Claes Hylinger (1943-):
Utan ärende
Utgiven: 2009
170 sidor
Bonniers

Claes Hylinger var en husgud för mig i mitten av 80-talet. Hans roman Ett långt farväl fick mig att gå i hans fotspår och åka till Helsingfors och äta middag på legendariska restaurangen Kosmos där författarens alter ego ofta åt.

Sedan var det något som hände. Jag tröttnade på det balanserade och distanserade förhållningssättet i hans texter. För mycket flanörprosa. Vid en uppläsning på en bokhandel i Göteborg tyckte jag bara att han var dryg, vilket jag i dag många år senare tolkar som blyghet. Jag lade honom åt sidan och gick vidare till annan läsning.

I mars under en vistelse i metropolen Bollnäs fann jag hans bok Utan ärende på rean. Jag bläddrade i den och kände bara att denna vill jag ha. Boken utspelar sig i London, Paris och Istanbul. Städer jag besökt och som jag tycker om. Jag igen tonen som finns i hans böcker och jag var mottaglig igen.

Vad skall man kalla denna bok. För någon roman är det inte. De personer som porträtteras är inga fiktiva figurer så vitt jag vet. Det är en samling texter, intervjuer, reseberättelser, kåserier och iakttagelser som binds ihop av en bokpärm. Vi får besöka dervischer i Istanbul, lära oss mycket om patafysiken, Hylingers käpphäst, läsa en lång intervju med den store reseskildraren Wilfred Thesiger. Favoriten Mulla Nasruddin dyker återigen upp. Mycket känns alltså igen från tidigare Hylinger-läsning, men jag tycker att han mer och mer utvecklats till en vardagsmystiker, ett drag som fanns tidigare men nu blivit mycket mer påtagligt.

Många historierna kan upplevas som poänglösa, som ett litet västgötaklimax, men där finns hela tiden en känsla av att det finns något annat där under som jag inte kommer åt. En mening och en förståelse som finns intuitivt i texten. Det är som om Hylinger när han släntrar runt i tillvaron ser saker som vi andra bara hetsar förbi. För bråttom verkar han inte haft i hela sitt liv.

Hylinger är en stor resenär och därför kändes det rätt att jag läste hela denna lilla volym på planet Malaga-Göteborg. När jag mycket nöjd slog ihop boken så var det som om världen tedde sig lite annorlunda än det gjorde innan- Det fanns något litet skimmer.

Jag avslutar med en liten anekdot om Hylinger.
I en av hans romaner berättas historien om hur Osborne det var kom till en hattaffär. När expediten frågade vad han hade för storlek så svarade Osborne, det vet jag inte men jag har huvudet med mig om det kan vara till någon hjälp!!
I romanen så blev det en hälsningsfras bland patafysikerna. ”Och huvudet har han med sig”.

Under flera år så arbetade jag som biovaktmästare.. Första gången jag ryckte Hylingers biljett missade jag, men andra gången så klippte jag till med: – Och huvet har han med sig….. En förvånad och sedan glad blick gav han mig, innan han gick in i biosalongens mörker!

/Reviderad 210819