STENHAMMARS SÅNGEN PÅ CD

 

Förra året fick jag förmånen att för andra gången vara med på en skivinspelning med den legendariske Neeme JärviGöteborgs Symfoniska kör, där jag sjunger bas,  framförde det sällan spelade stycket Sången. Ett stycke som jag först tyckte var lite knöligt men till slut tyckte mycket om efter att ha arbetat med det.

Rykten gick att BIS och Robert von Bahr var mycket nöjda.
Vi i kören har inte fått våra cd:s än men en som lyssnat är Martin Nyström i DN. Jag blev oerhört stolt och glad när vi fick högsta betyg av honom!

https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/dagens-skiva-stenhammars-skaparkraft-frigjord-som-aldrig-forr/

 

sangen

 

Annonser

SPIONROMANERNAS SPIONROMAN – JOHN LE CARRÉ: THE SPY WHO CAME IN FROM THE COLD

John Le Carré (1931-)
The spy who came in from the cold
Utgiven 1963
270 sidor
Penguin Modern Classics

“The best spy story I have ever read” citeras ingen mindre än Graham Greene på omslaget till utgåvan på Penguin Modern Classics. För både en klassiker och en banbrytare är John Le Carrés tredje roman The Spy who came in from the cold utgiven 1963.

Alec Guiness som George Smiley

Alec Guiness som George Smiley

Det är tredje romanen där hans mest berömde figur George Smiley finns med. Här dock endast i en liten men mycket viktig roll.
De underbare Alec Guinness är skådespelaren som för evigt fick figuren George Smiley att fastna på näthinnan även om Gary Oldman var mycket bra i Tomas Alfredsons utmärkta film.
De senaste veckorna har jag sett om om tv-serierna Tinker Tailor Soldier Spy (Mullvaden) för tredje och Smiley’s People (Vinnare och förlorare) för andra gången. Båda två är mycket sevärda än idag. Jag håller dock Tinker högst.

Detta gjorde mig sugen att läsa hans klassiker En spion som kom in från kylan som den heter på svenska. Jag hade för mig att jag läst den en gång tidigare vilket visade sig stämma. Det var 14 år sedan och boken hade tydligen inte lämnat något större avtryck. Det var som att läsa en ny bok.
Jag kan förstå varför jag inte mindes den så väl. Detta är inte en bok som du vänder dig till för att få lite spänning även om den är förstås är spännande. Det är en långsam, mångfacetterad och ibland inte helt lättfattlig historia som styrs med säker hand av den då endast 32-årige Le Carré.

Romanen handlar om Alec Leamas som kallas hem efter hela hans nätverk i Berlin utraderats av DDR:s underrättelsetjänst. Leamas är trött på säkerhetstjänsten och vill lämna den världen. Men hans chef, Control, säger att det finns ett sista uppdrag, ett uppdrag som Leamas inte kan motstå.
De har kommit på hur de kan infiltrera DDR:s underrättelsetjänst och komma åt deras chef Mundt, en person som Leamas på djupet hatar.
Leamas tar på sig uppdraget. Det blir ett uppdrag som inte alls går som Leamas tänkt sig.  Det fanns andra agendor än de han visste om. Vem kan Leamas egentligen lita på?

Redan i denna tredje roman är Le Carré en fullfjädrad författare. Han målar upp ett grått 60-tal i skuggan av kalla kriget. Det är en dyster värld. Prosan är återhållen men mättad och elegant. Dialogen exakt. Personteckningarna levande och trovärdiga.

Det som gjorde att denna bok var något nytt i genren var att den inte handlar om det goda väst mot det onda öst. Le Carré ställer sig frågan om hur man kan rättfärdiga underrättelsetjänstens handlingar, svek och lögner även om det är för en god sak. För båda sidorna fanns det, ur deras perspektiv, goda skäl till deras handlingar.
Le Carré ifrågasätter gränserna mellan gott och ont. Han är redan vid denna ålder en illusionslös författare som skriver om hur människan kommer i kläm i dessa system. Le Carré har alltid varit en moralisk författare.

Romanen känns väldigt mycket 60-tal, men den är fortfarande i dessa tider, när demokratin kämpar för sin överlevnad, tyvärr rykande aktuell.

John Le Carré 1964

För Le Carré var romanen det stora genombrottet. Efter den han han skrivit många hyllade romaner. Jag har som tur tur en hel del kvar. Några kritiker har sagt att han är i Nobelprisklass. Oavsett om det stämmer är det en mycket bra och läsvärd författare.

Det finns också en klassisk film med den store Richard Burton i huvudrollen. Den är beställd och jag ser jag mycket fram emot att se den.

https://www.imdb.com/title/tt0059749/

 

____________________________________________________

En kommentar från Ivo Holmqvist som var rolig att läsa:

John le Carré är uppskattad också för annat än sina böcker.

Häromveckan skrev jag om en nyzeeländsk arkitekt som avlidit, John Lewis – min runa om honom finns på familjesidan i Svenska dagbladet i lördags. Jag skickade mina rader till en av mina tidigare kolleger på Aucklands universitet som svarade att han haft en klasskamrat med samma namn på privatskolan King´s College i Auckland. Denne John Lewis avancerade så småningom via Cambridge till att bli lärare på Eton på 1970-talet, sedan rektor för Geelong Grammar School i Australien (som haft både prinsen av Wales och Rupert Murdock bland sina elever) och så rektor för Eton från 1994 till 2002 – under de åren halkade man ner från fjärde till tjugonionde plats i en akademisk rankning för engelska privatskolor.

Hans år som rektor där förmörkades dessutom av en präktig skandal om ett rötägg i kollegiet. En av skolans lärare dömdes till sex års fängelse sedan det kommit fram att han förgripit sig på minst fyrtio manliga elever. I Wikipedia-artikeln om denne John Lewis finns en länk till ett underhållande inlägg i New Statesman från 6 september 1999 av Alexander Chancellor som redan i rubriken klassar Eton som ”A School for brainless, lazy toffs”. Men det fanns ljuspunkter också där, som Chancellor skriver:

”Even in the 1950s, when Eton´s academic ranking was a mystery, I suspect that the teaching there was better than at most other independent schools, if only because it was richer and could pay its teachers more. Some boys worked hard, but there was no great pressure to do so. Those who did were either temperamentally so inclined or inspired by a particular master. I, although lazy, did my best at German because of an exceptional teacher in the subject, David Cornwell (the writer John le Carré).”

Ivo Holmqvist

ÅSA WIKFORSS INVALD I VETENSKAPSAKADEMIN

I dag blev jag stolt och glad när jag fick reda på att min kamrat Åsa, som jag lärde känna när vi gick på gymnasiet tillsammans, blivit invald i Vetenskapsakademin.

Åsa har senaste året blivit känd för sin bok om alternativa fakta, ett högaktuellt ämne idag.

Lyssna gärna på Åsas mycket fina och intressanta sommarprogram om bla hennes livsresa, kunskap och fakta, sanning och lögn, kärleken till filosofin och om lyckan.

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1077284?programid=2071

Från Kungliga Vetenskapsakademins hemsida:
Åsa Wikforss är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet. Hennes forskning rör sig kring språk- och medvetandefilosofi och kunskapsteori. Hon har bland annat publicerat mycket om språk och normer, om begreppsförståelse och om relationen mellan tankeinnehåll och den externa omgivningen. För närvarande skriver hon en bok om självkunskap och deltar i ett projekt finansierat av Vetenskapsrådet om övertygelsers natur (tillsammans med Kathrin Glüer).

2017 kom hon ut med boken ”Alternativa fakta – om kunskapen och dess fiender” där hon undersöker det omdiskuterade fenomenet kunskapsresistens från ett filosofiskt perspektiv. Wikforss disputerade vid Columbia University i New York.

 

FASCINERANDE OM MUSIKENS KRAFT – STEPHEN JOHNSON: HOW SHOSTAKOVICH CHANGED MY MIND

Stephen Johnson (1955-)
How Shostakovich Changed My Mind
Utgiven 2018
150 sidor
Notting Hill Editions

Jag är verkligen ingen kännare av Dimitri Sjostakovitj (1906-1975) men har alltid tyckt om det jag har hört av hans musik. Det finns något i hans tonspråk som går in under skinnet. Ett eget och säreget tonfall.
Den oerhört berömda stråkkvartetten no 8 var det första jag hörde. Den har varit en favorit sedan dess. Ett oerhört starkt stycke musik. Det börjar med den berömda slingan D-Ess-C-H, dvs, Dimitri Sjostakovitj.
Sjostakovitj är något så ovanligt som en 1900-tals kompositör som kan fylla konserthus. Han musik är inte alltid lättsmält men gripande på djupet. Han är mest känd för sina 15 symfonier och sina 15 stråkkvartetter.
Jag minns en underbar konsert med Göteborgs symfoniker och den unge David Afkam vid pulten som framförde den populära 10:e symfonin.
Förutom 10:e symfonin så räknas den 4:e och den 5:e, en favorit!, som de starkaste tror jag.

En som verkligen tagit Sjostakovitj till sitt hjärta är den framstående engelske kritikern Stephen Johnson. Johnson har skrivit i en mängd olika tidningar och tidskrifter och gjort mängder av program om musik. Ett exempel är serien Discovering Music på BBC 3.

Nu har det lilla fina essä-förlaget Notting Hill Editions givit ut hans personliga text How Shostakovich Changed My Mind. Som vanligt i en smäcker lite inbunden volym som är en njutning att både hålla i och att läsa.

För ett par år sedan gjorde Johnson ett program om sin stora musikaliska hjälte och hur han hjälpt honom att hantera den bipolaritet som plågat Johnson under hela hans liv. Programmet, som jag inte hört än, gav honom möjlighet att träffa musiker som arbetat med Sjostakovitj. Det var möten som förändrade Johnson i grunden. Han såg musikens kraft. Inte bara för honom själv utan för de musiker som spelade den och publiken som hörde den under stundtals mycket svåra förhållanden.
När de under andra världskriget skulle repetera den 7:e symfonin var musikerna så utsvultna att de endast orkade repetera 15 minuter på första repet. De orkade endast genomföra ett helt rep av denna timmeslånga symfoni före konsert. Trots att publiken var lika utsvulten och genomfrusen som orkestern vara ovationerna i en timma efter att tonerna klingat ut.
Genomgående beskriver Johnson hur Sjostakovitj musik enligt honom inte handlar om ett  ”jag” dvs kompositören utan ett vi, att han omfamnar och omfattar lyssnaren

Boken har tre teman. Det första temat, och det som tar mest plats, är om Sjostakovitj musik och liv,  Ett svårt liv under den sovjetiska terrorn. Lite kände jag igen från Julian Barnes roman The Noise of Time. Som den störste levande kompositören i landet hade han Stalins öga på sig hela tiden.

Johnsons analyser av några av hans kompositioner år mycket intressanta och givande. Det är inget du behöver kunna någon musikteori för att förstå utan ger möjligheter att lyssna på styckena med lite andra öron.
I ett fint parti beskriver han hur han inser att den fjärde symfonin, som verkade helt ostrukturerad, efter ett intensivt lyssnade visade sig bestå av några enkla teman som kompositören vred och vände på och skapade en väldigt tydlig struktur. När Johnson förstod det kände han också hur det speglade hur han tankar löpte, tankar som för utomstående kunde upplevas som ostrukturerade och maniska.

Andra temat är av Johnsons egen livsresa, med mycket mycken smärta, där han slutligen når någon form av försoning med hjälp av musiken och terapi.
Johnsons mamma var en mycket psykiskt instabil kvinna. Johnson beskriver en fantastisk person men också helt opålitlig och oförutsägbar. Som svårt deprimerad tonåring fann han sin tröst i musiken och då ffa Sjostakovitj.

Det tredje temat är kort om hur hjärnan fungerar, vad händer och kan hända när vi lyssnar på musik.

Jag tycker mycket om denna lilla essä. Johnson är mycket kunnig, underhållande stimulerande. Det märks att han en van att prata om svåra saker för en bred publik. Skickligt väver han bokens teman samman. Han är en god skribent och jag hade inte tråkigt en sekund. Alla med ett intresse för klassisk musik kan ha stort utbyte av boken.

På sin hemsida har Johnson länkar till de musikstycken han skriver om i boken
https://www.stephen-johnson.co.uk/shostakovitch-clips/

Länk till radioprogrammet
https://www.bbc.co.uk/programmes/b007g7hp

 

EN MÄSTERLIG BOK – FREDERIC DARD: BÖDELN GRÅTER

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Bödeln gråter
”Le bourreau pleure”
Utgiven 1959
På svenska 2017
Översättning: Fredrik Ekelund
200 sidor
Absint Noir

Belönad med Grand prix de littérature policière

Bödeln gråter är den fjärde boken jag läser av Frédéric Dard. Ni som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i hans knivskarpa och samtidigt poetiska skrivna psykologiska små deckare. Dard, som är okänd i Sverige, är en klassiker i sitt hemland Frankrike.

Alla de lovord som jag öst över de tre tidigare böckerna gäller även här! Men Bödeln gråter är ännu bättre!! En mästerlig bok.
Handlingen kan ni läsa kort om på förlagets hemsida.

Mer utsökt precision mejslar Dard ut landskapet och personerna, konstnären Daniel och den mystiska Marianne vars minne och förflutna försvunnit när Daniel körde på henne. Den där krypande känslan av obehag infinner sig direkt. Sakta men säkert skruvar sedan Dard åt tumskruvarna när Daniel, som blivit oerhört förälskad i Marianne, till slut måste ta reda på vem egentligen hon är. Det blir en resa in i mörkrets hjärta.
Som vanligt hos Dard handlar det som en människa som blir besatt och den besattheten har ett pris, ett högt pris.

Kontrasten till en deckare jag avslutade häromdagen kunde inte vara större. Här händer nästan allt under ytan. Romanfigurerna är mångfacetterade och komplexa och berättelsen går på djupet.

Med tanke på att Dard skrev 3-5 böcker om året är jag mycket imponerad över den vackra prosa. Meningarna är som små slipade diamanter. Det är en en sällsam njutning att läsa Dard i Fredrik Ekelunds suveräna översättning.
Låt oss hoppas på fler volymer!

Tack för recensionsexemplaret.

Här kan ni läsa vad jag skrivit om de tre andra böckerna
Jänkarna
Hissen
För att fåglarna dör

EN GIFTIG DECKARE – PETER JAMES: LOVE YOU DEAD

love-you-deadPeter James (1948-)
Love you dead
Utgiven 2016
528 sidor
Pan MacMillan

Förra veckan gjorde vi en kortare resa till England. Jag fick för mig att inte ta med en bok då jag ändå inte skulle hinna läsa något. Det höll inte många dagar. När vi åt frukost på Costas på College Green i Bristol såg jag att de hade en bokhylla för inlämnade böcker. De kostade ett pund och pengarna gick till goda ändamål. Jag plockade upp en bok av Peter James, ett namn jag vagt kände igen. Gick ut på Amazon där den fått mycket höga betyg, men också många riktigt låga.

Efter ett par sidor var jag på väg att dumpa boken, språket var lite platt och psykologin lite tillyxad, men alla lovord från olika tidningar och tidskrifter på bokens insida fick mig att hänga i ett par sidor till. Sedan kunde jag inte sluta!

Peter James är en engelsk deckarförfattare och filmproducent med en mycket lång lista titlar bakom sig. James har fått mängder av utmärkelser för både enskilda böcker och för hela sitt författarskap bla CWA Diamond Dagger 2016 och WH Smith The Best Crime Author of all Time Winner 2015.

Love you dead är nummer 12 i en serie av hittills 14 böcker(!) om Brighton-polisen Roy Grace. Alla har ordet “dead” i titeln. De är storsäljare och översatta till en mängd språk.
Det var inga problem att hoppa in i bok 12. Klokare än så är James. Det finns vissa trådar i boken som jag tror är återkommande, men det var inget som störde.

Love you dead är historien om Jodie Bentley, som för att kompensera för ett vad hon tycker ett mediokert liv och som hämnd på sina föräldrar, drömmer om att bli mycket rik, mycket mycket rik. Och hon gör vad som helst för att komma till det målet. Hon raggar upp äldre stenrika män på nätet som hon gifter sig med för att sedan på mycket grymma och giftiga sätt ta dem av daga.

Det är en mycket fartfylld berättelse som James skrivit. Det märks att han arbetat mycket med film. Det är korta kapitel som hela tiden driver handlingen framåt. James är ingen psykologisk djuping. Här gäller det att spinna ett nät och skapa en spännande berättelse. Och det lyckas han med. James är dessutom mån om att skilda polisarbetet detaljerat.
De som skriv ned boken på Amazon sade att den var helt osannolik. Och visst finns det en del vändningar som är väl konstruerade, men det var inget som störde mig när jag forsade fram genom texten. Herregud vi är ju i underhållningsbranschen!

Jag kan dock ha en viss reservation mot bokens längd. Vem var det som sade att det märktes att böcker blev längre när författare kunde skriva på datorer? Jag har intrycket av att deckare historiskt sett ofta låg på 150-250 sidor. Klassikerna i branschen är ju inte kända för sina tegelstenar. Men idag ser man många deckare på 400-500 sidor. Frågan är om det är till gagn. Denna bok var på 500 sidor och hade kunnat slimmas en del utan att förlora på det.

En parentes och kanske en parallell är att jag under många år arbeta extra som biovaktmästare vid sidan av studier och andra jobb. När jag började i mitten av 80-talet slutade vi arbetsdagen kl 23.10. Femton år senare runt 23.45. Filmerna hade blivit längre, men inte hade de blivit bättre. Eller? Kill your darlings!

Mina reservationer till trots blev jag ordentligt underhållen och kan gott läsa vidare om Roy Graces öden och äventyr.

För dig som föredrar att läsa på svenska finns den utgiven på Massolit förlag
https://www.adlibris.com/se/bok/alska-dig-till-dods-9789176793817

 

ETT FULLÖDIGT PORTRÄTT AV EN FASCINERANDE STAD – GEERT MAK: AMSTERDAM – A BREIF LIFE OF THE CITY


Geert Mak (1946-)
Amsterdam. A brief life of the city

Utgiven 1994
På engelska 1997
Översatt av Philip Blom
330 sidor
Vintage books

Att köpa böcker är ju lika roligt som att läsa dem. Ibland tom roligare. Inte för att jag ofta behöver hitta på en ursäkt för ett inköp, när andan faller på. Men när jag skall ut och resa då bara måste jag hitta något att läsa om resmålet. Många gånger kommer jag dock inte längre till att köpa boken och titta lite i den. Men ingen regel är utan undantag. Och detta var ett undantag.

Inför vårens resa till Amsterdam letade jag efter lämplig lektyr. Insåg att Amsterdam är en stad som jag inte vet mycket om. Inte alls. Det var egentligen bara att där fanns dessa fantastiska konstmuseer som var anledningen till vår resa. När jag fann Amsterdam a brief life of the city slog jag till direkt. Geert Mak var namn kände jag till från en utmärkt tv-serie In Europa  som jag såg delar av när den visades på SVT. I sitt hemland Holland är han högt aktad både som journalist och populärhistoriker. Hans böcker säljer i mycket stora upplagor. Jag tror tyvärr inte att det finns något på svenska vilket jag verkligen beklagar för han är en underhållande och mycket välskrivande skribent. (Hans hemsida)

Jag är ingen historiker och kan inte bedöma verket ur den aspekten. Jag vet att han får kritik av en del fackhistoriker, men detta drabbar ofta populärhistoriker. För oss andra är det bara att konstatera att han ha skrivit en mycket läsvärd och mycket underhållande bok, sprängfylld av kunskap och anekdoter om människor och händelser. Han kan sitt Amsterdam utan och innan.  Mak berättar om hela resan från stadens grundande i början på tusentalet fram till dessa dagar. Fascinerande att läsa om hur man klarar av att bygga en stad där man hela tiden behöver kämpa med vattnet och tidvattnet. Sämre ställen kan man knappast tänka sig.

Amsterdam är en stad som legat lite vid sidan av i Europa. Den har dessutom inte varit som andra städer. I Amsterdam har du inga monument eller berömda sevärdheter. Där fanns nämligen inte en traditionell feodal struktur som ville stoltsera med byggnader och andra monument. Geert Mak beskriver Amsterdam som en stad där det viktigaste var handeln och näringslivet. De vinster som genererades inte skulle användas för att visa upp sig utan till att utveckla fler affärer. Det var inte accepterat att visa upp sin rikedom.
Jag tror också  det var på 1600-talet som man började se till att de fattiga i staden fick stöd för att det inte skulle skapa oro men också för att kunna arbeta.

Amsterdam, skriver Mak, har också varit en stad som kännetecknats av öppenhet för olika ståndpunkter. Diskussionerna, både politiska och religiösa har varit heta och ibland våldsamma, men inte så viktiga att de fick störa handeln. Det är en av anledningarna till öppenheten mot alternativ levnadssätt som bla lett till  dessa coffeshops där du kan köpa roliga saker att röka. Men också till den nedslående öppenhet för prostitution i Amsterdam. Det var inte roligt att se på plats.

Amsterdam var under lång tid en knutpunkt för handeln och staden blev mycket rik. Men efter solsken kommer regn och Mak skildrar också perioder av iskalla vintrar, svår svält och stora motgångar för staden.
En av de saker som etsar sig fast är vad han skriver om hur medgörliga Amsterdamborna var mot nazisterna. Han skriver: “The Germans never posted more than 60 officers in Amsterdam, even at the height of the persecution of the Jews. The rest was done by the Dutch. Of the total number of men deployed in the big raids, about half were ordinary Dutch policemen.” (sid 265). Visst fanns det en stark motståndsröresle  men de som deltog var inte många till antalet. De flesta duckade eller hjälpte till.
(Återigen vill jag passa på att tipsa om dem mästerliga romanen Överfallet av en de stora i holländsk litteratur Harry Mulisch)

Jag skall inte ge mig på att beskriva boken mer. Det är utanför ramen för denna enkla blogg.
Det är bara att konstatera att alla med ett intresse för historia kan ha stort utbyte av denna mycket stimulerande bok som jag, trots flera pauser av olika skäl, inte kunde släppa.
Det är ett fullödigt porträtt av en fascinerande stad som lever lite i skymundan i Europa men samtidigt mitt i strömmen av händelser.
Skall du dessutom åka till den lilla men underbara staden Amsterdam har du en anledning till. Rijksmuseum är bara det värt resan. När jag såg målningarna av Rembrandt i verkligheten förstod jag varför han är en av de största. Hans blick och bildernas lyster fick de flesta andra fantastiska tavlorna jag såg på muséet att hamna lite i skymundan. Rembrandt var själv inte en speciellt rolig filur, men det kan du läsa mer om i denna utmärkta bok.

Den är översatt till engelska av den tyske historikern (!) Philipp Blom. Hans utmärkta bok om österrikiska viner  The Wines of Austria var min guide på min första vinresa i underbara Österrike 1996. Underliga äro Herrens vägar.


Jag tar mig friheten att klippa in denna intressanta kommentar från Ivo Holmqvist, en kommentar som är lätt att missa. Ivo skriver på den utmärkta nättidskriften Dixikon

Ja, Geert Mak är läsvärd.

Du nämner hans europeiska tv-serie. När jag nyss flög från Melbourne till Auckland hade jag hans omfångsrika ”In Europe: Travels Thorugh the Twentieth Century” som fängslande reselektyr men glömde den förargligt nog i fickan i stolen framför. När jag någon dag senare frågade efter den hos hittegodset fanns den inte där. Annat var inte att vänta, den som hittade den fastnade nog redan efter ett par sidor, och behöll den.

Det är en fascinerande genomgång av tider och platser i det europeiska 1900-talet, inte alldeles olikt sådant som Stefan Zweig brukade skriva. Att skaffa den på nytt är dessutom lätt, det finns mängder av bättre begagnade exemplar till salu på nätet.

En tredje lika bra bok av honom är ”The Bridge. A Journey Between Orient and Occident”, om Istanbul. Och han har också rest i John Steinbecks fotspår genom USA, som han skriver om i boken ”In America”.

EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL EN FAR – LEIF ZERN: KADDISH PÅ MOTORCYKEL

Leif Zern (1939-)
Kaddish på motorcykel
Utgiven 2018
208 sidor
Bonniers förlag

Egentligen skulle jag efter avslutad läsning av Kenneth Hermeles En shetl i Stockholm, som vi läste i min bokcirkel, återvänt till en annan bok. Det blev inte fallet. När jag läste om Hermeles bok jämfördes den med Leifs Zerns bok från 2012 Kaddish på motorcykel. Alltid till Zerns fördel vilket väckte min nyfikenhet. Leif Zern är en av våra mest meriterade teaterkritiker med många år på Dagens Nyheter och förflutet som kulturchef på Expressen.

Det kanske är elakt att jämföra böckerna då de har lite olika syften, men båda skildrar initierat judiskt liv i Stockholm i mitten av 1900-talet (Zern är nio år äldre än Hermele). Men då Hermeles bok är en redovisande och platt text fångas jag omgående av Zerns text. Det är en tunn liten bok i fickformat men dess inre rymd är stor. Det gnistrar om hans vackra prosa, han fångar människor och miljöer så att de bli levande för mina ögon. Språket är både elegant och skarpslipat, samtidigt fylld med en stor ömhet.

Boken är en kärleksförklaring till hans far, Simon Zernaffsky, judisk flykting från Ryssland som kommer till Sverige och träffar Leifs mor, den svenska arbetarkvinnan,
Simon är djupt troende jude, men inte på ett reflekterande sätt, han bara är. Zern beskriver honom som snarast en from man, den enda genuint troende i sin familj. Och även om det var oreflekterat gör han som krävs för att leva enligt traditionen.
De existentiella frågorna är mao inget som diskuteras hemma. Simon är en istället man med stort intresse för idrott och själv en duktig bollspelare och boxare. Otaliga är det matcher och andra idrotts evenemang som Leif blir medtagen på.
Simon lever med ena foten i den judiska världen med alla dess regler och högtider och med den andra foten i den svenska med sina kamrater som han sportar med, går på dans med och fiskar kräftor.
Det sista är en paradox. För om något inte är koscher så är det att äta skaldjur! Ändå är det årliga kräftfisket en livsbejakande ritual som Simon aldrig skulle ge upp, lika viktig som de judiska högtiderna. Men paradoxalt nog så skulle det komma in en räka i hemmet i Stockholm skulle den kastas ut omgående.  Zern har sagt att de två dagarna var Simon trogen det svenska och sina svenska vänner och såg inte någon motsättning i det.

De partier som skildrar den unge Leifs somrar med kräftfiske är en njutning av att läsa, en hyllning till livet och naturen. Zern skriver att hans far var en ovanlig jude i det att han var naturmänniska. Alla hans släktingar var helt ointresserade av, ja till och med rädda, för skogen. För dem var en plats där judar i generationer blivit jagade och förföljda.
Zern skriver att faderns passion för natur och trädgård visar att vi inte är bundna av vårt arv i våra val. Man kan gå en helt egen väg.

Boken skildrar främst fadern, det är om honom han vill berätta. Hans mamma, som vad jag förstår stod Leif nära, beskriver Zern som en ”hemlös”, Varken hemma i det svenska och i den judiska församlingen då hon var en som ”övergått”. (Inom judendomen pratar man inte om att konvertera, utan att övergå). Ändå var hon inte missnöjd utan pratar alltid med ömhet om fadern. Genom hennes berättelse läggs det ytterligare facetter till Zerns berättelse om att leva i två kulturer.

Leif är enda barnet men omgiven av en mängd släktingar som bor nära varandra på Söder i Stockholm. Det flesta arbetar likt fadern inom kläder och textil. Zern skildrar en inte okomplicerad släkt, vilka familjerelationer är okomplicerade?, men det är en varm värld där man mitt i allt käbbel ändå stöttar varandra. Det finns en trygghet i samvaron och alla ritualer även om de luckras upp allt eftersom moderniteten kommer in.

När jag hade läst Hermeles bok hade jag glömt den i samma ögonblick som jag slog igen den. Zerns mångbottnade och vackra text ligger kvar och vibrerar efter avslutad läsning. En varm ton av kärlek till en älskad far. En far vars liv ofta gick i dur för att avslutas i moll. Tagen lägger jag ihop boken och vet att den kommer finnas med mig länge.

Vad betyder titeln? Det är ytterligare en av de paradoxer Simon lever i. Och förklaringen får du när du läser denna lysande bok som borde nominerats till Augustpriset.
https://www.adlibris.com/se/bok/kaddish-pa-motorcykel-9789100127817

En annan berättelse som vore intressant att läsa är den om Leif själv. Hur en ung man som kommer från enkla förhållanden med en fader som inte läser en bok blir en av Sveriges främst teaterkännare och kritiker. Högt upp på parnassen. Men det är som sagt en annan bok.

Till sist: På det judiska temat kan jag passa på att tipsa om filmen Olydnad som kommer på bio 6 juli. En mycket stark film med fantastiskt skådespeleri som  jag såg på Göteborgs Filmfestival
https://www.imdb.com/title/tt6108178/

 

 

VINNARE AV RIVERTONPRISET FÖR ÅRETS BÄSTA DECKARE 2017 – ASLAK NORE: ULVEFELLEN

Aslak Nore (1978-):
Ulvefellen
Utgiven 2017
373 sidor
Aschehoug

Låt det inte förskräcka att det är på norska. Det tog inte lång tid innan jag kom in i det och glömde att det inte var svenska jag läste. Det är en alldeles utmärkt spänningsroman som fångade mig direkt.

Aslak Nore är norsk journalist, författare och förlagsredaktör. Han är son till den kände författaren Kjartan Flogstad. Nore har tidigare skrivit två faktaböcker, som skapat mycket debatt i Norge, samt två spänningsromaner. 2017 kom den historiska thrillern Ulvefellen som har hyllats i norsk press och vunnit Riverton-priset

Kort om handlingen. Vi är vid tyska fronten i Ryssland. Henry Storm är norrman som tillsammans med två andra norska kumpaner strider för tyskarna. Henry kommer från en överklassfamilj som är mycket tyskvänlig och som har kontakter högt upp i ockupationsmakten i Norge. Henry har bott i Berlin och studerat på tekniska högskolan där. Henry har också ett förflutet som elitidrottsman och seglade i OS i Berlin 1936. Nu, 8 år senare, har tvivlen kommit. Henry har funnit att hans jakt efter att leva i nuet och att kämpa för något han tror på har gått in i en återvändsgränd. Hans tro den nazismen falnat. Han kan inte rättfärdiga det som de utsätter lokalbefolkningen för.
När Henry ligger på ett sjukhus efter en incident hör han en person tala om att tyskarna håller på att utveckla en raket V2 som kan skapa en enorm förstörelse. Henry inser att han måste försöka stoppa detta projektet. Detta är en av tre trådar som tvinnas i denna roman, men de andra lika intressanta får du upptäcka själv när du läser den.

Aslak Nore har skrivit en mycket bra, spännande och väldokumenterad bok. V2 projektet under Wernher von Braun är inget Nore har hittat på utan var ett reellt hot under kriget.

Det märks att han är oerhört påläst, att han får miljöerna att leva. Det är mycket intressant att läsa om hur utbredd nazismen var i Norge och att en stor tyskvänlig koloni fanns i Berlin.
Han skildrar väl vardagslivet som tysk officer i karriären. (vilket känns ingen från en av hans inspirationskällor Jonathan Littells hemska roman De välvilliga) Alla konflikter, all inkompetens och all ineffektivitet i den tyska armén och underrättelsetjänsten. Fiktiva personer blandas väl med faktiska som tex Himmler, Canaris och von Braun.

Men allt detta vore ingenting om han inte skrivet en oerhört spännande och intressant berättelse. Och det har han. Personteckningarna är nyanserade och trovärdiga. Jag engagerar mig i dem. Det finns ett driv i berättandet, även i lunga partier. De val som Henry, och andra ställs inför, vilka de är lojala mot och vilka de sviker är väl skildrat.

Det är lite svårt att bedöma språket. Jag inte läst norska sedan jag läste 3 poäng på universitetet 1985! Jag bedömer det dock som välskrivet. Hans beskrivningar är koncisa och skapar snabbt känslan av platsen eller rummet de finner sig i. Dialogen är trovärdig.

Detta är en bok jag verkligen kan rekommendera. Alla som tycker om spiondeckare och /eller historiska deckare som tex John Le Carré och Robert Harris , och vem gör inte det! kommer tycka mycket om denna bok. Jag hade svårt att släppa den när jag väl börjat.

Här kan du köpa den i pocket.

JUDISKT LIV I 50-TALETS STOCKHOLM – KENNETH HERMELE: EN SHETL I STOCKHOLM

Kenneth Hermele (1948-):
En Shetl i Stockholm
Utgiven 2018
237 sidor
Weyler förlag

Kenneth Hermele, i dag känd som ekonom på vänsterflanken, har kommit ut med en bok om sina föräldrar och sitt liv. En bok om att växa upp i den lilla judiska enklaven i Stockholm under svåra förhållanden.
Föräldrarna var flyktingar från Tyskland (pappan) och Polen (mamman). Båda troende men modern var mycket mer ortodox än fadern. De kämpade hårt för att etablera sig i Sverige och ge sina barn ett bra liv.

Boken är indelad i tre avsnitt. Första delen handlar om hans far. Del två om modern och del tre om Kenneth och till viss del om hans bror Berndt. Vi får följa hur Kenneth går från att vara en mycket from jude till att successivt bryta sig loss och bli en sekulär vänsterintellektuell. En process som inte var okomplicerad och förorsakade en hel del smärta.

Detta var för mig en paradoxal läsupplevelse. Det är var mycket intressant att läsa om det livet i den judiska minoriteten och hur de gör för att både bevara sin kultur men också anpassa sig till att de lever i ett sekulärt Sverige. Jag vet själv från jämnåriga judiska vänner hur nära de är det stora traumat under 1900-talet, andra världskriget och dess judeutrotning. När jag pratar med dem känns det att Sverige att suttit vid sidan av en liten perifer nation i det stora europeiska dramat.
Detta finns självfallet med i Hermeles bok och gör den läsvärd.

Problemet är att jag tycker att han är en ganska tråkig skribent. Han lyckas inte gestalta människor och händelser så att det känns eller blir intressant. Det är ibland som om han bara pratar på, mer som om han satt berättade för en vän än att jag får läsa en bearbetad text. Det bränner förvisso till i avsnittet om mamman, men tyvärr blev boken i längden helt enkelt för tråkig och oengagerad. Det saknas en nerv i berättandet. Trots det engagerande ämnet och de intressanta livshistorierna.

Om man jämför den med en annan liknande bok som att växa upp som jude i Sverige, Göran Rosenbergs lysande Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, då faller Hermele mycket platt.
Jag är trots det glad att jag läst den då jag återigen fick inblick i en kultur som jag inte vet tillräckligt mycket om.

Två andra boktips på det judiska temat som jag minns är Stephan Mendel-Enks underbara Tre apor och Nina Solomins mycket intressanta OK Amen

EN STUDIE I BESATTHET – FRÉDÉRIC DARD – FÖR ATT FÅGLARNA DÖR

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
För att fåglarna dör
”Puisque les oiseaux meurent”
Utgiven 1960
På svenska 2018
Översättning: Fredrik Ekelund
171 sidor
Absint Noir

Via sitt lilla imprint Absint Noir har Nilsson förlag presenterat den oerhört produktive Frédéric Dard (över 00 böcker!) för oss i Sverige. Ni som följer min blogg vet att jag läst två av dem, Jänkarna och Hissen, med stor glädje.
Den tredje Bödeln gråter har legat oläst, men som Du gärna vill vänta lite med det sista i den fina chokladasken Du köpte i den där speciella butiken under sin resa till…. har jag väntat med att avnjuta den pralinen. Nu var jag sugen på mer Dard och skulle just börja med Bödeln gråter då förlaget vänligen skickade mig den helt nya För att fåglarna dör. Då satte jag tänderna i den istället. Och jag blev inte besviken. Handlingen kan ni läsa om på deras hemsida och mer tänker jag inte säga. Det är redan mycket nog!

Det är bara att konstatera att Dard återigen fångar mig från första sidan. Han har en återhållen stil där jag från början känner ett obehag, en krypande känsla under ytan och kan inte sluta läsa. Återigen läser jag en fascinerade berättelse om en person som bli trängd och besatt. Och när denne lyckas med sitt mål blir det bara ännu värre.
För att fåglarna dör är egentligen inte en deckare. Det är ett psykologiskt kammarspel, både intensivt förtätat och psykologiskt trovärdigt.

Återigen har Fredrik Ekelund givit oss Dard på en mycket njutbar svenska.
Det är tunna och lättlästa böcker. Tycker du om psykologiska deckare då har du en ask av praliner att sätta i dig!
Köp och läs så förlaget översätter fler!

Här kan du läsa vad jag skrev om Jänkarna och Hissen.

Tack för recensionsexemplaret.

DET BLEV ALDRIG NÅGOT NOBELPRIS. PHILIP ROTH AVLIDEN.

Philip Roth, en av giganterna i amerikansk litteratur och ständig nobelpristagarkandidat, har avlidit. jag har läst ett par av hans böcker men det var ett tag sedan. Det senaste var den briljanta, roliga och tankeväckande Operation Shylock. Jag minns hur jag höll på att skratta ihjäl mig åt Portnoys besvär i mina tonår. Den bok som givit djupast intryck är mästerverket Amerikansk pastoral.

En omdiskuterad författare, inte omtyckt av alla, men i mitt tycke en stor författare. Att han inte fick nobelpriset är tråkigt. Med tanke på det jag läst av tex Kazuo Ishiguro så blir det ännu mer ledsamt att inse att Akademin inte belönat honom.

 

OLGA TOKARCZUK VINNER INTERNATIONAL MAN BOOKER AWARD

I min bokhylla står sedan ett år eller två en avskräckande tjock bok. Jakobsböckerna, av den hyllade polska nobelpriskandidaten Olga Tokarczuk. Oläst. Det kanske är dags att tag i den snart.
Nu har hon nämligen vunnit det prestigefylldaInternational Man Booker Award tillsammans med sin översättare.
Läs mer här:
https://www.theguardian.com/books/2018/may/22/olga-tokarczuk-flights-wins-man-booker-international-prize-polish

Flera av hennes böcker finns på svenska.

 

EN UNDERBAR SAGA – NEIL GAIMAN: THE OCEAN AT THE END OF THE LANE

Neil Gaiman (1960-):
The ocean at the end of the lane
Utgiven 2013
250 sidor
Headline

I går samlades bokcirkeln för att tala om Neil Gaimans mycket uppskattade Oceanen vid vägens slut. Jag blev glad när jag fick reda på att en av medlemmarna valt den till cirkeln då Gaiman är en mycket populär författare. En god vän vars omdöme jag litar på håller honom mycket högt.

Ni som följt min blogg vet att fantasy inte är en genre jag har en kärlek till. Kazuo Ishiguros Begravd jätte tråkade ut mig rejält. Jag har försökt att vid tre eller fyra tillfällen börja se Game of thrones men efter par avsnitt tycker jag bara det är fånigt och ett slöseri med min tid.

Hur skulle då Gaiman falla mig i smaken? Jag kan säga att redan på sidan ett var jag fast och sedan släppte han inte greppet. Berättelsen om den lille 7-årige huvudpersonen vedermödor, rädslor och glädjeämnen sög bara in mig. Helt plötsligt befann jag mig dels i min egen barndoms somrar och dels i de sagor som jag både läste och hörde som barn. Det var fascinerande. Det var länge sedan det hände.

Boken motto är ett citat från tecknaren Maurice Sendak.
I remember my childhood vividly. I knew terrible things. But I knew I musn´t let adults know I knew. It would scare them.

Gaiman säger själv om boken
“I’ve never written a book before that was so close to my own heart – a story about memory and magic and the fear and danger of being a child.”

Det är en mycket spännande och otäck saga som berättas med elaka häxor, mytiska djur och välvilliga räddare i nöden. Ändå känns det aldrig overkligt utan som läsare befinner jag mig den världen som om den vore helt naturlig. Men det är inte bara en saga utan också en historia om att bli vuxen. Gaiman är dessutom en skickligt stilist och en stundtals mycket rolig författare, Jag skrattade många gånger under läsningen.

Jag vill inte beskriva något av handlingen för att förstöra din upptäckarglädje utan hoppas bara att dessa få enkla rader kan göra dig intresserad. De flesta i bokcirkeln var helt tagna av boken!
Jag förstår varför Gaiman är vida läst. Boken fick National Book Awards
“Book of the year” 2013.

Den finns på svenska i en bra översättning av Kristoffer Leandor. Dock avnjutes den bäst i original.
https://www.adlibris.com/se/bok/oceanen-vid-vagens-slut-9789175034287

FAUDA – EN LYSANDE POLITISK THRILLER PÅ NETFLIX

Även om denna blogg primärt handlar om läsning och litteratur kan jag inte missa tillfället att ibland berätta om något annat som fångat mitt intresse. I denna tv-seriens guldålder har behovet av långa berättelser för många tagits över av tv-serien. De flesta av er har säkert redan sett och hört talas om mästerliga tv-serier som tex Big Little Lies, The Handmaid’s tale, The Crown, The Deuce, Peaky Blinders vilka förgyllt vårt tittande de senaste månaderna.

Om man tittar lite runt hörnet ffa på Netflix egna produktioner i länder utanför USA  finns det många serier som verkligen kan rekommenderas. Den belgiska La Tréve som var lite seg i början men sedan växte till något riktigt bra. Italienska Suburra, en mästerlig mafioso-serie (glöm filmen som gjordes före. Den är inte i närheten av samma klass.) Den holländska Riphagen som Netflix klippt ihop till en långfilm. Tre favoriter!

Idag avslutade vi Fauda (kaos på arabiska) en israelisk serie från 2015  i 12 relativt korta avsnitt på ca 35 min. Jag hade ramlat  på den på Netflix och sett att den fick skyhöga betyg på Imdb.Och frågan är om jag kommer se något bättre i år

Historien om Doron som arbetar för israeliska underrättelsetjänsten och hans jakt på terroristen  Abu Ahmed tar strypgrepp på tittaren direkt och sedan släpper det inte. Vi såg serien i två sittningar. Det var omöjligt att sluta.

Det som är fascinerande, och som gjort den till en stor succé även i arabvärlden, är att båda sidorna behandlas likvärdigt med samma respekt, I serien pratas det nästa lika mycket arabiska som hebreiska. Och serien har öppnat en kommunikation mellan judar och araber

Fauda skildrar människorna bakom agenterna och terroristerna, inget är svart-vitt. Förbrytelserna är grova på båda sidorna. Dessutom sipprar det in deras privat och familjeliv som långsamt krackelerar. Man förstår mycket om varför det ser ut som det gör och hur svårt det är att bryta. Det är inte den enes fel utan bördan delas i serien. För mig som inte är så insatt i konflikten finns det många intressanta lager i serier.

Skådespelet är genomgående utmärkt ffa den unge Shadi Mar’i som terroristens unge och medhjälpare Walid är svår att glömma. Dialogen mycket välskriven och regin elegant och effektiv.
Fauda är den bästa politiska thriller jag sett på många år. Som tur är kommer det eftersom första säsongen blivit en global succé en säsong 2 på Netflix i maj.

En trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=m5zcu25_IG0#action=share
Här kan du läsa mer om varför du inte bör missa denna mästerliga serie:
https://www.thewrap.com/why-fauda-is-the-best-kept-secret-on-netflix/

 

RALF ROTHMANN ”ATT DÖ OM VÅREN” KOMMER I HÖST!

Efter att jag lagt ut mig inlägg om Mjölk och Kol berättade Jörn Lindskog för mig att de kommer ge ut ”Im Frühling sterben”. Jörn säger den är mycket bra. Det sade även recension av Mary Whipple vars recension jag länkade till.

För er som läser tyska kopierar jag lite från Wikipedia:

„Man liest Ralf Rothmanns neuen Roman über eine Freundschaft, die vom Bösen überrollt wird, unter Hochspannung und voller Bewunderung für die Nähe zu den Protagonisten. Im Frühling sterben ist fraglos eine der wichtigen, aufregenden Neuerscheinungen der Saison und zugleich eine moralische Herausforderung. Mit Fug und Recht kann man sagen: Mit Im Frühling sterben ist die Nach-Grass-Ära kraftvoll eingeläutet worden, gerade weil der Vatermord, symbolisch gesprochen, nicht stattfindet.“ – Ina Hartwig: ZEIT online, 13. Juli 2015

„Im Frühling sterben ist ein grandioser Roman, der stärker sein dürfte, als jede Leseumgebung – und viel mehr ist als bloß ein Antikriegsroman, als der er immer wieder bezeichnet wurde. Das beste Buch, das ich in diesem Jahr gelesen habe.“
Sebastian Hammelehle: Spiegel online, 29. Juni 2015[2]

„Im Frühling sterben ist als feiner und trotziger Widerstand gegen alles Zeitgeistige und Mittelständische der für mich wichtigste deutsche Roman des bisherigen Jahres. Ein Buch für Erwachsene. Ein Wunder der Zwischentöne, der Aufladungen, des Trostes auch. Es füllt das Schweigen. Es kann Schweigen brechen. Es ist dazu noch nicht immer zu spät.“
SWR: Buch der Woche, 13. Juli 2015

Det är mao en bok att se fram emot!

I KOLDAMMET – RALF ROTHMANN: MJÖLK OCH KOL

Ralf Rothmann (1953-)
Mjölk och kol
”Milch und Kohle”
Utgiven 2001
På svenska 2009
Översättning: Jörn Lindskog
190 sidor
Bokförlaget Thorén och Lindskog

På bokmässan 2011, när mitt intresse för tysk litteratur hade kommit igång igen, besökte jag bokförlaget Thorén & Lindskog för andra gången. Denna gång träffade jag för första gången, den andra halvan av förlaget, den trevlige Jörn Lindskog. Jörn rekommenderade mig att köpa boken Mjölk och kol av Ralf Rothmann, ett för mig helt okänt namn. Inte konstigt då det är Jörn som introducerade honom i Sverige så sent som 2009. Vår kunskap om ny tysk litteratur i detta anglofierade land är mycket låg. Jörn har, som jag skrivit tidigare, gjort en pionjärinsats. Varken mer eller mindre.
Som det kan bli ibland hamnade boken i hyllan och blev stående där.

När jag nyligen såg att den mycket sympatiska bokbloggaren och Facebook-kamraten Mary Whipple på sin enastående blogg Seeing a world through books, skrivit en mycket lovordande recension av en av Rothmanns böcker (To die in Spring heter den på engelska) gav det mig impulsen att äntligen läsa romanen. Var det en pärla som varit gömd länge i min boksamling? Ja det visade det sig vara, en svart pärla, en pärla av kol.

Ralf Rothmann

Ralf Rothmann
Ralf föddes 1953. Han växte upp i Ruhr-området, känt för sina tunga industrier. Han utbildade sig till murare, flyttade till Berlin 1976 där han arbetade som bl.a. sjukvårdsbiträde och kock.
Rothmann debuterade 1984 med diktsamlingen Kratzer för vilken han fick Märkische Stipendium für Literatur. Debutromanen Stier kom 1991.
Idag har Rothmann publicerat många romaner och fått uppåt 20 litterära utmärkelser och priser. Han räknas som en av de betydande litterära figurerna i Tyskland om jag förstått det rätt.

Mjölk och kol
Det är en av fyra fristående romaner (Stier, Wäldernacht, Milch und Kohle, Junges Licht) som utspelar sig i Ruhr-området, där Rothmann växte upp. Den är självbiografisk och skildrar livet i en arbetarklassfamilj där huvudpersonen Simon är på väg att bli vuxen och drömmer om att ta sig därifrån.

Simons pappa arbetar i gruvan och hans mamma i kassan på en servering. De tillhör de tyskar som inte får ta del av tillväxten under 60-talet. Hans far, som egentligen är mjölkbonde, har fått lämna det när det inte gick att klara sig på det, för att slava i gruvan. De har svårt att få det att gå ihop. Vardagen är hård och överallt finns kolet närvarande. I luften, i tankarna, på kläderna och i håret.

En dag tar hans pappa dit en italienare som han lärt känna i gruvan. Guido som lagar fantastisk mat med ovanliga grönsaker och kryddor (en obetalbar scen!), charmar Simons mamma som bara en italienare kan. >Guido visar mamman på att ett annat liv är möjligt. Och familjen börjar krackelera.

Simon drar runt på motorcykel runt med sin betydligt modigare och våghalsiga vän Pawel. Gemensamt har de en längtan bort. Men då Simon är lugn och eftertänksam, är Pawel lite galen, mycket mer frustrerad och tänjer på gränserna för att till slut gå för långt.

Det är en roman där det egentligen inte finns mycket till handling, en roman där det på ett plan inte händer så mycket med på andra plan desto mer. Han skildrar väl de inre förändringar hos Simon då han skall ta sina första steg ut i en vuxenvärld. På så sätt kan man säga att det inte är en originell roman, det känns igen för andra ”coming of age”-romaner.
Den har dock många andra styrkor. Rothmann kan verkligen fånga miljöerna och både den ekonomiska och känslomässiga misären. Han gör det med en närhet och en ömhet för sina karaktärer. Simon är nu, likt Rothmann själv, en författare boende i Berlin, men han ser inte tillbaka på sitt förflutna med ilska och förakt, han ser hur svårt det var och har nått en slags försoning. Jag har förstått när jag läst lite om romanen att många tyskar kan identifiera sig med det som Rothmann skriver om.

Han skriver en lättläst prosa. Att Rothmann debuterade som poet i början märks. Även om det är mycket dialog så kommer hela tiden korta stycken där han med poets blick och språk fångar stunden. Flera gånger blev överrumplad av språkets skönhet. Och som med varje god roman låg den kvar och vibrerade i mitt inre efter avslutad läsning.

Tack för tipset och en fin översättning, Jörn.

Här kan ni köpa den och stödja utgivningen av god tysk litteratur.
https://www.adlibris.com/se/bok/mjolk-och-kol-9789197810616

ROBERT HARRIS: MÜNCHEN

Robert Harris (1957- )
München
”Munich”
Utgiven 2017
På svenska 2018
Översättning: Svante Skoglund
330 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

Robert Harris anses vara en av den historiska thrillerns mästare. Med lång erfarenhet som politisk journalist, innan han slog om till att bli författare, har han mycken kunskap och insikt om det politiska livet och spelet. Hans roman The Ghost, av mig oläst, var grunden för Roman Polanskis mästerliga film. Jag har tidigare läst Archangel som jag tyckte om, En officer och en spion som var mycket, mycket bra och senast Konklaven som jag tyckte var riktigt trist och tråkig.

Nu har den kommit på svenska, München, hans senaste alster som förlaget vänligen skickade till mig för läsning. Den har blivit väl mottagen i både England och USA med fina recensioner i tex Guardian, New York Times, Washington Post och höga betyg på Amazon. Efter bottennappet med Konklaven hoppades jag på att åter få en lika stor upplevelse som vid läsningen av En officer och en spion.

München utspelar sig under några dagar under 1938 då Neville Chamberlain, den nu så bespottade premiärministern, sluter ett av tal med Hitler:
Jag tar mig friheten att citera Wikipedia:
Münchenöverenskommelsen är det avtal rörande Tjeckoslovakien, som ingicks den 30 september 1938 mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Avtalet innebar bland annat att Tjeckoslovakien skulle avträda det tyskspråkiga så kallade Sudetlandet till Tyskland.

Avtalet föregicks av Münchenkonferensen den 29–30 september 1938 med Adolf Hitler som värd. Vid hemkomsten visade Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain upp avtalet. Han menade att avtalet hade ”blidkat” Nazityskland och därmed garanterat freden i Europa. Då Tyskland i strid med överenskommelsen införlivade hela Tjeckien och gjorde Slovakien till en formellt självständig satellitstat, valde Storbritannien och Frankrike att ge Polen en försvarsgaranti. Den 1 september 1939 utbröt andra världskriget, då Tyskland invaderade Polen och västmakterna svarade med att förklara krig mot Tyskland.”

Som Robert Harris sade i den trevliga intervjun i Babel, har han länge varit intresserad av överenskommelsen men inte hittat någon historia som skulle få det till en roman eller thriller

Nu efter 20 år fick han en idé. Runt alla toppolitiker och tjänstemän både i den brittiska och tyska förvaltningen som faktiskt funnits, har han skapat en historia om Hugh Legat och Paul Hartmann, båda två lägre tjänstemän i sina respektive lander. De lärde känna varandra och var mycket goda vänner under sina år i Oxford. Nu är Hartmann involverad i motståndsrörelsen och vill få hjälp av Legat att förhindra Chamberlain att skriva på en överenskommelse som han visste att Hitler ändå skulle ignorera. Hartmann ville ha engelsmännens hjälp att sätta käppar i hjulet vilket kunde leda till att armén avsatte Hitler.

Harris vill med denna bok visa på en annan Chamberlain. Han var inte en feg politiker, utan en man som präglad av första världskriget ville undvika ett krig till varje pris. Han gjorde allt som han trodde vara rätt. Men en gentleman med ett handslag man kan lita på har inte en chans mot en manipulativ lögnare som Hitler
Harris har skrivit en bok där han väl beskriver stämningarna den tiden. Rädslan och klaustrofobin. Och som Jessica Gedin sade kan han göra miljöerna levande.

Men för denna läsare var detta en tråkig läsupplevelse. Harris ligger så när det som faktiskt hände att jag många gånger tänkte att jag hellre läst en bok av en välskrivande historiker än denna roman. Figurerna är ganska platta och det blir inte alls varken spännande eller gripande. Historian om Legat och Hartmann är ganska tunn och får tyvärr aldrig liv.

Jag lade ifrån mig boken med en gäspning. Ja visst jag lärde mig en del, då Harris har gjort mycket gedigen research, men som thriller och eller som roman var detta ett sömnpiller för mig. Denna gång känns det som ett misslyckat äktenskap mellan två genrer.

Det finns en mycket rolig diskussionsgrupp om litteratur på Facebook som heter First Edition som drivs av The Times Den rekommenderas varmt. Där finns flera fans av Robert Harris men just denna bok har fått ett ljumt mottagande.

Det verkar som att skall man läsa Harris är det de tidigare böckerna man skall läsa. Genombrottet Fatherland och böckerna som utspelar sig i det antika Rom. och om du inte läst En officer och en spion rekommenderar jag den varmt!

 

ATT VANDRA I DRÖMMEN – ANTONIO TABUCCHI: REQUIEM – EN HALLUCINATION

Antonio Tabucchi (1943-2012):
Reqiuem  – en hallucination
”Requiem: uma alucinação”
Utgiven 1991
På svenska 2017
Översättning Hans Berggren
140 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Att läsa Antonio Tabucchis kortroman Requiem är som att falla, att falla in i en dröm. Världen är undanglidande och mystisk, svår att både gripa och begripa. Det draget fanns i den första boken jag läste av honom, den postuma Till Isabel – en mandala, men är ännu starkare här.

En stekhet dag i juli har berättelsens huvudperson stämt möte med en man kl. 12.00. Först tror han att det är kl. 12 på dagen men då mannen inte kommer inser han att det troligen var menat kl. 12 på natten. Den person som han skall träffa är Portugals store författare Fernando Pessoa (1888-1935), författaren till Orons bok, och en av Tabucchis husgudar.

När han inser att han har tolv timmar att slå ihjäl ger sig vår huvudperson ut på en tur runt i det stekheta Lissabon och träffar både levande och döda.  Det är både för honom kända och okända personer. Det är taxichauffören som inte kan några gatunamn men ändå hittar överallt, det är bartendern i baren på Museu Nacional de Arte Antiga som arbetat på Harry´s bar i Paris med att servera exklusiva drinkar till celebriteter, men nu mest får sälja lemonad till muséets besökare, det är läkaren som inte trivdes med sitt arbete och nu försörjer sig på att gå runt och berätta berättelser för folk på gatan, det är kyrkogårdsvaktmästaren som sitter och äter bönsoppa varje dag för det enda hans fru kan laga, det är vännen som på dödsbädden lämnar över en lapp som han inte förstår och nu vill han han reda på vad vännen menade.
Alla har de en historia att berätta eller en insikt som livet givit dem. För de flesta ha det inte gått bra för i livet, det har inte tagit den vändning de hoppats på.

Trots att Lissabon är, antar jag, en myllrande storstad är scenerna ofta tomma på andra individer än berättaren och den han möter. Jag som läsare trampar runt i en ovisshet om vad som är vad samtidigt som min fantasi berikas med bilder skriven på en oerhört vacker och musikalisk prosa. Det är som sagt drömlikt och mycket suggestivt.

När han till slut möter Pessoa och försöker få honom att berätta vad som är sant om hans barndom och inte vad andra skrivit och trott. Han vill ha ett ärligt svar. Då svarar Pessoa:
”Hör här, ni skall veta att jag inte är ärlig i den mening ni ger ordet. Min känsla uppstår genom den sanna fiktionen och jag betraktar den sortens ärlighet som en form av fattigdom, den suveräna sanningen har alltid varit att låtsas, det har alltid varit min övertygelse” (sid 119–120).
Dessa ord kan ses som ett credo över denna ljuvliga lilla roman.

Hans Berggren, en av våra mest meriterade översättare från portugisiska och engelska, har fört över Tabucchis portugisiska till en mycket njutbar svenska. Ja du läste rätt. Italienaren Tabucchi skrev denna bok på portugisiska som en hyllning till det landet som han i bodde under många år vars kultur han älskade djupt.
Även om Tabucchis Portugal säkerligen har lite att göra med det verkliga Portugal har jag genomläsningen av hans två böcker en oerhört stor lust att boka biljett på nästa plan till Lissabon, en stad som framstår i ett vackert melankoliskt skimmer

Detta är som sagt min andra Tabucchi, också den utgiven av fina Nilsson förlag. Boken är på 120 sidor plus ett efterord där Tabucchi beskriven lite om hur det kom sig att boken kom till och varför han skrev på den portugisiska.
Om du inte läst honom är kan jag inte annat än att hoppas du unnar dig att läsa denna underbara bok. Den är så kort så jag kommer återvända till den.
Be mig inte förklara vad den handlar om, det har jag egentligen ingen aning om men ”Känslor uppstår genom den sanna fiktionen” som Pessoa säger i boken.

Om inte Tabucchi avlidit i cancer 2012 var det många som trodde han skulle fått Nobelpriset i litteratur. För denna fick han italienska Pen-priset och nominerades till International Man Booker Award. Men tro inte att det är svår pretentiös litteratur. Långt ifrån. Det finns en sinnlig berättarglädje som gör att detta inte blir det sista jag läser an denna lysande författare.

 

VINNARE AV PRIX DU LIVRE EUROPÉEN 2011 – MAXIM LEO: RÖD KÄRLEK – EN ÖSTTYSK FAMILJEHISTORIA

Maxim Leo (1970-)
Röd kärlek – en östtysk familjehistoria
”Haltet euer Herz bereit”
Övers: Nina Katarina Karlsson
285 sidor
Historiska Media

Efter avslutad läsning av David Youngs utmärkta Stasi Child släppte inte DDR, detta märkliga land nära i tid men ändå mycket långt borta, sitt grepp om min fantasi. Från bokhyllan plockade jag ned Maxim Leos prisbelönta bok Röd Kärlek, inhandlad på bokrean för två år sedan.

Maxim Leo föddes i det som var Östtyskland 1970. I dag bor han i fortfarande i Berlin, nära där han är uppvuxen, men det landet som han är föddes i finns inte längre. Det är försvunnet som en hägring. Jag minns från min läsning av Jan Mosanders fina bok om Berlin hur östtyska högt uppsatta diplomater på väg till viktiga konferenser vaknade upp och upptäckte att under en natt hade deras land försvunnit.

Maxim Leo har skrivit en berättelse om detta land men inte utifrån de stora händelserna utan utifrån tre generationer av sin egen familj.

Gerhard Leo, fänrik i franska armén 1943

Han farfar Gerhard var av judisk bakgrund och fick som barn fly till Frankrike Han arbetade i den franska motståndsrörelsen under kriget. Gerhard återvände efter kriget och vara med att bygga upp DDR. Han blev en framstående journalist och makthavare i DDR. Men Leo upptäcker att där finns en hel del hemligheter begravna.

Hans dotter Annette (Anne), Maxims mor, arbetade först som journalist och efter murens fall som historiker. Anne var en regimtrogen men ändå mycket kritisk partimedlem som älskade sitt DDR. För henne var paritet allt. Enskilda partimedlem kunde ha fel, men partiet hade rätt. Därför blev det svårt för henne att när hon som intellektuell ville kritisera partiet, med syfte att förbättra det, ansågs som en förrädare.

Anette Leo

Leo skriver att partiet var så rädda för de kritiska rösterna att de inte vågade lyssna på dem även om deras kritik inte hade annat mål än att anpassa partiet efter den verklighet landet befann sig i. Något som ökade på motståndet.

Annes man Wolf var till skillnad mot Anette en rebell. Hans far, Werner var trogen nazist som sedan blev rättrogen kommunist. Wolf var på ständig kollisionskurs med honom. Werner lämnade tidigt familjen. Wolf hade inte mycket kontakt med honom för att till slut byta den helt. Därför får vi redan på mycket mer om Maxims familj på mödernet.

Det fanns även en annan

Wolf Leo

dimension. Annes familj var högborgerlig och umgicks med framstående intellektuella och konstnärer. Wolfs far var arbetarklass som till slut blev lärare. Wolf arbetade som formgivare och senare som konstnär, relativt framgångsrik, men var ändå en katt bland hermelinerna.

Leo skriver att hans familj var ett Östtyskland i miniatyr. De politiska diskussionerna var högljudda och ledde ofta till konflikter, avstånd och brott i relationerna.

Det är lätt för oss historiskt okunniga att sitta och undra hur en stat och en hård diktatur som DDR kunde uppstå. Leo gör det mycket mer begripligt. Han beskriver DDR som ett svar både för hans farfar och morfars drömmar. Att bygga en anti-fascistisk stad, som ett sätt att göra upp och glömma det förflutna. Det var bara framtiden som räknades. ”Ny tro för gammalt lidande var dealen för grundandet av DDR” (sid 190).

Detta gällde för Gerhard och Walter. Wolf och Anne såg däremot hur diskrepansen mellan dröm och verklighet blev större. För Maxims generation fanns bara de tomma gesterna kvar och till slut gick luften ur.

Leos bok är en ömsint skildring av ett liv i ett land som inte finns längre. Allt var självfallet inte av ondo, där fanns en vardag med mycket glädje. Och när muren föll var det inte okomplicerad att anpassa sig till ett nytt liv. Det visade sig vara mycket svårare för Wolf, den regimkritiske, än för Anne att anpassa sig.
För Maxim var det inga problem. Det var som om det östtyska rann av honom och så blev han tysk.

Maxim Leo blandar skickligt det personliga och det politiska i en mitt tycke en lättläst, mycket välskriven och underbar bok som jag inte kunde sluta läsa när jag väl börjat. Jag rekommenderar den mycket varmt.

Till Leos stora förvåning var det många som kände igen sig i hans liv trots han särpräglade familjs historia. För er som förstår lite tyska kan ni höra honom prata om sin bok i detta lilla klipp:
https://www.youtube.com/watch?v=_AjYVZ00xGQ

THE CWA ENDEAVOUR HISTORICAL DAGGER 2016 – DAVID YOUNG: STASI CHILD

David Young:
Stasi Child
Utgiven 2015
400 sidor
Twenty7 Books

Stasi Child är David Youngs hyllade debut och den första i en serie av böcker om Oberleutnant Karin Müller i Der Volkspolizei (Folkets polis) i forna Östtyskland. För den vann Young det mycket prestigefulla THE CWA ENDEAVOUR HISTORICAL DAGGER.

Berlin mitten av 70-talet. En flicka hittas sexuellt utnyttjad och mördad invid Berlin-muren eller den antifascistiska skyddsmuren som den också kallades. Detta är ett polisärende men Karin blir förvånad när en höjdare från Stasi, Oberstleutnant Klaus Jäger, dyker upp och har intresse för fallet. Den offentliga bilden är att den unga kvinnan flytt från Väst till öst. Müller och hennes assistent Tilsner uppmanas att ta fram bevis som stödjer detta. Müller, som är mycket stolt över det östtyska samhället, ser dock att detta är en mycket osannolik förklaring. Det visar sig att Jäger har en egen agenda. Han vill att de skall ta fram vad som egentligen hänt även om det går tvärs emot den officiella förklaringen. Och att ta fram den korrekta sanningen kan vara förenat med mycket stor fara. Framförallt när fallet har konsekvenser för personer högt upp i hierarkin.

Müller och hennes assistent Tilsner blir oroliga och undrar över Jägers agenda men vågar inte gå emot honom. Och Müller vill komma åt den som utfört det hemska dådet. Frågan är dock, hur skall de få reda på sanningen i ett system där sanningen är förenad med livsfara? Där du inte kan lita på någon. Kan Müller lita på Jäger? Kan hon lita på Tilsner som har kläder och klockor som en enkel polis knappast kan unna sig?

Samtidigt får vi följa tre unga människor, 14 år, som är inspärrade på en ”korrigeringsanstalt” på Rügen. De arbetar med att snickra möbler under slavlika förhållanden. Och en av dem är har en plan på hur de kan fly.

Det är inte tu tal om detta är en imponerande debut. Även om slutet kanske är lite osannolikt har  Müller skickligt vävt ihop trådarna. Den stora fascinationen är skildringen av livet i den diktatur där Young uppenbarligen gjort mycket bra research. Stoltheten över sitt land jämfört med det tomma kapitalistiska väst. Samtidigt paranoian, vem kan du lita på när alla kan vara informatörer. Alla ni som sett Weissensee eller Deutschland 83 kommer känna igen sig.

Romanfigurerna är vältecknade och det är en spännande bok. Ni som tycker om att läsa välskrivna spionthrillers behöver inte tveka. Jag kommer fortsätta läsa om Karin Müllers äventyr.

Young har efter denna bok skrivit två till, Stasi Wolf och A darker state.

https://www.adlibris.com/se/bok/stasi-child-9781785770463

 

EN FEMINISTISK KLASSIKER – MARGARET DRABBLE: THE MILLSTONE

Margaret Drabble (1939-)
The MIllstone
Utgiven 1965
160 sidor
Penguin

I julklapp 1981 fick jag av min anglofila moster Ann-Sofie, som visste att jag delade hennes böjelse, tre romaner av Margaret Drabble. De har stått olästa sedan dess. Trodde jag, som brukar ha ett hästminne för alla böcker jag läst! Döm om min förvåning när upptäckte att jag läste the The Millstone (Kvarnstenen) redan i januari 1982. Genast framstod jag i en lite mindre otacksam dager! De andra två är dock fortfarande olästa.
Min kommentar på sista sidan var ett kort och koncist ”Bra”.
Nu frågar jag mig hur mycket jag egentligen tog in av romanen som den unga pojkspoling jag var då? En roman om moderskap som anses vara en feministisk klassiker i Storbritannien.

Det är nu ett par veckor sedan jag avslutade läsningen. Det blev inte att jag satte mig och skrev i anslutning som jag brukar. Annat har kommit emellan och minnet är inte lika skarpt. Ni må förlåta mig denna synd.

När det var klart att i vår bokcirkel föll på Kvarnstenen plockade jag fram romanen för att titta lite i den. Jag fastnade direkt. En roman från 60-talet om en ung kvinna som när hon har sex första gången, mer för att fått det gjort än av attraktion, med en ung radiopresentatör i umgängeskretsen, blir gravid och bestämmer sig för att behålla barnet. Hur kunde den fånga mig så? För det gjorde den.

“My career has always been marked by a strange mixture of confidence and cowardice: almost, one might say, made by it. Take, for instance, the first time I tried spending a night with a man in a hotel. I was nineteen at the time, an age appropriate for such adventures, and needless to say I was not married. I am still not married, a fact of some significance, but more of that later. The name of the boy, if I remember rightly, was Hamish. I do remember rightly. I really must try not to be deprecating. Confidence, not cowardice, is the part of myself which I admire, after”

Så inleds romanen. På en gång fångades jag av Drabbles språk och hennes intelligens. Det är en resa tillbaka i tiden till 60-talet då unga människor inte visste mycket om sex och hade ännu mindre erfarenhet. The Millstone fick mig att tänka On Chesil Beach av Ian MacEwan som skildrar hur okunskapen hos det ogifta unga paret förstår inte bara bröllopsnatten utan påverkar hela deras liv. Länk till min recension.

Rosamund Stacey, bokens huvudperson är verkligen ”strange mixture of confidence and cowardice”. Hennes föräldrar är akademiker som bor utomlands. Hon bor i deras fina lägenhet i centrala London och är framgångsrik forskarstudent i engelsk litteratur. Samtidigt är hon mycket rädd för att ta plats, att någon skall behöva ta hänsyn till eller hjälpa henne.
När Rosamund blir gravid så går hon mot strömmen och bestämmer sig, mot tidens konventioner, för att behålla barnet. Men det är knappast ett aktivt val. Det mer bara blir så.
Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket utåt. För det mesta är vi Rosamunds huvud, men hennes utveckling och väg till ökad självförståelse och social medvetenhet är både gripande och spännande att följa. Dessutom är Drabble en rolig författare.

Kvarnstenen är en kort roman som är präglad av sin tid, ett tidsdokument. Men den lever som sagt i kraften av sin intelligens och humor. Den fortsätter att komma ut i nya upplagor och får nya hängivna läsare. Det förstår jag. När jag väl hade börjat läsa den kunde jag som sagt inte sluta, längtade till att åter få krypa upp i läsfåtöljen för att följa hennes berättelse. Och alla sju medlemmarna i bokcirkeln tyckte mycket, ja några väldigt mycket om den. En stark läsrekommendation mao.

Drabble var endast 26 år när hon publicerade denna hennes tredje roman. Redan då var hon en mycket säker författare. I dag är hon en av de mest uppburna namnen i Storbritannien. Jag kommer läsa mer av henne, detta gav mersmak.

Den finns återutgiven på Modernista (och just nu på rea!) för dig som inte vill läsa den i original!
https://www.adlibris.com/se/bok/kvarnstenen-9789176455869

 

 

EN LYSANDE BOK OM TYSKLAND – NEIL MACGREGOR: GERMANY – MEMORIES OF A NATION

Neil MacGregor:
Germany – Memories of a nation
Utgiven 2014
624 sidor
Penguin

Låt inte bokens tjocklek avskräcka dig! Typsnittet är stort och den har många och fina illustrationer. För med Germany – Memories of a nation har den mycket begåvade museimannen och konsthistorikern Neil MacGregor skrivit en elegant, kunnig och intelligent bok om det märkliga land som heter Tyskland.

Att den inte finns översatt är mig ytterligare ett exempel på det ointresse vi betraktar det viktigaste landet i Europa med. Efter andra världskriget vände vi naturligtvis blicken åt ett annat håll. Men tyvärr har den anglosaxiska världen hållit oss i sådant grepp att vi missar att hålla oss à jour med det land som historiskt och kulturellt ligger oss närmre. Det är självfallet inte okomplicerat. Som MacGregor skriver finns det ingen historiker som riktigt kunnat förklara hur det kulturellt högtstående Tyskland kunde förvandlas till ett barbariskt helvete under Hitler.

Vad är egentligen Tyskland, var ligger det? Det är inte en helt okomplicerad fråga. För Tyskland har inte ”naturliga” gränser som tex Storbritannien där geografin hjälper till. Sedan har Tyskland inte heller haft en stark centralmakt utan det bestått av över 200 olika furstendömen som både har samarbetat och bekämpat varandra. De har till skillnad från andra länder svårt att bygga monument som hela nationen kan känna samhörighet med. MacGregor nämner bla Fredrik den store. ”A hero in Berlin, a villain in Dresden”.

Andra exempel på svårigheten att fånga var Tyskland är visar det faktum att ett av de viktigaste tyska universiteten under 1300-talet var det i Prag där många hundra år senare en av de största tyskspråkiga författarna Franz Kafka levde. Den store filosofen Immanuel Kant levde hela sitt liv i Königsberg, en viktig tysk stad under 1800-talet som nu är ryska Kaliningrad. MacGregor skriver att tysk idéhistoria inte går att skriva utan inkludera Strasbourg, vars katedral Goethe såg ett av de främsta exemplen på tysk arkitektur.

Vad MacGregor visar in sin mycket stimulerande bok är hur Tyskland under de senaste 600 åren skapats genom gemensamma föreställningar, språket och objekt i vardagen. Här finns intressanta kapitel om Martin Luthers mycket stora betydelse för det tyska språkets enhet och hur det fogade samman landet, om det tyska ölen och korvens betydelse!, skogen som symbol för det tyska, Albrecht Dürers konst, Goethe, Bauhaus m.m. Han skriver självfallet en hel del om de stora trauman i Tysklands under förra seklet med andra världskriget och delningen av landet 1949.

Jag skall inte ge mig på att i denna lilla enkla bloggtext försöka de mig på att beskriva rikedomen i denna mycket lättlästa och spännande bok. Den gavs ut i samband med en utställning på British Museum som MacGregor var chef för då. Till denna serie finns det en podcast. Jag har inte hört hela men det är som en förkortad version av boken där han även intervjuar andra forskare.
Om denna text får dig nyfiken rekommenderar jag att lyssna lite och du kommer få en känsla av vad som väntar dig.
https://www.bbc.co.uk/programmes/b04dwbwz/episodes/downloads

Vad jag har förstått har boken blivit en succé i Tyskland. Tyska professorer får inga poäng på att skriva populärt, det är inte fint att underhålla! Även den tv-serie som den store historikern och tysklandskännaren Sir Christopher Clark, från Australien men verksam i Cambridge, gjort har blivit en succé. Hans tyska är lätt att förstå och den är väl värd att se. Här har ni första avsnittet.

Det är för mig ofattbart att inte ett svenskt förlag givit ut boken. Om du har det minsta intresse för Tyskland och/eller tycker om att läsa välskriven historisk bok tveka inte. Du kommer bli rikligt belönad! Den finns nu även som pocket!

https://www.adlibris.com/se/bok/germany-9780241008331

NOMINERAD TILL INTERNATIONAL MAN BOOKER AWARD 2017 – AMOS OZ: JUDAS

Amos Oz (1939-):
Judas
”HaBesora al pi Jehuda Ish Kariot”
Översatt från Nicholas Langes
engelska översättning av Rose-Marie Nielsen

Utgiven 2014
På svenska 2017
320 sidor
Bonniers

Tänk om det är tvärtom? Tänk om det är Judas, den föraktade svikaren med sina silverpenningar, förrädaren, som är den som vi skall tacka för att kristendomen finns.
Eller tänk om det är så att Shealtiel Abrabanel (en fiktiv person i romanen) hade rätt. Judarna skall inte ha en egen stad som David Ben-Gurion hans vän och senare motståndare, förespråkade och lyckades skapa. Abrabanel som tyckte alla nationsgränser är av ondo och att det finns möjligheter till en fredlig samexistens mellan judar och araber. Abrabanel som sparkades ut ur Judiska världskongressen som en förrädare när han ventilerade sina åsikter.
Amos Oz har skrivit en vacker och vindlande idéroman om det som verkar vara en olöslig konflikt. Det är också en roman om kärlek och åtrå.

Romanen inleds med att den unge Shmuel Ash, en vinddriven existens med astma, krulligt hår, förstorat hjärta och lätt till tårar, lämnas av sin fästmö för en torrboll till hydrolog. Samtidigt går hans far som finansierat han studier i konkurs.
Shmuel håller på med, eller snarare försöker komma igång med, en uppsats om judiska aspekter på Judas, ser sin försörjning försvinna. På en anslagstavla ser att det finns ett arbete hos en äldre man. Arbetet innebär att konversera lärdomsgiganten Gershom Wald. Fri bostad och mat ingår. Ett erbjudande som passar Shmuel som handen i handsken. Schmuel söker och får det. I bostaden finns även den vackra, mystiska och undanglidande Atalia, dotter till Abrabanel, som varit gift med Gershoms son. Sonen mördades i kriget mellan israeler och palestinier.

Romanen utspelar sig till stor del i det huset, som känns nästan som ett hus i en saga. Samtalen mellan Shmuel och Gershom slingar sig fram, parallellt med att Schmuls åtrå och förälskelse i den mystiska och vacka Atalia växer. Det låter inte som en bladvändare, men det är det. Oz lyckas bygga upp en spänning både i resonemangen och i relationerna mellan romanfigurerna som gör det svårt att lägga ifrån sig boken när man avslutat ett av de föredömligt korta kapitlen.

Oz prosa är mycket vacker. Han tecknar ett svunnet Jerusalem från slutet av 50-talet. Karaktärerna är mångfacetterade, udda men fullt trovärdiga. Oz blick på sina karaktärer är fyllda av värme, ömhet och en lättsam humor. De historiska och filosofiska resonemangen mycket intressanta att följa, även för en teologiskt osofistikerad person som jag. Oz kamp för fred i Mellanöstern ligger under och bultar i texten hela tiden.

Judas var nominerad till ett av de stora litterära prisen International Man Booker Award. Det var med i slutomgången, men priset gick till Israels andra stora gigant David Grossman för En häst går in på en bar.
https://www.theguardian.com/books/gallery/2017/apr/21/man-booker-international-prize-2017-the-shortlist-in-pictures

Vi läste boken i min bokcirkel och alla deltagarna som undkommit förkylningar och influensa och dök upp tyckte mycket om boken!
Detta var min första kontakt med Amos Oz. Men inte min sista. Romanen som skall vara hans mästerverk. Berättelse Om Kärlek Och Mörker har länge stått och väntat på mig i hyllan. En dag kommer jag dit. Det ser jag fram emot.
Vem vet Rose-Marie Nielsen kanske snart får dra på sig Nobelpris-klänningen igen!

DEN TREDJE BOKEN OM JOHN REBUS – IAN RANKIN: TOOTH AND NAIL

Ian Rankin:(1961-)
Tooth and Nail
Utgiven 1992
304 sidor
Orion

Jag tyckte om de två första böckerna om John Rebus, Ian Rankins bufflige detektiv från Edinburgh, Rankins hemstad.

I Tooth and Nail får Rebus i uppgift att åka till London för att hjälpa till i en utredning av en seriemördare ”Wolfman”. Men det är bara att konstatera att Rankin skulle stannat i Edinburgh. Jag blir förvånad när jag ser att goda betyg på Goodreads och Amazon för för denna läsare fungerade inte denna bok. Visst Rankin kan skriva, även om det finns brister lite här och där. Men det kändes att det inte var hans territorium. London lever inte på samma sätt som hans Edinburgh gjorde.
Det blir inte bättre av att historien aldrig blir riktigt spännande, har en ganska fånig intrig med några sammanträffanden och vändningar som bara är orealistiska och i mitt tycke som sagt lite fåniga.

Jag kommer dock fortsätta läsa om Rebus trots detta lilla bottennapp. Rankins genombrott kom med den femte boken om Rebus The Black Book som han fick en CWA Gold Dagger för. För en massa år sedan läste med stort nöje den nionde boken i serien The hanging garden. Han blir mao bättre med åren!

https://www.adlibris.com/se/bok/tooth-and-nail-9780752883557

Den finns även på svenska. Utgiven av Modernista
https://www.adlibris.com/se/bok/nabbar-och-klor-9789177016403

TREDJE DELEN I NEAPEL-SVITEN – ELENA FERRANTE: DEN SOM STANNAR, DEN SOM GÅR

Elena Ferrante:
Den som stannar, den som går
”Storia di chi fugge e di chi resta. L’amica geniale volume terzo, ”
Utgiven 2013
På svenska 2017
425 sidor
Norstedts

Det är bara att konstatera att jag antagligen är ganska typisk. En medelålders man som främst läser böcker skrivna av män. Även om det självfallet finns många utmärkta kvinnliga författare, så är det inte tu tal om att marknaden ändå domineras av manliga författare (Se på Nobelpristagarna t.ex). Och att män oftast och kanske helst, medvetet och/eller omedvetet, läser manliga författare. När jag nu gav mig i kast med tredje delen av Ferrantes globala succé insåg jag hur få romaner som behandlar kvinnliga relationer jag läst. Spontant kommer jag att tänka på Claire Messuds mästerliga Kvinnan på övervåningen. Annars är det nog ganska tunt med det.

Det var nu ett tag sedan jag avlutade den andra delen. Som tur är så finns det en personförteckning i början av varje bok. För det är både en roman om vännerna Elena och Lina och en roman som en stadsdel i Neapel. Det är många öden att hålla reda på.
Jag var mycket förtjust i de båda första delarna, även om det fanns en svacka i del 2. Hur skulle det bli i den tredje?
Nu är de ungdomen över och de börjar på allvar etablera sig i vuxenlivet. Elena avancerar socialt upp i överklassen medan Lila arbetat på en fabrik och hamnar mitt i det politiska och mycket våldsamma tumultet under 70-talet i Italien. Något som jag är gammal nog för att ha vaga minnen av.

Romansviten har ridit på en global framgångsvåg. Jag såg fram mot att läsa boken men efter ett tag började intresset falna. Jag saknade en spänning, ett driv i handlingen och Ferrantes prosa är ibland lite platt. Jag var nästa på väg att ge upp när hon efter hundra sidor börja beskriva den politiska kampen mellan komminister och fascister och hur det påverkar samhället och de två vännerna. Då kom glöden och energin i texten och de resterande 300 sidorna flyter på med allt ökande spänning även om det finns små svackor för denna läsare.

Jag kände mig efter ett tag lite irriterad på huvudpersonerna och deras kontinuerliga kamp där de närmar sig varandra för att senare fjärma sig, ibland under lång tid. Jag började kanske tröttna på dem.
När jag sade den till en mig närstående person, som är en stor fan av Ferrante fick jag en blick som närmast kan liknas vid en idiotförklaring… ”Ni män förstår ingenting…” ..
För mig är den stora behållningen är dock trots allt detta att jag som man från insidan se de krav på anpassning, underkastelse, frånvaron av vissa valmöjligheter och i vissa fall våld som en kvinna av idag måste leva med. Det som gällde i Italien under 70-talet finns även här även om den kan se annorlunda ut från utsidan. Och det är stundtals ingen ”rolig” läsning. Elena och Lina kämpar var för sig på väldigt olika sätt för att få leva de liv de vill leva.

Till slut, under stigande spänning, avslutar Ferrante romanen på topp vilket gör att jag måste läsa vidare. Efter närmare 1000 sidor med dessa kvinnor vill jag jag trots allt veta vet hur det går för dem.  Det är en stark berättelse, inget snack om det. Dessutom får Du en mycket intressant inblick i Italiens nutidshistoria från olika delar av samhället.

Jag har sagt det tidigare. Att läsa Ferrante är som att se en välgjord serie på HBO. Den är som gjord för att filmas Och nu är det på gång. Det börja komma utmärkta tv-serier från Italien (tex 1992 eller Suburra) så det är något att se fram emot!

ÅRETS BÖCKER 2017 – ETT ÅR FYLLD AV SPÄNNANDE LÄSNING

Då var det dags för den sedvanliga årskrönikan.
När jag blickar tillbaka över vad jag läst under 2017 blir jag förvånad över att de flesta böcker jag läst hållit en mycket hög klass. Jag har svårt att välja bland alla höjdpunkter. De är nämligen många! Ett angenämt problem, inte sant!

Vad gällde den skönlitterära läsningen så har den helt frivilligt styrts av alla böcker som Nilssons förlag bombarderat mig med. Men det är inget att vara ledsen för när deras utgivning är förnämlig.
Lion Feuchtwangers och hans skrämmande aktuella Oppermans, den gripande Dola de Jong, sagoberättaren Leo Perutz, eleganten Antonio Tabucchi, den skrämmande begåvade Eka Kurniawan är några av den ypperliga författare jag läst ur deras utgivning. Men den stora läsupplevelsen från dem var Jaume Cabrés tegelsten, Jag bekänner, en underbart spännande och vindlande roman.
Andra böcker jag gärna rekommenderar är Sarah Winmans Tin Man, nominerad till The Costa Award och Ciaran Mcmenamins sprudlande debut Skin town.
Trots detta måste jag ända säga att årets skönlitterära upplevelse, i synnerligen hård kamp med Jaume Cabré, är Kjell Westös Den svavelgula himlen, en bok jag sent kommer glömma.

Vad gäller deckarna har det också var ett mycket bra år. Även här har Nilsson förlag via sitt sidoförlag Absint Noir satt en liten prägel. De har givit ut Frederic Dard, en fransk 50-tals författare och en riktig pärla som jag ser fram att läsa mer av.
Eva Dolan, en favorit är i toppform i Watch her disappear, Desmond Bagley levererade handfast och mycket underhållande spänning i The Enemy, italienaren Gianrico Carofiglio erbjöd några eleganta, mer filosofiska och melankoliska deckare som jag också gärna läser mer av. Ferdinand voh Schriachs små och korta moraliteter är skrämmande njutning i det lilla formatet.
Årets största deckarupplevelser är två för mig och det är två debutanter även om Jordan Harper har en novellsamling på sin meritlista. Harpers She rides shot gun och Alan Parks Bloody January var underbar läsning som verkligen gav mersmak. Det är två debutanter det pratats mycket om och det förstår jag. Ser fram emot hur de kommer utvecklas.

Sist men inte minst. Läsning som inte är skönlitterär. Det har inte blivit många men även där har jag haft turen att pricka rätt några gånger. Det var förstås mycket roligt att läsa om min gamla idol Anthony Powell i Hilary Spurlings fina biografi.
Hisham Matars The Return, som nu finns på svenska, är inte annat än mästerlig och bland det bästa jag läst på flera år. Tillman Lahmes biografi över familjen Mann ger oerhört intressanta inblickar i en högpresterande men mycket dysfunktionell familj mitt i Europas historia och kulturliv. Och sist men inte minst för alla er som tycker om John Le Carré, Ben Macintyre är en mycket hyllad författare som skrivit en bok om Kim Philby, lika välskriven och spännande som vilken spionroman som helst

Frågan är om detta inte är mitt mest givande ”läsår” sedan jag började blogga! Och så har jag läst min första bok på tyska. Utmanande och roligt!

Vi får hoppas på ett lika spännande 2018:

 

 

 

Lästa böcker 2017:

Bagley, Desmond The Enemy
Barclay, Linwood Parting Shot
Cabré Jaume Jag bekänner
Carofiglio, Gianrico På sannolika skäl
Carofiglio, Gianrico Med slutna ögon
Dard, Frédéric Jänkarna
Dard, Frédéric Hissen
De Jong, Dola Åkern är världen
Dolan, Eva Efter din död
Dolan, Eva Watch her disappear
Feuchtwangers, Lion Oppermanns
Fioretos, Aris Den siste greken
Fraser, Antonia Måste du gå
Harper, Jordan She rides shotgun
Harris, Robert Konklaven
Herrera, Yuri Kropparnas själavandring
Hylinger, Claes Till främmande land – Berättelser, dikter, anteckningar
Ishiguro, Kazuo Begravd jätte
Kappelin, Kristina Italiensk dagbok
Kurniawan, Eka Skönhet är ett sår
Lahme. Tillman Familjen Mann
Macintyre, Ben A spy among friends
Matar, Hisham The Return: Fathers, Sons, And The Land In Between
McMenamin, Ciaran Skin town
Parks, Alan Bloody January
Perutz, Leo Nattetid under stenbron
Powell, Anthony A question of upbringing
Rankin, Ian Hide and Seek
Schrirach, Ferdinand von Schuld
Spurling, Hilary Anthony Powell – Dancing to the music of time
Tabucchi, Antonio Till Isabel : en mandala
Westö, Kjell Den svavelgula himlen
Winman, Sarah Tin Man

 

EN MYCKET IMPONERANDE DEBUT – ALAN PARKS: BLOODY JANUARY

Alan Parks:
Bloody January
Utgiven 2017
320 sidor
Canongate

Detta är Alan Parks debutroman. Boken skapade en hel del uppmärksamhet på London Book Fair. Det är inte svårt att förstå. Parks har redan beskrivs som näste Ian Rankin och jämförs med andra kända tartan-noir författare som William McIlvanney

Bloody January utspelar sig under ett par mörka och hemska dagar i januari 1973 i Glasgow. Harry McCoy, en 30-årig polis med ett trasigt förflutet. Han har ihop det med en narkoman och prostituerad, använder gärna och ofta droger själv och dricker mängder av öl.

Boken inleds med att Harry blir uppkallad till Barlinnie-fängelset i Glasgow. Där träffar han fängelsekunden Howie Nairn som berättar för honom att en flicka som heter ”Lorna någonting” och som jobbar på restaurang Ferrari troligen kommer bli mördad. McCoy tar det inte riktigt på allvar, åker hem och drogar ned sig med sin flickvän.  Harry kan dock inte släppa tanken och börjar undersöka. De får reda på när Lorna bör åka till sitt jobb och väntar på en busshållplats. Där hamnar han och kollegan Wattie, som gör sin första dag i Glasgow, i ett skottdrama och finner Lorna mördad av en ung man som sedan skjuter sig själv

De får uppdraget att utreda. Wattie är nybliven polis som ansetts för begåvad för att vara på en liten station på landsorten har blivit om placerad till Glasgow. McCoy tvingas av sin hårdföre chef Murray ta sig an honom

De har inga ledtrådar. Det finns inget som binder dem samman. Det visar sig dock snart att Lorna har raggat upp kunder hon serverat och erbjudit sexuella tjänster där bla olika sexuella avarter ingått… Historien tar många vändor som inte skall avslöjas här

Har man läst ett par deckare så kan man inte säga att detta är en speciellt originell roman. Polisen som lever på gränsen till det lagliga. Polisen som har en osäker nybörjarpartner, polisen som tampas med sina överordnade. Polisen som underdog, som hatar överklassen. Kvinnorna är med ett undantag prostituerade, kopplerskor eller före detta flickvänner. Undantaget en feministisk forskare som skall doktorera på sexhandeln och som McCoy förstås har en liten fling med. Lite malplacerat kanske.

Men det är bara att konstatera att jag är mycket imponerad av denna debut. Det är en resa ned i ett mörkt hårt och skitigt Glasgow på 70 -talet och en riktigt, riktigt, bra noir-deckare. Jag är väldigt känslig för klyschor och schabloner och det undviker han med säker hand.

Stilistisk är det imponerande att redan har en så säker ton. Romanen är mycket dialogdriven men han har också en förmåga att i beskrivande passager måla upp Glasgow underifrån, med allt knark, prostitution, vapenhandel m.m.

När jag hade läst 20 sidor kunde jag inte sluta utan jag slukade boken hel och hållen. Den är välkomponerad, har inga döda punkter utan det finns ett driv i både text och berättelse.

Jag tror Alan Parks är ett namn det kommer pratas mycket om. Och jag läser gärna mer om McCoy, Wattie och Glasgow.

EN STOR MUSIKALISK UPPLEVELSE – HÄNDELS MESSIAS MED NATHALIE STUTZMANN

Nathalie i action!

När jag fick reda på att vi i Göteborgs symfoniska kör skulle göra tre konserter med Händels Messias höll jag mig för skratt. Det har jag gjort ett par gånger och det är långt…
Då visste jag inte vilken helt makalös dirigent Nathalie Stutzmann är. Annars mest känd som en av världens ledande kontra-altar (Finns massa på Spotify i fall du vill höra).
Jag kände inte till solisterna förutom den utmärkta alten Kristina Hammarström som jag sjungit Beethovens 9:a med en gång. Förutom den knivskarpa sopranen Malin Christensson så var det de unga och fantastiska sångarna tenoren Bror Magnus Tödenes från Norge och barytonen Leon Kosavic, från Kroatien, som stal showen. Det är två sångare jag räknar med att vi kommer höra mycket av framöver.

Nathaie var mycket krävande, men samtidigt varm och uppskatande. Hennes tempi var rasande snabba men musikaliskt helgjutna. Det var länge sedan jag kände att vi i kören skapade i nuet tillsammans med dirigent och i orkester.

Det var inte vara vi i kören som blev lyriska. Konserthuset är redan på gång för att boka in henne för mer konserter. Vi i kören hoppas att vi får vara med. Och Magnus Haglund i Göteborgs-Posten, som knappt brukar nämna kören, skrev att vi var i toppform!
Detta är en riktig höjdpunkt under mer än 20 år som körsångare, en upplevelse jag inte kommer glömma.

Här kan du se konserten fram till 27/12.
https://www.gso.se/gsoplay/klipp/handels-messias/

 

MER FRANSK NOIR!!! – FRÉDÉRIC DARD: HISSEN

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Hissen
”Le Monte-charge”
Utgiven 1961
På svenska 2017

Översättning: Fredrik Ekelund
152 sidor
Absint Noir

Nyligen läste jag Frédéric Dards Jänkarna som jag tyckte mycket om. (Läs mer om den och Dard här)
Nu sög jag tag i den tunna lila boken Hissen. Och den var ännu ett snäpp vassare!

Vi får följa Albert som återvänder till sitt barndomshem som stått tomt i flera år. Han blir deprimerad av mötet med den tomma lägenheten och minnena av hans sedan flera år avlidna mor. Det är julafton. Albert går ut för att äta. På restaurangen möter han en kvinna som påminner om hans gamla kärlek Anna. Det mötet får oanade konsekvenser. Albert har en stor hemlighet han bär på men hon visar sig ha en lika stor och skrämmande.

Dard är en mycket skicklig författare. Med små enkla och effektiva medel målar han upp romanfigurerna och miljön de befinner sig. Berättelsen utspelar sig under ett dygn. Det är som att stiga in i en tryckkokare. Obehaget kryper in på kroppen direkt och orosmolnen hopar sig. Dard har komprimerat berättelsen så att bara det absolut mest nödvändiga som finns kvar. Den är elegant komponerad och med en oväntad avslutning. Det gick inte att sluta när jag väl börjat. Det riktigt bra noir helt enkelt!

Jag läser inte franska så jag vet inte hur han klingar i original men Fredrik Ekelunds översättning är en njutning att läsa.
Deckarfantaster, missa inte Frédéric Dard. Som tur är har jag en kvar.
Och vi får hoppas att förlaget sätter Ekelund på att översätta fler!

Tack för recensionsexemplaret.

MÄSTERLIGT OM MÄSTERSPIONEN – BEN MACINTYRE: A SPY AMONG FRIENDS: PHILBY AND THE GREAT BETRAYAL

Ben Macintyre (1963-):
A Spy Among Friends: Philby And The Great Betrayal
Utgiven 2014
368 sidor
Bloomsbury Publishing

Kim Philby är den mest omtalade av de spioner som läckte hemligheter till Sovjet. Han var en del av de ökända ”the Cambridge four. (De andra var Guy Burgess, Donald Maclean och Anthony Blunt). Fyra unga män ur överklassen som på 30-talet började spionera. Philby var den som gick längst och som orsakade mest skada.

Kim Philby 1912-1988

En duktig spion måste vara en person som skapar förtroende och som får folk att berätta om saker de egentligen inte borde. Philby var en mästare på detta. Han var en enastående charmör som hur lätt som helst fick vänner och beundrare. Han hade hela den engelska överklassen lätthet och självklarhet i mötet med sin omvärld.
Philby gjorde en enastående karriär fram till han avslöjades 1963 och flydde från sin dåvarande stationeringsort Beirut för att avsluta sitt liv olycklig i Moskva. Philby svek många människor och orsakade oerhört många människors död. Han gjorde att det spionage som MI6 ägnade sig åt i princip var helt meningslöst.
Avslöjandet av att det funnits en sovjetisk spion högt upp i MI6 som dessutom varit verksam i USA under många år, skapade en förtroendekris och ett tillstånd av förlamning som tog lång tid att komma över.
I USA  startade CIA av jakt ” på mullvadar” som höll på att bryta ned hela dess verksamhet.

Nicholas Elliott (1916-1994)

Om dessa spioner och ffa Philly har det skrivits hyllmeter. Det är ett trauma i Storbritannien. Hur en av ”de våra” kunde svika oss. Ben Macintyre är en engelsk journalist och historiker verksam på The Times och författare till ett antal böcker om spioneri.
Det är bara att konstatera att det är en mästerlig bok. Hans skriver oerhört väl och spännande om Philby, hans medmänniskor och kolleger och det klassamhälle som England är.
Fokus ligger på hur han svek sina vänner och framför allt den lysande spionen Nicholas Elliot. De följde varandra i vått och torrt. Elliot ställde alltid upp när Philby hade problem. Hans fru som var psykiskt mycket instabil vilket inte underlättades av Philbys falska livsstil, togs många gånger om hand av Elliot och hans fru oavsett var de befann sig i världen.
Det var Elliott som konfronterade Philby 1963 när de rykten som hade funnits länge om The Third Man visade sig vara sanna. (Vid det laget hade Burgess och Maclean flytt till Sovjet. Blunt avslöjades långt senare.)

Det är en fascinerade värld som Macintyre målar upp. Spionerna, som inte kunde berätta utåt vad de sysslande med, levde i en sluten värld med många briljanta män och några få kvinnor som hela tiden befann sig i den politiska hetluften.
De arbetade oerhört hårt, drack kopiösa mängder alkohol, Philby var hela sitt liv en högfungerande alkoholist, och utbytte förtroenden som de trodde skulle stanna där. Men Philby utnyttjade dem skamlöst. För honom var ”saken” viktigare än alla mänskliga hänsyn. En sann och helt livsfarlig dubbelnatur.

Det är nästan så att jag under läsningen får påminna sig att det inte är en av den bästa spionromanen à la John Le Carré jag läst. När jag väl börjat kunde jag inte sluta. Trots att jag visste hur det skulle gå!

Boken finns även på svenska. Har du det minsta intresse för ämnet, tveka inte en sekund. Du kommer bli oerhört rikligt belönad. En av årets stora läsupplevelser för mig.

https://www.adlibris.com/se/bok/en-spion-bland-vanner-kim-philby—dubbelagent-forradare-och-gata-9789187391439

Ett litet ps. För många år sedan läste en roman av den irländske mästaren John Banville, The Untouchable, som baserades på Anthony Blunts liv. Mycket bra bok det också.
https://www.adlibris.com/se/bok/the-untouchable-9780679767473

EN ÄRERÄDDNING – HILARY SPURLING: ANTHONY POWELL – DANCING TO THE MUSIC OF TIME

Hilary Spurling (1940-)
Anthony Powell: Dancing to the music of time
Utgiven 2017-10-05
528 sidor
Hamish Hamilton

En äreräddning. Det är vad Hilary Spurling vill göra med denna stora biografi om Anthony Powell, främst känd för sin stora roman A dance to the music of time (DMT). Som  nyligen jag skrev skrev i mitt inlägg om A question of Upbringing (QU), den första av de 12 delarna som romanen består av, har Powell hamnat i skuggan av sina idag mer berömda generationskamrater. Dels ses han som en äkta konservativ Tory som bara skildrar en överklass som nu är passé och dels som en gammal sur gubbe som bodde på landet i Somerset och var ganska oförskämd mot de journalister som besökte honom.

Inget av detta kan vara mer felaktigt förstår man efter läsningen av den rika, ja nästan överrika, och mycket välskrivna biografi. Hilary Spurling är mest känd för sin stora biografi över konstnären Henri Matisse. Den belönades med Whitbread Book Award. Spurling har bla även skrivit biografier om författarna Ivy Compton-Burnett och Paul Scott, också en Powell-fan. Spurling anses i Storbritannien vara av de främsta i sin genre.

Spurling hade vid tidig ålder blivit helt begeistrad av romansviten. Hon blev längre fram god vän med Powell. Han bad henne att skriva hans biografi. Spurling försökte under hans livstid men kom ingenstans då både hennes varma vänskap och stora respekt kom i vägen.

Nu, 17 år efter hans död, efter många års arbete är den äntligen här. Ja, jag säger äntligen, för att för mig som hade som honom som en av mina husgudar på tidigt 80-tal ville gärna veta mer. Detta var långt tid före internet. Jag minns bara det stora besväret och höga kostnaden för att få hans böcker skickade till Sverige. Powell var en diskret person, likt berättaren Nicholas Jenkins i DMT. Jag läste om författare i hans närhet men det var sällan han dök upp.
Efter DMT Powell publicerade Powell en serie av fyra memoarer under samlingstiteln To keep the ball rolling. Även om det var länge sedan jag läste dem minns jag att så mycket mer om Powell visste man inte efter avslutad läsning, hur välskrivna och underhållande de än var. Som sagt en återhållen man. Dock fick man det yttre ramverket för hans liv och mycket känner jag igen i Spurlings bok.

Anthony Powell
Anthony ”Tony” Powell föddes 1905 som enda barnet till en militär Philip Powell och hans betydligt äldre fru Maud Wells-Dymoke. Fadern hade ett fruktansvärt temperament och gjorde genom hela sitt liv sig ovän med de flesta han träffade på. Han var helt ointresserad av att vara far och hans son var mest i vägen.
Det osäkra livet som militär gjorde att Tony tillbringade sin uppväxt på en mängd olika orter med endast sin mor och hembiträde som sällskap.
Spurling skriver:
Tony grew up in extreme, inward-looking, almost monastic seclusion (sid.15) He was sustained by her warmth, but also impressed on him her lack of spontaneity in even the simplest transactions with other human beingsTo people who didn´t know him he seemed cool, critical, aloof (Sid. 16)

Tony som var en oerhört intelligent person levde mycket i sin fantasivärld, läste och tecknade mycket (Han var en mycket god tecknare och var en gedigen konstkännare, förutom att han hade en helt häpnadsväckande beläsenhet). Hans barndom grundlade hos honom en osäkerhet som ledde till ett oerhört stort intresse för hur människor fungerar. Han blev en observatör.

Eton var väl både en räddning och en förbannelse då Tony inte trivdes riktigt bra där. Redan där började dock den blyge mannen lära känna namn som skulle höra av sig i den litterära världen ffa Henry York som kom att skriva under namnet Henry Green.

Balliol College Oxford

Efter Eton kom sedan Powell till Oxford och studerade historia på Balliol College. Han avskydde tiden i Oxford:
He was dismayed by the undergraduate’s relentless snobbery and unremitting emphasis on money (sid 62). Och pengar var inget Tony hade gott av. Det som Oxford förde med sig var dock ett bra kontaktnät.

Tony hade ingen riktning i livet men genom en armé-vän till fadern, Thomas Balston, samma man som fick Tony att söka sig till Oxford, fick han ett enklare arbete på förlaget Duckworths i London där Balston arbetade
Ett litet förlag med en förläggare som verkade hata innerligt båda att ge ut böcker och de författare som skrev dem. (Detta visar sig gälla för mer än ett av förlag Tony kom att ha kontakt med genom livet!) Tony blir efter et tag redaktör på förlaget och ansvarig för en stor del av utgivningen.

Genom Duckworths kom Tony in i litterära och konstnärliga kretsar i 30-talets London. Under denna perioden får Powell också en impuls att börja skriva. Egentligen förstår jag inte varför. I boken finns inget som tyder på att han tidigt, förutom att han läste oerhört mycket, hade författarambitioner. Hans ensamhet hade hjälpt honom att utveckla en rik fantasi, men att han skulle bli författare fanns det inga tecken på. Jag får intrycket av att det var för att han hamnat i en litterär miljö som gjorde att hans började skriva eftersom alla andra gjorde det. Hade Tony inte fått arbetet på förlaget hade han lika gärna kunnat bli tecknare.

Hans debut kom 1931 med Afternoon Men, en komisk roman om det unga vackra folket i 30-talets London. Han skrev sammanlagt fem romaner före andra världskriget som etablerade honom som en skicklig satiriker och analytiker av sociala sammanhang och mänskliga svagheter. Han fick goda recension av rätt personer men slog men aldrig igenom.

Mycket av detta känns igen från självbiografierna, men Spurling visar också att den blyge och oerfarne Tony ändå var lite av en ladies man med olika affärer i detta bohemiska London där alla verkade känna alla och ha en relation med alla och byta partner med varandra. Man kan undra hur de han läsa och skriva då det sociala livet var minst sagt hektiskt!
En dag 1934 träffade han Violet Pakenham (1912-2002) som kom från en mycket litterär familj. Det tog inte många månader innan de var gifta. Deras äktenskap blev både långt och lyckligt.

Bilden av att Powell skulle vara överklass motbevisas gång på gång. Han kom från medelklassen. Violet var förvisso överklass men när det slog ihop sina påsar var Powell ett mycket osäkert kort på arbetsmarknaden, en man utan utsikter. När han blev uppsagd från Duckworths försörjde han sig och familjen, de fick två söner, genom att recensera en oerhörd mängd böcker. Inte det mest lukrativa arbetet och det gick självfallet ut över hans skrivande. Powells levde under större delen av sitt liv under stark ekonomisk press.

The Chantry i Somerset. Powells köpte det billigt. Här skrev han större delen av DMT

När andra världskriget kom så, förutom allt annat elände, stal det viktiga år då hans generation skulle ha kunnat komma igång som författare. I Tonys fall tog det 12 år mellan What’s become of Waring till han kom ut med första delen i DMT 1951.
Han började efter kriget fundera på varför man skulle skapa en hel värld i en bok för att sedan slänga borta bort den för att i nästa bok skapa en ny. Som hängiven läsare av Proust så han att det fanns andra möjligheter.
När Powell började skriva sin långa svit anande han inte (även om jag under läsning av QU tyckte att det fanns tecken på det) att det skulle bli tolv delar. Han räknade på tre delar. Det var först halvvägs som han insåg hur lång den skull bli.

Powell publicerade en roman vart annat år. Samtidigt arbetade han som redaktör på bla tidskriften Punch och recensent på Daily Telegraph. Spurling skriver att Powell var en utmärkt redaktör. Han var oerhört nyfiken och en stor läsare, Han skannade av tidskrifter och böcker och fann okända namn som han bad skriva eller såg till att de recenserades. VS Naipaul mer eller mindre räddade han livet på när han erbjöd honom jobb. Även ändra i Sverige okända författare som Jocelyn Brooke och Julian Maclaren-Ross har Powell att tacka för mycket

När romansviten avslutades 1975 med Hearing Secret Harmonies var Powell ett stort och aktat namn. Han hade i denna svit skapat en av de mest särpräglade litterära figurer, strebern Kenneth Widmerpool.

Tony och Violet med en av deras älskade katter

Tony, den vänsälle
Han blev sin fars motsats, Tony hade ett kraftfullt temperament men han höll det i schack. Han var en person med mycket stor umgängeskrets och många nära vänner i den engelska kulturella världen som tex kompositören Consant Lambert, Graham Greene, journalisten Malcom Muggeridge, Kirkegaard-kännaren Alexander ”Alick” Dru, den amerikanska författarinnan Alison Lurie (som vi läste när jag studerade engelska på universitetet tidigt 80-tal), Evelyn Waugh, Kingsley Amis som tidigare nämnts Naipaul.
Hans kanske bästa vän var paradoxalt nog George Orwell som trots deras olika utgångspunkter hade en både djup och varm vänskap. Orwell är ju knappast en konservativ ”toff”.

Tyvärr var det flera av dessa vänner som i början älskade hans romansvit men sedan vände sig mot honom. Graham Greene, Malcolm Muggeridge det kanske mest kända exemplet är Naipaul (Läs mer i hans bok En författares krets.)
Spurling förklarar det, kanske lite för enkelt, med avundsjuka. När det såg vilket storverk som växte fram ur Powells penna och den uppmärksamhet han fick.

Tiden efter DMT
Tony publicerade som tidigare närmst sina memoarer, ytterligare två romaner O ´How the wheels become it (1983) och The Fischer King (1986), några samlingar av recensioner och tre band av hans dagböcker. Men hans namn var inte längre lika stort.
Han avled efter en tids sjukdom våren 2000, 94 år gammal.

Eftermäle
Att ha arbetat stenhårt i 25 år med romansviten och parallellt som redaktör och recensent för att försörja familjen hade slitet mycket hårt på Tony. Då han fick ett långt liv var han snart den siste representanten för den gyllene generationen och tröttnade på alla obegåvade och likartade frågor från journalister. Därav ryktet om han surmulenhet.
Han enorma vänskapskrets där han och Violet höll kontakten med vänner i många långa år talar sitt tydliga språk. Boken blir ibland nästan lite skvallrig med alla namn som slängs fram hit och dit.

Han ryckte började som sagt dala och Spurling skriver om häftiga diskussioner mellan beundrare och belackare. Många läste honom inte och hade enligt Spurling ändå synpunkter på honom.
Men det finns som sagt många beundrare som knappast kan anklagas för att vara helylle Tories och snobbar. (Tony var för övrigt helt ointresserad av politik!) Ett exempel är Christopher Hitchens.  http://www.nybooks.com/articles/1998/05/28/powells-way/

En annan Tariq Ali
Anthony Powell was the most European of twentieth-century British novelist” Tariq Ali wrote, responding to Naipaul in an essay that places Powell alongside his peers, Stendhal, Balzac, Musil and Proust.
We need to dispense with the blinkered view that his Dance to the music of time is a novel sequence that can be enjoyed only by English “toffs” or readers of the Daly Telegraph” (Sid. 425)

En kanske lite oväntad beundrare är deckarförfattaren Ian Rankin. När han läste den första gången skrev ha det som blivit det vanliga skället. It’s elitist, class-ridden, an English upperclass comedy of manners written by a snob och det är lätt att få det intrycket. Rankin gav dock inte upp utan läste vidare och är nu en stor beundrare Reading it is like a great creative masterclass. I re-read it every couple of years. (sid 425)

 

Hilary Spurling 2010

Det är en mycket läsvärd bok Spurling har givit oss. Prosan är njutbar och här finns många spännande saker för oss Powellianer. Dock finns det en paradox. Powell var som sagt en återhållen person. Trots romansviten, som följer hans liv relativt nära, memoarerna och denna utmärka biografi är han på något sätt ändå undanglidande. (Hans dagböcker har jag inte läst.) Även om jag har en mycket större kunskap om hans liv och om de människor han kände så är personen Tony Powell förfarande märkligt okänd. Det enda som är verkligen nytt var de återkommande och stundtals mycket svåra och närmast förlamande depressioner Tony hamnade i.

Han sade själv när någon påpekade att han knappt förekommer i sina egna memoarer. I have absolutely no picture of myself, he said when someone asked him why, “never have had.(sid. 419) Lite märkligt uttalande från en person som var en mästare på att läsa andra människor.
En av recensionerna som jag läst om  denna bok skrev att det snarare var en biografi om hans romansvit än över författaren själv. Det ligger något i det.

Jag är mycket glad över att denna bok äntligen kommit. Hörde talas om att den var på gång för flera år sedan. Om denna text väckt ditt intresse, läs några av Powells romaner först. Då kan du ha ett stort utbyte av boken. Eller det kanske räcker med att var en nördig anglofil med intresse för den gyllene generation som Powell är en del av!
Välkommen till Anthony Powells värld!

Lite fler recensioner:
Hittade en rolig snutt på Youtube. Den tydligen legendariske kanadensiske bokhandlaren Nicholas Hoare recenserar böcker iförd olika eleganta morgonrockar och fluga! Här är hans tankar om boken

Här finns fler recensioner av boken:
https://anthonypowellnews.blogspot.se/2017/10/anthony-powell-biography.html

 

NOBELPRISET 2017 – KAZUO ISHIGURO: BEGRAVD JÄTTE

KAZUO ISHIGURO: (1954- )
Begravd jätte
”Buried Giant”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Övers: Rose-Marie Nielsen
335 sidor
Wahlström & Widstrand

När Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset var det ytterligare en av Svenska Akademins överraskningar under de senaste åren. Doris Lessing, Mario Vargas Llosa, båda långt efter deras storhetstid, Patrick Modiano, för att inte tala om Bob Dylan och nu den i sammanhanget unge Ishiguro.  De flesta av oss känner nog till honom genom den underbara filmatiseringen av Återstoden av dagen i James Ivorys regi. Själv hade jag läst När var föräldralösa (When we were orphans). Minns dock inte mycket mer än att det var en ganska mystisk och fascinerande bok.

I den bokcirkel som jag är med i försöker vi läsa pristagaren varje år. Jag var inte med på vår senaste träff då de valde hans senaste Begravd Jätte. Det är den bok av Ishiguro som intresserade mig minst! Jag hade förstått att det var en fantasyroman, som hyllats av en del men också sågats av tunga kritiker. Men det var inte det som var skälet. Fantasy är inte något som intresserar mig. Tro mig, jag har försökt. Jag såg med stor entusiasm fram emot första Sagan om ringen-filmen i tron att jag skulle hitta något nytt som kunde fascinera mig. Men jag blev så uttråkad att jag storknade. Har sett några Harry Potter filmer men de har överhuvudtaget inte lämnat några spår. Försökt mig på två eller tre gånger att börja se Game of Thrones men givit upp efter et par avsnitt då jag bara tyckte det varit fånigt och ointressant. Jag har många i min närhet vars omdöme jag respekterar som älskar serien. Det är helt enkelt inte något som intresserar en gammal torrboll som jag!

Med andra ord var det med blandade känslor jag började läsa Begravd jätte i en mycket fin översättning av Rose-Marie Nielsen, som nu för tredje gången får klä upp sig för Nobelfesten. Hon är även V S Naipuals och Alice Munros svenska översättare!

Historien utspelar sig i England på 500-talet i ett magiskt landskap.  Det finns en dimma som spridit sig som gör att människorna har tappat sina minnen. I centrum finns Beatrice och Axl och deras sökande efter en försvunnen son som de knappt minns.

Jag försökte verkligen. Ishiguro skriver utsökt fint. Han målar upp miljöer och bilder som jag efter avslutad läsning kommer ihåg. Problemet är bara att det inte intresserar mig. Deras yttre och inre resa går för mig vilse bland drakar, demoner och riddare.

Jag hade även tillgång till den engelska utgåvan och läste delar av romanen i den. Tyckte mycket om den arkaiskt klingande engelskan men föredrog trots det den smidiga och eleganta översättningen.
Jag kan villigt erkänna att allt eftersom boken började närma sig sitt slut så läste jag snabbare och snabbare och började till slut skumma. Jag hade nog lagt av om det inte var för bokcirkeln. Trots det var jag berörd av slutet och såg skönheten i hans språk. Upplevelsen blev lite paradoxal till slut. Att jag både tyckte om det jag läste mot slutet men i grunden var uttråkad.

Mao har jag svårt att säga att du inte skall läsa denna bok om du är intresserad av Ishiguro. Du kanske tycker helt annorlunda.

Ser fram emot att höra vad kamraterna i bokcirkeln säger.

TAG OCH LÄS! – KJELL WESTÖ: DEN SVAVELGULA HIMLEN

Kjell Westö (1961-)
Den svavelgula himlen
Utgiven 2017
475 sidor
Bonniers

När jag härförleden lade ytterligare en årsring på livets träd fick jag den nyligen utkomna romanen av Kjell Westö, Den svavelgula himlen. Och för en gångs skull ställde jag inte den i hyllan där den skulle försvinna bland alla andra olästa böcker. Jag började läsa omgående. Det är jag mycket glad för.
Jag har självfallet känt till Westö i många år. På en filmfestival för massa år sedan såg jag filmatiseringen av hans genombrott Drakarna över Helsingfors. Minns inte mycket mer än att finlandssvenskan var svår att förstå i den stundtals slamriga ljudmiljön i filmen.
Hägring 38, som stått i hyllan flera år, fick Sveriges Radios romanpris och Nordiska rådets litteraturpris 2013.

Den svavelgula himlen är en stor och episkt berättad roman med relativt stort persongalleri. Det är det bästa jag läst på mycket länge. Westö är mycket skicklig på att skapa stämningar och det känns nästan som om jag befinner mig i Helsingfors under läsningen.
Romanen börjar sommaren 1969 då den namnlösa berättaren, som kommer från relativt enkla förhållanden, träffar och blir god vän med Alex och Stella Rabell, från mycket rik överklassfamilj. Det mötet kommer att förändra hans liv. Alex och Stella och deras familj kommer berättaren ha nära sig eller på avstånd i under hela livet fram till idag. Stella blir hans livs stora och omöjliga kärlek, den kan inte vara ihop och de kan inte vara isär.

Det är en bok med många lager. En skildring av klass och en skildring av ett Finland i förändring, en roman om en uppväxt och en stor kärleksroman.
Westö fångar skickligt barndomens dofter och färger, hur barndomen övergår till livet som ung vuxen med massa förhoppningar och drömmar för att till slut landa i ett vuxenliv som kanske inte alls blev som de tänkt sig. Westö bygger mycket trovärdiga figurer som jag var riktigt ledsen att få säga hejdå till.
Jag tror att romanen träffar mig djupt för Westö är bara 2 månader äldre än jag och han skildrar i romanen miljöer som påminner om de som fanns i min barndom. Trots att det är ett annat land och det inte är mycket i handlingen jag känner igen så väcker han en massa minnen hos mig.

Titta gärna på den suveräna Jessica Gedins intervju med Westö. Hon har fångat boken mycket bra.
https://www.svtplay.se/video/14986380/babel/babel-sasong-26-avsnitt-2

Under läsningen tänkte jag inte på det, men i intervjun nämner Westö att han influerats av Evelyn Waughs Brideshead Revisited (En förlorad värld), F.Scott Fitzgerald The Great Gatsby och Alan Hollinghurst The Line of Beauty. Jag råkar ha läst alla tre och förstår vad han menar. De har också blivit mer en mindre lyckade tv-serier eller filmer.  Även om det skulle bli en helt annan upplevelse så skull Den svavelgula himlen i rätt händer bli en riktigt bra tv-serie. Så mycket dramatik och fina miljöer som den skulle kunna skildra. Men som alltid skulle det löna sig att läsa boken först för att få djupet i Westös människoskildringar.

Även om det är lite vågat att säga det efter endast en läst bok, men frågan är om jag inte fått en ny favorit-författare. Att jag kommer läsa mer av Westö är en självklarhet! Han är en gudabenådad berättare.

ENGLANDS SVAR PÅ MARCEL PROUST? – ANTHONY POWELL: A QUESTION OF UPBRINGING

Anthony Powell (1905-2000)
A question of upbringing
Utgiven 1951
220 sidor

Charles Stringham, huvudpersonen Nicholas Jenkins bästa vän

Hur många svenskar har läst Anthony Powell, som ofta kallats Englands svar på Marcel Proust? Inte många skulle jag tro. Anthony Powell är författaren till romansviten A dance to the music of time på 12 böcker som kom ut mellan 1951 och 1975. Anglofilen Johan Hakelius har i alla fall läst dem. Han skriver om Powell i sin nördiga essäsamling Döda vita män.

Powell (uttals pool) är omdiskuterad i England. Av en del höjd till skyarna som en av de finaste författare på det engelska språket. Bland hans stora beundrare finns så olika temperament som Evelyn Waugh, Kingsley Amis, PG Woodhouse, Philip Larkin och Christopher Hitchens.
TimeMagazine hade med den i listan TIME 100 Best English-language Novels from 1923 to 2005.
Av andra är Powell nedsablad som en ganska tråkig och pretentiös författare som beskriver den lilla slutna värld som den engelska överklassen är. När VS Naipaul i sin En författares krets (A Writer’s People: Ways of Looking and Feeling från 2007) sågade Powell som varit en han bästa vänner och hjälpare i England, väckte det viss uppmärksamhet.
Hans bejakare verkar lika övertygade om hans storhet som hans belackare om att han är mycket överskattad,

Även i England är Powell numer relativt bortglömd skulle jag tro. Hans namn har jag inte sett många gånger i den engelska press jag följer. Men nu kanske det blir ändring på det. I början av oktober 2017 kom det ut en ny biografi skriven av en av Englands främsta inom genren, Hilary Spurling. Spurlings bok har fått mycket goda recensioner i engelsk press.
(Det kom för ett par år sedan en biografi av Michael Barber, men det sades inte mycket gott om den så den blev oläst.)

En artikel i SvD 1981 av Frank Bergå gjorde att denne unge anglofile nörd fick upp ögonen för Powell. Under de kommande två-tre åren läste jag alla tolv delarna, hans memoarer i fyra och några till av hans romaner. Det finns ingen författare jag läst så mycket av.
Sedan gick jag vidare till annan läsning. Tappade intresset. Jag gjorde något försök senare att läsa honom men då fastnade jag inte. Inspirerad av att ha läst om Spurlings bok plockade jag för ett par veckor sedan fram första delen A question of upbringing och började läsa. Och tyckte mycket om det.

Den mycket konstkunnige Powell fick idéen till sin romansvit när ha såg en tavla av Nicholas Poussin (1594-1665). Poussin vill i sin målning skildra tidens gång, hur vi dansar fram och tillbaka och in och ut i varandras liv.

Målningen som inspirerade Powell

Romansviten ligger nära Powells eget liv. Hans alter ego är Nicholas Jenkins. I den första romanen följer vi honom under de första ungdomsåren. När Nicholas går på en skola som påminner om Eton, åker till Frankrike på sommaren för att studera franska, tiden i Oxford och hur han lämnar universitet för att ta sina första steg i vuxenvärlden.
Vi möter några av de karaktärer som kommer bli viktiga för honom. Hans bästa vän på skolan Charles Stringham, en intellektuell lätt depressiv ung man, och hans mer framfusige business-like kamrat Peter Templar. Men framförallt allt möter han Kenneth Widmerpool, som är seriens mest minnesvärda figur, en på många sätt socialt hopplös person men med en enorm vilja till makt. Denna löjliga figur får vi följa genom hela romansviten ända fram till att han bli minister i en regering. Flera kritiker har beskrivit att Widmerpool är som en av de stora skapelserna i 1900-talet engelska romankonst.

Om Nicholas får vi inte veta mycket och det gäller hela romanen igenom. Han är mer av en observatör, en kamera som med stort intresse försöker förstå hur människor fungerar och interagerar med varandra. Jag minns från förra läsningen att jag inte visste mycket mer om honom när jag var klar än när jag började.

Powell är känd för sin skarpa blick och för sin humor, som en av de främsta sociala satirikerna från den generationen. Somligt går nog mig förbi men det är inte tu tal om att han är en rolig författare.  Powell har en klar blick för mänskliga svagheter och ett stort intresse för hur människor utövar makt mot varandra.
Powell har ofta beskrivits som en riktig konservativ Tory, men jag håller med Spurling som säger att visst var han borgerlig, men i grunden helt ointresserad av politik. Däremot är han helt fascinerad av maktspelet bland människor.
Hans prosa är inte alltid lättläst men han är en fantastisk stilist. En och annan gång lite överarbetat, men ofta mycket elegant och mycket vackert. Att Powell var en hängiven tecknare i sin ungdom kan man förstå på hans visuella sätt att skriva.

Om jag minns rätt så är alla böckerna, likt den första, indelade i fyra längre kapitel (böckerna är runt 200 sidor styck). Det är inte romaner där det händer mycket, utan varje kapitel skildrar en händelse eller en kortare period som Powell borrar sig ned i. Sakta mejslar han ut en värld med ett mycket stort antal karaktärer och ger en bild av en del av det engelska samhället under den tiden.
Det är lite orättvist att säga att Powell bara ägnade sig åt överklassen för det finns karaktärer från många olika samhällsskikt. Samtidigt har ju den värld som Powell beskriver försvunnit och det kanske förklarar det minskande intresset för hans verk.

Powell har jämförts med Marcel Proust, det var en läsning av På spaning av den tid som flytt som gav Powell idén. Det var alltför länge sedan jag läste Proust för att bedöma om det stämmer, många kritiker säger att det snarare är längden på sviten och den värld han skildrar som påminner om Proust, att de i övrigt är olika.

Det är fascinerande att återvända till något som betytt så mycket för mig som ung. Jag minns de små böckerna, hur de kändes i handen, hur typsnittet såg ut och alla dessa underbara omslag av tecknaren Marc (Marc Boxer). Jag undrar vad jag egentligen förstod som oerfaren ung man. Det som framstår mycket tydligare för mig nu är den melankoli över tidens flykt som finns i romanen. När Nicholas Jenkins inser att det dråpliga mötet med Stringham och Templar i Oxford troligen är det sista på länge, då olikheter i personligheter och livsval syns så klart, finns det en sorg i texten samtidigt som ett hopp om ett bättre liv. Maktperspektivet är klarare i dag än vad jag kunde förstå då. Och humorn går djupare.

Powell såg själv hela sviten som en roman, inte 12 olika. Det känns väldigt tydligt när jag avslutat boken att det bara är en första början. Kommer jag att fortsätta? Först tänkte jag inte det, men boken lever kvar i mig och suget på att veta mer, följa dem igen finns. Hur mycket minns jag av en läsning 30 år tillbaka i tiden! Välkommen tillbaka i mitt liv, dear old Anthony!

Anthony Powell som ung man målad konstnären Henry Lamb 1934

 

 

JAUME CABRÉS ROMAN ”JAG BEKÄNNER” VINNER KULTURHUSET STADSTEATERNS INTERNATIONELLA LITTERATURPRIS 2017

Grattis Nilsson förlag och Jens Nordenhök till denna utmärkelse. Det är en riktigt stor läsupplevelse, från ett mindre språkområde, som jag varmt rekommenderar. Den är värd den tid den tar.
Här kan du läsa vad jag skrev:
https://entravebocker.com/2017/01/18/en-lasupplevelse-av-rang-jaume-cabre-jag-bekanner-roman/

https://www.adlibris.com/se/bok/jag-bekanner-9789188155108

 

ABSINT NOIR!! – FRÉDÉRIC DARD: JÄNKARNA

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Jänkarna
”Les Scélérats”
Utgiven 1959
På svenska 2017

Översättning: Fredrik Ekelund
182 sidor
Absint Noir

Jag blev lite förvånad när jag såg att Nilsson förlag skulle börja ge ut klassiska deckare på ett sidoförlag under det smakrika namnet Absint Noir. Men vid närmare eftertanke är det inte så märkligt. Henrik B. Nilsson, förlagets grundare, låg bakom förlaget Minotaur som i deckarvågens början introducerade nu mycket kända namn för oss läsare som Mark Billingham, Stephen Booth, Reginald Hill, Denise Mina, Peter Robinson och Ian Rankin.

När jag träffade förlaget på bokmässan passade jag på att förskansa mig de tre första romanerna som de nu ger ut. De är skrivna av en för mig helt okänd förrättare, Frédéric Dard som var ett stort namn i Frankrike. Han var en oerhörd produktiv författare som skrev över 300 (!) böcker som såldes i oerhört stora upplagor.

Nu har jag läst Jänkarna och är mycket nöjd!
Boken utspelar sig i en sliten industristad på 50-talet. Louise, en 17-årig fattig fabriksarbetare, bor med en marterad mamma och en aggressiv alkoholiserad styvfar i ett fattigt område. Nu har det flyttat in ett amerikanskt par, Roolands, i en villa ganska nära dem i ett finare område. De sitter utanför sitt lilla hus och dricker drinkar i hammocken. De är så eleganta och världsvana. De har dessutom en stor bil som väcker en stark längtan hos Louise. Hon blir helt betagen av paret och lyckas med att bli deras hembiträde.
Detta sätter igång ett psykologiskt drama som sätter hela deras både Roolands och Louise värld i gungning och som får katastrofala följder,

Frédéric Dard

Dard bygger skickligt upp karaktärerna, miljöerna och spänningen. Jag blev helt fångad av berättelsen som tog sig lite andra vägar än jag trodde den skulle göra. Jänkarna är helt enkel en mycket välskriven och spännande psykologisk deckare översatt till en njutbar svenska av författaren Fredrik Ekelund.
Jag är glad att jag har två till av hans böcker i bokhyllan!

Tack för recensionsexemplaret.

https://www.adlibris.com/se/bok/jankarna-9789198402827

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN LITTERÄRA HIMLEN – EKA KURNIAWAN: SKÖNHET ÄR ETT SÅR

Eka Kurniawan (1975-)
Skönhet är ett sår
”Cantik Itu Luka”
Utgiven 2002
På svenska 2017
Översättning: Stefan Danerek
530 sidor
Nilsson förlag

När jag hörde att Nilsson förlag skulle ge ut en indonesisk författare höjde jag på ögonbrynen. Hur hittar de alla dessa författare? När jag googlat lite var jag mindre förvånad. Eka Kurniawan är en stjärna är i rakt stigande. Skönhet är ett sår var nominerad till prestigefyllda International Man Booker Award 2006 som till slut Hang Kang vann för Vegetarianen. Jag blev mycket nyfiken och frågade förlaget om ett ex som de vänligen skickade till mig.

Indonesien är ett land som för mig är i princip okänt. Men det är ett gigantiskt land på många sätt. Jag citerar Wikipedia ”Indonesien består av över 13 000 öar och 33 provinser. Med över 252 miljoner invånare är det världens fjärde folkrikaste land och har världens största muslimska befolkning.”
Jag har nu läst att de ha en stark muntlig tradition men att antalet erkända författare från regionen inte är stort till antalet. Den enda indonesiska författare jag kände till före Kurniawan är Pramoedya Ananta Toer (1925–2006) som var en ständig nobelpriskandidat fram till sin död.

Eka Kurniawan föddes 1975 i västra Indonesien. Har ett förflutet som journalist. Han skriver romaner noveller, filmmanus, essäer och bloggar. Han är hyllad som den största författaren som kommit efter Toer. Att Kurniawan är sprungen ur muntlig tradition är något som verkligen märks i han sätt att berätta sin historia.
Tre av hans böcker finns översatta till engelska. Skönhet är ett sår blev hans stora internationella genombrott och det är inte svårt att förstå varför.

På omslaget till romanen citerar förlaget New York Review of Books: ”Kurniawan är på många sätt en litterär arvtagare till Günter Grass, Gabriel Garcia Marquez och Salman Rushdie.” Det är stora ord men jag tycker det finns täckning för det. Det var i och för sig länge sedan jag läste dessa giganter men under läsningen påmindes jag ofta om dem. Skönhet är ett sår är likt några av deras romaner tegelstenar som kopplar stora grepp om det land och den tid boken utspelar sig i. Det är en myllrande berättelse, fylld av karaktärer och utvikningar. Romanen ligger hela tiden nära sagan och myten. Fantastiska och i en normal värld obegripliga saker kan hända och händer. Allt detta påminner mig de tre stora!

I den fiktiva staden Halimunda reser sig Dewi Ayu upp ur graven efter att ha varit död i 21 år. Dewi var Halimundas mest berömda prostituerade, känd för sin skönhet. Hon valde att dö efter att först ha fött 3 oerhört vackra döttrar, vars pappor hon inte hade en aning vilka det är. Deras skönhet har ställt till det för dem och de har på olika sätt försvunnit ut ur hennes liv. Nu har hon till sin sorg blivit gravid igen och vill ha en riktigt ful dotter. En dotter som inte skulle få de problem som vackra flickor får. Hon fick sin önskan uppfylld:
”Hon var till exempel inte säker på att bebisens näsa verkligen var en näsa, eftersom den påminde mer om ett eluttag än de näsor hon sett sedan barnsben: munnen såg mer ut som myntinkastet på en spargris och öronen liknade ett par grythandtag.” (sid 26)
Dewi så deprimerad att hon vägrar titta på henne när hon fötts. Bestämmer sig dock att ge henne ett namn ”Skönhet”. Därefter dör hon. Nu är hon åter, 21 år senare och denna vindlande berättelse drar igång.

Jag skall inte försöka återge mer av handlingen i denna oerhört rika roman. Berättelsen om Dewi Ayus familjs öden och äventyr är på många sätt en underhållande och uppsluppen berättelse fylld av sagans mystik. Det är också en mycket brutal berättelse om Indonesien moderna och mycket blodiga historia. Den holländska kolonialtiden, den japanska ockupation efter andra världskriget, en misslyckad kommunistisk revolution till den nuvarande indonesiska diktaturen. (Jag skall sent glömma Joshua Oppenheimer skakande dokumentär The Look of Silence om den brutala jakten på kommunister i 60-talets Indonesien)

Eka Kurniawan har skrivit en hela tiden fascinerade underhållande, upprörande, humoristisk släktberättelse med en mörk fond i bakgrunden. Låt dig inte bli avskräckt av att den är på över 500 sidor. Den är lättläst och det finns inte en svacka i hela romanen.
Boken är översatt till en smidig svenska av Stefan Danerek. Är det inte fantastiskt att i ett litet land som Sverige finns det en person som kan översätta direkt från ett för oss mycket ovanligt språk. Och göra det bra!  Romaner från ovanliga språkområden översätt ofta via engelska  Men inte i detta fall.
Vi får hoppas att denna mycket berättelse får många läsare. För jag vill gärna sätta Stefan Danerek för att läsa mer av Kurniawan. Och kom ihåg att det var här ni läste om Kurniawan först….

Och för er som skall till Bokmässan om en vecka: Kurniawan kommer dit!

Tack för recensionsexemplaret!

https://www.adlibris.com/se/bok/skonhet-ar-ett-sar-9789188155283

 

EN SPÄNNANDE THRILLERFÖRFATTARE – LINWOOD BARCLAY: PARTING SHOT

Linwood Barclay (1951-)
Parting Shot
Utgiven 2017
448 sidor
Orion

Linwood Barclay är en kanadensisk författare född i USA. Efter några år som journalist lyckades ha förverkliga en dröm att bli utgiven deckarförfattare. Han har nu publicerat över 12 deckare som blivit internationella succéer. På svenska finns det några av hans tidigare alster.

Romanen utspelar sig i Promise Falls, nära Albany, USA, en fiktiv småstad som Barclay tidigare beskrivit i tre böcker, Promise Falls Trilogin. Parting Shot har sålts in som No 4 fast den egentligen inte hör till trilogin enligt vad jag läst mig till. Några karaktärer återkommer tydligen men det var inget jag märkte utan fick vetskap om efter avslutad läsning.

Lite kort om berättelsen:
Privatdetektiven Cal Weaver blir kontaktad av Madeleine Plimpton som tillhör en av de mest prominenta familjerna i Promise Falls. Hon vill att Cal skall skydda, Jeremy, den 19 årige sonen till hennes systerdotter Gloria. När Cal inser vem det är blir han tveksam. Jeremy är den unge man som i fyllan på en fest körde ihjäl en ung kvinna.
Gloria har en vän som är framstående advokat och som tog sig an fallet. Hans försvar var att Jeremy, som den överklasspojke han är, var så bortskämd att han är som en bebis. Han förstod inte vad han gjorde när han full som ett ägg satte sig, utan att kunna köra i en Porsche 911 och dödar en ung kvinna.
Nu har Jeremy blivit frikänd men nu är en mobb efter honom och familjen anser att ha behöver skydd.
Cal är tveksam, ffa när han träffat den trulige, bortskämde och djupt deprimerade ynglingen. Men tar på sig uppdraget då det är bra betalt och det verkar vara en bra kille under ytan.

Det andra spåret handlar om Brian som inte den mest begåvade person vår herres skapat. Han vaknar upp efter att ha varit på puben. Brian har varit bort borta i 2 dygn. Han har en teori som han säger till polisen Barry Duckworth att han har blivit nedsövd av ufon! Det visar sig dock inte vara fallet att han varit utsatt av UFO:n!! för när han undersöks på sjukhuset ser de att någon amatör tatuerat in något som jag inte vill berätta om du vill läsa boken.

En bit in i handlingen kommer Barry Duckworth på att det funnits ett tidigare fall med en kille, Craig, som också blivit nedsövd och gjort något hemskt med. Kan de hänga ihop?
Utredningen runt Brian och hans tatuering snirklar sig sakta framåt ändå till Barry inser att det hänger ihop med det händer Jeremy. Detta leder till en mycket dramatisk och oväntad final. Både familjen och den lilla staden visar sig ha många hemligheter!

Detta är en tegelsten på 400 sidor. Ändå läste jag den i ett huj. Jag har bara skisserat handlingen för persongalleriet var stort och det finnas avstickare och fördjupningar. Trots det blir det aldrig spretigt.
Hans stil är anonym och därför effektiv, prosan är rak och enkel utan att vara för enkel. Personteckningarna är tillräckligt djuplodande för att var intressanta, men det är handlingen och spänningen som står i fokus. Det är så långt ifrån tex Gianrico Carofiglios långsamma och filosofiska deckare jag nyligen läst. Har finns inte heller ett intressant språk att njuta eller fascineras av. Men det finns ett mycket fint hantverk och en mycket väl berättad historia som höll mig fången hela vägen och levererades på en följsam prosa som aldrig var i vägen.

Ett intressant och obehagligt tema i boken som bara för ett par år sedan hade känts som Science Fiction är hur sociala medier påverkar våra liv och hur de har blivit en kanal för aggressivitet och hat. Den maktlöshet som en individ har gentemot ett drev i social medier. Hur de kan förstöra ett liv

Att Barclay säljer som smör är jag inte ett dugg förvånad över. Jag återvänder mer en gärna till en av hans böcker om jag vill ha god deckarunderhållning av bra kvalitet. Det var riktigt kul att läsa Barclay!

https://www.adlibris.com/se/bok/parting-shot-9781409163930

EN MAGIKER – LEO PERUTZ: NATTETID UNDER STENBRON

Leo Perutz (1882-1957)
Nattetid under stenbron
”Nachts unter der steinernen Brücke”
Utgiven 1975
På svenska 1983
Återutgiven 2017
Översättning Sven Christer Swahn
292 sidor
Nilsson Förlag

Jag trodde jag hade koll på kända tyskspråkiga författare. Ett namnminne utöver det vanliga gör att de fastnar som flugor på flugpapper. Men när jag öppnade ett kuvert från Nilsson förlag och en roman av Leo Perutz ramlade ur såg jag ut som ett stort frågetecken. Va, vem? Leo Perutz?!

Några stunders googlande gav vid handen att det är ett stort namn i den österrikiska litteraturen. Perutz föddes i Prag 1882. Flyttade som ung till Wien. Perutz, som var jude, emigrerade sedan till Palestina 1938 i samband med Anschluss. Han skrev 11 romaner och bland hans beundrare fanns tungviktare som Jorge Luis Borges, Italo Calvino och Graham Greene. Flera av han böcker har filmatiserats.

Nu när Nilsson förlag återutger Nattetid under Stenbron I Sven Christer Swahns fina översättning från 1983, är det början på en utgivning av hans mest kända romaner. Återigen en kulturgärning av det lilla förlaget.

Denna roman, om man nu kan kalla boken det, liknar inget jag läst tidigare Det är en vindlande berättelse som främst utspelar sig i Prag och dess judiska getto under 1600-talet, men med trådar framåt till författarens nutid. Det är ett Prag befolkat av krigare, trashankar, gycklare, handelsmän, rabbis, skräddare, tiggare och annat löst folk .Men vi är också uppe i höjderna hos den lätt galne kejsaren Rudolf den II som utan verklighetsförankring kör landets ekonomi i botten i jakten på sköna ting.

Det gå knappast att tala om en berättelse eller handling. I början framstår boken som en novellsamling, en samling vilda, roliga, intelligenta, gripande och spännande berättelser, ja nästan skrönor, fyllda av magiska realism. Människor pratar med de döda, i en novell kan en fånge pratade med hundar som han sitter inspärrad med och de berättar om en stor skatt som är hans om han kommer ur finkan.
När du minst anar hur berättelserna hänger ihop så dyker små tecken upp och till slut knyter Perutz ihop det mycket elegant. Du skall inte tro att det är en svår experimentell roman. Absolut inte. Jag läste om de första 70 sidorna efter en litet uppehåll och jag njöt och skrattade lika mycket som första gången. Och det är en bok som jag skulle kunna läsa om bara för läsglädjen.

Perutz är en god berättare med ett stramt språk och nära till skrattet och sorgen. Det är både vildvuxet och återhållet berättat. Och sagan ligger alltid nära.

För länge sedan läste jag lite av Isaac Bashevis Singer, Nobelpristagaren. Minnet kan spela mig ett spratt men förankringen i en judisk kultur, berättarglädjen och det magiska är något som förenar de två författarna. Så läsare av Singer kanske känner sig mer bekanta än jag gjorde med denna spännande värld.

2018 kommer Nilsson förlag att ge ut Den svenske ryttaren i nyöversättning. Det ser jag fram emot!
Jag rekommenderar Perutz varmt till alla nyfikna bokmalar i vårt avlånga land.

”JAG TROR INTE ATT DET UNDER DETTA ÅRHUNDRADE FUNNITS EN FAMILJ I TYSKLAND SOM VARIT MER BETYDELSEFULL ORIGINELL OCH INTRESSANT ÄN FAMILJEN MANN.” – TILLMAN LAHME: FAMILJEN MANN

Tilmann Lahme (1974-)
Familjen Mann
”Die Manns”
Utgiven 2015
På svenska 2017
Översättning: Linda Östergaard
Bonniers

Det är vanligt bland bokälskare att lyfta fram de små förlagen. De som ger oss en massa spännande böcker från nya och okända författare och ibland från ovanliga språkområden. Sedan tittar vi kanske lite föraktfullt på de stora förlagen som kolosser från en forntid. Förlag som numera styrs mer av ekonomer som föredrar vinstgivande deckare eller trendiga receptböcker snarare än god skönlitteratur. Som tur är så är det inte så svartvitt! ”Kolosserna” har de ekonomiska musklerna som ett litet förlag inte har och kan ta större risker, vilket ett mindre förlag inte kan.

Jag blev mycket förvånad när jag såg att Bonniers skulle ge ut Tillman Lahmes lovordade grupporträtt över familjen Mann. Vem läser Thomas Mann i Sverige i dag? Förvisso har Bonniers, vilket jag tycker är helt enastående, nyöversatt Buddenbrooks, Bergtagen och senast Doktor Faustus. Tre tegelstenar i bokhyllan. De två förstnämnda har jag läst för många år sedan. Minns att de kräver sin insats men att jag fick rikligt tillbaks. Jag trodde inte att det fanns en publik för litteratur som tar både väldigt mycket tid och intellektuellt arbete i anspråk. Jag kanske är väl pessimistisk, det kanske finns fler läsare av denna gigant i 1900-talets litteratur än vad jag tror.
I Tyskland däremot verkar inte Thomas Mann och hans familjs släppt sitt grepp trots att Mann varit död sedan 1955. Där finns också en bildad medelklass som nu har mer eller mindre försvunnit i Sverige. De kan vem som helst som tittar i någon av de stora tyska dagstidningarna snart inse.
https://www.youtube.com/watch?v=38WwVNI9LyI

Tillman Lahme som är professor i kulturvetenskap på Universitet Lüneburg och har ägnat mycket tid åt familjen Mann ffa om sonen Golo Mann vars biografi han skrivit. Lahme har nu fått ta del av 3 000 nyfunna brev som familjemedlemmarna skickade till varandra
Utifrån dem och sin enorma kunskap om familjen Mann tecknar Lahme ett storartat porträtt av familjen, i USA kallad ”The Amazing Family”.

Vi får följa familjen Mann från 1922 kronologiskt till alla har gått bort 2002.
Efter avslutad läsning kan jag konstatera att det är en enastående bok om en enastående familj. Välskriven spännande och fördomsfri. Han dömer dem inte utan sätter in deras stundtals märkliga handlingar i sitt sammanhang. Även om jag många gånger höjde på ögonbrynen!

Thomas Mann (1875-1955) och hans fru Katia (1883-1980) född Pringsheim och dotter till en mycket rik industriman, får sex barn. Erika (1905-1969), Klaus (1906-1949), Golo (1909-1994), Monika (1910-1992), Elisabeth (1918-2002) och Michael (1919-1977). Alla mycket begåvade men plågade över att leva i skuggan av sin berömde far. En far som var känslomässigt oåtkomlig och favoriserade Erika och Elisabeth och var likgiltig inför Michael som han helt enkelt inte tyckte om. Klaus begravning gick han inte ens på.

Thomas Mann

När Thomas Manns dagböcker började publiceras fann läsarna att bakom den mycket kontrollerade och konservativa fasaden fanns en författare som undertryckte sin homosexualitet och förälskelser i småpojkar (Döden I Venedig!) och servitörer. Han sublimerade sin sexuella läggning i konsten, men var samtidigt själsligen mycket plågad vilket också ledde till somatiska problem.

För även om detta är fascinerande och intressanta människor var det en förskräckligt självupptagen skara på många sätt. Erika och Klaus, det självutlämnande radarparet, som kastar sig in i den ena relationen efter den andra, Erika bisexuell, Klaus homosexuell. De far världen runt, Klaus bodde under större delen av sitt liv på hotell och drogar och super ned sig. påbörjar det ena mer eller mindre lyckade teater- eller bokprojektet efter det andra Hela tiden skriver de till mamma Katia och begär pengar för att klara sin utsvävande livsstil.

Klaus är i dag mest känd för romanen Mephisto, som bla är ett nidporträtt av den homosexuelle teaterregissören Gustaf Gründgens som blev framgångsrik under tredje riket. Gründgens hade varit Klaus svåger då han varit gift med Erika! Snacka om komplicerade relationer.
Mephisto filmatiserades 1981 av den ungerske mästerregissören Istvan Szabo, med en enastående Klaus Maria Brandauer som Gründgens. En av de bästa filmer jag sett. http://www.imdb.com/title/tt0082736/

Golo är deras motsats. Han är lite klumpig och tafatt. Även han homosexuell men till skillnad från Klaus oerhört plågad av detta. Den introverte och djupt intellektuelle Golo utvecklas till att bli en mycket framstående historiker, prisbelönt författare och politisk skribent som samarbetade med Willy Brandt.
Under perioder plågad av svåra depressioner men är ändå den enda i skaran som ger intrycket av att vara någorlunda normalfungerande och den som framstår som mest sympatisk.
https://www.youtube.com/watch?v=otqooqgPj2Q

Monika är det svarta fåret i familjen, också hon depressiv men helt utan handlingskraft och får ingen ordning på sitt liv. Illa omtyckt av alla inklusive föräldrar,

Elisabeth satsade stenhårt på en karriär som pianist men hade inte på länga vägar den begåvning som krävdes Sadlade till slut om, gifte sig med en äldre italiensk professor och slutade sitt som en framstående förkämpe för att rädda våra hav.

Michael ville bli soloviolinist. Även här räckte begåvningen inte till med mer än en undanskymd plats i viola-stämman i en symfoniorkester. I ett utslag av hans hetsiga temperament attackerade han en med musikant vilket blev slutet på den karriären. Skolade om sig till germanist. Förmodligen var hans död ett självmord.
Hela sitt liv bad han om pengar från sina föräldrar för att klara av sitt lyxliv.

Mitt i allt detta finns föräldrarna. Thomas Mann, fjärran, sittandes på sitt arbetsrum där han, den store mannen, Trollkarlen (Der Zauberer), inte får störas. Katia styr familjen med järnhand och fördelar både kärlek och kyla. Det är verkligen en helt anstående familj. Så oerhört begåvad och så oerhört destruktiv. Citatet i rubriken är från den tyska litteraturkritikens gigant Marcel Reich-Ranicki som hela sitt liv var fascinerad av dem.

Förutom att skildra The Amazing family blir också boken exposé över Europas historia. Mann går från att var en konservativ antidemokrat till den mest kända motståndaren till Hitler som flydde landet för USA redan 1933 för att sedan inte bo där mer. De var en familj mitt i den politiska hetluften ffa det äldsta barnen Erika och Klaus som kämpade på barrikaderna för att fördöma Hitler och visa på att det fanns ett annat Tyskland.
Till slut återvänder Thomas och Katia till Europa men bosätter sig i Zûrich i Schweiz, kluvna inför det Tyskland som kommer efter kriget.
(För den som är av den tidige Mann intresserad finns en annan tegelsten  En opolitisk mans betraktelser  http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/boken-som-thomas-mann-aldrig-borde-ha-skrivit/)

Familjen var så flitig med pennan skrev så mycket brev och dagböcker så man kan undra hur det hann med något annat. Det kan vi vara glada för idag. Undan dem hade vi inte Lahme kunnat skriva denna helt fascinerande bok. Alla med det minsta intresse för tyska litteratur eller Europa under andra världskriget uppmanas att kasta sig över detta porträtt över en oändligt begåvad och oändligt dysfunktionell familj mitt den politiska och kulturella hetluften.
Det var länge sedan jag läste Thomas Mann men efter avslutad läsning har min nyfikenhet på denna gigant vaknat till liv igen.

Tack för recensionsexemplaret

 

EN VACKER ROMAN OM KÄRLEK OCH VÄNSKAP – SARAH WINMAN: TIN MAN

Sarah Winman (1964-):
Tin Man
208 sidor
Utgiven 2017
Tinder Press

Innan Sarah Winman blev författare arbetade hon som skådespelare och hade en lång karriär inom film och tv. Winman debuterade 2011 med When God was a rabbit som blev en succé både hos läsare och kritiker. Även A Year of Marvellous Ways som kom 2015 blev en succé.
Nu kommer hennes tredje bok Tin Man och det har varit en hel del snack om den redan. Många ser fram emot att läsa henne. Och jag förstår varför efter avslutad läsning.

Tin man är en roman och kärleken och vänskapen mellan Ellis Judd, hans fru Annie och deras vän Michael. Det är svårt att skriva om boken utan att berätta om handlingen. Det vill jag inte göra då jag kommer förstöra mycket för dig som vill läsa den!

Tin man är en bok som är lätt att tycka om, tom att tycka mycket om. Jag drogs in i texten på en gång och hade svårt att sluta läsa. Om jag hade berättat handlingen hade ni kunnat tro att det är så mycket känslor, så mycket sorg och glädje,  i boken att det skulle vara alldeles kladdigt. Men Winman skriver en så vacker, återhållen prosa, ofta i korta uttrycksfulla meningar som håller tillbaka intensiteten. Här smetas det inte på utan det ligger under ytan istället. De korta meningarna gör den det till en bok som är lätt att läsa men utan att vara lättviktig.

Det är ingen rak berättelse utan vi under boken går fram och tillbaka i tiden och pusselbitarna läggs till. Hur hade livet kunde varit om inte om hade funnits.
Boken är väl konstruerad, med trovärdiga personskildringar av såväl huvud- som biroller. Hennes beskrivning av deras kärlek och vänskap är finstämt vacker och sentimental på rätt sätt.
Jag läser nästa bara manliga författare, inte ett medvetet val, men så blir det. Denna bok hade inte många män kunnat skriva. Hennes sätt att beskriva deras relationer och deras känsloliv är inget som jag ofta funnit hos någon manlig författare. Det är imponerade att hon så väl kan gestalta dessa två mäns känslor. Visst, en och annan kliché kan ligga farligt nära ibland, men hon girar undan det.

Winman skriver också mycket visuellt med en fin känsla för platsen både i Oxford och södra Frankrike med alla dess färger. Inte för att jag tror att den egentligen lämpar sig som en film eller tv-serie såg jag ofta mycket klara bilder och scener framför mig.

Tin Man är en mycket väl berättad historia som jag känner kommer ligga kvar i mig. Ett gott tecken är att jag mycket väl kan tänka mig att läsa hennes två föregående böcker.
Jag tror att det är en bok som många läsare kan tycka om! Det gjorde jag!

https://www.adlibris.com/se/bok/tin-man-9780755390953

 

DET BÄSTA HON SKRIVIT? – EVA DOLAN: WATCH HER DISAPPEAR

Eva Dolan
Watch her disappear
Utgiven 2017
432 sidor
Harvill Secker

Minnet kan lura mig men frågan är om inte detta är det bästa Eva Dolan har skrivit. Jag har läst hennes tre tidigare deckare som jag fått som recensionsexemplar av Modernista. När jag såg den senaste Watch her disappear på biblioteket insåg jag att jag inte ville vänta på den svenska översättningen. Det är jag mycket glad för. På omslaget finns det mycket positiva omdömen från giganter som Ian Rankin och Denise Mina. De visade sig stämma.

Jag har blivit mer och mer förtjust i hennes böcker. Jag fastande dock inte riktigt lika mycket för den 3:e i serien men nu är hon enligt min mening i toppform igen!

I Watch her disappear har Eva Dolan tagit sig an ett svårt ämne och skriver känsligt, intressant och samtidigt mycket underhållande och mycket spännande! Och tro inte att du behöver läst de föregående. Det finns nästan inget som pekar på handlingen i tidigare böcker. Även om det självfallet är något annat att möta Zigic och Ferreira för fjärde gången.

Som vanligt befinner vi oss i Peterborough i östra England.
En morgon finner man kroppen av en kvinna mördad på ett populärt motionsspår. Det visar sig snart att kvinnan, Corinne, är en man vid namn Colin som sedan ett par år valt att gå ut som kvinna.
Zigic och Ferreira på hatbrottsenheten blir inkopplade. Samtidigt har ett par andra transvestiter blivit våldtagna och frågan är om det är en seriemördare eller om mordet på Corinne är en engångshändelse. En komplicerad väv börjar spinnas.

Corinne har varit gift och har tre barn. Hans förra fru hatar honom för vad han gjort. Och barnen har valt olika sidor. Nu är fadern mördad så rasar familjen samman allt eftersom utredningen visar på saker i det förflutna.

Förutom att var en mycket skickligt skriven deckare är det också en mycket respektfull och inkännande skildring, av en sub-kultur, av livet som transvestit. Hatet, fördomarna, sorgen, skammen och glädjen som de upplever.
Och beskrivningen av familjens våndor är mycket fängslande och gripande. Det är en ganska lång bok (400 sidor) men Dolan lyckas hålla spänningen vid liv hela vägen ut. Imponerande!

Jag ser redan fram emot nästa bok om Zigic och Ferreira!
Om du tycker om deckare men inte lästa Eva Dolan har du mycket att se fram emot.

Här kan du läsa vad jag skrivit om hennes tidigare böcker:
1. Lång väg hem
2. Döda talar inte
3. Efter din död

 

FRÅN LÄSFÅTÖLJEN UT I VÄRLDEN – CLAES HYLINGER: TILL FRÄMMANDE LAND

Claes Hylinger (1943-):
Till främmande land
Berättelser, dikter, anteckningar
130 sidor
Utgiven 1998
Bonniers

Helt plötsligt fann jag mig läsa Claes Hylinger igen! Inte alls planerat, men något drog mig till bokhyllan och fick mig att plocka ned Till främmande land där den stått sedan 2002! En slump och en tillfällighet, just som så mycket av det som händer hos Hylinger.
Jag läste om de inlägg jag redan skrivit om två av hans böcker och inser att jag där fångar mycket av det som tilltalar mig hos honom, denne vardagsmystiker med sinne för det absurda. En värld där saker och ting inte ser ut att vara som de är men just därför kanske är just vad de är. Jag vill inte upprepa mig så läs dem ifall du är intresserad.

Hylinger har en enorm och ovanlig beläsenhet. Sällan har jag stått på en författare som skriver om så många kolleger som de flesta litteraturälskare aldrig har hört talas om. En av texterna i boken handlar Maurice Magre från Toulouse. Hört talas om honom? Nej, tänkte väl det!
Hylinger citerar honom: ”Jag har observerat att de viktigaste händelserna i livet inte var de jag trodde. Ett obetydligt ord, mötet med någon man inte kommer att återse, en sorg eller förhoppning man trodde sig ha glömt, har ofta en stark återverkan på själens dolda liv. Jag har i dessa minnen uppehållit mig vid ytterst små händelser som spelat en större roll för mig än vad resor och ödets växlingar har gjort.” (sid 74)

Detta låter som om Hylinger beskriver sitt eget skrivande. Även om resor spelar en framträdande roll så är det inte de stora händelser som står i fokus, utan vardagen och det oväntade i den, som pekar på något annat, under ytan. Ofta berättat med en humoristisk vändning. Hylinger har en fin humor och känsla för den goda vitsen!

Som titeln antyder där det mycket resande i den lilla tunna volym. Både i läsfåtöljen och i verkligheten. London, hans älskade Frankrike, men även Hylingers allt större intresse för arabvärlden kommer fram i resor till bla till Damaskus och Tunisien. Han möter människor, situationer uppstår, ibland komiska ibland tragiska. De flesta texterna tycker jag mycket om. En och annan rinner ut i en antiklimax och någon fångar mig inte alls ffa en doftlös skildring av en vandring i svenska fjällen.

Det finns en mycket Hylingersk ton som genomsyrar allt jag läst av honom. Alla faller inte för den. Jag har två mycket olika personer i min omgivning som tycker det är pretentiöst dravel. Och jag kan förstå att fastnar du inte för tonen och hans sätt att se på världen kan du lika gärna sluta läsa. På en gång.
För oss gör det blir några fina stunder i läsfåtöljen med denna samling berättelser dikter och anteckningar. Och jag blir sugen på mer Hylinger!

Här kan du läsa vad jag skrivit om honom tidigare:
Utan ärende
Hotell Erfarenheten

2017 THEAKSTON OLD PECULIER CRIME NOVEL OF THE YEAR

Det är ett av de stora prisen  för spänningslitteratur i Storbritannien. Sponsrat av ett gott öl jag en gång drack i Cambridge!
Läs mer här

Årets ”longlist” hade många tunga namn.
http://harrogateinternationalfestivals.com/news/topcny2017-longlist/

Vinnare blev skotten Chris Brookmyre med The Black Widow.
Brookmyre som var ett okänt namn för mig fram tills en av han böcker diskuterades i ”A good read” som gjorde mig sugen på att läsa honom.
http://www.bbc.co.uk/programmes/b08sn96z

Han har även vunnit 2016 Crime Novel of the Year at Bloody Scotland för boken.

Jag citerar ett tidiagare blogginlägg:
Vill du veta mer om Scottish crime lyssna på detta trevliga samtal mellan författarna Ann Cleeves (Shetlands-serien) och Christopher Brookmyre: https://www.theguardian.com/books/audio/2017/jun/13/scottish-fiction-with-ann-cleeves-and-chris-brookmyre-books-podcast

 

A good read är för övrigt ett mycket stimulerande program på BBC för alla bokmalar och det finns som podcast.
http://www.bbc.co.uk/programmes/b006v8jn
Rekommenderas varmt.
Har skrivit om det tidigare:
https://entravebocker.com/2015/07/31/lasgladje-pa-bbc-radio-4-a-good-read/

 

 

HÖGOKTANIG SPÄNNING AV HÖG KLASS – DESMOND BAGLEY: THE ENEMY

Demond Bagley (1923-1983)
The Enemy
Utgiven 1977
324 sidor
HarperCollins

Efter att ha läst några bra deckare var jag sugen på mer! I den överfyllda bokhyllan stod volymen med två deckare av den nu i Sverige bortglömde Desmond Bagley. Jag tog ju en ”walk down Memory Lane” för ett par år sedan och läste med stort nöje The Tightrope Men. Om jag läser den andra romanen får jag lite mer plats i hyllan, tänkte jag. Det var ett lyckat beslut! Det var länge sedan jag hade så roligt i läsfåtöljen.

Desmond Bagley tillhör, som jag skrev i mitt förra inlägg, generationen med spänningsförfattare som Alistair MacLean och Len Deighton. Storsäljare när jag var liten. Nu läser jag att Bagley, som skrev 16 romaner, var en av väldens mest säljande författare. Och nu förstår jag varför.

Jag fullkomligt njöt av att kastas in i handfast 70-tals action. Bagley skriver oerhört effektivt, skapar mycket intressanta intriger och beskriver miljöer väl. Han är intelligent och mycket påläst.
Det finns ett driv berättelsen och han lyckas hålla spänningen vid liv ända till slutet. Om du vill ha riktigt spännande och välskrivna spionromaner behöver du inte leta längre. The Enemy var ännu bättre än The Tightrope Men.

Han lägger ofta delar eller hela handlingen i andra länder. I The Tightrope Men med var de i Norge och Finland. I The Enemy utspelar sig delvis i Stockholm med omnejd Det var roligt att läsa om bla Gamla stan, hotell i Strängnäs och tåget till Åkers Styckebruk

Eftersom vi alla är barn av vår tid så log jag lite för mig själv när jag nu ser att hans romaner ges ut på nytt. Det är inte bara jag som vill gå tillbkaka .Och nästa generation kan upptäcka honom.
Kommer jag läsa fler Bagley? You bet!

Här kan du läsa vad jag skrev om The Tightrope Men.

EN POSTUM PÄRLA – ANTONIO TABUCCHI: TILL ISABEL – EN MANDALA

Antonio Tabucchi (1943-2012)
Till Isabel : en mandala
”Per Isabel. Un mandala”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare Viveca Melander
162 sidor
Nilsson förlag

Han hann inte få något nobelpris, Antonio Tabucchi, innan cancern tog honom. Många ansåg att Tabucchi, en av de främsta i den moderna italienska litteraturen, förr eller senare skulle få det. Han hann med en rik produktion på över 30 böcker. Den mest berömda är Påstår Pereira, som stått oläst i min hylla i många år.

När jag nu äntligen läste Tabucchi blev det inte den utan den postumt utgivna Till Isabel som Nilsson förlag var vänliga nog att skicka mig ett recensionsexemplar av. Jag är glad över att äntligen ha läst honom. Att det är en mycket spännande författare bekräftar romanen.
Kort handlar det om Tadeus, en polsk poet, som försöker få reda på vad som hänt hans ungdomskärlek Isabelle. Romanen utspelar sig till stor del i Portugal, ett land Tabucchi levde och arbetade i under långa perioder i sitt liv. Ett land han älskade.

Antonio Tabucchi

Romanen består möten med människor som passerat i hennes liv. Vad hände egentligen med den vackra exotiska Isabelle som sögs upp i kampen mot Salazar, som officiellt dog men dök upp någon annan stans. Till Isabel börjar nästa som en deckare en regelrätt undersökning för att på slutet när han kommer allt närmre sanningen, allt längre in i den heliga mandalan, bli allt med mystisk och eterisk. Finner hans sin Isabelle? Och varför vill han finna henne? Det tycker jag du skall upptäcka själv!

För mig var Till Isabel en roman som sög tag i mig direkt. Tabucchis melankoliska, poetiska och musikaliska språk drog in mig. Det sjöng inom mig. Jag ville sätta mig på nästa plan till Lissabon en stad jag aldrig besökt men velat komma till i många år.
Jag måste samtidigt erkänna att boken tappade lite för mig när den blev alltför eterisk. Samtidigt kunde jag njuta av den suveräna språkbehandlingen.  För översättningen står Viveca Melander en av våra främsta översättare från italienska.

Det finns en melankoli som känns igen hos den väsensskilde och mycket mer svårläste Antonio Lobo Antunes. Är det Lissabon, finns det en stämning i staden, som får mig associera till Lobo Antunes? Eller är jag bara ute och cyklar….

Oavsett inser jag att Tabucchi är en författare man bör läsa. Nilsson ger samtidigt ut klassikern Påstår Pereira i pocket så om du vill hålla i plånboken börja med den. Sedan kan du ta denna!

https://www.adlibris.com/se/bok/till-isabel-en-mandala-9789188155191

 

 

ÅTER I BARI – GIANRICO CAROFIGLIO: MED SLUTNA ÖGON

Gianrico Carofiglio (1961-)
Med slutna ögon
”Ad occhi chiusi”
Översättning: Ulla Trenter
Utgiven 2003
På svenska 2011
216 sidor
Forum

Häromdagen tillbringade jag en kväll med Guido Guerrieri igen. Längre tid tog det inte att läsa den andra boken om advokaten i Bari, som den hyllade Gianrico Carofiglio, tidigare maffiaåklagaren, skriver om. Bari, för den som inte känner till det, är huvudort i regionen Puglia, långt ned i södra Italien. Den första, På sannolika skäl, tyckte jag mycket om. Det gjorde jag även om denna.

Denna gång hamnar Guerrieri i en rättegång där han skall försvara en kvinna som blivit brutalt misshandlad och våldtagen av sin pojkvän. Det är inte okomplicerat då denne visar sig vara son till en höjdare inom rättsväsendet. Mao ett karriärmässigt självmord för Guerrieri.
Detta är ett ämne som kan vara mer tabu i Italien? Även om det är förfärligt det som beskrivs, blir man lite förvånad över att Guerrieri inte känner till att den typen av män och relationer finns.

Det var trots det trevligt att återse advokaten och återigen flyttas till södra Italien. Men även denna bok, som jag tror vann ett pris i Tyskland, är lite av en anti-deckare. Det är som om Carofiglio tar historien om de olika brotten som en ursäkt för att få skriva om hur det är att vara en man i 40-års åldern, på ytan framgångsrik, men fylld av tvivel och existentiella funderar, lite av en hobbyfilosof som gärna läser kvalificerad litteratur och lyssnar på musik. Och han skriver om det på ett sådant sätt att det inte blir klyschigt, vilket det relativt ofta är i deckargenren. Ibland kan jag i och för sig tycka att psykologin är lite tillyxad, men andra gånger går det rätt in och griper tag.

Det är i grunden stillsamma böcker som sävligt flyter fram. När boken får ett mer traditionellt slut med en våldsam uppgörelse kändes det nästa lite trist för jag uppskattar den stilla lunken. Carofiglio är bra på dialog och att bygga upp stämningar. Ja, välskrivet helt enkelt, och jag ser fram emot att läsa vidare om Guerrieri.

På svenska finns även den tredje boken i serier, Skälig misstanke. Sedan gav förlaget tyvärr upp. Carofiglio har skrivit ytterligare två böcker. De finns som tur är i engelsk översättning.
Den senaste A fine line är nominerad till årets Crime Writers Award:
https://thecwa.co.uk/the-daggers/categories/international/

Här kan du läsa vad jag skrev om På sannolika skäl.

HISHAM MATARS SEGERTÅG FORTSÄTTER!

När jag skrev om Hisham Matars underbara bok The Return hade den bara vunnit ett pris. Prix Du Livre Etranger France Inter. Nu har Matar fått två tunga pris till. Både The Folio Prize och Pulitzer Prize.

Äntligen finns boken på svenska i översättning av Hanna Axén. Unna dig en mycket stark läsupplevelse.
https://www.adlibris.com/se/bok/att-atervanda-97

Här intervjuas Matar i Babel

EN NY RÖST FRÅN MEXICO – YURI HERRERA: KROPPARNAS SJÄLAVANDRING

Yuri Herrera (1970-)
Kropparnas själavandring
”La transmigración de los cuerpos”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare: Maria Cederroth
123 sidor
Nilsson förlag

Hur många mexikanska författare har du läst!? Inte många antar jag. Det har i alla fall jag inte gjort. Jag tror att David Toscanas underfundiga roman Klagosång över Miguel Pruneda är den enda. En bok jag gärna rekommenderar. Läs mer här.
Annars är väl de mest kända mexikanska författarna poeten och nobelpristagaren Octavio Paz (1914–1998) och giganten Carlos Fuentes (1928–2012) som många anser också skulle fått priset.
Nu har vi tack vare lilla nyfikna förlaget Nilsson möjligheten att upptäcka ytterligare en mexikan, Yuri Herrera. En spännande bok även om den inte riktigt föll mig helt i smaken.

Herreras första bok på svenska, Tecken som föregår jordens undergång, är vad jag förstår en prisbelönt succé hos kritiker och läsare. Nu skickade förlaget hans andra bok på svenska till mig, Kropparnas själavandring.

Herrera skriver om ett totalt laglöst land där någon form av pest har drabbat en namnlös mexikansk stad. Kaos och rädsla råder. I staden finns en märklig man, Budbäraren, vars verkliga namn vi aldrig får veta. Detta gäller även några andra av de märkliga figurer som figurerar i texten.
Budbäraren har en gåva i sin förmåga att kunna medla och mäkla fred i konflikter. Nu skall han in i en konflikt mellan de två maffiaklanerna Castro och Fonseca som kidnappat varandras barn men där saker gått överstyr.
Trots risken att bli smittad ger han sig ut på de tomma gatorna för att tillsammans med ett gäng bisarra medhjälpare försöka reda ut konflikten.

Herrera är på många sätt en elegant stilist som i precisa och effektiva meningar skapar en mycket obehaglig och nära stämning. Jag sögs verkligen in i bokens första kapitel. Det kryper in på kroppen. Han skildrar i en hårdkokt stil, som påminner mycket om deckargenren, ett samhälle i totalt sönderfall där våldet och machismon styr. Herrera har också en underfundig humor som fick mig att skratta flera gånger.
I detta har den korta roman, som snarare är vad engelsmännen kallar en novella, är det intensiva språket det som jag mest uppskattar. Maria Cederroth har så vitt jag kan bedöma gjort ett mycket fint jobb.
Som vanligt har förlaget satt översättarens namn på omslaget! Dessa för oss okända men helt oundgängliga grupp måste lyftas fram mer. Bravo!!

Det som jag inte uppskattar är att det blev, som någon kritiker skrev, lite för mycket av en serietidning. Det är hårdkokt, ibland poetiskt vackert, skickligt och fräckt men jag bryr mig inte riktigt, blir inte berörd.
Jag är trots det glad att ha läst Herrera. Det är alltid spännande med nya litterära kontinenter.  Och jag får intrycket att den första boken kanske är något vassare?
Med tanke på hur goda recensioner boken fått och hur kort den är rekommenderar jag ändå dig som är en nyfiken att ge den en chans.

I säsongens sista avsnittet av Babel intervjuar en entusiastisk Jessica Gedin Herrera.
https://www.svtplay.se/video/13669296/babel/babel-sasong-25-avsnitt-11?start=auto&tab=senaste

Tack Nilsson förlag för boken.

https://www.adlibris.com/se/bok/kropparnas-sjalavandring-9789188155238