Översättare: Maria Ortman
108 sidor
Nilsson Förlag
Recensionsexemplar

Vad skulle vi göra utan dessa små förlag som berikar oss med okända författarskap. Nilssons förlag är en ny bekantskap för mig. De ger nu ut Det tredje tornet av den för mig okände ungerske författare Antal Szerb.

Szerb är tydligen ett stort namn i en ungerska litteraturen. Ungern är ju i litterärt avseende lite av en stormakt. Förutom den nyligen bortgångne Imre Kertesz har de flera författare som brukar omnämnas som potentiella nobelpristagarkandidater Péter Nádas, Péter Esterházy och György Konrád.

Antal Szerb fördes 1901 i Budapest av judiska föräldrar men döptes till katolik. Szerb var verksam som författare, forskare och journalist. Han hann, trots sitt korta liv, få en omfattande produktion.

I sitt upplysande förord skriver Maria Ortman, en av Sveriges främsta översättare av ungersk litteratur, att han skrev snabbt och flyhänt. Han var inte den som slipade på saker. Det är i den tonen som Det tredje tornet är skriven.

Boken är hans dagbok från en resa 1936 och består av de artiklar han skrev för den inflytelserika tidskriften Nyugat. Inbördeskriget i Spanien förhindrade en resa dit och Szerb vände då kosan till Italien dit det fortfarande var möjligt att resa. Han besöker Venedig, Vicenza, Bologna och San Marino.

Det är en tunn bok, mycket vackert formgiven med flera fina foton i. Den tar inte mer än en sittning i fåtöljen. Kapitlen är allt ifrån fem rader till ett par sidor, vanligast en till två. Szerb ger oss sina intryck om ställen han besöker och om resandets vedermödor, snabbt nedkastade med både elegans och esprit, kryddat med hans stora bildning. Szerb är ytterligare en av dessa Italien-romantiker som litteraturen är full av. Han undrar själv hur hans Italien skulle se ut om han inte läst Shelley, Byron, Goethe etc, Men han är ingen snobb utan en livsbejakande resenär.

Genom hela boken finns det trots humorn en sorg, en känsla av ett Europa på väg i fel riktning. Han ser vad fascismen börjar göra med det italienska folket och han tycker inte om det. Szerb plågas av historiens förgänglighet, men inser att det kan inte vara på något annat sätt. Det viktiga är att du själv finner ”ditt tredje torn”, din egna fria inre övertygelse bortanför massorna.

Antal Szerbs pass 1931

Szerb var på väg mot en lysande karriär men bödlarna tog hans liv 27/1 1945.

Det tredje tornet är andra boken i förlagets klassikerserie Absint . Den första boken var Szerbs hyllade roman Resa i månljus skriven några månader efter hemkomsten från Italien. Den fick mycket fina recensioner när den kom ut i höstas.

/Reviderad 201212

MAXIM BILLER – I HUVUDET PÅ BRUNO SCHULZ

Publicerat den 16/04/2016 av Patrik Enander

Maxim Biller (1960-)
I huvudet på Bruno Schulz
”Im Kopf von Bruno Schulz”
Utigiven 2013
På svenska 2016
Översättning: Anna Bengtsson
63 sidor
Ersatz
Recensionsexemplar

Med novellen I huvudet på Bruno Schulz introduceras Maxim Biller på svenska. Det är det modiga lilla förlaget Ersatz, känd för utgivningen av Svetlana Aleksijevitj, som vågar ge ut denna lilla gnistrande berättelse som en egen bok på endast något över 60 sidor. De skall ha all heder för detta. Förutom texten finns några fina teckningar av Schulz.

För mig var romanförfattaren, kritikern och kolumnisten Maxim Biller ett okänt namn tills för ett par månader sedan. I mina försök att förbättra min skoltyska började jag titta det återuppståndna litterära diskussionsprogrammet Das Literarische Quartet på Zdf. Under ledning av författaren Wolker Weidermann, diskuterar Biller, kritiken Christiane Westermann och en gäst var sin bok. Frö övrigt, d et legendariska och mycket bättre Quartet under Marcel Reich-Ranickis ledning kan ni finna på Youtube. Briljant underhållning.

Biller är allvarlig, briljant, krävande och självupptagen, inte rädd för att säga sin mening även om det kan verka och ibland är förolämpande. Min tyska är dock inte god nog för att hänga med i alla svängar. Jag läste att någon kallade honom ”litteraturkritikens Frank Underwood” efter Kevin Spacys rollfigur i House of Cards! Det var därför roligt att se den österrikiska författarinnan Eva Manasse i det senaste avsnittet få honom på plats. Jag har inte sett en liknande karaktär i svensk tv och har en skräckblandad förtjusning för honom.

Självfallet blev jag då intresserad av att läsa honom när denna lilla novell kom. Maxim Biller är född 1960 i Prag men kom som mycket ung till Tyskland. Om jag förstår det rätt anses Biller som en av de mest framträdande judiska författarna verksamma i Tyskland nu. Och en känd provokatör.

Maxim Biller

Bruno Schulz (1882-1942) är en framstående polsk-judisk författare med en mager produktion. Han bodde i Drohobycz i Polen hela sitt liv (numera Ukraina). I huvudet på Bruno Schulz är en tät intensiv text som blandar fakta ur den verklige Schultz liv och ren fiktion. Det är en surrealistisk historia som ofta fick mig att tänka på Franz Kafka.

I en källare på Florianskagatan sitter Bruno Schulz en dag 1938 och skriver ett brev till den store författaren Thomas Mann. Schulz har upptäckt att det finns en person som utger sig för att vara den berömde författaren. Dubbelgångaren hyllas av lokalbefolkningen samtidigt som han förhäxar och vrider om huvudena på dem. Schulz tror att han är en representant för det Tyskland som kan komma och gå in och ta över Polen. Minnet av tidigare pogromer har inte lämnat judarna i Polen. Rädslan för den judiska kulturens undergång finns där hela tiden. Han vill varna Mann för vad som händer. Samtidigt vill han gärna slå ett slag för sin litteratur och hoppas att Mann skall bli den som ger honom tillträde till parnassen. Han kan lämna tristessen i Drohobycz där han arbetar och som teckningslärare vilket han hatar, har ett sadomasochistiskt förhållande med gymnastik läraren på skolan och plågas av sin galna syster.

Jag som ni förstår så är det ett par täta sidor text och ibland inte helt lätt. Fantasi och verklighet blandas, eleverna blir till fåglar som pickar på hans fönster, stadens borgmästare spänns för droskan som drar den förmente Mann till värdshuset där han duperar lokalbefolkningen…Det gnistrar och sprakar om språket!

Jag har tyvärr inte läst något av Bruno Schulz själv, en förtrogenhet med hans lilla produktion ger tydligen många nycklar. Även lite kunskap om Thomas Mann skadar inte. Dock, texten står definitivt på egna ben. Vi får hoppas att boken blir en framgång så att vi får mer av Biller på svenska.

Avslutningsvis fick denna bok mig att tänka på en annan bok med ett dubbelgångar-tema av den mer kände judiske författaren, Philip Roth. Hans oerhört roliga Operation Shylock där romanförfattaren Philip Roth får reda att den finns en Philip Roth som åker runt i Israel och förespråkar judarnas re-patriering. Roth tar sig till Israel och en mycket absurd historia börjar. Rekommenderas varmt.

/reiderad 210816

EN LYSANDE HISTORISK DECKARE – ROBERT HARRIS: EN OFFICER OCH SPION

Publicerat den 07/04/2016 av Patrik Enander

Robert Harris (1957-):
En officer och spion
”An officer and a spy”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Översättning Svante Skoglund
494 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

Vinnare av 2014 Walter Scott Award för bästa historiska roman, 2014 CWA Ian Fleming Steel Dagger – Thriller of the Year och 2014 American Library in Paris Book Award

Allt som oftast får jag från de lite mindre förlagen frågor om jag vill läsa något ur deras utgivning. I 99,5 fall av 100 tackar jag nej pga. tidsbrist. Men när det för mig okända förlaget Bookmark erbjöd mig Robert Harris prisbelönta deckare tackade jag spontant ja. Harris är inte okänd för mig. Jag hade läst hans Archangel som jag tyckte var en bra bok.

Robert Harris
Robert Harris är engelsk journalist, född 1957. Harris har arbetat på Observer och BBC. Harris övergav journalistiken för att skriva historiska romaner. Den första Fatherland blev en stor succé. Han har nu skrivit nio romaner. The Ghost ligger bakom Roman Polanski lysande film Spökskrivaren, där Harris var med och skrev manuset.

En Officer och Spion är helt enkelt en magnifik historisk deckare, mycket väl researchad, flyhänt skriven och fint översatt av Svante Skoglund.

Alfred Dreyfuss 1859-1935

1894 arresterade den förmögne judiske officeren Alfred Dreyfuss för spioneri för tyskarna. Underlaget var minst sagt svagt men indicierna pekade åt det hållet. Och han var ju jude från Mulhouse i Alsace som i princip var Tyskland. Det var skäl nog. Dreyfuss dömdes till livstid fängelse på Djävulsön under de mest fasansfulla förhållanden.

Marie-Georges Piquard 1854-1914

Redan två år efter domen förstår överste löjtnant Georges Piquard, romanens huvudperson att Dreyfuss inte är den skyldige. Piquard älskar sin armé men vill att den skall vara rättvis och inte döma en oskyldig. Han börjar undersöka och driva fallet. Konsekvenserna blir mycket stora. Det finns inget intresse från varken militär eller politiker att erkänna sina fel och frige en jude. Det priset är för högt.
Detta leder till en rättsskandal som klyver den franska nationen. Emile Zolas berömda brev och manifest ”J´Accuse (jag anklagar) var ett försvar för Dreyfuss.
Om detta har Harris skrivit sin roman.

Från första sidan kopplar Harris greppet. Jag var fast, kunde inte sluta läsa. Harris målar skickligt upp ett Frankrike sargat efter det fransk-tyska kriget 1870-1871 fram till tiden efter sekelskiftet. Vi lär lära känna både den militära, poetiska och sociala eliten under La Belle époque.

George Piqard är en bildad person som översätter Dostojevskij, älskar Wagner men samtidigt lite dubiös då han har en affär med en gift kvinna. Fram växer en bild av en högst älskvärd person med en moralisk kompass som för honom långt, men vars bångstyrighet håller på att kosta honom allt.

Vi förflyttas till en intressant period i Europa historia. Tyvärr är det lätt att dra paralleller till vår tid. Fascismens svarta spöke som drar fram över Europa. Antisemitismen, som hela tiden ligger i botten i romanen, har återkommit. De drev som gick då är lika lite baserade på kunskap och fakta som idag. Maktens starka intresse att behålla sin makt till varje pris känner vi också igen.

Som alla goda historiska berättelser sprider den ett ljus över nutiden. Att lyckas med det och dessutom skriva en mycket spännande berättelse med fina personteckningar som är oerhört underhållande är en bedrift. Det gav mer än mersmak. Det gav ett sug efter mer Robert Harris. Han är riktigt berättare.

/Reviderad 201115

EN ROMAN SOM VERKLIGEN INTE BERÖR – INGER ALFVÉN: BERÖR MIG INTE BERÖR MIG

Publicerat den 02/04/2016 av Patrik Enander

Inger Alfvén (1940-):
 Berör mig inte, berör mig
 Utgiven 2015 
318 sidor
 Bonniers

Inger Alfvén är en författare som varit med länge med många romaner bakom sig och fått flera utmärkelser. Hennes genombrott var S/y Glädjen från 1979 som filmatiserades. Jag minns det som en bra film.
Alfvén nämns med respekt men nämns inte i sammanhang med en av de stora kvinnliga svenska romanförfattarna i samma generation, bl.a. Kerstin Ekman, Sara Lidman och Birgitta Trotzig.

Berör mig inte, berör mig är hennes senaste alster och kom ut 2015. Den skildrar fyra personer vars livsresa knyts samman i ramens sista del då alla hamnar i Indien.

Det börjar bra. Första avsnittet handlar om Laurence, en Vd för ett stort företag med enorm rikedom och makt. Nu har han gått i pension och hans cancersjuka fru ligger för döden. Laurence som har haft sin framgång som en sköld, krackelerar sakta och obehagliga sanningar kommer krypande ur hans inre.

Efter 20-30 sidor börjar jag ana oråd. Är det inte lite stereotypt, lite klyschigt? Det var dock en helt ok inledning av romanen. Det är med person nummer två, den narcissistiska skådespelar-wannabeen Bea, med ett eventuellt Hollywood-kontrakt, som det började bli riktigt illa. Schablonerna och klyschorna stod som spön i backen. Alfvén skriver sida upp och sida ned och beskriver hur hon tänker och lever. Det blir märkligt syntetiskt. Alfvén beskriver men gestaltar inte, litterärt går det på tomgång.

Nästa kapitel handlar om frånskilda Gunnel som nu går i pension och är övergiven av man familj och liv. Det blev inte bättre. Men ännu värre blev det med avsnittet med Niklas, den strulige unge mannen som hoppat av skolan utvecklat ett dataspel som blivit en succé och nu satt i USA framgångsrik men tom. Han åker till Indien för att meditera och finna sig själv.

Bokens sista kapitel handlar om hur alla dessa individer springer på varandra, hur tusan det nu kan gå till i ett land av Indiens storlek, och det blir någon form av avslut. Jag hade hoppats att det skulle hända något när romanen skulle tvinnas samman, men icke. Det är en synnerligen doftlös skildring av Indien där dessa schabloner till gestalter möts och romanen rinner ut i ett stort jasså.

Romanens titel inbjuder till frågan: Blev du berörd? Tyvärr inte ett jota. Om man finner denna bok om några hundra år kan den vara en bra kartläggning av de våndor och problem några medelklassmänniskor i den del av i-världen som är Sverige bär på.  Som litteratur är det pratigt, klyschigt och fyllt av schabloner. Den litterära konstruktionen är tydlig. Hon kommer tyvärr inte längre och djupare än i en psykogispalt en tidning eller en längre intervju i en dagstidning.

Detta var en stor besvikelse.

/Reviderad 2011115

AV FÖRFATTAREN TILL SUCCÉN ADAMS ARV – ASTRID ROSENFELD: ELSA

Publicerat den 25/03/2016 av Patrik Enander

Astrid Rosenfeld (1977-): Elsa
”Elsa ungeheuer”
Utgiven 2013
På svenska 2016
Översättning: Jörn Lindskog
245 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Alla som följer min blogg vet att jag har ett stort intresse för Tyskland och dess litteratur. Min hovleverantör av goda tyska romaner är Bokförlaget Thorén & Lindskog, det fina lilla förlaget med sin bas i Sverige och Berlin. I stort sett allt jag läst av deras utgivning har jag haft stor glädje av.

Nu har Jörn Lindskog översatt Astrid Rosenfelds andra roman, Elsa, den första efter genombrottet med ADAMS ARV som läste jag med stort nöje. Här kan du läsa vad jag skrev om den.

Så här presenterar förlaget boken:
Nu är ELSA här! I centrum för berättelsen står bröderna Lorenz och Karl som växer upp i en by i Bayern, i en gudsförgäten håla där inget händer, men allt förändras när Elsa dyker upp en dag. ELSA är en historia om kärlek, svek och att vara barn. Men det är också en skröna som befolkas av en gammal kvinnotjusare, världens troligtvis äldsta kvinna och en mamma som har förlorat sin gröna mössa.

Jag mailade Jörn och frågade om han ville att jag skulle läsa den. Jag tror inte det är något för dig!, svarade Jörn. Men sade jag, jag tyckte ju om Adams arv! Snäll som Jörn är föll han till föga och skickade boken till mig. Jag får inse att Jörn har ganska bra koll på min smak vid det här laget. Det är bara att konstatera att Elsa inte alls föll mig på läppen.

Rosenfeld är en begåvad berättare, inte tu tal om det. Humorn och berättarglädjen finns kvar från Adams arv, men nu har den gått lite överstyr. Är det en ungdomsskildring, en parodi över konstvärlden, en roman om bli vuxen? Det blir lite av allt men delarna håller inte ihop. Berättelsen kränger än hit och en dit men kommer ingen vart. Personteckningarna är ömsom underfundiga och komiska men saknar djup. Det bränner aldrig till inte ens när hon uppenbarligen vill det.

Det hela blir en i mitt tycke ganska ytlig roman som jag inte kan engagera mig i. Med Adams arv fanns det något viktigt att berätta men jag finner inte det här. Det är en begåvning lite på tomgång. Jag blev helt enkelt aldrig klok på vad hon vill med boken.

Många författare har vittnat om svårigheten att få till sin andra roman. Det är Elsa ett exempel på. Hoppas Rosenfeld lyckas ta till vara på sin uppenbarligen stora begåvning på ett bättre sätt framöver.

Dock, utan Jörn fantastiska arbete skulle den tyska litteraturen vara en ännu större vit fläck i det svenska litterära landskapet. Det skall vi var mycket glada för.

/Reviderad 201115

EN ROMAN OM DMITRIJ SJOSTAKOVITJ – JULIAN BARNES: THE NOISE OF TIME

Publicerat den 25/02/2016 av Patrik Enander

Julian Barnes (1946-):
The Noise of Time
Utgiven 2016
192 sidor
Jonathan Cape

När jag läste att Julian Barnes, en författare jag verkligen uppskattar, skrivit en roman om en kompositör jag verkligen uppskattar, beställde jag den omgående och satte genast tänderna i den.
Barnes roman, om det nu är en roman?, utgår från tre händelser, tre traumatiska möten med makten under Sjostakovitj liv. Ett liv som var en berg-och dalbana, ömsom var han förkastad, ömsom hyllad.

Alla tre kapitel börjar med meningen ”All he knew was that this was the worst time”. Utifrån dessa möten berättar Barnes om hur Sjostakovitj brottas med frågor om makt, mod och feghet och frågor om konstens roll i samhället.

Det första avsnittet är mycket starkt. Året är 1936. Sjostakovitj står utanför dörren till sin lägenhet nätterna igenom och väntar på att NKVD skall hämta honom. Han vill inte att barnen skall se det. Hans opera Lady Macbeth från Mtsensk som hade premiär 1934 och gjort succé både i Sovjet och utomlands, har efter att Stalin sett den, i Pravda beskrivits som ”muddle of music”. Det var inte musik för folket utan för borgarklassen. Sjostakovitj ser sina dagar som räknade. Men denna gång har han turen på sin sida och kommer undan.

Andra episoden skildrar en förnedrande propagandaresa till USA där den Sjostakovitj på direkt uppdrag av Stalin representerar Sovjetunion. Sjostakovitj håller ett tal som han självfallet inte skrivit själv och luras till att fördöma Igor Stravinskij, som han anser vara det störste kompositören under 1900.

Det tredje avsnittet utspelar sig när Stalin avlidit och under Chrusjtjovs töväder. Sjostakovitj, nu ansedd som den störste kompositören i landet, lever ett överklassliv med chaufför och datja. Makten gillrar en fälla som leder till att han till slut går med i partiet och förråder allt han innerst inne står för.

Boken berättas nästan bara som en inre monolog. Det finns några scener med dialog men till stor del får vi följa skeendena genom Sjostakovitj tankar. Texten består av korta stycken bland på en sida eller två, men många gånger kortare. Förutom det politiska och musikaliska får vi även inblickar i Sjostakovitj barndom, kärleks- och familjeliv. Han var gift tre gånger.

Jag började läsa boken med stor entusiasm. När jag kommit ca 130 sidor märkte jag att min intresse hade svalnat betydligt. Jag hade svårt att koncentrera mig.
Eftersom jag haft mycket omkring mig och inte fått någon kontinuitet i läsningen började jag läsa om den. Jag njöt. Första avsnittet är mycket skickligt skrivet. Dock, samma sak inträffade och vid sidan 130 i denna korta roman var jag återigen uttråkad. Jag saknade ett driv i berättelsen, en rörelse framåt. På slutet upplevde jag att han malde på och gick lite på tomgång.

Mina kunskaper om Sjostakovitj är inte stora. De få saker jag kunde om kompositören fanns med. Vad var historia och vad var fiktion? Den inre dialogen förstås, men allt det andra?
Jag kan undra varför Barnes skrivit romanen. Hans kärlek till klassisk musik är väl känd. Kan det vara det den kärleken som fick Barnes att ägna sig åt de gedigna studier som boken krävt. Men ändå?

Det är inte första gången som Barnes skriver romanen om verkliga personer. Flauberts papegoja, hans genombrott, är ett exempel. Ett annat är den betydligt mer omfattande Arthur & George, nominerad till Booker-priset, som jag läste med stort nöje i somras. Även om inte den heller riktigt höll hela vägen var det en mycket bra roman. Är problemet att Barnes inte är ryss? Inte kan beskriva det inifrån som i Arthur & George? Barnes är en mycket engelsk författare med en elegant distans och hög integritet. I The Noise of Time är det som hans ”Englishness” kommer i vägen. Det blir lite hämmat. Det bränner inte till. På riktigt. Sjostakovitj blir inte levande för mig, trots allt.

Barnes är dock en lysande stilist. Han prosa är en njutning att läsa. Det finns många både roliga och djupgående iakttagelser som formuleras nästan som aforismer eller ”one-liners”. Men jag saknade romanen. Det blev för mycket av en historisk essä. Och det var inte det jag ville läsa. Och en besvikelse efter den underbara The Sense of an Ending, belönad med Bookerpriset,

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ 1906-1975

För den musikintresserade finns den hel del att roas av. Ett roligt porträtt av Prokofjev, hans kluvna känslor inför geniet Stravinsky vars musik han älskar men vars moral han anser förkastlig. Och sågningen av dirigenten Artur Toscanini är för lång att citera men mycket rolig att läsa (Sid.82)

Barnes förlitar sig tungt på ett antal böcker, ffa en biografi av Elizabeth Wilson: Shostakovitch: A life remembered. Han skriver själv i sitt efterord: ”..if you haven´t liked mine, then read hers” (sid 184). Jag är tyvärr mer benägen att hålla med än jag egentligen vill erkänna. Det är inte Julian Barnes jag vänder mig till för att läsa om livet under Stalins ok. Då finns det många av mig olästa ryska författare jag skulle vända mig till istället.

Barnes har dock inspirerat mig till att ta fram mina gamla Sjostakovitj cd:s. För dig som inte hört hans gripande musik gå ut på Spotify och lyssna på stråkkvartetterna tex med Borodinkvartetten (Här är en youtubefilm där de spelar den kanske mest berömda kvartetten, den 8:e, vars inledningstoner är D-E-ESS-C–H ,Dimitri Sjostakovitj) eller Fitzwilliamkvartetten, en ensemble som var personliga vänner med honom och den första kvartett som spelade in alla 15 kvartetterna. Eller den 5:e symfonin eller den 10:e. Hans 24 preludier och fugor inspirerade av Bachs Wohltemperierte Klavier är också fin lyssning. Tatiana Nikolayeva eller Alexander Melnikov rekommenderas

Jag avslutar med en liten rolig episod. Våren 1982, långt innan jag börjat lyssna på klassisk musik, studerade jag en termin med Göteborgs Universitet i England, på University of Sussex i Brighton. En eftermiddag var en stråkkvartett på besök. Jag minns ett litet runt rum med studenter som satt på golvet. Själv satt jag vid cellistens fötter. Jag tycket att det lät väl ok. När sedan en av musikerna sade. ”When we played this for Shostkovitch…..” tappade jag hakan. Jag minns inte men det borde varit Fitzwilliamkvartetten jag hade hört.

/Reviderad 201101

EN UNDERBAR ROMAN FRÅN IRLAND – JENNIFER JOHNSTON: THE OLD JEST

Publicerat den 01/02/2016 av Patrik Enander

Jennifer Johnston (1930-)
The Old Jest
Utgiven 1979
150 sidor
Flamingo

Efter att ha läst tre omfattande böcker som utspelar sig under första och andra världskriget (Hertmans, Englund och Aleksijevitj) kände jag, trots annan planering, att det var dags att ta en paus från krig. På måfå ryckte jag en tunn bok i hyllan där den stått och samlat damm sedan 2001. Det var romanen The Old Jest av Jennifer Johnston. Jennifer… vem sade du? Ja det var det jag tänkte när jag fick fyra av hennes romaner för 15 år sedan. Jag hade en viss koll på irländska författare på tiden men Johnston hade jag missat. På omslagen på böckerna fanns det lovordande citat från olika tidningar, det var nog det jag föll för.

Jennifer Johnston

Jennifer Johnston föddes 1930 i Dublin och är idag alltså 86 år gammal. Under många år bodde hon i Derry (Londonderry) i Nordirland, men är nu åter bosatt i Dublin. Johnston har en lång verkslista med både romaner och pjäser. 2006 fick hon Irish Pen Award och 2012 Irish Book Awards Lifetime Achievement Award. För The Old Jest fick Johnston Whitbread Literary Award (som numer heter Costa Book Awards) och Yorkshire Post Award.

The Old Jest
The Old Jest kom ut 1979. Jag lyckades med den inte helt undkomma krig och elände. Romanen utspelar sig under några sommardagar 1920 mitt under irländska frihetskriget i en liten fiktiv by i Dublins närhet.

Den föräldralösa Nancy, som fyller 18 år när romanen börjar, har just gått ut skolan. Hon upplever sin sista sommar innan det verkliga livet, som hon tror och längtar efter, skall ta vid. Hon bor skyddat i ett relativt välstånd med sin moster Mary, deras egensinniga hembiträde Bridie och en senil morfar som hela dagarna sitter med kikare och tittar ut genom fönstret och minns boerkriget.

Nancy vet inte vem hennes far är men fantiserar hela tiden om vem det kan bara. Nancy, lite av en solitär, vandrar ofta runt i naturen. Under sina eskapader har hon hittat en hydda som hon gjort till sin. En dag finner hon en man boende i den. En man på flykt. Vem är den mystiske främlingen? Kan det vara hennes far? Deras möte får omfattande konsekvenser för Nancy och drar in henne i den konflikt som plågar landet.

Jag hade ingen aning om vad som skulle möta mig när jag öppnade denna roman. Redan på sidan två förstod jag att jag var i händerna på en strålande stilist. Det var länge sedan jag njöt så av att läsa en roman. Johnston har en tillbakahållen, lyrisk och luftig prosa med en stark känsla för detaljer. Hon har en förmåga att med några få ord få landskapet och människorna att leva. Det är något som ser skenbart enkelt ut som bara en som verkligen kan skriva lyckas med. Johnston har den fina förmågan att på några få sidor få väldigt mycket sagt. Alla hennes böcker verkar vara små tunna saker på 120-150 sidor.

Huvudpersonen Nancy är fint tecknad, denna både brådmogna och mycket naiva 18-åring fylld av alla de tankar som många av oss har när vi skall ut i livet. Hon är både oerhört charmig och ganska odräglig.
Johnston skildrar skickligt en ung kvinna men också en familj och ett land i ett förändringsskede. De sociala och politiska förändringar finns i bakgrunden hela tiden. Romanen blir både ett porträtt av en Nancy och Irland.

Mycket av handlingen berättas i dialogform. Den är så skickligt skriven att jag inte blev ett dugg förvånad när jag förstod att boken filmats. Det finns en klart filmisk kvalité i hennes berättande i kombination med dialogen och spänningen i berättelsen.

Jag är nu glad att jag i min ägo har ytterligare tre böcker av denna underbara författare. Hon är en mycket älskad i sitt hemland, Irlands bästa om man skall tro ingen mindre än Roddy Doyle.

Jag avslutar med ett citat från en artikel av Adrainne Levy i Irish Times om Johnston där hon sammanfattar hennes författarskap och som väl fångar även The Old Jest:

“Johnston is a chronicler of Irish families, and her imaginative preoccupation with family dynamics and relationships has resulted in a body of work that ranges across a century of Irish history. Individual life is often emblematic of national struggles, ranging from the Irish volunteers who fought alongside the British in the battlefields of the first World War, to the recent “Troubles” in Northern Ireland.

Very often in her work the past reshapes the present, and family secrets are shown to be just as damaging as a corrosive political legacy. Johnston’s fiction reminds us of the indeterminacy of the past, and the dangers of idealising any one version of Ireland’s recent history, or our own family history.”

/Reviderad 201101

NOBELPRISET 2015 – SVETLANA ALEKSIJEVITJ: KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE

Publicerat den 27/01/2016 av Patrik Enander

Svetlana Aleksijevitj (1948-)
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Utgiven 1985
På svenska 2015
Övers: Kajsa Öberg Lindsten
447 sidor
Ersatz

Svetlana Aleksijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte är ett mästerverk som jag blev mycket tagen av. Det är en magnifik bok, med en mäktig kör av röster som möter oss på boksidorna. Genom dessa röster skildrar hon ett infernaliskt krig från undersidan, lite på samma sätt som Peter Englund, men med en mycket större kör och med bara kvinnliga röster och erfarenheter. Prosan är både enkel och samtidigt subtil.

Aleksijevitj skildrar euforin när kriget börjar, ja euforin. Det fanns en längtan att försvara landet stå upp för kommunismen, Josef Stalin och att offra allt för detta. Trots att både fäder och syskon omkommit så ville många kvinnor ut och kämpa. Endast 17-18 år gamla. Ett djupt fascinerade porträtt av en fanatism som idag påminner om den som finns inom Daesh (IS).

Det är starka, mycket starka sidor. Fyllda av mod, död, sjukdom, elände och ofattbara umbäranden, men ibland även ljusglimtar, humor, hopp och lite kärlek.

Aleksijevitj öppnar på ett lock när hon låter dessa kvinnor berätta historier som inte tidigare berättats. Det är storartat och väl värt ett nobelpris. Kriget har inget kvinnligt ansikte är en mycket lättläst bok som borde sätta i händerna på alla unga människor att läsa och begrunda i en tid då kriget står närmre än det gjort på många är. Aleksijevitj är författare att storligen beundra och återvända till.

Tack till Ersatz förlag som vågat ge ut henne år efter år! Återigen visar det sig att det de små förlägen som vågar! Stöd dem genom att köpa deras böcker.

/Reviderad 201101

PETER ENGLUND: 1914 STRIDENS SKÖNHET OCH SORG : FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS INLEDANDE ÅR I 68 KORTA KAPITEL

Publicerat den 03/01/2016 av Patrik Enander

Peter Englund (1958-)
1914 Stridens Skönhet Och Sorg : Första Världskrigets Inledande År I 68 Korta Kapitel
Utgiven 2014 (En mindre omfattade version kom ut 2008)
270 Sidor
Natur & Kultur

Helt plötsligt har jag kommit in på första världskriget. Det var inte planerat. Först läste jag Stefan Hertmans Krig och terpentin, 2015 års bok för mig. Sedan, en sen kväll, stegade jag fram till bokhyllan, plockade ned Englunds bok och bläddrade lite i den. Jag kunde inte sluta. Det blev en lång natt under läslampans sken.

Peter Englunds med berömda första världskrigs-serie är nu inne på sin tredje volym. Jag har läst den första som behandlar 2014. För er som inte känner till projektet består det i att istället för att måla med de stora penseldragen, politiskt och militärt, har Englund valt ut 40 personer vars historia han rekonstruerar från dagböcker och annat material. Även om han har romanförfattarens blick så är inget påhittat. Det har Englund hävdat i en intervju.

Vi möter folk från hela Europa och även Australien, allt ifrån kända namn som Franz Kafka, Robert Musil och Oskar Kokoschka till med den menige soldaten, sjuksköterskan och skolflickan. Det finns en övervikt åt bildade personer då dessa skrev de välformulerade dagböcker som Englund citerar ymnigt ur.

Utan att egentligen ha någon handling finns det ju en dramaturgi i den kollektiva psykos som gestaltar sig i början av kriget. Kriget förhärligades, var ett uttryck för din beredskap att kämpa för nationen, att visa vilja och moral. Det gavs en möjlighet att bli en ny människa. I boken finns många exempel på den eufori som spreds genom Europa under det första året.

Det är intressant att läsa hur tyska militären i början av kriget var mycket mån om att följa de regler som fanns för att kriga. Man beslagtog tex inte skepp som inte tillhörde en nation man inte var i krig med. Soldater som omkommit under en bordning av ett fartyg begravdes under hedersbetygelser för att de slagits för sitt land. Ett slags fair-play, som även Hertmans är inne på i sin bok. En moral som även den begravdes under första världskriget.

Från skottet i Sarajevo så gick det inte många veckor tills kriget hade brutit ut helt. Men för det vanliga folket är det mycket som är osäkert. Det finns ingen bra telekommunikation, tidningarna börjar censureras omgående och rykten sprids. Många av ryktena, som Englund visar, osanna. Människor levde i ett oöverblickbart kaos av rykten och rädslor. Detta gällde även de ibland mycket tafatt ledda militära operationerna där bristen på kommunikation gjorde att de sköt på sina landsmän!

I en intervju så liknade Englund sina små avsnitt vid Facebook-uppdateringar. De är inte en så dum jämförelse. Varje avsnitt är ofta på 2-5 sidor. Trots det så lyckas Englund med sin skickliga penna beskriva en individ, förmedla en tidsanda och måla ett landskap. Det är fascinerade och vackert, stundtals oerhört tragiskt och mycket välskrivet.

I denna första del har inte krigets hemska verklighet hunnit komma flertalet, inklusive soldaterna, till kännedom. Än så länge så härskar euforin i många delar av Europa…..

Att Englund är en lysande stilist visste jag redan från Brev från Nollpunkten. 1914 är en mycket bra bok.
Tyvärr ger det en obehaglig bismak att läsa boken nu när nationalismens, inskränkthetens och intoleransens vindar blåser över Europa. När fascismen åter visar sitt tryne. 1914 känns inte så långt borta helt plötsligt. Med de politiker vi har i idag är freden skörare än på länge. Tänk på Ungern, Polen, ett framtida Sverige med Jimme Åkesson, ett Frankrike med Marine Le Pen i ledande positioner och ett EU söndertrasat av inre konflikter.
De politiker som förde Europa in i ett världskrig var inte mer mindre intelligenta och kunniga än dagens politiker. Det sägs att historien aldrig upprepar sig men den kan säkerligen komma i en ond spiral.

/Reviderad 201101

EN TRAVE BÖCKER

Ett hus utan böcker är som en kropp utan själ. – Cicero – Nu med över 300 recenserade böcker och 100 000 besök.

Kategoriarkiv: 2016

DEON MEYER: KOBRA

Deon Meyer (1958-)
Kobra
”Cobra”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Översättning från engelska: Mia Gahne
380 sidor
Weyler förlag

AUGUSTPRISET 2015 – JONAS HASSEN KHEMIRI: ALLT JAG INTE MINNS

PAUL KENNET ÄR TILLBAKA! – H.-K. RÖNBLOM: HÖSTVIND OCH DJUPA VATTEN

NOMINERAD TILL TYSKA BOKPRISET 2016 – PETER STAMM: TA VÄGEN

EN FASCINERANDE OCH VÄLSKRIVEN HISTORIELEKTION – ELISABETH ÅSBRINK: 1947

ETT SKRÄMMANDE PORTRÄTT AV EN MAFFIASTAT – LUKE HARDING: A VERY EXPENSIVE POISON: THE DEFINITIVE STORY OF THE MURDER OF LITVINENKO AND RUSSIA’S WAR WITH THE WEST

”HAN ÖPPNAS, GRAVENS PORT” – H.-K. RÖNBLOM – DÖD BLAND DE DÖDA

VINNARE AV TYSKA BOKPRISET 2011 – EUGEN RUGE: DEN TID DÅ LJUSET AVTAR

SHAKESPEARE PÅNYTTFÖDD – JEANETTE WINTERSON: THE GAP OF TIME – A WINTER´S TALE RETOLD

EN LYSANDE ROMAN – IAN MCEWAN: DOMAREN

DOWNTON ABBEY MED KOKAIN – EDWARD ST AUBYN: ROMANERNA OM PATRICK MELROSE – DEL 1

ANDRA DELEN I NEAPEL-SVITEN – ELENA FERRANTE: THE STORY OF A NEW NAME

EN UTMÄRKT BOK OM BERLIN – JAN MOSANDER: BERLIN : MED EN VÄGLEDNING TILL DET KOMMUNISTISKA OCH NAZISTISKA BERLIN

VÄLKOMNA TILL BREXIT-LAND – EVA DOLAN: DÖDA TALAR INTE

EN IRLÄNDSK MÄSTARE – COLM TÓIBIN: NORA WEBSTER

DEN LILLA STORA MÄNNISKAN – ROBERT SEETHALER: ETT HELT LIV

FERRANTE-FEBER?…! ELENA FERRANTE: MIN FANTASTISKA VÄNINNA

ANTAL SZERB: DET TREDJE TORNET – EN RESA TILL ITALIEN 1936

MAXIM BILLER – I HUVUDET PÅ BRUNO SCHULZ

EN LYSANDE HISTORISK DECKARE – ROBERT HARRIS: EN OFFICER OCH SPION

EN ROMAN SOM VERKLIGEN INTE BERÖR – INGER ALFVÉN: BERÖR MIG INTE BERÖR MIG

AV FÖRFATTAREN TILL SUCCÉN ADAMS ARV – ASTRID ROSENFELD: ELSA

EN ROMAN OM DMITRIJ SJOSTAKOVITJ – JULIAN BARNES: THE NOISE OF TIME

EN UNDERBAR ROMAN FRÅN IRLAND – JENNIFER JOHNSTON: THE OLD JEST

NOBELPRISET 2015 – SVETLANA ALEKSIJEVITJ: KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE

PETER ENGLUND: 1914 STRIDENS SKÖNHET OCH SORG : FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS INLEDANDE ÅR I 68 KORTA KAPITEL

Ett hus utan böcker är som en kropp utan själ. – Cicero – Nu med över 300 recenserade böcker och 100 000 besök.

Deon Meyer (1958-) Kobra ”Cobra” Utgiven 2015 På svenska 2016 Översättning från engelska: Mia Gahne 380 sidor Weyler förlag

Deon Meyer (1958-)
Kobra
”Cobra”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Översättning från engelska: Mia Gahne
380 sidor
Weyler förlag