Kategoriarkiv: Italienska

EN SÄRPRÄGLAD RÖST – FLEUR JAEGGY: DE MÖJLIGA LIVEN

Publicerat den av

Fleur Jaeggy:
De möjliga liven
”Vite congetturali”
Utgiven 2009
På svenska 2021
Översättning Viveca Melander
53 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar


De möjliga liven är den fjärde boken som Nilsson förlag ger ut av denna kultförfattare, den schweiziska Fleur Jaeggy som skriver på italienska. Jag har tidigare med stor behållning läst romanen Tuktans ljuva år och novellsamlingen Jag är bror till XX. Hennes sylvassa prosa och gnistrande intellekt gör det till bland de mest spännande litterära upptäckter jag gjort under senare år. Och jag är inte ensam om att tycka det. Det skrivs allt mer och mer om henne. Och gemensamt för det jag läst är en beundran och förundran över detta författarskap.

De möjliga liven är en tunn volym med tre essäer om var sin författare: Thomas de Quincey (1785-1859), John Keats (1795-1821) och Marcel Schwob (1867-1905). Det är korta texter på mellan 10-20 sidor. Men som vanligt med Jaeggy är så texten tät och intensiv att essäerna tar andningen ur dig. Man vill och behöver läsa dem mer än en gång.

Men är det essäer? Vi får följa huvudpersonerna under deras hela liv som hon komprimerat till ett par sidor på häpnadsväckande sätt. Efter lite googlande kan jag konstatera att det hon skriver om författarna och deras liv är sant. I essän om de Quincey lyckas hon t.ex. måla upp det litterära landskapet under hans levnad. Men samtidigt glider Jaeggy ofta ut i absurda detaljer, poetiska fantasier eller passager som är som en saga, för att åter landa i det konkreta. Det är mer av prosadikt och fiktion än essä för denna läsare.

De möjliga liven är inte lika svart som de föregående utan präglas mer av berättarlust och en absurd humor. Men be mig inte beskriva vad boken handlar om eller har för teman! Det får någon mer begåvad än jag ägna sig åt. För när jag försöker göra det glider boken hela tiden ur mina händer. Men för mig räcker fascinationen i att höra en hennes unika författarröst. Och som vanligt i fin språkdräkt av Viveca Melander.

Jaeggy är en mycket privat person sällan ger intervjuer. Men sedan jag senast läste henne har det kommit en intervju i The New Yorker. Den kanske kan verka avskräckande för er som inte läst henne. Hoppas inte det. För då missar in som sagt ett mycket spännande författarskap

https://www.newyorker.com/culture/the-new-yorker-interview/fleur-jaeggy-thinks-nothing-of-herself

TILLBAKA I BARI – GIANRICO CAROFIGLIO: TEMPORARY PERFECTIONS

Publicerat den av

Gianrico Carofiglio (1961-)
Temporary Perfections
”Le Perfezioni Provvisorie”
Utgiven 2010
På engelska 2011
Översatt Antony Shugaar
249 sidor
Bitter Lemon Press

Detta är den fjärde boken i Gianrico Carofiglios fina serie om försvarsadvokat Guido Guerrieri verksam i Bari i södra Italien. Jag har läst de 3 föregående med stort nöje. Som jag skrivit om tidigare sålde hans lågmälda deckare för dåligt och det svenska förlaget gav upp. Men hans namn är i stigande och hans böcker fortsätter att översättas till engelska. Carofiglio har nu skrivit sex böcker om Guerrieri plus några romaner till.

I Temporary Perfections blir Guerrieri uppsökt av en kollega och de upprivna föräldrarna  till en försvunnen flicka, Manuela. Det vill att Guerrieri tittar på om polisundersökningen missat något. Hans spontana reaktion blir att säga nej men hans mun svarar ja.

Guerrieri undrar vad han håller på med. Skall hon bli privatdetektiv nu? Han är ju försvarsadvokat.
Polisen visar sig ha gjort ett gediget arbete och Guerrieri har svårt att hitta några ingångar. Men när det visar sig att det finns kopplingar till droger och drogförsäljning nystas sakta förklaringen upp och sanningen kommer fram.

Som vanligt står deckarhistorien inte i centrum hos Carofiglio. Den stora behållningen av hans böcker har varit skildringen av Guerrieri och hans kamp med att komma till rätta med livet som 40-åring, frånskild och ensamstående. Att följa hans tankar och hans filosoferande. Och det fina porträttet av komplexa Bari.

I Temporary perfections är själva deckarintrigen så lövtunn och nästan marginaliserad att man ibland glömmer av den. Det är de andra delarna som träder fram. Tyvärr tycker jag denna gång att det påverkar boken menligt. Det blir lite långrandigt, han tappar tempo och det finns scener som skulle kortats av eller tagits bort.
Jag vet inte om det är att jag denna gång måste läsa på engelska som gör att romanens miljöer doftar mindre. Eller där det bara att jag börjar känna hans Bari bättre.

Hade det inte varit för att jag tycker så mycket om hans rollfigur och vill läsa vidare om honom så hade jag nog lagt boken åt sidan. Men den nästa boken i serien, A fine line,  nominerades till Crime Writers Award vilket tyder på att jag har något att se fram emot.

Här kan du läsa vad jag skrivit om de tidigare böckerna:

 

 

SISTA DELEN I DEN HYLLADE NEAPEL-SVITEN: ELENA FERRANTE: DET FÖRLORADE BARNET. BOK 4 MEDELÅLDER OCH ÅLDRANDE

Publicerat den av

Elena Ferrante:
Det förlorade barnet. Bok 4 Medelålder och åldrande
“Storia della bambina perduta”
Utgiven 2014
På svenska 2018
Översättning: Johanna Hedenberg
480 sidor
Norstedts

Äntligen har jag läst den sista delen i Elena Ferrantes Neapel-trilogi. Jag kan undra varför det tog så lång tid. Jag hade ju mina reservationer mot tredje delen men det var ändå en läsupplevelse. Jag bara glömde av dem…

Av en slump lyfte jag ned den fjärde delen och började läsa. Uppehållet framstod då som mycket märkligt. Jag sögs in i texten och kände stor läsglädje. Även om det gått alldeles för lång tid fanns mycket kvar, trots det stora persongalleriet.

I fjärde delen avhandlas Lenu och Linas medelålder och ålderdom. Många av har läst och älskat dessa romaner. Därför ordar jag inte om handlingen.
Och för er som ännu inte läst dem vill jag inte säga något för detta är verkligen berättelser med stort B. Du får själv upptäcka alla vändningar och överraskningar.

Det är en intensiv romansvit. Livet i Neapel är hårt. Ett strikt patriarkalt samhälle med fattigdom och tung kriminalitet som en del av vardagen.
Lenu och Linas relation är också oerhört intensiv. Och jag kan villigt erkänna att jag som i tidigare delar tröttnade lite på dem. Vid ett tillfälle under läsningen av Det förlorade barnet bestämde jag mig för att jag har fått nog. Jag läser inte mer. Dagen därpå satt jag där igen.
Henne prosa är lite konstlös och stundtals lite tråkig men samtidigt fångas jag av historien. Det är trots allt mycket skickligt skrivet.
Trots avmattningen jag kände sista 100 sidorna blev jag trots det förvånad över hur tagen jag var när romanen var slut och den tomhet jag kände. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag följt dem i över 1500 sidor…

Min små reservationer till trots. Ferrantes svit är ett kraftprov. Med sin starka berättelse, sin djupa psykologi, den skarpa sociologiska blicken, och som en skildring av det patriarkala Neapel och ett stycke italiensk 1900-talshistoria ur ett kvinnligt perspektiv kommer böckerna tillhöra litteraturhistorien för lång tid framöver.

Ni som inte har läst den har något att se fram emot.

Denna del var nominerad till International Man Booker Award.

SYLVASSA MINIATYRER – FLEUR JAEGGY: JAG ÄR BROR TILL XX

Publicerat den av

Fleur Jaeggy (1940-)
Jag är bror till XX
”Sono il fratello di XX”
Utgiven 2014
På svenska 2021
Översättning: Viveca Melander
139 sidor
Nilsson Förlag
Recensionsexemplar

För två år sedan läste jag Fleur Jaeggys tunna roman Tuktans ljuva år när Nilsson förlag åter introducerade henne på svenska. De gav då även ut den hyllade och av mig ännu olästa Proleterka.

Nu har de givit ut hennes novellsamling Jag är bror till XX från 2014. Det är en tunn volym. Tjugo korta berättelser sällan över fem-sex sidor. Men det är inte en bok som du snabbt läser igenom. Många av novellerna har jag läst mer än en gång, ibland tre-fyra gånger för att fånga deras essens.

Jag kände igen mycket från Tuktans ljuva år. Men blev ändå överraskad över kraften i dessa auto-fiktiva miniatyrer. Det är som om det korta formatet gör hennes texter ännu mer drabbande.
När jag läser vad jag skrev om romanen inser jag att jag bara skulle återupprepa mig. För de tankar jag hade tänkt att kasta ned var i princip identiska och visar på kontinuiteten i hennes författarskap. Mao uppmanar jag att läsa min recension av romanen om detta fångar ditt intresse.

Om jag skulle beskriva vad novellerna handlar om skulle säkert många av er undra om det är något för er, det hade jag gjort. Därför låter jag bli. Men texterna är som små svarta diamanter som gnistrar starkt. Du kan lätt skära dig på dem. Prosan är sylvass. Inte ett onödigt ord. Mystiska, gåtfulla och undanglidande men samtidigt oerhört kraftfulla och stundtals gripande texter. Jaeggy skriver så visuellt att bilderna etsar sig in i hjärnan. Det finns en lyster i svenskan översatt av den mycket välrenommerade Viveca Melander.
Det är inga egentliga svåra texter. Men du måste läsa dem med full uppmärksamhet för att avlocka dem dess hemligheter.

Det är ett galleri av särlingar som befolkar Jaeggys texter blandat med riktiga personer som var viktiga vänner till henne. Vi möter bland annat Nobelpristagaren Josef Brodsky (1940-1996) och den stora österrikiska poeten Ingeborg Bachmann (1926-1973). Ibland förutsätter Jaeggy viss kunskap. Den korta texten om Bachmann blir ännu mer gåtfull om man inte vet att hon dog sviterna av brand. Den förorsakades av att hon rökte i sängen, blott 43 år gammal.

Eftersom det är svårt för mig att sammanfatta denna mycket spännande bok gör jag det lätt för mig och tipsar er om en mycket välskriven recension i The New Yorker av författaren Sheila Heti som väl fångar detta mycket fascinerade författarskap.
https://www.newyorker.com/magazine/2017/09/25/the-austere-fiction-of-fleur-jaeggy

Nilsson förlag har återigen introducerat ett säreget och spännande författarskap. Det är bara att lapa i sig.

EN ITALIENSK ÅTERUPPTÄCKT – GIORGIO BASSANI: INNANFÖR STADSMUREN

Publicerat den av

Giorgio Bassani (1916-2000)
Innanför stadsmuren
”Dentro le mure”
Utgiven 1993
På svenska 2020
Översättning Johanna Hedenberg
190 sidor
Modernista förlag

Giorgio Bassanis författarskap är inte stort men han är ett mycket respekterat namn i den italienska 1900-talslitteraturen. I min ungdom gav det enastående förlaget Coeckelberghs ut några av hans romaner på svenska. Jag tror jag läste en eller två men det är inget som sitter kvar.

Nu har Modernista börjat att ge ut honom. Tidigare har de givit ut den roman som räknas som hans mästerverk, Den förlorade trädgården (Il giardino dei Finzi-Contini).
Nu går de vidare med Innanför stadsmuren som består av 5 fristående berättelser. De kom ut 1956 under namnet Cinque storie Ferraresi. För den boken fick Bassani Premio Strega, det kanske finaste litterära priset i Italien. Bassani reviderade sedan berättelserna och de kom åter ut 1973 under namnet Dentro le mura. Det är den versionen som Johanna Hedenberg, känd sina översättningar av Elena Ferrante, har klätt svensk i språkdräkt. Så vitt jag kan bedöma han hon gjort ett mycket gott arbete.

Bassani växte upp i den lilla italienska staden Ferrara i Emilio-Romagna som ligger i norra Italien. Det är en relativt liten stad (ca 130 000 invånare) fylld av renässansarkitektur. Sedan 1995 finns staden med på Unesco världsarvslista. Det är till denna lilla, av en mur inringade, stad som Bassani tar oss.

Det är fem olikartade berättelser. De utspelar sig under första halvan av 1900-talet med en tonvikt på tiden före och under andra världskriget när fascisterna härjade i Ferrara.
När man läst boken känns det nästa som om jag varit på en resa i staden. För på många sätt är Ferrara huvudpersonen. Likt en filmare sveper Bassanis skarpa blick över staden, ner i dess trånga gränder och in i de hus där personerna i berättelserna bor.

Bassani kommer från stadens judiska kommunitet vilket löper som en tråd genom berättelserna. Det är berättelser som berör kärlek över klassgränser och religioner, om en socialistisk lärarinna som sitter i husarrest hos sin syster, om den första massakern i Ferrara där 11 personer mördades och kampen mot fascismen. Men det är inga raka berättelser, de vindlar sig fram.

Den starkaste berättelsen för mig är En minnestavla på Via Mazzini om den judiske mannen som oväntat återvänder från koncentrationslägren och som genom sin blotta närvaro tvingar Ferrara-borna att blicka tillbaka på hur de betedde sig under kriget.

Bassani började sin bana som poet. Gick vidare med att försöka skriva lite kortare berättelser. I boken Judiska hödöfter som Coekelberghs gav ut 1980, och som visade sig stå i min hylla, skriver Bassani om hur han slitit med dessa fem korta berättelser. Den första Lida Mantovani är på ca 40 sidor. Det är berättelsen om arbetarflickan som förälskar sig i en aristokratisk judisk slarver, blir gravid och övergiven men räddas av en betydligt äldre bokbindare som förälskat sig i henne. Den höll han på med under nästan 20 år.

Det märks att Bassani är en omsorgsfull författare. Han är inte de stora åthävornas man. Han är en utsökt stilist. Bassanis meningar är skarpslipade, trots att de ofta är långa, lite vindlande och bland lite gammalmodiga i sin snirklighet.

Trots att jag många gånger njöt av språkbehandlingen och Bassanis förmåga att måla upp Ferrara och dess invånare var det också en bok som ibland gled mig lite ur händerna. I hans detaljrikedom och med de svepande kameraåkningarna tappade jag ibland den dramatiska nerven i berättelserna. Fick läsa om stycken ibland inte för att de egentligen var svåra utan bara för jag tappade bort mig.

Den andra berättelsen, Promenaden före middagen, om mesalliansen mellan Elia, en judisk läkarstudent, och Gemma, en enkel bondflicka, som tvingas gifta sig när hon blir gravid, slutar med dessa rader. Det är kvinnans syster som berättar. Hon sitter och pratar med Elia. Gemma är död sedan flera år.
”Men såg han henne egentligen? Såg han henne verkligen. Det var ett egendomligt uttryck han hade i ögonen just då, stackars Gemma. Kanske var det just så han betraktat saker och människor sedan morgonen efter den kväll då han lovat gifta sig med hennes syster – uppifrån och på något vis utanför tiden. (sid. 76)

När jag läste det tänkte jag att det är just på det sättet Bassani skriver, ”uppifrån och på något vis utanför tiden”. Med sitt helikopterperspektiv levandegör han skickligt en liten norditaliensk stad under en svår period under det hittills värsta sekel mänskligheten upplevt. Det är inte illa det.
Trots mina reservationer är det inte ut tal om att Bassani är mycket läsvärd författare

Tack för recensionsexemplaret.

 

MAGNIFIKA MINIATYRER – GIUSEPPE PONTIGGIA: OKÄNDA MÄNNISKORS LEVNAD

Publicerat den av

Giuseppe Pontiggia (1934-2003)
Okända människors levnad
”Vite di uomini non illustri”
Utgiven 1993
På svenska 1995
Översättning: Barbro Andersson
265 sidor
Panache
Albert Bonniers förlag

Vad som fick mig att under mellandagarna 1998 köpa en bok av en för mig helt okänd italiensk författare har jag inte en aning om. Att det var en elegant formgiven bok i den legendariska Panache-serien? Den var säkert på någon form av rea.
Jag vet inte heller varför den klarat ett antal gallringar av bokhyllan. Inte heller varför jag för ett par veckor sedan tog fram den och började läsa. Det är jag mycket glad för idag. Giuseppe Pontiggia Okända människors levnad var min mest säregna läsupplevelse på mycket länge. En bok jag är oerhört förtjust i.

Giuseppe Pontiggia
Pontiggia var författare, journalist, essäist och kritiker, född i Como i norra Italien 1934. Han doktorerade på en avhandling om Italo Svevo.
För sin roman La Grande Sera fick Pontiggia Primo Strega, det kanske mest ansedda litterära priset i Italien.
På svenska finns förutom Okända människor levnad (1993) romanen Född två gånger (2000)
Pontiggia avled i en stroke 2003.

 

Okända människors levnad är inte en roman. Men jag skulle inte heller kalla det en novellsamling. Nej, det är ett kalejdoskop av berättelser. 18 stycken där vi följer en människa från födelsen till graven. Det är korta och komprimerade berättelser.

Första berättelsen Resan till Nilens stränder inleds som följer:
Viltali Antonio
Han kommer till världen med en sätesbjudning den 2 juli 1932 på Drottning Elenas klinik i Trento. Under årens lopp blir han av modern ofta påmind om hur smärtsam en sådan förlossning är, men inte förrän vid 51 år ålder inser han hur mycket denna avvikande födelse påverkat hans uppväxt. Han får höra det upprepade gånger medan han hålls nedsänkt i badkarets varma vatten av sin älskarinna från Merano som krävt att han skall återuppleva händelsen. (sid. 13)
Under några få sidor får vi sedan följa Antonio fram till hans död vid Nilens stränder.

Det korta citatet är typiskt för Pontiggas stil och stillsamma ironiska humor. Alla berättelser inleds på samma sätt. Med en exakt angivelse av datum och födelseplats och ofta med information om vad föräldrar heter och vad de gör.
De utspelar sig huvudsakligen under första halvan av 1900-talet i norra Italien i en burgen medelklass. Antagligen för att det var den värld som Pontiggia var sprungen ur.

Nästa alla händelser beskrivs också utifrån ett exakt datum och ibland en exakt plats:
– Den 3e oktober 1961 får han en föraning om att han skall träffa sin tillkommande på Piazza del Campo i Siena (sid. 56)
 – Den 27 mars tar hon i sitt hem emot den man som anar kommer bli hennes sista älskare (sid 127)

Denna exakthet tillsammans med ett lakoniskt språk ger ofta texten ett stillsamt komiskt tilltal. Med några få penseldrag fångar han en person eller en händelse. Miljöbeskrivningarna är ofta med ett lätt poetiskt tilltal.

Det spännande med Pontiggia är paradoxen i hans berättelser. I dessa mycket stramt hållna och kompakta texter samtidigt finns en fantasi som bultar. Underbara vändningar och händelser sker ibland i berättelserna. Men ibland inte, men det förtar inte det säregna i dem.

Som motto för boken har Pontiggia ett citat från filosofen amerikanske filosofen George Santayana (1863-1952): “Allting i naturen har ett lyriskt väsen, ett tragiskt öde, en komisk existens.”
Det är just det Pontiggia fångar så fint i sina berättelser om dessa okända människor och gör det, för denna läsare, till en läsupplevelse utanför det vanliga. Det var länge sedan jag log så mycket och stundtals skrattade rätt ut som när jag läst dessa pärlor.
Det är en utmärkt bok att ha i hyllan, och när andan falla på, läsa en av dessa berättelser, le lite grand och få sig en tankeställare över livets oförutsägbarhet och mångfald.
De tål omläsning. Några av berättelserna har jag redan läst ett par gånger.

Barbro Andersson, en av vår mest meriterade översättare från italienska, har givit Pontiggias språk en lyster på svenska.

Man kan ju hoppas att framgången med Elena Ferrante, Silvia Avallone och att Modernista börjar återutge och nyöversätta Giorgio Bassani kan kan bana vägen för Pontiggia. Både att han  ges ut igen och att mer översätts. Det är han väl värd.

Du hittar boken på biblioteken och på Bokbörsen.

 

VINNARE AV PREMIO BAGUTTA 1990 – FLEUR JAEGGY: TUKTANS LJUVA ÅR

Publicerat den av

Fleur Jaeggy (1940-)
Tuktans ljuva år
”I beati anni del castigo”
Utgiven 1989
På svenska 1994
Övers: Viveca Melander
109 sidor
Nilsson förlag

Fleur Jaeggy är ett okänt namn för mig. Men inte för Nilsson förlag som nu ger ut två tunna volymer av henne. Dels en återutgivning den prisbelönta Tuktans ljuva år från 1989 och dels romanen Proleterka från 2003.
Jaeggy föddes i Zürich 1940 men skriver uteslutande på italienska. Hon har bott i Italien sedan många år där hon har fått flera litterära utmärkelser.

Romanen inleds med dessa rader:
När jag var fjorton år var jag elev på en internatskola i Appenzell. Det var trakter där Robert Walser tog många promenader när han var intagen på mentalsjukhus i Herisau, inte långt ifrån vår skola. Han dog i snön. Vi kände inte till författaren. Och inte heller vår litteraturlärarinna kände till honom. Ibland tänker jag att det skulle vara vackert att dö så där, efter en promenad, sjunka ned i en naturlig grav, i snön, i Appenzell, efter nästa 30 år på ett mentalsjukhus. (sid. 5)

Redan i första meningen, av denna självlysande svarta diamant till text, sätter Jaeggy tonen. En vacker och komprimerad prosa, en svartsyn och en svart humor, vuxenvärldens oförstående, den unga människans tankar om livet och fasa/fascination för döden.

Roman har självbiografiska drag. Jaeggy bodde själv på internatskolor i sin barndom. Och det är ingen rolig miljö. Den är vacker och perfekt på ytan. Tomheten och ensamheten hos barnen, som välsituerade föräldrar lämnar in till dessa fängelseliknande anstalter, är stor. Det är övergivna barn.

Denna kortroman skildrar mötet mellan berättaren och Frederique, en elev som kommer när berättaren bott på internatet ett par år. Hon fascineras av den svala, kontrollerade och begåvade Frederique som är både beläst och kan spela Beethoven på piano. Frederique avvisar henne först men vänskap eller någon form av kärlek uppstår. Men den är inte okomplicerad. På det slutna internatet skapas ett psykologiskt tryck, där makt, dominans och hierarkier både styr och förstör relationer. När sedan den vackra och lättjefulla Micheline kommer till skolan sätts en boll i rullning som gör att berättaren förlorar det som är det viktigaste i hennes liv.

Jag skall villigt erkänna att det är svårt att skriva om denna mycket vackra och täta text. Prosan är som slipade vassa knivar. Under ytan ligger hela tiden hotet, djupet och döden. Ofta drar den emot prosadikten. Den är ofta absurd. Vissa scener får mig att undra om det är en dröm eller en verklig händelse. Det är en text som går att läsas mer än en gång.

Fleur Jaeggy

Jaeggy är ingen insmickrande författare. Jag läste att hon var god vän med den store österrikiske författaren Thomas Bernhard. Jag kan tänka mig att de har mycket gemensamt i deras skoningslösa svartsyn.
Med kunskapen om deras vänskap kunde jag inte låta bli att tänka på Bernhards självbiografiska skildring av tiden han var inlagd på sjukhus för sin lungsjukdom. Också en svartsynt skildring av en stympad barndom. (https://www.adlibris.com/se/bok/sjalvbiografierna-orsaken-kallaren-andhamtningen-kylan-ett-barn-9789186307882)

Med Fleur Jaeggy har Nilsson förlag återigen visat vägen till ett spännande författarskap.

EN SICILIANSK KLASSIKER – LEONARDO SCIASCIA: UGGLOR I SOLSKEN – EN ROMAN OM MAFFIAN

Publicerat den av

Leonardo Sciascia (1921-1989)
Ugglor i solsken
”Il giorno della civetta”
Utgiven 1961
På svenska 1965
Översättning : Karin Alin
160 sidor
Tidens förlag

Leonardo Sciascia var en siciliansk författare, poet och politiker. 1961 gav han ut Ugglor i solsken (som egentligen borde heta Ugglans dag i översättning). Det är en kort liten roman och en “minor classic” i Italiensk litteratur, en bok som rekommenderas för alla som vill lära sig mer om Sicilien. Den blev en stor succé när den kom och har filmatiserats. Här kan du som kan italienska se den: https://www.youtube.com/watch?v=Ypg5SxbDhE4

På öppna gatan, när en man springer mot bussen, skjuts han brutalt ned. Mördaren springer sin väg. När kapten Bellodi, som är från Parma, långt ifrån Sicilien, skall försöka få vittnena på bussen att berätta har ingen sett något, ingen har minns något.
Samtidigt försvinner en fåraherde för att några dagar senare hittas mördad. Och morden verkar hänga samman. Det finns även kopplingar högre upp i samhällshierarkin.

Bellodi har sin misstankar mot maffian men han möter bara en vägg av tystnad. En av frågorna i boken är: finns maffian? När polisen försöker få fram svar är det ingen som förstår. Maffian, vad är det? Något ur någons fantasi? Vi har inte sett det. Det har någon hittat på.
Frågan som Sciascia ställer är: Går det att få reda på sanningen i ett land där den organiserade kriminaliteten har krupit in under skinnet? Där tystnaden och rädslan hela tiden finns. Och där maffian tydligen inte var så känd som den är idag

Att det var ett känsligt ämne bekräftar Sciascia i sitt efterord. Han skriver att han fått skala av romanen så mycket för att ingen skulle kunna känna igen sig eller se var på Sicilien det utspelar sig.
Under läsningen förstår man också att sicilianarna ser sig som ett eget land, och ett land de är stolta över. Italienarna förstår inte den sicilianska dialekten. Och det faktum att mordet utreds av en från fastlandet ses inte med blida ögon.

Det kallas en thriller, men det tycker jag är lite fel, Visserligen begås två mord och det handlar om en polisutredning men det är mer en välskriven berättelse om Sicilien, i fin översättning av Karin Alin, en av våra stora översättare under 1900-talet. Sciascia har ett kärvt språk men här finns också fina lyriska partier. Och stundtals en mycket fin humor när resultatet av undersökningen blir allt mer bisarr och återvändsgränderna fler.

Det var en bok som jag läste med nöje, du kan i princip läsa den i en sittning. Dock blev jag inte så tagen av den. Efter att ha sett ett antal filmer och serier om maffian fanns det en viss förutsägbarhet i romanen. Att den slog ned som en bomb 1961, när man inte pratade offentligt om detta, det är lätt att förstå.

Leonardo Sciascia

2003 återutgavs den i den prestigefyllda serien New York Review Books Classics. Mao lever Sciasica kvar.

Boken går att hitta på Bokbörsen
https://www.bokborsen.se/?f=1&qt=Ugglor%20i%20solsken

 

 

EN ITALIENSK FAVORIT – GIANRICO CAROFIGLIO: SKÄLIG MISSTANKE

Publicerat den av

Gianrico Carofiglio (1961-)
Skälig misstanke
”Ragionevoli dubbi”
Översättning: Ulla Trenter
Utgiven 2006
På svenska 2012
280 sidor
Forum

Nu har jag tillbringat helgen i sällskap av favoriten Guido Guerrieri. Det tar inte lång tid att läsa Gianrico Carofiglios fina deckare om försvarsadvokaten Guerrieri som jag bara blir mer och mer förtjust i. Detta är den tredje i serien av hittills fem.

I denna roman får Guerrieri i uppdrag att försvara Fabio Paolicelli som åkt fast efter att ha blivit påkommen med 40 kilo kokain i sin bli på vägen hem från en familjesemester i Montenegro. Paolicelli hävdar att han är oskyldig.

När Guerrieri möter Fabio känner han ingen honom som ledaren för det fascistgäng som misshandlade honom som ung och som han velat hämnas på sedan dess. Guerrieri har lust att låta honom ruttna bort i fängelset. Men när han träffar Fabios fru så blir han mycket betagen och hans längtan efter henne sätter hans ungkarlsliv i en dyster relief. Kan han vara en bra försvarsadvokat till en person som han vill hämnas på och vars fru han vill ha?

Som vanligt när man läser Carofiglio är det egentligen inte brottet som står i centrum. Dock i denna bok är det riktigt spännande, klart mer spännande än i Med slutna ögon.
Den stora behållningen är som vanligt att få följa med Guerreri när han på ensamma nattvandringar i ett skimrande suggestivt Bari funderar på livet och kärleken. Försvarsadvokaten med författardrömmar. Här nämns storheter som Joyce, Musil och Eluard. Men inte påklistrat. Jag kan tänka mig att Guerrieris passion för den stora litteraturen är författarens egen, den som gjorde att han lämnade juridiken för litteraturen.

Jag vill inte upprepa vad jag tidigare skrivit om hans romankonst. Om du är intresserad kan du läsa vad jag skrev om de två föregående På sannolika skäl och Med slutna ögon.

Tyvärr sålde hans fina deckare för dåligt så detta blev den sista i serie som översattes.

/reviderad 210811

Bari. En stad på 300 000 invånare i Apulien

TREDJE DELEN I NEAPELSVITEN – ELENA FERRANTE: DEN SOM STANNAR, DEN SOM GÅR

Publicerat den av

Elena Ferrante:
Den som stannar, den som går
”Storia di chi fugge e di chi resta. L’amica geniale volume terzo, ”
Utgiven 2013
På svenska 2017
425 sidor
Norstedts

Det är bara att konstatera att jag antagligen är ganska typisk. En medelålders man som främst läser böcker skrivna av män. Trots alla utmärkta kvinnliga författare är det inte tu tal om att marknaden ändå domineras av männen. Se på Nobelpristagarna t.ex. Och att män oftast och kanske helst, medvetet och/eller omedvetet, läser manliga författare. När jag nu gav mig i kast med tredje delen av Ferrantes globala succé insåg jag hur få romaner som behandlar kvinnliga relationer jag läst. Spontant kommer jag att tänka på Claire Messuds mästerliga Kvinnan på övervåningen. Annars är det nog ganska tunt med det.

Det var nu ett tag sedan jag avlutade den andra delen. Som tur är så finns det en personförteckning i början av varje bok. För det är både en roman om vännerna Elena och Lina och en roman som en stadsdel i Neapel. Det är många öden att hålla reda på.

Jag var mycket förtjust i de båda första delarna, även om det fanns en svacka i del 2. Hur skulle det bli i den tredje?
Nu är de ungdomen över och de börjar på allvar etablera sig i vuxenlivet. Elena avancerar socialt upp i överklassen medan Lila arbetat på en fabrik och hamnar mitt i det politiska och mycket våldsamma tumultet under 70-talet i Italien. Något som jag är gammal nog för att ha vaga minnen av.

Romansviten har ridit på en global framgångsvåg. Jag såg fram mot att läsa boken men efter ett tag började intresset falna. Jag saknade en spänning, ett driv i handlingen och Ferrantes prosa är ibland lite platt. Jag var nästa på väg att ge upp när hon efter hundra sidor börja beskriva den politiska kampen mellan komminister och fascister och hur det påverkar samhället och de två vännerna. Då kom glöden och energin i texten och de resterande 300 sidorna flyter på med allt ökande spänning även om det finns små svackor för denna läsare.

Jag kände mig efter ett tag lite irriterad på huvudpersonerna och deras kontinuerliga kamp där de närmar sig varandra för att senare fjärma sig, ibland under lång tid. Jag började kanske tröttna på dem.
När jag sade den till en mig närstående person, som är en stor fan av Ferrante fick jag en blick som närmast kan liknas vid en idiotförklaring… ”Ni män förstår ingenting…” ..

För mig är den stora behållningen är att jag som man från insidan se de krav på anpassning, underkastelse, frånvaron av vissa valmöjligheter och i vissa fall våld som en kvinna av idag måste leva med. Det som gällde i Italien under 70-talet finns även här även om den kan se annorlunda ut från utsidan. Och det är stundtals ingen rolig läsning. Elena och Lina kämpar var för sig på väldigt olika sätt för att få leva de liv de vill leva.

Till slut, under stigande spänning, avslutar Ferrante romanen på topp vilket gör att jag måste läsa vidare. Efter närmare 1000 sidor med dessa kvinnor vill jag jag trots allt veta vet hur det går för dem.  Det är en stark berättelse, inget snack om det. Och en mycket intressant inblick i Italiens nutidshistoria från olika delar av samhället.

/reviderad 21-06-20

EN POSTUM PÄRLA – ANTONIO TABUCCHI: TILL ISABEL – EN MANDALA

Publicerat den av

Antonio Tabucchi (1943-2012)
Till Isabel : en mandala
”Per Isabel. Un mandala”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare Viveca Melander
162 sidor
Nilsson förlag

Han hann inte få något nobelpris, Antonio Tabucchi, innan cancern tog honom. Många ansåg att Tabucchi, en av de främsta i den moderna italienska litteraturen, förr eller senare skulle få det. Hans produktion var rik med över 30 böcker. Den mest berömda bok är romanen Påstår Pereira.

När jag nu äntligen läste Tabucchi blev det den postumt utgivna Till Isabel som Nilsson förlag var vänliga nog att skicka mig. Jag är glad över att äntligen ha läst honom. Att det är en mycket spännande författare bekräftar romanen.

Kort handlar det om Tadeus, en polsk poet, som försöker få reda på vad som hänt hans ungdomskärlek Isabelle. Romanen utspelar sig till stor del i Portugal, ett land Tabucchi levde och arbetade i under långa perioder i sitt liv. Ett land han älskade.

Antonio Tabucchi

Romanen består möten med olika människor som passerat i hennes liv. Vad hände egentligen med den vackra exotiska Isabelle som sögs upp i kampen mot Salazar. Hon som officiellt dog men dök upp någon annan stans. Romanen börjar nästan som en deckare, en regelrätt undersökning, för att på slutet, när han kommer allt närmre sanningen, allt längre in i den heliga mandalan, bli alltmer mystisk och eterisk. Finner hans sin Isabelle? Och varför vill han finna henne? Det tycker jag du skall upptäcka själv.

För mig var Till Isabel en roman som sög tag i mig direkt. Tabucchis melankoliska, poetiska och musikaliska språk drog in mig. Det sjöng inom mig. Jag ville sätta mig på nästa plan till Lissabon.
Jag måste samtidigt erkänna att boken tappade lite för mig när den blev alltför eterisk. Samtidigt kunde jag njuta av den suveräna språkbehandlingen. För översättningen står Viveca Melander en av våra främsta översättare från italienska.

Oavsett min lilla invändning  inser jag att Tabucchi är en författare man bör läsa. Nilsson ger samtidigt ut klassikern Påstår Pereira i pocket så om du vill hålla i plånboken börja med den. Sedan kan du ta denna.

/reviderad 210304

 

 

 

ÅTER I BARI – GIANRICO CAROFIGLIO: MED SLUTNA ÖGON

Publicerat den av

Gianrico Carofiglio (1961-)
Med slutna ögon
”Ad occhi chiusi”
Översättning: Ulla Trenter
Utgiven 2003
På svenska 2011
216 sidor
Forum

Häromdagen tillbringade jag en kväll med Guido Guerrieri igen. Längre tid tog det inte att läsa den andra boken i serien om advokaten i Bari, skriven av den hyllade Gianrico Carofiglio, som tidigare arbetat som maffiaåklagaren. Bari, för den som inte känner till det, är huvudort i regionen Puglia, långt ned i södra Italien. Den första, På sannolika skäl, tyckte jag mycket om. Det gjorde jag även om denna.

Denna gång hamnar Guerrieri i en rättegång där han skall försvara en kvinna som blivit brutalt misshandlad och våldtagen av sin pojkvän. Det är inte okomplicerat då denne visar sig vara son till en höjdare inom rättsväsendet. Mao ett karriärmässigt självmord för Guerrieri.
Detta är ett ämne som kanske kan vara mer tabu i Italien? Även om det är förfärligt det som beskrivs, blir man lite förvånad över att Guerrieri förvåning av det han får se.

Det var trots det trevligt att återse advokaten och återigen flyttas till södra Italien. Men även denna bok, som jag tror vann ett pris i Tyskland, är lite av en anti-deckare. Det är som om Carofiglio tar historien om de olika brotten som en ursäkt för att få skriva om hur det är att vara en man i 40-års åldern, på ytan framgångsrik, men fylld av tvivel och existentiella funderingar, lite av en hobbyfilosof som gärna läser kvalificerad litteratur och lyssnar på musik. Carofiglio skriver om det på ett sådant sätt att det inte blir klyschigt, vilket det relativt ofta är i deckargenren. Ibland kan jag i och för sig tycka att psykologin är lite tillyxad, men andra gånger går det rätt in och griper tag.

Det är i grunden stillsamma böcker som sävligt flyter fram. När boken får ett mer traditionellt slut med en våldsam uppgörelse kändes det nästan lite trist för jag uppskattar den stilla lunken. Carofiglio är bra på dialog och på att bygga upp stämningar. Ja, välskrivet helt enkelt, och jag ser fram emot att läsa vidare om Guerrieri.

På svenska finns även den tredje boken i serier, Skälig misstanke. Sedan gav förlaget tyvärr upp. Carofiglio har skrivit ytterligare två böcker. De finns som tur är i engelsk översättning.
Den senaste A fine line är nominerad till årets Crime Writers Award.

/reviderad 210314

 

NOMINERAD TILL ÅRETS BÄSTA ÖVERSATTA DECKARE 2009 – GIANRICO CAROFIGLIO: PÅ SANNOLIKA SKÄL

Publicerat den av

Gianrico Carofiglio (1961-):
På sannolika skäl
”Testimone inconsapevole”
Utgiven 2002
På svenska 2009
Översättning: Ulla Trenter
254 sidor
Telegram bokförlag

De flesta av den stora mängd olästa böcker som finns i mitt bibliotek vet jag varför jag en gång köpte. Men jag kan inte för mitt liv minnas när och varför jag köpte På sannolika själ av Gianrico Carofiglio. En deckare från södra Italien av en för mig helt okänd författare. Efter avslutad läsning är jag mycket glad över att den fanns i min samling.

Carofiglio är en mycket välrenommerad advokat från Bari i södra Italien där denna roman, hans debut, även utspelar sig. Carofiglio har vid detta laget skrivet ett större antal deckare och har blivit nominerad till många priser.

På sannolika skäl är den första av 5 böcker om advokaten Guido Guerrieri. På svenska finns denna och två till. Därefter han det tyvärr inte blivit något mer översatt. Kanske Ferrante-febern kan få upp intresset igen för Italiens litteratur?

Guerrieri är i 40 års åldern, deprimerad efter en skilsmässa och han plågas av både ensamhet och ångestattacker. En dag kommer det en afrikansk kvinna till hans advokatbyrå och ber hon ta åt sig ett fall. En senegalesisk strandförsäljare, Abdou Thiam, har blivit häktad för att ha mördat en liten pojke. Bevisen pekar tydligt i den riktningen, men kvinnan säger att han är oskyldig. Trots att de inte kan betala tillräckligt antar han uppdraget. Guerrieri är inte övertygad om hans oskuld och egentligen inte intresserad. Hans arbete är att ge honom de bästa försvar han kan få. Men allt eftersom har börjar gå vidare ser han att bevisen inte är självklara, det är mest indicier. Kanske är Abdou oskyldig?

Det är en mycket intressant deckare eller vad det nu är. För fokuset ligger egentligen inte på själva fallet och dess lösning. Boken har många fler kvaliteter. Jag kan tänka mig att flera av er gäspar när ni läser 40-årig advokat som skiljts sig, Det har väl alla i gjort i alla deckare!
Carofiglio arbetar inte alls med klichéer utan porträtterar en man mitt i livet som i en kris funderar på de val han gjort, vad de fått för konsekvenser och hur han går vidare. Han är mycket ömsint i sin skildring av Guerrieri och de personer som finns i hans närhet.
Boken är också en intressant och inte allt för insmickrande skildring av den italienska rättssystemet och rasismen i södra Italien.

Tro inte att detta inte är en spännande bok. Genom att Carofiglio redan i debuten skriver riktigt, riktigt bra och skapar romanfigurer som jag bryr mig om dras jag in i texten och vill inte att den skall ta slut.
Skildringen av Guerrieris kamp med sig själv är lika spännande som fallet med strandförsäljaren.
Carofiglio skriver med ett flyt och en lätthet som gör att jag snabbt kommit till slutet.

Gianrico Carofiglio

När jag slog igen boken visste jag att jag snart kommer läsa nästa bok i serien. Det bästa betyg den kan få.

/reviderad 210314

 

 

ANDRA DELEN I NEAPEL-SVITEN – ELENA FERRANTE: THE STORY OF A NEW NAME

Publicerat den av

storyElena Ferrante : ”The Story of a new name”
“Storia del nuovo cognome.
L’amica geniale. Volume secondo”
Utgiven 2012
Översättning Ann Goldstein
480 sidor
Europa Editions

Efter avslutad läsning av Min fantastiska väninna var mitt sug efter mer Ferrante stort. Jag kände att jag inte kunde vänta till september när andra delen kommer på svenska. Det är bara att kapitulera. Trots att det fanns några longörer i romanen har Ferrante vid avslutad läsning kvar mig i sitt grepp. Historien om vänskapen mellan Lila Cerullo och Elena Greco är intensiv och känslostark. Hur de än gör kommer de inte undan varandra. Trots att deras vägar går åt olika håll speglar de både genom närhet och avstånd varandras liv. De är beroende av varandra, älskar varandra och kan inte stå ut med varandra.

Det är svårt att skriva om romanen utan att beskriva Lila och Elenas handlingar och vändpunkterna i deras liv. Det vill jag inte ta från dig som läsare.
I början av romanen, som utspelar sig på 60-talet, har de kommit ut i vuxenlivet och jag upplevde det som att romanen blev ännu mer känslomässigt intensiv än i Min fantastiska väninna. Det är nästan utmattande att läsa boken i bland. Men jag kan bara konstatera att Ferrante är en mycket skicklig och välskrivande författare som har skapat en romansvit som på ett enastående sätt beskriver det splittrade Italien, en roman om kärlek, vänskap, makt, klass, kön och politik.

Ni som har läst Min fantastiska väninna har något att se fram emot.

/Reviderad 210228

 

FERRANTE-FEBER?…! ELENA FERRANTE: MIN FANTASTISKA VÄNINNA

Publicerat den av

min-fantastiska-vaninnaElena Ferrante:
Min fantastiska väninna
”L´amica geniale”
Utgiven 2011
På svenska 2016
Översättning Johanna Hedenberg
350 sidor
Norstedts

Alla med det minsta intresse för litteratur har knappast kunna undvika att höra talas om Elena Ferrante och den ”Ferrantefeber” som spridit sig över världen. Hennes fyra böcker om väninnorna Elena och Lila har översatts till tror jag 30 språk och hyllats av såväl läsare som tunga kritiker som James Wood i The New Yorker.
Den sista delen i serien var nominerad till 2016 International Man Booker Award som dock gick till Han Kang för The Vegetarian (på svenska 2017).

Jag tänker inte skriva något om handlingen eller om Ferrante. Det kan du lätt googla fram om du inte redan känner till det.
Jag frågade mig: skulle jag drabbas av denna feber? För att fatta mig kort. Ja. Definitivt Ja! Det tog ett tag, texten smög sig sakta på mig men till slut hade den mig sitt grepp.

Elena Ferrante är en riktig berättare som skenbar enkel prosa målar dessa intressanta mångfacetterade individer. Hon tecknar en bild av den fattigas arbetarklassen i 50-talets Neapel.med de hårda förhållanden, de stenhårda patriarkaten, Camorran, våldet, rädslan och drömmen om ett bättre liv. Det är också en fantastisk skildring av en vänskap och ett levande porträtt av en barndom. Många gånger tänkte jag på Italiens neorealistiska filmer från den perioden.

Ferrantes roman är som den bästa tv-serie på HBO och det är inte något negativt. För skenbart enkelt lägger hon scen efter scen och berättelsen vidgas och fördjupas. Som om det fanns en egen inre logik.
Det är inte romankonst där man sitter och njuter av den fantastiska prosan, för det är förrädiskt enkelt skrivet, men man behöver bara läsa om några passager för att se hur skickligt hon bygger upp det. Det är sällan som jag läser en roman där det finns samma sug som i deckare, men den här berättelsen vill jag bara ha mer av.

Ferrante är en lättläst författare och en riktig berättare som jag mycket varmt rekommenderar.

/Reviderad 201212