TAG OCH LÄS! – KJELL WESTÖ: DEN SVAVELGULA HIMLEN

Kjell Westö (1961-)
Den svavelgula himlen
Utgiven 2017
475 sidor
Bonniers

När jag härförleden lade ytterligare en årsring på livets träd fick jag den nyligen utkomna romanen av Kjell Westö, Den svavelgula himlen. Och för en gångs skull ställde jag inte den i hyllan där den skulle försvinna bland alla andra olästa böcker. Jag började läsa omgående. Det är jag mycket glad för.
Jag har självfallet känt till Westö i många år. På en filmfestival för massa år sedan såg jag filmatiseringen av hans genombrott Drakarna över Helsingfors. Minns inte mycket mer än att finlandssvenskan var svår att förstå i den stundtals slamriga ljudmiljön i filmen.
Hägring 38, som stått i hyllan flera år, fick Sveriges Radios romanpris och Nordiska rådets litteraturpris 2013.

Den svavelgula himlen är en stor och episkt berättad roman med relativt stort persongalleri. Det är det bästa jag läst på mycket länge. Westö är mycket skicklig på att skapa stämningar och det känns nästan som om jag befinner mig i Helsingfors under läsningen.
Romanen börjar sommaren 1969 då den namnlösa berättaren, som kommer från relativt enkla förhållanden, träffar och blir god vän med Alex och Stella Rabell, från mycket rik överklassfamilj. Det mötet kommer att förändra hans liv. Alex och Stella och deras familj kommer berättaren ha nära sig eller på avstånd i under hela livet fram till idag. Stella blir hans livs stora och omöjliga kärlek, den kan inte vara ihop och de kan inte vara isär.

Det är en bok med många lager. En skildring av klass och en skildring av ett Finland i förändring, en roman om en uppväxt och en stor kärleksroman.
Westö fångar skickligt barndomens dofter och färger, hur barndomen övergår till livet som ung vuxen med massa förhoppningar och drömmar för att till slut landa i ett vuxenliv som kanske inte alls blev som de tänkt sig. Westö bygger mycket trovärdiga figurer som jag var riktigt ledsen att få säga hejdå till.
Jag tror att romanen träffar mig djupt för Westö är bara 2 månader äldre än jag och han skildrar i romanen miljöer som påminner om de som fanns i min barndom. Trots att det är ett annat land och det inte är mycket i handlingen jag känner igen så väcker han en massa minnen hos mig.

Titta gärna på den suveräna Jessica Gedins intervju med Westö. Hon har fångat boken mycket bra.
https://www.svtplay.se/video/14986380/babel/babel-sasong-26-avsnitt-2

Under läsningen tänkte jag inte på det, men i intervjun nämner Westö att han influerats av Evelyn Waughs Brideshead Revisited (En förlorad värld), F.Scott Fitzgerald The Great Gatsby och Alan Hollinghurst The Line of Beauty. Jag råkar ha läst alla tre och förstår vad han menar. De har också blivit mer en mindre lyckade tv-serier eller filmer.  Även om det skulle bli en helt annan upplevelse så skull Den svavelgula himlen i rätt händer bli en riktigt bra tv-serie. Så mycket dramatik och fina miljöer som den skulle kunna skildra. Men som alltid skulle det löna sig att läsa boken först för att få djupet i Westös människoskildringar.

Även om det är lite vågat att säga det efter endast en läst bok, men frågan är om jag inte fått en ny favorit-författare. Att jag kommer läsa mer av Westö är en självklarhet! Han är en gudabenådad berättare.

Annonser

ENGLANDS SVAR PÅ MARCEL PROUST? – ANTHONY POWELL: A QUESTION OF UPBRINGING

Anthony Powell (1905-2000)
A question of upbringing
Utgiven 1951
220 sidor

Charles Stringham, huvudpersonen Nicholas Jenkins bästa vän

Hur många svenskar har läst Anthony Powell, som ofta kallats Englands svar på Marcel Proust? Inte många skulle jag tro. Anthony Powell är författaren till romansviten A dance to the music of time på 12 böcker som kom ut mellan 1951 och 1975. Anglofilen Johan Hakelius har i alla fall läst dem. Han skriver om Powell i sin nördiga essäsamling Döda vita män.

Powell (uttals pool) är omdiskuterad i England. Av en del höjd till skyarna som en av de finaste författare på det engelska språket. Bland hans stora beundrare finns så olika temperament som Evelyn Waugh, Kingsley Amis, PG Woodhouse, Philip Larkin och Christopher Hitchens.
TimeMagazine hade med den i listan TIME 100 Best English-language Novels from 1923 to 2005.
Av andra är Powell nedsablad som en ganska tråkig och pretentiös författare som beskriver den lilla slutna värld som den engelska överklassen är. När VS Naipaul i sin En författares krets (A Writer’s People: Ways of Looking and Feeling från 2007) sågade Powell som varit en han bästa vänner och hjälpare i England, väckte det viss uppmärksamhet.
Hans bejakare verkar lika övertygade om hans storhet som hans belackare om att han är mycket överskattad,

Även i England är Powell numer relativt bortglömd skulle jag tro. Hans namn har jag inte sett många gånger i den engelska press jag följer. Men nu kanske det blir ändring på det. I början av oktober 2017 kom det ut en ny biografi skriven av en av Englands främsta inom genren, Hilary Spurling. Spurlings bok har fått mycket goda recensioner i engelsk press.
(Det kom för ett par år sedan en biografi av Michael Barber, men det sades inte mycket gott om den så den blev oläst.)

En artikel i SvD 1981 av Frank Bergå gjorde att denne unge anglofile nörd fick upp ögonen för Powell. Under de kommande två-tre åren läste jag alla tolv delarna, hans memoarer i fyra och några till av hans romaner. Det finns ingen författare jag läst så mycket av.
Sedan gick jag vidare till annan läsning. Tappade intresset. Jag gjorde något försök senare att läsa honom men då fastnade jag inte. Inspirerad av att ha läst om Spurlings bok plockade jag för ett par veckor sedan fram första delen A question of upbringing och började läsa. Och tyckte mycket om det.

Den mycket konstkunnige Powell fick idéen till sin romansvit när ha såg en tavla av Nicholas Poussin (1594-1665). Poussin vill i sin målning skildra tidens gång, hur vi dansar fram och tillbaka och in och ut i varandras liv.

Målningen som inspirerade Powell

Romansviten ligger nära Powells eget liv. Hans alter ego är Nicholas Jenkins. I den första romanen följer vi honom under de första ungdomsåren. När Nicholas går på en skola som påminner om Eton, åker till Frankrike på sommaren för att studera franska, tiden i Oxford och hur han lämnar universitet för att ta sina första steg i vuxenvärlden.
Vi möter några av de karaktärer som kommer bli viktiga för honom. Hans bästa vän på skolan Charles Stringham, en intellektuell lätt depressiv ung man, och hans mer framfusige business-like kamrat Peter Templar. Men framförallt allt möter han Kenneth Widmerpool, som är seriens mest minnesvärda figur, en på många sätt socialt hopplös person men med en enorm vilja till makt. Denna löjliga figur får vi följa genom hela romansviten ända fram till att han bli minister i en regering. Flera kritiker har beskrivit att Widmerpool är som en av de stora skapelserna i 1900-talet engelska romankonst.

Om Nicholas får vi inte veta mycket och det gäller hela romanen igenom. Han är mer av en observatör, en kamera som med stort intresse försöker förstå hur människor fungerar och interagerar med varandra. Jag minns från förra läsningen att jag inte visste mycket mer om honom när jag var klar än när jag började.

Powell är känd för sin skarpa blick och för sin humor, som en av de främsta sociala satirikerna från den generationen. Somligt går nog mig förbi men det är inte tu tal om att han är en rolig författare.  Powell har en klar blick för mänskliga svagheter och ett stort intresse för hur människor utövar makt mot varandra.
Powell har ofta beskrivits som en riktig konservativ Tory, men jag håller med Spurling som säger att visst var han borgerlig, men i grunden helt ointresserad av politik. Däremot är han helt fascinerad av maktspelet bland människor.
Hans prosa är inte alltid lättläst men han är en fantastisk stilist. En och annan gång lite överarbetat, men ofta mycket elegant och mycket vackert. Att Powell var en hängiven tecknare i sin ungdom kan man förstå på hans visuella sätt att skriva.

Om jag minns rätt så är alla böckerna, likt den första, indelade i fyra längre kapitel (böckerna är runt 200 sidor styck). Det är inte romaner där det händer mycket, utan varje kapitel skildrar en händelse eller en kortare period som Powell borrar sig ned i. Sakta mejslar han ut en värld med ett mycket stort antal karaktärer och ger en bild av en del av det engelska samhället under den tiden.
Det är lite orättvist att säga att Powell bara ägnade sig åt överklassen för det finns karaktärer från många olika samhällsskikt. Samtidigt har ju den värld som Powell beskriver försvunnit och det kanske förklarar det minskande intresset för hans verk.

Powell har jämförts med Marcel Proust, det var en läsning av På spaning av den tid som flytt som gav Powell idén. Det var alltför länge sedan jag läste Proust för att bedöma om det stämmer, många kritiker säger att det snarare är längden på sviten och den värld han skildrar som påminner om Proust, att de i övrigt är olika.

Det är fascinerande att återvända till något som betytt så mycket för mig som ung. Jag minns de små böckerna, hur de kändes i handen, hur typsnittet såg ut och alla dessa underbara omslag av tecknaren Marc (Marc Boxer). Jag undrar vad jag egentligen förstod som oerfaren ung man. Det som framstår mycket tydligare för mig nu är den melankoli över tidens flykt som finns i romanen. När Nicholas Jenkins inser att det dråpliga mötet med Stringham och Templar i Oxford troligen är det sista på länge, då olikheter i personligheter och livsval syns så klart, finns det en sorg i texten samtidigt som ett hopp om ett bättre liv. Maktperspektivet är klarare i dag än vad jag kunde förstå då. Och humorn går djupare.

Powell såg själv hela sviten som en roman, inte 12 olika. Det känns väldigt tydligt när jag avslutat boken att det bara är en första början. Kommer jag att fortsätta? Först tänkte jag inte det, men boken lever kvar i mig och suget på att veta mer, följa dem igen finns. Hur mycket minns jag av en läsning 30 år tillbaka i tiden! Välkommen tillbaka i mitt liv, dear old Anthony!

Anthony Powell som ung man målad konstnären Henry Lamb 1934

 

 

JAUME CABRÉS ROMAN ”JAG BEKÄNNER” VINNER KULTURHUSET STADSTEATERNS INTERNATIONELLA LITTERATURPRIS 2017

Grattis Nilsson förlag och Jens Nordenhök till denna utmärkelse. Det är en riktigt stor läsupplevelse, från ett mindre språkområde, som jag varmt rekommenderar. Den är värd den tid den tar.
Här kan du läsa vad jag skrev:
https://entravebocker.com/2017/01/18/en-lasupplevelse-av-rang-jaume-cabre-jag-bekanner-roman/

https://www.adlibris.com/se/bok/jag-bekanner-9789188155108

 

ABSINT NOIR!! – FRÉDÉRIC DARD : JÄNKARNA

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Jänkarna
”Les Scélérats”
Utgiven 1959
Översättning: Fredrik Ekelund
182 sidor
Absint Noir

Jag blev lite förvånad när jag såg att Nilsson förlag skulle börja ge ut klassiska deckare på ett sidoförlag under det smakrika namnet Absint Noir. Men vid närmare eftertanke är det inte så märkligt. Henrik B. Nilsson, förlagets grundare, låg bakom förlaget Minotaur som i deckarvågens början introducerade nu mycket kända namn för oss läsare som Mark Billingham, Stephen Booth, Reginald Hill, Denise Mina, Peter Robinson och Ian Rankin.

När jag träffade förlaget på bokmässan passade jag på att förskansa mig de tre första romanerna som de nu ger ut. De är skrivna av en för mig helt okänd förrättare, Frédéric Dard som var ett stort namn i Frankrike. Han var en oerhörd produktiv författare som skrev över 300 (!) böcker som såldes i oerhört stora upplagor.

Nu har jag läst Jänkarna och är mycket nöjd!
Boken utspelar sig i en sliten industristad på 50-talet. Louise, en 17-årig fattig fabriksarbetare, bor med en marterad mamma och en aggressiv alkoholiserad styvfar i ett fattigt område. Nu har det flyttat in ett amerikanskt par, Roolands, i en villa ganska nära dem i ett finare område. De sitter utanför sitt lilla hus och dricker drinkar i hammocken. De är så eleganta och världsvana. De har dessutom en stor bil som väcker en stark längtan hos Louise. Hon blir helt betagen av paret och lyckas med att bli deras hembiträde.
Detta sätter igång ett psykologiskt drama som sätter hela deras både Roolands och Louise värld i gungning och som får katastrofala följder,

Frédéric Dard

Dard bygger skickligt upp karaktärerna, miljöerna och spänningen. Jag blev helt fångad av berättelsen som tog sig lite andra vägar än jag trodde den skulle göra. Jänkarna är helt enkel en mycket välskriven och spännande psykologisk deckare översatt till en njutbar svenska av författaren Fredrik Ekelund.
Jag är glad att jag har två till av hans böcker i bokhyllan!

Tack för recensionsexemplaret.

https://www.adlibris.com/se/bok/jankarna-9789198402827

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN LITTERÄRA HIMLEN – EKA KURNIAWAN: SKÖNHET ÄR ETT SÅR

Eka Kurniawan (1975-)
Skönhet är ett sår
”Cantik Itu Luka”
Utgiven 2002
På svenska 2017
Översättning: Stefan Danerek
530 sidor
Nilsson förlag

När jag hörde att Nilsson förlag skulle ge ut en indonesisk författare höjde jag på ögonbrynen. Hur hittar de alla dessa författare? När jag googlat lite var jag mindre förvånad. Eka Kurniawan är en stjärna är i rakt stigande. Skönhet är ett sår var nominerad till prestigefyllda International Man Booker Award 2006 som till slut Hang Kang vann för Vegetarianen. Jag blev mycket nyfiken och frågade förlaget om ett ex som de vänligen skickade till mig.

Indonesien är ett land som för mig är i princip okänt. Men det är ett gigantiskt land på många sätt. Jag citerar Wikipedia ”Indonesien består av över 13 000 öar och 33 provinser. Med över 252 miljoner invånare är det världens fjärde folkrikaste land och har världens största muslimska befolkning.”
Jag har nu läst att de ha en stark muntlig tradition men att antalet erkända författare från regionen inte är stort till antalet. Den enda indonesiska författare jag kände till före Kurniawan är Pramoedya Ananta Toer (1925–2006) som var en ständig nobelpriskandidat fram till sin död.

Eka Kurniawan föddes 1975 i västra Indonesien. Har ett förflutet som journalist. Han skriver romaner noveller, filmmanus, essäer och bloggar. Han är hyllad som den största författaren som kommit efter Toer. Att Kurniawan är sprungen ur muntlig tradition är något som verkligen märks i han sätt att berätta sin historia.
Tre av hans böcker finns översatta till engelska. Skönhet är ett sår blev hans stora internationella genombrott och det är inte svårt att förstå varför.

På omslaget till romanen citerar förlaget New York Review of Books: ”Kurniawan är på många sätt en litterär arvtagare till Günter Grass, Gabriel Garcia Marquez och Salman Rushdie.” Det är stora ord men jag tycker det finns täckning för det. Det var i och för sig länge sedan jag läste dessa giganter men under läsningen påmindes jag ofta om dem. Skönhet är ett sår är likt några av deras romaner tegelstenar som kopplar stora grepp om det land och den tid boken utspelar sig i. Det är en myllrande berättelse, fylld av karaktärer och utvikningar. Romanen ligger hela tiden nära sagan och myten. Fantastiska och i en normal värld obegripliga saker kan hända och händer. Allt detta påminner mig de tre stora!

I den fiktiva staden Halimunda reser sig Dewi Ayu upp ur graven efter att ha varit död i 21 år. Dewi var Halimundas mest berömda prostituerade, känd för sin skönhet. Hon valde att dö efter att först ha fött 3 oerhört vackra döttrar, vars pappor hon inte hade en aning vilka det är. Deras skönhet har ställt till det för dem och de har på olika sätt försvunnit ut ur hennes liv. Nu har hon till sin sorg blivit gravid igen och vill ha en riktigt ful dotter. En dotter som inte skulle få de problem som vackra flickor får. Hon fick sin önskan uppfylld:
”Hon var till exempel inte säker på att bebisens näsa verkligen var en näsa, eftersom den påminde mer om ett eluttag än de näsor hon sett sedan barnsben: munnen såg mer ut som myntinkastet på en spargris och öronen liknade ett par grythandtag.” (sid 26)
Dewi så deprimerad att hon vägrar titta på henne när hon fötts. Bestämmer sig dock att ge henne ett namn ”Skönhet”. Därefter dör hon. Nu är hon åter, 21 år senare och denna vindlande berättelse drar igång.

Jag skall inte försöka återge mer av handlingen i denna oerhört rika roman. Berättelsen om Dewi Ayus familjs öden och äventyr är på många sätt en underhållande och uppsluppen berättelse fylld av sagans mystik. Det är också en mycket brutal berättelse om Indonesien moderna och mycket blodiga historia. Den holländska kolonialtiden, den japanska ockupation efter andra världskriget, en misslyckad kommunistisk revolution till den nuvarande indonesiska diktaturen. (Jag skall sent glömma Joshua Oppenheimer skakande dokumentär The Look of Silence om den brutala jakten på kommunister i 60-talets Indonesien)

Eka Kurniawan har skrivit en hela tiden fascinerade underhållande, upprörande, humoristisk släktberättelse med en mörk fond i bakgrunden. Låt dig inte bli avskräckt av att den är på över 500 sidor. Den är lättläst och det finns inte en svacka i hela romanen.
Boken är översatt till en smidig svenska av Stefan Danerek. Är det inte fantastiskt att i ett litet land som Sverige finns det en person som kan översätta direkt från ett för oss mycket ovanligt språk. Och göra det bra!  Romaner från ovanliga språkområden översätt ofta via engelska  Men inte i detta fall.
Vi får hoppas att denna mycket berättelse får många läsare. För jag vill gärna sätta Stefan Danerek för att läsa mer av Kurniawan. Och kom ihåg att det var här ni läste om Kurniawan först….

Och för er som skall till Bokmässan om en vecka: Kurniawan kommer dit!

Tack för recensionsexemplaret!

https://www.adlibris.com/se/bok/skonhet-ar-ett-sar-9789188155283

 

EN NY SPÄNNANDE THRILLERFÖRFATTARE – LINWOOD BARCLAY: PARTING SHOT

Linwood Barclay (1951-)
Parting Shot
Utgiven 2017
448 sidor
Orion

Fast ny är han egentligen inte, bara för mig. Linwood Barclay är en kanadensisk författare född i USA. Efter några år som journalist lyckades ha förverkliga en dröm att bli utgiven deckarförfattare. Han har nu publicerat över 12 deckare som blivit internationella succéer. På svenska finns det några av hans tidigare alster.

Romanen utspelar sig i Promise Falls, nära Albany, USA, en fiktiv småstad som Barclay tidigare beskrivit i tre böcker, Promise Falls Trilogin. Parting Shot har sålts in som No 4 fast den egentligen inte hör till trilogin enligt vad jag läst mig till. Några karaktärer återkommer tydligen men det var inget jag märkte utan fick vetskap om efter avslutad läsning.

Lite kort om berättelsen:
Privatdetektiven Cal Weaver blir kontaktad av Madeleine Plimpton som tillhör en av de mest prominenta familjerna i Promise Falls. Hon vill att Cal skall skydda, Jeremy, den 19 årige sonen till hennes systerdotter Gloria. När Cal inser vem det är blir han tveksam. Jeremy är den unge man som i fyllan på en fest körde ihjäl en ung kvinna.
Gloria har en vän som är framstående advokat och som tog sig an fallet. Hans försvar var att Jeremy, som den överklasspojke han är, var så bortskämd att han är som en bebis. Han förstod inte vad han gjorde när han full som ett ägg satte sig, utan att kunna köra i en Porsche 911 och dödar en ung kvinna.
Nu har Jeremy blivit frikänd men nu är en mobb efter honom och familjen anser att ha behöver skydd.
Cal är tveksam, ffa när han träffat den trulige, bortskämde och djupt deprimerade ynglingen. Men tar på sig uppdraget då det är bra betalt och det verkar vara en bra kille under ytan.

Det andra spåret handlar om Brian som inte den mest begåvade person vår herres skapat. Han vaknar upp efter att ha varit på puben. Brian har varit bort borta i 2 dygn. Han har en teori som han säger till polisen Barry Duckworth att han har blivit nedsövd av ufon! Det visar sig dock inte vara fallet att han varit utsatt av UFO:n!!  för när han undersöks på sjukhuset ser de att någon amatör tatuerat in något som jag inte vill berätta om du vill läsa boken.

En bit in i handlingen kommer Barry Duckworth på att det funnits ett tidigare fall med en kille, Craig, som också blivit nedsövd och gjort något hemskt med. Kan de hänga ihop?
Utredningen runt Brian och hans tatuering snirklar sig sakta framåt ändå till Barry inser att det hänger ihop med det händer Jeremy. Detta leder till en mycket dramatisk och oväntad final. Både familjen och den lilla staden visar sig ha många hemligheter!

Detta är en tegelsten på 400 sidor. Ändå läste jag den i ett huj. Jag har bara skisserat handlingen för persongalleriet var stort och det finnas avstickare och fördjupningar. Trots det blir det aldrig spretigt.
Hans stil är anonym och därför effektiv, prosan är rak och enkel utan att vara för enkel. Personteckningarna är tillräckligt djuplodande för att var intressanta, men det är handlingen och spänningen som står i fokus. Det är så långt ifrån tex Gianrico Carofiglios långsamma och filosofiska deckare jag nyligen läst. Har finns inte heller ett intressant språk att njuta eller fascineras av. Men det finns ett mycket fint hantverk och en mycket väl berättad historia som höll mig fången hela vägen och levererades  på en följsam prosa som aldrig var i vägen.

Ett intressant och obehagligt tema i boken som bara för ett par år sedan hade känts som Science Fiction är hur sociala medier påverkar våra liv och hur de har blivit en kanal för aggressivitet och hat. Den maktlöshet som en individ har gentemot ett drev i social medier. Hur de kan förstöra ett liv

Att Barclay säljer som smör är jag inte ett dugg förvånad över. Jag återvänder mer en gärna till en av hans böcker om jag vill ha god deckarunderhållning av bra kvalitet. Det var riktigt kul att läsa Barclay!

https://www.adlibris.com/se/bok/parting-shot-9781409163930

 

 

 

EN MAGIKER – LEO PERUTZ: NATTETID UNDER STENBRON

Leo Perutz (1882-1957)
Nattetid under stenbron
”Nachts unter der steinernen Brücke”
Utgiven 1975
På svenska 1983
Återutgiven 2017
Översättning Sven Christer Swahn
292 sidor
Nilsson Förlag

Jag trodde jag hade koll på kända tyskspråkiga författare. Ett namnminne utöver det vanliga gör att de fastnar som flugor på flugpapper. Men när jag öppnade ett kuvert från Nilsson förlag och en roman av Leo Perutz ramlade ur såg jag ut som ett stort frågetecken. Va, vem? Leo Perutz?!

Några stunders googlande gav vid handen att det är ett stort namn i den österrikiska litteraturen. Perutz föddes i Prag 1882. Flyttade som ung till Wien. Perutz, som var jude, emigrerade sedan till Palestina 1938 i samband med Anschluss. Han skrev 11 romaner och bland hans beundrare fanns tungviktare som Jorge Luis Borges, Italo Calvino och Graham Greene. Flera av han böcker har filmatiserats.

Nu när Nilsson förlag återutger Nattetid under Stenbron I Sven Christer Swahns fina översättning från 1983, är det början på en utgivning av hans mest kända romaner. Återigen en kulturgärning av det lilla förlaget.

Denna roman, om man nu kan kalla boken det, liknar inget jag läst tidigare Det är en vindlande berättelse som främst utspelar sig i Prag och dess judiska getto under 1600-talet, men med trådar framåt till författarens nutid. Det är ett Prag befolkat av krigare, trashankar, gycklare, handelsmän, rabbis, skräddare, tiggare och annat löst folk .Men vi är också uppe i höjderna hos den lätt galne kejsaren Rudolf den II som utan verklighetsförankring kör landets ekonomi i botten i jakten på sköna ting.

Det gå knappast att tala om en berättelse eller handling. I början framstår boken som en novellsamling, en samling vilda, roliga, intelligenta, gripande och spännande berättelser, ja nästan skrönor, fyllda av magiska realism. Människor pratar med de döda, i en novell kan en fånge pratade med hundar som han sitter inspärrad med och de berättar om en stor skatt som är hans om han kommer ur finkan.
När du minst anar hur berättelserna hänger ihop så dyker små tecken upp och till slut knyter Perutz ihop det mycket elegant. Du skall inte tro att det är en svår experimentell roman. Absolut inte. Jag läste om de första 70 sidorna efter en litet uppehåll och jag njöt och skrattade lika mycket som första gången. Och det är en bok som jag skulle kunna läsa om bara för läsglädjen.

Perutz är en god berättare med ett stramt språk och nära till skrattet och sorgen. Det är både vildvuxet och återhållet berättat. Och sagan ligger alltid nära.

För länge sedan läste jag lite av Isaac Bashevis Singer, Nobelpristagaren. Minnet kan spela mig ett spratt men förankringen i en judisk kultur, berättarglädjen och det magiska är något som förenar de två författarna. Så läsare av Singer kanske känner sig mer bekanta än jag gjorde med denna spännande värld.

2018 kommer Nilsson förlag att ge ut Den svenske ryttaren i nyöversättning. Det ser jag fram emot!
Jag rekommenderar Perutz varmt till alla nyfikna bokmalar i vårt avlånga land.

”JAG TROR INTE ATT DET UNDER DETTA ÅRHUNDRADE FUNNITS EN FAMILJ I TYSKLAND SOM VARIT MER BETYDELSEFULL ORIGINELL OCH INTRESSANT ÄN FAMILJEN MANN.” – TILLMAN LAHME: FAMILJEN MANN

Tilmann Lahme (1974-)
Familjen Mann
”Die Manns”
Utgiven 2015
På svenska 2017
Översättning: Linda Östergaard
Bonniers

Det är vanligt bland bokälskare att lyfta fram de små förlagen. De som ger oss en massa spännande böcker från nya och okända författare och ibland från ovanliga språkområden. Sedan tittar vi kanske lite föraktfullt på de stora förlagen som kolosser från en forntid. Förlag som numera styrs mer av ekonomer som föredrar vinstgivande deckare eller trendiga receptböcker snarare än god skönlitteratur. Som tur är så är det inte så svartvitt! ”Kolosserna” har de ekonomiska musklerna som ett litet förlag inte har och kan ta större risker, vilket ett mindre förlag inte kan.

Jag blev mycket förvånad när jag såg att Bonniers skulle ge ut Tillman Lahmes lovordade grupporträtt över familjen Mann. Vem läser Thomas Mann i Sverige i dag? Förvisso har Bonniers, vilket jag tycker är helt enastående, nyöversatt Buddenbrooks, Bergtagen och senast Doktor Faustus. Tre tegelstenar i bokhyllan. De två förstnämnda har jag läst för många år sedan. Minns att de kräver sin insats men att jag fick rikligt tillbaks. Jag trodde inte att det fanns en publik för litteratur som tar både väldigt mycket tid och intellektuellt arbete i anspråk. Jag kanske är väl pessimistisk, det kanske finns fler läsare av denna gigant i 1900-talets litteratur än vad jag tror.
I Tyskland däremot verkar inte Thomas Mann och hans familjs släppt sitt grepp trots att Mann varit död sedan 1955. Där finns också en bildad medelklass som nu har mer eller mindre försvunnit i Sverige. De kan vem som helst som tittar i någon av de stora tyska dagstidningarna snart inse.
https://www.youtube.com/watch?v=38WwVNI9LyI

Tillman Lahme som är professor i kulturvetenskap på Universitet Lüneburg och har ägnat mycket tid åt familjen Mann ffa om sonen Golo Mann vars biografi han skrivit. Lahme har nu fått ta del av 3 000 nyfunna brev som familjemedlemmarna skickade till varandra
Utifrån dem och sin enorma kunskap om familjen Mann tecknar Lahme ett storartat porträtt av familjen, i USA kallad ”The Amazing Family”.

Vi får följa familjen Mann från 1922 kronologiskt till alla har gått bort 2002.
Efter avslutad läsning kan jag konstatera att det är en enastående bok om en enastående familj. Välskriven spännande och fördomsfri. Han dömer dem inte utan sätter in deras stundtals märkliga handlingar i sitt sammanhang. Även om jag många gånger höjde på ögonbrynen!

Thomas Mann (1875-1955) och hans fru Katia (1883-1980) född Pringsheim och dotter till en mycket rik industriman, får sex barn. Erika (1905-1969), Klaus (1906-1949), Golo (1909-1994), Monika (1910-1992), Elisabeth (1918-2002) och Michael (1919-1977). Alla mycket begåvade men plågade över att leva i skuggan av sin berömde far. En far som var känslomässigt oåtkomlig och favoriserade Erika och Elisabeth och var likgiltig inför Michael som han helt enkelt inte tyckte om. Klaus begravning gick han inte ens på.

Thomas Mann

När Thomas Manns dagböcker började publiceras fann läsarna att bakom den mycket kontrollerade och konservativa fasaden fanns en författare som undertryckte sin homosexualitet och förälskelser i småpojkar (Döden I Venedig!) och servitörer. Han sublimerade sin sexuella läggning i konsten, men var samtidigt själsligen mycket plågad vilket också ledde till somatiska problem.

För även om detta är fascinerande och intressanta människor var det en förskräckligt självupptagen skara på många sätt. Erika och Klaus, det självutlämnande radarparet, som kastar sig in i den ena relationen efter den andra, Erika bisexuell, Klaus homosexuell. De far världen runt, Klaus bodde under större delen av sitt liv på hotell och drogar och super ned sig. påbörjar det ena mer eller mindre lyckade teater- eller bokprojektet efter det andra Hela tiden skriver de till mamma Katia och begär pengar för att klara sin utsvävande livsstil.

Klaus är i dag mest känd för romanen Mephisto, som bla är ett nidporträtt av den homosexuelle teaterregissören Gustaf Gründgens som blev framgångsrik under tredje riket. Gründgens hade varit Klaus svåger då han varit gift med Erika! Snacka om komplicerade relationer.
Mephisto filmatiserades 1981 av den ungerske mästerregissören Istvan Szabo, med en enastående Klaus Maria Brandauer som Gründgens. En av de bästa filmer jag sett. http://www.imdb.com/title/tt0082736/

Golo är deras motsats. Han är lite klumpig och tafatt. Även han homosexuell men till skillnad från Klaus oerhört plågad av detta. Den introverte och djupt intellektuelle Golo utvecklas till att bli en mycket framstående historiker, prisbelönt författare och politisk skribent som samarbetade med Willy Brandt.
Under perioder plågad av svåra depressioner men är ändå den enda i skaran som ger intrycket av att vara någorlunda normalfungerande och den som framstår som mest sympatisk.
https://www.youtube.com/watch?v=otqooqgPj2Q

Monika är det svarta fåret i familjen, också hon depressiv men helt utan handlingskraft och får ingen ordning på sitt liv. Illa omtyckt av alla inklusive föräldrar,

Elisabeth satsade stenhårt på en karriär som pianist men hade inte på länga vägar den begåvning som krävdes Sadlade till slut om, gifte sig med en äldre italiensk professor och slutade sitt som en framstående förkämpe för att rädda våra hav.

Michael ville bli soloviolinist. Även här räckte begåvningen inte till med mer än en undanskymd plats i viola-stämman i en symfoniorkester. I ett utslag av hans hetsiga temperament attackerade han en med musikant vilket blev slutet på den karriären. Skolade om sig till germanist. Förmodligen var hans död ett självmord.
Hela sitt liv bad han om pengar från sina föräldrar för att klara av sitt lyxliv.

Mitt i allt detta finns föräldrarna. Thomas Mann, fjärran, sittandes på sitt arbetsrum där han, den store mannen, Trollkarlen (Der Zauberer), inte får störas. Katia styr familjen med järnhand och fördelar både kärlek och kyla. Det är verkligen en helt anstående familj. Så oerhört begåvad och så oerhört destruktiv. Citatet i rubriken är från den tyska litteraturkritikens gigant Marcel Reich-Ranicki som hela sitt liv var fascinerad av dem.

Förutom att skildra The Amazing family blir också boken exposé över Europas historia. Mann går från att var en konservativ antidemokrat till den mest kända motståndaren till Hitler som flydde landet för USA redan 1933 för att sedan inte bo där mer. De var en familj mitt i den politiska hetluften ffa det äldsta barnen Erika och Klaus som kämpade på barrikaderna för att fördöma Hitler och visa på att det fanns ett annat Tyskland.
Till slut återvänder Thomas och Katia till Europa men bosätter sig i Zûrich i Schweiz, kluvna inför det Tyskland som kommer efter kriget.
(För den som är av den tidige Mann intresserad finns en annan tegelsten  En opolitisk mans betraktelser  http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/boken-som-thomas-mann-aldrig-borde-ha-skrivit/)

Familjen var så flitig med pennan skrev så mycket brev och dagböcker så man kan undra hur det hann med något annat. Det kan vi vara glada för idag. Undan dem hade vi inte Lahme kunnat skriva denna helt fascinerande bok. Alla med det minsta intresse för tyska litteratur eller Europa under andra världskriget uppmanas att kasta sig över detta porträtt över en oändligt begåvad och oändligt dysfunktionell familj mitt den politiska och kulturella hetluften.
Det var länge sedan jag läste Thomas Mann men efter avslutad läsning har min nyfikenhet på denna gigant vaknat till liv igen.

Tack för recensionsexemplaret

 

EN VACKER ROMAN OM KÄRLEK OCH VÄNSKAP – SARAH WINMAN: TIN MAN

Sarah Winman (1964-):
Tin Man
208 sidor
Utgiven 2017
Tinder Press

Innan Sarah Winman blev författare arbetade hon som skådespelare och hade en lång karriär inom film och tv. Winman debuterade 2011 med When God was a rabbit som blev en succé både hos läsare och kritiker. Även A Year of Marvellous Ways som kom 2015 blev en succé.
Nu kommer hennes tredje bok Tin Man och det har varit en hel del snack om den redan. Många ser fram emot att läsa henne. Och jag förstår varför efter avslutad läsning.

Tin man är en roman och kärleken och vänskapen mellan Ellis Judd, hans fru Annie och deras vän Michael. Det är svårt att skriva om boken utan att berätta om handlingen. Det vill jag inte göra då jag kommer förstöra mycket för dig som vill läsa den!

Tin man är en bok som är lätt att tycka om, tom att tycka mycket om. Jag drogs in i texten på en gång och hade svårt att sluta läsa. Om jag hade berättat handlingen hade ni kunnat tro att det är så mycket känslor, så mycket sorg och glädje,  i boken att det skulle vara alldeles kladdigt. Men Winman skriver en så vacker, återhållen prosa, ofta i korta uttrycksfulla meningar som håller tillbaka intensiteten. Här smetas det inte på utan det ligger under ytan istället. De korta meningarna gör den det till en bok som är lätt att läsa men utan att vara lättviktig.

Det är ingen rak berättelse utan vi under boken går fram och tillbaka i tiden och pusselbitarna läggs till. Hur hade livet kunde varit om inte om hade funnits.
Boken är väl konstruerad, med trovärdiga personskildringar av såväl huvud- som biroller. Hennes beskrivning av deras kärlek och vänskap är finstämt vacker och sentimental på rätt sätt.
Jag läser nästa bara manliga författare, inte ett medvetet val, men så blir det. Denna bok hade inte många män kunnat skriva. Hennes sätt att beskriva deras relationer och deras känsloliv är inget som jag ofta funnit hos någon manlig författare. Det är imponerade att hon så väl kan gestalta dessa två mäns känslor. Visst, en och annan kliché kan ligga farligt nära ibland, men hon girar undan det.

Winman skriver också mycket visuellt med en fin känsla för platsen både i Oxford och södra Frankrike med alla dess färger. Inte för att jag tror att den egentligen lämpar sig som en film eller tv-serie såg jag ofta mycket klara bilder och scener framför mig.

Tin Man är en mycket väl berättad historia som jag känner kommer ligga kvar i mig. Ett gott tecken är att jag mycket väl kan tänka mig att läsa hennes två föregående böcker.
Jag tror att det är en bok som många läsare kan tycka om! Det gjorde jag!

https://www.adlibris.com/se/bok/tin-man-9780755390953

 

DET BÄSTA HON SKRIVIT? – EVA DOLAN: WATCH HER DISAPPEAR

Eva Dolan
Watch her disappear
Utgiven 2017
432 sidor
Harvill Secker

Minnet kan lura mig men frågan är om inte detta är det bästa Eva Dolan har skrivit. Jag har läst hennes tre tidigare deckare som jag fått som recensionsexemplar av Modernista. När jag såg den senaste Watch her disappear på biblioteket insåg jag att jag inte ville vänta på den svenska översättningen. Det är jag mycket glad för. På omslaget finns det mycket positiva omdömen från giganter som Ian Rankin och Denise Mina. De visade sig stämma.

Jag har blivit mer och mer förtjust i hennes böcker. Jag fastande dock inte riktigt lika mycket för den 3:e i serien men nu är hon enligt min mening i toppform igen!

I Watch her disappear har Eva Dolan tagit sig an ett svårt ämne och skriver känsligt, intressant och samtidigt mycket underhållande och mycket spännande! Och tro inte att du behöver läst de föregående. Det finns nästan inget som pekar på handlingen i tidigare böcker. Även om det självfallet är något annat att möta Zigic och Ferreira för fjärde gången.

Som vanligt befinner vi oss i Peterborough i östra England.
En morgon finner man kroppen av en kvinna mördad på ett populärt motionsspår. Det visar sig snart att kvinnan, Corinne, är en man vid namn Colin som sedan ett par år valt att gå ut som kvinna.
Zigic och Ferreira på hatbrottsenheten blir inkopplade. Samtidigt har ett par andra transvestiter blivit våldtagna och frågan är om det är en seriemördare eller om mordet på Corinne är en engångshändelse. En komplicerad väv börjar spinnas.

Corinne har varit gift och har tre barn. Hans förra fru hatar honom för vad han gjort. Och barnen har valt olika sidor. Nu är fadern mördad så rasar familjen samman allt eftersom utredningen visar på saker i det förflutna.

Förutom att var en mycket skickligt skriven deckare är det också en mycket respektfull och inkännande skildring, av en sub-kultur, av livet som transvestit. Hatet, fördomarna, sorgen, skammen och glädjen som de upplever.
Och beskrivningen av familjens våndor är mycket fängslande och gripande. Det är en ganska lång bok (400 sidor) men Dolan lyckas hålla spänningen vid liv hela vägen ut. Imponerande!

Jag ser redan fram emot nästa bok om Zigic och Ferreira!
Om du tycker om deckare men inte lästa Eva Dolan har du mycket att se fram emot.

Här kan du läsa vad jag skrivit om hennes tidigare böcker:
1. Lång väg hem
2. Döda talar inte
3. Efter din död

 

FRÅN LÄSFÅTÖLJEN UT I VÄRLDEN – CLAES HYLINGER: TILL FRÄMMANDE LAND

Claes Hylinger (1943-):
Till främmande land
Berättelser, dikter, anteckningar
130 sidor
Utgiven 1998
Bonniers

Helt plötsligt fann jag mig läsa Claes Hylinger igen! Inte alls planerat, men något drog mig till bokhyllan och fick mig att plocka ned Till främmande land där den stått sedan 2002! En slump och en tillfällighet, just som så mycket av det som händer hos Hylinger.
Jag läste om de inlägg jag redan skrivit om två av hans böcker och inser att jag där fångar mycket av det som tilltalar mig hos honom, denne vardagsmystiker med sinne för det absurda. En värld där saker och ting inte ser ut att vara som de är men just därför kanske är just vad de är. Jag vill inte upprepa mig så läs dem ifall du är intresserad.

Hylinger har en enorm och ovanlig beläsenhet. Sällan har jag stått på en författare som skriver om så många kolleger som de flesta litteraturälskare aldrig har hört talas om. En av texterna i boken handlar Maurice Magre från Toulouse. Hört talas om honom? Nej, tänkte väl det!
Hylinger citerar honom: ”Jag har observerat att de viktigaste händelserna i livet inte var de jag trodde. Ett obetydligt ord, mötet med någon man inte kommer att återse, en sorg eller förhoppning man trodde sig ha glömt, har ofta en stark återverkan på själens dolda liv. Jag har i dessa minnen uppehållit mig vid ytterst små händelser som spelat en större roll för mig än vad resor och ödets växlingar har gjort.” (sid 74)

Detta låter som om Hylinger beskriver sitt eget skrivande. Även om resor spelar en framträdande roll så är det inte de stora händelser som står i fokus, utan vardagen och det oväntade i den, som pekar på något annat, under ytan. Ofta berättat med en humoristisk vändning. Hylinger har en fin humor och känsla för den goda vitsen!

Som titeln antyder där det mycket resande i den lilla tunna volym. Både i läsfåtöljen och i verkligheten. London, hans älskade Frankrike, men även Hylingers allt större intresse för arabvärlden kommer fram i resor till bla till Damaskus och Tunisien. Han möter människor, situationer uppstår, ibland komiska ibland tragiska. De flesta texterna tycker jag mycket om. En och annan rinner ut i en antiklimax och någon fångar mig inte alls ffa en doftlös skildring av en vandring i svenska fjällen.

Det finns en mycket Hylingersk ton som genomsyrar allt jag läst av honom. Alla faller inte för den. Jag har två mycket olika personer i min omgivning som tycker det är pretentiöst dravel. Och jag kan förstå att fastnar du inte för tonen och hans sätt att se på världen kan du lika gärna sluta läsa. På en gång.
För oss gör det blir några fina stunder i läsfåtöljen med denna samling berättelser dikter och anteckningar. Och jag blir sugen på mer Hylinger!

Här kan du läsa vad jag skrivit om honom tidigare:
Utan ärende
Hotell Erfarenheten

2017 THEAKSTON OLD PECULIER CRIME NOVEL OF THE YEAR

Det är ett av de stora prisen  för spänningslitteratur i Storbritannien. Sponsrat av ett gott öl jag en gång drack i Cambridge!
Läs mer här

Årets ”longlist” hade många tunga namn.
http://harrogateinternationalfestivals.com/news/topcny2017-longlist/

Vinnare blev skotten Chris Brookmyre med The Black Widow.
Brookmyre som var ett okänt namn för mig fram tills en av han böcker diskuterades i ”A good read” som gjorde mig sugen på att läsa honom.
http://www.bbc.co.uk/programmes/b08sn96z

Han har även vunnit 2016 Crime Novel of the Year at Bloody Scotland för boken.

Jag citerar ett tidiagare blogginlägg:
Vill du veta mer om Scottish crime lyssna på detta trevliga samtal mellan författarna Ann Cleeves (Shetlands-serien) och Christopher Brookmyre: https://www.theguardian.com/books/audio/2017/jun/13/scottish-fiction-with-ann-cleeves-and-chris-brookmyre-books-podcast

 

A good read är för övrigt ett mycket stimulerande program på BBC för alla bokmalar och det finns som podcast.
http://www.bbc.co.uk/programmes/b006v8jn
Rekommenderas varmt.
Har skrivit om det tidigare:
https://entravebocker.com/2015/07/31/lasgladje-pa-bbc-radio-4-a-good-read/

 

 

HÖGOKTANIG SPÄNNING AV HÖG KLASS – DESMOND BAGLEY: THE ENEMY

Demond Bagley (1923-1983)
The Enemy
Utgiven 1977
324 sidor
HarperCollins

Efter att ha läst några bra deckare var jag sugen på mer! I den överfyllda bokhyllan stod volymen med två deckare av den nu i Sverige bortglömde Desmond Bagley. Jag tog ju en ”walk down Memory Lane” för ett par år sedan och läste med stort nöje The Tightrope Men. Om jag läser den andra romanen får jag lite mer plats i hyllan, tänkte jag. Det var ett lyckat beslut! Det var länge sedan jag hade så roligt i läsfåtöljen.

Desmond Bagley tillhör, som jag skrev i mitt förra inlägg, generationen med spänningsförfattare som Alistair MacLean och Len Deighton. Storsäljare när jag var liten. Nu läser jag att Bagley, som skrev 16 romaner, var en av väldens mest säljande författare. Och nu förstår jag varför.

Jag fullkomligt njöt av att kastas in i handfast 70-tals action. Bagley skriver oerhört effektivt, skapar mycket intressanta intriger och beskriver miljöer väl. Han är intelligent och mycket påläst.
Det finns ett driv berättelsen och han lyckas hålla spänningen vid liv ända till slutet. Om du vill ha riktigt spännande och välskrivna spionromaner behöver du inte leta längre. The Enemy var ännu bättre än The Tightrope Men.

Han lägger ofta delar eller hela handlingen i andra länder. I The Tightrope Men med var de i Norge och Finland. I The Enemy utspelar sig delvis i Stockholm med omnejd Det var roligt att läsa om bla Gamla stan, hotell i Strängnäs och tåget till Åkers Styckebruk

Eftersom vi alla är barn av vår tid så log jag lite för mig själv när jag nu ser att hans romaner ges ut på nytt. Det är inte bara jag som vill gå tillbkaka .Och nästa generation kan upptäcka honom.
Kommer jag läsa fler Bagley? You bet!

Här kan du läsa vad jag skrev om The Tightrope Men.

EN POSTUM PÄRLA – ANTONIO TABUCCHI: TILL ISABEL – EN MANDALA

Antonio Tabucchi (1943-2012)
Till Isabel : en mandala
”Per Isabel. Un mandala”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare Viveca Melander
162 sidor
Nilsson förlag

Han hann inte få något nobelpris, Antonio Tabucchi, innan cancern tog honom. Många ansåg att Tabucchi, en av de främsta i den moderna italienska litteraturen, förr eller senare skulle få det. Han hann med en rik produktion på över 30 böcker. Den mest berömda är Påstår Pereira, som stått oläst i min hylla i många år.

När jag nu äntligen läste Tabucchi blev det inte den utan den postumt utgivna Till Isabel som Nilsson förlag var vänliga nog att skicka mig ett recensionsexemplar av. Jag är glad över att äntligen ha läst honom. Att det är en mycket spännande författare bekräftar romanen.
Kort handlar det om Tadeus, en polsk poet, som försöker få reda på vad som hänt hans ungdomskärlek Isabelle. Romanen utspelar sig till stor del i Portugal, ett land Tabucchi levde och arbetade i under långa perioder i sitt liv. Ett land han älskade.

Antonio Tabucchi

Romanen består möten med människor som passerat i hennes liv. Vad hände egentligen med den vackra exotiska Isabelle som sögs upp i kampen mot Salazar, som officiellt dog men dök upp någon annan stans. Till Isabel börjar nästa som en deckare en regelrätt undersökning för att på slutet när han kommer allt närmre sanningen, allt längre in i den heliga mandalan, bli allt med mystisk och eterisk. Finner hans sin Isabelle? Och varför vill han finna henne? Det tycker jag du skall upptäcka själv!

För mig var Till Isabel en roman som sög tag i mig direkt. Tabucchis melankoliska, poetiska och musikaliska språk drog in mig. Det sjöng inom mig. Jag ville sätta mig på nästa plan till Lissabon en stad jag aldrig besökt men velat komma till i många år.
Jag måste samtidigt erkänna att boken tappade lite för mig när den blev alltför eterisk. Samtidigt kunde jag njuta av den suveräna språkbehandlingen.  För översättningen står Viveca Melander en av våra främsta översättare från italienska.

Det finns en melankoli som känns igen hos den väsensskilde och mycket mer svårläste Antonio Lobo Antunes. Är det Lissabon, finns det en stämning i staden, som får mig associera till Lobo Antunes? Eller är jag bara ute och cyklar….

Oavsett inser jag att Tabucchi är en författare man bör läsa. Nilsson ger samtidigt ut klassikern Påstår Pereira i pocket så om du vill hålla i plånboken börja med den. Sedan kan du ta denna!

https://www.adlibris.com/se/bok/till-isabel-en-mandala-9789188155191

 

 

ÅTER I BARI – GIANRICO CAROFIGLIO: MED SLUTNA ÖGON

Gianrico Carofiglio (1961-)
Med slutna ögon
”Ad occhi chiusi”
Översättning: Ulla Trenter
Utgiven 2003
På svenska 2011
216 sidor
Forum

Häromdagen tillbringade jag en kväll med Guido Guerrieri igen. Längre tid tog det inte att läsa den andra boken om advokaten i Bari, som den hyllade Gianrico Carofiglio, tidigare maffiaåklagaren, skriver om. Bari, för den som inte känner till det, är huvudort i regionen Puglia, långt ned i södra Italien. Den första, På sannolika skäl, tyckte jag mycket om. Det gjorde jag även om denna.

Denna gång hamnar Guerrieri i en rättegång där han skall försvara en kvinna som blivit brutalt misshandlad och våldtagen av sin pojkvän. Det är inte okomplicerat då denne visar sig vara son till en höjdare inom rättsväsendet. Mao ett karriärmässigt självmord för Guerrieri.
Detta är ett ämne som kan vara mer tabu i Italien? Även om det är förfärligt det som beskrivs, blir man lite förvånad över att Guerrieri inte känner till att den typen av män och relationer finns.

Det var trots det trevligt att återse advokaten och återigen flyttas till södra Italien. Men även denna bok, som jag tror vann ett pris i Tyskland, är lite av en anti-deckare. Det är som om Carofiglio tar historien om de olika brotten som en ursäkt för att få skriva om hur det är att vara en man i 40-års åldern, på ytan framgångsrik, men fylld av tvivel och existentiella funderar, lite av en hobbyfilosof som gärna läser kvalificerad litteratur och lyssnar på musik. Och han skriver om det på ett sådant sätt att det inte blir klyschigt, vilket det relativt ofta är i deckargenren. Ibland kan jag i och för sig tycka att psykologin är lite tillyxad, men andra gånger går det rätt in och griper tag.

Det är i grunden stillsamma böcker som sävligt flyter fram. När boken får ett mer traditionellt slut med en våldsam uppgörelse kändes det nästa lite trist för jag uppskattar den stilla lunken. Carofiglio är bra på dialog och att bygga upp stämningar. Ja, välskrivet helt enkelt, och jag ser fram emot att läsa vidare om Guerrieri.

På svenska finns även den tredje boken i serier, Skälig misstanke. Sedan gav förlaget tyvärr upp. Carofiglio har skrivit ytterligare två böcker. De finns som tur är i engelsk översättning.
Den senaste A fine line är nominerad till årets Crime Writers Award:
https://thecwa.co.uk/the-daggers/categories/international/

Här kan du läsa vad jag skrev om På sannolika skäl.

HISHAM MATARS SEGERTÅG FORTSÄTTER!

När jag skrev om Hisham Matars underbara bok The Return hade den bara vunnit ett pris. Prix Du Livre Etranger France Inter. Nu har Matar fått två tunga pris till. Både The Folio Prize och Pulitzer Prize.

Äntligen finns boken på svenska i översättning av Hanna Axén. Unna dig en mycket stark läsupplevelse.
https://www.adlibris.com/se/bok/att-atervanda-97

Här intervjuas Matar i Babel

EN NY RÖST FRÅN MEXICO – YURI HERRERA: KROPPARNAS SJÄLAVANDRING

Yuri Herrera (1970-)
Kropparnas själavandring
”La transmigración de los cuerpos”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare: Maria Cederroth
123 sidor
Nilsson förlag

Hur många mexikanska författare har du läst!? Inte många antar jag. Det har i alla fall jag inte gjort. Jag tror att David Toscanas underfundiga roman Klagosång över Miguel Pruneda är den enda. En bok jag gärna rekommenderar. Läs mer här.
Annars är väl de mest kända mexikanska författarna poeten och nobelpristagaren Octavio Paz (1914–1998) och giganten Carlos Fuentes (1928–2012) som många anser också skulle fått priset.
Nu har vi tack vare lilla nyfikna förlaget Nilsson möjligheten att upptäcka ytterligare en mexikan, Yuri Herrera. En spännande bok även om den inte riktigt föll mig helt i smaken.

Herreras första bok på svenska, Tecken som föregår jordens undergång, är vad jag förstår en prisbelönt succé hos kritiker och läsare. Nu skickade förlaget hans andra bok på svenska till mig, Kropparnas själavandring.

Herrera skriver om ett totalt laglöst land där någon form av pest har drabbat en namnlös mexikansk stad. Kaos och rädsla råder. I staden finns en märklig man, Budbäraren, vars verkliga namn vi aldrig får veta. Detta gäller även några andra av de märkliga figurer som figurerar i texten.
Budbäraren har en gåva i sin förmåga att kunna medla och mäkla fred i konflikter. Nu skall han in i en konflikt mellan de två maffiaklanerna Castro och Fonseca som kidnappat varandras barn men där saker gått överstyr.
Trots risken att bli smittad ger han sig ut på de tomma gatorna för att tillsammans med ett gäng bisarra medhjälpare försöka reda ut konflikten.

Herrera är på många sätt en elegant stilist som i precisa och effektiva meningar skapar en mycket obehaglig och nära stämning. Jag sögs verkligen in i bokens första kapitel. Det kryper in på kroppen. Han skildrar i en hårdkokt stil, som påminner mycket om deckargenren, ett samhälle i totalt sönderfall där våldet och machismon styr. Herrera har också en underfundig humor som fick mig att skratta flera gånger.
I detta har den korta roman, som snarare är vad engelsmännen kallar en novella, är det intensiva språket det som jag mest uppskattar. Maria Cederroth har så vitt jag kan bedöma gjort ett mycket fint jobb.
Som vanligt har förlaget satt översättarens namn på omslaget! Dessa för oss okända men helt oundgängliga grupp måste lyftas fram mer. Bravo!!

Det som jag inte uppskattar är att det blev, som någon kritiker skrev, lite för mycket av en serietidning. Det är hårdkokt, ibland poetiskt vackert, skickligt och fräckt men jag bryr mig inte riktigt, blir inte berörd.
Jag är trots det glad att ha läst Herrera. Det är alltid spännande med nya litterära kontinenter.  Och jag får intrycket att den första boken kanske är något vassare?
Med tanke på hur goda recensioner boken fått och hur kort den är rekommenderar jag ändå dig som är en nyfiken att ge den en chans.

I säsongens sista avsnittet av Babel intervjuar en entusiastisk Jessica Gedin Herrera.
https://www.svtplay.se/video/13669296/babel/babel-sasong-25-avsnitt-11?start=auto&tab=senaste

Tack Nilsson förlag för boken.

https://www.adlibris.com/se/bok/kropparnas-sjalavandring-9789188155238

JOSÉ EDUARDO AGUALUSA VINNER DUBLIN LITERARY AWARD 2017

José Eduardo Agualusa vinner ett av de största och välrenommerade litterära prisen i litterära världen Dublin Literary Award med en prissumma på.100 000 Euro!
http://www.dublinliteraryaward.ie/

https://www.theguardian.com/books/2017/jun/21/angolan-jose-eduardo-agualusa-wins-100000-impac-dublin-prize-general-history-of-oblivion

José Eduardo Agualu

Vem sade du? Ja, jag tror mig hört namnet på den angolanske författaren, som skriver på portugisiska, men kan missminna mig. Det visar sig att flera böcker, förutom den han vann för, finns på svenska!
https://www.adlibris.com/se/bok/en-allman-teori-om-glomska-9789173437134Här kan du läsa mer om honom
https://sv.wikipedia.org/wiki/Jos%C3%A9_Eduardo_Agualusa

En förhoppningsvis spännande upptäckt för den nyfikne läsaren.

 

DEN ANDRA BOKEN OM JOHN REBUS – IAN RANKIN: HIDE AND SEEK

Ian Rankin (1960-):
Hide and Seek
Utgiven 1990
190 sidor
Orion Books

John Rebus, Ian Rankins älskade polis, fyller 30 år i år vilket bland annat firas med en festival https://www.ianrankin.net/rebusfest/

Rankin är den författare som myntade uttrycket Tartan Noir, som många säger är ett av de smartaste marknadsföringsknep som en författare kommit på. För inte alla håller med att det finns något gemensamt med dem förutom att de är författare från Skottland Till de mest berömda vid sidan av Rankin kan nämnas William McIlvanney, Val MacDermid och Denise Mina.

Det var ett par år sedan jag läste Rankins första Rebus-deckare Knots & Crosses (1987). Jag tyckte det var ett bra första försök i genren (Läs mer här). Nu blev det att jag gick vidare med Hide & Seek från 1990 som finns i samlingsvolymen Rebus: The early years.
På svenska heter den Katt och råtta.

Boken inleds med att Ronnie, en nedknarkad husockupant, hittas mördad. Han ligger utsträckt på golvet i det förfallna huset utsträckt som en stjärna med två nedbrunna stearinljus bredvid sig och ett pentagram målat på väggen.
Polisen vill avfärda det, ytterligare en död knarkare med vilda fantasier, men fallet lämnar Rebus ingen ro. När det visar sig att hans död inte var en vanlig överdos utan något annat börjar Rebus nysta. Och trådarna sträcker sig åt många håll och till slut ändå upp de mest förmögna kretsarna i Edinburgh.

Nu var det länge sedan jag läste Knots & Crosses, men jag upplever att Rankin har utvecklats som författare. Han skriver en nyanserad prosa med bra dialog i en hårdkokt stil. Personteckningar är på det hela taget lyckade och historien välkonstruerad om än med några longörer.
Han visar sig åter igen som en deckarförfattare som man läser med nöje, men det är inte uppe på de höjder som jag förstått att han når senare. Jag sögs dock inte in i historien som man gör när en deckare är riktigt bra.

Låt inte detta avskräcka dig. Rebus är en intressant karaktär som jag kommer fortsätta att följa. Och då det roligt att göra det från början

Boken finns nu återutgiven på svenska av Modernista förlag.
https://www.adlibris.com/se/bok/katt-och-ratta-9789176459959

Vill du veta mer om Scottish crime lyssna på detta trevliga samtal mellan författarna Ann Cleeves (Shetlands-serien) och Christopher Brookmyre: https://www.theguardian.com/books/audio/2017/jun/13/scottish-fiction-with-ann-cleeves-and-chris-brookmyre-books-podcast

 

 

 

NOMINERAD TILL ÅRETS BÄSTA ÖVERSATTA DECKARE 2009 – GIANRICO CAROFIGLIO: PÅ SANNOLIKA SKÄL

Gianrico Carofiglio (1961-):
På sannolika skäl
”Testimone inconsapevole”
Utgiven 2002
På svenska 2009
Översättning: Ulla Trenter
254 sidor
Telegram bokförlag

De flesta av alla hundratals olästa böcker i mitt bibliotek vet jag varför jag en gång köpte. Men jag kan inte för mitt liv minnas varför jag köpte På sannolika själ av Gianrico Carofiglio. En deckare från södra Italien av en för mig helt okänd författare. Efter avslutad läsning är jag mycket glad över att den fanns i min samling.

Carofiglio är mycket välrenommerad advokat från Bari i södra Italien där denna roman, hans debut, även utspelar sig. Carofiglio har vid detta laget skrivet ett större antal deckare och annat och har blivit nominerad till många priser.

På sannolika skäl är den första av 5 böcker om advokaten Guido Guerrieri. På svenska finns denna och två till. Därefter han det tyvärr inte blivit något mer översatt. Kanske Ferrante-febern kan få upp intresset igen för Italiens litteratur?

Guerrieri är i 40 års åldern deprimerad efter skilsmässa och plågas av både ensamhet och ångestattacker. En dag kommer det en afrikansk kvinna till hans advokatbyrå och ber hon ta åt sig ett fall. En senegalesisk strandförsäljare, Abdou Thiam, har blivit häktad för att ha mördat en liten pojke. Bevisen pekar tydligt i den riktningen, men kvinnan säger att han är oskyldig. Trots att de inte kan betala tillräckligt antar han uppdraget. Guerrieri är inte övertygad om hans oskuld och egentligen inte intresserad. Hans arbete är att ge honom de bästa försvar han kan få. Men allteftersom har börjar gå vidare ser han att bevisen inte är självklara, det är mest indicier. Kanske är Abdou oskyldig?

Det är en mycket intressant deckare eller vad det nu är. För fokuset är egentligen inte på själva fallet och dess lösning. Boken har många fler kvaliteter. Jag kan tänka mig att flera av er gäspar när ni läser 40-årig advokat som skiljts sig, Det har väl alla i gjort i alla deckare!
Carofiglio arbetar inte alls med klichéer utan porträtterar en man mitt i livet som i en kris funderar på de val han gjort, vad de fått för konsekvenser och hur han går vidare. Han är mycket ömsint i sin skildra av Guerrieri och de personer som fnins i hans närhet..
Boken är också en intressant och inte allt för insmickrande skildring av den italienska rättssystemet och rasismen i södra Italien.
Tro inte att detta inte är en spännande bok. Genom att Carofiglio redan i debuten skriver riktigt, riktigt bra och skapar romanfigurer som jag bryr mig om dras jag in i texten och vill inte att den skall ta slut.
Skildringen av Guerrieris kamp med sig själv är lika spännande som fallet med strandförsäljaren.
Carofiglio skriver med ett flyt och en lätthet som gör att jag snabbt kommit till slutet.

Gianrico Carofiglio

När jag slog igen boken visste jag att jag snart kommer läsa nästa bok i serien. Det bästa betyg den kan få.

https://www.adlibris.com/se/bok/pa-sannolika-skal-9789177388043

 

 

WOW!!! – JORDAN HARPER: SHE RIDES SHOTGUN

Jordan Harper:
She rides shotgun
Utgiven 2017-06-06
272 sidor
Harper Collins

Detta är en romandebut som det gnistrar och sprakar om!
Jordan Harper är en amerikansk författare med en hyllad novellsamling, Love and other wounds (2015), och ett par tv-manus bakom sig.
Harper har även arbetat som copywriter och som musikjournalist.

Romanen handlar om Polly, en brådmogen 11-årig flicka som en dag plötsligt bli hämtad utanför skolan av sin kriminelle far Nate. Polly har inte sett honom på flera år då han suttit inne. Polly inser snabbt att bilen han hämtar henne i är stulen. Efter ett tag inser hon också att hennes mamma och styvfar är döda. De är mördade av medlemmar ur ett kriminellt gäng, Aryan Steel, som Nate lyckats komma i klinch med. Det finns nu ett pris på både hennes och pappans huvud. Nate inser att för att få dem att ta tillbaka ordern om att döda Polly måste se till att skapa så mycket jävelskap för Aryan Steel att de lyfter förbannelsen. Han sätter igång en turné av olika överfall och rån som skall skada dem där det gör som mest ont, i deras plånbok.
Polly fattar snabbt galoppen. Även om hon har en nallebjörn som hon använder för att kommunicera med och förstå omvärlden, så har äpplet inte fallit lång ifrån äppelträdet.

She wore a loser’s slumped shoulders and hid her face with her hair, but the girl had gunfighter eyes. Gunfighter eyes just like her dad, her mom would tell her, usually after a few whiskey pops when Mom could talk about her ex- husband without the anger she carried for him poisoning her.

Jordan Harper

Polly visar sig vara en modig värdig partner till sin far under deras resa. En resa som jag följde med allt större intresse för detta är helt enkelt en lysande debutroman.

Harper skriver in en hårdkokt amerikansk tradition väl känd från allt ifrån Hemingway till Ellroy. Men han är ingen epigon. Här finns något eget tycker jag.
Boken är dialogdriven med fina beskrivande passager emellan. För mina svenska öron finns det inte en falsk ton i dialogen som är mycket musikalisk. Det sjunger om alla fraser.

Harper har en poets blick för detaljer. Han skapar en närmst hypnotisk stämning där man inte kan sluta. Det finns inte en sida eller ett stycke för mycket utan boken är verkligen helgjuten. Han tar ett stryptag på läsaren som han sedan inte släpper.

Det är m.a.o. mycket spännande Men inte bara det. She rides shotgun är både en deckare men lika mycket en gripande roman om familjeband, kärlek och försoning. Harpers person- och miljöskildringar är mycket trovärdiga. Det var tråkigt att lämna Nate och Polly när boken är slut. Jag förstår verkligen varför den redan har sålts över hela världen.
Harper sitter nu och skriver på ett filmmanus efter boken.

Detta är en författare som kommer låta tala om sig. Det är jag helt övertygad om!
Kom ihåg, det var här du läste det först…=:)
https://www.adlibris.com/se/bok/she-rides-shotgun-9780062394408

 

 

 

EN MÄSTERLIG SAMLING – FERDINAND VON SCHIRACH: SCHULD

Ferdinand von Schirach (1964-):
Schuld
Utgiven 2010
208 sidor
Piper Verlag

Sedan flera år tillbaka har jag velat få igång min tyska och jag kan svårligen tänka mig ett bättre sätt att göra det på än att läsa Ferdinand von Schirachs små mästerliga noveller. När jag på en Tysklandssemester för ett par år sedan som vanligt gick in i en bokhandel (de har ju fortfarande riktiga boklådor i Tyskland) och bläddrade i Schuld blev jag förvånad över att jag med mina 6 års skoltyska förstod i stort sett allt. Nu fick jag äntligen läst den, min första tyska bok sedan 1981!

Jag hade tidigare läst och tyckt mycket om hans debut novellsamling Brott. Här kan du läsa vad jag skrev om den.
Även denna samling består av korta berättelser på allt ifrån 3–15 sidor (och boken är liten i formatet) där von Schirach har tagit berättelser ur sin gärning som försvarsadvokat och förvandlat dem till små pärlor.
Han skriver i korta mycket pregnanta meningar. Prosan är glasklar. Trots det skissartade handlaget lyckas han ändå få mig att bli engagerad i de människor vars öden han beskriver. Det är människor som råkar illa ut, eller som av olika mer eller mindre märkliga skäl begår ett brott, människor som kommer undan fast de inte borde, fall där rättvisan säger en sak men det sunda förnuftet något annat. De små miniatyrerna är upprörande, gripande och ibland oerhört komiska. Och det visar att detta med skuld, rätt och fel inte alls är något svart-vitt, utan mycket mer mångfacetterat.

Ferdinand von Schirach uttalar sin inte i intervjuer om sitt privatliv, men som tysk och barnbarn till en mycket framstående nazist, Baldur von Schirach, kan man förstå att frågor kring skuld, rätt och fel är frågor som Ferdinand inte kommer undan

Böckerna har blivit stora succéer i hemlandet och även utomlands. Både hos kritikerna och hos publiken.
Han är en av Tysklands mest säljande författare och flera av hans berättelser har filmatiserats. Jag rekommenderar dem varmt.
De finns förstås på svenska.
Du kan få båda böckerna i en samlingsvolym för 50 spänn!
http://www.adlibris.com/se/bok/brottskuld-9789174292923

EN KULTURGÄRNING AV NILSSON FÖRLAG! LION FEUCHTWANGER: OPPERMANNS

 Lion Feuchtwanger (1884-1958)
Oppenheimers
”Die Geschwister Oppermann”
Utgiven 1933
Översättning Karl Fägersten
466 sidor
Nilsson förlag

Det är inte mindre än en kulturgärning som det spännande förlaget Nilsson gör när de återutger Lion Feuchtwangers roman Oppenheimers från 1933 i Karl Fägerstens i dag lite ålderdomliga men smidiga översättning. Feuchtwanger var en vida läst judisk författare i 30-talets Tyskland. Det är inget litterärt mästerverk, men en rappt skriven, fängslande och oerhört skrämmande bok som tyvärr ligger helt rätt i tiden.
Förlaget hade vänligen skickat mig ett recensionsexemplar. Eftersom boken gav min intrycket att vara högaktuell ville jag att fler skulle läsa och köpa den. Det var min tur att välja bok i vår bokcirkel så valet var lätt. Det blev ett mycket uppskattat val och flera av cirkelns medlemmar var skakade av läsningen.

Feuchtwanger skildrar familjen Oppenheimer. Fyra bröder har fått ärva faderns möbelfirma som ger dem en god inkomst. Företaget drivs av en av bröderna medan de andra fyra ägnar sig åt andra mer eller mindre ekonomiskt förtjänstfulla banor. I centrum står bröden Gustav som firar sin 50 års dag. Han står på toppen av sitt liv. bor i en fin villa, smakfullt inredd, i den högborgeliga förorten Grünewald i Berlin. Gustav har ett ganska bekymmerslöst liv, lite kvinnor som kanske ställer till det lite för honom, men har stora fråga är om den bok han skriven om den tyske författaren Lessing kommer bli utgiven.
Runt honom och familjen börjar nu tecknen bli allt mer tydliga på att de folkliga, som nazisterna kallas i boken, kommer till makten och att det kan gå riktigt illa för landet. Detta oroar inte Gustav. Ett land som frambringat författare som Göthe och Schiller m.m., ett av de stora kulturländerna, kan väl inte hänfalla till barbari. Men det är just vad som sker.
Vi får följa ett antal individer inom och utan familjen som får allt svårare att leva allteftersom de folkliga tar makten och utöver sitt statligt sanktionerade våld.

Lion Feuchtwanger

Det som är det mest skrämmande med boken är att den är skriven 1933. Hade den varit skriven efter kriget eller bara några år senare så hade inte varit förvånande. Feuchtwanger såg redan då vart det barkade hän. Han visar hur lätt de demokratiska instruktioner kan bryta samman, hur tunn fernissan kan vara. Alla tecknen finns där men vi lyssnar inte, tar dem inte på allvar. Kan inte se vilka nyheter som är sanna eller falska.
Förutom den uppenbara parallellen med vad som händer i delar av Europa så var det mer än en gång som jag kom att tänka hur Trump har tagit det republikanska partiet som gisslan och nu håller på att köra landet rejält i diket.

Oppermans är som sagt rappt skriven. Ibland känns det mer som en tidningsreportage än en roman. Det är som att Feuchtwanger skriver ett långt nödrop till världen. Och måste få ut det snabbt.
Det är en bok som jag hoppas får många läsare. Gärna yngre. Med sitt driv i språk och handling kan den säkert tilltala lite yngre läsare också
Mao köp och läs!
https://www.adlibris.com/se/bok/oppermanns-9789188155221

Till sist
Om du åker till Berlin kan du få en nästan gratis sightseeing om du tar buss 29. Turen börjar i ruffiga, dynamiska och alternativa Kreuzberg och går till det burgna Grünewald där det finns många vackra villor att titta på. Rekommenderas.

 

EN DEBUT DET SPRAKAR OM! – CIARAN MACMENAMIN – SKINTOWN

CIARAN MCMENAMIN (1975-)
SKINTOWN
UTGIVEN 20170406
228 SIDOR
PENGUIN

Skintown är Ciaran MacMenamins debutroman. Och vilken debut. Den har skapa lite buzz och jämförts med Irvine Welsh Trainspotting.
Ciaran Mcmenamin är född i Enniskillen, Nordirland 1975 och varit verksam som skådespelare i 20 år på film, tv och teater. (http://www.imdb.com/name/nm0573223/?ref_=nmbio_bio_nm)

Romanen utspelar sig 1994 i Enniskillen i Nordirland.
Vincent eller Vinny 19 år gammal, utslängd från skolan för att han är så obstinat, arbetar tillsammans med sin bäste vän Jonty på en sunkig kinesrestaurang. Det blir inte bättre av att de är höga som hus och konsumerar mängder av öl samtidigt som de lyckas köra krogen i botten.
När Vinny och Jonty, som är katoliker, får ett erbjudande av två skumma figurer att sälja 300 ecstasytabletter som de stulit från i den protestantiska motståndsrörelsen nappar de på det. Vinny skulle få 500 pund. Det skulle vara biljetten bort från denna håla. Till ett nytt liv i Belfast.

Det är bara att konstatera att jag tycker detta är en enastående debut. En fartfylld och energisk resa, fullsmackad med droger. Det är svårt att göra boken rättvisa i denna korta text. Det händer så mycket, finns så många facetter. Det är en roman om manlig vänskap, om att bli vuxen, om kärlek och om Nordirland.
Mcmenamin har ett språk som det sprakar och gnistrar om. Det har så mycket energi att jag bara sugs med. Dialogen är lysande. Tät och intensiv fylld av vändningar och uttryck som fick mig att skratta högt många gånger. En ev. översättare kommer få något att sätta tänderna i!

Visst, det är en grabbig bok, kvinnor förekommer mest som objekt för männens fantasier och drömmar, med det är det är fin skildring av en manlig vänskap och manlig gruppgemenskap. En gemenskap så som många har i 20 årsåldern och som sedan inte kommer tillbaks. Det är bitterljuvt att läsa det.

Mcmenamin är redan en fullfjädrad författare som kan bygga en historia och kan växla stil och stämningsläge. Här finns rappt killsnack och kriminell jargon, fina beskrivningar av de känslor som finns i en tonårings kropp, lyriska skildringar av naturen runt Enniskillen.
Jag har själv aldrig ägnat mig åt rave eller tagit droger, men efter att ha läst den här boken känns det nästa som jag upplevt det.

Eftersom det är en nordirländsks roman finns alltid The Troubles med, ibland manifest, ibland under ytan. Det finns en stark vrede och sorg igenom hela boken, en sorg över vad The Troubles ställt till med.
Som tur är har jag lite koll på det men fick trots det söka en del på nätet för att veta vad alla dessa förkortningar stod för.

Efter avslutad läsning känner jag en melankoli och en saknad. Jag vill veta mer hur det går får Vinny.

Om jag skall vara lite kritisk mot något så kunde han kanske kortat scenen på ravepartyt något. Det finns även en drömscen som jag också upplevde som lite för lång men det är en marginalanteckning.
Detta är en roman som bärs fram av det starka språket och skildring av deras vänskap är den som gjord för att filmatiseras. För historien är bra och dialogen som sagt lysande. Det skulle inte förvåna mig om BBC satte tänderna i den

Även om det var länge sedan jag läste den så fick den mig att tänka på en underbar roman från Nordirland jag läste för många år sedan och även såg som tv-serie: Robert McLiam Wilsons Eureka Street. Också en roman om Nordirland 1994 och om manlig vänskap. Och jag råkar veta att det är en MacMenamins favoritromaner. Tyvärr har McLiam Wilsom tystnat efter denna bok. Det hoppas jag inte att Macmenamin gör för jag vill läsa mer av honom.

 

INTERNATIONAL DUBLIN LITERARY AWARD 2017 – THE SHORT LIST

Det högt aktade priset publicerade igår den ”korta listan”
http://www.dublinliteraryaward.ie/

Mycket intressanta namn varav några böcker finns på svenska. Kim Leine som vann Nordiska rådets pris 2013 för boken, nobelpristagaren Orhan Pamuk, den också i Sveruge mycket hyllade Anne EnrightHanna Yanagihara och Robert Seethaler.
Den enda av de nominerade jag läst är Robert Seethalers Ett helt liv som varmt rekommnderas. Roligt för kamraterna på Thorén och Lindskog att dess segertåg fortsätter!

KONSTEN ATT VÄLJA EN PÅVE – ROBERT HARRIS: KONKLAVEN

Robert Harris (1957- )
Konklaven
”Conclave”
Utguven 2016
på svenska 2017
Översättning: Svante Skoglund
285 sidor
Bookmark Förlag

En av förra årets läsupplevelser var Robert Harris lysande historiska deckare om Dreyfuss-affären, En Officer och spion, en tegelsten på över 500 sidor som var omöjlig lägga ifrån sig. Mycket skickligt målade han upp tiden, fångade ett antal intressanta karaktärer och bar sin stora kunskap om ämnet med lätt hand.
Nu är Harris tillbaka med Konklaven. Det var med stor glädje jag tog emot recensionsexemplaret från Bookmark. Konklaven har fått överlag mycket goda recensioner i engelskspråkig press. Det är en tät thriller som skildrar en konklav där 120 kardinaler skall utse den nye påven. Hela romanen utspelar sig i Vatikanen och under 72 timmar.
Robert Harris har kallats den politiska thrillerns mästare. Han har en lång karriär bakom sig journalist och tv-reporter. Efter ett par fackböcker började han skriva historiska thrillers som alla blivit bästsäljare. Han intresse är att skilda de politiska spelen, maktens män och deras intriger.

Kardinal Lomelli, som har fått uppdraget att leda konklaven, kämpar både med sin egen tro och motsättningarna mellan de olika kandidaterna. Den karismatiske kanadensaren Tremblay, den mycket konservative Tedesco och afrikanen Ademyo som om han valdes skulle bli den första svarte biskopen, men som har mycket kontroversiella åsikter om homosexualitet. Valet har djup påverkan på vilken väg kyrkan kommer gå. Åt det konservativa eller mot en mer öppen kyrka.
Vem skall få 2/3 majoriteten och bli påve? När skall världen få se den vita röken som visar att påven är vald. Om det tar för lång tid visar det på att det finns en splittring inom kyrkan vilket vore en katastrof. Kyrkan måste stå stark och enad. För de som kan katolska kyrkan finns det säkert likheter med verkliga personer i lätt förklädnad.

Vi får följa omröstningarna, intrigerna och spelen mellan dem när de olika aktörerna raggar röster och blidkar motståndare. Lomelli får intressant och farlig information som tvingar honom att agera och gå över gränsen för det tillåtna. Är det så att han själv egentligen vill bli påve?

Efter avslutad läsning måste jag tyvärr konstatera denna läsare föll inte i farstun för Konklaven. Jag blev inte fångad av personerna och deras maktspel. De borde vara mer spännande men jag kunde inte riktigt engagera mig i dem. De hemligheter som uppdagade var inte heller något som tillförde romanen en krydda. Synd då jag tycker mycket om politiska thrillers både i bok och på vita duken
För mig blev boken stundom intressant då jag lärde mig en del om katolicismen och om ett påveval men tyvärr blev  passagerna där Harris skall ge oss bakgrundsinformation lite platta och mer redovisande.

Konklaven är dock generellt välskriven och gott stycke hantverk, men den fångade mig bara inte på riktigt.
Det var synd men jag ser fram emot att läsa mer av Robert Harris. Vad jag förstår är Fatherland en modern klassiker i deckargenren.

Förövrigt är det en roman av Harris som är förlaga till Polanskis film The Ghost writer som jag tyckte väldigt mycket om. Polanski är visst på väg att filmatisera En Officer och spion. Något att se fram emot.

LÄTTSAM LÄSNING OM ETT FASCINERANDE LAND – KRISTINA KAPPELIN: ITALIENSK DAGBOK

Kristina Kappelin (1958-)
Italiensk dagbok
Utgiven 2014
232 sidor
Bromberg

Under en resa till underbara Florens och Arezzo nyligen var folkkära journalisten Kristina Kappelins ”Italiensk dagbok” en både rolig och passande lektyr. Italien är väl det landet i Europa där flest svenskar, och engelsmän för den delen lagt, sin längtan till det goda och sköna livet. Efter vår resa var vi lika bedårade av den fantastiska konsten, arkitekturen och maten som alla andra! Men hur är det när första kärleken övergått till en stadig relation?

Kappelin har bott i landet i sammanlagt över 20 år och har genom sitt arbete och sitt äktenskap kommit Italien in på livet som få andra. Kappelins första möte med landet blir inte okomplicerat. Samtidigt som hon bedåras av skönheten i Bologna, där hon är utbytesstudent, så uppstår det snart kulturkrockar.
För oss svenskar är det viktigt med rätt och fel, att det finns raka och tydliga svar, det verkliga är viktigare än den mytiska. Men icke för italienare. Kappelin inser efter ett tag att hon uppfattas som fantasilös, ja tom tråkig. Hon upptäcker också att hennes vänner, som klarat av de hårda gymnasiestudierna, har en djup bildning och förmåga att konversera om konst och litteratur som den jordnära svenskan saknar.

Kappelin fastnar som sagt i Italien. I boken vi får ta del av en serie berättelser, kåserier och reportage. Hon skriver om de tre stora religionerna i landet. Katolicismen, maten och fotbollen. Hon beskriver ett arbetsliv som är oerhört hierarkiskt och trögrörligt där den som är på nivån under får ta skiten från våningen ovanför. Inblickarna i byråkratin står, även om det är en klyscha, inte Kafka efter. Efter ett tag kände jag att hit vill jag resa, men bo, aldrig!

Samtidigt berättar hon om italienarnas stora kärlek till det sköna inom konst, arkitektur och klädsel. Där finns en familjesammanhållning och omtanke om sina nära som försvunnit i Sverige. Kappelin säger sig hellre stanna i Italien som gammal där hon uppskattas för sin ålder och tas hand om av familj, vänner och grannar än att sitta på ett kommunalt ålderdomshem. Hon säger sig blivit mer fördomsfri öppen och nyanserad genom bo i landet

De flesta kapitlen är hållen i en lättsam och kåserande ton. Men det finns undantag. När hon skriver om hur Italien hade en gyllene chans att komma på rätt köl efter rättegångarna mot ledande italienska politiker i börjar av 90-talet men försatte den. Då Italien som sagt är hierarkiskt och trögrörligt uppstod ett vakuum som Berlusconi utnyttjade och sedan körde staten i botten. Det är ingen vacker läsning. Och det bränns ännu mer när det finns en populistisk galenpanna i Vita Huset. (Perioden just före Berlusconi skildras i en mycket välgjord tv-serie ”1992″ som finns på HBO. http://www.imdb.com/title/tt2983290/) Det är också intressant att läsa om påvens betydelse i Italien, även för icke-troende som Kappelin,

Allt är inte bra eller intressant i boken men efter avslutad läsning begriper jag mer om det land Kappelin säger är bland de mest motsägelsefulla och komplicerade i Europa. Men jag skall inte vara gnällig. Det var trivsam läsning och en perfekt följeslagare under ett par dagar i detta enastående vackra och fascinerande land.

SVERIGES RADIOS ROMANPRIS 2010 – ARIS FIORETOS: DEN SISTE GREKEN

Aris Fioretos (1960-)
Den siste greken
Utgiven 2009
384 sidor
Norsteds

Det var ett par veckor sedan vi i bokcirkeln träffades för att diskutera Aris Fioretos hyllade roman. Jag blev mycket glad när en av cirkelns medlemmar föreslog boken. Jag hade köpt romanen för flera år sedan efter att hört honom samtala med Mircea Cartarescu på Internationell författarscen (läs mer här). Han var intelligent, kunnig, ja det var lysande och intellektuellt stimulerande. Jag hade även läst honom i DN under en lång tid med stor behållning.

Men vi kan konstatera att det blev ingen succé. Av de åtta som anslutit till mötet var det bara två som kommit igenom boken. Några för att de missbedömd tiden den skulle ta att läsa och svårigheten att ta sig igenom hans text. Andra för att det inte givit tillräckligt mycket. Eller så var det en kombination av båda.

Jag måste erkänna att jag kom bara 130 sidor. Sedan fick jag nog. Det var för manierat, för ”begåvat”. Visst kan han skriva men många knep kändes igen från fabulerande intellektuella författare. Texten lyfte aldrig från pappret, det blev för mycket snack och för liten verkstad. Jag märkte att jag inte brydde mig det minsta om de personer och öden han beskrev. Detta trots att en av romanens styrka, sade de som läst längre, var att få till sig mycket om den för oss okända moderna grekiska historien. Jag fick också en känsla av att de flesta i gruppen tyckte det var en mer intressant än givande läsning.

Ja, ja ibland träffar man inte rätt. Även om det känns tråkigt när jag länge sett fram emot att möte honom som författare, inte som kritiker.

 

MÅSTE DU GÅ? : MITT LIV MED HAROLD PINTER

Antonia Fraser (1932-)
Måste du gå
”Must you go”
Utgiven 2010
På svenska 2011
Översättning Margareta Eklöf
328 sidor
Bokförlaget Forum

Måste du gå skildrar relationen mellan den berömda författaren av historiska biografier Antonia Fraser och den ännu mer berömde pjäsförfattaren Harold Pinter som fick nobelpriset 2005. Boken består av delar av hennes dagbok från deras år tillsammans med inklippta passager som brygger över och förtydligar skeenden.
I en intervju som jag såg på Youtube berättar hon att hon alltid varje dag skrivit dagbok, men sedan aldrig läser dem. Men efter Harold hade dött i cancer under en lunch med en vän får hon idéen att gå hem och skriva denna bok. Att behålla tiden de haft tillsammans. Det tar endast ett par veckor och några månader senare är den utgiven. (https://www.youtube.com/watch?v=xzR5rLRgx3M)

Det var ett möte det slog gnistor om! Antonia Fraser, djupt troende katolik, bördig från den berömda släkten Pakenham, gift med en tory MP Hugh Fraser, möter den arbetarklasskillen Harold Pinter, jude men utan tro. Hon har sex barn. Han har ett.  På en middag, första gången de egentligen ses, går hon fram till honom för första gången under kvällen för att tacka för en uppsättning. Antonia är på väg hem men han frågar henne: Måste du gå? Antonia tänker på alla förpliktelser som väntar men svarar nej. Det är inledningen till en i början turbulent men mycket lycklig relation som varade i 30 år.

Pinter som har ett rykte om sig att vara en mycket argsint konfrontativ person visar sig vara en stor romantiker som fyller huset med blommor och alla slags gåvor. Skandalen är dock ett faktum men på den tiden fanns inte sociala medier så med dagens mått var det nog ganska lugnt, Men trots det påfrestande.
Genom hela boken finns det en innerlighet dem emellan även om Harold inte alltid är lätt att leva med. Slutet där han kämpar med sin cancer är mycket gripande

Samtidigt har jag lite svårt att förstå att denna bok blev översatt. Kan det vara Pinters Nobelpris? För det går inte att komma ifrån att det är många passager som är rena Svenska Damtidning. En bok för anglofiler om de intellektuella och besuttna. De verkar känna alla världens litterära potentater och kändisar. För att inte tala om alla skådespelare som spelar i Harolds pjäser. Man får inblick i ett litterär jestset-liv, uppblandat med en del politiker och kungligheter.
Som tur är har denne gamle anglofil ett otroligt namnminne, fråga mina vänner. Hade jag inte haft det hade jag nog hela tiden fått slå upp den flera sidor långa listan på personer som nämns i boken. De få gånger jag behövde göra det visade det sig att de var så marginella att de inte fanns med.

Sir Ian McKellan och Sir Patrick Stewart i No Man´s Land på National Theatre

Det var ju anglofilen i mig som fick mig att köpa boken på rea för många år sedan. Antonias faster är författaren Violet Powell, gift med den i Sverige okände Anthony Powell (1905-1980), vars hyllade romansvit på 12 romaner A dance to the music of time,1951-1975, jag nog är en de få svenskar om läst. En ungdomsförsyndelse!

Jag har börjat boken flera gånger med sedan inte kommit vidare. Jag tog tag i den igen samma kväll som jag sett en underbar uppsättning av Ingenmansland från National Theatre med Patrick Stewart och Ian McKellan på Bio Roy i Göteborg. Det visar sig att det var när Pinter skrev Ingenmansland som de träffades vilket gav en krydda till läsningen. En rolig detalj är att Pinter som var helt galen i kricket döpt rollfigurerna efter kända kricketspelare.

Det som för mig var bokens behållning förutom att det trots allt var lite intressant att blicka in i ett detta jetsetliv, var att förstå vilken urkraft Pinter var. Han skrev mängder av pjäser, regisserade och spelade i andra, läste och skrev stora mängder poesi. Ofta får vill följa hans kreativa processer som verkade vara korta urladdningar där han försvann in i på ett rum för att komma ut med en nästa färdig pjäs på att granska kort tid. Detta till skillnad från Fraser biografiskrivande som krävde mycket forskning och sedan sniglade sig fram.
Det var också roligt att läsa om hur de träffades och hur omgivning och samhälle reagerade. Det var som jag redan nämnt stark läsning om de sista åren i Harolds liv. Däremellan tappar boken ofta energi. Jag läste korta stunder innan jag somnade, lagom kravfull och lagom underhållande läsning.
Sammanfattnignsvis är mycket fint och hoppfullt att läsa om två människor som verkligen finner en gemensam kärlek men boken är kanske helt enkelt lite för engelskt väluppfostrad för att bli riktigt engagerande.

EN VACKER ROMAN OM KRIGETS FASOR – DOLA DE JONG: ÅKERN ÄR VÄRLDEN

akernDola de Jong (1911-2003)
Åkern är världen
”En de akker is de wereld”
Utgiven 1946
På svenska 2017
Översättning Per Holmer
284 sidor
Nilsson förlag

Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn.
Matteus 13:38

Med risk för att låta otacksam blev jag stressad när jag fick Dola de Jongs roman Åkern är världen i brevlådan för över en månad sedan. Jag hade inte som brukligt bett om ett recensionsexemplar. Jag hade flera oavslutade böcker bland allt annat som pågår i livet.  Samtidigt är jag fåfäng nog för att bli smickrad över att de vill ge mig den! Eftersom det var mitt nya ”favoritförlag” Nilsson som skickat den ville jag ändå göra ett försök. Jag har redan läst tre mycket bra böcker som de givit ut. Antal Szerbs reseskildring Det tredje tornet – en resa i Italien 1936, Eugen Ruges fascinerande DDR -roman Den tid då ljuset avtar och inte minst mästerverket Jag bekänner av Jaume Cabré.
Kort sagt, jag satte igång att läsa, men blev inte engagerad. Språket kändes stundtals platt trots att översättaren är den mycket välrenommerade Per Holmer som översatt högklassig holländsk litteratur så länge som jag varit läskunnig. Började undra lite hur de tänkte när de ville ge ut boken. Kom lite över 100 sidor. Sedan lade jag den åt sidan.

Även om min blogg endast är en av hundratals, ja kanske tusentals, är jag glad om jag någon gång får en bokälskare att upptäcka en fin roman som något av våra små förlag ger ut. För vad skulle vi göra utan dem? De står ju för större delen av den intressanta översatta litteraturen. När jag åter fick möjlighet satte jag mig och läste om boken. Från början. Och en annan bok öppnades sig framför mina ögon. En mycket vacker bok.

dola

Dola de Jong (1911-2003)

Dola de Jong
Dola de Jong föddes 1911 och växte upp i en assimilerad judisk familj i Arnheim, Holland. Hon ville bli balettdansös men fick inte för sina föräldrar. Istället genom faderns kontakter fick hon börja arbeta som journalist. Hon ger ut sin första roman 1939.
När Dola märkte att situationen för judarna började bli ohållbar lämnar hon och hennes fästman 1940 Holland och hamnar till slut i Tangier där de fastnar och inte vågar åka vidare. De stannar till 1941. Dola lyckades inte övertala resten av familjen att följa med och de förintades i lägren.
Romanen är baserad på hennes upplevelser där. Den kom ut 1946 och fick Amsterdams stads litteraturpris.
Efter kriget bor Dora huvudsakligen i USA där hon arbetar som journalist och författare bla till prisbelönta deckare. Hon dör 2003, 92 år gammal.

Åkern är världen
Åkern är världen är historien om det rotlösa paret Aart och Lies och deras lilla bebis Dolfje som flyr kriget i en liten husbil. De vill till Amerika men har fastnat i Nordafrika. På vägen har de plockat upp ett par barn av olika nationaliteter och åldrar som de vill rädda från kriget.
När romanen börjar så är vi redan framme i Afrika. De Jong skriver aldrig var de är men man listar efter tag ut att det är Marocko. Aart har lyckats arrendera en bit land. Hans projekt är att de skall kunna tjäna så mycket på åkern att de kan åka till USA. Men att Aart fick arrendera den berodde på att araberna, som kan sitt land, visste att den är i närmast obrukbar. Barnen arbetar så fort de kan gå och stå. Det är ett stenhårt arbete med att hämta vatten, slita på åkern, handla mat och allt annat som behövs.
Förhållandena är vedervärdiga. De har det fattigt och lever på gränsen till svält. Ibland får de hjälp av den holländske konsuln som för att visa lite välvilja pytsar ut lite allmosor.
Barnen är tacksamma för att blivit omhändertagna men samtidigt vilsna och ledsna.
Vi får följa denna ”familj” under ca ett år där berättelsen tar sig andra vägar än jag först anade.
Jag vill som vanligt inte berätta mer om handlingen utan tycker att det skall du kära läsare göra själv.

Vad jag fann när jag läste om boken och kunde ge den min fulla koncentration var en vacker och gripande text. Porträtten av Aart och Lies, dessa tafatta drömmare, baserade på verkliga figurer, tar tag i mig, men det är framförallt skildringen av barnen som gör denna bok så gripande och levande. Hur de, var för var för sig och i samspel med varandra, hanterar den svåra situation de hamnat i med både sorg och skratt, ilska och kärlek. Allteftersom blir det nästan som en kollektivroman. där i några kapitel står ett av baren i centrum. Tillsammans målas en bild upp av hur det var att leva i denna förtvivlans håla.

De Jong lyckas verkligen måla upp livet i staden i all dess brokighet med alla flyktingar av olika nationaliteter som på alla de sätt lagliga som olagliga försöker ta sig fram. Flera gånger kom jag att tänka på gamla filmer som Casablanca, fast i boken utan allt den romantik som svävade över den typen av krigsfilm.
Språket är inte alls platt utan ömsint, prosan närvarande och visuell. Det är ingen tårdrypande text hon skrivit. De Jong håller en sådan distans så att du själv känner styrkan och vreden i hennes känslor, det är inget som pådyvlas dig.

Det är klart att denna roman tyvärr har blivit oerhört aktuell. Den kamp för överlevnad som skildras, jakten på biljetter till en båt som skall ta dem därifrån, utelämnade till kriminella och byråkrater som kan pressa dem till vad som helst är just det som åter händer runt Medelhavet. Tyvärr visar denna roman att historien återupprepar sig. Det är inte identiskt men det är likartad. Och barnen är de som drabbas värst.

Som ni förstår är jag nu tacksam för att få läsa ytterligare en pärla som Nilssons lila modiga förlag givit ut. Om du inte har koll på deras utgivning så se till att få det. Det finns många intressanta böcker i deras utgivning som jag ser fram emot att läsa.

Tack för recensionsexemplaret!

ZIGIC OCH FERREIRA ÄR TILLBAKA! – EVA DOLAN: EFTER DIN DÖD

dolan_efter_din_dod_omslag_inb_0Eva Dolan
Efter din död
”After you die”
Utgiven 2016
på svenska 2017
399 sidor
Modernista

Efter din död är den tredje fristående deckaren i den utmärkta serien om poliserna Zigic och Ferreira på hatbrottsenheten i Peterborough som Modernista ger ut i fin översättning av Carla Wiberg.

Fallet som utreds denna gång skiljer sig från de förra. Det är ingen gästarbetare och invandrare som råkat illa ut när han eller hon försöker överleva ett liv på botten av  samhället. Nu utspelar sig handlingen i en liten välmående by utanför Peterborough. De mördade är Holly, en egensinnig och stark tonåring som blivit rullstolsbunden efter en klättringsolycka, och hennes frånskilda mor, Dawn. Anledningen till att hatbrottsenheten kopplats in är att Dawn har tidigare blivit hotad och anmält det.
Zigic och Ferreira börjar nysta och trådarna i den lilla byn visar sig spinna en intrikat väv. De riskerar att utredningen skall tas i från dem och kopplas till en vanlig mordutredning vilket de kämpar med näbbar och klor mot. Det blir inte mindre komplicerat när en tonårig pojke, placerad av det sociala hos en av Dawns och Hollys vänner, flyr byn. Han visar sig kunna vara ett viktigt vittne. När Zigic och Ferreira vill få mer information av sin kolleger läggs locket på från högre ort!

Som vanligt har Dolan skrivit en bladvändare med väl beskrivna karaktärer och miljöer. Zigic och Ferreira är två sympatiska huvudpersoner vars öden jag gärna delar. Förutom själva deckarintrigen finns i boken också en diskussion om det svåra ämnet dödshjälp. Men boken skiljer sig från de föregående. Den är mer av ett kammarspel med några få inblandade och inte den bredare duk hon brukar måla fram där samhällsproblemen gestaltas. Då jag är mer förtjust i den typen av deckare uppskattar jag inte Efter din död lika mycket som de tidigare.

Låt dock inte detta avskräcka dig. Dolan är en utmärkt deckarförfattare. Och jag hade nog inte haft denna invändning om jag läst de tidigare två! Det går att läsa denna som en fristående del. Hon bara antyder lite av vad som hänt i det mycket dramatiska slutet av Döda talar inte.

Du kan börja med denna men jag rekommenderar att du följer Zigic och Ferreira från början med boken Lång väg hem. Du kommer inte ångra dig. Nyligen kom den fjärde boken Tell no tales, ut. Den ser jag fram emot.

Tack för recensionsexemplaret.

Här kan du läsa vad jag skrev om Lång väg hem
och  Döda talar inte.

FÖRSTA VINNAREN AV PRIX DU LIVRE ETRANGER FRANCE INTER. – HISHAM MATAR: THE RETURN: FATHERS, SONS, AND THE LAND IN BETWEEN

returnHisham Matar: (1970-)
The Return: Fathers, Sons, And The Land In Between
Utgiven 2016
256 sidor
Random House

Hisham Matar är en libysk författare med en kosmopolitisk bakgrund. Matar föddes i New York när fadern Jaballa Matar var FN-diplomat. Vid tre års ålder flyttade familjen tillbaka till Libyen. När Matar var 9 år flyttade familjen vidare till Egypten efter att pappan hamnat i onåd hos Khadaffi.
Till London flyttade Matar 1986 där han senare studerade arkitektur.

Matar skriver sina böcker på engelska och har  tidigare har skrivit två romaner. Debuten The Country of men (Ingen i världen) kom 2006. Den var med på ”the short list” på The Booker Prize och belönades med 2007 Royal Society of Literature Ondaatje Prize. Ingen dålig bedrift av en debutant!
Den andra romanen Anatomy of a Disappearance (Analys av ett försvinnande) kom 2011.

I somras kom The Return ut och fick mycket fina recensioner vilket väckte min nyfikenhet. Medan Matars första romaner, enligt vad jag kunnat läsa mig till, löst baserar sig på hans liv, är The Return en självbiografisk bok om hans livs stora trauma. En högt älskad faders försvinnande.

Hishams far, Jaballa, var en mycket framstående person i Libyen, officer med hög rang. Detta förändrades under Khadaffi som såg honom som ett hot.
Matar engagerade sig i motståndsrörelsen och blev där en ledande figur. Efter några år som affärsman var Jaballa mycket förmögen och använde sina resurser till att bygga upp militära förband. Jaballa Matar verkar varit en mycket sammansatt person. En stor organisatör, en man som älskade poesi och kunde recitera många dikter utantill och en fanatisk anhängare av Bayern München. Som engelsmännen säger ” larger-than-life”.

1990, när Matar var 19 år, kidnappades Jaballa  i sitt hem av den egyptiska underrättelse tjänsten. Han hamnade i det fruktansvärda fängelset Abu Selim i Tripoli. Även om det fanns personer som sade sig sett Jaballa 2002 är det troliga att han mördades i den fruktansvärda massaker som libyerna iscensatte 1996 då 1270 fångar i fängelset avrättades.

jaballa

Jaballa Matar

The Return skildrar Matars återkomst till Libyen 2012, året efter Khadaffi död. En återkomst han aldrig trodde skulle ske. Och det är en fullkomligt enastående bok. På en oerhört vacker och suggestiv prosa böljar berättelsen fram och tillbaka. Matars eget liv och hans familjs historia blandas med partier om jakten på sanningen. Den tar sig nästan Kafka-artade uttryck när han lyckats lyfta frågan så det politiska etablissemanget inte kan undvika att agera. Scenerna med Khadaffis son är närmast surrealistiska.
Vi ser också revolten inifrån hans familj som kostade många familjemedlemmar livet eller ledde till långa fängelsestraff.
Matars möten med sina släktingar är starka och berörande.

Boken är också ett porträtt av Libyen, hans älskade hemland med dess färger och dofter. Libyen ett land med en mycket våldsam och tragisk historia. Matar skriver bland annat om det sällan beskrivna förtrycket som det italienska styret stod för. En dansk journalist Knud Holmboe som skrev om detta i boken Desert encounter; An adventurous journey through Italian Africa (1931) försvann under mystiska omständigheter, troligen mördad av säkerhetstjänsten.

Det som är paradoxalt är att Matar, som självfallet har en enorm ilska för det som hänt, det lamslog hans liv under många år, har kunnat skriva en så återhållen, vacker och skimrande bok. Jag hade läst två-tredjedelar av den när jag var tvungen att sätta tänderna i Jaume Cabrés tegelsten på 900 sidor, Jag bekänner. För att göra The Return rättvisa började jag om från början och boken bara växte vid omläsningen. Jag skulle kunna fylla denna text med mängder av citat som visar vilken lysande stilist Matar är. Men det gör jag inte, jag hoppas istället att denna text väcker ditt intresse.

Förutom att han fått Prix du Livre Etranger France Inter har The Return varit nominerad till Baile-Gifford Prize som hans vän Philippe Sands vann och The Costa Award som Sebastian Barry vann.

Hisham Matar, Author of 'In The Country Of Men'.

Hisham Matar

Till min glädje såg jag att den nu kommer på svenska i maj. Dock kan du läsa den i original gör gärna det för hans njutbara språk.
The Return är en av de bästa böckerna jag läst på mycket, mycket  länge. En bok som klingar länge i kropp och själ efter avslutad läsning.
På omslaget citeras Colm Toibin ”likely to become a classic” Och vem kan säga emot den gode Colm!

ANTHONY BURGESS – EN UNDERHÅLLANDE TEXT OM BOKRECENSIONER

Anthony Burgess, idag troligen mest känd för A clockwork orange, var ett stort namn på 80-talet, men har väl hamnat lite i skymundan nuförtiden. Läser sällan hans namn i engelsk press.
Här kan du läsa mer om du är intresseradanthony

Min gode vän Thomas som skriver den fina bloggen Billy och Benno skickade mig denna text från 1972  som beredde mig stort nöje.
Varsågoda!

http://www.the-tls.co.uk/articles/public/sensationally-stupid/

MISSA INTE ”FALSK IDENTITET” – EN LYSANDE FRANSK SERIE

Jag har just avnjutit det andra avsnittet i den andra säsongen av en av de bästa spionserier jag sett. Falsk identitet (Le Bureau des Légendes) skapad av fransmannen Eric Rochant.

Första säsongen misshandlade SVT genom att visa avsnitten ibland med flera veckor emellan. De som inte kunde eller ville se den på Svtplay, där avsnitten släpptes varje vecka, hade inte lätt att hänga med. Mina vänner fick utstå mycket tjat om att de måste se den.

falsk-identitet-svt-play

Huvudrollsinnehavaren Mathieu Kassovitz

Falsk identitet är som en blandning av en John Le Carré-deckare, Homeland och en välskriven fransk spelfilm. Detta är inte en actionserie även om den bara bli mer och mer spännande allt eftersom den går. Nej har får handlingen ta tid, personteckningarna fördjupas, relationerna utvecklas under stigande spänning.
Skådespeleriet är mycket bra och dialogen elegant. Serien innehåller också, vilket är ovanligt i spionserier, flera mycket starka kvinnoporträtt.

Serien känns rykande aktuell med alla kopplingar i handlingen till Arabvärlden, Ryssland och IS-terrorister. Det är befriande att inte ha den sedvanliga amerikanska infallsvinkeln på världen.
Frankrike har ju komplex relation till arabvärlden ffa i Nordafrika vilket är ett tema i denna pärla till serie.
Hela säsong 1 ligger på SVT play. Tveka inte. Du kommer bli rikligt belönad.

De är inte bara jag som hyllar denna utmärkta serie
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/nicholas-wenno-fransmannen-vinner-tv-varldens-spionkrig/

EN LÄSUPPLEVELSE AV RANG – JAUME CABRÉ: JAG BEKÄNNER

jag-bekanner-fram-lr-ny

Jaume Cabré (1947-)
Jag bekänner

”Jo Conesso”
Översättning: Jens Nordenhök
Utgiven 2011
På svenska 2016
840 sidor
Nilssons förlag

Jag är omtumlad. Som om jag är inne i en liten bubbla.
För en stund sedan avslutade jag läsningen av en tegelsten på över 800 sidor och den vill inte släppa sitt grepp. Det är romanen Jag bekänner av Jaume Cabré. Vem är det undrar nog alla som inte är insatta i katalansk litteratur. Och vem är det!

Jag hade aldrig hört talas om Cabré om det inte varit för det lilla och mycket spännande förlaget Nilssons förlag. När jag pratade med de sympatiska förläggarna Henrik och Erika på bokmässan i höstas övertalade de mig att ta emot ett recensionsexemplar. Den skulle komma ut 2 månader senare. Jag tvekade. Förstås! Att läsa en bok på 850 sidor i en tid när vi har så mycket omkring oss, en bok som dessutom kräver lite av sin läsare, ja då får det vara bra, till och med mycket bra. Henriks och Erikas smittande entusiasm och deras övertygelse om att det skulle vara en bok för mig gjorde att jag trots allt tackade ja.
Det var med viss förfäran jag såg på den tunga volymen när den väl landade i mitt hem. Denna förfäran tog dock snart slut. Det är en lysande roman, en stor och mångfacetterad läsupplevelse. En roman jag hoppas får många läsare.

Jag bekänner handlar om Adrìa Ardèvol som har drabbats av en sjukdom och är på väg in i dimman. Romanen är hans efterlämnade brev.

Adrìa har oturen att födas i fel familj. En frånvarande far med oerhörda krav på sin son. Han skall bli lysande vad det än är han ägnar sig åt. Fadern åker land och rike runt och köper antikviteter som sedan säljs i hans butik i Barcelona. Pappans verksamhet visar sig allt eftersom vara mer och mer tvivelaktig och påverka sonens liv på oönskade sätt.

Adrìas känslokalla och också distanserade mor har andra krav. Hennes största önskan är att sonen skall bli en mycket framstående violinist. Adrìa tvingas under flera år ta lektioner av sadistiska lärare. Hans håg står dock till litteratur, språk och filosofi och han vill bara överge sitt spelande. Hans bästa vän Bernat Plensa däremot är en mycket fin violinist men som är avundsjuk på Adrìa då han hellre vill bli känd författare.

Adrìa blir en framstående forskare som behärskar över 10 språk. Bernat blir professionell musiker i Barcelonas symfoniorkester. Vi får följa dessa två män genom livet där deras vänskap får utstå många törnar: En fin skildring av en komplicerad relation.

jaume

Jaume Cabré

Förutom litteraturen, filosofin och språket är det centrala i Adrìas liv kärleken till Sara Voltes-Epstein som han träffar i 20 årsåldern. Men egentligen är huvudpersonen Vial, en fiol från 1700-talet byggd av mästaren Storioni. Och den griper in i Adrìas och Saras liv på ett förödande sätt. Adrias pappa har köpt den och den står i ett kassaskåp hemma hos familjen. Bernat är självfallet avundsjuk och får vid ett tillfälle låna den. Det får fruktansvärda konsekvenser för Adrìa.

Det är runt denna fiol om Cabré spinner sin mångfacetterade berättelse. Vi får följa den genom historien. Från 1700-talet via andra världskriget då den hamnar i händer på nazisterna för att till slut landa hos familjen Ardèvol. Men det är som sagt ett instrument vars närvaro ställer till det för de som begär den. Inte minst för Adrìa.

Vad Cabré har skrivit är en stor roman om ondska, skuld, och försoning. Det är en roman om kärleken till litteraturen och musiken. Det är också en vacker kärleksroman som mot slutet rörde mig till tårar.

Cabrés lärdom är bedövande men han bär den lätt. Han skriver om de med de stora svepen parallellt med berättelser om vardagslivets stora och små bekymmer.
Romanen hoppar fram och tillbaka i tid och rum. För att ge några exempel: Barcelona på 90-talet, andra världskriget, Girona på 1300-talet, Paris och Cremona på 1600-talet `
Han blandar fiktiva och verkliga personer. Det säger också en del om spännvidden i romanen. Här finns Rudolf Höss med, filosofen Isaiah Berlin, Storinkvisitorn Nicolai Emeric, lingvisten Eugenio Coșeriu, Adrìas stora idol.m fl.
Boken är rik på både religions- och kulturhistoria! Trots sin längd blir det aldrig några longörer utan en intellektuell fest!

Jag bekänner är både lättläst och krävande. Mitt i en mening kan vi förflyttas allt i från några år till några hundra år tillbaka i tiden. Men det är inte som att läsa tex den mycket krävande Antoni Lobo Antunes. Övergångarna flyter på lätt och det enda som behövs är lite närvaro och uppmärksamhet. Prosan är luftig och elegant. Det är en bok så rik att jag skulle behöva läsa om den och jobba med min recension under en längre period för att göra den rättvisa. Men detta är inte forumet för en sådan text!

Jag hoppas istället att jag kan inspirera dig att läsa den. Det är inte lite imponerande att ett litet förlag som Nilssons har råd att översätta  denna tegelsten, dessutom översätt av en av de stora kanonerna, Jens Nordenhök.

Om man läser på om Josep Cabré förstår man vilket stort namn han är med en rik produktion bakom sig. Henrik sade att han kan bli den första katalanske nobelpristagaren! Det är svårt att bedöma efter att ha läst endast en bok av honom men att detta är ypperlig litteratur är det ingen tveka om.

Mao köp och läs. Om du inte orkar läsa köp den i alla fall och ge bort den. Som en kulturgärning. Allt för att Nilssons förlag skall fortsätta introducera spännande författare för oss litteraturälskare.

ÅRETS BÖCKER 2016

Då var det dags att sammanfatta läsåret 2016. När går igenom listan över årets läsning ser jag att det helt oplanerat blivit en bra blandning av skönlitteratur, facklitteratur och deckare.
Jag läste fina romaner lästa som jag varmt kan rekommendera. Eugen Ruge, Peter Stamm, Robert Seethaler, Jeanette Wintersson och Elena Ferrante. Hennes första grep tag i mig men del två dock hade några longörer för mig. Ferrante har ju höjts till skyarna i Sverige. Därför blev jag något förvånad när de fyra tunga kritikerna i Das Literarische Quartet, med mycket olika temperament och smak, unisont tyckte att Min fantastiska väninna var en ganska medelmåttig roman. Intressant med avvikande åsikter. https://www.youtube.com/watch?v=f4IyIH03WRA
Jag ser dock fram emot att läsa fortsättningen!
Enda undantaget i år var Inger Alfvéns mycket stolpiga Berör mig inte berör mig. Ett riktigt magplask.

Som sagt ett gott år för romaner men vilka stack ut lite extra? Det visar sig vara de engelskspråkiga romanernas år i år. Colm Toibins vackra Nora Webster, Ian MacEwans moraliska deckare och känslomässigt gripande roman Domaren och sist men inte mist irländska Jennifer Johnston. Mycket stor där men helt okänd i Sverige. Hennes The Old Jest var årets upptäckt för mig.

Vad gäller facklitteratur så blir årets bok Elisabeth Åsbrinks 1947. En bok som tyvärr ligger helt rätt i tiden. Detta i hård konkurrens med två mycket bra böcker: Svetlana Aleksijevitjs monumentala Kriget har inget kvinnligt ansikte och Peter Englunds 1914 Stridens Skönhet Och Sorg: Första Världskrigets Inledande År I 68 Korta Kapitel

På deckarsidan så var det roligt att återvända till stjärnskottet Eva Dolan vars spännande och välskrivna deckare är knivskarpa skildringar av ett England på väg utför. Årets deckare blir trots det Robert Harris mycket välskrivna och väldokumenterade historiska bladvändare om Dreyfuss-affären. Jag kunde inte slutat när jag börjat.

Vi får hoppas på ett lika bra 2017. Det har börjat bra med de böcker jag har på gång nu. Så häng med under nästa år.

Här är listan på årets böcker Använd sökfunktionen på första sidan om du vill läsa mer om böckerna.

Alfvén, Inger Berör mig inte berör mig Roman
Biller, Maxim I huvudet på Bruno Schulz Novell
Dolan, Eva Döda talar inte Deckare
Englund, Peter 1914 Stridens Skönhet Och Sorg : Första Världskrigets Inledande År I 68 Korta Kapitel Historia
Ferrante, Elena Min fantastiska vännina Roman
Ferrante, Elena The Story of a new name Roman
Harding, Luke A Very Expensive Poison: The Definitive Story of the Murder of Litvinenko and Russia’s War with the West Historia
Harris, Robert En officer och en spion Deckare
Hassen Khemiri, Jonas Allt jag inte minns Roman
McEwan, Ian Domaren Roman
Meyer, Deon Kobra Deckare
Mosander, Jan Berlin : Med En Vägledning Till Det Kommunistiska Och Nazistiska Berlin Historia
Ruge, Eugen Den tid då ljust avtar Roman
Rönblom, H. K. Död bland döda Deckare
Rönblom, H. K. Höstvind och djupa vatten Deckare
Seethaler, Robert Ett helt liv Roman
St Aubyn, Edward Romanerna om Patrick Melrose – del 1 Roman
Stamm, Peter Ta vägen Roman
Szerb, Antal Det tredje tornet -en resa till Italien 1936 Reseskildring
Tóibin, Colm Nora Webster Roman
Vallgren, Carl Johan Berlin på  8 kapitel Historia
Winterson, Jeanette The Gap of time Roman
Åsbrik, Elisabeth 1947 Historia

DEON MEYER: KOBRA

 kobraDeon Meyer (1958-)
Kobra

”Cobra”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Översättning från engelska: Mia Gahne
380 sidor
Weylers förlag

En längre tågresa efter ett sent kalas gjorde att det var lämpligt med lite spänningslektyr på vägen hem. Jag knep den senast översatta deckaren av favoriten Deon Meyer. Det är hans nionde och den fjärde med Benny Griessel i huvudrollen. De som följt min blogg vet att jag håller Meyer högt. Både som författare av riktigt spännande deckare och som skildrare av förändringarna i Sydafrika. Ett land med stora utmaningar och problem.

I Kobra tvinnas två historier samman. En framstående engelsk matematiker har tagit fram ett program vilket ger information om hur bankerna används för att mörka olämpliga transaktioner . Det involverar både företag kriminella och regeringar (Panama affären!) Nu har han kidnappats. Hans kunskap är farlig och han bör stoppas nu när vill att allmänheten skall få kännedom om det. Benny Griessel kopplas in och det visar sig bli ett fall som sträcker sina tentakler långt utanför Sydafrika

Kidnappningshistorien tvinnas samman med berättelsen om föräldralöse Tyrone, en ficktjuv som har levt på detta i flera år och nu har som mål att hjälpa sin syster till att studera till läkare. Av misstag dras han in i det värsta han varit med om.

Om du går in på Amazon.co.uk har Cobra fått fem stjärnor av alla som skrivit om den. Själv upplevde jag en matthet. Meyer har som vanligt skrivit en bladvändare. Vi får följa vanliga inslag i deckare som Griessels kamp mot alkoholen och med sina relation till kvinnor. Hur han fastnar i polisbyråkratin och maktkamper och måste går sina egna vägar. Och som alltid i Sydafrika ligger rasproblematiken som ett raster över berättelsen.

Jag läste först med stort nöje, men allteftersom boken fick fart och han likt en mycket erfaren regissör av TV-deckare klipper mellan de olika händelseförloppen i boken märkte jag ett större oengagemang från min sida, Det var kanske för välbekant, trots hantverksskickligheten. Jag kan ju min Meyer. Och jag tyckte han blev så förtjust i sin egen berättelse att han lät farten ta över och jakten hålla på för länge. Visst, jag läste ut för att få reda på hur det gick, men slog igen boken med en tomhet som inte berodde på saknad.Det känns lite tråkigt med tanke på hur mycket jag tyckt om hans tidigare böcker med ett undantag.

Det kanske är dags för Deon och mig att gå skilda vägar?

AUGUSTPRISET 2015 – JONAS HASSEN KHEMIRI: ALLT JAG INTE MINNS

allt-jag-inte-minnsJonas Hassen Khemiri (1978-)
Allt jag inte minns
Utgiven 2015
331 sidor
Bonniers

Igår samlade sig bokcirkeln på en nepalesisk restaurang för att äta gott och prata om Augustprisvinnaren 2015. En roman som rönt mycket uppskattning. Av de närvarande åtta medlemmarna hade alla blivit mycket berörda av boken och fångats av både berättelse och karaktärer. Berättelsen hade stannat kvar hos dem. Denna gången var det jag som var ”the odd man out”. Trots att det finns mycket som är bra i boken.

Historien om Samuel och Vandads vänskap och kärleken mellan Samuel och Laide står i centrum. Allt cirklar kring hur se skall förstå att Samuel är död.  Var det en olyckshändelse eller var det ett självmord?
Romanen är både skickligt och flyhänt skriven med mycket humor. Han skildrar utanförskap hos de som inte är etniska svenskar, hur vi behandlar flyktingar som kommer. Det visar ett Sverige som vi i den trygga medelklassen inte kommer i kontakt med förutom möjligen i våra professioner.
Han målar upp ett urbant liv i Stockholm och Berlin. Kärlekshistorien kan bränna till och vi känner hur dessa personer är på något plan är vuxna men ändå väldigt vilsna.

Trots det så var det en bok som lämnade mig oberörd. Jag fick aldrig riktig kontakt med dem. Till viss dess är det Khemiris grepp att vi inte får känna dem, de bilder som de ger av varandra är fyllda av sprickor och motsägelser. Men jag blev aldrig engagerad och hade inte läst ut om inte det varit för respekt mot kamraterna i cirkeln.

Men om du är nyfiken på Hassen Khemiri,  betänk att jag var undantaget i gruppen. Ibland klickar det bara inte.

PHILIPPE SANDS VINNER BAILLIE-GIFFORD PRIZE

eastElisabeth Åsbrink, vars 1947 rekommenderas varmt, skrev lovordande om Philippe Sands bok i DN. http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/philippe-sands-east-west-street-on-the-origins-of-genocide-and-crimes-against-humanity/

Nu har East West Street vunnit det finaste priset för fackböcker i Storbritannien, The Baillie-Gifford Prize, i konkurrens med bla Svetlana Aleksijevitjs Tiden Second Hand.

Här kan du läsa mer
https://www.theguardian.com/books/2016/nov/15/philippe-sands-wins-2016-baillie-gifford-prize-for-nonfiction-east-west-street

Verkar vara mycket spännande läsning.

PAUL KENNET ÄR TILLBAKA! – H.-K. RÖNBLOM: HÖSTVIND OCH DJUPA VATTEN – DECKARE

ronblom_hostvind_och_djupa_vatten_omslag_inb_0H.-K. RÖNBLOM (1901-1965)
Höstvind och djupa vatten
Utgiven 1955
Nyutgiven 2016
206 sidor
Modernista

Med Höstvind och djupa vatten slog H.-K. Rönblom igenom ordentligt. Det är den andra boken i serien om Paul Kennet som Modernista nu ger ut Jag citerar från deras hemsida:
”Höstvind & djupa vatten fick Expressens Sherlockpris när den först kom ut och röstades 1991 fram som »en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna« på Världsbibliotekets lista, en omröstning som bland annat Svenska Deckarakademin deltog i. 2015 utsågs den till »en av de 100 bästa deckarna genom tiderna« av Lotta Olsson i Dagens Nyheter.”

Paul Kennet är tillbaka som läroverkslärare i Sundborn efter sin tjänstledighet. Han har fått smak på att lösa gåtor. När Gerhard Bäck, medlem i nykterhetslogen Höstvind, mördas genom att vajer spänns upp över en väg väcks Kennets intresse. Polisen är inne på att det är ett vansinnesdåd men icke Kennet. Han tror att det är mer komplicerat. Men vem i den lilla staden kan ha velat den så anonyme Bäck något ont. Inte någon i logen väl?
Sakta börjar Paul Kennet applicera sin skarpa hjärna och den komplicerade historien rullas upp. Vid sin sida har nu sin syster Susanne. som ”side-kick” i vanligt deckarmanér.

Jag förstår varför den bok är omtyckt. Rönblom har vuxit en storlek som författare och stilist sedan första boken. En gammalmodig men elegant och ofta humoristisk prosa, pricksäkra personbeskrivningarna och skildringen av småstadslivet. Det är fascinerande att se ett till vissa delar svunnet Sverige.
Mitt problem är, som jag skrev om när jag läst första boken om Kennet, att jag insett att pusseldeckare inte är my cup-of tea. Jag tappar allt mer och mer intresset ju snirkligare det blir. När det trixiga lösandet av en gåta är så mycket i centrum blir jag till slut inte road.

Men om du tillhör dem som tycker om det, avskräckes icke av dessa rader, Du har en högtidsstund framför dig!
Tack för recenionsexemplaret.

NOMINERAD TILL TYSKA BOKPRISET 2016 – PETER STAMM: TA VÄGEN

ta-vagenPeter Stamm (1963-)
Ta vägen
”Weit über das land”
Utgiven 2016
På svenska 2016
Översättning av Sofia Lindelöf
176 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

 ”På dagen lade man knappt märke till buskarna som skilde tomten från grannens, de försvann i den allmänna grönskan, men när solen sjönk och skuggorna blev längre var det som om de växte till en mur som blev allt mer oöverstiglig tills det sista ljuset slutligen lämnat trädgården och hela den kvadratiska gräsmattan låg i en skugga, en mörk fängelsehåla som var omöjlig att ta sig ur.”

Det är inledningen till Peter Stamms senaste och helt nyutkomna roman som redan finns i en som vanligt fin översättning av Sofia Lindelöf. Ni som tidigare läst den hyllade schweiziske författaren  känner igen säkra stilisten, den exakta beskrivningen och det klara språket. Kanske finns nyckeln till denna tunna lilla roman redan i första passagen? Förklaringen till det som aldrig förklaras.

Thomas och hans familj är hemkomna från två fina veckor i Spanien. Han hör hustrun Astrid ta hand om smutstvätten och försöka få barnen i säng. Thomas sitter på verandan, tar upp sitt vinglas, tvekar, sätter ned det och reser sig upp och går. Inte bara in i huset, utan ut på gatan och vidare och vidare för att försvinna helt.

Astrid vaknar nästan morgon och tror att Thomas gått till jobbet. Hon är lite förvånad men inte orolig. Dock,  sakta börjar hon inse att Thomas är borta. Hon hittar på att Thomas är sjuk och meddelar hans arbetsgivare. Till slut går det inte att låtsas mer och hon kopplar in polisen.Astrid får hjälp av en polis vid namn Ruf (rop på tyska!) men inte heller han lyckas finna Thomas.
Astrid försöker att normalisera livet för att till slut inse att det liv de hade hur tomt det än var är över.

Varför går Thomas sin väg? Thomas som var lyckligt gift, med två fina barn, ett bra jobb som ekonom på ett företag, några vänner som han spelade volleyboll med. Var hans liv ett fängelse som det antyds i inledningen. Vad gör vi när vi fått allt vi borde vilja ha?

Vi får aldrig några svar. Stamm ger oss några ledtrådar men inte mer. Vi följer Thomas vandring genom skogen, över bergen, genom byar och städer. Hela tiden håller han sig undan. Undviker kontakt. De kontakter han får släpper han inte in på livet.

Peter Stamm är för mig en skildrare av stumma män, män som saknar en kontakt med sitt känsloliv vilket gör att de fattar beslut som får stora konsekvenser för dem. Det är också ett tema romanen Sju år (Här kan jag läsa vad jag skrivit om Sju år)
Men i denna lilla roman är det också som om han beskriver sitt hemland Schweiz. Deras äktenskap, byarna, städerna och hela landet känns som en kuliss, som om det inte är verkligt. Det finns en sugande tomhet mitt i texten. Men svaren får du finna själv.

Jag känner igen mig från de tidigare böckerna och inser vilken skicklig författare han är. Men tyvärr blir Thomas till slut lite väl stum för denna läsare. Jag märker att jag lite grand tappar intresset för honom. Som tur är får Stamm till ett bra slut på romanen.
Även om jag inte var lika övertygad av denna bok som av Sju år så är det ett gott tecken att boken levde kvar i mig flera dagar efter avslutad läsning. Alla har vi väl någon gång funderat på hur det skulle vara att bara lämna allt och gå iväg….

Jag säger som sagt tidigare. Har du inte läst Peter Stamm än gör det! Och köp böckerna så Bokförlaget Thorén och Lindskog översätter fler av hans alster.

Tack för recensionsexemplaret.

TAG OCH LÄS! – ELISABETH ÅSBRINK: 1947 – HISTORIA

1947Elisabeth Åsbrink (1965- )
1947
296 sidor
Utgiven 2016
Natur och Kultur

Det har nu gått 3 veckor sedan jag läste ut 1947. Ägnade en liten stund i dag åt att bläddra igenom den och fräscha upp mitt minne. Jag slås av rikedomen i texten och det poetiska uttrycket mitt i allt det svåra hon skriver om. 1947 är ett år som är obemärkt i historien men där det visar sig finnas många trådar både bakåt och framåt i tiden. Kriget är slut och framtiden kan börja. Ett visst hopps finns. Man vill göra upp med det förflutna och samtidigt gå vidare. Men det förflutna lever självfallet kvar.

Åsbrink har valt att kronologiskt gå igenom året månad för månad. Varje kapitel bestå av massa små klipp med händelser från hela världen. Kända och okända personer blandas, politiker, författare, musiker och forskare. Det fragmentariska och kronologiska sättet att berätta känns igen från Peter Englunds böcker om första världskriget. Läsaren får själv skapa syntesen av det som författaren väljer ut.

Det händer mycket under detta år. Storbritannien abdikerar som stormakt, Nürnbergrättegångarna startar. För första gången används begreppet folkmord och man börjar skriva på FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Men vi ser också en värld som börjar slås itu. Begreppet det kalla kriget nämns för första gången och Muslimska brödraskapet våldsamma ideologi växer fram. George Orwell skriver 1984.

En viktig person i boken är Per Engdahl den svenska fascistledaren. Åsbrink visar tydligt att den fascistiska ideologin absolut inte försvann med kriget, Den gick under jorden, Engdahl hjälpte många nazister till Sydamerika, där de kunde fortsätta att verka. Det fanns övertygade fascister i alla europiska länder och antisemitismen var fortsatt stark. Med den historieskrivningen kanske vi inte skall vara förvånade över den starka högerpopulistiska våg som sveper över Sverige och Europa. Det är tung läsning.
Vi ser också deprimerande paralleller till vår tider med dåtidens stora flyktingströmmar av judar som från Europa till Palestina och politikernas ovilja att hjälpa dem.
Storbritannien framstår inte i något bra ljus men tanke på det kaos de har varit medskyldiga till både i Palestina och i Indien.

Men det är inte bara mörker i boken. Vi får tex följa Simone de Beauvoir och Nelson Algrens passionerade kärlekshistoria, hur Christian Dior slår igenom och Thelonius Monk upptäcks.

En central episod mitt i boken och det som är det mest drabbande är historien om Åsbrinks egen familj i krigets Ungern. Men mer skriver jag inte för du bör läsa 1947.

Vi läste boken i vår bokcirkel och nästa alla av oss nio som läst den var djupt gripna och det ledde till mycket intressant diskussion. Någon sade att man borde sätta den i händer på alla unga människor.

Mina hastigt nedkastade rader kan inte göra denna lärda, hemska, vackra, välskrivna och viktiga bok rättvisa. Åsbrink har vunnit Augustpriset en gång. Det kan mycket väl bli ett till.

Vi göteborgare kan den 2/11 gå på detta intressanta seminarium där Åsbrink medverkar.
http://goteborgslitteraturhus.se/event/mellan-minnen-och-glomska-en-kvall-om-minneslitteratur/

Avslutningsvis
Jag kom att tänka på ett berömt citat som tyvärr blir bara mer och mer aktuellt.
”Those who do not remember the past are condemned to repeat it.”
George Santayana

 

 

ETT SKRÄMMANDE PORTRÄTT AV EN MAFFIASTAT – LUKE HARDING: A VERY EXPENSIVE POISON: THE DEFINITIVE STORY OF THE MURDER OF LITVINENKO AND RUSSIA’S WAR WITH THE WEST

a-veryLuke Harding :
A Very Expensive Poison: The Definitive Story Of The Murder Of Litvinenko And Russia’s War With The West
Utgiven 2016
432 sidor
Guardian Faber Publishing

Luke Harding är en engelsk journalist och rysslandskännare som skriver i The Guardian. Han har tidigare publicerat en bok Mafia State om sina år som korrespondent i Moskva, som slutade med att han blev utsparkad, och om Edward Snowdon. Han ägnar sig mycket åt grävande journalistik, om jag förstår det rätt. Harding var en av de journalister som var med i avslöjandet Panama-papperna.

Harding berättar historien om det upprörande mordet på Alexander Litvinenko 2006 utfört av två ganska klantiga spioner, Andrei Lugovoi och Dmitri Kovtun. De lyckades inte på första försöket. Det extremt giftiga gift de använde, polonium, lämnade spår efter sig över allt de var. Därför när läkare och polis tillslut insåg vad det var som dödade Litvinenko kunde säkerhetstjänsten lätt följa i deras spår. Att det tog tid för läkarna att förstå var det var beror på att polonium är oerhört ovanligt. Det finns egentligen bara en fabrik i världen som kan tillverka det. Den ligger i Ryssland. Det i kombination med att två vanliga medborgare haft tillgång till ett av de farligaste radioaktiva ämnen som finns pekade bara åt ett håll… Vladimir Putin!

Litvinenko, som bodde i London sedan många år, trodde han var säker där och kunde bedriva regimkritik, men Putins långa arm nådde ända dit. Putin och Litvinenko var dödsfiender sedan Litvinenko försökt få Putin att göra något åt korruptionen inom säkerhetstjänsten FSB. Denna KGB: s arvtagare har blivit som ett rike i riket men inte med en socialistisk utopi som drivkraft utan egen vinning och rikedom. Putin kommer från den världen och är väl insyltad.

Harding målar upp en stat som leds av ledning helt inriktad på att berika sig själv. När nomenklaturan under tidigare ledare hade det bra eller mycket bra så har dagens makthavare det ofantligt mycket bättre med enorma rikedomar och fastigheter utomlands. Jag har för mig att snittinkomsten i Ryssland är lägre än i Indien!

I Hardings bok beskriver han bakgrunden till konflikten, själva mordet och den långa polisundersökning som till slut ledde till att det gjordes en utredning av en tung engelsk jurist Sir Robert Owen. Owen kom fram till att det med mycket stor sannolikhet var Putin som lång bakom mordet. Hans rättframma utredningsresultat gjorde många häpna och fick dem att hoppas på politiska konsekvenser.

Blev det några? Nej David Cameron och Teresa May som då var justitieminister var mer intresserade av att inte stöta sig med ryssarna. Cameron var orolig för att Storbritannien blivit mer insulärt och tappat betydelse i Europa. De behövde de ryska pengarna. Frågan är om man i en historisk backspegel inte kommer ångra att man stampade ned foten mot Putin med tanke på vad som hänt sedan dess.
Förutom mordet på Litvinenko får även när besläktade fall med personer som röjts ut vägen utomlands då Putin funnit dem misshagliga.

Harding har skrivit en väldokumenterad spännande om än lite lång och pratig bok. Det går dock inte undvika att det är fascinerande läsning att se hur en av värdens stormakter styrs av en psykopat och djupt kriminell man som dessutom hejas på av populistiska politiker i västvärlden. Ibland påminner det om en Le Carré deckare men det är inte lika roligt när man vet att sannolikheten att det han beskriver är sant. Då blir jag rädd …på riktigt

Vill du läsa mer om boken läs gärna den utmärkte Peter Pomerantsevs recension av boken i London Review of Book. Den är gratis
http://www.lrb.co.uk/v38/n07/peter-pomerantsev/murder-in-mayfair

”HAN ÖPPNAS, GRAVENS PORT” – H.-K. RÖNBLOM – DÖD BLAND DE DÖDA – DECKARE

H.-K. Rönblom (1961-1965)
dod-bland-de-doda
Död bland de döda
Utgiven 1954
Återutgiven 2016
213 sidor Modernista

Med två läckert formgivna volymer inleder Modernista återutgivningen av H.-K. Rönbloms deckare. Rönblom räknas bland de fyra stora i svensk kriminallitteratur från 50 och 60-talet tillsammas med Maria Lang, Stieg Trenter och Vic Suneson. Då jag inte är så väl verserad i deckargenren har jag inte läst en roman av någon av dessa fyra. Rönblom var mig nästan helt obekant. Men när Modernista ger ut något blir jag alltid intresserad!

H.-K. (Hans-Krister) Rönblom (1901-1965) doktorerade i statsvetenskap och blev sedan publicist. Var politisk redaktör på Aftonbladet 1948-1956. Arbetade politiskt i Folkpartiet och var verksam i nykterhetsrörelsen.
Döda bland de döda (1954) är hans debut och den första i serien om amatördetektiven Paul Kennet lärare och historiker.

Kennet kommer till den lila staden för att forska i ett arkiv. Har tar in på ett pensionat  som styrs av  änkan Fru Caspar. Bland de få gäster finns prästen Irenius med fru och barn, överste Brickfeldt, Fröken Blondin och hennes väninna sjuksköterskan fröken Jakobsson.
Kennet får ett rum som nyligen bebotts av en tjänsteman Odel som avlidit. Polisen har bedömt döden som naturlig men vissa omständigheter gör att Paul Kennet inte tror det stämmer. Han vill ha reda på hur det gått till: ”Vad som föranledde hans beslut var ingen åstundan att fånga en brottsling och överlämna denne i rättvisans händer. Paul ägnade i första ögonblicket ingen tanke åt att han kunde få med en brottsling att göra. Vad som drev honom var en önskan att veta hur det egentligen gått till, hans motvilja mot att en felaktig beskrivning av händelseförloppet skulle bli officiellt godkänd och fastslagen” (sid 24). Kennet är fullt övertygad att om det är ett mord är det någon av gästerna som ligger bakom. Pusslandet kan börja!

Att läsa denna roman är som att stiga in i film från 50-talet. Jag kunde nästa höra en speaker-röst i huvudet vissa stunder under läsningen. Paul Kennet är en rättskaffens Kalle Blomqvist-figur. lagom ettrig och lagom besserwisseraktig. Som ni förstår av persongalleriet så vilar det något mycket bekant över det.

H.K Rönblom Foto: Lennart Nilsson Scanpix Sweden

Själv är jag inte en älskare av pusseldeckare. De tråkar ofta ut mig. Klassikern av John Dickson Carr Det krökta gångjärnet tråkade ut mig till döds. Louise Pennys hyllade Ett förbud mot mord  hade jag svårt att komma igenom. Det som göra att jag ändå uppskattar denna bok är att trots all 50-tals patina är Rönblom en utmärkt, spirituell och lärd stilist. Han har fin blick på människornas starka och svaga sidor. Jag tror att Paul Kennet kommer utvecklas i kommande romaner. Rönblom har också ett öga för småstadslivet och de hårda klasskillnaderna. Han målar upp det lilla Sverige på 50-talet. En tid som är väldigt nära men ändå långt borta, ja nästan exotiskt långt borta.

Kapitlena har underbara och poetiska namn tex  ”Förgäves ut din åsyn tagen” (sid 30) ”Trodde min broder rätt är döden ett bekymmer” (sid 94) ”Vad vill en hind i klyftan där vargarne grina ”(Sid 197)
Och kan man annat än älska rader som dessa: ”Sälskapslivet vid frukostbordet kännetecknades av nyvaknad verksamhetslust. Vädret var inbjudande och det rådde en stämning av termos och medhavda smörgåsar” (sid 24)

Tack för recensionsexemplaret.

VINNARE AV TYSKA BOKPRISET 2011 – EUGEN RUGE: DEN TID DÅ LJUSET AVTAR – ROMAN

Eugen Ruge (1952-): Den tid då ljuset avtarden-tid
”In Zeiten des abnehmenden Lichts”
Utgiven 2011
På svenska 2016
Översättning Aimée Delblanc
437 sidor
Nilsson förlag

Lila Skånebaserade Nilsson förlag framstår allt mer som ett nytt förlag att hålla koll på. Jag har tidigare läst Antal Szerb Det tredje tornet. Det är mycket imponerande att de kan ge ut den hyllade, men i Sverige helt okände författaren, Eugen Ruge i ett snyggt formgivet och tilltalande band. En tjock roman som jag antar kostar mycket att översätta. De har dessutom anlitat en av Sveriges mest erfarna översättare från det tyska språkområdet Aimée Delblanc.

Är det på det viset att Tyskland börjar bli mer intressant för förlagen? Thoren & Lindskog har ju gått i bräschen med sin fina utgivning av bl.a. Uwe Timm och Peter StammWeylers har givit ut hyllade Före Festen av Sasa Stanisic och Norstedts har nyligen publicerat  Kruso av Lutz Seiler (Deutsche Buchpreis 2015). En tysk vår på gång? Kanske det. Vi som är intresserade av språkområdet kan bara lapa i oss än så länge.

Den hyllade Den tid då ljuset avtar är Ruges debut och för den fick han både Deutsche Buchpreis 2011och Alfred Döblin-priset) Den har liknats vid Thomas Manns stora familjeroman Buddenbrocks (Läs den om du inte har det!). Likt Manns roman skildrar den en familjs gradvisa nedbrytande och undergång. Skillnaden är att här är det egentligen ett lands historia, DDR:s, som skildras genom en familjs vardag. För det är inte de stora politiska händelserna som skildras utan vardagslivet och hur det påverkas. Det är ingen hemlighet att mycket är hämtat från författarens egen familjehistoria.

Vi får träffa fyra generationen av släkten Umnitzer. Boken inleds med att vi möter Alexander Umnitzer som har fått reda på att han har cancer. Alexander besöker sin senile far Kurt, kommunistrogen historiker som suttit i sovjetisk fängelse. Alexander är där för att ta avsked. Han är på väg till Mexico för att gå i fotspåren av sin farmor Charlotte och hennes man, Alexanders styvpappa, Wilhelm den store kommunister och frihetskämpen, Wilhelm Ploweit..om han nu var det? De levde där på 50-talet innan staten kallade hem dem.
Kurt är gift med Irina som han träffade under åren i Sovjet. De bor tillsammans med Irinas mor Nadjeza Ivanova som trots alla år i Tyskland inte kan ett ord tyska. Alexander har en son, Markus, tillsamman med sin exfru Melitta.

Det är ingen rak roman, ingen rak berättelse snarare ett montage. Ruge hoppar i tid och rum enligt en egen logik. Varje kapitel har en berättare och förutom Alexander som återkommer. Varje kapitel har ett årtal. Den förste oktober 1989, strax före murens fall, återkommer sex gånger och 2001 fem gånger. De övriga kapitelen är nedslag från 1952 och framåt. Det kanske låter konstruerat med det känns helt naturligt under läsningen.

Genom kompositionen lyckas Ruge skickligt bygga upp en väv av händelser och en mångfald av röster. Han har en imponerande lyhördhet för sin gestalters tonfall och tankevärld. Genom dem följer vi den socialistiska utopins undergång och DDR:s  sönderfall.
Fascinerande, även om det borde varit en självklarhet, att se hur nära banden är kulturellt och historiskt mellan Tyskland och Ryssland (Katarina den stora var ju gud bevars tyska!)

Men tro inte att denna bok består av typer som får representera olika ideal. Nej det är en samling levande, tänkande  och kännande människor med alla de goda och dåliga sidor vi alla bär.

För oss som var lite för unga på den tiden är det spännande och skrämmande att få komma in i det totalitära samhället. Det kanske är så att tiden är mogen för tyskarna att bearbeta den delen av sin historia.  Jag tänker på  Uwe Tellkamp tegelsten Tornet från 2008 (på svenska 2012 men inte i tryck nu), den fantastiska filmen De andras liv och dundersuccén Weissensee .

Ruge har skrivit en rik och intressant roman om ett folk och  ett land som låg nära oss men ändå så långt borta. Vi som är intresserade av fin tysk litteratur skall vara glad för att Nilssons förlag ger oss möjligheten att läsa Den tid då ljuset avtar.

Tack för recensionsexemplaret.

SHAKESPEARE PÅNYTTFÖDD – JEANETTE WINTERSON: THE GAP OF TIME – A WINTER´S TALE RETOLD – ROMAN

Jeanette Winterson (1959-)Gap
The Gap of Time – A Winter´s Tale retold
Utgiven 2015
320 sidor
Vintage

Alla bokmalar har, antar jag, listor i huvudet över olästa författare som de verkligen vill läsa men aldrig kommer till. För mig har Jeanette Winterson varit en sådan författare. Men när en av medlemmarna i den bokcirkel där jag ingår valde hennes senaste The Gap of time (Tidsklyftan är namnet på den svenska översättningen) var det äntligen dags. The Gap of time är något så ovanligt som en ”cover-roman” ungefär som en coverlåt.  Förlaget Hogarth Press har bett ett antal kända författare som Margaret Atwood, Edward St Aubyn, Jo Nesbö, Anne Tyler mfl skriva en roman utifrån en Shakespeare-pjäs. Winterson ar den förste som fick uppdraget och valde den pjäs som stod henne närmast, A winter´s tale ( En vintersaga). Det är en historia om ett hittebarn, likt Winterson som uppfostrades i ett starkt religiöst fosterhem skildrat i ”Det finns annan frukt än apelsiner” (Inte läst men minns en bra tv-serie!).

winters-tale-branagh-dench-large

Judi Dench och Kenneth Branagh i A Winter´s Tale

Till skillnad från engelsmännen som kan sin Shakespeare utan och innan var det en obekant pjäs för mig ända tills i vintras då jag på National Theater Live såg Kenneth Branaghs underbara uppsättning.

Boken inleds med en beskrivning av pjäsens innehåll gör att det r inte handlingen so egentligen står i fokus utan hur det berättas. Och som det berättas! Winterson har skrivit en underbar roman.
Kung Leontes har blivit Leo, en maktfullkomlig paranoid aktiehandlare. Kung Polixines heter Xeno och är en introvert designer av fantasifulla videospel. Leo är övertygad att Xeno bedrar honom med hans fru Mi-mi. Förblindad av svartsjuka är han är övertygad at hans dotter Perditia egentligen är Xenos och ser till att barnet hamnar i New Bohemia (ett förtäckt sydstaterna i USA) och försvinner ur hans liv.

Skickligt väver och speglar Winterson Shakespeares pjäs. Flera gång skrattade jag till och njöt över hur listigt gjort det. Prosan sjunger, fylld av underbara formuleringar. Skickligt använder hon sig av olika stilnivåer i språket. Och Winterson lyckas skapa en berättelse som är både spännande och gripande. En berättelse om svartsjuka, kärlek och försoning. Jag kunde inte kunde sluta läsa trots att jag kunde hela historien.

Winterson är en sprakande intelligent och insiktsfull författare. Jag kan verkligen rekommendera The Gap of Time. Den finns på svenska i översättning av rutinerade Lena Fries-Gedin på Wahlström och Widstrand.

EN LYSANDE ROMAN – IAN MCEWAN: DOMAREN

Ian McEwan (1948-) Domarenkappafinal.indd
Domaren
”The Children’s Act”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers: Niclas Hval
258 sidor
Brombergs Bokförlag

De senaste månaderna har jag haft förmånen att läsa några riktigt fina romaner: Jennifer Johnston, Robert Seethaler, Elena Ferrante och Colm Tóibin. Men ibland ramlar bokmalen över en bok som bara går rätt in, en bok som griper tag både känslomässigt och intellektuellt. Domaren, Ian McEwans lysande roman, är en sådan bok för mig. Han anses vara den kanske främste författaren i sin genration i Storbritannien tillsammans med Julian Barnes. Senast jag läste honom var 2010, en annan av hans höjdpunkter: ”Från Chesil Beach”. Allt han skriver är inte bra, men när han är bra så är han riktigt bra. Av en tillfällighet började jag läsa Domaren och det är jag mycket glad för.

Mycket kort om handlingen. Fiona Mays, överrättsdomare, gift med Jack, professor i antikens historia, båda närmare 60 år, inga barn. Fiona får en chock när Jack en dag deklarerar att han tycker att deras äktenskap går på tomgång. Han älskar Fiona fortfarande, vill ha henne kvar, men tänker inleda en relation med en 28 årig kollega från universitetet. Han vill uppleva passionen en sista gång. Hon visar honom dörren.

Fiona är en erkänt skicklig jurist inom familjerätt, känd för sin självständighet, sina välgrundade domar och intellektuella klarhet. I samma veva som Jack får lämna hemmet och Fiona hamnar i kris får hon ett svårt uppdrag. Adam, 17 år och 9 månader, är svårt sjuk i leukemi men vägrar ta emot en blodtransfusion som kan rädda hans liv. Som Jehovas vittne det går emot hans tro. Adam är inte myndig förrän om 3 månader. Då kan han tacka nej till vård, men nu? Är detta något Adam själv vill eller är det något som grupptrycket tvingar fram? Det åligger Fiona att döma i fallet. Fiona går utanför ramarna och besöker Adam på sjukhuset. Det mötet kommer att sätta hela hennes tillvaro i gungning.

I original heter boken The Children’s Act. Jag citerar från Wikipedia:
The Children Act 1989 allocates duties to local authorities, courts, parents and other agencies in the United Kingdom, to ensure children are safeguarded and their welfare is promoted. It centres on the idea that children are best cared for within their own families; however, it also makes provisions for instances when parents and families do not co-operate with statutory bodies.
Hur skall Fiona döma for att skydda Adams välmåga?

Man skall inte tolka denna bok som ett angrepp på Jehovas vittnen. McEwan är förvisso övertygad och välkänd ateist med stort  intresse för naturvetenskap.  De åsikter som Adam och hans föräldrar hyser beskrivs med respekt och kunskap. Innan historien om Adam börjar får vi även ta del av andra svåra fall Fiona dömt, fall där ortodoxa sätt att leva krockar med det civila samhället. Det är det som intresserar McEwan. De moraliska och etiska dilemman som uppstår i mötet med dessa två världar.

Ian McEwan

Ian McEwan

För en juridisk okunnig person är det mycket intressant att förstå hur mycket av filosofiska, moraliska och etiska frågeställningar och diskussioner som domsluten bestod av. Skrivna på en elegant prosa som McEwan citerar från verkliga fall. Spännande!

McEwan har i en intervju sagt att med Domaren ville han skriva om roman där en person arbete är i fokus. Det är inte många romaner jag läst där det som de flesta av oss sysslar med i vår vardag 40-timmar i veckan står i fokus. Det har han lyckats med. Jag fångades av miljöbeskrivningar och vardagsdramtiken i Fionas arbete. I hennes fall har det inneburit av hon avstått från att få barn då karriären varit krävande. Nu närmare 60, med ett äktenskap i kris, pockar frågorna om de val Fiona gjort på uppmärksamhet.

Jag är också förtjust i porträttaet av den brådmogne Adam, en överbegåvad poesiskrivande ung man med hela livet framför sig men övertygad om att det är rätt att inte ta emot blod då det går emot Guds vilja. Skall Fiona låta honom avsluta det i förtid?  McEwan fångar hans pubertala och samtidigt genomtänkta tankevärld väl.

Som ni förstår finns det  flera skäl till att jag tycker om denna roman. McEwan är en stilist som skirver med en lätthet, elegans och precision som är enastående. Han är mycket väl påläst och intelligent och får mig läsaren att känna mig likadan. Han väver skickligt en väv av de olika teman som jag nämt ovan. För mig var boken lika spännande som en deckare men mycket mer givande. När jag väl sugits in i handlingen, kunde jag inte sluta. Det är en tunn liten roman på 250 sidor med ganska stor text. Unna dig några timmar i Mc Ewans sällskap. Jag tror inte du kommer ångra dig. Jag avslutade romanen mycket berörd.

DOWNTON ABBEY – FAST MED KOKAIN OCH INCEST! – EDWARD ST AUBYN: ROMANERNA OM PATRICK MELROSE – DEL 1

melrose
Edward St Aubyn (1960-)
Romanerna om Patrik Melrose – Del 1 
Glöm det, Dåliga Nyheter & Visst hopp
Never Mind 1992Bad News 1992Some hope 1995
På svenska 2016
Översättare: Erik Andersson
398 sidor
Bonniers Förlag

När Bonniers katalog damp ned i lådan för ett tag sedan blev jag mycket förvånad när jag såg att de skulle ge ut Edward St Aubyns hyllade romaner om Patrick Melrose. Jag läste om dem för ett par år sedan och anglofilen i mig blev  genast intresserad. En författare som jämförts med Evelyn Waugh, P G Woodhouse och den i Sverige lite kände Anthony Powell, vars långa romansvit ”A dance to the music of time” på tolv volymer jag, tro det eller ej, läste i början av 80-talet. (Powell har kallats Englands motsvarighet till Marcel Proust) Parallellt med nyfikenheten fanns också en liten rädsla då utgångpunkten för den mycket självbiografiska sviten är de övergrepp som hans sadistiska fader Roger St Aubyn utsatte Edward för mellan 5 och 8 års ålder. St Aubyn har sagt att hans terapi och att skiva romanerna hindrade honom för att ta sig av daga.

Jag frågade bokens översättare Erik Andersson, som läsare av denna blogg vet att jag känner, varför han trodde att förlaget ville ge ut böckerna. Han svarade något i stil med svenskarnas intresse och förtjusning över den engelska överklassen. Och den är väl bekant. Downton Abbey t.ex har ju trogna följeslagare i i Sverige. (Själv älskade jag serien i två säsonger, innan det blev en medelmåttig såpa.)

Sviten om Patrik Melrose består av 5 korta romaner. Bonniers har valt att ge ut de tre första i en volym. Det var så St Aubyn tänkte sig det från början. Som en triologi. Dock återkom han med två romaner som fullbordade sviten: Mother´s Milk (2005, nominerad till The Booker Prize) och At Last (2012).

Böckernas miljö är bland de rika och framgångsrika i överklass och adel. Men det är långt från det snälla Downtown Abbey, långt därifrån.
Alla tre romanerna utspelar sig under en dag eller två. I den första Glöm det (Never mind) är Patrick fem år. Romanen centreras till den fasansfulla scen då hans far förgriper sig på honom.
I andra delen Dåliga Nyheter (Bad News) är Patrick 22 år och en fullfjädrad och stenrik narkoman. Han åker till New York för att hämta askan efter sin bortgångne far. Under ett dygn lever han rövare och knarkar som en besatt, hör röster och beter sig mot de människor han möter. Båda kända och okända.
I tredje delen Visst hopp (Some Hope) möter vi Patrick, nu 28 år gammal, på en förskräcklig tillställning i brittiska överklassen. Nu är han ren från drogerna men fortfarande svårt traumatiserad av det som hänt honom. Men ett visst ljus börjar skönjas vid horisonten. Det ser ut som Patrick kan komma vidare i livet.

Jag vill inte gå in mer i detalj i handlingen. Efter avslutad läsning är denne läsare något kluven. St  Aubyn är en mycket god författare, inte tu tal om det. Trots det föll jag inte i farstun för denna annars mycket hyllade svit. De tre romanerna är ganska olika i sina tonfall. Glöm det skildrar mycket väl hans vedervärdiga föräldrar och deras lika vedervärdiga och snobbiga överklassvänner. Scenen med övergreppet är en stark och plågsam läsning. Det finns en svärta men också en komik och satir som lättar upp läsningen Jag skrattade flera gånger åt romanfigurernas manér. För Glöm det fick St  Aubyn The Betty Trask Award.

Den andra delen Dåliga nyheter var fascinerade som en beskrivning av en resa ned i droghelvetet. Vi får i detalj följa alla droger han tar, kokain, speed heroin. Allt i en salig blandning och hela tiden. Och han måste hela tiden få mer och dessutom hitta sprutor. I en stark scen är vi inne i Patricks huvud och hör alla de röster han hör under sina rus. Det var en skräckblandad och fascinerande läsning men tyvärr också lite tröttande till slut, trots romanens endast 140 sidor.

I den tredje delen, Visst hopp, har den sociala satiren, driften med den överklass St Aubyn känner så väl, fått mer utrymme. Vi presenteras för ett antal bekanta figurer från de två föregående böckerna men också en del nya. Det intrigeras, skvallras, hoppas in och ut ur sängar. Mitt i allt detta finns Patrick Melrose i en process där han äntligen verkar få styr på sitt liv.
De delarna som handlade om Patrick höll mig fastnaglad och berörd. Delarna med den sociala satiren var rolig i början men till slut tröttsam. Jag tyckte att romanen tyvärr kapsejsade. Jag hade gärna läst mycket mer om Patrick och mindre av det andra. Det kanske handlar om engelsmännen rädsla för allvar?

Edward St Aubyn är en mycket duktig stilist. Det finns många riktigt fina partier i romanen, mycket väl översatta av Erik Andersson. Samtidigt fanns det många passager där jag tänkte att det varit mycket roligare på engelska. Och det handlar inte om översättningen. Nej det handlar om skillnaden i våra språk och vår humor.
När jag hör St Aubyn läsa ur romanen, det finns massor av exempel på Youtube, njuter jag verkligen av hans engelska och där finns saker som ingen översättare kan få till på svenska, inte ens den mycket skicklige Erik Andersson!
Även om jag har mina reservationer, jag vill verkligen inte avskräcka alla anglofiler!, kommer jag absolut att läsa de två resterande romanerna. Men det lär bli på engelska.

aubyn

Edward St Aubyn

Här finns en mycket fin artikel om St Aubyn från utmärkta The New Yorker
Inheritance – How Edward St. Aubyn made literature out of a poisoned legacy.

ANDRA DELEN I NEAPEL-SVITEN – ELENA FERRANTE: THE STORY OF A NEW NAME – ROMAN

storyElena Ferrante : ”The Story of a new name”
“Storia del nuovo cognome. L’amica geniale. Volume secondo”
Utgiven 2012
Översättning Ann Goldstein
480 sidor
Europa Editions

Efter avslutad läsning av Min fantastiska väninna (läs mer) var mitt sug efter mer Ferrante stort. Jag kände att jag inte kunde vänta till september när andra delen kommer på svenska. Jag beställda de tre följande böcker på engelska. Det är bara att kapitulera. Trots att det fanns några longörer i romanen har Ferrante vid avslutad läsning kvar mig i sitt grepp. Historien om vänskapen mellan Lila Cerullo och Elena Greco är intensiv och känslostark. Hur de än gör kommer de inte undan varandra. Trots att deras vägar går åt olika håll speglar de både genom närhet och avstånd varandras liv. De är beroende av varandra, älskar varandra och kan inte stå ut med varandra.

Det är svårt att skriva om romanen utan att beskriva Lila och Elenas handlingar och vändpunkterna i deras liv. Det vill jag inte ta från dig som läsare. I början av romanen, som utspelar sig på 60-talet, har de kommit ut i vuxenlivet och jag upplevde det som att romanen blev ännu mer känslomässigt intensiv än i Min fantastiska väninna. Det är nästan utmattande att läsa boken i bland. Men jag kan bara konstatera att Ferrante är en mycket skicklig och välskrivande författare som har skapat en romansvit som på ett enastående sätt beskriver det splittrade Italien, en roman om kärlek, vänskap, makt, klass, kön och politik.

Ni som har läst Min fantastiska väninna har något att se fram emot. Och till er andra säger jag… Vad väntar ni på?!

Om du är intresserad av vad som händer i Italiens litteratur kan du lyssna på ett avsnitt  Open Book på BBC där utmärkta Mariella Frostrup diskuterar det med några kännare. (28 min)
http://www.bbc.co.uk/programmes/b07m4q7x