Claes Hylinger (1943-)
Kvällarna på Pärlan
Utgiven 1995
130 sidor
Bonniers
För att parafrasera titeln på boken är Kvällarna på Pärlan ännu en av dessa små litterära pärlor, små både i format och i sidantal, som Hylinger har skänkt oss beundrare några gånger. Jag har tidigare skrivit om Utan Ärende, Hotell Erfarenheten och Till främmande land som jag tyckt mycket om. Så även denna.
Men vad är det egentligen för bok? Läsare av Hylinger känner igen sig i blandningen av korta prosastycken, berättelser, skrönor och en mängd intryck från läsning och resor.
Om jag skulle kalla den något så är det närmaste jag kan komma på faktiskt en självbiografi. Men inte en traditionell sådan.
Boken inleds med att berättaren, som jag utgår från är Hylinger, vid ett besök i London ringer en författarkollega, vars bok han recenserat, och frågar om de kan träffas. När engelsmannen får reda på att Hylinger kommer från Göteborg frågar han hur det är med Göte Johansson. Berättaren vet inte vem Johansson är. Till engelsmannens förvåning då Göteborg är ju så litet!
Därefter försvinner Göte ut ur boken för att först komma in 80 sidor senare i denna tunna volym.
Vad som följer är en o-kronologisk skildring av Hylingers uppväxt och hans rötter i ett bonde-Sverige. Hans efternamn är taget från orten Hylinge där hans far växte upp. Vi möter Hylingers familj och släkt, följer honom i skolan, vidare till universitet och resor till Paris och London. Av en tillfälle upptäcker han patafysiken vilket skulle förändra hans liv.
Tro det eller ej, men Hylingers och Göte Johansson vägar korsas via en bekant till Hylinger. Ett gemensamt intresse för litteratur, arabisk kultur och sufism för dem samman. Göte är en särpräglad natur och större delen av bokens sista del handlar om deras möten fram till Götes död. De flesta av dem på krogen Pärlan vid Skanstorget i Göteborg.
Som vanligt har jag svårt att sätta fingret på det som gör Hylinger så njutbar. Man kan verkligen fråga sig varför han skriver om Göte Johansson. Visst det är charmerande och underfundigt men jag förstår inte egentligen varför han skriver om honom. Samtidigt som jag har väldigt trevligt när jag läser det.
Mycket känns som sagt igen men det blir sig ändå inte likt. Jag läser det med stort nöje.
Hylinger älskar ju den underfundiga berättelsen. Ibland är de paradoxala och djupsinniga, ibland undrar jag om de är på allvar. Är det inte bara banalt eller finns det något jag missar. Hylinger skriver själv apropås de Mulla Nasruddin-historier han översatt:
”Det gick bra ända tills jag upptäckte att jag inte förstod alla historierna. Eller rättare sagt jag fann några av dem så platta att jag misstänkte att det var något som undgick mig.” (sid. 51)
Just den frågan har jag själv ställt mig vid läsning av Hylinger.
I Hylinger värld är det ofta så att slumpen och tillfällena styr och jag vill avsluta med ett citat från boken som är typiskt för vardagsmystikern Hylinger och som jag tycker mycket om:
”Allt jag har berättat här är sant. Mycket som jag inte har berättat är också sant.
När man ser hur trådarna ur ens förflutna korsar varandra, löper parallellt, flätas ihop – visst är det frestande att försöka urskilja ett mönster i härvan och ge en betydelse åt detta mönster. Och då kan man vara säker på att lura sig själv.
Men om man lyckas avhålla sig från att leta efter en mening i det som skett, skall man kanske få syn på någonting..” (sid 121)