Kjersti Anfinnsen (1975-)
Dödsverk
Utgiven 2025
På svenska 2026
Översättning Marie Lundqvist
110 sidor
Flo förlag
Recensionsexemplar
Äntligen finns den på svenska. Sista delen i Kjersti Anfinnsens storartade trilogi om hjärtkirurgen Birgitte Solheim. I sedvanligt läcker formgivning som alltid när det gäller förlagets böcker.
De två första romanerna var en av förra årets stora läsupplevelser. Är du intresserad så läs gärna vad jag skrev då. För Dödsverk är inte en bok som du bör läsa utan att ha läst de två föregående. Men bli inte avskräckt. Du kan läsa alla tre böckerna på en eller två sittningar. Så tunna och koncentrerade är de, ffa sista delen. Men också så starka att jag läste Dödsverk två gånger. Anfinnsen har en underbar prosa.
Nu befinner vi oss “I dödens väntrum” för att citera Sven Stolpe.
“En morgon upptäckte jag att jag var blind. Sista resten av självständighet försvann med synen” (sid. 9)
Så inleds boken. Brigitte ligger på hospice.I korta kapitel, ofta på en sida och ibland endast ett par rader långt så följer vi hennes sista resa. När kroppen sakta ger upp.
Det är inte en vacker skildring av den sista tiden i livet. Birgitte är en krass människa utan någon tro att trösta sig med. Och med ett stor mått av cynism. Allt eftersom självständigheten försvinner kämpar hon med att ändå få vara sig själv. Hon är en stolt människa som ingen skall på sätta sig på. Men allteftersom tiden går rinner allt ifrån henne till det oundvikliga slutet.
Upplevelserna på hospices blandas med minnen från hennes dysfunktionella familj. De enda ljusglimtarna är minnena av Javier, kärleken som kom in och spred värme och ljus i hennes liv de sista åren.
Allt detta svarta och svåra blandas med en svart och illusionslös humor som ofta fick mig att dra på smilbanden. Kapitlet Referenser är ett exempel på hur Anfinnsen gestaltar det svåra och samtidigt får mig att skratta, även om det sätter sig i halsen.”Ingen bryr sig om hur jag önskar dö. Det är min död. Ingen undrar över vad jag är mest stolt över i mitt liv eller vad jag tyckte var det viktigaste, det mest omvälvande, genomgripande och klargörande. Ingen frågar ”I vilken samtid kände du dig mest hemma? Vilket land? Vilket språk? Vem skulle du helst sluppit träffa? Hur önskar du dig din död?
Nej, de säger: “Så fin färg du har på kínderna” Eller “Nu måste du var duktig och ta de här tabletterna” Eller ”Skall vi ta den fina knytblusen till middagen? Nu skall vi tvätta dig lite och sedan får du lavemang De säger “Någon kommer snart tillbaka” Kan de inte istället slå ihjäl mig med en stekpanna? (”sid. 44)
För mig som har arbetat flera år i äldreomsorgen som ung och nu har en mamma på ett boende så är det stark läsning som får mig att fundera på hur jag mött och möter de gamla.
Förra helgen fick jag reda på att en man som som för ett par månader flyttade in på min mors avdelning, och som knappt kan prata, har varit en mycket duktig pianist. Han har varit solist hos Göteborgs symfoniker. Och spelat med många fina musiker som jag lärt känna som sångare i kören på Konserthuset. Vi har inte en aning om vad som ryms inom många av de gamla och sjuka människor vi möter i vår vardag, vad de tänker och upplever. Denna roman hjälper oss att faktiskt reflektera över det.
Återigen har Marie Lundqvist fört över Anfinnsen till en mycket njutbar svenska. Vi skall var tacksamma att Flo förlag har översatt dessa små mästerliga och djupt existentiella romaner. Jag kommer definitivt att återvända till dem.





























































