EN TRAVE BÖCKER

Ett hus utan böcker är som en kropp utan själ. – Cicero – Nu med över 300 recenserade böcker och 100 000 besök.

Kategoriarkiv: 2020

PÅ ÅTERBESÖK HOS KOMMISSARIE MAIGRET – GEORGES SIMENON – MAIGRET GILLRAR EN FÄLLA

Publicerat den av

Georges Simenon (1903-1989):
Maigret gillrar en fälla
”Maigret tend un piège”
Utgiven 1955
Denna utgåva 2017
Översättning: Harriet Ribbing
178 sidor
Atlantis förlag

Mina tidigare möten med Georges Simenon och hans legendariska kommissarie Maigret, som jag skrev om här, har givit mig en viss behållning men knappast någon mersmak.
Efter ett besök hos min mycket beläste vän ME, som som pratade varmt om Maigret-deckarna, kunde jag inte motstå att köpa några volymer på en bok-outlet för en mycket ringa penning. Atlantis återutgav för några år sedan ett par läckert formgivna och kransbunda volymer.
http://www.atlantisbok.se/1431.Forfattare-Georges_Simenon

Nu har jag läst en av dem och det råkade bli Maigret gillrar en fälla från 1955. Det är som vanligt en relativt tunn volym som du läser på en sittning eller två.

Det är sommar och hettan lamslår Paris. En seriemördare är lös i Montmartre. Maigret är mycket pressad då polisen inte har några ledtrådar alls. Mördaren är oerhört skicklig på att sopa igen spåren efter sig.
På en middag träffar Maigret en känd psykiater som han har ett längre samtal med om seriemördares psykologi. Maigret bestämmer sig för att gillra en fälla som förhoppningsvis kan lura mördaren.

Om tidigare Maigret-läsning inte givit mig mersmak gjorde denna det.
Simenon skrev fort och effektivt som vi alla vet. Det finns en koncentration i prosan utan att det blir som i hårdkokta deckare eller upplevs för sparsmakat. Nej, bara koncentrerat. Simenon bygger skickligt och elegant upp en scen, en dialog eller presenterar en person i boken med några enkla pennstreck. Och jag följer det med glädje.
Deckare om seriemördare är väl en stapelvara nu men frågan om det var det på 50-talet. Trots det känns psykologin inte passé utan helt trovärdig.

Det är inte många sidor som Maigret ger oss. Det blir en relativt okomplicerad jakt när väl Maigret fått en ledtråd. Men boken känns inte på något sätt för kort eller rumphuggen. Simenon vet var har gör. Han tjafsar helt enkelt inte runt.

Det var ett sant nöje att njuta av Simenons prosa och Paris-bilder. Nu är glad att jag har några till som väntar på hyllan.

MED EN TEOLOGISK BLICK PÅ SAMTIDEN – MIKAEL KURKIALA: NÄR SJÄLEN GÅR I EXIL : MODERNITET, TEKNOLOGI OCH DET HELIGA & JOEL HALLDORF: GUD: JAKTEN – EXISTENTIELL SVINDEL I DET TJUGOFÖRSTA ÅRHUNDRADET

Publicerat den av

Mikael Kurkiala:
När själen går i exil : modernitet, teknologi och det heliga
247 sidor
Utgiven 2019
Verbum

Joel Halldorf (1980-)
Gud: Jakten – existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet
342 sidor
Utgiven 2020
Fri tanke

Detta var oväntade och mycket stimulerande läsupplevelser för mig. Först tänkte jag inte skriva om böckerna. Det är inte mitt område och det skulle krävas en del för att göra dem rättvisa. Men jag fann dem mycket intressanta och vill att de finner sina läsare.

Själv är jag att betraktas som en ”teologisk analfabet”. Jag har under många år känt mig främmande för den kyrkliga världen. Jag hade ett visst intresse under 80-talet men de högmässor som jag som körsångare i olika körer upplevde under 15-20 år gjorde att jag kände mig allt mer främmande.
Dessutom har jag blivit mycket provocerad och upprörd över den institutionaliserade pedofilin inom den katolska kyrkan över stora delar av världen. Och tyvärr inte endast där. Det finns en utmärkt dokumentär på SVT Play, Biskopen och pojkarna, om likartade övergrepp inom anglikanska kyrkan med förgreningar upp i engelska eliten och kungahuset. Den ligger ute till 210122 för er som vill se den. https://www.svtplay.se/biskopen-och-pojkarna

Samtidigt är jag inte så naiv att jag tror att vi svenskar, som kanske är det mest sekulariserade landet i världen (men kanske bara på ytan om man skall tro Halldorf), har sett världens ljus. Att alla troende på resten av detta jordklot bara inte fattar bättre. Eller lika bra som vi svenskar. Och jag kan bli mycket trött på de självsäkra och predikande ”nya ateisterna” som tex Richard Dawkins.

I våras fick jag och läste Mikael Kurkialas bok När själen går i exil

av en person som trodde att jag skulle tycka den var intressant. Kurkiala är docent i kulturantropologi och verksam vid Svenska kyrkans forskningsavdelning. I boken diskuterar han vad som händer när vi förlorar våra myter och berättelser. De som vi kan spegla oss i på ett andligt plan och som kan hjälpa oss att förstå våra liv. Vad händer när det andliga och existentiella försvinner och det bara är det ekonomiska och teknologiska synsättet som är ett legitimt sätt att se på världen? När ekonomi är viktigare än vår ta hand om vår planet så att vi på lång sikt överlever.
Ett annat exempel, som Kurkiala lyfter fram, är att vi låtit våra barn bli investeringsobjekt för riskkapitalister inom skolvärlden.

En tanke som slår mig när jag skriver detta är att vi har ett utmärkt exempel på effekterna av detta tänkande i den kris för äldrevården som seglat upp under corona. De gamla är sedan lång tid inte ”värda” något utan är produktionsenheter i ett stort system. Som skall bli så billigt och effektivt som möjligt.

Det finns mycket mer i Kurkialas bok som jag varmt rekommenderar.

Samma person som gav mig Kurkiala satte Joel Halldorfs bok i händerna på mig när den kom ut i höstas. Jag kan villigt erkänna att jag började läsa utan någon större entusiasm. Det var en present och det var lika bra att läsa den så det blev av! Det tog dock inte många sidor förrän jag läste med ett allt större intresse. Halldorf är, som alla som läst honom i Expressen vet, en mycket kunnig och driven skribent och dessutom en god berättare. Och det intressanta temat från Kurkiala känns igen.

Halldorf är själv pingstvän, docent i teologi och djupt förankrad i sin tro. Med en nyfiken blick tittar teologen Halldorf på en mängd olika samhällsfenomen och diskuterar viktiga och existentiella frågor inte bara för oss som individer utan för det samhälle som vi tillsammans formar. Och jag ser saker jag inte sett förut.

Halldorfs tes är att alla människor är religiösa varelser, ”homo adorans”. Men vad hon tror på spelar mycket stor roll. Och här känns Kurikalas tema igen.
Det för mig kanske mest intressanta kapitlet handlar om hur nationalismen tar över kyrkans roll. Detta tankesätt som gör att vi är beredda att dö för vårt fosterland, en gemenskap som på många sätt är skapad och upplevd. Ett tankesätt som även är grunden för SD:s ideologi.

Halldorf är trygg i sin tro. Han ser skönheten med andra trosriktningar som inte stämmer med hans synsätt. Han uttrycker t.ex en stor sympati för islam. Även om det finns betydande skillnader har de tron gemensamt. Och Halldorf väjer inte för det faktum att kyrkan också kan stå för något destruktivt när saker går fel som i t.ex. Knutby som han skriver om i boken.

Det är oerhört intressant läsning. Så intressant att jag läste boken två gånger.

Men för att göra det lättare för mig i juletid så hänvisar jag intresserade läsare till Per Svenssons fina recension i Expressen. Svensson beskriver boken väl och fångar min egen läsupplevelse. https://www.expressen.se/kultur/bocker/joel-halldorf-ar-en-religionens-stridshast/

Både Kurkiala och Halldorf är två mycket läsvärda författare. De har fått mig att förstå att även jag, som står utanför denna världen, har mycket intressant tankestoff att hämta. De har tillsammans öppnat ett intellektuellt fönster för mig och fått mig att se på tron och kyrkan med andra ögon. Ingen dålig bedrift.

Joel Halldorf har för övrigt en mycket intressant pod med sin teologkollega Patrik Hagman som jag varmt kan rekommendera. Den heter Läsarna.

EN FULLTRÄFF – PETER MOHLIN OCH PETER NYSTRÖM: DET SISTA LIVET

Publicerat den av

Peter Mohlin & Peter Nyström:
Det Sista Livet
Utgiven 2020
472 sidor
Norstedts
Vinnare av Crimetime Award – Årets deckardebut 2020

Efter avslutad läsning är jag imponerad. Författarduon har redan i sin debut har skrivit en både välkomponerad och välskriven bok. En förstklassig deckare helt enkelt.

Det är lång bok. 470 tättryckta sidor. De har självförtroendet att sakta bygga historien, de helgjutna personporträtten och miljöbeskrivningarna (Karlstad med omnejd). Dialogen är trovärdig och har inte en falsk ton. De håller också deckarklichéerna stången även om de kanske är nära vid ett enstaka tillfälle.
Mohlin & Nyström lyckas koppla ett grepp på första sidan som de sedan inte släpper.

Detta är bra. Bra på riktigt. Även om Peter o Peter knappast behöver hjälp med att öka försäljningen rekommenderar jag dig att snabbt bege till närmast bok eller näthandeln och snappa upp denna godbit.

Författarna har sagt att det fortsättningen kommer redan till våren. Då kommer i alla fall inte jag vänta till att den kommer på pocket utan hänga på låset.

EN NY SPÄNNANDE RÖST – S.A. COSBY: BLACKTOP WASTELAND

Publicerat den av

S.A. Cosby:
Blacktop Wasteland
Utgiven 2020
304 sidor
Headline Publishing Group

S.A. Cosby är ett nytt namn för mig och ett namn att komma ihåg.
Född, uppvuxen och bosatt i Virginia i sydöstra USA. Han har två romaner bakom sig. Skriver även noveller och en av dem vann Anthony Award for Best Short Story 2019.

Beauregard ”Bug” Montage är en lyckligt gift man med två barn som han älskar över allt på denna jord. Men hans finansiella situation är katastrofal. Han ligger 800 dollar back på hyran till verkstaden han driver. Han har fått en konkurrent som med sina låga priser håller på att driva Bug i konkurs. Hans mamma sitter på ett äldreboende som slukar pengar, en av sönerna behöver nya glasögon, dottern från en tidigare relation pengar till skolavgiften m.m. Bug är helt enkelt desperat.
Bug har ett kriminellt förflutet. Han är en enastående bilförare, omöjlig att fånga in och har kört ”the get-away-car” vid olika rån.

Bug får ett förslag av en bekant, Ronnie, en notoriskt opålitlig kriminell. Ronnie har via sin tjej fått reda på att den juvelerarbutiken där hon arbetar är ett relativt lätt råna. De har dessutom osedvanligt mycket diamanter för en butik av den storleken.Trots att varningsklockor ringer är Bug tillräckligt desperat för att ge sig i slang med Ronnie. Det blir självfallet inte alls som de tänkt sig utan historien tar sig helt andra katastrofala vändningar.

Parallellt med den mycket spännande deckarhistorien löper historien om Bug som blivit övergiven av sin far Anthony, en ökänd kriminell. Det har lett till ett hål i hans själ. Han har kvar sin fars bil som ha vårdat ömt och vägrar sälja trots hans fru Kia uppmanar honom för att delvis lösa den akuta ekonomin. För Bug är familjen och hans söner det viktigaste i hans liv. Han vill ge dem ett annat liv än det som hans fader gav honom. Men när hela helvetet brakar loss dras familjen in på  ett mycket dramatiskt sätt.

Det är bara att konstatera att det här är en bra bok. Bra på riktigt, både som deckare och som litterär text. Cosby kopplar greppet från första sidan och släpper ned mig på marken med en duns 300 sidor senare. Texten är en tryckkokare och det är inte bara själva deckarhistorien. Det handlar om att vara svart och fattig i sydstaterna. Den press det innebär att räkningarna kommer in och du har inga utvägar. Det långt mellan människor på landsbygden och du måste klara dig själv. Cosby har en hårdkokt skarpslipad prosa, som svarta diamanter.

Det finns mycket att tycka om med denna roman. Den har en mycket stark “sense of place” som engelsmännen säger. Trots den korthuggna prosan växer ett både hårt och vackert landskap fram
Romanen drivs av sin välskrivna dialog och är därför lätt att läsa.
Och trots att jag inte är ett dugg intresserad av bilar och biljakter läste jag dem med andan i halsen

Cosby lyckas skapa trovärdiga romanfigurer. Beauregard är en skadad men mycket älskvärd person som gör vad han kan för att skapa ett bra liv för familjen. Han smärta och kärlek bränner på sidorna.
Även de mindre rollerna är mycket väl gestaltade. Den hopplöse Ronnie, han hemska mamma och hans älskade fru Kia som lever i konstant rädsla att Beauregard kommer mördas när han ger sig in hetluften igen. Det är en stundtals mycket våldsam bok men det är inget påklistrat för att skapa spänning utan i konsekvens med de hot personerna utsätts för och de val de gör.

Boken har både i New York Times och The Guardian som en av de bästa deckarna under 2020. Jag kan varmt rekommendera er att läsa S.A. Cosby.

NÄR LÄSTE DU EN ROMAN FRÅN INDONESIEN SENAST? – EKA KURNIAWAN: TIGERMANNEN

Publicerat den av

Eka Kurniawan (1975-):
Tigermannen
”Lelaki Harimau”
Utgiven 2004
På svenska 2020
Översättning: Stefan Denarek
233 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

För ett par år sedan introducerade det modiga förlaget Nilsson förlag den indonesiske författaren Eka Kurniawan på svenska med tegelstenen Skönhet är ett sår. Jag läste den med stort nöje. Läs mer här. Det är en bred berättelse fylld av med ett stort persongalleri, magiska händelser och med Indonesiens brutala historia som en fond.

Tigermannen å andra sidan är en relativt kort roman med ett litet persongalleri, tät och välskriven. Den fångar dig från första sidan och håller dig i ett grepp ända till slutet. Den betecknas som lite av thriller men det är för mig av underordnad karaktär och inte det som gör romanen läsvärd.

Eftermiddagen när Margio dödade Anwar Sadat var Kyai Jahro förnöjt upptagen med fiskarna i sin damm, med inget annat sällskap än de saltstänkta dofterna som blåste mellan kokospalmerna och höga toner från havsbruset, resterna av en storm som kröp förbi sjögräs, eldkronor och korallbuskar (sid.7)

Detta är den suggestiva första meningen i romanen. Även denna gång är det Stefan Denarek som står för den vackra svenskan. Det är knappast inledningen på en deckare.
Kurniawan har direkt placerat oss i den lilla byn någonstans vid en kust någonstans i Indonesien. Den förblir namnlös.

När polisen fångar Margio förklarar han sig genast skyldig.
Det var inte jag sade Margio lugnt och troskyldigt. “Det var tigern i min kropp,” (sid. 53)

Medan myter och folktro var en betydligt större komponent i Skönhet är en sorg är det mycket mer återhållet här. Det är inte tigern som är det viktiga eller ens något märkligt. Det är bara en förklaring så god som någon till varför Margio gjorde det han gjorde.
Sedan går vi tillbaka i Margios liv där han växer upp i byn med en far som han alltmer avskyr och en oerhört förtryckt mor. Det är en intim skildring av bylivet och människorna i hans omgivning. Utan påklistrad exotism.
Och där finns Maharani som är så vacker att Margio, den modige vildsvinsjägaren, helt tappar målföret och blir som förstenad när hon förklarar honom sin kärlek.
Sakta skruvas berättelsen åt och Margio drivs till det brutala mord som är romanens utgångspunkt. Det är hjärtskärande att läsa.

Som jag skrev i texten om Skönhet är en sorg är Kurniawans stjärna i stigande. För Tigermannen fick ha Financial Times Emerging Voices Fiction Award och var med på “the Short list” till Man Booker International Prize. Han har nämnts som en möjlig första nobelpriskandidat från en mycket folkrik del av världen som aldrig fått det nämligen Sydostasien. Bara Indonesien har ju över 250 miljoner invånare.

Oavsett ett eventuellt Nobelpris, är du nyfiken på att ge dig på en resa utanför allfartsvägarna har du med Kurniawans båda mycket välskrivna böcker många spännande, underhållande och givande stunder i läsfåtöljen framför dig.

Tack för recensionsexemplaret.

NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS 2014 – KJELL WESTÖ: HÄGRING 38

Publicerat den av

Kjell Westö (1961-)
Hägring 38
Utgiven 2013
290 sidor
Bonniers

När jag avslutat läsningen av Kjell Westös underbara Tritonus gick jag direkt till bokhyllan och plockade ned Hägring 38 där den samlat damm under ett par år. Hägring 38 fick 2014 förutom Nordiska rådet pris även Sveriges Radios romanpris.
Den skiljer sig från de två böcker jag läst av Westö. Det är en tät, långsam och lågintensiv historisk roman som rotar i såren i Finlands tidiga 1900-tals historia. En historia som de flesta svenskar inte känner till.

Advokat Claes Thune, med en egen advokatbyrå, är en intellektuell och liberal man i yngre medelåldern. Sedan många år han med i herrklubben Onsdagsklubben. De träffas ett par gånger per år. I deras statuter står att ändamålet för verksamheten var ”att bidra till uppehållandet och fördjupandet av det politiska och kulturella samtalet på svenska i staden Helsingfors”. (sid.19).
Medlemmarna i klubben har känt varandra sedan ungdomen. De har dock valt olika vägar. Förutom Claes finns där en finansman, en läkare, en psykiater, en sportjournalist och en oerhört begåvad judisk poet och skådespelare som åker in och ut på ett sinnessjukhus (där han behandlas av psykiatern). Relationerna i klubben kompliceras av att Thunes fru lämnat honom för en annan i klubben.
I en intervju sade Westö att dessa klubbar var vanliga i Helsingfors och att de var ganska borgerliga. Han kunde i romanen inte haft med en medlem från den politiska vänsterkanten. Det hade inte varit trovärdigt.

Thune är den ena huvudpersonen. Den andra är Fru Matilda Wiik som nyligen anställdes som kontorist på Thunes advokatfirma. En av de första dagarna som Matilda arbetar är Thune ansvarig för Onsdagsklubbens träff. När klubben samlas hör hon hur dessa män pladdrar på bakom stängda dörrar. Helt plötsligt hörs en röst som kastar henne tillbaka 30 år i tiden och hon blir stel av skräck. Hon minns tiden i lägret 1918.

Jag kände inte till att under några månader 1918, efter första världskrigets slut, inleddes ett blodigt inbördeskrig mellan de De vita som var konservativa och De Röda som var revolutionära.
Det blev oerhört brutalt med många döda ffa på den röda sidan som var mycket sämre militärt. Niclas Sennerteg skriver i en artikel i Populär Historia ”ett mörkt kapitel i Finlands historia är de cirka 13500 röda fångar som dog av umbäranden och sjukdomar under de första åren efter krigsslutet”. (Populär Historia 1/2018)

Hägring 38 utspelar sig under ett par månader 1938. Andra världskriget kryper allt närmre. Diskussionsvågorna i Onsdagsklubben går höga. Men till skillnad från tidigare så börjar de splittra gruppen. Någon glider åt höger, på väg mot nazism, någon tror att pajasen Hitler kommer man snart se igenom, en annan pratar om Tysklands goda ekonomi under kanslern och den judiska medlemmen blir allt räddare och försöker få sina vänner att förstå vad som händer med judarna.

Mitt i all detta står den lite välvillige och vankelmodige Thune och ser sin klubb, och vänskaperna, sakta bryta samman. Men det gäller inte bara Onsdagsklubben. Även i hans familj slår värderingsskillnaderna in som en kil. Den värld som Thune känner är på väg att försvinna.
Och Fru Wiik, vem är hon egentligen?, undrar Thune. Vad finns bakom den reserverade ytan på den kompetenta och hemlighetsfulla kontoristen?

Eftersom det finns lite av en deckargåta i romanen vill jag inte säga mer om handlingen. Även om denna bok skiljer sig från de jag läst känns mycket igen. Vänskapen, kärleken och klass är temata som återkommer.
Westös skildring av Helsingfors på 30-talet är oerhört suggestiv. Det var som att se en svartvit film från den tiden. Hans romankaraktärer är som vanligt mycket trovärdiga.
Westös prosa är en njutning. Jag avslutade läsningen för ett par dagar sedan. När jag nu tittade i den för att fräscha upp minnet drogs jag in i texten och började läsa och ville egentligen bara läsa vidare. Suget från hans prosa är starkt.

Tyvärr känns boken allt mer aktuell, troligen än mer än när Westö skrev den. Vi är också på väg in i en ny oroande värld och vilka kilar ibland vänner och familj har bla inte Trump och Brexit lett till. Ett annat exempel på det är historikern är Anne Applebaums nya bok. Den heter Twilight of Democray och kommer snart på svenska. https://www.theguardian.com/books/2020/jul/09/twilight-of-democracy-by-anne-applebaum-review-when-politics-ends-friendships

Att läsa Tritonus och Hägring 38 efter varandra har visat hur mångfacetterat hans författarskap är. Det är bara att konstatera att Westö går från klarhet till klarhet. Det är inte underligt att han anses vara en av de stora berättarna i Norden. Hägring 38 är en roman med många lager som jag säkert kommer återvända till.
Det är en gåva att ha upptäckt detta författarskap.

/reviderad 210730

EN STOR LÄSUPPLEVELSE – KJELL WESTÖ: TRITONUS

Publicerat den av

Kjell Westö (1961-):
Tritonus
Utgiven 2020
381 sidor
Bonniers

Efter att endast läst en roman av en författare kan man knappast beskriva denne som en favoritförfattare. Men kanske efter två? Ja! säger jag. Kjell Westö är härmed utnämnd till detta!

Den svavelgula himlen fick jag i födelsedagspresent när den kom. En riktig läsupplevelse. Det var inte bara jag som tyckte det. Boken blev en succé och en filmatisering är på gång.

För ett par veckor sedan kom Westös senaste roman Tritonus. När jag läste att den handlar om en klassisk stjärndirigent ville jag läsa den omgående. Sedan några år sjunger jag i Göteborgs symfoniska kör och befinner mig i marginalen i denna på många sätt fascinerande värld.

Tritonus handlar om stjärndirigenten Thomas Brander, en man uppåt de 60. Brander har byggt ett stor hus, Casa Tritonus, i den finska skärgården, i Ravais. Det är ett modernt skrytbygge, högre än kyrkan i samhället. Han har till och med en hiss installerad i huset! Här vill han dra sig undan efter sina långa turnéer för att ladda energi.

Brander lever i och av musik, kosta vad det kosta vill. Det är bara det att hans karriär har börjat gå på tomgång. Han får dåliga recensioner och uppdragen börjar gå till yngre och kanske mer begåvade dirigenter. Och han lämnar en kyrkogård av brustna relationer bakom sig.
Det som smärtar honom mest är att en av hans före detta, Krista, en mycket begåvad violinist, som han är i det närmaste besatt av, nu har en lysande karriär och en relation med Kalasmaa, ett stjärnskott på dirigenthimlen.
Musiken och musiklivet börjar allt mer bli både en himmel och helvete för Brander.

Granne med Brander bor Reidar Lindell. En kurator, han blev aldrig färdig med psykologprogrammet, och gitarrist i coverbandet Rainbow som består av några ur lokalbefolkningen. Reidar älskar musik och övar flitigt, men någon Ritchie Blackmore är han inte. Han vet att det inte hjälper, han vet att han inte är bra helt enkelt och att bandet är mediokert. Men Rainbow är mycket uppskattat i Ravais. Deras musik sprider glädje på den lokala krogen. Till skillnad från Brander ger honom musicerandet mycket mer glädje.

Lindell är både “starstruck” och nyfiken på sin nya granne. Men framför allt är han likt Brander ensam. Lindell är änkling och hans dotter arbetar utomlands.
Brander är först mycket avvaktande till Lindells kontaktförsök men sakta och trevande börjar en vänskap mellan dem uppstå. Brander, som är en svår person, egentligen inte speciellt sympatisk, låter sig ändå dras in i vänskapen och därigenom i livet i den lilla skärgårdskommunen.

Westö är en mycket god författare. För att använda en klyscha, när jag börjat läsa kunde jag inte sluta. Det är en underbar roman för alla musikälskare. Westö skriver entusiastiskt och kunnigt om musik, både rock och klassiskt. Vi får inblickar bakom kulissen i den klassiska musikvärlden (Han har gjort sin research.Tack-listan längst bak i boken är lång!).
Den andra världen, coverbandets värld, antar jag att Westö känner väl då han själv spelar i band.

Porträttet av Brander är porträttet av en manlighet i kris. Fenomenet demondirigenten, listan av finska manliga tungviktare i branschen är lång, är på väg att dö ut. Det är nya tider. Brander har själv förlorat uppdrag efter att ha förekommit i metoo-debatten.
Skickligt blandar han fiktiva personer med verkliga inom den klassiska musiken och ger oss inblickar i en värld fylld av politik, stenhård konkurrens och genikult.

Det är dock inte bara en roman om den stora världen, den som Brander tillhör. Lindell står för den lilla världen, fast förankrad i lila Ravais, och med en lite misslyckad karriär.  Han levt där länge och känner alla. Men det är inte bara en liten idyll. Omvärlden tränger sig. Bråk med flyktingar, en ung man med fascistiska böjelser, miljöförstöring och nu Corona. Den lilla världen är ständigt hotad av den stora världen.
Och i den lilla världen ställs relationer som Lindell haft i hela sitt liv på prov.

Det tog inte många sidors läsning innan jag ville åka till Ravais. Westö manade fram ett landskap och en natur som jag ville uppleva. Även om Westö är känd som för sina porträtt av staden Helsingfors, är han en god naturskildrare. Snopet fick jag konstatera att Ravais och dess skärgård med många suggestiva namn var fiktiva.

Sammantaget blev jag helt tagen av denna mycket välskrivna roman om kärlek, vänskap och musik. Westös vackra prosa flyter fram på sidorna och jag ville bara bromsa mig för att boken inte skulle ta slut.
Nu när det tyvärr är det lever Brander, Lindell och de andra i lilla Ravais kvar i mig. Jag undrar hur kommer gå det för dem. Och jag vill redan läsa om boken.
Men innan jag gör det har jag till min stora glädje några olästa romaner av Westö att se fram emot.

För er som är intresserade har Kjell Westö satt ihop listor på Spotify med musiken som förekommer i boken. Sök på Tritonus.

Ett litet P.S.
För er som inte är så insatta i den klassiska musikvärlden har Finland producerat unikt många stora dirigenter. Här finns namn som Esa-Pekka Salonen, Paavo Berglund, Osmo Vänskä, Okko Kamu och Sakari Oramo, verksamma över hela världen, för att nämna några..
2018 hörde jag pojkspolingen Klaus Mäkelä (född 1996!) dirigera en fin Sjostakovitj 10:a, ett stort verk, med Göteborgs symfoniker. Det var imponerande. En av orkestermusikerna sade till mig att han var bra inte för sin ålder utan “bra på riktigt”.

Jag har själv haft förmånen av sjunga Mahlers andra symfoni med Jukka-Pekka Saraste och inte minst Orffs Camina Burana för Göteborgs symfonikers unge vidunderlige chefsdirigent Santtu-Matias Rouvali. Det var ett minne för livet! Ren magi.

Nu börjar dock den manliga hegemonin äntligen brytas av namn som Susanna Mälka och Anna-Maria Helsing.

Det är bara att gå ut på Spotify och lyssna! Men läs Tritonus först!

NOMINERAD TILL CRIME WRITERS’ ASSOCIATION’S INTERNATIONAL DAGGER AWARD – DOMINGO VILLAR: DE DRUNKNADES STRAND

Publicerat den av

Domingo Villar (1971-)
De drunknades strand
”A prata des afogados”
Utgiven 2009
På svenska 2012
Översättning Lena E. Heyman
Ekholm & Tegebjer

För ett par dagar sedan skrev jag om mitt fynd på en bok-outlet i Alingsås. Domingo Villars Nattens mörka toner.
Efter avslutad läsning ville jag återvända till Leo Caldas och hans stad Vigo på spanska västkusten.

2009 kom De drunknades strand som är en mycket bredare och mer fullödig deckare. Den första boken var på ca 180 sidor. Denna gång är romanen på 460, vilket nästan avskräckte mig.

När ett lik flyter upp i hamnen i Panxón, 2 mil söder om Vigo kallas Leo Caldas och hans assistent Estevez dit för att undersöka vad alla tror är ett självmord. En fiskare har flutit upp på land. Men händerna är sammanbundna på ett sätt som gör att Caldas inte tror på den teorin vilket sedan rättsläkaren tillstyrker.
När Caldas försöker börja rota i detta håller det lilla samhället samman och han har svårt att få fram information som för utredningen framåt. Men en ledtråd ger vid handen att orsaken till mordet ligger 10 år tillbaka i tiden då ett skepp förliste och en kapten omkom. Sakta börja Caldas tvinna upp nätet och finna trådar som leder till en lösning.

De drunknades strand föll mig verkligen i smaken. Det är en stilla framflytande deckare. Trots det långsamma tempot har jag inte tråkigt en sekund. Villars prosa är lågmäld i fin svensk språkdräkt av Lena E. Heyman. (Villar översätter själv från sitt modersmål galiciska, som är nära besläktat med portugisiska, till spanska).

Caldas är mån om att bygga upp atmosfären med fina miljö- och personbeskrivningar. Jag befinner mig verkligen i Panxón med dess dramatiska omgivningar och tillknäppt bybor.
Och för att inte tala om de maträtter som Caldas äter på sitt stamlokus i Vigo var och varannan  dag. Massa underbara skaldjursrätter med ett glas kallt vitt vin till.
Att läsa Vilar är som att få den där resan till Spanien och Galicien som Corona satt stopp för!

Han tecknar Caldas med säker hand, Jag tycker mycket om den ömsinta skildringen av relationen mellan Caldas och hans gamle far som utvecklas vidare från förra boken. Tyvärr är dock hans kollega, den hetlevrade Estevez, som kommer från Zaragoza och som inte förstår sig på de galiciska mentaliteten, lite hafsigt tecknad och har blir inte riktigt levande.

Detta är inte en deckare som du läser för att få enkel spänning. Den är spännande, tro inget annat, men det smyger sig liksom på allt eftersom. Jag slukade de 450 sidor på 3 dagar.

Han tar lång  tid på sig den gode Villar. 2019 kom den tredje boken om Leo Caldas El Último Barco som är en tegelsten på närmare 800 sidor. Det är väl osannolikt att ett svenskt förlag översätter en mycket lång roman av en i Sverige okänd författare. Förlaget som givit ut de två som finns har kastat in handduken.

Det är alltså bara att hoppas! Det är uppenbarligen inte bara jag som tycker om Villar med tanke på alla pris och nomineringar som han fått. Boken har även filmatiserats https://www.imdb.com/title/tt3721072/?ref_=nm_flmg_wr_1
Jag vill helt enkelt läsa mer av Villar!

 

 

EN DEBUT DET SPRAKAR OM – SALLY ROONEY: CONVERSATIONS WITH FRIENDS

Publicerat den av

Sally Rooney (1991-)
Conversations with friends
Utgiven 2017
320 sidor
Faber & Faber
Finns översatt till svenska och
utgiven av Bonniers.

Det är inte bara jag som blivit golvad av tv-serien baserad på Sally Rooneys hyllade roman Normala människor. Kritikerna i England gav den högsta betyg och flera i min närhet pratade om den. När jag väl såg den blev jag djupt gripen (Finns på Svt Play fram till 1/11).

Sally Rooney är sedan ett par år en ung lysande litterär stjärna och jag blev så tagen av tv-serien att jag omgående vill läsa romanen. Valde trots det att börja med hennes debut Conversations with friends som kom 2017. Den nominerade till flera pris och Rooney blev Sunday Times Young writer of the year.

Romanen handlar om Frances och hennes väninna och tidigare partner Bobbi. Den introverta Frances skriver poesi och tillsammans med den extroverta Bobbi har de spoken-word uppläsningar. De är i 20-årsåldern.
På en uppläsning möter de betydligt äldre par, dvs runt 30! Melissa och hennes man Nick. Melissa är etablerad fotograf och skribent. Nick är skådespelare, ser oerhört bra ut, men har inte egentligen fått fart på sin karriär.
De bjuder hem Frances och Bobbi till sitt eleganta hem i en fin del av Dublin. Frances som kommer från enkla förhållande, till skillnad från Bobbi, fascineras av deras hem och deras liv. Hon blir också mer och mer förtjust i Nick. De inleder trevande en relation.
Bobbi är betagen i Melissa och det är besvarat. Tillsammans hamnar de i någon form av menage-à-quatre där kärlek, vänskap och makt blandas i en salig röra som på djupet kommer påverka alla fyras liv.

Det är bara att konstatera att jag blev imponerad av denna debutroman. Titeln Conversations with friends är talande. Det är Frances som för ordet och romanen ses utifrån hennes perspektiv. Boken består mest av dialog, en del mail och Frances tankar. Det finns nästan inga miljöbeskrivningar. Vi är i Frances huvud större delen av romanen.

Boken är en njutning att läsa. Rooney är en mycket begåvad författare som skriver intelligent, roligt och knivskarpt om kärlek, vänskap och om att bli vuxen på 2010-talet. Det sprakar om dialogen där högt och lågt blandas, estetiska och filosofiska diskussioner, verbala tuppfäktningar och nära intima samtal.
Rooney är marxist och som i Normala människor är även klass en viktig fråga. Det ligger där som en underström hela tiden.

Det är en klyscha, men när jag börjat på boken kunde jag inte sluta läsa. Som med Lydia Sandgrens Samlade verk. Inga jämförelser i övrigt. Men jag kan inte låta bli att bli förundrad över att två av de bästa romanerna jag läst på länge är är debutromaner av kvinnor i 30-års-åldern. Jag kanske borde se över mina läsvanor?

Jag hoppas du läser dem båda.

 

NOMINERAD TILL ÅRETS BÄSTA ÖVERSATTA DECKARE 2011 – DOMINGO VILLAR: NATTENS MÖRKA TONER

Publicerat den av

Domingo Villar (1971-)
Nattens mörka toner
”Ollos de auga”
Utgiven 2006
På svenska 2011
Översatt av Lena E. Heyman
Ekholm & Tegebjer

Helt plötslig befann jag mig i Alingsås för ett par dagar sedan och hamnade där på en bok-outlet kunde man köpa 5 böcker 100 kr. När jag plockat ihop åtta böcker hade jag plats för två till. Men såg inget jag direkt vill ha. Då ryckte jag i farten två deckare bl.a. en bok den för mig okände Domingo Villar. Det visade sig vara ett litet lyckokast.

Villar är från Vigo i Galicien längst, ut på spanska västkusten, nära gränsen till Portugal. Är numer bosatt i Madrid där han är verksam som journalist och matkritiker.

Domingo Villar

Villar debuterade 2006 med Ollos de auga (Nattens mörka toner) som är den första i serien om kommissarie Leo Caldas från Vigo. Den kom ut på svenska på det nu avsomnade förlaget Ekholm & Tegebjer. 2009 kom La playa de los ahogados (De drunknades strand) som även den översattes. Efter ett längre uppehåll kom O último barco ut 2019 som än så länge bara finns på spanska.

Vigo har fått flera priser i Spanien för sitt skrivande.
Han skriver sina deckare på galiciska och översätter dem själv till spanska. Översättningen till svenska är gjort av Lena E Heyman, en av våra mest meriterade översättare från spanska som bla översatt Roberto Bolano. När jag såg att det var hon som översatt Villar tänkte jag att då är det inte en dålig bok. Och det visade sig stämma.

Det är en tunn liten volym på 180 sidor som inte tar lång tid att läsa. Villar har fint flyt i språket och handlingen lunkar lugnt fram. När jag hade läst en 60 sidor undrade jag var detta var på väg. Jag kan inte påstå att jag fångats av boken. Handlingen om de brutalt mördade jazzmusikern var inte speciellt exalterande. Samspelet mellan Caldas och hans nye ganska besvärlige assistent kändes som en relativt vanlig deckarkliché.

Men sedan händer något för boken växter för mig. Utan att det finns något i språket, utan mer i miljöerna och persongalleriet, så kom jag mer och mer att tänka på Raymond Chandlers The Big Sleep i filmatiseringen med Humphrey Bogart och andra hårdkokta deckare under Hollywoods guldålder. Jag sögs in i handlingen och slog nöjd ihop boken glad över att kunna läsa vidare om Leo Caldas och hans galiciska hörn i De drunknades strand.
Och vi får hoppas att även El ultimo barco kommer på svenska.

Se vad som kan hända om man åker till Alingsås!

HISTORIEN OM ETT ANNAT SVERIGE – P.O. ENQUIST: LEWIS RESA

Publicerat den av

P.O Enquist (1934-2020)
Lewis resa
Utgiven 2001
598 sidor
Norstedts

Nominerad till Augustpriset 2001.

I Sverige har vi en bild av oss själva som ett “vettigt” och “normalt” land. Inga konstigheter. Vi kör mitt på vägen. Men den bilden stämmer inte. Tittar vi på den kartan som World Value Survey presenterar så ser vi något annat. http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp. Vi är bland de mest sekulariserade och individualiserade länderna i världen. En präst jag känner berättade för mig att någon frågat honom: Hur lyckades ni utrota religionen i Sverige? Vi försökte i Östtyskland men men lyckades inte. Enligt min kamrat var då Mälardalen då de mest sekulariserade delen av världen.

För oss är Sveriges 1900-tal förknippat med framväxten av folkhemmet och den stora folkrörelse som socialdemokratin var. Vad många idag inte känner till var att det parallellt fanns en mycket stor rörelse som också var med och skapade Sverige och som satt djupa avtryck. Det var väckelserörelsen. Vid läsningen av PO Enquists på många sätt magnifika roman Lewis resa är det ett annat Sverige, för mig okänt, som målas upp.

Som de flesta vet kom ju P.O. Enquist själv från en mycket strikt frireligiös miljö som han som vuxen lämnade. Men han talade ofta om den. Att det var den miljön han kom från och som format honom. Jag kan tänka mig att Lewis resa är sprungen ut ett behov av att förstå den världen men också att berätta för oss om detta andra Sverige.

Det är P.O. själv som är berättare. Han skriver hur han blivit inbjuden till en begravning för en gammal vän till familjen, Efraim Markström. Efraim har lämnat efter sig ett “Lebenslauf,” sin livshistoria. Det är detta lebenslauf som berättaren utgår ifrån hela boken igenom.

Efraim, som är en fiktiv person, har befunnit sig mitt i stormens öga under pingströrelsens framväxt, mitt emellan de två lysande stjärnorna inom pingströrelsen, som älskade varandra men samtidigt var varandras motpoler.

Den ene är Lewi Pethrus (1884-1974), arbetarklasspojken från Västgötaslätten, fackligt aktivt med drömmar om att bli proletärförfattare. Lewi blir tidigt frälst och aktiv inom frikyrkan. En karismatisk ledare och en enastående entreprenör som relativt fort fanns sig verka i Stockholm.
När han utesluts ur Baptistförbundet 1913 varnade han dem att den skulle försvinna och hans rörelse skulle växa. Han fick nog mer rätt än han trodde. Baptisterna i Sverige försvann ut i marginalen men pingstkyrkan bara växte och växte i Sverige.
Den finns inte bara i Sverige. I dag finns det 250 miljoner medlemmar över hela världen.

Den andre, och Lewis motpol, var författaren och poeten Sven Lidman (1882-1960). en motsägelsefull och även han en mycket karismatisk person. Sven ville bli stor författare men det hans skrev ledde aldrig till något större genombrott. Lidman hade gift in sig den yppersta ekonomiska och kulturella eliten genom giftermålet med Carin Thiel (1889-1936), dotter till finansmannen Ernst Thiel (1859-1947). Det äktenskapet sprack och det gick utför med honom. I en svår livskris blir Lidman frälst.

När deras vägar sedan korsas uppstår kärlek vid första ögonkastet. Lidman blir pingströrelsens stora talare. Han predikningar är oerhört uppskattade. De ses som det absolut mest högklassiga han skrev. Sven och Lewi blir som siamesiska tvillingar sina olikheter till trots.

Det är fascinerande att läsa om pingströrelsen snabba tillväxt och allt motstånd det växte. Dagens Nyheter och andra ondgjorde sig över tungomålstalande och extas. Många kände sig hotade av rörelse snabba framväxt, både svenska kyrkan och de politiska partierna.
Motståndet var kompakt men Lewi och Sven förde mycket skickligt rörelsen talan och red ut stormarna. Allt medan rörelsen växte och växte.

Men det fanns en skillnad i deras sätt att se på rörelsen. Lewi som organisationsbyggare ville öka genomslaget för den kristna tron genom att bla starta en dagstidning, det som blev tidningen Dagen, som fortfarande finns, radiokanaler m.m
Sven var emot detta och tyckte att Lewi blev mer och mer av en företagare och imperiebyggare istället för att föra ut Jesus ord. Till slut kunde de inte överbrygga sina motsättningar,
Brytningen när den kom blev mycket omtumlande både för dem själva och för hela pingströrelsen och var en rikshändelse i medierna. Och Sven uteslöts ur gemenskapen.
Lewi leder sedan rörelsen fram till 1958.

Här kan du läsa mer om du är intresserad

Detta är på många sätt en imponerande bok. Det tog Enquist åtta år att skriva den. Man förstår att det har föranletts av gedigen research. Det är ett fascinerande stycke svensk 1900-talshistoria. Det är även en beskrivning av vad som händer med en ideell och karismatisk organisation när den växer och behöver professionaliseras med allt vad det innebär av maktkamper och split.
Det är en djupdykning i en religiös föreställningsvärld som för en icke-troende som undertecknad (eller religiös analfabet som en person i min närhet beskriver mig ) både är intressant och fascinerande men i vissa fall mycket främmande.

Enquist är som vanlig en lysande stilist. Han underbart vackra språk är som en amalgamering av svenska, norrländsk dialekt och det religiösa språket. Det är en njutning att läsa.

Jag skall i denna enkla bloggtext inte ge mig på att med beskriva rikedomen i denna roman Dock har jag vissa reservationer. Det är förvisso en roman men då han noga går igenom pingströrelsens utveckling blir det ibland som att romanens berättelse kommer i skymundan. Jag har sällan strukit under så mycket i en roman som i denna då. Många partier var mer som en elegant historisk fackbok om frikyrkan

Enquist ser som sagt rörelsen via sin fiktiva berättare Efraim. Ett skickligt grepp. Men det kanske också är därför jag känner att jag inte riktigt får grepp om Lewi. Han blir inte riktigt levande för mig som romanfigur. Det gäller inte i samma grad för Sven Lidman som på många sätt va en mer komplex figur än Lewi om man skall tro boken. Eller kankse är det så att Enquist känner större samhörighet med sin författarkollega. Partierna där Lidman är med tänder alltid till lite extra och jag är intresserad av att veta mer om honom.

Det är, sammanfattningsvis, på många sätt en mycket bra bok, men den håller inte riktigt ihop som roman.
När jag läste artiklarnas om Enquist efter hans död lyftes många av hans böcker fram men inte denna. Det kan ju bero på att den svenska journalistkåren är okunnig och/eller inte intresserad av väckelserörelsen. Eller så kan det bero på att den inte är i nivå med tex mästerverket Livläkarens besök.

Jag vet att denna bok uppskattas mycket att de som kände Lewi. Som den första bok som gör honom rättvisa. En kamrat som växte upp i en frireligiös familj i Piteå på 30-40-talet har hyllat den som den bästa beskrivningen av att växa i en frireligiös miljö. Det var säkert mycket som gick mig förbi med tanke på mig bakgrund.

Trots mina reservationer kan jag varmt rekommendera denna bok då den med ett lysande språk målar upp ett annat Sverige som har funnits där under ytan men som jag inte sett.

En intressant fråga är om Gud är död i Sverige? Alla de frågor som väckelserörelserna var ett svar på, hur hanterar vi dem idag? Teologen och pingstvännen Joel Halldorf som syns mycket i kulturdebatten, bl.a i Expressen, har skrivit en av mig oläst bok som heter Gud: Återkomsten. De existentiella frågorna kommer vi inte undan ffa under det som är den största katastrofen i vår tid nämligen pandemin. Och när vi står inför vad som kan vara en ekologisk katastrof. Om inte politiker, ekonomer och ingenjörerna kan ge oss ett svar, kan det leda till någon form av återkomst för en religiös föreställningsvärld? Eller hur kommer svaren på frågorna se ut idag?

–

FÖRSTA BOKEN I SERIEN OM JASON LAMB – MICK HERRON: SLÖA HÄSTAR

Publicerat den av

Mick Herron (1963-)
Slöa hästar
”Slow Horses”
Utgiven 2010
På svenska 2020
Översättning Gabriel Setterborg
367 sidor
Modernista
När River Cartwright gör bort sig ordentligt under en operation hamnar han på Slough House och blir en “slö häst”. Slough House är inte ett hus och det ligger inte i orten Slough, en stad som engelsmännen drivit med sedan lång tid tillbaka.
Poeten John Betjeman (1906-1984) skrev under andra världskriget:
Come friendly bombs and fall on Slough!
It isn’t fit for humans now,
There isn’t grass to graze a cow.
Swarm over, Death!

Ricky Gervais satte staden på kartan genom att The Office utspelar sig där. Vem minns inte den gråa och trista stadsbilden som visades i början av varje avsnitt.

Slough House inte heller ens ett hus utan ligger i en anonym kontorsbyggnad i Finsbury i London. Där hamnar alla de som på olika sätt gjort bort sig på MI5 (https://www.mi5.gov.uk/) och som anses vara hopplösa fall. De blir “slöa hästar”. De sitter och skyfflar papper dagarna i ända. Arbetsgivaren hoppas att deras erbarmligt tråkiga arbetsuppgifter skall få dem att säga upp sig.

Det är en udda samling män och kvinnor som trots det tappert hänger sig kvar. Några för brist på annat, andra för att de har ett fåfängt hopp om att få återvända till Regents Park, MI5:s huvudkontor.
De leds av den sliskige och kraftigt överviktige Jackson Lamb som har en garderob som får en obäddad säng att se stilig ut. Lamb lägger gärna av en brakare när han pratar med sina medarbetare som han både föraktar och värnar om. Vad Jackson Lamb har gjort för att hamna i detta avstjälpningsplats för misslyckade spioner är något som sysselsätter hans medarbetares tankar.

När en ung man kidnappas av en högerextrem sekt och kidnapparna lägger ut en film på Youtube att de kommer halshugga honom blir det hög aktivitet hos MI5. Men Jackson Lamb och hans föredettingar får information som ger vid handen att den officiella förklaringen till varför han kidnappats inte håller. De börjar följa sina egna spår och krockar snart Regents Park. Det visar inbegripa politiskt falskspel på hög nivå.

Slöa hästar kom ut 2010 och är den första i en serie böcker om gruppen på Slough House. Den var nominerad CWA Ian Fleming Steel Dagger Award. Mick Herron är numer en ordentligt hyllad författare. På bokomslaget citeras tungviktaren Val McDermid som kallar Herron “vår generations John Le Carré. Lever boken upp till dessa förväntningar? Absolut. Det är mycket välskriven och tät deckare. Herron har också en svart humor som fick mig att gapskratta flera gånger.

Skickligt klipper Herron ihop en historia om jakten på den unge mannen, det politiska spelet och de enskilda ödena. Det är lite av en kollektivroman men Herron lyckats mejsla fram alla dessa personer så de bli levande individer. Trots att det var 10 år sedan den kom så är den politiska konflikten med terrorister och sociala medier lika aktuell
Dessutom lyckas han med det viktigaste. Det är helt enkelt väldigt spännande och för att använda en klyscha svårt att lägga från sig boken när man väl börjat på den.
Vi ska vara glada att Modernista äntligen ger oss svenska läsare Herron i en fin översättning av Gabriel Setterborg. Jag kommer ha svårt att vänta på att andra delen Dead Lions, belönad med CWA 2013 Goldsboro Gold Dagger för årets bästa kriminalroman, kommer på svenska.
Det är obegripligt att det tagit 10 år för innan han översatts. För dig som är intresserad av bra kriminallitteratur, här har du en godbit.

Just håller Slow Horses att spelas in med Gary Oldman som Jackson Lamb. Det tror jag är ett mycket bra val.
Tack Modernista för recensionexemplaret.

TOPPKLASS!! – DAVID YOUNG: STASI 77

Publicerat den av

David Young (1958-)
Stasi 77
Utgiven 2019
384 sidor
Zaffre Publishing

Ni som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i David Youngs serie om Karin Müller, polis i den östtyska Volkspolizei (Folkets polis) 70-talets Östtyskland,
Young som var journalist på BBC i 25 år, gick en universitetskurs i skrivande och skrev där Stasi Child som fick det mycket prestigefyllda  2016 CWA Endeavour Historical Dagger för årets bästa historiska deckare. Sedan kom Stasi Wolf och A Darker State som även de nominerades till fina priser. Efter Stasi 77 har Young skrivit Stasi Winter och i höst publiceras The Stasi Game.

Karin Müller får avbryta en efterlängtad semester i Bulgarien där hon och hennes farmor är med Karins små tvillingar. Hennes chef är fåordig om varför hon skall komma tillbaka.
Väl tillbaka i Berlin skickas hon och hennes kollega Tilsner till Karl-Marx Stadt (numera Chemnitz) längst ned i forna Östtyskland. En hög chef i det partiets lokalavdelning har blivit mördad. Han har blivit instängd i ett rum där en brand startats och kvävt honom. Karin börjar sin undersökning men Stasi (ministeriet för säkerhetstjänsten) sätter genast käppar i hjulet och förhindrar Karins utredning.
Samtidigt märker Karin att Tilsner beter sig konstigt är frånvarande och engagerad i utredning. Hennes tidigare misstänksamhet mot vart Tillser har sin lojalitet väcks till liv.

När sedan ett liknande mord sker vill Müller utreda vidare men Stasi är hela tiden där och försöker förhindra att sanningen kommer fram. Det visar sig att det finns spår tillbaka till en fruktansvärd massaker av krigsfångar som skedde bara några dagar före krigets slut.

Växelvis får vi följa den vedervärdiga fångtransporten utifrån ögonen på en fransk krigsfånge och en alltmer frustrerad Karin Müllers kamp mot klockan och ett obstruerande Stasi.

Stasi 77 är en mycket bra roman. Miljöbeskrivningen är utmärkt och gestaltningen av att leva under ständig kontroll från Stasi känns som i de tidigare romanerna äkta. Så även personbeskrivningarna och dialogen. Men med Stasi 77 har Young  lyfts sig en nivå till. Skildringen av fångtransporten genom ett krigshärjat Tyskland på väg att förlora kriget fram till det dramatiska slutet är känslomässigt mycket stark läsning. Jag är också tagen av gestaltningen av den franske fången.
Och när bitarna för hela historien faller på plats kan jag inte annat än beundra Youngs deckarbygge. Hur han byggt intrigen över de hittills fyra böckerna. Det går att läsa Stasi 77 fristående, men för att de skall bli så drabbande som det blev för mig behöver du ha följt karaktärerna i de tre föregående böckerna

Young är översatt till elva språk men obegripligt nog inte till svenska. Det är en serie atmosfärrika, välskrivna och gripande deckare som verkligen förtjänar sina läsare.

TRIOLOGIN OM OLD FILTH AVSLUTAS – JANE GARDAM: LAST FRIENDS

Publicerat den av

Jane Gardam (1928-)
Last Friends
Utgiven 2013
256 sidor
Little Brown

Med Last Friends avslutar Jane Gardam sin hyllade trilogi.
Första delen Old Filth var en läsupplevelse, den andra delen The man with the wooden hat mycket bra, men när jag avslutade Last Friends igår var jag besviken. Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa tv-serier som jag sett på HBO och Netflix där två säsonger varit bra men sedan tappar de koncepterna. 

I den tredje delen står Terry Veneering i centrum. Han var Edwards (Old Filths) stora fiende och och hans fru Bettys stora hemliga och livslånga kärlek. Delvis samma historia berättas nu ur ännu en synvinkel.

Med Last Friends vill Gardam knyta ihop säcken. Men man kan fråga sig varför. Jag tror inte att hon planerade en trilogi när hon skrev Old Filth för Last Friends saknar, trots att det finns många kvaliteter i romanen, en egen berättelse som fångade mig.

Det finns riktigt fina partier i första halvan av boken när hon beskriver Veneerings mycket udda uppväxt. Det finns också många scener som fångar ett England under andra världskriget. Men, halvvägs i boken så tappar den styrfart, handlingen inte bara är konstruerad, den känns det.

Ett antal biroller introduceras som inte får liv. Och det blir lite mer av en emotionell pusseldeckare. Hur hänger det egentligen ihop? Och på vägen tappar hon mig. Det fanns för lite dramatisk nerv för denna läsare. 

Jag kan verkligen rekommendera de två första böckerna. Last Friends vet jag har många fans, den var ”shortlisted” för The Folio Prize , men jag tillhör tyvärr inte en av dem.

EN ITALIENSK ÅTERUPPTÄCKT – GIORGIO BASSANI: INNANFÖR STADSMUREN

Publicerat den av

Giorgio Bassani (1916-2000)
Innanför stadsmuren
”Dentro le mure”
Utgiven 1993
På svenska 2020
Översättning Johanna Hedenberg
190 sidor
Modernista förlag

Giorgio Bassanis författarskap är inte stort men han är ett mycket respekterat namn i den italienska 1900-talslitteraturen. I min ungdom gav det enastående förlaget Coeckelberghs ut några av hans romaner på svenska. Jag tror jag läste en eller två men det är inget som sitter kvar.

Nu har Modernista börjat att ge ut honom. Tidigare har de givit ut den roman som räknas som hans mästerverk, Den förlorade trädgården (Il giardino dei Finzi-Contini).
Nu går de vidare med Innanför stadsmuren som består av 5 fristående berättelser. De kom ut 1956 under namnet Cinque storie Ferraresi. För den boken fick Bassani Premio Strega, det kanske finaste litterära priset i Italien. Bassani reviderade sedan berättelserna och de kom åter ut 1973 under namnet Dentro le mura. Det är den versionen som Johanna Hedenberg, känd sina översättningar av Elena Ferrante, har klätt svensk i språkdräkt. Så vitt jag kan bedöma han hon gjort ett mycket gott arbete.

Bassani växte upp i den lilla italienska staden Ferrara i Emilio-Romagna som ligger i norra Italien. Det är en relativt liten stad (ca 130 000 invånare) fylld av renässansarkitektur. Sedan 1995 finns staden med på Unesco världsarvslista. Det är till denna lilla, av en mur inringade, stad som Bassani tar oss.

Det är fem olikartade berättelser. De utspelar sig under första halvan av 1900-talet med en tonvikt på tiden före och under andra världskriget när fascisterna härjade i Ferrara.
När man läst boken känns det nästa som om jag varit på en resa i staden. För på många sätt är Ferrara huvudpersonen. Likt en filmare sveper Bassanis skarpa blick över staden, ner i dess trånga gränder och in i de hus där personerna i berättelserna bor.

Bassani kommer från stadens judiska kommunitet vilket löper som en tråd genom berättelserna. Det är berättelser som berör kärlek över klassgränser och religioner, om en socialistisk lärarinna som sitter i husarrest hos sin syster, om den första massakern i Ferrara där 11 personer mördades och kampen mot fascismen. Men det är inga raka berättelser, de vindlar sig fram.

Den starkaste berättelsen för mig är En minnestavla på Via Mazzini om den judiske mannen som oväntat återvänder från koncentrationslägren och som genom sin blotta närvaro tvingar Ferrara-borna att blicka tillbaka på hur de betedde sig under kriget.

Bassani började sin bana som poet. Gick vidare med att försöka skriva lite kortare berättelser. I boken Judiska hödöfter som Coekelberghs gav ut 1980, och som visade sig stå i min hylla, skriver Bassani om hur han slitit med dessa fem korta berättelser. Den första Lida Mantovani är på ca 40 sidor. Det är berättelsen om arbetarflickan som förälskar sig i en aristokratisk judisk slarver, blir gravid och övergiven men räddas av en betydligt äldre bokbindare som förälskat sig i henne. Den höll han på med under nästan 20 år.

Det märks att Bassani är en omsorgsfull författare. Han är inte de stora åthävornas man. Han är en utsökt stilist. Bassanis meningar är skarpslipade, trots att de ofta är långa, lite vindlande och bland lite gammalmodiga i sin snirklighet.

Trots att jag många gånger njöt av språkbehandlingen och Bassanis förmåga att måla upp Ferrara och dess invånare var det också en bok som ibland gled mig lite ur händerna. I hans detaljrikedom och med de svepande kameraåkningarna tappade jag ibland den dramatiska nerven i berättelserna. Fick läsa om stycken ibland inte för att de egentligen var svåra utan bara för jag tappade bort mig.

Den andra berättelsen, Promenaden före middagen, om mesalliansen mellan Elia, en judisk läkarstudent, och Gemma, en enkel bondflicka, som tvingas gifta sig när hon blir gravid, slutar med dessa rader. Det är kvinnans syster som berättar. Hon sitter och pratar med Elia. Gemma är död sedan flera år.
”Men såg han henne egentligen? Såg han henne verkligen. Det var ett egendomligt uttryck han hade i ögonen just då, stackars Gemma. Kanske var det just så han betraktat saker och människor sedan morgonen efter den kväll då han lovat gifta sig med hennes syster – uppifrån och på något vis utanför tiden. (sid. 76)

När jag läste det tänkte jag att det är just på det sättet Bassani skriver, ”uppifrån och på något vis utanför tiden”. Med sitt helikopterperspektiv levandegör han skickligt en liten norditaliensk stad under en svår period under det hittills värsta sekel mänskligheten upplevt. Det är inte illa det.
Trots mina reservationer är det inte ut tal om att Bassani är mycket läsvärd författare

Tack för recensionsexemplaret.

 

EN UNDERFUNDIG SKRÖNA – SIEGFRIED LENZ – VILKEN TEATER!

Publicerat den av

Siegfried Lenz (1926-2014)
Vilken teater!
”Landesbühne”
Utgiven 2009
På svenska 2011
Översättning Jörn Lindskog
Bokförlaget Thorén och Lindskog

De senaste dagarna har jag sett Kappvändaren, en tysk tv-serie i två långfilmslånga avsnitt. Den finns på SVT Play till november. Det är en mycket välgjord och välspelad serie. Den börjar som en traditionell krigsfilm men sedan blir den något helt annat, en historia om moral och lojalitet. Jag rekommenderar den varmt. Serien bygger på romanen, Der Überläufer, av Siegfried Lenz, ett av de stora namnen i tysk 1900-talslitteratur. Den skrevs på 50-talet men ämnet var för brännbart och romanen kom inte ut förrän efter Lenz död 2014.

Kappvändaren fick mig att gå till bokhyllan och plocka ned den tunna lilla volymen Vilken teater!, som stått där sedan jag köpte den på Bokmässan 2011. Det är inte en av dessa tunga volymer om Tysklands historia som Lenz skrev flera av. Hans verklista är mycket lång och varierad. Vilken teater! en kortroman på ca 100 sidor som du läser på en sittning eller två.

Boken handlar om Hannes, en småfifflare, och Clemens, en litteraturprofessor, som delar cell i fängelset. Clemens har varit för närgången med några kvinnliga studenter och Hannes har lurat folk på pengar. Clemens är en lugn och intellektuell person men Hannes är man fylld av fantasi och upptåg. Tiden i cellen har emellertid gjort dem till goda vänner.

När fängelset får besök av Regionteatern, fängelsedirektören vill visa att han är modern, kidnappar ett gäng fångar teaterns buss och åker till den sömniga lilla staden Grünau. Det visar sig att de kommer dit på det årliga firande av Nejlikans dag och de tas emot med öppna armar. Borgmästaren ser nu sin chans att, när de har en teater, sätta Grünau på kartan. Fångarna blir glatt överraskad av mottagandet och stannar kvar i staden. En serie dråpliga scener följer. Hannes som är mycket driftig ser till en mängd olika saker händer och Clemens möts av en skugga ur sitt förflutna.
I denna lilla saga blir de alltså inte tillfångatagna och återförda till fängelset direkt utan lyckas lura sig kvar i staden ett par veckor innan lagens långa arm når dem.

När de är tillbaka i fängelset mörknat tonen och romanen utmynnar i en hyllning till fantasin och vänskapen.

Jag läste denna välskrivna bagatell med ett leende på läpparna. Det är en skröna med en samling udda individer. Den varma och lätt ironiska skildringen av småstaden med sina pompösa potentater var ett nöje att läsa. Lite som att se en svensk film från 40-talet. Nöjd slog jag igen boken och sugen på att läsa mer Lenz.
Flera av hans stora romaner finns på svenska. Och det vore ju fantastiskt om Der Überläufer kom på svenska. Något för Jörn Lindskog att sätta tänderna i!

Thorén och Lindskog har också givit ut En tyst minut, en skimrande kärleksskildring, som jag tyckte mycket om när jag läste för många år sedan.

Nöjsam läsning!

Här är en dokumentär (på tyska) om Lenz

 

YPPERLIG ROMANKONST – JANE GARDAM: THE MAN WITH THE WOODEN HAT

Publicerat den av

Jane Gardam (1928-)
The Man with the wooden hat
Utgiven 2009
270 sidor
Little Brown
Finns på svenska under titeln
En trogen kvinna (Weyler Förlag)
Vilken skicklig författare hon är, tänkte jag imponerad, när jag avslutade läsningen av The man in the wooden hat. Imponerad och berörd.

Jag skrev mycket entusiastiskt om Old Filth, hennes roman om Edward Feathers. Edward som var ett ”Raj Orphan”, och som trots det blev en respekterad advokat. En man med ett korrekt yttre, men också en man fylld av hemligheter.
Edward gifte sig med Betty, en skotska född i Kina vars föräldrar omkom i ett japanskt fångläger. Två föräldralösa utkastade på en kontinent som var deras egen men där de aldrig kunde bli accepterade.
Denna roman berättar historien om deras liv igen men ur Bettys synvinkel.
När Betty får ett brev där Edward ber om hennes hand tänker hon att det är inte det sämsta. Hon väljer tryggheten före passionen. Tyvärr slår passionen till just före deras bröllop. Och det är inte Edward som är föremålet.

Gardam skildrar ett långt äktenskap där det finns både kärlek och värme men samtidigt stora hemligheter och outtalade drömmar. Hon vrider på prismat och den Edward som vi lärde känna i Old Filth visar sig ha andra sidor som vi inte såg. Och inte heller Edward själv såg.

Det är som i Old Filth ingen kronologisk berättelse. Denna något kortare roman består av olika scener ur deras liv. Hon bygger skickligt upp en mosaik som till slut blir en helgjuten bild.
Mer vill jag inte skriva om boken. Jag vill inte förta glädjen för den som blir inspirerad att läsa Gardam. Du kan läsa The man in the dop den hat utan att ha läst Old Filth men det vore mycket synd. Tillsammans ger de ett djup som är mycket större.

Jag kan inte nog rekommendera denna författare. Gardam skriver en utsökt och subtil prosa. Hon kan med några få ord på ett mycket levande sätt måla upp en plats eller scen. Hon har en glimt i ögat och djup förståelse om det svåra i att vara en människa. Det är helt enkelt ypperlig romankonst skriven av en livserfaren författare.

Jag ser fram emot den tredje boken om dem. Last Friends.

CLAES HYLINGER: KVÄLLARNA PÅ PÄRLAN

Publicerat den av

Claes Hylinger (1943-)
Kvällarna på Pärlan
Utgiven 1995
130 sidor
Bonniers
För att parafrasera titeln på boken är Kvällarna på Pärlan ännu en av dessa små litterära pärlor, små både i format och i sidantal, som Hylinger har skänkt oss beundrare några gånger. Jag har tidigare skrivit om Utan Ärende, Hotell Erfarenheten och Till främmande land som jag tyckt mycket om. Så även denna.
Men vad är det egentligen för bok? Läsare av Hylinger känner igen sig i blandningen av korta prosastycken, berättelser, skrönor och en mängd intryck från läsning och resor.
Om jag skulle kalla den något så är det närmaste jag kan komma på faktiskt en självbiografi. Men inte en traditionell sådan.
Boken inleds med att berättaren, som jag utgår från är Hylinger, vid ett besök i London ringer en författarkollega, vars bok han recenserat, och frågar om de kan träffas. När engelsmannen får reda på att Hylinger kommer från Göteborg frågar han hur det är med Göte Johansson. Berättaren vet inte vem Johansson är. Till engelsmannens förvåning då Göteborg är ju så litet!
Därefter försvinner Göte ut ur boken för att först komma in 80 sidor senare i denna tunna volym.
Vad som följer är en o-kronologisk skildring av Hylingers uppväxt och hans rötter i ett bonde-Sverige. Hans efternamn är taget från orten Hylinge där hans far växte upp. Vi möter Hylingers familj och släkt, följer honom i skolan, vidare till universitet och resor till Paris och London. Av en tillfälle upptäcker han patafysiken vilket skulle förändra hans liv.
Tro det eller ej, men Hylingers och Göte Johansson vägar korsas via en bekant till Hylinger. Ett gemensamt intresse för litteratur, arabisk kultur och sufism för dem samman. Göte är en särpräglad natur och större delen av bokens sista del handlar om deras möten fram till Götes död. De flesta av dem på krogen Pärlan vid Skanstorget i Göteborg.
Som vanligt har jag svårt att sätta fingret på det som gör Hylinger så njutbar. Man kan verkligen fråga sig varför han skriver om Göte Johansson. Visst det är charmerande och underfundigt men jag förstår inte egentligen varför han skriver om honom. Samtidigt som jag har väldigt trevligt när jag läser det.
Mycket känns som sagt igen men det blir sig ändå inte likt. Jag läser det med stort nöje.
Hylinger älskar ju den underfundiga berättelsen. Ibland är de paradoxala och djupsinniga, ibland undrar jag om de är på allvar. Är det inte bara banalt eller finns det något jag missar. Hylinger skriver själv apropås de Mulla Nasruddin-historier han översatt:
”Det gick bra ända tills jag upptäckte att jag inte förstod alla historierna. Eller rättare sagt jag fann några av dem så platta att jag misstänkte att det var något som undgick mig.” (sid. 51)
Just den frågan har jag själv ställt mig vid läsning av Hylinger.
I Hylinger värld är det ofta så att slumpen och tillfällena styr och jag vill avsluta med ett citat från boken som är typiskt för vardagsmystikern Hylinger och som jag tycker mycket om:
”Allt jag har berättat här är sant. Mycket som jag inte har berättat är också sant.
När man ser hur trådarna ur ens förflutna korsar varandra, löper parallellt, flätas ihop – visst är det frestande att försöka urskilja ett mönster i härvan och ge en betydelse åt detta mönster. Och då kan man vara säker på att lura sig själv.
Men om man lyckas avhålla sig från att leta efter en mening i det som skett, skall man kanske få syn på någonting..” (sid 121)

EN ENASTÅENDE DEBUT – LYDIA SANDGREN: SAMLADE VERK

Publicerat den av

Lydia Sandgren (1987-)
Samlade verk
Utgiven 2020
680 sidor
Bonniers

I slutet av mars lade min kamrat T. ut en bild på Facebook med rubriken Karantänläsning. På bilden fanns några litterärt tungviktiga böcker, något annat var inte att vänta sig av honom. Överst på högen, som en gul marsipanbakelse, låg en tjock bok jag inte kände igen. Dess titel var Samlade verk och jag kunde inte riktigt se vem som var författaren. Kunde det verkligen finnas en författare som kommit med sina “Samlade verk” som JAG inte kände till!?, tänkte jag lite förnärmat. Nyfiken kontaktade jag T. som svarade att det var hans kamrat och kollega Lydia Sandgrens debut

Jag googlade vidare och förstod att det var en göteborgsroman som skildrade en bokförläggare i livskris. En recensent skrev att hon hade känt samma läsglädje som när hon läste Jan Kjaerstads Förföraren. Detta fick mig att studsa till. Förföraren är en de mest tankeväckande och underhållande romaner jag läst. En berättelse med ett sug som inte släpper, en stor litterär upplevelse. (Jag skrev om Kjaerstads Erövraren, den tredje delen i den svit som inleds med Förföraren, här).

Nu har jag läst Samlade verk och är helt betagen. Det är en fullkomligt makalös debut, en lysande bok som har givit mig den största läsglädje jag känt på många år.

Boken inleds med att Martin Berg, snart 50 år, ligger på golvet, omgiven av en massa papper. Det är alla anteckningar, noteringar, utkast m.m till de noveller och romaner som aldrig blev av. Inte heller blev det något av den stora biografi över William Wallace som ännu inte skrivits men som Martin Berg såg som sin uppgift att skriva. Istället för en begåvad och erkänd författare blev Martin förläggare på ett litet förlag tillsammans med sin lite småpräktige men driftige kompis Per. De ger ut kvalificerad litteratur men kämpar hela tiden vid ruinens brant.

Martin försöker som vanligt frustrerat få tag på sin bäste vän Gustav Becker. Det går dagar utan att Gustav, som nu bor i Stockholm, och dricker allt mer, svarar eller hör av sig. Gustav har blivit en mycket berömd konstnär vars främsta motiv genom åren har varit porträtt av Cecilia Berg.

Cecilia är Martins fru. Den mycket mer begåvade och drivna, men samtidigt mycket hemlighetsfulla Cecilia, har varit försvunnen 15 år. Kort efter hon doktorerat i idé och lärdomshistoria försvann hon och lämnade Martin och deras två barn, Rakel o Elis. Sedan dess har de inte hört ett ord.

Samlade verk är en utvecklingsroman som växlar mellan nutid och dåtid. Romanen berättas huvudsakligen utifrån Martins perspektiv. Vi följder en del av hans uppväxt, mötet med Gustav, universitetsstudier, mötet med den mystiska Cecilia och den trojka som de tre blir. Vi följer dem i vänskap, kärlek och arbete.
De bor i Paris under ett par månader då Martin skall skriva sin stora roman, Gustav måla och Cecilia läsa. Cecilias stenhårda disciplin får de andra att inte bara hänga på barerna hela dagarna. Trots detta får Martin inte ur sig något medan Gustav mellan fyllorna studerar konst på museerna och målar.
Sedan kommer familjeliv, Gustavs flytt, Cecilias försvinnande och nu till sist en saftig mittlivskris.

Parallellt i nutid (romanen utspelar sig 2012) följer vi dottern Rakel som studerar psykologi och som plågas av hennes mors frånvaro. Det blir inte bättre av att Gustav Becker skall ha en stor retrospektiv på Konstmuseet och affischer med Cecilias porträtt finns över hela staden. Medan Martin uppgivet inte längre letar efter Cecilia kan inte Rakel släppa det.

Det är en klyscha men jag var fast från första sidan. Läste knappt tidningen eller tittade på Tv. Varje stund gick till att läsa.

Martin Berg bor inte långt ifrån där jag bor. Martin är ett år yngre än jag är och skulle gått året under mig på Hvitfeldtska gymnasiet , kanske pluggat filosofi med några av mina kamrater på universitetet. Vi kanske hade sprungit på varandra på rockklubben Errols eller baren C von.
Jag blev helt betagen av Sandgrens skildring av den perioden. Som en sociolog och arkeolog har hon grävt fram hur det var att leva i akademiska och kulturella kretsar i Göteborg under 80-talet. Det var som att jag upplevde den perioden i mitt liv på nytt. Det Göteborg jag växte upp i och blev vuxen i kom åter till liv. Det var magiskt för denna läsare.

Det är en ”pretentiös” roman fylld av massa referenser och blinkningar till olika författare och andra skribenter. Men det är egentligen inte romanen som är pretentiös utan de människor hon skildrar och deras mer eller mindre realistiska ambitioner. Jag skrattade högt många gånger åt de fina gliringar som Sandgren får in på olika ”kultur-män” och kvinnor för den delen. Men det är inte raljant utan ömsint och insiktsfullt. Genom hela romanen pulserar en kärlek till tänkande, litteratur och konst.

Sandgren är en riktig berättare. Under läsningen reflekterade jag mycket över hur få romaner jag läst de senaste åren som varit riktigt bra berättelser. Jag hade svårt att komma på några, trots många fina läsupplevelser. Och jag märkte nu hur mycket jag saknade det. Jag kom att tänka på Kjell Westös Den svavelgula himlen, den tidigare nämnde Kjaerstad, Michael Ondaatjes The Cats Table, Jamue Cabrés Jag bekänner. Många är det inte men Sandgren sällar sig till den skaran.

Sandgren har skrivit en mycket intelligent, rolig, vemodig och insiktsfull roman om kärlek, vänskap, konst, litteratur. Om hur svårt det är att vara människa, om hur det är när livet inte blir som du tänkt dig. Jag kände inte att det fanns ett enda falskt tonfall i personteckningarna, allt ifrån huvudrollerna ned till minsta biroll. Jag levde som sagt med dessa människor i flera dagar och kunde inte släppa dem.

Det är också en välkomponerad roman. Berättelsens olika skikt är skickligt sammansatta och hon håller läsaren i spänning ända till den perfekta avslutningen på sidan 690. Inte undra på att det tog henne 12 år att skriva romanen.

Om inte denna bok får Borås Tidnings Debutantpris går skam på torra land. Men vi får hoppas det inte blir som Sandgren skriver om någon som ”lyckats få Borås Tidnings debutantpris och som förr eller senare skulle producera en anemisk andra roman som var den litterära motsvarigheten till paralyserat rådjur i helljus” (sid 516).

Jag kommer i alla fall kasta mig över nästa bok som Lydia Sandgren publicerar. Hoppas inte väntan blir alltför lång. Detta kan vara inledningen till ett betydande författarskap.

EN UNGERSK MODERN KLASSIKER – MAGDA SZABO: DÖRREN

Publicerat den av

Magda Szabó (1917-2007)
Dörren
”Az Ajtó”
Utgiven 1987
På svenska 2020
Översättning: Eva-Teresia Lundberg
och Maria Ortman
300 sidor
Nilsson förlag

En ungersk upptäckt. Det är vad Magda Szabó är för mig. En upptäckt som ger mersmak. På omslaget till hennes storartade roman Dörren citeras den amerikanska författaren Claire Messud. “Den har förändrat synen på mitt eget liv. Ett fullkomligt uppriktigt och nyansrikt verk.”
Jag vet inte om Messud hade läst Dörren när hon skrev Kvinnan på övervåningen som jag skrev om när den kom på svenska. Det är också en mycket stark roman om två kvinnor från olika delar av samhället som möts och vars relation leder till en katastrof.

Nilsson förlag har återigen hittat en mycket bra författare som de glädjer oss med. I höstas gav de ut Szabós roman Izas ballad, tidigare utgiven på svenska under titeln I all oskuld. Nu kommer Dörren som anses vara ett av hennes främsta verk.
Magda Szabó är en älskad författare i sitt hemland Ungern. Hennes verkslista är lång. Hennes mest populära bok Abigail blev också en mycket uppskattad tv-serie.
Szabó var gift med med författaren och översättaren Tibor Szobotka (1913-1982) som bla översatte James Joyce till ungerska.

Magda Szabó Foto: Petöfi Literary Museum

Jag drömmer sällan. När det händer brukar jag vakna med ett ryck, badande i svett. Så lägger jag mig ned igen, och medan jag väntar på att hjärtat ska lugna sig grubblar jag över nätternas obetvingade magi. Som barn och ung hade jag varken behagliga eller obehagliga drömmar; det är bara ålderdomen som om och om igen låter det förflutna välla mot mig: denna hårt packade fasa av avlagringar från förr, så skrämmande för att den är kompaktare och mer tragisk än någonting jag hade kunnat uppleva i verkligheten. För det som får mig att vakna har aldrig hänt. (sid. 5)

Så inleds romanen. Den som talar är romanens röst, den framgångsrika författaren. I en återkommande mardröm kan hon kan inte öppna dörren för att släppa in sjukvårdspersonalen som skall skall komma in till hennes sjukling.

Men skriver hon: En gång så öppnades en dörr för henne av en person som
inte ens skulle öppnat den om hustaket stod i lågor över henne. Jag var den enda med makt att rubba låset; hon som vred om nyckeln trodde mer på mig än på Gud och i det ödesdigra ögonblicket trodde jag också att jag var en gud
(sid 6.)
Den kvinnan var Emerentia, deras hushållerska under 20 år.
Hittills har jag levt modigt, och förhoppningsvis får jag dö på samma sätt, modigt och utan lögner men det förutsätter att jag säger det rakt ut: det var jag som dödade Emerentia. Det kan ingen ändra på: inte ens det faktum att jag inte alls ville förgöra henne, utan rädda henne. (sid. 7)

Berättelsen inleds med att författarinnan och hennes man har fått en större lägenhet. Hennes karriär som legat på is i tio år börjar ta fart. (Szabó själv var under en period stämplad som fiende till staten och fick inte ge ut sina böcker.) Hon vill ha hjälp med hushållet för att kunna koncentrera sig på sitt författarskap.
In i deras liv kommer Emerentia som bor i ett hus tvärs över gården. Det är en tjänstebostad som Emerentia har fått för att hon är vaktmästare och fixare i området. Emerentia, denna starka och intelligenta kvinna, accepterar att börja arbeta hos dem. Om hon inte hade uppskattat dem hade hon bara vänt dem ryggen. Hon vet sitt värde.

De första åren är deras relation mycket distanserad men det kommer att förändras av skäl som du själv får läsa dig till. Emerentia är en arbetshäst med järnfysik som sliter dygnet om och gör ett oerhört gott arbete. Men hon är en gåta.
Författaren blir mer och mer intresserad eller snarare besatt av denna kvinna med mycket stark integritet. Emerentia som inte vill ha någon hjälp men samtidigt hjälper alla, som föraktar alla med makt men samtidigt har en stor makt över alla hon möter, föraktar religion (författarinnan är djupt troende) men i sitt liv lever mer som en kristen än de flesta kristna.

Och hon är hemlighetsfull. Ingen får komma in i Emerentias hus. Dörren är låst. Hennes sociala liv, som är stort, sker på verandan utanför. Ingen, inte ens hennes brorson, den enda släkting hon har i livet, har varit där. Vad kan det vara hon gömmer? Hur ser hennes historia ut?

Romanen berättas helt utifrån författaren perspektiv. Det finns knappt någon dialog. Trots ett relativt brett persongalleri så är de i skymundan, även hennes man. Romanen är snarast som ett tätt kammarspel mellan två mycket olika individer som både älskar och hatar, hyllar och rackar ned på varandra, indragna i en lång envig. De helt beroende av varandra samtidigt som kriserna och brotten är många.

Det är som Messud skriver ett “uppriktigt och nyanserat” verk. Jag skall inte ge mig in på att försöka beskriva det mer i detalj. Jag hoppas istället på att jag kan få dig tillräckligt intresserad för att läsa boken. Som framgår av citaten är Szabó en mycket god stilist med en elegant prosa som borrar sig ned i djupen. Hon bygger skickligt upp karaktärerna och håller en stark psykologisk spänning vid liv hela boken igenom ända till det omtumlande slutet. Det finns ett sug i texten som är svårt att motstå. Det är helt enkelt en mycket bra roman.

Dörren blev kanske den sista översättningen för Maria Ortman, en av våra mest välrenommerade översättare. Hon hann aldrig avsluta den innan hon avled. Arbetet togs över av Eva-Teresia Lundberg. Tillsammans har de gjort, såvitt jag kan bedöma, ett mycket fint arbete.
När den översattes till franska vann romanen 2003 det prestigefyllda Prix Femina Etrangér.

Dörren har filmatiserats i regi av Istvan Szabó, som mig veterligen inte är släkt med författaren. Szabó är ett stort namn inom europeisk film och har bland annat regisserat mästerverket Mephisto efter en roman av Klaus Mann. Det får gå ett tag men sedan vill jag gärna se filmatiseringen.

Jag är oerhört imponerad av förläggaren Henrik Nilssons förmåga att hitta spännande författarskap. Jag har läst flera av förlagets böcker och lägsta nivån är mycket hög. Szabó hör till en av de finaste läsupplevelser förlaget givit mig.
Till min glädje har Henrik berättat att de även kommer att ge ut Abigail.

Låt oss hoppas att denna fina författare får många svenska läsare.

Tack för recensionsexemplaret.

MAGNIFIKA MINIATYRER – GIUSEPPE PONTIGGIA: OKÄNDA MÄNNISKORS LEVNAD

Publicerat den av

Giuseppe Pontiggia (1934-2003)
Okända människors levnad
”Vite di uomini non illustri”
Utgiven 1993
På svenska 1995
Översättning: Barbro Andersson
265 sidor
Panache
Albert Bonniers förlag

Vad som fick mig att under mellandagarna 1998 köpa en bok av en för mig helt okänd italiensk författare har jag inte en aning om. Att det var en elegant formgiven bok i den legendariska Panache-serien? Den var säkert på någon form av rea.
Jag vet inte heller varför den klarat ett antal gallringar av bokhyllan. Inte heller varför jag för ett par veckor sedan tog fram den och började läsa. Det är jag mycket glad för idag. Giuseppe Pontiggia Okända människors levnad var min mest säregna läsupplevelse på mycket länge. En bok jag är oerhört förtjust i.

Giuseppe Pontiggia
Pontiggia var författare, journalist, essäist och kritiker, född i Como i norra Italien 1934. Han doktorerade på en avhandling om Italo Svevo.
För sin roman La Grande Sera fick Pontiggia Primo Strega, det kanske mest ansedda litterära priset i Italien.
På svenska finns förutom Okända människor levnad (1993) romanen Född två gånger (2000)
Pontiggia avled i en stroke 2003.

 

Okända människors levnad är inte en roman. Men jag skulle inte heller kalla det en novellsamling. Nej, det är ett kalejdoskop av berättelser. 18 stycken där vi följer en människa från födelsen till graven. Det är korta och komprimerade berättelser.

Första berättelsen Resan till Nilens stränder inleds som följer:
Viltali Antonio
Han kommer till världen med en sätesbjudning den 2 juli 1932 på Drottning Elenas klinik i Trento. Under årens lopp blir han av modern ofta påmind om hur smärtsam en sådan förlossning är, men inte förrän vid 51 år ålder inser han hur mycket denna avvikande födelse påverkat hans uppväxt. Han får höra det upprepade gånger medan han hålls nedsänkt i badkarets varma vatten av sin älskarinna från Merano som krävt att han skall återuppleva händelsen. (sid. 13)
Under några få sidor får vi sedan följa Antonio fram till hans död vid Nilens stränder.

Det korta citatet är typiskt för Pontiggas stil och stillsamma ironiska humor. Alla berättelser inleds på samma sätt. Med en exakt angivelse av datum och födelseplats och ofta med information om vad föräldrar heter och vad de gör.
De utspelar sig huvudsakligen under första halvan av 1900-talet i norra Italien i en burgen medelklass. Antagligen för att det var den värld som Pontiggia var sprungen ur.

Nästa alla händelser beskrivs också utifrån ett exakt datum och ibland en exakt plats:
– Den 3e oktober 1961 får han en föraning om att han skall träffa sin tillkommande på Piazza del Campo i Siena (sid. 56)
 – Den 27 mars tar hon i sitt hem emot den man som anar kommer bli hennes sista älskare (sid 127)

Denna exakthet tillsammans med ett lakoniskt språk ger ofta texten ett stillsamt komiskt tilltal. Med några få penseldrag fångar han en person eller en händelse. Miljöbeskrivningarna är ofta med ett lätt poetiskt tilltal.

Det spännande med Pontiggia är paradoxen i hans berättelser. I dessa mycket stramt hållna och kompakta texter samtidigt finns en fantasi som bultar. Underbara vändningar och händelser sker ibland i berättelserna. Men ibland inte, men det förtar inte det säregna i dem.

Som motto för boken har Pontiggia ett citat från filosofen amerikanske filosofen George Santayana (1863-1952): “Allting i naturen har ett lyriskt väsen, ett tragiskt öde, en komisk existens.”
Det är just det Pontiggia fångar så fint i sina berättelser om dessa okända människor och gör det, för denna läsare, till en läsupplevelse utanför det vanliga. Det var länge sedan jag log så mycket och stundtals skrattade rätt ut som när jag läst dessa pärlor.
Det är en utmärkt bok att ha i hyllan, och när andan falla på, läsa en av dessa berättelser, le lite grand och få sig en tankeställare över livets oförutsägbarhet och mångfald.
De tål omläsning. Några av berättelserna har jag redan läst ett par gånger.

Barbro Andersson, en av vår mest meriterade översättare från italienska, har givit Pontiggias språk en lyster på svenska.

Man kan ju hoppas att framgången med Elena Ferrante, Silvia Avallone och att Modernista börjar återutge och nyöversätta Giorgio Bassani kan kan bana vägen för Pontiggia. Både att han  ges ut igen och att mer översätts. Det är han väl värd.

Du hittar boken på biblioteken och på Bokbörsen.

 

EN UTSÖKT ROMAN OCH ETT MÅSTE FÖR ALLA ANGLOFILER – JANE GARDAM: OLD FILTH

Publicerat den av

Jane Gardam (1928-)
Old Filth
Utgiven 2004
272 sidor
Little Brown Group

Det finns ingen anledning att inte säga det på en gång. Old Filth är en helt underbar roman. Mycket vacker, mycket sorglig, fylld av livsvisdom och humor. Det var länge sedan jag läste en roman där jag längtade efter stunderna jag kunde sätta mig med den. Old Filth är en sådan roman. På svenska heter den En engelsk gentleman och är utgiven på Weylers förlag.
Den var på “korta listan” för The Orange Prize (numera Women’s Prize for Fiction) 2005.

JANE GARDAM
Gardam är inte vida känd i Sverige skulle jag tro. I Storbritannien är hon ett mycket etablerat namn. Hon är född 1928!! men började först skriva i 40-årsåldern. Har publicerat en drös av romaner, noveller och barnböcker. Har vunnit flera utmärkelser och fått en OBE (Order of the British Empire.)

OLD FILH
Vi möter Edward “Teddy” Feathers, i sitt stora hus avskilt på landet i Dorset. En distingerad gentleman som alltid är korrekt och ypperligt klädd med bla sockor från Harrods. Han är lite förvirrad då hans hustru Betty avlidit och inte längre finns vid han sida. De har som pensionärer flyttat tillbaka till England efter Edwards, eller Filth som han kallas, lyckosamma karriär som jurist i Hong-Kong. Smeknamnet Filth kommer från ett gammalt uttryck, “Failed in London Try Hong-Kong”.
Filth är en legend i juristkretsar, men det är samtidigt inte riktigt klart för vad. Många säger att han hade ett lätt liv och inte lämnade några större spår efter sig.

Jane Gardam

Bakom den polerade ytan finns en annan Teddy. Han är ett “raj orphan” (orphan betyder föräldralös). Det var många barn som skickades hem till sitt “hemland” från sin trygga barndom någonstans i imperiet. De rycktes upp, somliga av dem kanske knappt kunde engelska, och inackorderades hos familjer i Storbritannien. Gardam har intervjuer talat om det fruktansvärda lidande dessa barn utsattes för.
Old filth är skildringen av Teddys omtumlande liv. Ett liv som kännetecknas av utanförskap och kärlekslöshet och hur det påverkar honom. Det är också en roman om det brittiska imperiets sista suck.
Romanen är mycket raffinerat uppbyggd med tillbakablickar, sidoblickar och oväntade vändningar. Den kräver att du läser uppmärksamt annars är det lätt att missa alla subtiliteter. Persongalleriet är stort och fascinerande. Dialogen är superb. Och mitt i all sorg finns det mycket humor.
Du måste nog har ett hjärta av sten för inte inte gripas av Teddys livsöde. Som tur är har Jane Gardam skrivit två böcker till om Filth och människorna runt honom. The Man with the wooden hat (En trogen kvinna) och Last Friends (De sista vännerna). Vad jag förstår att det inte att ses som en trilogi utan mer som en triptyk.
Kort sagt, missa inte underbara Jane Gardam!

Tack till min blogg-läsare Ulla Schneider som tipsade mig om denna underbara författare.

EN MAGNIFIK BIOGRAFI – IAN KERSHAW: HITLER – HUBRIS 1889-1936

Publicerat den av

Ian Kershaw (1943-)
Hitler Hubris 19889-1936
Utgivien 1998
912 sidor
Allen Lane

Mitt intresse för andra världskriget är relativt nytt. När jag i julas läste Svante Nordins utmärkta Hitlers München ville jag läsa mer. Och som man säger: akta dig för vad du önskar dig för det kan bli sant.

Hubris, denna tegelsten på över 900 sidor, är den första och den något kortare (!) delen av Sir Ian Kershaws magnifika biografi i två volymer. Den kom ut 1998 och andra delen Nemesis kom ut 2000. Själva texten i första delen är “endast” ca 600 sidor. Resten är fotnoter och litteraturlista, som jag valde att hoppa över.

Som tur är kan Kershaw skriva med lätthet och fånga läsaren även om detaljrikedomen ibland blir bedövande. Jag kan bara konstatera att det är ett enormt imponerande forskningsarbete som ligger bakom projektet. Anthony Beevor anser att detta är en av de främsta böckerna som skrivits om andra världskriget. Läs här.

Att försöka beskriva denna tättskrivna koloss till bok är något som går utanför mina ambitioner och förmåga men jag kommer försöka ge er lite av det som fångade mig i boken.

En klassiker

Varför skriva en ny biografi över Hitler? Det finns väl få ämnen som historiker skrivit mer om än Hitler och Tredje riket. Det fanns åtminstone redan två tunga och berömda biografier. Alan Bullocks klassiska En studie i tyranni kom 1952. Den tyske journalisten Joachim Fest kom ut med sin stora bok 1973 som han senare reviderade på 2000-talet. De finns båda i svensk översättning. Fests går fortfarande att få tag på.

När det gäller Kershaw finns på svenska den förkortade versionen som Kershaw med visst motstånd gick med på att ta fram. Kershaw tog bort alla fotnoter och redigerade bort 600 sidor av 1400 sidor text. Du hittar den på biblioteket eller kanske på Bokbörsen.

Den svenska översättningen utgiven på Bonniers

Ämnet Hitler verkar som sagt vara outtömligt. Historikern och journalisten Volker Ullrich kom 2013 ut med Adolf Hitler. Die Jahre des Aufstiegs 1889–1939 och Adolf Hitler. Die Jahre des Untergangs 1939–1945 fem år senare. Två hyllade tegelstenar som finns översatta till engelska för den intresserade.

Under åren efter publiceringen av Bullocks och Fests böcker hade en mängd material kommit fram ur olika arkiv. Men som Kershaw skriver i sitt förord var en biografi inget som föll sig naturligt för honom som historiker inriktad på sociologiska frågor.

Kershaw började som medeltidshistoriker, växlade över till modern tysk historia. När han under en längre vistelse i Tyskland deltog i ett forskningsprojekt blev Kershaw fascinerad av frågan om hur Hitler blev möjlig. Inte vem Hitler var som person men hur kunde han bli den han blev. Hur gavs han den möjligheten? Kershaw är intresserad av de sociologiska och politiska förhållanden som gjorde Hitler möjlig.
Samtidigt skriver han att Hitler är unik som person. Ta bort honom och mycket av det som skedde hade aldrig hänt. Men hur kom det sig då att det hände?
(Om du är intresserad av att läsa om Kershaw och hans historiesyn rekommenderar jag denna intressanta artikel på Wikipedia https://en.wikipedia.org/wiki/Ian_Kershaw)

Kershaw ser inte att allt det som hände i Tyskland som något som Hitler ensam var ansvarig för. Hitler hade enligt Kershaw inte kommit fram i ett annat sammanhang och hade inte heller givits de möjligheterna.

Det är ännu mer remarkabelt när man tänker på vilken nolla Hitler var under den första delen av sitt liv. Det finns relativt liten kunskap om Hitlers första år. Även om Kershaw har fler detaljer så kände jag igen det mesta från Svante Nordins betydligt kortare text.
Det som Hitler själv skrev i Mein Kampf är tillrättalagt och påhittat för att vara en del av myten Hitler. Många av de som kände Hitler i hans ungdom skrev sin historia långt senare och lade ofta sina berättelser tillrätta med facit i hand. Det finns m.a.o. relativt lite källmaterial.

Hitler hade inte speciellt anmärkningsvärd barndom och uppvisade inga beteenden som skulle kunna förklara honom som vuxen. Kershaw är inte mycket för att dra några psykologiska växlar på det lilla material som finns.

Hitler var en lat drul med storhetsvansinne. Han blev djupt förorättad när han inte kom in på konstskolan i Wien. Detta gjorde inte så att han arbetade med att bli en bättre målare. Nej, han slog mest dank och hängav sig åt sina grandiosa fantasier om att bli en stor konstnär för vilket han inte hade några som helst förutsättningar.
Under en period försörjde hans sig på att måla vykort men när hans kompanjon som sålde hans alster inte tyckte att han levererade tillräckligt mycket, skildes deras vägar.

Hitler levde en period snålt på ett arv, gick på opera varje kväll och utsatte sina vänner för monologer om Wagners storhet eller om konst och arkitektur. Hans tid i Wien var som helhet ganska miserabel. Han levde i misär på olika ungkarlshotell. Wien var en stad med mycket stor slum på den tiden.

Det som blev Hitlers räddning var första världskriget. Ensam utan familj, oförmögen att knyta djupare kontakter med både män och kvinnor, blev armén hans familj. Han gav sig in i det liv och med lust. Hitler höll sig kvar i armén så länge efter fredsslutet som möjligt. Han hade inget annat liv att återvända till.

När armén efter kriget skulle rekonstrueras var det viktigt att rekryterna omfattade den rätta läran och inte föll för den stora faran från bolsjevismen. Hitlers retoriska förmåga upptäcktes och han anlitades som föreläsare/agitator. För första gången i livet fick han vara bra på något. Det var början på hans karriär.

Ingen kan anklaga Kershaw för att spara oss från detaljerna. Med lupp följer vi Hitler från de första stapplande stegen från en lysande agitator med ointresse av praktiskt politiskt arbete fram till 1936 då han är en diktator, med en grundmurat galen ideologi, som håller hela Tyskland i sin hand. Och hur Hitler själv börjar tro på myten att han är Tysklands frälsare. Myten som leder till undergången. Enligt Kershaw hade inte det hänt om det inte funnits individer, organisationer och ett näringsliv vars ärenden Hitlers framfart främjade. Det var många konservativa som inte ville ha en demokrati utan någon form av diktatur. Allt eftersom nazistpartiet NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterparte) växte blev Hitler den enda kandidaten. De konservativa politikerna, ofta med militär och eller aristokratisk bakgrund, trodde att de skulle kunna styra Hitler, som många av dem i grunden föraktade som den lille korpral han var. Som vi vet bedrog de sig rejält.
Hitler tog inte makten enligt Kershaw, han gavs den av lättjefulla och naiva konservativa politiker.”He was levered in to power” som Kershaw uttrycker det.

Kershaw skriver många gånger att det var omständigheterna som räddade Hitler. Det kan vara en kula som just missade honom, en domare med konservativa åsikter som inte gav honom det straffet han skulle fått efter ett upplopp och som skulle hållit honom borta från det politiska livet en längre tid.
Det som slutligen gjorde att Hitler fick sådant genomslag var Weimarrepublikens fall och den ekonomiska krisen i början av 30-talet som fick anti-semitismen att explodera.

För Kershaw som är influerad av sociologen Max Weber är Hitler ett perfekt exempel på den karismatiske ledaren. Kershaw skriver mycket om hur Hitler som lyckades få personer att arbeta för honom. Han var ofta otillgänglig för sina medarbetare. Han lät dem gissa vad han ville. De skulle veta vad det innebar att arbeta i hans anda. ”Working towards the Führer”.

Han var en otydlig ledare, helt ointresserad av fakta, men ideologiskt driven. Det gjorde att runt honom skapades ett organisatoriskt och administrativt kaos när olika ledare försökte förstå vad han ville och få detta gjort. Ofta hamnade olika intressen mot varandra. För Kershaw är Hitlers Tyskland ett land där olika intressen befann sig i en ständig kamp för att få fram sina budskap och sin vilja. När det till slut inte gick att överbrygga konflikterna fick Hitler agera. Ofta prokrastinerade Hitler mycket länge. När beslutet till slut kom var det ofta mycket drastiskt och hade stora konsekvenser. Ett exempel är De långa knivarnas natt 30e juni 1934 då Ernst Röhm, chefen för den paramilitära organisationen SA, mördades tillsammans med resten av organisationens ledargarnityr. Röhm hade länge varit ett hot och många ville få bort honom. Hitler tvekade länge men när han väl beslutade sig gick det fort och brutaliteten var häpnadsväckande.

Den late drulen blev inte mindre lat när han satt vid makten. Han arbetsdagar kunde börja efter lunch eller så dök han inte upp alls. Han kunde vara borta i dagar. På kvällarna satt han ofta tillsammans med sina närmaste kumpaner och tittade på film.
Hitler hade ingen social förmåga. Han kunde när som helst bryta ut i långa monologer som tystade alla i rummet, men var oförmögen till vanliga samtal.

Att jag skriver mycket om Hitlers personlighet är för att det är det lättaste att sammanfatta. Kershaw har fått kritik för att Hitler försvinner i alla detaljerade skildringar av det politiska, sociologiska och ekonomiska skeendet under perioden som boken skildrar. Jag förstår poängen men det är inte en personcentrerad biografi som Kershaw velat skriva.

Vad jag förstår så är både Joachim Fest och Volker Ullrich mer fokuserade på individen. Och de tror mer på Hitlers personliga inflytande bakom den största katastrofen i mänsklighetens historia.

Ju mer jag läste om Hitler, om hur han fungerade och hur han arbetade, desto mer tänkte jag på likheterna med Donald Trump. Hitler var också en opålitlig lögnare som kunde bryta vilket av sina löften som helst eller göra vad som behövdes för att gynna sig själv. Hitler och Trump har båda individer och institutioner som möjliggör dem. För vilka han är en idiot som är bra att ha. De verkar dessutom ha ungefär samma arbetsmoral. Och samma förhållande till sanningen.

Detta är en rätteligen mycket hyllad bok, nominerad till några tunga priser. Men den är som sagt både mastig och fylld av detaljer. Kershaw är en dock en mycket god författare vars stil flyter fram elegant men som kräver koncentrerad läsning.

I vintras började jag på den svenska översättningen och läste 100 sidor i den. Insåg att jag inte ville läsa den stympade versionen och gick över till originalet. Flera gånger har jag varit på väg att ge upp! Vid ett tillfälle gick jag tillbaka till den svenska översättningen och läste några kapitel i den. Men det kändes att det var tunnare. Läste om samma parti i den längre versionen och insåg att alla detaljerna gjorde att det gav mycket mer. Den kortare versionen var som ett foto med för få pixlar. Du ser vad det föreställer men det finns inget djup i bilden.

Jag erkänner att jag pustade ut när jag var klar med detta maratonlopp. Det hade tagit ett par månader, med annan läsning emellan. Det får bli det en paus från dåren Hitler! Men det kanske bästa beröm jag kan ge Kershaw är att jag redan är sugen på att fortsätta med Nemesis.

Om du vill på djupet förstå hur Hitler kom till makten kan jag svårligen tänka mig en bättre bok än denna hyllade biografi. Fortsättning följer.

Sir Ian Kershaw

ETT LYSANDE REPORTAGE OCH VINNARE AV ORWELL PRIZE FOR POLITICAL WRITING 2019 – PATRICK RADDEN KEEFE: SÄG INGET : EN SANN HISTORIA OM MORD OCH TERROR PÅ NORDIRLAND

Publicerat den av

Patrik Radden Keefe (1976):
Säg Inget – En sann historia om mord och terror på Nordirland
Utgiven 2019
På svenska 2020
Översättning: Bengt Ohlsson
388 sidor
Bonniers

När engelsmännen röstade för Brexit var det inte många som tänkte på konsekvenserna för Nordirland, den lilla delen av Storbritannien bestående av sex landskap med en mycket våldsam historia. Vad jag läst mig till efter omröstningen verkar det hos de styrande i Westminster finnas ett fundamentalt ointresse för och mycket liten kunskap om Nordirlands komplexa situation. Irlands-frågan har också seglat upp den kanske svåraste nöten att knäcka i förhandlingarna.

Under min barndom på 70-talet var konflikten i Nordirland ofta på nyheterna. Ett inbördeskrig där bomber detonerades och många mördades. Det var en konflikt jag aldrig riktigt förstod mig på. Ända fram tills nu.

Den amerikanske journalisten Patrick Radden Keefe, som vanligtvis arbetar på The New Yorker, har förvisso en liten del irländskt påbrå men det var inte det som gav honom impulsen att skriva detta enastående reportage. Nej, det var en tidningsnotis som fångade hans intresse och blev början till ett flerårigt forskningsarbete. Resultatet blev en bred berättelse om The Troubles som det 30-åriga inbördeskriget kallas.

På Nordirland är huvuddelen av befolkningen protestanter och vill tillhöra Storbritannien. På Irland är de flesta katoliker och vill ha ett enat Irland. Konflikten på ön har djupa rötter som går långt tillbaka. Radden Keefe skriver:
I familjen Price – liksom i hela Nordirland – pratade man om forna tiders strider som om det vore förra veckan. Därför kunde det vara svårt att nagla fast en bestämd tidpunkt när stridigheterna mellan England och Irland började, Det var rent av svårt att föreställa sig ett Irland före det som familjen Price kallade ”saken”. Det spelade ingen roll vart man sökte sig i historien, den fanns alltid där. Den var äldre an konflikten mellan protestanter och katoliker; äldre än den protestantiska kyrkan. Man kunde gå tusen år tillbaka i tiden, till de normandiska erövrarna som for över Irländska sjön på 1100-talet, på jakt efter nya marken. Eller till Henrik VIII och 1500-talets Tudorstyre, som befäste Irlands underordning. Eller till de protestantiska emigranterna från Skottland och norra England som sökte sig till ön under 1600-talet och upprättade plantager där den gaelisktalande befolkningen blev trälar på marker som förut varit deras egna.

Men för familjen Price var påskupproret 1916 den avgörande händelsen när irländska upprorsmän ockuperade postkontoret i Dublin och utropade en fri och självständig republik. (sid. 22)

Boken tar sin början 1969. Under 50–60 talet förde IRA en relativt lugn tillvaro. Men 1969 brakade helvetet loss. Det som satte igång det kallades Slaget om Bogside. Varje sommar marscherade lojalisterna (protestanterna) genom det katolska Derry (som protestanterna kallar Londonderry) för att hedra de protestanter som 1689 stängde stadens grindar för den katolske kungens styre. Den årliga protestantiska provokationen brukade inte besvaras. 1969 blev den besvarad och upploppet som följde spred sig snabbt över hela Nordirland och blev inledningen till det mycket våldsamma inbördeskriget.

En av konsekvenserna av konflikten var att Belfast tydligt delades upp. Det satte upp så kallade ”fredsmurar” som delade staden i katolska och protestantiska områden. Du rörde dig helst inte på ett område som tillhörde den andra sidan.

I ett försök att rensa slummen byggdes det under slutet av 60-talet upp nya bostadsområden bl.a. Divis Flats. Det var ett lyft för många fattiga familjer att få en lägenhet i området. Tyvärr var husens kvalitet var mycket låg och området blev efter ett tag lite av ett ghetto. De som bodde där var nästan uteslutande katoliker och det blev en knutpunkt för IRA:s väpnade motstånd.
Det var i Divis Falls som den 38-åriga 10-barnsmamman och änkan Jean Conville 1972 fördes bort för att aldrig komma tillbaka. Hennes försvinnande och frågan vad som hände henne är utgångspunkten för Radden Keefes bok.

Katolikerna på Nordland var diskriminerade. Deras möjligheter till bra utbildning, jobb mm var mycket sämre än för protestanterna. Studenterna på Queens University i Belfast, både protestanter och katoliker, blev inspirerade av protestvågorna runt om i Europa och världen. De ville fredligt protestera mot det som de såg som motsvarigheten till apartheid i Sydafrika.
Samtidigt började en ung generation tycka att IRA:s väpnande kamp och glorifieringen av alla hjältar i det förgångna var lite passé. Nog skulle man kunna komma fram på en mer fredlig väg.

Samma år 1969, i en fredlig protestmarsch från Dublin till Derry arrangerad av studenterna på Queens University, blir de utsatta för stenkastning av lojalisterna. Många skadas och det blir för Dolours Price en vändpunkt. När hon såg det glödande hatet i lojalisternas ögon förstod hon att det aldrig kunde ske någon förändring på fredlig väg.
Dolours och hennes syster Marian, som kommer från en mycket hängiven republikansk familj, väljer att ansluta sig till den väpnade kampen. Dolours blev den första kvinnliga frontsoldaten i IRA. Hon var också den som gav impulserna till att börja spränga bomber i England istället för på Nordirland. Deras bomber skadade endast lokalbefolkningen, deras landsmän, vilket ändå inte gav önskad effekt hos politikerna i London.
Dolours och Marian genomförde senare en hungerstrejk som gjorde dem legendariska i republikanska kretsar.

Nordirland är en liten landsdel där alla känner alla. Dolours och Marian kände redan som unga den person som kom att bli ansiktet utåt i den politiska kampen, Gerry Adams. De kände även Brendan Hughes som var Adams parhäst men också hans motsats.
Adams var intelligent, vältalig med en modulerad baryton och en skicklig strateg. Hughes däremot stod för operationerna. Bankrånen för att dra in pengar till verksamheten, kidnappningar, mord på de som skvallrade eller bröt mot någon av IRA:s regler m.m.

När inbördeskriget eskalerade skickade London allt mer militärer och polisen förstärktes. Det var dock inget som katolikerna blev gladare av. Både militären och polisen var primärt protestantisk och tittade ofta åt ett annat håll. För katolikerna var de protestanternas förlängda arm och inte att lita på. Kriget bara fortsatte att eskalera.

Radden Keefe skildrar i boken processen från insikten att det våldsamma kriget inte får önskat resultat till hur den slipade Gerry Adams till slut lyckas få det till att övergå till en politisk process. Den processen som leder till fredsavtalet The Good Friday Agreement 1998.
Avtalet sågs av många inom IRA som ett svek. Allt annat än att kapa banden helt med Storbritannien var ett svek. Många av IRA:s soldater frågade sig om det då verkligen var värt det.
Alla mord, alla bomber, allt lidande utan att vi kapar banden till fienden i öster?
Efter att ha lämnat IRA var det många som led av posttraumatiskt stressymptom (PTSD) och sjönk ned i olika former av missbruk.

Radden Keefe. skriver ”Genom att fläta samman Jean Conville, Dolours Price, Brendan Hughes och Gerry Adams liv ville jag berätta om folk radikaliseras i sin kompromisslösa hängivelse till ett ideal, och hur individer – och ett helt samhälle – försöker förklara det politiska våldet när de väl har gått igenom prövningen och äntligen har tid att tänka efter” (Sid 367)

Porträttet av Gerry Adams är mycket fascinerande. Adams säger att han aldrig tillhört IRA vilket alla som var inblandade sade att han självklart var. Redan när Adams var i 20-årsåldern var det hans godkännande som låg bakom många av de operationer som IRA genomförde. Men Adams bara gled undan alla frågorna från journalisterna.
Hans vän Brendan Hughes sade, efter att deras vägarna skiljts i vredesmod, att Adams är en sociopat som har mycket blod på sina händer.
Samtidigt säger Radden Keefe att eftersom det var ett brott som ledde till fängelse att erkänna att man varit medlem i IRA var Adams förnekande något som gjorde fredsprocessen möjlig. För London hade inte förhandlat med en terrorist.

Patrick Radden Keefe Foto: Phil Montgomery

Det är i mitt tycke en helt lysande bok Radden Keefe har skrivit. Med en djup kunskap och oerhört mycket research får vi en ingående berättelse om konflikten. Många är de personer om Radden Keefe pratat med. Det är inte något som är lätt gjort på Nordirland. Om du skvallrar kan du räkna med att du snart är död, även om du flyr landet. Det är vad bokens titel anspelar på.

Radden Keefe skriver med stor närvarokänsla om en mycket våldsam och komplex period. Jag befinner mig i 70-talets Belfast under läsningen. Persongalleriet är stort och vi kommer dessa fascinerande människor mycket nära. Jag blev oerhört gripen av boken och den förtjänar alla lovord den fått.

Jag kan förstå att Brexit skapar oro. Efter The Good Friday Agreement har livet återgått till något som liknar ett normalt liv. Nordirland har en god ekonomisk utveckling där den numer nästan osynliga gränsen har skapat goda förutsättningar. Men konflikten går som sagt djupt ned och långt tillbaka. Det finns all anledning att vara orolig över att det kan tändas en gnista.

Om du har det minsta intresse för Nordirland kan jag inte nog rekommendera denna bok. Eller om du bara vill läsa ett oerhört välskrivet och gripande reportage.
Jag kan svårligen tänka mig att jag kommer läsa en lika bra facklitterär bok under 2020. Årets bok redan nu? Ja kanske det.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200413

TARTAN NOIR – ALAN PARKS: BOBBY MARCH VILL LIVE FOREVER

Publicerat den av

Alan Parks:
Bobby March will live forever
Utgiven 2020
368 sidor
Cannongate

Alan Parks är ett relativt nytt namn på ”tartan noir”- scenen. Tartan noir är ett begrepp för hårdkokta deckare från Skottland. Och hårdkokt är han den gode Alan. Jag blev ett stort fan när jag läste Bloody January (Blodig januari utgiven på Modernista). February´s son var också mycket bra.
Nu har den tredje delen om Harry McCoy Bobby March will live forever kommit ut. Och jag kastade mig över den.

Serien utspelar 1973 i Glasgow, en hård och skitig stad med stora sociala motsättningar.
Harry McCoy är en 30-årig polis som rör sig hemvant i dess undre värld. Hans bästa vän Stevie Cooper, som han lärde känna på barnhemmet där han växte upp, är en av de tyngsta kriminella i Glasgow. Och i böckerna tvinnas deras öden samman. I en värld av våld droger och mord,

Alan Parks kan verkligen skriva. Hans intelligenta hårdkokta prosa och bryska humor var en glädje att återvända till. Han är också skicklig på att skapa trovärdiga karaktärer som jag nu i för tredje gången återsåg med glädje. Han levandegör också Glasgow på ett sätt som verkar mycket trovärdigt. Dialogen är rapp och med bra stuns.

Ändå kör han i diket med denna tredje bok. Efter avslutad läsning kan jag inte förstå vad det var för historia han egentligen ville berätta. Intrigen består av många delar som inte riktigt hänger ihop. Bobby March i titeln är kanske den minst viktiga delen av romanen. Berättelsen saknade ett fokus och en motor. Den blir alldeles för spretig och med konstruerade vändningar av intrigen. Det gjorde att jag till slut helt tappade intresset för dramats upplösning. Inte bra när det gäller en deckare.

Även om denna bok inte höll måtett kan jag varmt rekommendera de två första i serien.

/reviderad 210816

OM KÄRLEKEN TILL EN FAR – MAARTEN ´T HART: DÖDENS BUDBÄRARE

Publicerat den av

Maarten ´t Hart  (1944-)
Dödens budbärare – En roman om en far och en son
“De aansprekers – roman van vader en zoon”
Utgiven 1979
På svenska 1982
Översättning: Ingrid Wikén Bonde och Kerstin Bring
190 sidor
Atlantis

Maarten ´t Hart är en av de mest omtyckta författarna i Holland med en lång verkslista bakom sig. Han slår inte, trots att han nu är 75, av på takten utan fortsätter komma ut med böcker i en strid ström. Nu över 40 publicerade. Tyvärr har de slutat översättas till svenska.
Jag skrev om romanen Sladdbarnet för ett par år sedan och rubricerade inlägget “Ett kärt återseende”. Jag skulle kunna skriva detsamma nu.
Boken har stått i över 20 år i min bokhylla. Jag har kanske blivit avskräckt av ämnet? Det handlar en faders bortgång, ett tungt ämne. Men jag hade inte behövt oroa mig. Det är en varm och fin bok.

Dödens budbärare var tydligen ´t Harts genombrott. Den kom ut 1979 och var det första som översattes till svenska. Det kallas en roman men jag upplever det mer som en självbiografi i romanens form. Romanens huvudkaraktär har mycket stora likheter med ´t Hart och  heter dessutom heter Maarten.

Maarten får reda på att hans far, Pau, har cancer och vid 57 års ålder troligen har ett halvår kvar att leva. Maarten väljer att inte berätta det för sin far (av skäl jag inte blir klok på). Beskedet vänder dock upp och ned på Maartens värld och tankar och minnen kommer fram.
Fadern arbetar som trädgårdsmästare och ansvarig för alla gravar på kyrkogården i Maassluis. Döden är ständigt närvarande i familjen, ofta på ett relativt okomplicerat sätt. Men faders egen sjukdom vågar inte Maarten konfrontera honom med.

Fram växer en berättelse om en mycket auktoritär men älskad far som sonen beundrar. Det är en mycket komplicerad relation. Berättelsen pendlar mellan händelser i Maartens barndom och den sorgeprocess som den vuxne Maarten går igenom.
Fadern är besviken på sonen som har lämnat tron, utbildat sig till etolog, som ´t Hart själv, och gift sig med en icke-troende kvinna. Maarten försöker inte blidka sin far genom att ursäkta sig men letar efter sätt att få sin fars beundran och respekt. En far som han trots alla svårigheter på djupet älskar.

Har du läst ´t Hart tidigare känner du igen dig. Livet i den lilla staden Maassluis, den tunga kalvinistiska religiositeten och kärleken till musiken. ´T Hart skriver en finstämd prosa med en stark närhet till naturen. Han får landskapet i Maassluis att kännas i näsborrarna när jag läser.
Det finns också en lite karg humor och flera dråpliga scener från faderns arbete på kyrkogården.

Även om jag långt ifrån läst alla hans böcker som redan finns på svenska beklagar jag att han inte lägre översätts. Jag kan förstå att hans lågmälda romankonst inte är en försäljningssuccé i Sverige. Det är synd om oss som missar att följa hans fina författarskap.

Du hittar boken på bibliotek och på Bokbörsen.

Här kan som du som förstår tyska höra en se en liten intervju med ´t Hart på 3 minuter.

/reviderad 210816

 

EN LYSANDE BOK OM WINSTON CHURCHILL OCH HANS KRETS – ERIK LARSON: THE SPLENDID AND THE VILE: A SAGA OF CHURCHILL, FAMILY, AND DEFIANCE DURING THE BLITZ

Publicerat den av

Erik Larson (1954-)
The Splendid and the Vile:
A Saga of Churchill, Family, and Defiance During the Blitz
Utgiven 2020
608 sidor
Crown 

Erik Larson är journalist och författare från USA. Detta är hans 8:e bok. På svenska finns sedan tidigare två böcker översatta. I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin och Djävulen i den vita staden.

Erik Larson

Larsons specialitet är historiska berättelser. Han är inte en traditionell historiker men han läser in sig på ett område eller en händelse och skriver sedan en faktabaserad berättelse. Hans läsekrets är stor, böckerna får fina recensioner och hamnar högt upp på försäljningslistorna i USA.

Det är maj 1940. Chamberlain vill avgå och han har försökt få Lord Halifax (1881-1959) att ta över. Halifax vill inte. Det leder till att Winston Churchill (1874-1965) blir premiärminister. Många beundrade Churchill som talare men var samtidigt skeptiska till honom som premiärminister. Churchill ansågs som för våghalsig. Churchill hade ett par kraftfulla militära misslyckanden bakom sig bla slaget vid Gallipoli under första världskriget.

Under 1940–1941 försökte tyskarna bomba sönder England. De ville till varje pris besegra landet i det som kallas The Battle of Britain. England var illa förberett och hade både en för liten flotta och för litet flygvapen.

Churchill kallar in sin mycket egensinne och manipulative vän Max Beaverbrook, en kanadensisk tidningsman, för att bygga upp flygindustrin. Han går över många lik för att få produktionen att öka vilket han dock lyckas mycket bra med.

Churchill inser samtidigt att utan USA:s hjälp kommer Storbritannien förr eller senare att falla. Med smicker och list försöker han få Roosevelt att låna ut fartyg. Roosevelt har dock en negativ hemmaopinion och ett nyval att ta hänsyn till. Då Roosevelt blir omvald med knapp marginal knyts USA närmare England. Det är dock efter när denna bok utspelar sig som USA slutligen går med i kriget, vilket var Churchills mål hela tiden.

Vi får följa Churchill och hans närmsta krets, nästan dagligen, under detta fruktansvärda år. Larson har satt ett mikroskop över de politiska förvecklingarna och det är fascinerande att följa.

Sir John Colville (1915-1987) Ur Colvilles välskrivna dagböcker hämtar Larson mycket intressant material

Runt Churchill finns hans familj, en mängd mer eller mindre kända politiker, vetenskapsmän och hans tjänsteman. Larson har tagit del av en mängd dokument, brev och dagböcker. Många i Churchills närhet var välskrivande och flitiga dagboksförfattare bla en av Churchills privatsekreterare John Colville och Churchills blott 18-åriga dotter Mary. Larson använder sig även av tex Goebbels och Görings dagböcker.

Larsson berättar om ett högt politiskt spel i Storbritannien, Tyskland och USA, förälskelser, utomäktenskapliga affärer, spel- och alkoholproblem, fina baler och eleganta middagar blandat med starka scener där vi möter de ohämmade bombningarna och dess förödande konsekvenser. De skapar en oerhörd förstörelse. Värst är när de har gått vidare från London och bombar sönder både Coventry och Portsmouth. Ödeläggelsen är total och fasansfull att läsa om.
Dessa två spår saxar Larson mycket skickligt mellan när han driver sin berättelse framåt. Mitt i allt det hemska finns det som sagt middagar att äta och baler att gå på, förälskelser att falla i och trasiga familjerelationer som gör sig påminda. Livet är både högt och lågt i en salig röra i dödens närhet.

Churchill, vilket otroligt fascinerande figur. En man full av idiosynkrasier. Hans retoriska förmåga var helt enastående. Han skapade ett hopp, trots att det var allt annat än ljust, med sina tal och obändiga optimism. Churchill som ligger i sängen och arbetar rökandes cigarr fram till lunch. Han dricker en massa whisky och champagne dagligen. På kvällarna plågar han sina medarbetare genom att aldrig låta dem gå till sängs då det finns frågor att diskutera. Och Churchill ruckar aldrig på sin rutin att bada 2 gånger om dagen och tvekar inte att visa sig färgglada morgonrockar för vem som än behagar.
Trots att han har en allt annat än hälsosam livsstil har han mer energi än sina betydligt yngre medarbetare i sin omgivning. John Colville berättar att när Churchill blev premiärminister började hans medarbetare att springa i korridorerna för att hinna med i det tempo som 65-åringen satte upp.

Sammantaget har Larson skrivit en underbar som bok svepte med mig. Den glädje som jag kände över att läsa denna fantastiska bok var mycket, mycket stor. För att använda en klyscha, det är en riktig bladvändare. Persongalleriet är stort och intressant. Jag levde med dessa människorna och i deras värld under några dagar. Jag ville bara ha mer och mer och ville inte det skulle ta slut. Larson skriver en fin medryckande prosa med bra känsla för de detaljer som gör att texten kommer till liv.

Nöjsam läsning.

/reviderad 210816

 

NER I EUROPAS MÖRKA HJÄRTA – TOVE ALSTERDAL: BLINDTUNNEL

Publicerat den av

Tove Alsterdal (1960-)
Blindtunnel
Utgiven 2018
270 sidor
Lind & Co

I förrgår snappade jag upp Tove Alsterdals femte roman Blindtunnel på Pocketshop på Stockholms central. Det visade sig vara ett mycket lyckat köp. Mitt tåg blev nämligen försenat i över 4 timmar och boken gjorde att resan kändes mycket kortare.
Jag har verkligen inte koll på den störtflod av svenska deckare som kommer ut varje år. Har inte läst dem och inte heller varit speciellt intresserad. Jag hade dock hört talas om Blindtunnel och läste med intresse om boken när den kom.

Kort om handlingen: Daniel och Sonja har brutit upp från Sverige. Daniel har förlorat sitt arbete, barnen är utflugna och de har bestämt sig för att starta ett nytt liv. De hamnade inte i Toscana eller Provence som de drömt om. Daniel fann på nätet nämligen ett billigt och charmigt hus i Böhmen, i det område som kallas Sudetenland, ett tidigare tysktalande område i delar av Tjeckien.

Huset var billigt och deras efter en snabb affär. Sonja förälskar sig snabbt i byn och ser fram emot sitt nya liv. Deras hus är ett nästan obeboeligt renoveringsobjekt som de sliter med. Allt är frid och fröjd tills Daniel river en vägg i källaren och kommer in i en tunnel där de finner ett lik av ett litet barn. Liket har legat där sedan 40-talet. Deras liv blir snart en mardröm.
Spåren leder bakåt till andra världskriget, till utdrivningen och massakern på sudettyskarna där miljontals människor omkom. I byn finns det många som inte vill att de spåren skall grävas upp. Men nog om handlingen.

Jag fann boken mycket gripande. Alsterdal bygger skickligt upp intrigen och miljöerna i romanen. Alsterdal är en ömsint och fin stilist som trevar sig fram i språket när hon söker sanningen. Dels om mordet och dels i skildringen av ett äktenskap som knakar i fogarna.
Med lätt hand tecknar hon bilden av ett okänt men mycket traumatisk händelse i 1900-talets historia.

Detta är inte en traditionell spänningsroman som ger lite underhållning för stunden. Nej vi kommer rätt in i hjärtat av den mörkaste perioden av 1900-talets hemska historia. Och skildringen av det är ännu mer spännande än själva deckarintrigen även om den också fångade mig.
Jag rekommenderar Blindtunnel varmt och ser fram emot att läsa fler böcker av Alsterdal.

Blindtunnel var nominerad till årets bästa deckare 2019 av Svenska deckarakademin.

/Reviderad 210819

 

 

ETT KÄRT ÅTERSEENDE – DAVID YOUNG: A DARKER STATE

Publicerat den av

David Young (1968-)
A Darker State
Utgiven 2018
384 sido
Zaffre Publishing

A Darker State är den tredje boken om Karin Müller, polis i Volkspolizei (Folkspolisen) i Östtyskland på 70-talet. Jag har tyckte mycket om de två första böckerna, Stasi Child och Stasi Wolf, som blivit succéer i Storbritannien fått priser och översatts till många språk. Tyvärr inte till svenska.

A Darker State tar vid efter Stasi Wolf. Karin är tillbaka till Berlin. Nybliven mamma till ett par tvillingar och på mammaledighet. Hon har inte lust att avbryta ledigheten. Men ett erbjudande om en flott lägenhet, befordran till major med ansvar för en avdelning som skall arbeta med brott som bör hällas i det fördolda för allmänheten och möjligheten att åter få arbeta med sin parhäst Werner Tilsner gör att Karin inser att hon har egentligen inte någon möjlighet att tacka nej

Snart kopplas de in på ett brutalt mord på en ung man som hittats i närheten av Frankfurt an der Oder, nära polska gränsen, med en sportsocka nedtryckt i halsen och höga nivåer av testosteron i blodet. Han visar sig inte vara det första offret. Och han visar sig vara homosexuell. Det är inte ett brott i Östtyskland som vill framstå i ett progressivt skimmer men som ändå anses vara något av en sjukdom.

David Young

Snart visar denna utredning krocka med vad Ministeriet för rikets säkerhet och underrättelsetjänsten Stasi vill att de skall rota i. Utredningen får oanade konsekvenser för Karins liv och familj. Den visar att ingen står fri från Stasis tentakler som finns på de mest oväntade ställen.

Jag har som varit varit mycket förtjust i två föregående böckerna och detta är inget undantag. Young har åter skrivit en riktig bladvändare som känns både psykologiskt och historiskt trovärdig.
Han målar upp livet i DDR i gråa men sannolika färger. Karin Müller ser att det som Stasi och polisen gör inte alltid är det rätta men tror på staten och partiet. Hon kan inte se att det hon vet om livet i väst gör att det är bättre. Bara annorlunda.
Jag tycker om samspelet mellan Kain, hennes partner Tilsner och rättsmedicinaren Jonas Schmidt som i denna bok dras in mer i handlingen än tidigare.

David Young som har varit verksam som journalist skriver en flyhänt prosa. Han kan strukturera sin berättelse och vrida och vända på den på ett trovärdigt sätt i lagom tempo.
Det är intressant när han i förordet skriver om vad vilka faktiska skeenden i Östtyskland han utgår ifrån och vad han har hittat på.

Jag hade mycket svårt att lägga ifrån mig boken när jag väl börjat på den.
Till min stora glädje finns det två delar till. Stasi 77 och Stasi Winter. Det är för mig obegripligt att inget svenskt förlag snappat upp denna intressanta och mycket spännande serie av välskrivna deckare.

/Reviderad 210819

 

STADEN SOM SKAPADE HITLER – SVANTE NORDIN: HITLERS MÜNCHEN

Publicerat den av

Svante Nordin (1946-)
Hitlers München
Utgiven  2018
350 sidor
Natur och Kultur

I augusti 2017 tillbringade jag några dagar i München. Staden föll mig genast i smaken med sin vackra arkitektur, det rika kulturlivet. fina caféer, klassiska ölhallar och den stora härliga parken Englischer Garten. Det är en stad jag gärna skulle återvända till. Det blir ju inte sämre av att det finns mycket i omgivningen som är värt att besöka tex Garmisch Partenkirchen.

Lärdomsgiganten Svante Nordin kom 2018 ut med boken Hitlers München där han ställer sig frågan hur det kom sig att München, denna kulturella smältdegel och framstående stad, blev den stad där Hitler, enligt Nordin, blev Hitler.
München blev nazismens huvudstad. Det var här den uppstod och det var dess centrum ända till Hitler kommit till makten och flyttade till Berlin.

I München gick han från att vara en synnerligen misslyckad figur på samhällets botten till att bli mannen bakom den största katastrofen i modern tid. En helt osannolik utveckling.
Under tiden i Wien fanns det enligt Nordin, alla är inte ense om det, inga tecken på att han var antisemit. Han var egentligen inte intresserad av politik utan drömde om att bli konstnär eller arkitekt.

Nordin låter oss följa Hitler från det han kommer till München 1913 och hankar sig fram som porträttmålare. Han lever mycket ensam med få vänner under mycket svåra förhållande. Det som blir han räddning är första världskriget. Nu får han något större att gå upp i, en gemenskap. Han blir ordonnans och vicekorpral, ett arbete som han sköter väl, och som ger honom utmärkelser. Men han stiger inte i graderna, troligen för att han inte vill för då måste han lämna gemenskapen i sitt förband.

Krigsslutet blir därför mycket svårt för Hitler Dels för att han blir oerhört besviken på att Tyskland givit upp och accepterar Versaillesfreden och dels för att han bli utan plats i livet. Han hänger sig kvar som anställd i krigsmakten fram till 1920. Han har ingen familj eller ett yrke att återvända till.

Jag skall inte ge mig in på att försöka sammanfatta den politiska krisen efter slutet av första världskriget och kejsardömets fall. Kort kan jag säga det skedde en socialistisk kupp i Bayern under ledning av drömmaren Kurt Eisner 1919 och bayerska regeringen avsätts och en rådsrepublik grundas. Den blir inte långvarig.
Bayern är de kommande åren ett slagfält mellan vänster och höger. Det är nästan svårt att hänga med i svängarna under denna revolutionära tid.

Den kejserliga armén var under avveckling och ett Riksvärn inrättades. Det skulle vara troget författningen men som Nordin skriver ”Frikårerna hade var och en sin dagordning” (sid 116). Nordin skriver också att Versaillesfreden gjorde att Bayerns självständighet beskars vilket skapade missnöje.
För att ge frikårerna dne rätta ideologiska skolningen dvs mota bort kommunister, skulle de sättas på skolbänken. Kaptenen Karl Mayr var den som fick ansvaret att leda arbete. Hon tog med Hitler som en lämplig kandidat och Hitler skolades in i ett nationalistiskt och antisemitiskt tänkande. Mayr som senare blev socialdemokrat var en hängiven antisemit på den tiden. Nordin skriver att det var ”Mayr som skapade Hitler”. (sid 122)

Hitler blir snabbt den ledande talarna på kurserna Han finner att han har en röst att han fånga sin publik. Han finner en mening med sitt liv. Hitler som inte lyckats med något i sitt liv blir för första gången framgångsrik.

Hitler var inte intresserad av det politiska arbetet. Han vill agera skapa opinion skapa kaos. Ju mer bråk det blev på han möten desto gladare blev han. När han var på väg att bli utmanövrerad från sitt parti NSDAP, nationalsocialisterna, hotade han med att lämna partiet och skrev ett brev där han ställde vissa ultimativa krav. Bla att han skulle bli enväldig ordförande. Hitler hade nu kommit till insikten att Tyskland och partiet endast kunde ledas av ett parti med en diktatorisk ledare som kunde driva massorna åt rätt håll.

Det som är så häpnadsväckande att läsa är hur Hitler vars parti hade väldigt få procent av rösterna ändå lyckas utnyttja det kaoset som uppstår efter Versaillesfreden och under Weimarrepubliken för att faktisk kuppa till sig makten. Han blev hjälpt av svåra ekonomiska kriser under 20-talet som gjorde att folkets förtroende för de styrande minskade kraftigt.

Nordin skriver att det är omöjligt att tänka sig Hitler utan München. Och München är lika mycket i centrum som Hitler. Nordins persongalleri är stort och han klipper fram och tillbaka mellan Hitler och dramats andra huvudrolls och birollsinnehavare
Vi träffar många personer som påverkade Hitler bla den rabiate rasisten Alfred Rosenberg, antisemiterna Gottfried Feder och Dieter Eckart.
Det är under åren i München som Hitler lär känna Henrich Himmler, Rudolf Hess, Joseph Goebbels m fl. Det skräckkabinett som historien aldrig kommer glömma.
Deras förmåga att utnyttja det vakuum och gripa tillfället med tillräckligt stor kraft och brutalitet var ett av skälen till att det lyckades. Hitler tvekade aldrig att ta livet av potentiella konkurrenter. Hans vän och vapendragare Ernst Röhm som var ansvarig för busarna inom SA (Sturmabteilung) kunde bli ett hot och var en av många som mördares under De långa knivarnas natt i juni 1934.

Parallellt med beskrivningen av Hitler ger oss Nordin som den idéhistoriker han är bilder av den tankar och de ideologiska strömningar som låg i tiden. Han skriver om Völkische Bewegung, som ”är ett samlingsnamn på de tysknationella och antisemitiska föreningar, partier, publikationer, grupper och individer som under den sista fjärdedelen av 1800-talet och framåt fick ett allt större inflytande över det offentliga rummet i Tyska riket och i Österrike-Ungern.” Från Wikipedia.

Det som är häpnadsväckande att läsa när Nordin går igenom de tänkarna hur bisarr den tankevärlden är. Tyvärr är det ledsamt att konstatera att dessa tankar åter sticker upp sitt hemska tryne runt om i Europa

Förutom nazisterna möter vi i boken bla Oswald Spengler Thomas Mann, Bertolt Brecht och andra konstnärer och tänkare som var verksamma i staden under perioden. Nordin referar flera gånger till den svenska poeten, journalisten och Akademiledamoten Bertil Malmberg som bodde dör under många år
Sammantaget är den en mycket rik mosaik Nordin ger oss.

Nordin besitter en imponerande beläsenhet som han elegant förmedlar till läsaren på en stundtals lite torr och effektiv prosa. Jag kan bara ge glimt av denna boks rikedom. Jag blev mycket fångad av boken och rekommenderar den varmt till alla med intresse för denna epok.

Läsåret 2020 kunde inte börjat bättre.