I DÖDENS VÄNTRUM – KJERSTI ANFINNSEN: DÖDSVERK

Publicerat den av

Kjersti Anfinnsen (1975-)
Dödsverk
Utgiven 2025
På svenska 2026
Översättning Marie Lundqvist
110 sidor
Flo förlag
Recensionsexemplar

Äntligen finns den på svenska. Sista delen i Kjersti Anfinnsens storartade trilogi om hjärtkirurgen Birgitte Solheim. I sedvanligt läcker formgivning som alltid när det gäller förlagets böcker.

De två första romanerna var en av förra årets stora läsupplevelser. Är du intresserad så läs gärna vad jag skrev då. För Dödsverk är inte en bok som du bör läsa utan att ha läst de två föregående. Men bli inte avskräckt. Du kan läsa alla tre böckerna på en eller två sittningar. Så tunna och koncentrerade är de, ffa sista delen. Men också så starka att jag läste Dödsverk två gånger. Anfinnsen har en underbar prosa.

Nu befinner vi oss “I dödens väntrum” för att citera Sven Stolpe.
“En morgon upptäckte jag att jag var blind. Sista resten av självständighet försvann med synen” (sid. 9)
Så inleds boken. Brigitte ligger på hospice.I korta kapitel, ofta på en sida och ibland endast ett par rader långt så följer vi hennes sista resa. När kroppen sakta ger upp.
Det är inte en vacker skildring av den sista tiden i livet. Birgitte är en krass människa utan någon tro att trösta sig med. Och med ett stor mått av cynism. Allt eftersom självständigheten försvinner kämpar hon med att ändå få vara sig själv. Hon är en stolt människa som ingen skall på sätta sig på. Men allteftersom tiden går rinner allt ifrån henne till det oundvikliga slutet.
Upplevelserna på hospices blandas med minnen från hennes dysfunktionella familj. De enda ljusglimtarna är minnena av Javier, kärleken som kom in och spred värme och ljus i hennes liv de sista åren.

Allt detta svarta och svåra blandas med en svart och illusionslös humor som ofta fick mig att dra på smilbanden. Kapitlet Referenser är ett exempel på hur Anfinnsen gestaltar det svåra och samtidigt får mig att skratta, även om det sätter sig i halsen.”Ingen bryr sig om hur jag önskar dö. Det är min död. Ingen undrar över vad jag är mest stolt över i mitt liv eller vad jag tyckte var det viktigaste, det mest omvälvande, genomgripande och klargörande. Ingen frågar ”I vilken samtid kände du dig mest hemma? Vilket land? Vilket språk? Vem skulle du helst sluppit träffa? Hur önskar du dig din död?

Nej, de säger: “Så fin färg du har på kínderna” Eller “Nu måste du var duktig och ta de här tabletterna” Eller ”Skall vi ta den fina knytblusen till middagen? Nu skall vi tvätta dig lite och sedan får du lavemang De säger “Någon kommer snart tillbaka” Kan de inte istället slå ihjäl mig med en stekpanna? (”sid. 44)

För mig som har arbetat flera år i äldreomsorgen som ung och nu har en mamma på ett boende så är det stark läsning som får mig att fundera på hur jag mött och möter de gamla.
Förra helgen fick jag reda på att en man som som för ett par månader flyttade in på min mors avdelning, och som knappt kan prata, har varit en mycket duktig pianist. Han har varit solist hos Göteborgs symfoniker. Och spelat med många fina musiker som jag lärt känna som sångare i kören på Konserthuset. Vi har inte en aning om vad som ryms inom många av de gamla och sjuka människor vi möter i vår vardag, vad de tänker och upplever. Denna roman hjälper oss att faktiskt reflektera över det.

Återigen har Marie Lundqvist fört över Anfinnsen till en mycket njutbar svenska. Vi skall var tacksamma att Flo förlag har översatt dessa små mästerliga och djupt existentiella romaner. Jag kommer definitivt att återvända till dem.

PRISBELÖNT MEXIKANSK ROMAN OCH EN KÄFTSMÄLL! – BRENDA NAVARRO – ASKA I MUNNEN

Publicerat den av

Brenda Navarro (1982-)
Aska i munnen
”Ceniza en la boca”
Utgiven 2022
På svenska 2023
Översättning: Hanna Axén
221 sidor
Bokförlaget Tranan

Aska i munnen är Brenda Navarros andra roman och den första som finns på svenska. Navarro kommer från Mexiko men bor sedan många år i Spanien. Denna oerhört starka roman utspelar sig i dessa båda länder. Men det är ingen trevlig turistbroschyr vi läser. Det handlar om livet i skuggan, om underklassens liv.

Inledningsscenen är oerhört stark. Berättarens bror Diego tar livet av sig genom att hoppa från en balkong. Hans syster, rättare sagt halvsyster, är inte där och nås per telefon. Denna traumatiska scen är det nav kring vilken Navarro väver sin brännande text. Sällan jag läst en roman med så mycket ilska, ja till och med hat, men också kärlek, stor kärlek. Romanen är en skuldbearbetning, en sorgesång över en älskad bror och ett förlorat liv. En bror som kanske aldrig egentligen hade en chans eller skulle få en. En både hemsk och vacker roman.

Den namnlösa systern har fått uppfostra Diego då den ensamstående mamman, några pappor finns inte med i bilden, pressad av arbetslöshet och fattigdom stuckit till Madrid och överlåtit barnuppfostran på henne. Också ett barn.

De bor hos sina älskade morföräldrar men relationen med dem är inte heller utan stora svårigheter och våld. Ett våld som speglar det oerhört patriarkala mexikanska samhälle de lever i.

Efter många år kommer de till Madrid och återförenas med mamman. Men livet i Madrid är lika erbarmligt som livet i Mexiko. Men på ett annat sätt. Som invandrare och lågutbildade så får systern ta det skitjobb som medelklassen behöver för att kunna leva ett gott liv. Men en ständig rädsla att bli utvisad ut ur landet. Diego går i skolan, mobbas och vantrivs.

De utsätts både för rasism och våld. Allt detta påverkar deras relation. Den gullige lille Diego blir en helt ostyrig tonåring. Varken systern eller mamman kan i denna pressade och dysfunktionella familj skapa någon form av trygghet. Och vad det leder till vet vi redan på första sidan.

Brenda Navarros roman är tung läsning på många plan. Hon skriver om våld, migration och fattigdom. Vad det gör det gör med oss, hur det griper in och förstör de mellanmänskliga relationerna. Successivt blir romanen också ett porträtt av det oerhört våldsamma och mycket patriarkala Mexiko med sin knarkhandel och mord på kvinnor.

Men det en bok som samtidigt som den vibrerar av ilska är så fylld av kärlek och längtan. Det tippar aldrig över i det helt mörka.

Narvarros prosa böljar fram som en flod allt eftersom berättelsen går fram och tillbaka i tiden. Hela romanen är bara en lång monolog med insprängda dialoger när systern återberättar det som hänt. Hanna Axéns fina översättning gör att det är en njutbar läsning.

Med tanke på att migration i dag är en av de hetaste politiska frågorna är boken brinnande aktuell. Navarro levandegör de människor vars slit och underkastelse är en av förutsättningarna för att många av oss skall ha det lite gott och mysigt. Men hon skriver oss inte på näsan. Hon gestaltar och så får vi tänka….

Jag lade boken ifrån mig helt uppfylld av historien och lätt bedövad. Jag tänker att detta kan vara början på ett mycket viktigt författarskap. Numer gör jag mig av med böcker som jag läst för sannolikheten att jag läser om dem är liten. Brenda Navarro kommer stå kvar i hyllan som en svart diamant.

Aska i munnen fick det Spanska bokhandlarpriset. Jag är inte ett dugg förvånad. Boken är utgiven av Bokförlaget Tranan. Återigen visar de sig vara ett av Sveriges mest intressanta förlag.

ANDRA DELEN I EN MÄSTERLIG ROMANSVIT – J.J. VOSKUIL: BYRÅN 2: SMUTSIGA HÄNDER

Publicerat den av

J.J. Voskuil (1926-2008):
Byrån 2: Smutsiga händer
”Vuille handen” Utgiven 1997
På svenska 2026
Översättare: Olov Hyllienmark
622 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Förra årets stora läsupplevelse var J.J. Voskuils Herr Beerta, första delen i romansviten Byrån. Det är en tegelsten på 800 sidor där egentligen inget händer. Och det är bara första delen av sju på sammanlagt 5 000 sidor. Nu har andra delen kommit på svenska. Och jag frågar hur gör han det, vad är det som gör att jag slukar denna bok trots att det som i första delen är ganska händelselöst?

I Smutsiga händer får vi följ Maarten Kooning under perioden 1965 -1972. Har han nu en chefstjänst på institutet. Men det innebär inte att han är stolt och glad. Det är snarare än mara för honom. För han förstår fortfarande egentligen inte vad de gör där. Arbetet tycker han är lika långtråkigt och ointressant som tidigare. Varje gång han läggs på ett uppdrag får han panik och har inte en aning om hur han skall lösa det och det verkar hans kolleger inte heller ha. Men som den trogne tjänsteman han är gnetar han på i något som han tycker är helt meningslöst.

Persongalleriet är mycket detsamma. Herr Beerta han företrädare är kvar och är som en grå eminens för Kooning. Berta ömsom hjälper honom, ömsom sätter honom på pottkanten.
Till skillnad från i första delen så tränger sig omvärlden in lite med då det än politisk orolig tid. Dessutom flyttar byrån och Maarten och hans fru flyttar till en paradlägenhet. Trots dessa stora händelser blir de aldrig stora i Maartens liv utan han lunkar mest på…

Skulle du be mig att berätta vad som händer under dessa 600 sidor är det inte mycket jag kan säga …. Själva jobbet de gör beskrivs knappt utan det är mest stunderna emellan då vardagliga problem och konflikter dryftas. Möten i korridoren, bråk mellan kolleger, någon som inte är nöjd med sitt rum, någon som fyller år…Jobbet är nästan att ses som sekundärt.

Vokuils prosa är mjuk, lättläst och rik på detaljer. Han beskriver skickligt de miljöer och situationer om Maarten hamnar i. Olov Hyllienmark har gjort ett mycket fint jobb så vitt jag kan bedöma. Att ta på sig uppdraget att översätta detta gigantiska verk till svenska är inget annat än heroiskt! Tack Olov!

För de flesta av oss är livet en vardaglig lunk och det är Voskuil en mästare på att skildra. Voskuil får mig att tänka på det berömda citatet av John Lennon: ”Life is what happens while you make other plans”. Jag försökte under läsningen lura ut vad han har för knep för att fånga mig så …utan att lyckas! Voskuil har en fin blick för människor, en stark empati och en mild humor. Många var de gånger jag drog på smilbanden. För alla som arbetar, eller har arbetat, i en byråkrati finns det mycket att känna igen.

Mot slutet av läsningen kontaktade jag Henrik Nilsson på förlaget och undrade när del 3, Plankton, kommer. Jag har ju redan abstinens. Henrik hoppas få ut den till nästa höst. Den tyska översättningen av Plankton är på 960 sidor!! Något att se fram emot!!

Jag förstår att Voskuil inte är för alla Det är säkerligen läsare som blivit uttråkade och tröttnat. Men med tanke på det oerhört höga betyget på Goodreads 4,27 och att den var en succé pyramidal i Holland låt inte antalet avskräcka dig från att ta del av vad som måste var en av 1900-talet mest märkliga romanbyggen. Han är mycket lättläst. Unna dig en härlig (och lååååång..=😊 ) stund i läsfåtöljen. Och köp böckerna så förlaget kan fortsätta ge ut serien!!

Till sist. Tack för recensionsexemplaret och att ni på Nilsson förlag är så modiga att ni ger ut romanerna. I sanning en stor kulturgärning.

EN MYCKET LOVANDE BÖRJAN – JEAN-LUC BANNALEC: BRETONSKA FÖRHÅLLANDEN – ETT FALL FÖR KOMMISARIE DUPIN

Publicerat den av

Jean-Luc Bannalec (Jörg Bong, 1966-):
Bretonska förhållanden – Ett fall för kommisarie Dupin
”Bretonische Verhältnisse”
Utgiven 2012
På svenska 2026
332 sidor
Bokförlaget Perenn

Häromveckan träffade jag en kamrat som följer min blogg. Hon ”beklagade” sig över att jag skriver om så konstiga böcker… Och det kanske jag gör!
Bretonska förhållanden är dock en inte konstig bok, bara okänd! Det är en deckare jag tror många kan tycka om.
Per Nilson på det lilla förlaget Perenn kontaktade mig och frågade om jag vill läsa och skriva om förlagets första deckare. Jag blev nyfiken och tackade ja. Det visade sig vara en charmig deckare som utspelar sig i Bretagne med den sympatiske kommissarie Dupin i huvudrollen.

Namnet till trots så är detta inte en fransk bok. Bakom namnet Jean-Luc Bannalec finns den tyske litteraturvetaren, översättaren och essäisten Jörg Bong. Bong har uppenbarligen blivit förälskad i Bretagne och har nu skrivit fjorton deckare med kommissarie Dupin i huvudrollen.

Turistsäsongen i populära Port Aven skall snart inledas. Då finner man den 91-årige ägaren av det klassiska hotellet Central brutalt knivmördad. Vem kunde vilja ta den mycket respekterade mannen av daga? Det är mycket olämpligt att detta skall ske just när turisterna skall börja anlända en masse till Bretagne.

Den lilla staden är känd för att under 1800-talet haft en konstnärskoloni där med Paul Gauguin i centrum. Kan en oerhört värdefull tavla av Gauguin som finns på hotellet spela en roll i detta obegripliga mord?

Efter avslutad läsning kan jag säga att jag är mycket glad att jag tackade ja till att läsa boken. Detta är inte rafflande berättelse i högt tempo. Nej det är en berättelse som stilla meandrar sig fram allt eftersom Dupin försöker lösa gåtan. Personerna i boken är väl tecknade och kommissarie Dupin är befriad från många av de klyschor som kommissarier i deckare ofta är behäftade med. Och det är spännande, lågintensivt spännande.

Författaren är helt klart förälskad i Bretagne och dess historia och kultur. En region med ett eget språk och som blev franskt först på 1500-talet. Bannalec guidar oss i denna uppenbarligen oerhört vackra del av Frankrike. (Under läsningen blev det en helt del googlande efter de orter Dupin kommer till). Ja, man kan nästan säga att Bretagne är huvudpersonen i boken.

Per Nilson har själv översatt boken till en smidig svenska. Detta första möte med kommissarie Dupin gav definitivt mersmak och jag hoppas att Perenn fortsätter ge ut honom.

Samma dag som jag läst ut boken fann jag att Jonas Thente i DN skrev uppskattande om den. Roligt då det är svårt för små förlag att höras i bruset. Så stöd gärna förlaget genom att köpa boken.
Förlaget säljer boken till ett mycket bra pris: https://perenn.com/bretonska-f%C3%B6rh%C3%A5llanden

Nöjsam läsning.

LÄS- OCH RESLUST!! – HENRIK NILSSON: HÅLET I STÄNGSLET : RESOR MED DEN LATINAMERIKANSKA LITTERATUREN

Publicerat den av

Henrik Nilsson (1971-): Hålet i stängslet : Resor med den latinamerikanska litteraturen
Utgiven 2024
226 sidor
h:ström – Text & Kultur AB

Denna bok borde förses med en varningstext. ”Läsning av denna bok kan orsaka ohämmade inköp av böcker från Latinamerika och att du bokar en resa till kontinenten!” Det är i alla fall vad som hänt mig under veckorna jag läst denna utmärka essäsamling!

Henrik Nilsson är en svensk kritiker och författare som du kanske hört på OBS i P1 eller läst artiklar av på Dixikon, i Axess eller i någon dagstidning. Han är verksam i Skåne men inte att förväxla med den andra litterära skåningen vid namn Henrik Nilsson, förläggare på det suveräna Nilsson förlag, som givit mig många fina läsupplevelser.

För oss 60-talister är ju litteraturen från Sydamerika främst känd för den ”magiska realismen” genom böcker av bl.a Garcia Marquez och Alejo Carpentier. Andra stora författare från den perioden som översatts till svenska är nobelpristagaren Mario Vargas Llosa, Julio Cortazar, Carlos Fuentes m.fl.

De senaste åren har jag sett att det kommit en stor mängd böcker på svenska av generationen efter dessa giganter. Jag har blivit mer och mer nyfiken på att veta mer om dem. Och Nilsson är en utmärkt guide att hålla i handen.

Han skriver själv att han inte är en systematisk läsare, men efter avslutad läsning kan jag inte vara annat än glad för hans mycket stora beläsenhet. Nilsson behärskar både spanska och portugisiska så listan på intressanta författarskap blir mycket lång. Tyvärr är det mycket som inte finns på svenska. Dock finns det tillräckligt mycket för att hålla en bokmal i gång under lång, lång tid.

Nilsson har inte bara läst mycket utan gjort, vad jag förstår, omfattande resor till kontinenten. Vi får t.ex följa med till Colombia med Garcia Marquez, Argentina med Ernesto Sabato, Mexiko med Robert Bolaño. Han gör även nedslag i Uruguay, Brasilien, Mellanamerika och Honduras för att ta några exempel.
Nilsson är själv poet så poesin tar stor plats i boken.

Nilson skriver elegant, medryckande och känsligt om kontinenten, dess litteratur och möten med författarkolleger. För mig är det som sagt en bok som ger mig en massa läs- och reslust. Det är helt enkelt ett sant nöje att följa honom. Mao rekommenderar jag boken varmt.

Jag hoppas Nilsson fortsätter skriva essäer om Latinamerikas mycket intressanta, levande och föränderliga litteratur. Fast faran är ju att då köper jag ännu mer böcker… Det är ju egentligen inget att oroa sig för. Nilsson skriver fint: För flera år sedan köpte jag ett par böcker av den uruguayanske författaren Mario Levrero på den lilla bokhandeln La Lupa i Montevideo Sedan dess har den tillhört den kategori av böcker som jag tror utgör en ansenlig del av de flesta människors bibliotek – de som ännu väntar på att läsas. Olika författare har olika lång inkubationstid, i litteraturhistorien och hos den enskilde läsaren. Vissa kastar vi oss genast över, andra bidar sin tid i bokhyllorna tills tiden är inne. (Sid. 136)

Den enda invändningen jag har är det inget finns ett register i slutet av boken. Mycket synd. Detta är en bok jag kommer gå tillbaka till och slå upp i då och då. För texterna håller definitivt för en omläsning eller två…

Och i höst bär det av till Mexiko om inte galningen i Vita huset sätter stopp för mina resplaner.

Nöjsam läsning.

Här kan du höra Henrik Nlssons essäer på OBS

EN LYSANDE OCH SKRÄMMANDE BOK – PHILIPPE SANDS: 38 LONDRÉS STREET: ON IMPUNITY, PINOCHET IN ENGLAND, AND A NAZI IN PATAGONIA (LONDRES 38 : EN BERÄTTELSE OM AUGUSTO PINOCHET, WALTHER RAUFF OCH RÄTTVISAN)

Publicerat den av

Philippe Sands
38 Londres Street
On Impunity, Pinochet in England and a Nazi in Patagonia
Utgiven 2025
480 sidor
Orion Publishing

Första gången jag hörde talas om juristen och författaren Philippe Sands var när hans första bok East West Street (Vägen till Nürnberg) kom ut. Den inhandlade jag genast men som med många böcker hamnade i den i hyllan. Så även hans andra bok Råttlinjen som jag köpte på bokrean några år senare.
.
När jag är på semester köper jag alltid en bok som blir en souvenir från resan. På The Book Centre i Kilkenny på Irland i augusti förra impulsköpte jag hans då relativt nya bok om Pinochet. En fin recension i London Review of Books hade väckt mitt intresse. (https://www.lrb.co.uk/the-paper/v47/n12/andy-beckett/an-efficient-man)

Då jag varit sugen på att läsa Sands under en längre tid och och läst lite från Latinamerika den senaste tiden tänkte jag att det var dags att sätta tänderna i den. Efter avslutad läsning kan jag säga att jag är glad att jag redan äger de två tidigare böckerna. Sands är en mycket god författare och har skrivit en synnerligen intressant och många gånger otäck bok. Och ibland spännande som en deckare.

Den följer två spår som oväntat korsar varandra. Dels den fascinerande processen när Pinochet arresterade under ett besök i London. En spansk domare vill åtala Pinochet för mord på spanska medborgare. Detta var förstå gången som ett statsöverhuvud åtalades i ett annat land. Pinochet hävdade immunitet och hävdar hans ärende skulle hanteras av Chile. Andra hävdade att det var ett brott av den digniteten att han kunde dömas även av domstolar i andra länder.
Den internationella rättvisan hade fått en aktualitet via Nürnbergrättegångarna. Pinochets arrestering var ett fall där det inte fanns något att luta sig mot och den juridiska processen som skildras är både snårig men spännande.
Om man tror att juridik är en exakt vetenskap så förstår du efter avslutad läsning att så det absolut inte det. När domarna skulle rösta om om Pinochet skulle utlämnas till Spanien kom de fram till olika svar baserat på deras skilda och tolkning baserat på tidigare domar. Sammanlagt är Pinochet över 2 år i England.

Det andra spåret är berättelsen om Walther Rauff, ett namn som Sands dök på när hans skrev Råttlinjen. Denna nazist, som var ansvarig för att konstruera och bygga små bussar där judar kunde gasas ihjäl 50 i taget, flydde efter andra världskriget och hamnade till slut i längst ned i Chile i Patagonien, i Punta Arenas. Detta efter råd från Pinochet och hans fru som Rauff lärde känna i Ecuador på 50-talet.

I Puta Arenas blev Rauff ansvarig för ett företag som paketerade krabbkött i konserver. Men allt eftersom Sands gräver vidare så inser man att Rauffs kunskaper hade använts av den oerhört grymma chilenska underrättelsetjänster Dirección de Inteligencia Nacional som Pinochet skapade.

Rauff var djupt inblandad i bortförandet och mördandet av tusentals människor efter kuppen i Chile. Och navet i denna verksamhet var huset på 38 Londres Street i Santiago.
Tyskland försökte på 50-talet få honom utlämnad med Chile hävdade att det gått över 15 år vilket var preskriptionstiden för brott i Chile. En skandal skrev nobelpristagaren Pablo Neruda i artikel..

När DINA upplöstes förstördes alla deras arkiv. Sands har ägnat år med att intervjua personer om Rauff. Han blir trots alla indicier mot honom en skuggfigur. Rauff gjorde allt för att hålla en låg profil. Men att han var person som var skyldig även till fruktansvärda sker i Chile står utom allt tvivel. I boken binder Sands därigenom ihop diktaturen i Chile med tredje riket. Dessutom finns det oväntade spår till Philippe Sands egen familj och liv. En liten del boken blir lite som en memoar också den fascinerande.

Det är väl känt att många nazister hamnade i Sydamerika och många av dem hade inte på något sätt övergivit sin nazistiska ideologi. (Jag kan varmt rekommendera Josef Mengeles försvinnande på det temat. Filmen som jag såg på Göteborgs filmfestival i januari är mycket bra. August Diehl är helt lysande som Mengele, Premiär 10:e april på bio).

38 Londres Street har kommit ut på svenska och legat på DN:s kritikerlista. Boken har på senaste tiden med tanke på den hemska utvecklingen i världen där länder som USA och Israel fullkomligt struntar i den internationella rättvisan blivit mer aktuell. För den historiskt och/eller juridiskt intresserade läsaren kan jag inte varmt nog rekommendera denna välskrivna bok..

Kilkenny bookcenter. Foto av förf.

NY SERIE AV DECKARFAVORITEN ALAN PARKS – ALAN PARKS: GUNNER

Publicerat den av

Alan Parks (1963-): Gunner
Utgiven 2025
288 sidor
John Murray Press
ISBN: 9781399819688

Det är med stor glädje som jag har läst den skotske författaren Alan Parks hårdkokta serie deckare från 70-talets Glasgow med den egensinnige Harry McCoy i huvudrollen.
Jag har också glatt mig att det är inte bara jag som uppskattat hans böcker. Parks har med åren samlat på sig flera fina utmärkelser.

Jag ser alltid fram emot nästa del i serien och blev därför lite besviken när jag hörde att hans nästa bok var den första i en ny serie om den halvsvenske fd. polisen Joseph Gunner som utspelar sig under andra världskriget. (Vi kan konstatera att varken Parks eller hans redaktör har koll på svenska efternamn!)

Joseph Gunner kommer 1941 tillbaka till Glasgow efter ett par månader som soldat i helvetet i Frankrike. Han har en ögonlapp över sitt skadade öga och ett skadat ben som ger honom massa smärta. Gunner behöver hela tiden försöka få tag på morfin för att klara av smärtan. Och det är inte lätt.

Väl framme i Glasgow blir han mot sin vilja indragen i polisarbetet av sin förre chef Drummond. Efter en bombräd finner man ett lemlästat lik som visar sig vara en tysk. Gunner hamnar i ett ett fall som tar sig helt oväntade och farliga vägar. En konspiration som leder högt upp i samhället.

Parks väver i den spännande berättelsen in den sanna historien om när Hitlers närmaste man Rudolf Hess gjorde en liten egen utflykt till Skottland. Den 10 maj 1941 landade han med fallskärm. Hess tanke var att mäkla fred. Han togs dock tillfånga och kom att spendera resten av sitt liv bakom lås och bom.

Jag kan förstå att Parks efter sex böcker ville ha en ny utmaning. Parks som är född 1963 har ju mycket närmare till 70-talets Glasgow. Har han klarat av att byta miljö och huvudkaraktär? Ja.. med råge. Detta är en välskriven och spännande bok med trovärdigt persongalleri. Engelsmännen har ett uttryck som heter “sense of place” och det har Parks. Han lyckas gestalta de fruktansvärda bombanfallen mot Glasgow och vad de gör med människorna och staden så levande att jag kippade efter andan. Jag har väl inte läst många krigsskildringar men denna imponerade på mig. Det är inte så att han vältrar sig i vidrigheter som gör att det är så stark läsning. Detta är i de små detaljerna som gör det så starkt. Och tanke går ju förstås till Ukraina och andra krigshärdar när jag läser det.

Gunner är en tillräckligt intressant karaktär för att jag skall hålla intresset uppe. Jag upplever att det är mindre av deckarklichéer som kan ligga farligt nära i en mer nutida deckare.
Det var ett bra tag sedan jag läste Parks men det känns som det är en annan ton i prosan. Ett mjukare tonfall. Eftersom boken är så spännande kan det lätt bli att jag läser för fort. Men jag hinner i all fall märka vilken skicklig författare jag tycker Alan Parks är.

Detta helt enkelt en mycket lovande början på en serie som kan bli lika bra som den om Harry McCoy. Andra boken Deception kommer i augusti. Jag hoppas bara att Parks återvänder till McCoy någon gång framöver.

Tyvärr är det bara Bloody January, riktigt bra!, som finns på svenska. Den är med på årets bokrea på Bokus mycket billigt. Annars är det på engelska du får läsa honom. Han är inte svår att läsa. Parks slänger ibland in vissa skotska ord, för lokalfärg antar jag, men de kan du lätt googla fram!

Nöjsam läsning!

Alan Parks tidigare böcker

EN STIGANDE STJÄRNA – SAMANTA SCHWEBLIN: DET GODA ONDA

Publicerat den av

Samanta Schweblin (1978-):
Det goda onda
”El buen mal”
Utgiven 2025
På svenska 2026
240 sidor
Översättning: Annakarin Thorburn
Bokförlaget Tranan

Återigen har Bokförlaget Tranan fått mig att upptäcka ett intressant författarskap. Jag hade hört talas om, men inte läst, Samanta Schweblin. Hon är från Argentina men har bott i Berlin i många är. Hennes stjärna är i starkt stigande på den litterära himlen. Schweblin har redan fått flera tunga utmärkelser.

I samband med utgivningen av Det Goda Onda har man kunnat läsa intervjuer i DN (länk) och Vi läser. Schweblin besökte Sverige under veckan.
Genom min prenumeration på Tranans böcker, där man får ett litet urval av deras utgivning, fick jag denna spännande novellsamling. Tack för det!

Det goda onda består av sex noveller, varav några lite längre berättelser.
Schweblin visar sig vara en lysande stilist. Hennes återhållna och slipade prosa är glasklar och bilderna som jag fick under läsningen etsade sig fast som fotografier. Prosan är skenbart enkel och lätt men där ruvar något under ytan hela tiden. Som ett underjordiskt djur som du inte vet vad det är men som kanske kan komma upp och skrämma dig.. Jag läste ofta med andan i halsen.

Berättelserna handlar om personer som hamnar i situationer som pressar deras existens till det yttersta. Det är berättelser om liv och död. Novellerna är paradoxalt nog både klara och enkla men samtidigt så undflyende och gåtfulla. Schweblin har som motto ett citat från den argentinska poeten Silvina Ocampo: ”Det besynnerliga är alltid sannare”. Och det är på pricken kan jag tycka efter läsningen.
Jag kan villigt erkänna att några av dem tror jag inte riktigt att jag förstod poängen med. Men jag känner att det spelar ingen roll för det var en spännande och mycket givande läsning trots det. För det är så inkännande och mänskliga berättelser mitt allt det outtalade. Som i vilken samling som helst så är berättelserna olika starka men när hon är som bäst då är det riktigt bra.

Jag kan nu ansluta mig till dem som uppskattar hennes författarskap. Jag kan tänka mig att just dess gåtfulla karaktär gör att den skulle vara rolig att läsa tillsammans med någon eller i en bokcirkel.

Sist men inte minst får vi inte glömma den fina insats översättaren gjort. Annakarin Thorburn har återigen överfört en bok till mycket njutbar svenska. Annakarin är vad jag förstått en mycket stor beundrare av Schweblin. Det är lätt att förstå.

NOBELPRISET 1982 – GABRIEL GARCIA MARQUEZ: HUNDRA ÅR AV ENSAMHET

Publicerat den av

Gabriel Garcia Marquez (1927-2014):
Hundra år av ensamhet
”Cien años de soledad”
Utgiven 1967
Översättning Lina Wolff 2020
430 sidor
Wahlström & Wistrand

Äntligen har jag läst Hundra år av ensamhet! Men det har inte varit en resa utan komplikationer.

Tack vare Bokförlaget Tranans utmärka utgivning har jag läst lite böcker från Latinamerika senaste tiden. Med lite skam i kroppen har jag ofta tänkt att om jag är det minsta nyfiken på latinamerikansk litteratur så borde jag ju läsa Marquez klassiker som har blivit den stora 1900-romanen från kontinenten. Mästerverket som satte den magiska realismen på den litterära världskartan.

När Marquez fick Nobelpriset 1982 fick jag romanen i översättning Karin Alin (1892-1974) i julklapp. Många år senare började jag läsa den, men stupade en bit in. Kände att boken inte var för mig. Och jag förstår varför.

Nu var det dags för ett nytt försök. Under tiden hade det ju också kommit en nyöversättning av Lina Wolff. Först tänkte jag att Karin Alins översättning är säkert bra, hon var ju en meriterad översättare från spanska. (https://litteraturbanken.se/%C3%B6vers%C3%A4ttarlexikon/artiklar/Karin_Alin)

Nyfikenheten gjorde att jag ändå lånade nyöversättningen på biblioteket. Efter att bara läst några korta nedslag insåg hur mycket mer levande och spänstig Lina Wolffs översättning är. De ställen jag jämförde vara alla mer läsvärda i hennes översättning. Så vitt jag kan bedöma har hon gjort ett fantastiskt jobb. För det är en språklig njutning att läsa romanen.

Men…. Hundra år av ensamhet är en bok som älskas av många, men lika många har givit upp helt utmattade av en roman om en familj under 7 generationer där många personer heter samma sak eller liknande. En berättelse om byn Macondos uppgång och fall under 100 år. I början av boken finns ett stamträd och jag vet inte hur många gånger jag tittade på det men var ändå inte säker på vem som var vem i denna helt storslagna berättelse. Till slut jag gav jag upp och bara läste på….

För mig har läsningen varit lite av en resa. Jag började läsa i december under en period då mycket annat händer i livet. Hann ofta bara sitta korta stunder vilket inte rekommenderas. Jag tror jag läste den första säg 100 sidorna tre gånger för jag blev helt vilse när jag tog upp boken igen. För det är en berättelse i stundtals furiöst tempo och med massa individer. Sedan blev jag så trött på den, orkade inte med myllret, och tänkte att nu struntar jag i den, livet är för kort. Läste Ian Rankin som lite avkoppling under en resa.  Sedan kom suget att åter ta upp romanen. Dels för att jag ville ha läst denna milstolpe och dels för att jag vet att det skulle irritera mig att jag gav upp. Igen….

När jag klar och mycket glad för att jag ansträngde mig lite. Även om det är en läsning som är krävande, ibland utmattande och ibland långrandig så går det inte att komma ifrån att detta är en helt otrolig bok. För jag har även skrattat mycket, lidit med personerna i romanen, njutit av hans underbara språk, varit helt fascinerad av en fantasi som inte har några gränser.
Det är en roman som är som en fresk eller som säg en tavla av Hieronymus Bosch, fylld av massa bilder, mer eller mindre bisarra och humoristiska. Samtidigt i allt detta fantastiska så finns det också en stor värme i skildringen av de viktiga karaktärerna i denna sprakande roman.

Herregud vilken fantasi och vilket intellekt Garcia Marquez besitter. Jag avslutar boken lätt utmattad, mycket imponerad. mycket glad att jag äntligen läst den. Även om jag som sagt stundtals var frustrerad under läsningen tänker jag nu, till min egen stora förvåning, att om några år kan jag kanske läsa om den. Nu när jag har berättelsen och strukturen klar så kan upptäcka så mycket mer i detta myller av människor, händelser och tankar. Och få njuta av prosan en gång till.

Avslutningsvis. I min ungdom före han fick Nobelpriset, läste jag hans roman, Patriarkens höst (1975) som jag då tyckte mycket om. Den räknas som en av de stora diktatorsromanerna i Latinamerika tillsammans med:

  • Augusto Roa Bastos: Den högste (1974), Paraguay,
  • Miguel Angel Asturias; Presidenten (1946), Nobelpriset 1967 (Guatemala), Läst men så länge sedan att jag inget minns.
  • Metoden (1974) av Alejo Carpentier (Kuba), En mycket bra roman av en författare som tyvärr inte fick nobelpriset. Hans Den förlorade porten är av min ungdoms stora läsupplevelser. Om Carpentier skrev om i början av mitt bloggande. Läs mer här.
  • Mario Vargas Llosa: Bockfesten (2000). Nobelpriset 2010, (Peru). Ett mästerverk enligt mig. Med tanke på utvecklingen i världen kanske det är dag för läsning eller omläsning av dessa böcker.

DEN 15:E BOKEN OM JOHN REBUS – IAN RANKIN: ADRESS FLESHMARKET CLOSE

Publicerat den av

Ian Rankin (1960-)
Adress Fleshmarket Close
”Fleshmarket Close”
Utgiven 2006
Denna utgåva 2007
446 sidor
Översättning: Hans Lindeberg
Månpocket

Det var ett tag sedan mitt senaste möte med Ian Rankin och hans anti-hjälte John Rebus. Rankin är väl att betrakta som ett av de stora namnen inom deckargenren i allmänhet och “tartan noir” i synnerhet. Boken var med på korta lista på det tunga priset: Theakston’s Old Peculier Crime Novel of the Year Award. (Theakston’s Old Peculier är för övrigt ett riktigt gott öl!)
Jag har haft stort nöje av att läsa honom tidigare. Hur skulle det blir denna gång?

Boken är en liten tegelsten på över 400 tättryckta sidor. Rankin spänner bågen högt. Tre olika berättelser tvinnas samman. Gåtan med två skelett som hittas under en renovering av en källare i en pub i stadens historiska centrum, försvinnandet av en ung flicka vars syster tog livet av sig efter att ha blivit våldtagen av en man som nu avtjänat sitt straff och inte minst berättelsen om hur papperslösa flyktingar utnyttjas av brottssyndikat i slavliknande anställningar

Rankin är bra på att gräva i “the underbelly of Edinburgh”. Skildringen av de papperslösas hopplösa och fruktansvärda situation och de kriminella profitörer som utnyttjar den känns ännu mer aktuell i dag än när boken skrevs för över 20 år sedan. Rankin skriver med hetta och passion om deras situation.

Tyvärr blir jag dock inte lika fångad av boken som jag blir av en riktigt bra deckare. Det är en komplicerad och mångfacetterad intrig men som spänning fungerar den inte helt. Intrigen blir till slut lite väl konstruerad. Min stora invändning är att boken blir för lång och de delar av romanen där det hettar till är för få och långt emellan.

Jag funderade på om det var översättningen som gjorde att det inte var en lika rolig läsning som tidigare Rankin. För språket kändes plattare än jag minns. Och en del dialoger nästan lite fåniga.

Det är inte så att jag läst men sista Rankin. Det är han alldeles för bra för och detta är inte en dålig bok. Men den tog inte tag i mig som en riktigt bra deckare gör.

Tidigare inlägg om Ian Rankin:
Knots and Crosses (Rebus 1)
Hide and seek (Rebus 2)
Tooth and Nail (Rebus 3)
När mörkret faller (Rebus 11)

 

ÅRETS BÖCKER 2025

Publicerat den av

Då var det dags att se tillbaka på läsningen under 2025. Jag blir förvånad när jag tittar tillbaka att det blev fler böcker än jag trodde. Jag har skrivit om 19 böcker, i stort sett alla läsvärda.

Antalet påbörjade böcker är dock betydligt fler… men med åldern är tålamodet mindre med böcker som inte fångar mig. Fast jag ger ofta inte upp så lätt. Läste hela första delen av Murakamis Mordet på kommendören, en tegelsten på 400 sidor, med ganska stort nöje, men insåg, när jag fick del 2 i händerna, att jag inte var tillräckligt intresserad av romanen för att läsa 400 sidor till…. Så kan det gå!

De böcker som stuckit ut under året är:

Men…vilken blir då årets bok?. Det blir J.J. Voskuil Byrån 1: Herr Beerta (Nilsson förlag). Det är del 1 av 7 i ett mycket märkligt litterärt bygge. En bok som inte liknar något annat jag läst, där ingenting händer och jag kan inte sluta läsa för det är så intressant. Del. 2 kommer ut till våren. Jag längtar…

 

Till slut. Tack till er alla som läser min små skriverier. Det är inspirerande att veta att ni finns därute!!
God jul och gott nytt år!

EN MYCKET LÄSVÄRD ROMAN – EDUARDO HALFON: TARANTEL

Publicerat den av

Eduardo Halfon (1971-): Tarantel
”Tarántula”
Utgiven 2024
På svenska 2025
Översättare: Hanna Nordenhök
168 sidor
Bokförlaget Tranan

Ännu en mycket läsvärd roman från Bokförlaget Tranan! För ett år sedan började jag prenumerera på deras utgivning av böcker från hela världen. Det visade sig vara en lyckträff. Jag har nu läst tre av de volymer som dumpit ned i brevlådan.

Den första var chlienaren Alejandro Zambras lilla pärla Bonsai. Den tyckte jag så mycket om att jag genast läste den andra som finns på svenska, Vägar hem.
Andra boken var japanska Heaven av Mieko Kawakami som var en mycket stark och berörande roman.

Nu har jag läst den prisbelönade och hyllade Tarantel av Eduardo Halfon. Och det är bara stämma in i hyllningskören. Det är mycket välskriven, elegant och drabbande bok som förtjänar det beröm den fått.

Eduardo Halfon är från Guatemala, men får snarare betraktas som världsmedborgare. Flyttade till USA som barn och bor numer i Berlin. Han har vid det här laget publicerat över 15 böcker.

På svenska finns sedan tidigare Cancion som också är en del av, har jag läst mig till, Halfons auto-fiktiva romanprojekt. Tarantel har nämligen en huvudperson som heter Eduardo Halfon som växer upp i USA och som vuxen bor i Berlin och skriver romaner!

Som ung skickas Eduardo på ett judiskt sommarläger i Guatemala. Han vill inte. Han är inte intresserad av det judiska och han vill inte prata spanska. Han vill vara sig själv. När Eduardo väl kommer till lägret och dess karismatiske ledare Samuel Blum får han uppleva något som kommer sätta sår i hans själ och följa honom genom livet. Mer behöver jag inte säga.

När han som vuxen konfronteras med upplevelsen och minnena från lägret börjar Eduardo fråga sig vad det var som egentligen hände där. Mindes han rätt eller spelar minnet honom ett spratt? Det leder till frågor om tillhörighet och gemenskap, om vad innebär det att med judarnas tragiska historia, vara i skärningspunkten mellan det judiska och det guatemalianska.

På en mycket precis prosa väver Halfon skickligt fram sin historia där vi hoppar fram och tillbaka i tiden, bland minnesbilderna och Eduardos reflektioner. Det är en spännande roman som tog tag i mig och finns kvar i mig efter avslutad läsning.
Den erfarna Hanna Nordenhök har överfört Halfon till en mycket njutbar svenska.
Fördelen med att boken är så kort är att jag läste den två gånger på raken!

Det slumpade sig att kort efter jag avslutat läsningen av denna lilla pärla såg om Woody Allens klassiker Annie Hall för första gången på säg 30 år. En mycket rolig film (även om Woodys Allens huvudperson är ett plågsamt narcissistisk). Det som slog mig var att diskussionen om den judiska identiteten påminde mycket om de som finns i Tarantel.

Romanen är som sagt hyllad och fått priser. Det franska Prix Médicis étranger samt ett av Spaniens främsta litteraturpriser, Premio de la Crítica. Och i dagens DN (251206) är romanen med på listan över årets bästa böcker.
Jag ser fram emot att läsa mer av Halfon.

EN JAPANSK SUCCÉDECKARE – KEIGO HIGASHINO: THE DEVOTION OF SUSPECT X

Publicerat den av

Keigo Higashino:
The Devotion of Suspect X
Utgiven 2005
På engelska 2011
Översättning Alexander O Smith och Elye J Alexander
448 sidor
Little, Brown Book Group

En tvåveckors rundresa till det helt fascinerande landet Japan (rekommenderas!!) har påverkat min läsning senaste tiden. På Hanedas flygplats i Tokyo köpte jag för läsning på planet hem succédeckaren The devotion of suspect X som enligt omslaget sålt över 2 miljoner exemplar. Få böcker skall ha sålt så mycket i landet. Höga betyg och entusiastiska recensioner på Goodreads fick mig att slå till. Boken har dessutom fått fina priser i Japan.

Kort om handlingen:
Yasuko som lever ensam med sin enda dotter. Helt plötsligt får de besök av hennes våldsamme ex-man. De börjar gräla högljutt och uppgörelsen leder till att hon och dottern, som inte är ex-mannens dotter, dödar honom.
Deras granne Ishigami hör bråket och tar genast tag i situationen. Han hjälper dem att städa undan liket och andra potentiella bevis. Han hjälper dem också med att skapa ett vattentätt alibi…

Ishigami är matematiklärare på ett gymnasium. Något som förvånar hans tidigare skolkamrater då han är känd som ett matematiskt-logiskt geni.
Bland dem som känner till honom sedan tidigare är polisen Kusanagi som skall utreda mordet på ex-maken. Kusanagi är kamrat med likaledes mycket begåvade fysikern Yukama som skämtsamt kallas ”Detective Gallileo” och som han brukar bolla krångliga fall med. Också han tidigare univerisitetskamrat med Ishigami.
Nu börjar en katt och råtta lek mellan Ishigami och polisen med hjälp av Yukamo. Det är något med det vattentäta alibit som skaver. Och det krävs någon lika skarp som Ishigami för att se igenom det.

Efter alla lovord jag läst om boken så blev jag förvånad över hur medioker jag tyckte att den var. Även om boken är intrikat och fylld av luriga gåtor så tog boken aldrig tag i mig. Det är en mycket rakt berättad historia främst baserad på dialog, men tyvärr kom inte de olika karaktärerna till liv för mig. Jag funderade på om språket var lika platt på japanska som jag tycker det är i översättningen.
Det slås också på stora trumman över att det skall var en oväntad vändning på slutet. När jag väl kom till den som var det med en lätt gäspning. Visst var det klurigt men inte klurigare än i många andra deckare jag läst eller sett på tv.

Jag hoppade på att få någon med känsla av Japan när jag köpte boken. Men om du har bytt ut namnen hade boken kunnat utspela sig var som. Miljöerna i boken är så anonyma.

Den var lätt att läsa men tyvärr inte värd den tiden de 440 sidorna tog att läsa.. Enligt omslaget har The Times beskrivet honom som ”The Japanese Stieg Larsson”. Han har en bra bit kvar till Larsson nivå tycker jag.

EN SPÄNNANDE JAPANSK FÖRFATTARE: MIEKO KAWAKAMI – HEAVEN

Publicerat den av

Mieko Kawakami (1976-):
Heaven
Utgiven 2009
På svenska 2025
Översättning Vibeke Emond
218 sidor
Bokförlaget Tranan

Ett “impulsköp” ledde till att jag började prenumerera på Bokförlaget Tranans spännande utgivning (https://prenumerera.tranan.nu/). Har fått ett par volymer redan men hade fram till nu bara läst Alejandro Zambras korta roman Bonsai. (Det ledde till att jag genast gick vidare och läste hans Vägar hem. Till min stora glädje hörde jag på bokmässan att Tranan kommer ge ut en till bok av honom 2026. )

Nu var det dags för den andra boken av dem som landat på min hallmatta, den mycket hyllade Meiko Kawakami och hennes roman Heaven som var på “den korta listan” för International Man Booker Award 2022. Den kom ut 2009 i Japan.
Heaven är en mycket stark roman. Jag känner mig lite golvad efter att ha läst den. Huvudpersonen är en namnlös 14-årig pojke som går under namnet “Skelöga” då han har en kraftig skelning på sitt ena öga. Detta leder till att han är offer för avancerad mobbing. Han utsätts för de ena vidrigheterna efter de andra. Han har inga vänner i klassen. En dag får han ett meddelande i sin bänk från en kvinnlig klasskamrat, Kojima, som också är utsatt för mobbning. De börja skriva brev till varandra. En vänskap spirar mellan dem och sakta och försiktigt närmar de sig varandra i deras utsatthet.

Kawakami skriver oerhört känsligt om dessa tonåringar och deras värld. För de är i princip ensamma. Livet i skolan är som ofta brutalt och vuxenvärlden, som inte är mycket till stöd för dem, finns nästan bara i bakgrunden.

Det är en mångbottnad roman. Med utgångspunkt från den hemska mobbningen har Kawakami skrivit en filosofisk roman om gott och ont, om makt och underkastelse. Romanen tar sig andra vägen än vad jag trodde. Och det finns hopp och försoning i slutet även om vägen dit är brutal.

Ja, det är tuff läsning stundtals men Kawakami är en så fin författare med ett mycket vackert språk. Hon har en känsla för miljöer och detaljer som gjorde att jag ofta njöt under läsningen. Allt är inte svart…“När Kojima hade sagt det reste hon sig upp och tog ett steg framåt med höger fot. Hennes ansikte och hela kropp var fortfarande inne i en blåaktiga skuggan vid trappan, och det var bara spetsen på hennes gymnastiksko som befanns sig i det kritvita solskenet, Kojima började sakta gå mot mig. I samma ögonblick drog en lätt bris förbi, svepte plötsligt in allt i gungande rörelse och fick Kojimas styva hår att sväva upp sm en näsduk gjord av det mjukaste material.” ( sid 88-89).

Vibeke Emond har överfört det japanska originalet till en mycket känslig och njutbar svenska.

Tack till Tranan som givit mig ännu ett spännande författarskap.

ANDRA DELEN I UTVANDRARSERIEN: WILHELM MOBERG: INVANDRARNA

Publicerat den av

Wilhelm Moberg (1898-1973):
Invandrarna
Utgiven 1952
Denna utgåva 1975
490 sidor
Albert Bonniers Förlag

För några veckor sedan skrev jag om Utvandrarna och nu har jag läst ut nästa tegelsten i detta litterära storverk som Moberg skrev, Invandrarna. Det var med stor glädje jag läste Utvandrarna och glädjen består även efter två delar. Tänk att det skulle ta så många år för mig att upptäcka denna läsfest.

Invandrarna handlar om Karl-Oskar, Kristina och de andras vedermödor från när de stiger i land och fram tills de etablerat sig i Minnesota. De svårigheter och utmaning de utsätts för, både praktiska och själsliga, är oerhörda och det är med stor spänning man följer dem. De känns inpå kroppen.
Trots att berättelsen i vissa delar nästan står still så sugs jag vidare in i texten. De går inte att släppa romanfigurerna. På vägen njuter jag av Mobergs prosa. Hans naturskildringar är oerhört fina. Och romanfigurerna så levande.

Jag tänker inte vara förmäten och skriva mer om ett så älskat och känt verk. Nu kommer jag ta paus från det då jag har annat jag vill läsa. Men lika mycket för att kunna glädjas åt att jag har runt 1000 sidor till att se fram emot när det är dags.

Har du inte läst Mobergs svit har du verkligen något att se fram emot.

EN SVENSK KLASSIKER – WILHELM MOBERG: UTVANDRARNA

Publicerat den av

Wilhelm Moberg: (1898-1973):
Utvandrarna
Utgiven 1949
573 sidor
Bonniers

Sent skall syndaren vakna… Det är bara att krypa till korset. Gräset är ofta grönare på andra sidan… Ja, jag är dålig på att läsa svenska författare på samma sätt som jag ofta hellre ser filmer och tv-serier från andra länder och åker utomlands på semestern. Det annorlunda lockar mer…
Samtidigt när jag läser något svenskt finns det självfallet ofta kvaliteter, en igenkänning och närhet som inte går att få av författare från andra länder.

Vilhelm Moberg har ärligt talat inte intresserat mig. Läste Din stund på jorden för över 30 år sedan och tror jag tyckte om den. Den gav dock inga bestående minnen. Jag har inte sett Kristina från Duvemåla och Jan Troells filmatisering såg jag som mycket ung, för ung..

Inspirerad av diskussionsgrupper på Facebook där många skrivit väl om Utvandrarsviten fick jag ett ryck och började läsa Utvandrarna, den första delen av fyra. Det är bara att konstatera att jag får skylla mig själv som varit inskränkt.

Från första sidan satt jag fast i denna stora svenska klassiker. Vilket språk, vilken berättare. Jag tänker inte ge mig in på att skriva något om handlingen i en roman som är så känd mer än att säga, för de som inte läst denna underbara roman än, att första delen handlar som uppbrottet från Småland och andra halvan om den oerhört krävande färden över Atlanten.

Tiden är mitten av 1800-talet och romanen är som en historielektion där Moberg beskriver ett hårt, fattigt och ojämlikt samhälle djupt påverkat av en ofta kvävande religion. Även om Karl-Oskar och Kristna står i centrum så är det en kollektivroman med många röster. Elegant låter Moberg dessa röster komma till tals. Han är mycket skicklig på att få karaktärerna att blir levande.

När man läser detta är det närmast ofattbart hur mycket Sverige har förändrats sedan mitten av 1800, i dag när många av oss lever i ett välstånd som de aldrig skulle kunnat föreställa sig. Moberg visar med all tydlighet hur både pressade och modiga dessa människor var som utsatte sig för faror och omständigheter som de inte hade kunnat ana i längtan efter bättre liv.

Mobergs språk är musikaliskt och mycket njutbart. Romanen är mycket skickligt uppbyggd och efter att ha läst första delen var det svårt att inte direkt fortsätta på “andra säsongen”. Jag började läsa Invandrarna direkt efter avslutad läsning. Och efter 80 sidor är jag fortfarande lika gripen av Mobergs romankonst.

Utvandrarna är en episk, kraftfull och berörande roman. Det är stor romankonst. Vilken glädje att jag fick uppleva det. Och att det finns tre böcker till….
Det är lätt att förstå varför detta är en av de stora och älskade svenska romanerna.

EN STOR LÄSUPPLEVELSE – GEORGI GOSPODINOV: TRÄDGÅRDSMÄSTAREN OCH DÖDEN

Publicerat den av

Georgi Gospodinov
Trädgårdmästaren och döden
” Градинарят и смъртта”
Utgiven 2024
På svenska 2025
221 sidor
Översättning: Hanna Sandborgh
Ersatz

Med den lysande, tankeväckande och roliga romanen Tidstillflykt introducerades den suveräne bulgariske författaren Georgi Gospodinov för oss svenska läsare. Det var en stark läsupplevelse. Det var jag inte ensam om att tycka. Romanen belönades med International Booker Prize.

Nu kommer hans senaste bok Trädgårdsmästaren och döden. Det är något helt annat än den förra boken. Men också en stor upplevelse, djupt berörande. Även denna bok i Helena Sandborghs mycket fina översättning.

Trädgårdsmästaren är Gospodinovs far och boken är en skildring av hans död i cancer i december 2023.

Sluta inte läsa här för att du tänker att om något så hemskt vill jag inte läsa en bok om. Du kommer du missa en oerhört välskriven och glimrande text om, ja, döden men lika mycket om livsglädje och kärleken mellan far och son. “Detta är inte en bok om döden utan sorgen över ett liv som tar slut.” skriver Gospodinov (Sid. 10)

Vi för följa författaren och hans far under den relativt korta perioden från när cancern upptäcks, faderns död och sorgearbetet månaderna efter.

De sista åren i faderns liv ägnar han sig året om åt sin stora trädgård. Att slita i trädgården och odla alla dessa fantastiska blommor och grönsaker var ett sätt för fadern att visa kärlek till barnen, en kärlek som, enligt Gospodinov, i den patriarkala bulgariska kulturen, i pappans generation, inte kunde visas med fysisk ömhet eller beröm. Trädgården ger Gospodinov många tänker kring livet och döden.
“Trädgårdsarbetet och döden. Jag tror man kan betrakta trädgårdsarbetet som något ursprungligt riktat mot döden. I Trädgården gräver man ständigt ner något i jorden och väntar på att miraklet ska ske, att något skall spira, något helt annat än fröet du sådde, grönt och rangligt, med blommor och blad, med frukt, något annat men också en upprepning av detsamma, kött av dess kött, (språket tänker främst i metaforer hämtade från djurriket). Jag tror att idén om uppståndelsen är en botanisk idé. Det är därifrån den konkreta delen av liknelsen kommer, detta är ursprunget. Också odödligheten är en botanisk kategori. Alla växter, som vi betraktar som evolutionärt enklare än vi, bär på ett mirakel, en super kraft som vi sakna. Det vet hur man dör så man kan återvända till livet.” (sid 135-136)

Från sin far fick Gospodinov berättarglädjen. Pappan var en stor historieberättare och han skriver så fint om det. ”Jag antar att han hade hört en del av de här historierna av någon annan, men ha ympade dem så skickligt på konkreta personer och platser, som ett skott från ett fuktträd på en vildstam, att berättelsen slog ut i blom och bar frukt just när den kom ur han mun. (Sid 131)

I boken finns smärta och sorg men också massa ljus och glädje. Jag skulle kunna fylla dessa rader med citat av Gospodinovs tankar om att vara en son, om att vara en far, om far och son förhållandet och vad som väcks när du förlorar din far. Jag förlorade min far för ett par år sedan och känner igen mycket av det Gospodinov skriver på sin underbara prosa.

Förlaget har kallat det här som roman men det håller inte Gospodinov själv inte riktigt med om…
“Den här boken har ingen självklar genre, de måste själv uppfinna den. Precis som döden inte har någon genre. Precis som livet. Och trädgården? Kanske är det en genre i sig själv eller samlar alla i sig. En elegisk roman, en memoarroman eller trädgårdsroman. Det spelar ingen roll för sorgens botanik. (Sid 212)

Oavsett vad det är så är det ett underbart stycke litteratur. Gospodinov fick tom mig som är helt ointresserad av trädgård att tänka att det kanske jag skulle ha en… Flera av mina vänner skulle gapskratta om de läste detta. Men så sinnligt skriver han om arbetet i en trädgård.

Förutom de två böcker som nu finns på svenska så har han bl.a. skrivit två romaner och flera noveller. Det är bara att hoppas att det enastående förlaget Ersatz, som gör många viktiga insatser genom sin bokutgivning, fortsätter ge ut honom.

Jag läste boken två gånger på raken. Den här boken kommer jag inte göra mig av med som jag vanligtvis gör. Nej den vill jag kunna återvända till och bara läsa delar av. Det finns så mycket att hämta i dela lilla pärla till bok.

Jag är långt i från ensam i min entusiasm. Den har idag 4.66 på Goodreads. Jag tror inte jag tidigare sett en bok med så många femstjärniga betyg. Av både män och kvinnor. Det är en bok som berör.

Mao köp boken och stöd Ersatz så vi får läsa mer av denna första klassens författare.

OM KRIG, KÄRLEK OCH VÄNSKAP – CIARÁN MCMENAMIN: THE SUNKEN ROAD

Publicerat den av

Ciarán McMenamin (1975-)
The Sunken Road
Utgiven 2021
256 sidor
Harvill Secker

Ciarán McMenamins författarskap upptäckte jag när jag läste den oerhört intensiva och roliga Skintown. Det är en skildring av författarens ungdom på 90-talet. Jag uppskattade den mycket. Skintown finns översatt till svenska och utgiven av Modernista. Den skall nu bli film vilket jag ser fram emot.
När McMenamin kom med sin nästa bok The Sunken Road 2021 köpte jag den men den har sovit i min bokhylla. Nu är den äntligen läst och jag är mycket glad för det.

The Sunken Road är något helt annat än Skintown. Det är en historisk roman om första världskriget och det irländska frihetskriget. Skickligt växlar McMenamin de olika tidsplanen i denna mycket kraftfulla roman.

Vi möter Francie, katolik, hans bästis Archie, protestant och Archies syster Annie. Annie och Francie blir varandras stora kärlek. Pojkarna dras med i den nationalistiska yran och går 1915 ut i första världskriget för att försvara Storbritannien. Francie lovar Annie att skydda den tafflige Archie och se till att han kommer tillbaka. Vi lär oss snart att det inte blev fallet.
Francie, som ju är katolik, blir en katt bland de engelska hermelinerna. Det ställer till det. Han möter sin nemesis, ett befäl vid namn Crozier, som gör allt för att göra livet svårt för Francie.

I det andra tidsplanet är vi på Irland 1922 under frihetskriget. Francie är en jagad man, Han är med i IRA och har många liv på sitt samvete. Hans nemesis jagar honom fortfarande. Under Francies spännande flykt undan engelsmännen och Crozier vävs hans och Annie liv ihop igen och romanen tar sig vägar som vi inte anade till det oväntade slutet.

Jag kan förstå att denna bok inte översatts till svenska. Första världskriget påtagligt i Storbritannien moderna historia, skildrat i många romaner och dikter, är inte något stort ämne i Sverige. Inte heller konflikten på Irland som är lika levande nu som då. Det är synd. McMenamin är en så skicklig författare som skapar trovärdiga personer som jag engagerar mig i. Som den skådespelare han är har ett mycket bra öra för dialog.

Skildringen av kriget i skyttegravar, och vad det gör med soldaterna, blir så nära att de kryper in under skinnet. Men har kan också skiva fint om naturen i Nordirland, mycket känsligt om den spirande vänskapen och kärleken mellan Francie, Archie och Annie. Och om sorgen efter Archie.

McMenamin som främst verkar som skådespelare hemma i Nordirland och har inte publicerat något efter The Sunken Road. Tyvärr, då det är en författare jag gärna skulle läsa mer av. The Sunken road är stark roman om vänskap kärlek i skuggan av fruktansvärda krig. Det vore synd om hans penna tystnar.

The Sunken Road var nominerad till det prestigefyllda The Walter Scott Prize for Historical Fiction

Rekommenderas varmt.

KAN S. A. COSBY SKRIVA EN DÅLIG BOK? NEJ!! – S. A. COSBY: KING OF ASHES

Publicerat den av

S A Cosby: King of Ashes

Utgiven 2025
352 sidor
Headline Book Publishing

Ännu en bra bok av favoriten S.A. Cosby!

Roman Carruthers kommer från den lilla fiktiva hålan Jefferson Run i Virginia, en småstad på nedgång. Han har brutit sig loss från sin familj, utbildat sig och är nu mer ett finanssnille i Atlanta där han hjälper mer eller mindre kända figurer med ekonomisk planering. Han är begåvad och både han och hans klienter tjänar mycket pengar. Han kan utnyttja systemet till sin fördel, en kunskap som kommer att komma till användning på ett helt annat sätt än han kunde ana.

Hemma i Jefferson Run finns hans far som driver ett krematorium tillsammans med hans syster Nevaeh. Pappan har i stort sett ägnat all vaken tid till att få fart på företaget och både fru och barn har känts sig åsidosatta. Lillebror Dante har det inte blivit något av sedan den traumatiska händelsen som förändrades familjens liv, Dante driver mest runt festar och knarkar eftersom han får tillräckligt med pengar av sin far.

Den händelse som har slagit sönder hela familjen är att deras mamma försvann när de var i tonåren. Innan hon försvann blev hon, av Roman och Dante, påkommen i sängen med Oscar, en av pappans anställda. Polisen har inte funnit några spår, ännu i denna dag. Alla i samhället tror att det var pappan brände henne i krematoriet. Även Nevaeh tror det. Mammans försvinnande är en sorg som lamslagit hela familjen.

Roman har nu kallats hem av Nevaeh då pappan ligger i koma efter en trafikolycka. Det är ett sårigt möte med syskonen då Roman mer eller mindre dragit och skapat sig ett liv utan dem.

När den mindre smarta brodern Dante och hans kompis försöker slå sig in att sälja droger för att skapa pengar själv går det åt pipsvängen. Har är nu skyldig Terrence och Torrent, två psykopater som leder den största kriminella ligan i staden, 300 000 dollar. Roman förstår också att bilolyckan inte var en olyckshändelse.

När Roman får reda på vad han bror gjort säger att det skall han lösa. Han skall sätta dit bröderna, och rädda sin familj, vilket är mycket lättare sagt än gjort. Och det som följer är en högoktanig deckare som är både våldsam men också mycket berörande.

Kan S. A. Cosby skriva en dålig bok? Detta är den fjärde jag läser. Är på Cosby på väg att bli en av sydstaternas stora deckarförfattare? Han börjar bli riktigt stor i USA nu förstår jag. Välförtjänt. I hans böcker handlar det om rasismen i sydstaterna, att vara underklass, om kärleken till familjen och om religionens betydelse. Det senare dock inte så mycket i denna roman.

King of Ashes är en riktigt spännande bok och den dippar inte i intensitet en enda gång. Cosby bygger långsamt och skickligt upp en historia som bara blir bättre och bättre.
Cosby är en utmärkt stilist som skriver fin dialog. Hans vackra prosa är både hårdkokt och ömsint. Den har stundtals poetiska kvaliteter, Cosby är mycket förtjust i sina metaforer men de är vackra och inte påklistrade och de lyfter texten. Hans penetrerande av romanfigurernas psyke är trovärdigt och inkännande. Jag blev tagen av skildringen av denna familj och hur traumat påverkat deras barndom och inbördes relationer. Karaktärerna är mycket trovärdiga och jag lever mig in i dem och deras öden. Som vanligt är temat med kärleken inom en familj viktigt, hur den både för samman och skapar splittring.

Även om den kanske inte når samma höjd som All Sinners bleed, den starkaste av de fyra, är det en riktigt bra bok. Jag var berörd av dess emotionella kraft när avslutade den. Hans lägsta-nivå är helt enkelt mycket, mycket hög.

King of Fire är ännu en riktigt bra roman av denna favoritförfattare.

FEMTE BESÖKET I BARI – GIANRICO CAROFIGLIO: A FINE LINE

Publicerat den av

Gianrico Carofiglio (1961-):
A fine line
”La regola dell’equilibrio”
Utgiven 2014
Översatt till engelska av Howard Curtis
270 sidor
Bitter Lemon Press

Det var ett tag sedan vi träffades, Guido Guerrieri och jag. 3 år sedan. Jag har med glädje följt honom i den serie deckare som Gianrico Carofiglio, med förflutet som åklagare i Bari, skriver. Som jag skrivit tidigare finns endast tre av hans stillsamma böcker på svenska. Sedan gav förlaget upp. Tyvärr. Det var bara att fortsätta läsa dem på engelska för tack och lov gav inte engelsmännen upp. Hans böcker har gått mycket bra i Italien och har fått priser både där och annorstädes.

I A fine line, som är den femte boken i serien, blir Guerrieri kontaktad av en gammal kollega, numera domare, vid namn Larocca. Han anklagas för att ta emot mutor, stora summor pengar. Guerrieri är övertygad om att en domare är oskyldig, just för att han är domare, och tar sig an fallet. För att få fram bevis på Laroccas oskuld tar Guerrieri hjälp av den bi-sexuella motorcykelåkande privatdetektiven Annapaola Doria. En riktig tuffing och rolig karaktär. Annapaola har alltid med sig ett basebollträ när hon går ut på kvällarna då Bari inte är en ofarlig stad!
Mer behöver jag inte säga om handlingen.

Ja det var ett kärt återseende. Guerrieri är en person som jag tycker mycket om. En försvarsadvokat med ständig mittlivskris, med stora litterära intressen. I hur många deckare nämns Alain Robbe-Grillet, ett stort namn i “den nya fransk romanen på 60-talet..=:). Utan att det känns påklistrat.

Som vanligt är det inte spänningen som står i fokus i hans romaner. Denna ”deckare” är förutom de sedvanliga existentiella funderingar hos Guerrieri när han vandrar runt i Bari, och som jag gärna tar del av, en diskussion om etik, moral och rättvisa.

Jag kan inte låta bli att tänka på att de som läser A fine line som sin första Guerrieri kanske inte skulle fastna som jag. För det blir aldrig spännande på riktigt som många vill ha i en deckare. Nej här finns många andra fina kvaliteter och jag ser fram emot att läsa den senaste (den sista?) i serien, The Measure of Time.

Jag är tacksam för att jag upptäckt denna fina italienska författare.

Här kan du läsa vad jag skrev om de föregående böckerna:
På sannolika skäl 
Med slutna ögon
Skälig misstanke
Temporary Perfections

 

TVÅ LYSANDE ROMANER OM ÅLDRANDE – KJERSTI ANFINNSEN: DE SISTA SMEKNINGARNA – ÖGONBLICK FÖR EVIGHETEN

Publicerat den av

Kjersti Anfinnsen (1975-)
De sista smekningarna
”Den siste kjaertegn”
143 sidor
Utgiven 2019

Ögonblick för evigheten
”Øyeblikk for evigheten”
107 sidor
Utgiven 2021

Båda böckerna översatta av Marie Lundqvist och utgivna av Flo Förlag
Recensionsexemplar

Vågen av norska författare får mig att tänka på Sven Jerrings klassiska referat om Sveriges förlust emot japan i OS 1936 ”Japaner, japaner, försvarande japaner, från sig vilt slående japaner och lika vilt angripande svenskar. Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som fläker sig. Japaner som gör allt för att ta segern åt Nippon. Och svenskar, svenskar som kämpat redligen men som nu är slagna.”

Nobelpriset till Jon Fosse, Karl Ove Knausgård, Kjell Askildsen, Dag Solstad, Ingvild H. Rishøi, Vigdis Hjorth, Jan Kjaerstad, Lars Saabye Christensen, Roy Jacobsen.. Listan på författare som översatts och hyllats kan göras lång. Och DN uppmärksammade det med en i stor artikel på syttende mai!

Ett förlag som bara blir mer och mer spännande att följa är lilla Flo förlag som ger ut mycket norskt bl.a Rishöi. Av deras utgivning har jag hittills bara läst Tor Ulvens mästerverk Gravgåvor. Flo förlag verkar vara oförmögna att få en dålig recension. Jag har bara läst mycket positiva recensioner av deras utgivning.

När jag läste om norska Kjersti Anfinnsen bok De sista smekningarna visste jag att det var en bok jag ville läsa. Förlaget skickade mig vänligen den och nästa bok. Ögonblick för evigheten. För detta är jag mycket tacksam

Det är romaner om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Hon sitter ensam i en lägenhet i Paris och ser tillbaka på sitt liv. Birgitte valde karriären framför familjeliv. En karriär som var mycket framgångsrik men också en lång kamp för att accepteras i en manlig värld.
Hon är nu mycket ensam. Pratar med sin syster över nätet. Hon är mest irriterad på sin mer konventionella syster men samtidigt bunden av henne. De växte upp i en synnerligen dysfunktionell familj. Det gör dem såbara men beroende av varandra. Birgitte har inga vänner förutom Colin som driver restaurangen där hon ofta äter och hennes frisör Michel. Om man nu kan kalla dem vänner…

Hon har levt ett liv utan mycket kärlek, men drömmen finns kvar. På nätet har hon kontakt med en Javier som säger sig vara arkitekt. Men hon vet inte det är någon eller något att hänga upp sig på.

Jag vill egentligen inte skriva mer om vad som händer i böckerna. Jag kan bra säga att det är bland det bästa lag läst på länge. Själv har jag bara några år kvar i arbetskraften, ålderdomen är inte så långt bort och det är mycket i böckerna som kommer nära. Många funderingar som känns igen. Jag hade säkert uppskattat de mycket välskrivna böckerna redan för 20 år sedan men nu tar de djupare, mycket djupare.

Böckerna är två helt enkelt enastående små volymer. Du skulle kunna läsa båda böcker i en eller två sittningar. Det är korta kapitel om man nu kan kalla dem det. För vissa av dem för den lilla handlingen framåt men lika många är som små prosadikter eller filosofiska reflektioner. Ibland på 1-2 sidor, men oftast på ett eller två korta stycken eller några rader. Men dess verkan är djup.
Prosan är mycket vacker och skarpslipad. Det är en njutning att läsa i Marie Lundqvists svenska språkdräkt.
Det finns en lakonisk svart humor som fick mig att både le och skratta. Här finns också existentiella bråddjup som fick det att svindla under läsningen.

Birgitte är inte den mest sympatiska person du mött. Trots det så känns det som att ta avsked av en nära vän när jag slår ihop Ögonblick för evigheten.

Jag trodde det var en riktigt gammal författare som skrivit dem men hon är född 1975. Och tandläkare! Det är klart imponerande hur hon insiktsfullt hon gestaltar åldrandet. Böcker kommer jag behålla och läsa igen. Allt eftersom jag blir äldre. Och då kanske jag hittar nya saker i dem.
Det skall komma tredje del i vår Dødsverk. Den ser jag fram emot.

Med andra ord: missa inte Kjersti Anfinnsen.

EN BARNDOM I DIKTATURENS SKUGGA – ALEJANDRO ZAMBRA: VÄGAR HEM

Publicerat den av

Alejandro Zambra (1975-).
Vägar hem
”Formas de volver a casa”
Utgiven 2011
På svenska 2015
174 sidor
Natur & Kultur

Det är härligt att ha upptäckt ett nytt författarskap som jag verkligen uppskattar. Dagen efter jag skrivit om Zambras fina debut Bonsai, såg jag att en god vän hade Vägar hem som är den första romanen av Zambra som översattes till svenska. Den tredje av hans hittills fem romaner. Jag lånade den och satte omgående tänderna i den.

Även om jag är mycket förtjust i Bonsai är denna bok på en annan nivå. Större bredd och djup. Samtidigt känns det meta-litterära greppet igen. För även här får vi följa författarens kamp att skriva, att få det rätt, att få fram vad han vill, ja att hitta vägen hem till sina uppplevelser. Men tro inte att det är en pretentiös intellektuell lek som Zambra ägnar sig åt. Nej, de båda delarna i romanen fungerar fint tillsammans och fördjupar den.

Boken inleds med den dramatiska jordbävningen 1985 då den 9-årige huvudpersonen, dvs författaren kan vi utgå från, ser Claudia, 12 år, som han blir intresserad av. När de till slut får kontakt blir han förvånad då hon inte är ute efter någon vänskap utan ber honom spionera på hans granne. Det är hennes farbror. Farbrodern bor själv. vilket den unge pojken tycker är mycket märkligt. Kan det bero på att han är kristdemokrat funderar 9-åringen…

Mötet med Claudia tar sig sedan andra vägar än vad vi först anar. Och vart får du se om du läser boken. Jag har tittat på lite recensioner av den och tyvärr avslöjar de alldeles för mycket och tar bort mycket av den glädje som jag fann när romanen överraskade mig.

Vi befinner oss i den chilenska diktaturen då människor dagligen försvinner. I det samhället breder sig tystnaden ut sig och barnen har svårt att förstå vad som egentligen händer. Och vi flyttas också fram 30 år senare då barnen undrar vad deras föräldrar gjorde. Var de inte medskyldiga om de inte protesterade?

Vägar hem blir en berättelse om minnet, vad det gör med oss, kan vi lita på det. Minnet kanske lurar oss och över tid ändras. När fadern, till sonen stora förskräckelse, minns att visst var det hemskt under Pinochet och inte höll han med honom, men det var ju ändå ordning på landet..

Romanen är också en ömsint berättelse om en familj som skall försöka navigera sig fram i en värld fylld av sorg och tystnader. En kamp mellan generationen som var vuxen under diktaturen och de som var barn.

Det kan ju låta som en mycket svart roman. Men det det finns en sådan värme i berättelsen och i gestaltningen. Zambra prosa är en njutning att läsa i Annakarin Thorburns mycket fina översättning.

Båda böckerna har jag burit med mig efter avslutad läsning. Och jag vill bara läsa mer av denna fina författare. Jag förstår att jag inte är ensam om det då hans stjärna är i starkt stigande. Det är bara att hoppas på fler översättningar!

OM KÄRLEK OCH LITTERATUR – ALEJANDRO ZAMBRA: BONSAI

Publicerat den av

Alejandro Zambra (1975-)
Bonsai
“Bonsai”
Utgiven 2006
På svenska: 2025
96 Sidor
Översättning: Annakarin Thorburn
Bokförlaget Tranan

Den lilla romanen Bonsai är den chilenska författaren Alejandro Zampras debut. En debut som det talades om! Han vann det chilenska kritikerpriset det året.
Tidskriften Granta hade 2010 med honom på listan över de bästa författarna under 35 år som skriver på spanska.
På svenska finns sedan tidigare Vägar hem som Natur & Kultur gav ut 2015.

Det kallas roman men är snarare det som engelsmännen kallar ”novella”. Endast 96 sidor och formatet är litet. Du läser den lätt i en sittning. Faktum är att jag läste boken två gånger samma dag. Det gjorde jag med glädje då detta är en ljuvlig liten bok, vacker, melankolisk och rolig. Om den stora kärleken, kärleken till litteraturen, sorg, och att livet inte blir som man tänkt sig.
Prosan är glasklar och lätt som en sommarbris. Annakarin Thorburns översättning är en njutning att läsa.

I slutet dör hon och han blir ensam, även om han egentligen blev ensam redan flera år före hennes död, innan Emilia dog Låt oss säga att hon heter eller hette Emilia och att han hette och fortfarande heter Julio. Julio och Emilia. I slutet dör Emilia; Julio dör inte. Resten är litteratur: (Sid 11)

Det är inledningen av romanen som berättar vad som kommer att hända de unga litteraturstudenterna Julio och Emilia. Redan i första stycket finns humorn, trots det sorgliga, och leken med litteraturen. Bonsai är kärleksroman och en hyllning till litteraturen. Genom den stora litteraturen kommunicerar Julio och Emilia och det får konsekvenser som de inte kan ana.
Det finns meta-litterära inslag i boken men förskräcken icke, det är inte en pretentiös lek av en författare som skall stila. Det är gripande del av Julios sorgearbete.

Zambras bok gav mig en läsglädje som det kan gå långt mellan gångerna att jag får känna. Ja, det är en kort liten bok, men som med ett mycket fint vin så behöver du bara en liten klunk, smaka av det, svälja och sedan ligger den mångfacetterade eftersmaken kvar som du kan njuta av…länge. Och tänka: Det är bra så!

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: HORISONTEN

Publicerat den av

Patrick Modiano (1945-)
Horisonten

L´horizon
Utgiven 2010
På svenska 2015
Översättning Anna Säflund-Orstadius
133 sidor
Elisabeth Grate Förlag

När Patrick Modiano fick nobelpriset 2014 läste jag några av hans korta och underbara romaner. Jag fick en ny favoritförfattare. Nu var det ett par år sedan sist. Det visar sig vara nio år, herregud vad tiden går. Och mycket av det jag läst är glömt, men det finns små bilder, scener och minnen kvar. Som i en Modiano-roman där personer ofta är på jakt efter sitt förflutna, att genom fragmentariska minnen försöka förstå vad som hände, varför det blev som det blev. Ganska ofta med en deckarliknande intrig. Modiano är en stor beundrare av Georges Simenon.

Horisonten från 2010 börjar på ett sätt som verkligen är “modianoskt”!
“På sista tiden hade Bosman tänkt på vissa episoder i sin ungdom, episoder ytan fortsättning, tvärt avklippta, ansikten utan namn, flyktiga möten. Alltsammans tillhörde ett avlägset förflutet, men efter som dessa korta sekvenser inte hängde samman med hans liv i övrig, svävade de fritt i ett evigt nu. Han skulle aldrig sluta under över det, aldrig få svar. Dessa brottstycken skulle alltid te sig gåtfulla för honom. (Sid. 9)

Sedan skriver Modiano att Bosman, huvudpersonen i romanen, köpt en liten anteckningsbok (också typiskt Modiano) för att skriva ned när några av dessa minnen dyker upp. Och det suggestiva stycket av slutas med: “Det svindlade för honom när han tänkte på vad som kunde varit men som inte blev” (sid. 9).

Huvudpersonen Jean Bosman, Modianos alter ego, hans andra namn är Jean och Bosman är också författare, blickar tillbaka till mötet med Margaret Le Coz när han var i 20 års-åldern.. En fransyska men som bott i Berlin och som en osalig ande flyttat runt lite. Bosman blickar tillbaka till den korta tid de hade tillsammans och både odramatiska och dramatiska händelser som de upplevde. Nu många år senare har han inte kunnat släppa henne och med de få ledtrådar han har försöker finna henne och samtidigt förstå en period i sitt eget liv.

Som vanligt i Modianos värld så är tillvaron skugglik och undanglidande. Personerna som befolkar hans värld är också skuggor. Du får bara brottstycken av dem och de är alltid lite av ett mysterium, även för sig själva kan det verka som. De har ofta mycket fantasifulla namn som får mig att skratta.

Som vanligt kontrasteras det undflyende i människorna och händelserna med det konkreta i alla gatunamn, adresser och hus som beskrivs. Och så som Modiano skriver vill jag bara boka en biljett till Paris, det känner jag alltid när jag läser honom.

Även annat känns igen. I Modianos värld är det inte långt till den undre världen med fifflare och småkriminella, den värld Modianos far var verksam i. Där finns även sorgen hos det övergivna barnet, vilket är vad Modiano själv är.

Jag kan villigt erkänna att när jag läst ut boken inte var så imponerad. Tänkte att detta är en mellanbok som jag kunde varit utan. Fick inte grepp om det som jag uppfattat som en spretig historia som inte höll ihop.
När jag några dagar senare satte mig för att titta i den, inför att skriva på bloggen, sögs jag in i texten och läste om hela boken. Jag kunde konstatera att min lite okoncentrerade läsning, i en period med mycket annat i livet, gjorde att jag missat mycket. För under den poetiska ytan fick det en stark berättelse, som håller ihop!, om utanförskap, våld, om att försöka finna och förstå sig själv. Skriven på en prosa som är bland det finaste man kan läsa. Det är något magiskt över hans skrivande och jag bara njuter av språket i Anna Säflund-Orstadius, så vitt jag kan bedöma, mycket fina översättning.

Jag är glad över att jag har många olästa Modiano kvar. Det kommer inte ta nio år till nästa bok.

EN LITEN PÄRLA – LEO PERUTZ: YTTERSTA DAGENS MÄSTARE

Publicerat den av

Leo Perutz (1882-1957)
Yttersta dagens mästare
”Der Meister des Jüngsten Tages”
Utgiven 1921
På svenska 2015
Översättning Jens Christian Brandt
204 sidor
Nilsson förlag
Ingår i deras klassikerserie Absint

Ingen kan anklaga Nilsson förlag för att ha en likformig utgivning. När jag var på väg att avsluta J.J Voskuils mycket verklighetsnära, och mästerliga, roman Byrån 1: Herr Beerta, damp ett kuvert ned på hallgolvet. I det fanns Leo Perutz roman Yttersta dagens mästare, en suggestiv roman från 1921 där verkligheten är allt annat än självklar.
För många är Perutz ett okänt namn och var så för mig fram tills förlaget skickade mig Nattetid under stenbron för flera år sedan. En bok jag uppskattade mycket. De har därefter givit ut Den svenske ryttaren som jag inte läst.

Jag gör det lätt för mig. Så här skriver förlaget:
Wien, hösten 1909. När en ung officer tar sitt liv genom att hoppa från ett fönster är det upptakten till en kedja av mystiska och olycksbådande dödsfall. Snart förvandlas den gamla kejsarstaden till en labyrint där skuggor jagar andra skuggor och spår försvinner ut i tomma intet. I ett grått, kallt regn tvingas motvilliga detektiver spana på varandra, men också på apotek uppkallade efter ärkeänglar, melankoliska konsthandlare och en gåtfull individ som aldrig går utanför dörren. Logik och sunt förnuft gäckas av vålnader från det förflutna och vissa händelser som tilldrog sig i 1500-talets Florens tycks plötsligt upprepas i det oändliga.
Det är ganska långt bort från Voskuil..

Det var mycket roligt att åter komma i kontakt med Leo Perutz författarskap. Han är en skicklig författare som verkligen lyckas frammana ett Wien under 1900-talets början. Med säker penna tecknar han ned ett gäng egensinniga karaktärer från det burgna Wien som hamnar mitt i ett självmord…eller är det mord?

Perutz suggestiva och bildrika språk, i kombination med en deckarliknande handling, man tänker på Conan Doyle o Agatha Christie, gjorde läsningen till ett nöje. Allt eftersom handlingen framskred kom en smygande oro eftersom berättelsen hela tiden tar sig vägar som jag eller huvudpersonen kunde förutse. Med stigande puls dras vi till ett slut som är allt annat än konventionellt.

Översättningen av Jens Christian Brandt är så vitt jag kan bedöma mycket fin. Svenskan är mycket njutbart

Ja som ni förstår är detta en spännande och trevlig stund i läsfåtöljen. Och där jag nästan får en impuls att läsa den igen för att se hur skickligt Perutz byggt upp historien.

Även om han inte är känd i Sverige har jag läst att bland hans beundrare fanns bland andra Jorge Luis Borges, Italo Calvino, Ian Fleming och Alfred Hitchcock. Ingen dålig fan-club!

Vilken kulturgärning Nilsson förlag gör genom att lyfta fram dessa författarskap från förr.
Nöjsam läsning! Perutz är en liten pärla…i svart!

MED FRANZ KAFKA GENOM LIVET: CECILIA HANSSON: KAFKALUNGAN

Publicerat den av

Cecilia Hansson (1973-)
Kafkalungan
Utgiven 2024
256 sidor
Wahlström & Widstrand

Jag har upptäckt ett nytt intellektuellt vattenhål i Göteborg, den Judiska Salongen. Dit bjuds kulturpersonligheter in för att prata om teman med judisk anknytning.
Första gången var i januari i år då jag var på en förhandsvisning av Pontus Hjorténs film om judarnas inflytande i Göteborg som har vart mycket stort och betydelsefullt. De 20 minuter vi fick se fick mig att längta till resten. Men Pontus är inte klar med den än!

Den kvällen var så stimulerande att jag omgående anmälde mig till nästa då Cecilia Hansson skulle komma och prata om sin nya bok Kafkalungan. Hennes författarskap har jag helt missat, men Kafka är ju spännande. Även om det var 30-40 år sedan jag läste honom.
Efter det roliga samtalet med Mikaela Blomqvist köpte jag boken och satte tänderna i den direkt

Jag kan direkt säga att det är en bok jag kommer ha svårt att göra rättvisa, men som jag uppskattade att läsa. Den är genreöverskridande bok. Det är en essä om Kafka, det är en reseskildring från Centraleuropa och det är en berättelse om Cecilias väg och vad jag nog får kalla en mittlivskris eller skapandekris. Allt speglat genom Kafkas författarskap (Det om “Ceclia” är inte helt sant enligt henne själv, men allt om Kafka är sant! Det sade hon med emfas på Judiska samlingen. Och boken har av somliga beskrivits som en roman… men det ställer jag mig tveksam till…=:) ).

Hansson har ett nära förhållande till Kafka och den centraleuropeiska kulturen. Otaliga är de resor hon gjort till Wien och andra delar av Centraleuropa. Det har tidigare resulterat i en essäsamlingen Hopplöst, men inte allvarligt – konst och politik i Centraleuropa som jag fann på bokrean nu.

Hansson besitter en närmast encyklopedisk kunskap om Kafka och hans omgivning som hon gärna delar med sig. Det är ett mycket spännande persongalleri med flera starka kvinnor.
Hansson berättar om alla hans kärleksaffärer, ofta distanserade och oförlösta, hans gradvis allt sämre hälsa och den tuberkulos som till slut tar liv. Där finns mycket svårt men Hansson verkar också vara mån om att nyansera bilden av dysterkvisten Kafka. Hon visar på många fler nyanser hos honom och att där fanns mycket glädje och humor också.
Även andra författare i språkområdet diskuteras som Elfriede Jelinek och Thomas Bernhard. Inga muntergökar de heller..=:)

Men det är inte bara en bok om Kafka. Hansson beskriver sitt projekt på 123-124. När hennes guide säger att hon lika alla andra som kommer till Prag skall försöka fånga Kafkas själ så försvarar sig Hansson:
“Jag försöker förklara. Att det egentligen handlar om min mormor och hennes tuberkulos och min mammas tvåspråkighet en minoritet, och hur allt detta påverkat mig och hur jag därför känner mig tilltalad av Kafka. Personligen, har är min Kafka, och av och till, när jag hamnat riktigt rätt kan jag känna hans själ lysa inom mig.”
Kafka var som tysktalande jude del av två minoritetsgrupper i Prag.

I berättelsen vävs huvudperson och Kafkas liv in i varann, ofta i vartannat kapitel. De som handlar om Kafka fann jag mycket intressanta. De andra delarna var mer ojämna, Men även där fanns det starka partier bl.a. om tuberkulosens historia i allmänhet och hur det drabbade hennes släkt i synnerhet.
Allting är dock skrivet med Hansson säkra penna. Att hon är en etablerad poet är inget jag är förundrad över efter avslutad läsning. Jag tycker mycket om tonen i boken. Den är varm och nära.

Jag är också glad att jag läst denna bok för jag inser att jag måste ta upp Kafka igen.
Dessutom skall jag till min glädje åka till Wien i vår och blir ännu mer inspirerad efter att han läst denna kärleksförklaring till staden.

EN BERÄTTELSE DET SKIMRAR OM – MAGNUS CADIER: NÄR TREDJE STJÄRNAN TÄNDS

Publicerat den av

Magnus Cadier:
När tredje stjärnan tänds
Utgiven 2024
167 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

På bokmässan i Göteborg i höstas var det andra gången jag träffade den mycket sympatiske, och alltid välklädde!, Magnus Cadier som min kamrat Jörn Lindskog ger ut. För att stötta dem båda köpte jag Magnus tredje och senaste roman, När tredje stjärnan tänds. Jag kan villigt erkänna att det är lite speciellt att läsa böcker när man känner de berörda. Tänk om jag inte alls tycker om romanen. Tack och lov kunde jag släppa det omgående för Magnus lilla bok är en pärla som jag hoppas finner många läsare.

Jag kan bara skriva kort om handlingen för att inte förstöra för andra läsare.
Vi är i Lübeck 1933 och möter Klara, dottern till en framgångsrik chokladfabrikör. Klara bor fortfarande hemma och arbetar på kontoret på fabriken. Föräldrarna blir glada när svenske Gustav Rosén dyker upp. En mycket tyskvänlig svensk och ett gott parti för dottern. Men livet tar sig andra vägar. Klara möter den luggslitne juden Isaac och deras möte får konsekvenser som blir både oanade och mycket stora för Klara och gör att hon till slut hamnar i Göteborg.

När Tredje stjärnan tänds berättar en historia som på många sätt känns bekant och påminner om andra böcker eller filmer. Och kan kanske tyckas lite banal hur smärtsam den än är. Men inte i Magnus Cadiers säkra händer.
Boken är till stor del berättad utifrån Klara och hennes tankar, det är inte mycket dialog och mer av en inre monolog. Cadier kryper under skinnet på denna sökare i vuxenlivets början. Porträttet av Klara känns mycket trovärdigt.

Magnus med en av sina skrivmaskiner.

Jag tycker mycket om hur han med små detaljer frammanar först Lûbeck och sedan ett svunnet Göteborg där jag log igenkännande och kunde minnas ställen från förr. Det kanske var att romanen börjar i Lûbeck som fick mig att tänka på Thomas Mann och Buddenbrooks, samma burgna och instängda miljö.

Det som framförallt gör att När tredje stjärnan tänds är värd att läsa är Cadiers språk. Han skriver så vackert att jag satt och njöt av hans fina prosa. Ja visst det är en historia går i moll, men det skimrar om berättelsen, ett vacker melankoliskt ljus och det är en njutning att läsa den.

Jag ser att boken inte är recenserad mer än i Ystad vilket nog beror på att Magnus bor i regionen. Hoppas min lilla text gör att fler läsa denna lila pärla.

EN STORARTAD ROMAN OCH LÄSUPPLEVELSE OM…..INGENTING!!! – J.J. VOSKUIL: BYRÅN 1: HERR BEERTA

Publicerat den av

J.J Voskuil (1926-2008)
Byrån 1: Herr Beerta
”Het Bureau: Meneer Beerta”
Utgiven 1996
På svenska 2024
Översättare: Olov Hyllienmark
824 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Den holländske författaren J.J. Voskuil var ett okänd namn fram tills jag hörde att lilla Nilsson förlag, vars utgivning jag håller mycket högt, skulle ge ut hans gigantiska roman Byrån. Det är ett vansinnesprojekt då romanen är på 5000 sidor i 7 delar. Större än t.ex Prousts På Spaning efter den tid som flytt eller Anthony Powells A Dance to the music of time, som är i 12 delar.
Boken baseras på Voskuils arbete som folklivsforskare på ett institut i Amsterdam.
Voskuil är hittills bara översatt till tyska. Det är oerhört modigt av Nilsson förlag att göra denna satsning.
Första, Herr Berta, är på lite över 800 sidor. Men låt inte detta avskräcka dig! Det är mycket lättläst och underhållande.

Marten Koning blir 1957 anställd på Byrån, ett institut för folklivsforskning, av Herr Beerta som han känner sedan tidigare. Marten har efter examen arbetat som lärare, vilket han hatar. Utan större entusiasm tackar han ja då han ju måste ha ett arbete.
Han första uppdrag bli att studera olika sägner om vättar. Marten kastas in i uppgiften men det finns inga ramar och riktlinjer. Allting bara flyter. Det tar inte lång tid förrän Marten tycker att hans arbete är helt meningslöst. Trots all forskning som bedrivs på byrån verkar Marten och de andra forskarna inte komma fram till något. De hämtar in en massa information, sätter in mängder av uppgifter på kort i olika kartotek… men det blir inga resultat.
Byrån växer trots det i antalet anställda. Många av dem frågar sig, som Marten, vad gör vi egentligen, är det meningsfullt? Utan att få ett begripligt svar.

Men Byrån frodas under Beertas ledning. Som läsare förstår man snart att det som Beerta gör är att se till att Byrån överlever för sin egen skull. Visst, det pratas om en atlas och olika projekt, men det blir det något av det? Och som läsare är man efter 800 sidor, och 7 år in i berättelsen, lika frågande som Koning om vad de egentligen håller på med…
Marten vill omgående sluta men som vi vet så blir han kvar alla 7000 sidorna. Ända till sin pension. Som så många andra på våra arbetsplatser.

Voskuil beskriver hur Marten hanterar ett arbetsliv utan mening, fyllt av tomma ritualer, i en byråkrati vars främsta mål är att bevara sig själv. Och utan tydliga mål så blir det mest fokus på interna processer. Vi får vara med om en oändlig massa möten, samtal, skvaller och konflikter. Men det brinner aldrig till. Allt lunkar på i sin egen takt och ändå är jag som läsare helt fascinerad.
Beskrivningen av arbetsplatsen är enastående. Han har en underbar mild humor och skarp blick men tittar med empati på dem arbetar där. Det finns värme i hans blick. Och som sagt, trots att det händer mycket lite, kunde jag inte sluta läsa.

Voskuil skriver rakt och enkelt, med en stor exakthet som fångar miljöerna på prick. Ofta tänkte jag på dem som stilleben. Mycket njutbara att läsa.
Större delen av romanen består dock av dialog, ofta oerhört trivial och intetsägande, men samtidigt på pricken hur vi människor talar med varandra. Vi får inte reda på mycket av personernas inre liv, nej de gestaltas genom dialogen.
Jag funderade ofta på varför tycker jag detta vardagsprat är så fascinerande. Voskuil är som en bra filmregissör som med kameravinklar, klippning och ljussättning får scener som på pappret kan te sig platta att bli både levande och intressanta.

I det fina efterordet skriver den tyske översättaren och store Voskuil-beundraren Gert Busse om hur Byrån, som kom ut mellan 1996-2000, blev en kultbok. Många kände igen sig i beskrivningen av arbetslivet. Köerna ringlade sig utanför bokhandlarna när en ny del skulle komma. Herr Beerta såldes i 400 000 ex och det startades Marten Koning fan-klubbar på olika arbetsplatser!

Det var länge sedan en roman gav mig en sådan glädje som Byrån. Det är helt enkelt en underbar och en mänsklig roman. Om du får lust att boken läsa så köp den! Eller om du tveksam, låna på biblioteket, läs ett par sidor och tycker du om det så köp den. Det skulle vara så tråkigt om Nilsson förlag inte kan fortsätta utgivningen för att den säljer för dåligt. Det är en riktig kulturgärning de gör!

Del två kommer i höst har förlaget berättat för mig. Jag har redan abstinens…Skall jag behöva vänta ända till i höst…..!

P.S Det finns ett välbehövligt personregister i slutet. Det tog många sidor innan jag upptäckte det. Och det behövs. D.s

LYSANDE BOK OM ETT LAND DU ANTAGLIGEN INTE VET NÅGOT OM – PAUL KENYON: CHILDREN OF THE NIGHT: THE STRANGE AND EPIC STORY OF MODERN ROMANIA

Publicerat den av

Paul Kenyon:
Children of the Night: The Strange and Epic Story of Modern Romania
Utgiven 2022
496 sidor
Apollo

Fråga mig inte varför jag hade fått för mig att Rumänien skulle vara ett spännande land att resa till. Men när en resa till Portugal ställdes hittade jag en resa till Transylvanien och blev inspirerad. När jag sedan sett filmer på Youtube och såg hur oerhört vacker det var så chansade jag och bokade en resa. Det blev en fullträff. https://www.rolfsbuss.se/flyg/bukarest.
Det var en oerhört intensiv vecka där vi såg och lärde oss en massa. Vår underbara reseledare Irina Fjeldstad och guiden Gabriel, ett levande uppslagsverk, var mycket bra och högt uppskattade av hela gruppen. Vi var alla förvånade och tagna av den skönhet vi såg och om alla berättelser om Rumäniens spännande historia. Och att Rumänien, detta för oss okända land, har en spännande i historia blev extra tydligt när jag läste Paul Kenyons utmärkta bok.

Kenyon är en prisbelönt brittisk journalist som på en reportageresa till landet på 90-talet träffade sin blivande fru och har sedan dess varit mycket i landet och älskar det högt. Vi känner mest till alla eländeshistorier men det finns så mycket mer säger Kenyon. Perioder av blomstrande kulturliv. Rumänien kände ett andligt släktskap med Frankrike och kallades Lilla Paris. De franska influenserna är något som mina promenader i Bukarest kan bekräfta. Trots att mycket både bombades bort under andra världskriget.

Parlamentspalatset i Bukarest

De flesta av oss lite äldre känner ju mest till Rumänien för tiden med den värsta av diktatorer Nicolae Ceauşescu. Diktatorn som satte Bukarest på kartan genom det megalomana byggandet av det groteskt stora Folkets hus. Det är värdens näst största administrativa byggnad och fungerar idag som Rumäniens parlament. Jag trodde inte att det skulle vara så intressant men jag blev helt tagen av den galenskap det representerar. Vilket storhetsvansinne. Missa inte det om du är i Bukarest.

Livet under Ceauşescu var en surrealistisk mardröm för många och Kenyon gör det levande. Förutom att han läst på ordentligt har han kunnat prata med om hur det var att leva under detta ok.

Men boken börjar inte där utan först möter vi förebilden till Dracula, Vlad Tepes. Han var en oerhört listig och brutal ledare på 1400–talet. Han är känd för att ha hängt upp sina offer på pålar (Engelska översättningen av Vald Tepes är, Vlad the Impaler). Vlad kämpade som kristen mot det osmanska rikets utbredning. Och har blivit en symbol på Rumänerna kamp för sitt eget land.
Rumänien är ett kristet land mitt i ett slaviskt området. De har under århundradena varit hotade av och i krig med Österrike-Ungern och Ryssland. Dess gränser har flyttats fram och tillbaka som ett resultat av krigen. Ett exempel: jag var jag i staden Sibiu som på 1200-talet var den tyska staden Hermannstadt. Jag gick in i en bokhandel och pratade tyska med kvinnan som stod där. Hon berättade att det fortfarande finns en lite del av staden befolkningen som har tyska som modersmål. I de städer som vi besökte fanns det en protestantisk, en katolsk och en ortodox kyrka vilket visar på mångfalden. Och också en grogrund för konflikter.

Det nuvarande Rumänien kan man säga att det skapades genom unionen mellan Valakiet och Moldavien 1859.  Rumänien är ett mycket patriotisk land. De säger sig komma från dakerna, dvs de rumäner som bodde där under romartiden. De anser också det deras språk är det autentiska romanska språket. Där finns inslag av jordmystik, dvs de hyllar den den rumänska jorden och vördar den för att allt blod de spillt under alla krig olika länders anspråk på Rumänien lett till.
Jag har läst att det faktum att landet alltid känt sig hotat av andra är det som lagt grogrunden till dess nationalism och kanske en av förklaringarna till den endemiska antisemitismen som går som en röd tråd genom Rumäniens historia.

Under 30-talet var den karismatiske Corneliu Codreanu ledare för det fascistiska och djupt antisemitiska Järngardet som var aktivt och spelade en mycket stor roll i det politiska livet mellan krigen. Medlemmarna hade små påsar hängande runt halsen med jord från olika slag fält i Rumänien.
Trots Codreanus djupa religiositet tvekande han och hans anhängare inte en sekund för att röja någon ur vägen för att uppnå sitt mål.

Codreanu är en av de fascinerande personer som Kenyon berättar om i denna mycket välskrivna och spännande bok. En annan är Kejsarinnan Marie (1875-1938) som var ett av 42 barnbarn till drottning Victoria. Det var en chockartad upplevelse för henne att komma till det fattiga agrara Rumänien men hon lärde sig att älska landet och blev en viktig politisk figur som samlade landet.

Rumäniens moderna historia är lite av ett skräckkabinett, ett galleri av med den ena märkliga politiska ledaren efter den andra, ofta mer eller mindre fascistoida och antisemitiska. Men där finns också berättelser om de som gjorde motstånd och ofta fick betala ett högt pris. En fascinerande gestalt är kommunisten Ana Pauker som överlevde förföljelser och fängelsevistelser för att sedan bli utrikesminister när landet blivit kommunistiskt.

De kapitel som handlar om andra världskriget, då Rumänien som varit neutralt, under den fascistiske militären och senare premiärministern Ion Antonescu lierade sig med Tyskland, är svåra att läsa. Landet var efter Tyskland var det land som avrättade mest judar, och på de mest fasansfulla sätt. Antisemitismen var som sagt utbredd och sågs hänga ihop med hatet mot kommunisterna. Rumänien har av goda skäl aldrig kunna lita på Ryssland. Och judarna sågs som kommunister och var därför ett lovligt byte.

Det blir ironiska att när Rumänien kapitulerar i andra världskriget så hamnar de i händerna på Sovjet då Churchill och väst inte är intresserade av det där lilla landet. Sovjet tar mycket effektivt över landet och installerar det kommunistiska partiet genom ett riggat val. Kommunisterna som nästan utrotas av de tidigare fascistiska ledarna i Rumänien genom att helt enkelt ta livet av dess medlemmar.

Här är inte platsen för mer i detaljerad av Rumänien historia!! Men jag kan verkligen rekommendera denna bok till dig som antingen är intresserad av landet eller av Europas 1900-talshistoria

Kenyon är en skicklig skribent, mer en berättare än historiker, även om hans kunskap om historien är djupa. Han lyckas verkligen levandegöra de viktigaste personerna i Rumäniens historia. Jag häpnade många gånger över de olika personligheter som Kenyon berättar om, ett på många sätt mycket märkligt persongalleri. Berättandet är spänstigt och man läser vidare för att man vill veta hur det går. Som i en god roman.
När man läser om boken på Goodreads är det många rumäner som skriver att de lärt sig mycket då inget av detta berättades det om under diktaturen.
Kort sagt en riktigt spännande och mycket givande läsning.

ÅRETS BÖCKER 2024

Publicerat den av

Det känns nästan förmätet att skriva om årets böcker då jag endast skrivit 12 recensioner. 2024 blev som 2023 ett år som inte blev som jag tänkt mig, (när blir det så!?) Det gick tyvärr ut över läsningen. Här har du de böcker jag skrivit om under året: https://entravebocker.com/category/alla-recensioner/2024/
Det ger mig dock en glädje ta tillfället i akt och att tänka tillbaka på de böcker jag läst och rekommendera godbitarna!
Alla böcker jag skrivit om är mycket läsvärda men några sticker förstås ut!

ÅRETS ROMAN OCH LÄSUPPLEVELSE var bulgariske Georgi Gospodinov och hans roman Tidstillflykt. en intrikat, spännande och rolig roman som verkligen fångar vår samtid.
Tack till Ola Wallin och hans Ersatz som översätter så mycket spännande fån öst. Jag önskar jag hann läsa en bråkdel av hans utgivning. Och Ola kommer ge ut mer av Gospodinov har jag läst!

ÅRETS FACKBOK.
Det får bli två böcker.
Erik Larson och hans monumentala The Demon Of Unrest: A Saga Of Hubris, Heartbreak, And Heroism At The Dawn Of The Civil War som trots att den handlar om 1800-talet känns oerhört relevant. Det är som att läsa om det USA vi upplever idag. Det är inte nytt, historiens trådar är långa. Larson är en riktig berättare. Andra boken jag läser av honom men inte den sista.

Katja Hoyer: Beyond the wall är en oerhört intressant bok om Östtyskland som har gjort succé över hela världen förutom i Tyskland. Där är frågan om hur det egentligen var i DDR ett sår och mycket aktuell. Det speglar sig bland annat i antalet böcker om livet i DDR som givits ut senaste tiden.
Ett måste för alla med det minsta intresse för Tyskland och/eller intresse för Östblocket.
Den finns i svensk översättning.

ÅRETS DECKARE Trots att Sharon Bolton lyckades få mig att sitta i högspänning i 500 sidor och att Eva Dolan har skrivit en fantastisk spännande och välkonstruerad deckare med många bottnar så är John Vercher och hans Devil is fine årets deckare. Man kan diskutera om det verkligen är en deckare. Men det är en ointressant fråga. Det är en riktigt bra bok. En författare att ha koll på framöver då han är i början av sitt författarskap.

 

ÅRETS SKRATT gav mig  Marc-Uwe Kling och hans synnerligen roliga, intelligenta och halvgalna bok Kängurukrönikorna. Jag säger bara: Läs den! Och köp den så att Bokförlaget Thorén och Lindskog översätter fler Känguru-böcker!

Slutligen vill ge ett stort tack till alla er som följer mina skriverier. Mycket inspirerande. Hoppas du finner någon bok som ger dig en härlig läsglädje. Det kan vi behöva så som världen ser ut nu.

 

JAG LIGGER I SÄNGEN OCH GAPSKRATTAR! – MARC-UWE KLING: KÄNGURUKRÖNIKORNA

Publicerat den av

Marc-Uwe Kling (1982-):
Kängurukönikerna
Die Kanguru-chroniken
Utgiven 2009
På svenska 2021
240 sidor
Översättning Linus Kollberg
Bokförlaget Thorén och Lindskog
Recensionsexemplar

I vårt avlånga land är ju inte Tyskland ett land känt för sin humor. Snarare som ett land utan humor, sant eller falskt. Den humor som kommer till Sverige är ju nästan uteslutande anglosaxisk, sällan från andra språkområden.
Men nu vet jag att det finns i alla fall en riktigt rolig tysk, författaren och kabaréartisten Marc-Uwe Kling.

Jörn Lindskog på Thorén och Lindskog frågade mig om jag vill läsa och skriva om Kängurukrönikorna som han gav ut 2021 men som inte fått den uppmärksamhet han tycker den förtjänar. Det inte en bok som denna kultursnobb på något sett kände sig sugen på att läsa när den kom ut…. Men Jörn trodde tydligen att jag skulle tycka om den. Och så rätt han hade!

Kängurukrönikorna är historien om hur den letargiske och anarkistiske författaren Marc-Uwe Kling som en dag får besök av sin nya granne, en känguru. En pratglad känguru och en råbarkad kommunist av det mindre nyanserade slaget. Han vill laga pannkakor men det fattas lite ingredienser som han frågar om han kan få av Marc-Uwe. Det hela slutar med att kängurun flyttar in till Marc-Uwe. Och mer eller mindre tar över hans liv.

Boken består av korta små satiriska berättelser på 1-3 sidor som kan läsas oberoende av varandra, huller om buller. De är ofta burleska och mycket komiska. Kängurun försätter Marc-Uwe i den ena hopplösa situationen efter den andra. Kängurun är stridslysten, vill argumentera och dra sig inte för att slå ned sina motståndare med en boxhandske.
Och mitt i all galenskap pratas det om Marx, Nietzsche, Schopenhauer, Zizek och andra tänkare och de gör många pricksäkra observationer om vår samtid.

Det är en helt sprudlande, rolig och anarkistisk bok. Jag som är svårflörtad vad gäller komik har kväll efter kväll legat i sängen och gapskrattat åt detta radarpar. Som en nutida Abbot och Costello eller Helan och Halvan.

Kling har skrivit 4 böcker om Kängurun, ett antal barnböcker och romaner. På svenska finns romanen Qualityland.
Han är mycket stor i Tyskland och uppträder ofta och läser ur sina böcker. Jag har läst många som säger att böckerna är mycket roliga, men när han läser ur dem är det ännu bättre. Här ett exempel: https://www.youtube.com/watch?v=qhiS17jf9bI

Tack Jörn för att du gav mig denna underbara bok som fått mig att skratta mer än något jag läst sedan P G Wodehouse. Om du inte ger ut fler känguru-böcker har jag ytterligare ett skäl till att ta tag i min tyska!
Och om detta inte är bra julklappstips vet jag inte vad som skulle vara det!

NÄR LIVET VÄNDER – CHRISTIAN MUNTHE: REJÄL POLSK FROTTÉ OCH ANDRA NOVELLER

Publicerat den av

Christian Munthe (1962-)
Rejäl polsk frotté och andra noveller
Utgiven 2024
Bokförlaget Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Rejäl polsk frotté är Christian Munthes andra novellsamling. När Christian skickade mig en vänlig e-post till mig och frågade om jag ville läsa och skriva om den på ”min ypperliga blogg” föll jag till föga. Med alla olästa böcker är jag restriktiv till nya och oetablerade författare men Christians spännande bakgrund gjorde mig intresserad. Och med smicker kan man ju komma en bit! Dessutom är vi Masthuggs-pojkar, båda två.

Munthe är professor i filosofi och har vid sidan av detta sysslat med frijazz på hög nivå. Har bl.a samarbetat med Mats Gustafsson, en gigant inom svensk frijazz. Konserten med Gustafssons Fire Orchestra med ca 30 man på Nefertitis lilla scen, bestående av gräddan av svensk och norsk jazzelit, skall jag sent glömma.
När det sedan visade sig att det är Bokförlaget Thorén och Lindskog som ger ut boken blev jag än mer intresserad. Den trevlige förläggaren Jörn Lindskog har jag lärt känna via bloggandet. Jörn har givit mig många fina läsupplevelser inom det tyskspråkiga området. Angelika Klüssendorff, den store Uwe Timm, Peter Stamm och senast Ralf Rothmann, som verkligen inte fått det genomslag i Sverige som han förtjänar, för att nämna några namn.

Rejäl polsk frotté är en mycket brokig samling av sammanlagt nio berättelser. Vi rör oss brett i både tid och rum, som små tidskapslar från 70-talet och framåt. Vi förs tillbaka till kalla kriget, till tiden på Palme var statsminister och det hat som fanns gentemot honom, till Polen ett land som blir alltmer genomkorrumperat, till Aidsepidemin på 80-talet. Vi är i Stockholm, eller i en icke namngiven småstad, en sommaridyll, eller långt upp i Vännäs för att ta några exempel. Alla miljöer skildrade med säker penna.

När jag funderade på om det fanns någon röd tråd i denna mycket disparata samling insåg jag att alla novellerna handlar om när livet vänder. Det kan vara en liten eller stor händelse som vänder och upp ned livet för en person. Eller en stor händelse som påverkar betydligt fler. Det enda vi vet är att livet blir aldrig som man tänkt sig och att vi måste hitta sätt att hantera det.

Munthe är en lurig berättare. Det är ofta inga raka berättelser utan flera gånger häpnade jag över vilken vändning berättelsen tog. En del berättelser har egentligen inget tydligt slut utan Munthe gestaltar ett tillstånd, en känsla eller ett skeende.

Jag måste säga att jag är imponerade av hans mycket fina prosa. Han gestaltar scener och fördjupar de så fint. Dessutom bromsar han ibland upp och beskriver sinnligt naturen eller miljön i berättelsen. Flera gånger stannade jag upp av skönheten i dessa små stycken.

Det finns återkommande en mild humor också. Det var först vid en omläsning som jag insåg hur rolig novellen Tarmrörelser var mitt i all existentiell ångest som finns i den.

Under läsningen kom jag att tänka att detta inte är en samling en yngre författare kunnat skriva. De psykologiska insikter och iakttagelser som finns i boken kräver att man har varit med ett tag. Det finns både djup och trovärdighet i hans figurer.

Det var roligt att för en gångs skull läsa något svenskt, vilket jag är dålig på. Dessutom är Christian och jag i princip jämnåriga. Detta tillsammans gjorde att många saker ur minnets arkiv flöt upp under läsningen och gjorde läsningen än starkare

När en samling sträcker sig så vitt och brett som denna är inte allt fullträffar. Men lägsta nivån är mycket hög med ett undantag för en novell som jag bara inte kom igenom. Vilken det var tänker jag inte skriva för du kanske tycker om den.

Låt inte denna randanmärkning skrämma dig. Jag kan varmt rekommendera denna stimulerande läsupplevelse.

På sociala medier kan vi läsa att Christian håller på med sin första roman. Det skall bli spännande att följa detta intressanta författarskap när han växlar upp!

På Bokmässan 2024. Från vänster: undertecknad, författaren Magnus Cadier, Christian Munthe och Jörn Lindskog.

EN STOR UPPLEVELSE : MOZARTS REQUIEM MED BARBARA HANNINGAN

Publicerat den av

Mozarts Requiem är ett högt älskat verk, både av publik och av sångare. Mycket fin musik men ett verk som jag har sjungit tillräckligt många gånger för att känna att det inte är det mest spännande att sätta tänderna i. Men, med en så karismatisk och begåvad dirigent och sångare som världsstjärnan Barbara Hannigan blev det något utöver det vanliga för oss i Göteborgs symfoniska kör.

Under hela instuderingen med vår excellenta kormästare Katie Thomas sade hon att vi skulle sjunga verket som om det var nytt för oss. Även om vi kunde noterna. Och musiken blev så fräsch och spännande igen. Och Barbara kan verkligen inspirera!
Konserterna blev inte sämre av att vi hade mycket fina solister med. Detta är en av mina höjdpunkter under över 20 år som körsångare.
Här kan du se konserten https://www.gso.se/gsoplay/klipp/mozart-requiem/
Ligger ute till 250115.

Ps Vi söker basar och tenorer. Ds

 

Barbara Hannigan. Fotot från Göteborgs Symfonikers hemsida

 

 

EN LYSANDE BOK OM DET ANDRA TYSKLAND – KATJA HOYER: BEYOND THE WALL: EAST GERMANY 1949-1990

Publicerat den av

Katja Hoyer (1985-)
Beyond The Wall: East Germany 1949-1990
Utgiven: 230406
496 Sidor
Allen Lane

En resa till Berlin för några veckor sedan fick mig att ta ned den tysk-engelska historiken Katja Hoyers mycket omtalade bok Beyond the wall från bokhyllan där det stått sedan den gavs ut. Under tiden har en svensk översättning hunnit komma.

En av kamraterna som var med på resan är från DDR men har bott i Sverige i 25 år. Allt eftersom mitt intresse för Tyskland vuxit har jag ibland frågat om saker som rör DDR. T.ex Har du sett hyllade Weissensee? Eller något annat som har med landet att göra. Då har jag känt att när han svarat har han samtidigt lagt huvudet på sned och tänkt att du har inte fattat något… Det är mycket mer komplext och mångfacetterat än så.

För mig som är uppvuxen under kalla kriget så minns jag DDR. Detta konstiga land som är insprängt i det “riktiga” Tyskland. Ingen naturlig stat utan ett barn av andra världskriget. Sprungen ur den sovjetiska ockupationen som var mycket brutal och lämnade djupa spår i östtyskarnas liv.
När DDR rasade samman 1990 så minns jag hur vi i väst tänkte att nu var den här anomalien över. Nu har de fattat hur knäppt deras system var och nu blir de riktiga tyskar igen. Nu blir allt bra och alla får som de vill ha det. Men så enkelt är det förstås inte.

DDR fanns under 40 år. Det är en lång tidsperiod för Tyskland som faktiskt bildades så sent som 1815. Under de 40 åren hade DDR utvecklas åt ett annat håll än Västtyskland, skapat sig en egen identitet och kultur som många av dess invånare var stolta över. Det hade rest sig ur askan från andra världskriget och skapat ett jämlikt samhälle där många efter ett tag fick det relativt bra materiellt sett och ett arbetsliv som var mycket mer jämställt än i väst. Antalet kvinnor i förvärvslivet var mycket högre än i resten av världen. Antalet kvinnor som som studerade på universitet var mycket högre än i Västtyskland. En chock för östtyska kvinnor när muren föll var att i väst fanns inte en barnomsorg som gjorde att de kunde kombinera arbete och familj.

Hoyer väljer verkligen inte för hur hård diktaturen var. Landets ledning var paranoid och såg sig alltid över axeln mot för att se om något kunde hota dem och landet. Och de måste hålla sig väl med Sovjet och den ombytlige Stalin för utan deras hjälp med energiförsörjningen skulle landet rasa samman som ett korthus.
Stasi (Ministerium für Staatssicherheit), underrättelsetjänsten, under den oerhört paranoide Erich Mielke (1907-2000) hade betydligt fler anställda än någonsin Gestapo hade. Stasi smög sig in i varandra skrymsle i invånarnas liv.

Trots det hävdar Hoyer att livet var inte grått utan många östtyskar levde ett bra “Svensson-liv” med familj, arbete och fritid. Många var stolta över att genom olika organisationer tillsammans bygga en jämlik socialistisk stat.

Problemet var att välståndet kom inte lika snabbt i den reglerade ekonomin. Västtyskland fick genom Marshallplanen ett rejält lyft och fart på ekonomin. Detta gjorde att mängd av välutbildade människor flyttade till Väst. Situationen blev ohållbar och ledde till ledde till att Berlinmuren byggdes och definitiv stoppade massflykten till väst.

När landet till slut föll samman var den bla en konsekvens av en ålderstigen och rigid ledning under Erich Honecker. Folket ville inte att landet skulle upphöra utan att man skulle utveckla det. Men det var för hotfullt för den åldrande Honecker som var allt mer oförmögen att läsa av vad landets befolkning vill ha och lösa deras problem.

Som hon skriver så är det segraren som skriver historia och i Västtyskland har man helt ignorerat DDR. Det ses som ointressant. Många östtyskar känner sig fortfarande om icke-sedda och som andra klassens medborgare. Att det fanns något gott i DDR, det här är inget som tas upp. Men frågan är om det nu har gått så lång tid att man kan börja prata om DDR igen. På den enastående bokhandeln Dussmann Kulturkaufhaus i Berlin (i 4 våningar) fanns det när vi besökte den flera rykande färska böcker om Östtyskland.

Det finns ett begrepp, ostalgie, längtan till DDR. Motsvarande ord finns inte i något av de andra östländerna. Hoyer skriver att det handlar inte om längtan tillbaka det politiska systemet utantill minnen och dofter från ett svunnet land där allt inte var svartvitt.
Och Östtyskland har inte “försvunnit”. Hoyer skriver :There has always been a quiet hope that lingering differences in lifestyles,expectations and attitudes would naturally fade as the first generation of East germans born and raised after the unification play their part in society. And yet old faultlines are not disintegrating. Take a map showing patterns of almost anything in Germany and more often than not the old East-West faultlines will appear from voting, vaccine acceptance and obesity to language use, attitudes towards Russia och wine consumption. Like an afterimage that will not fade, the GDR´s imprint on Germany refuses to dissipate. (sid 418)

Men för västtyska kritiker och historiker är det inte okomplicerat. Både Katja Hoyers bok och Jenny Erpenbecks roman Kairos, som vann International Booker Prize, har hyllats runt om i världen men inte i Tyskland. I en intressant artikel i Guardian skriver den tyska journalisten Caroline Würfel om Erpenbeck och Hoyer.
https://www.theguardian.com/commentisfree/article/2024/aug/20/east-germany-culture-divide-socialist-republic

Some of the accusations made against Erpenbeck have been quite severe. One newspaper article described her work as offering “a benevolent, sometimes even loving view of socialism”. Another pointed out that Erpenbeck “grew up in a communist parallel world with all kinds of privileges” and would therefore portray the GDR as a “place of longing and hope”. None of it was meant as a compliment, but as proof of her delusional perspective.

Erpenbeck is not the only female writer accused of having a naive and deluded view of the GDR. The author and historian Katja Hoyer, 39, whose book, Beyond the Wall, was an international bestseller, received almost no praise in Germany, where the book was viewed as a work of fundamental ignorance and “not only disappointing but a real nuisance”. It has also been a shock for some that an ardent socialist such as Reimann and her story Siblings received a euphoric review last year in the New Yorker.

Jag kan verkligen inte göra denna mycket intressanta bok rättvisa med några få rader. Boken är spännande politisk historia. Det är också ett fint porträtt av landets invånare. Nästan vare kapitel börjar med en lite berättelse om en “vanlig” människas liv som skickligt vävs ihop i den stora politiska berättelsen. Hoyer som också är journalist skriver med en lätthet som gör att läsningen flyter på. Och boken är så intressant att jag hade svårt att lägga ifrån mig den. Och jag förstår min vän mycket bättre..=:)

Är du intresserad av Europas 1900-tal kan jag inte nog rekommendera denna mångfacetterade och oupphörligen intressanta bok.

EN FÖRSTKLASSIG DECKARE – SHARON BOLTON: NOW YOU SEE ME

Publicerat den av

Sharon Bolton (1960-): Now you see Me
Utgiven 2012
432 sidor
Corgi Books

För många år sedan läste jag Sharon Boltons utmärkta deckare En mörk och förvriden flod. Sedan dess har jag tänkt på att läsa mer av henne. Och nu, äntligen får jag säga efter avslutad läsning, blev det av. En resa till London inspirerade mig till att läsa en deckare som utspelar sig där och valet föll på Now you see me.
Det är den första i serien om Lacey Flint som var huvudperson även i En mörkt och förvriden flod.

Lacey är en ung oerfaren polis med en trasslig bakgrund, bl.a. med drogmissbruk och hemlöshet. Det är något som hennes kolleger vill ha nytta av när de skall försöka lösa en serie mord som verkar vara inspirerade av den legendariska seriemördaren Jack The Ripper som under sommaren 1888 mördade minst 5 prostituerade. Brottet har fortsatt att fascinera och det finns en hel industri kring detta om man skall tro Bolton.
Lacey har själv varit besatt av Jack The Ripper och har djupa kunskaper om de mord som begåtts. Kunskap som nu gör att Lacey mot sin vilja för en framträdande roll i utredning av dessa oerhört brutala mord.

Now you see me är en mycket välskriven och ganska ruggig deckare där historien långsamt får breda ut sig i över 400 sidor. Men Bolton håller mig på sträckbänken hela tiden. Intrigen tätnar och vi kommer närmre de olika personerna i berättelsen. Jag blir under läsningen gång allt mer fäst vi Lacey och berörd av hennes öde.

Historien tar sig många oväntade vändningar och slutet är just så spännande och gripande som man vill att deckare skall vara på slutet. Och den oväntade upplösningen är tillfredsställande. Så skönt när det inte slutar med ett jaså efter 400 sidor som de flesta deckarläsare varit med om.

Sharon Bolton har skrivit en hel drös böcker varav några till om Lacey Flint. Bolton har fått en hel hög utmärkelse också. Välförtjänt skulle jag säga även om jag bara läst två av hennes böcker.
Nu vill jag läsa fler!! Hur kommer det att gå för Lacey….?

Den finns på svenska utgiven av Modernista
https://modernista.se/bocker/nu-ser-du-mig

THERE IS SOMETHING ROTTEN IN THE STATE OF THE UNITED KINGDOM – ANDREW O´HAGAN: CALEDONIAN ROAD

Publicerat den av

Andrew O´Hagan:
Caledonian Road
Utgiven 2024
656 sidor
Faber & Faber

Caledonian Road är Andrew O´Hagans stora ”state-of-the nation”-roman som han arbetat med i många år. En bok jag sett fram emot att läsa och köpte så fort den kom ut.
Så här skrev jag om O’Hagan när jag läst hans föregående roman Mayflies, som jag inte kan förstå att inget svenskt förlag givit ut. En riktigt bra roman!
Den skotske författaren Andrew O’Hagan är inte välkänd i Sverige. I sitt hemland är han ett mycket etablerat namn. Tre av hans romaner har varit nominerade till Bookerpriset och han är editor-at-large på London Review of Books. Det var där jag upptäckte honom. Hans välskrivna och underhållande essäer i olika ämnen är ett av de stora glädjeämnena i tidskriften. En av hans romaner finns på svenska. Våra fäders hus kom ut 2000.

Huvudperson är den framgångsrike kritikern och akademikern Campbell Flynn. Han har ett gott liv med en begåvad fru, två barn det går mycket bra för, ett fint hus och rika vänner. Men är det så lyckat som det ser ut? Campbell är i skuld till sin barndomsvän, en vän som nu visar sig vara något en helt annan person än den Campbell känner. Vännen är på väg att åka dit för ekonomiska oegentligheter och sexuellt våld. Campbell har inga pengar att betala skulden med.
Hans ekonomiska kris har lett till att han skrivit en självhjälpsbok för män, bara för att tjäna pengar. Det heter Why Men Weep in Their Cars. (O´Hagan måste haft roligt när han kom på den titeln!) Men då han egentligen skäms för boken får Campbell den briljanta idén att låta en skådespelare utge sig för att vara och spela författaren. Det är det första av många misstag Campbell gör…

Campbell är mitt i livet och livet har inte blivit det han hoppats på. Han är en katt ibland hermelinerna. Campbell är, som författaren själv ,från enkla förhållande i Glasgow och är nu verkligen uppe i smeten. Men medan det verkar gå mycket bra för O’Hagan så skildrar Caledonian Road ett år då Campbell går under.

Men egentligen är det inte Campbell som är huvudpersonen Det är London. O´Hagan tar ett stort grepp och romanen rör sig mellan yppersta adeln, det korrupta politiska systemet, ryska oligarker som pumpar in pengar i London, unga rappare i Brixton, människosmugglare…. Och hur de på många sätt hänger ihop och är beroende av varandra.
Det London han skildrar stinker. Det håller på att ruttna inifrån. På samma sätt som Campbell är i en kris så är London det, med all korruption, kriminalitet, Brexit, fattigdom och sociala motsättningar…

Persongalleriet är omfattande och tack och lov finns det en förteckning i början av boken som jag fick gå tillbaka till flera gånger. Romanen är fylld av fart och energi. Vi hoppar fram och tillbaka mellan de olika personerna och temana i boken. O’Hagans prosa är elegant och han har ett bra flyt. Många scener är mycket välskrivna och jag har skrattat en del. Dialogerna är ofta klockrena. Ofta tänkte jag att detta känns som en tv-serie. Och det är inte negativ menat.
Men då han skildra så många olika grupperingar är det inte konstigt att vissa av dem inte riktigt funkar. Han är bäst när han beskriver överklassen, akademierna och politikerna. Han beskrivning av de ungas värld känns inte lika övertygande och dialogerna där inte lika klockrena.

Jag har läst mest mycket positiva recensioner i engelska tidningar.  Och romanen var med i slutomgången i det prestigefyllda Orwell Prize, som den fine författaren Hisham Matar vann.
Men när jag tittade på Goodreads är det många som höjer boken till skyarna men minst lika många som är mer eller mindre negativa.

Tyvärr måste jag sälla mig till de mindre positiva. Under långa stunder hade jag riktigt roligt under läsningen och drogs med i handlingen. Men över 600 sidor är mycket långt och mot slutet var jag ganska trött på boken och skummade texten. Det är för många trådar och för många teman.

När jag tänkt på boken efteråt så inser jag att även om inte gäller alla romanfigurer så var det många som var mer typer än verkligt levande. Klichéer är för starkt ord men kanske lite förutsägbara. Och O`Hagan säger egentligen inte så mycket nytt om sakernas tillstånd för dem som följt med utvecklingen i England de senaste åren.

Caledonian Road är dock på många sätt en rolig läsupplevelse men saknar det djupet som gör det till en riktigt bra roman. Likt en tv-serie som är bra på att berätta en historia men inte har det djupet som riktigt god litteratur har.

EN NY STARKT LYSANDE STJÄRNA PÅ DEN AMERIKANSKA LITTERÄRA HIMLEN – JOHN VERCHER: DEVIL IS FINE

Publicerat den av

John Vercher:
Devil is Fine
Utgiven 2024
272 sidor
Celadon Books

John Vercher är en amerikansk författare med två romaner bakom sig. Jag läste hans roman After the lights go out med stor behållning.

Jag är lat och snor förlagets sammanfattning av handlingen;
”Our narrator is haunted. Haunted by panic attacks, a failed relationship, alcoholism, an academic career that wants to define him by his Blackness, and the trauma of the recent death of his seventeen-year-old son, Malcolm. When a letter arrives informing him that his maternal grandfather has left Malcolm a plot of land, our narrator leaves his life behind and heads to the seaside of the Northeast, where his identity is shaken by the dark and haunting secret that lies beneath this inherited land.”

Romanen inleds med Malcolms begravning. Berättaren, som är namnlös, sitter i kön bakom likbilen. Framför honom sitter Vanessa, Malcolms mor. De var aldrig ett kärlekspar men bestämde sig för att behålla Malcolm som var ett resultat av en engångsföreteelse. Berättaren älskar Vanessa men det är obesvarat vilket gjort deras relation svår för Malcolm att hantera. I bilen sitter han i en inre dialog med Malcolm. Och det fortsätter han med hela boken. Han gör det för att försöka första och förklara allt som hänt, allt som gått fel trots den enorma kärleken han hyste för sin son. När den första av bokens många panikattacker kommer upprepar Berättaren ”I can’t breathe. I can’t sit up. We’re going to be late!” Det återkommer och jag undrade vad det stod för ändå till det dramatiska slutet.

Däremellan har vi denna mycket intensiva roman om hur Berättaren ärver en plantage vilket fullkomligt knockar honom. Att kan skulle bli ägare till en plantage där ett antal skelett från några slavar hittas. Att dras in i USA svåra koloniala historia. Varför har hans far, som han har en mycket svår relation med, testamenterat det till Malcolm? Men då Malcolm är död så ärver Berättaren det. Hans värld är i gungning.

Inte nog med det. Han håller på att förlora sin anställning på universitet då han inte lyckas komma med en ny roman efter hans första som nominerades till ett tungt pris. Hans agent ligger på honom också: Du kanske skall överge idéen du har nu och börja skriva på något mer utifrån ras-perspektivet säger hon. För det är det som publiken vill ha. Det gör Berättaren oerhört arg. Han börjar dricka för första gången på 17 år vilket ställer till det och ökar hallucinationerna och attackerna. Hans liv är helt enkelt i upplösning.

Vercher skriver så det känns kroppen när jag läser det. Och finns så många facetter och vinklingar i den här historien som jag inte kan ta upp. Men han knyter ihop det mycket fint.

Vercher förra bok tyckte jag var mycket bra. Med Devil is fine har ha tagit ytterligare ett steg till en annan nivå. Det finns mycket att tycka om. Vercher är en mycket skicklig författare och en utmärkt stilist med en förmåga att beskriva mänskliga beteenden och tillkortakommanden. I scen efter scen gestaltar han de små rörelser och skeenden som gör att vi inte kommunicerar med varandra, inte klarar att visa den kärlek som finns, utan hamnar i låsta positioner.
Liksom i förra boken är persongalleriet mycket övertygande och dialogerna klockrena.

Huvudpersonen är en komplex figur som det inte alltid är lätt att känna sympati för då han ofta beter sig klumpigt och självupptaget. Men den empati som Vercher har med sina karaktärer gör att man tar dem till sitt hjärta.

After the lights go out hade lite anstrykning av att vara en deckare och bedömes av många kritiker som sådan. Det finns inte här. Visst finns upptäckten av skeletten men vi får aldrig någon förklaring till varför de hamnat där och tystnaden runt det. Vercher vill inte skriva en spännande historia utan denna berättelse blir ett redskap för att diskutera de teman som fanns i förra boken. Rasismen och kolonialismen i den amerikanska historien och i samhället i dag. Att vara mulatt, varken svart eller vit, i ett land där du definieras utifrån ras. Om den ofta svåra relationen mellan far och son, både hans och hans egen far och hans och Malcolms. Svårigheten att nå fram till de som är oss nära och kära.

Vercher bygger upp berättelsen mycket skickligt. Texten är oerhört tät och har ett sug i sig hela tiden. Det är inte mycket till miljöbeskrivningar utan det mesta skildras genom Berättarens ögon, hans tankar och fantasier varvas med dialogscener med de han möter. Och det finns en befriande humor mitt i allt det mörka som lättar upp.

Att den är en roman med kvalitet visade sig för mig när jag läst säg 70% av den men insåg att jag pga. stress och andra åtaganden läst den för slarvigt. Så jag började om från början och romanen bara växte av det.

Det är bara att konstatera att jag är helt tagen av denna roman. Mot slutet så kände jag hur tårarna kom. Inte för att det är sentimentalt utan för styrkan i berättelsen och att hans sätt att skriva grep mig så starkt.

Fortsätter John Vercher att utvecklas i den här takten kommer han vara ett stort namn i amerikansk litteratur framöver.

EN MAGNIFIK BOK OM UPPTAKTEN TILL DET AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET – ERIK LARSON: THE DEMON OF UNREST: A SAGA OF HUBRIS, HEARTBREAK, AND HEROISM AT THE DAWN OF THE CIVIL WAR

Publicerat den av

Erik Larson:
The Demon Of Unrest: A Saga Of Hubris, Heartbreak, And Heroism At The Dawn Of The Civil War
Utgiven 2024
592 sidor
Harper Collins

Den amerikanske journalisten Erik Larson har skrivit ett antal populär-historiska bästsäljare. Jag läste hans lysande bok om Winston Churchill, The splendid and the vile (översatt till svenska, Det praktfulla och det onda, Modernista förlag).
Någon beskrev hans skrivande som ”narrative non-fiction”. Jag vet inte om vi har motsvarande uttryck på svenska men det fångar på pricken vad Larson sysslar med. Han är en riktig berättare och en god sådan.

När nu Larson återvänder med en tegelsten om tiden mellan Abraham Lincolns utnämning till president och slaget vid Fort Sumter (november 1860 – april 1861), som var startskottet till det amerikanska inbördeskriget (1861-1865), kastade jag mig över den. Min kunskap om amerikansk historia är obefintlig, men intresset har vaknat till liv av allt det som händer USA just nu.
Min historieintresserade far brukade citera filosofen Santayanas berömda ord ”Those who do not remember the past are condemned to repeat it”. Även om det är mycket som skiljer så påminner tudelningen och framförallt oförsonligheten och våldsamheten i det politiska klimatet mycket om perioden som Larson skildrar. Och han började skriva boken före stormningen 6:e januari skriver han i sitt förord.

Det finns hur mycket som helst skrivet om den har perioden. Det finns också mängder av av dagböcker och brev skrivna av politiker, militärer och vanliga människor. Ur dessa rika källor öser Larson och väver en väv på ett par hundra sidor. Persongalleriet är omfattande och flera av karaktärerna blir lika levande som i vilken bra roman som helst.

Även om boken primärt handlar om dessa få månader är första delen av boken en oerhört intressant och levande beskrivning av livet i South Carolina och ffa staden Charleston perioden före Lincoln blev vald till president. Charleston var slaveriets centrum i centrum. Larson skriver små minibiografier över några av de framträdande förespråkarna för slaveriet.

Slaveriet var förutsättningen för det enorma välstånd som de vita plantageägarna hade skapat. Och som de inte hade några moraliska betänkligheter mot. Ordningen var given av naturen och av vår herre. De hade stöd av många forskare och kyrkans män. Den svarta rasen var underlägsen men väl lämpad, till skillnad från de vita, för det hårda och förnedrande arbete som de utsattes för.
För de vita i Södern så var deras samhälle det mest lyckade på jorden. Och de såg med förakt på ”the Yankees” i norr.
De var oerhört stolta och kändes sig mycket kränkta av att inte respekteras. Och respekterade du inte slaveriet så respekterade du inte sydstaterna. Dessutom var de övertygade om att de klarade sig utan resten av USA då alla var beroende av deras bomull. De var både stora och stöddiga i sin kontakter med Norr.

I norr var motståndet mot slaveriet stort även om det självfallet fanns många som stödde det även där.
De ansåg att folk i Södern var barbarer. En engelsk journalist skriver om Lincolns inrikesminister Seward att has sade om att Sydstaterna var ”in every respect behind the age, with fashion, habits, level of thought and modes of life, belonging to the worst part of the last century.
Sedan lägger han till. But still he has never been there himself”!! (sid 384)

Båda sidorna avskydde mao varandra djupt.

När Lincoln valdes till president så fruktade Södern att han skulle avskaffa slaveriet, vilket Lincoln inte alls hade planer på. Det spreds massa falska rykten.Temperaturen steg till kokpunkten.
Lincoln var inte för slaveriet men accepterade faktiskt att de stater som hade slaveri skulle kunna fortsätta ha det. Däremot ville han inte att slaveriet skulle sprida sig till fler stater. Dessa nyanser gick sydstaterna förbi.

Rädslan för att inte få behålla slaveriet ledde till att flera stater bröt sig ut och bildade Confederate States of America.
(Till slut var South Carolina, Mississippi, Florida, Alabama, Georgia, Louisiana, Texas, Virginia, Arkansas, Tennessee, och North Carolina.)

Fort Sumter

I berättelsens centrum är Fort Sumter som ligger i vattnen utanför Charleston. Där var Robert Anderson befälhavare och han är bokens huvudperson. Fortet är federal egendom och inget som South Carolina har att göra med. Men South Carolina, uppfyllt av stolthet sedan de lämnat unionen, vill att Anderson kapitulerar. Men inget kunde vara Anderson mer främmande. Fortet skulle försvaras till det yttersta. Men all hjälp som Lincoln skulle kunna ge Fort Sumter, mannar, vapen och förnödenheter, skulle ses som en krigsförklaring. Lincoln befinner sig i en rävsax!
Lincoln var oerhört rädd för att dra in landet i ett krig. Han räknar med att det som man i söder trodde skulle bli en liten skärmytsling troligen skulle bli ett mer omfattade krig. Och så blev det. Inte i något annat krig har så många amerikaner dödats som i det amerikanska inbördeskriget.

Mina enkla rader kan bara ge er en glimt av rikedomen i denna bok. Larson väver skickligt ihop det politiska livet, det militära livet och skildringar av slavägarnas liv. Det var oerhört intressant att läsa om deras sätt att leva och deras tankevärld. Jag förstår så mycket mer om det USA jag läser om tidningarna nu. Tanken att den endemiska rasismen i USA skulle försvunnit på denna korta tid är en naiv tanke. Denna ”Demon of unrest” som ligger i botten på så många konflikter i USA.

Larson är en säker stilist och prosan flyter elegant fram. Personerna och miljöer miljöerna blir verkligen levande. Även om det självfallet är år av studier bakom så känns det inte som en tung läsning. Kapitlen är ofta korta och han håller för det mesta ett bra tempo i berättelsen.

Min enda reservation är att ibland blir han lite väl förtjust i sin berättelse. Larsons noggranna beskrivning av alla steg fram till slaget om Fort Sumter gjorde att jag stundtals drunknade i detaljerna och lite tappade intresset. Men det är bara en radanmärkning. Detta är en mycket intressant och välskriven bok som jag verkligen kan rekommendera alla historeintresserade.
Och den är bara 470 sidor Resten är litteraturlistor m.m!

Nöjsam läsning!

EN PSYKOLOGISK DECKARE AV HÖGSTA KLASS – EVA DOLAN: THIS IS HOW IT ENDS (TILL DET BITTRA SLUTET)

Publicerat den av

Eva Dolan:
This is how it ends
Utgiven 2018
320 Sidor
Raven books
Svensk översättning: Till det bittra slutet (Modernista)

Longlisted For The Theakston Old Peculier Crime Novel Of The Year
Sunday Times Crime Book Of The Month
The Times Crime Book Of The Month
Mail On Sunday Thriller Of The Week

Eva Dolan upptäckte jag när Modernista gav ut hennes första roman Lång väg hem. Jag blev mycket förtjust och läste de tre efterföljarna. Mycket bra ffa, den fjärde boken Watch her disappear (Se henne försvinna).
Sedan glömde jag av henne. Köpte trots det This is how it ends när den kom men den har bara blivit stående i hyllan. Kanske för att det inte var en i serien med hennes två sympatiska detektiver Zigic och Ferreira, kanske för att en roman om husockupanter och politiska aktivister inte kändes så spännande för mig.
Så fel jag hade. Rejält fel.

Kort om intrigen:
Ella är en ung kvinna som rör sig bland politiska aktivister. De protesterar mot att staden exploateras, att hus rivs för att ersättas av lyxbyggen som bara rika kan bo i. Hon ockuperar ett av husen som skall rivas tillsammans med ett gäng udda individer. Med sorg ser hon hur många som lockas av erbjudanden att flytta för att huset skall kunna exploateras. Men Ella står fast i kampen och gör allt vad hon kan för att öka engagemanget genom att delta i olika insatser och vara aktiv på nätet. Hon skriver även om bok om det som sker.
Ella, till skillnad från många andra i den löst sammansatta rörelsen, har en medelklassbakgrund, och är doktorand. Hon har svårt att bli accepterad av kärnan bland aktivisterna.

Hennes vän Molly är, till skillnad från Ella en äldre (60!) kvinna med lång erfarenhet av politisk aktivism och har deltagit i en mängd demonstrationer. De har inte känt varandra länge men blivit nära vänner. Molly har varit viktig för Ella då hon hjälpt henne att bli accepterad i aktivisternas kärntrupp. Molly å sin sida har utvecklat nästan moderliga känslor för Ella och ser det som sin uppgift att hjälpa Ella och stötta henne så hon inte går fel i denna djungel.

Romanen inleds med att Ella har mingelparty inför lanseringen av hennes bok. Tyvärr slutar kvällen med att en man avlider och att Ella och Molly kastar ned liket i ett hisschakt. Nu står de där med ett lik på halsen och är panikslagna. Hur skall de komma undan lagens långa arm? Ella och Mollys liv har vänds upp och ned.

Boken är uppdelad i två delar. This is how it began och This is how it ends. Den första delen, som är större delen av boken, är mycket skickligt uppbyggd. I vartannat kapitel är vi i nutid och Molly för talan i jag-form. Vartannat kapitel är det Ellas berättelse vi läser, skriven i i tredje person. Men om Molly är i nutid så går berättelsen om Ella för varje kapitel ett steg bakåt i tiden tills vi når Ellas smärtpunkt. Det är oerhört elegant och skickligt gjort
När sedan Dolan knyter ihop det hela i andra delen gör hon det med oväntade vändningar och ett dramatiskt slut som fick mig att ha tårar i ögonen när jag stängde boken.

Jag blev förvånad när jag började läsa boken. Var hon verkligen så här bra?? Det minns jag inte. Hennes prosa är helgjuten. Med mycket säker hand målar hon upp miljöer och människor. Hennes insikt i denna subkultur, inte alltid fredlig, känns genuin och trovärdig. Deras sätt att tänka, motivera det de gör, även om andra kommer till skada, hur de tänker när de planerar aktioner. Lärorikt och intressant.

Men bokens absolut största behållning är de psykologiskt mycket inkännande och trovärdiga porträtten av Ella och Molly och deras komplexa vänskap. Långsamt mejslar Dolan fram dem. Och vi inser snart att allt inte är som vi tror. Båda två har hemligheter för varandra, båda två har saker de vill gömma undan. Men de är nu helt beroende av varandra om de skall undvika att åka i fängelse. Och deras vänskap som varit så stark börjar bli allt mer invecklad. Saker dyker upp som blir allt svårare att hantera. Misstron börjar sippra in. Är saker verkligen vad de utger sig för att vara?

Det var längesedan jag läste en bok där jag kom karaktärerna så nära. Ella och Molly är levande för mig och kommer att finnas kvar. Trots bokens långsamma tempo sitter jag som läsare helt fast i berättelsen. This is how it ends är helt enkelt en psykologisk deckare av högsta klass. Som vanligt fylld av Dolans starka engagemang för de som tillhör samhället lägre skikt. De som ingen bryr sig om. Dolan är en politisk deckarförfattare, inte tu tal om annat!

Alla hennes böcker fram till denna roman finns på svenska. Det har kommit två till men de har Modernista valt att inte översätta. Synd för Eva Dolan är en deckarförfattare i den högsta divisionen.

EN FANTASTISK ROMAN – VINNARE AV INTERNATIONAL BOOKER AWARD: GIORGI GOSPODINOV: TIDSTILLFLYKT

Publicerat den av

Georgi Gospodinov (1968-)
Tidstillflykt
”Времеубежище”
Utgiven 2020
På svenska 2024
Översättning: Hanna Sandborgh
315 sidor
Ersatz förlag

När jag först hörde talas om att en bulgarisk roman av en Giorgi Gospodinov vunnit International Man Booker Award tänkte jag att den kommer nog aldrig på svenska. Som tur är hade jag fel. Ola Wallin och hans Ersatz, som gör ett enastående arbete med att översätta litteratur från Östeuropa till svenska, lyckades att hitta en översättare som med denna roman debuterar som översättare från bulgariska. Och det skall vi vara glada för. Hanna Sandborgh som vanligtvis översätter från ryska gjort ett mycket fint arbete med denna finurliga roman.
Gospodinov har publicerat ett par romaner och diktsamlingar före denna bok. Och fått en drös av utmärkelser. För utom Bookerpriset fick han det mycket prestigefyllda italienska priset Premio Strega Europeo.

Det är den första roman som översätts från bulgariska till svenska på 47 år. Bulgarien må va ett stort land geografiskt men med endast 7,1 miljoner invånare är det ju ett litet språk. Jag har läst en roman från Bulgarien tidigare, Nikolai Groznys härligt vildvuxna Wunderkind, men den tog vägen via engelska.

Tidstillflykt är en roman om minnet, om nostalgi, om framtiden och vårt förflutna. Det är en synnerligen rik roman. Sällan har jag strukit under och markerat så mycket i en roman. Så många kloka sentenser. Ja det kallas roman men skulle också kunna ses som en filosofisk betraktelse och i vissa delar en samling skrönor.
Allt hålls ihop av Gospodinovs fina penna, skarpa blick och milda humor. Det är inte på något sätt en svårläst bok utan en njutning från början till slut.

Romanens huvudperson möter den mystiska Gaustin, en undflyende figur som kommer och går i romanen. Tillsammans med honom skapar han ett sjukhem för dementa där de kan leva i sitt förflutna. Han bygger upp olika lägenheter där allt kommer från säg 60-talet. Patienterna på dessa hem mår mycket bättre när de lever i sin egen tid.
Det blir en succé och Gaustin inser att behovet är mycket större. Vi lever allt längre och allt fler blir dementa. Och med en framtid i Europa som ser allt annat än ljus ut så längtar många tillbaka.

“Det kommer en tid då allt fler vill gömma sig i det förflutnas grotta. Vända tillbaka. Inte av goda skäl för övrigt. Vi måste var beredda med tillflyktsorter med det förflutna. Kalla dem tidstillflykter om du vill.” (sid 45)

Längtan efter att slippa framtiden och leva i ett förflutet tar fart och sprider sig som en löpeld över Europa. Folk börjar lyfta fram gamla seder och klä sig i kläder från förr allt för att fly nutiden. Till slut blir det omröstning inom Europas länder vilket tid de vill leva i. Alla länder blir små bubblor som lever i sin egen tid…..
Samtidigt kämpar romanens berättare med att han börja tappa minnet och vad det innebär för honom..

Jag kan säga att jag känner mig lite vanmäktig när jag kastar ned mina tankar kring denna underbara roman. Jag känner mig så otillräcklig när jag försöker få tag i dess rikedom. Det har varit en mycket givande läsning som fått mig att reflektera mycket kring minne och glömska. Jag är själv inte purung och med en mamma på ett äldreboende, där hon sitter och är glad, men inte minns något alls, så kommer texten nära på ett helt annat sätt än den gjort för mig som ung.
För vad är vi om vi inte har våra minnen, om vi inte har ett förflutet. Vad händer med oss när vi tappar det, när slutar jag vara mig själv?

Förutom att vara en oerhört stimulerande och rolig bok om minnet och det förflutna är det också en skarp analys av det som händer i Europa nu. Boken kom ut 2020 och man kan säga att Gospodinov har varit obehagligt pricksäker när vi ser vad som hänt sedan dess. När den nostalgiska högerpopulismen grepp om Europa blir allt starkare och farligare.

Jag hade förmånen att lyssna på Gospodinov när han var i Göteborg och frågades ut av UKON, Ulf Karl Olov Nilsson. Det var ett varmt och humoristisk samtal. Samma varma röst och humor finns i denna helt fascinerande roman.

Så köp den eller låna på bibliotek så att Ersatz fortsätter ge ut Gospodinov.
Jag läste en intervju med Hanna Sandborgh där hon pratade om att i Bulgarien finns det en mycket spännande litteratur, okänd för oss. De två romaner jag läst från landet gör mig sugen på mer från denna vita fläck i vårt litterära landskap.

Giorgi Gospodinov och UKON i samtal på Stadsbiblioteket i Göteborg 240408

GEORGES SIMENON: MAIGRET PÅ NATTKLUBB

Publicerat den av

Georges Simenon (1903-1989):
Maigret på nattklubb
”Maigret au Picratt´s”
Utgiven 1951
På svenska 1954
Denna utgåva 2016

Översättning: Gunnel Vallquist
Reviderad av Carl-Otto Werkelid
Bokförlaget Atlantis

Detta är den 36:e (!) boken i serien om kommissarie Maigret som den oerhört produktive Georges Simenon skrev. Jag är ingen hängiven Simenon-läsare men det är en författare som det är roligt att återvända till.

I boken så möter vi strippan Arlette som hör ett par gäster prata om att nu skall de mörda en grevinna. Arlette tar sig till polisen som knappt tar det på allvar. Någon grevinna i området känner man inte till. Kort därefter finner man Arlette mördad och inte långt därefter den okända grevinnan.

Simenon tar oss runt i det solkiga Montparnasse bland strippor, nattklubbar och morfinmissbrukare. Simenons böcker är korta och effektivt berättade historier.

De jag har läst har kanske inte varit så spännande som deckare men det finns så mycket annat att glädja sig åt. Maigrets illusionslösa syn på människorna som inte fråntar honom empati och tolerans inför de mänskliga beteendena. Hur Simenon får Paris att kännas levande för läsaren. De välskrivna dialogerna.
Även om det är hemska saker han skriver om så har man trivsamt i hans sällskap.

Boken är översatt av ingen mindre än Gunnel Vallquist, vår stora Proust-översättare, till en mycket njutbar svenska.

Ja som vanligt med Simenon har man en trevlig stund i läsfåtöljen. Och jag kommer komma tillbaka.

Jag har tidigare skrivit om:
Kommisarie Maigrets första fall
Maigret gillrar en fälla

EN STOR AMERIKANSK ROMAN – PHILIP ROTH: KONSPIRATIONEN MOT AMERIKA

Publicerat den av

Philip Roth (1933-2018)
Konspirationen mot Amerika
”The Plot Against Amerika”
Utgiven 2004
På svenska 2005
408 sidor
Bonniers förlag

Det var länge sedan jag läste något av Philip Roth, en gigant i amerikansk 1900-talslitteratur. Uppemot 20 års sedan. Så synd inser jag.
Många var de som ansåg att han borde fått Nobelpriset. Samtidigt var han en omdiskuterad författare som en del kritiker uppfattade om misogyn. Inget av detta finns dock i denna roman om en amerikansk familj vars liv vänds upp och ned av historiens vingslag.

Roth har en mycket lång produktion bakom sig. Jag läste för många, många år sedan den intrikata Operation Shylock (1993) som jag tyckte mycket om. Men den stora Roth-upplevelsen är Amerikansk Pastoral (1997). Det anses vara hans mästerverk och det är en bok jag håller mycket högt. Den inledde hans storartade trilogi där Gift med en kommunist (1998) och Skamfläcken (2000) ingår. Den triologin vill jag nu läsa om efter att jag avslutat denna roman.

När Roth fick The Man Booker International Award skrev de “For more than 50 years Philip Roth’s books have stimulated, provoked and amused an enormous, and still expanding, audience. His imagination has not only recast our idea of Jewish identity, it has also reanimated fiction, and not just American fiction, generally. His career is remarkable in that he starts at such a high level, and keeps getting better.”

När jag öppnade Konspirationen mot Amerika så slogs jag omgående av vilken oerhört skicklig författare Roth är. Han tar mig i handen och drar mig in i berättelsen. Prosan är mjuk och böljande. Jag bara sugs med. Det ser så enkelt ut och därför förstår jag hur oerhört svårt det är.

Romanen är en kontrafaktisk berättelse där den berömde flygaren Charles A. Lindbergh (1902-1974), nazist och isolationist, vinner det amerikanska presidentvalet och slutar ett avtal med Hitler.

Berättarperspektivet är den vuxne Philips som minns hur det var för 8-årige Philip och hans föräldrar och bror. Roth skildrar den skräck som sprider sig i Newark, i den judiska arbetarklass och lägre medelklass-område där han är uppvuxen. Successivt börja Lindbergh införa företeelser hämtade från Nazi-Tyskland och många är det judar som vill flytta till Kanada. Philips pappa vägrar dock. Han vill inte att Lindbergh skall besegra honom.
Men Philip och hans familj bli allt mer påverkad av de politiska skeendena på sätt som jag inte skall berätta för att förstöra läsglädjen för er som vill läsa denna utmärkta roman.

När Trump valdes till president så var det många som sade att Roth hade varit profetisk som förutspådde detta. Vi trodde kanske att faran var över när Biden valdes men så det inte ut..än som vi vet…De som kanske tror att USA är landet som alltid satt friheten i första rummet har missat att i den amerikansk historia och inom de republikanska partiet länge har funnit antidemokratiska drag.

Dagens Nyheters utmärkte korrespondent Martin Gelin (få svenskar kan väl så mycket om USA i Gelin) skrev i veckan om två böcker som skildrar det draget i amerikansk politik. Jag tar två citat:
“Men i Jacob Heilbrunns nya bok ”America last” gör han ett övertygande argument för att rötterna till dagens nationalistiska höger tog form redan på 1920-talet, i reaktion mot USA:s roll i första världskriget och det tidiga 1900-talets historiska migrantvåg. Just kombinationen av isolationistisk utrikespolitik och främlingsfientlighet på hemmaplan formade det som då kallades ”America first”, en öppet fascistisk rörelse vars paroll återupplivats av Donald Trump.”…..

”Det som gör årets presidentval så riskabelt är att den auktoritära falangen av republikanerna, länge en högljudd minoritet i partiet, nu blivit en klar majoritet. Genom våldshot och trakasserier har de även tystat den minoritet av konventionella republikaner som finns kvar. Republikanen Liz Cheney, som tvingades lämna kongressen efter att ha kritiserat Trump, varnade nyligen för att USA ”går i sömnen mot diktatur.
Det enda som kan förhindra det är att varningarna tas på allvar.”
DN 24-04-15

Boken har sått i min bokhylla i många år. Och jag har inte velat läsa den så trött som jag varit på allt om Trump. Nu när jag gjorde det är jag glad. För den handlar om så mycket mer och har så många bottnar och är en stilistik njutning att läsa.
Roth har helt enkelt skrivit en mycket välskriven, berörande, intressant, otäck, skrämmande och, eftersom det är Roth, rolig bok. Hans-Jacob Nilsson har överfört hans elliptiska prosa till en svenska som är så fin att jag inte alls funderar på att läsa den i original.

Den har även en resonansbotten när vi ser vad som händer med politiken både i Europa och Sverige. Med en svensk borgerlighet som har tappat sin själ och säljer sig billigt till det Sverigedemokraterna så ger det extra nerv åt läsningen.

EN IMPONERANDE DECKARDEBUT – NIKLAS TURNER OLOVZON: ISBERG

Publicerat den av

Niklas Turner Olovzon (1976-): Isberg
Utgiven 2022
534 sidor
Bokförläget Polaris

I Jultomtens säck kom en bok som jag inte kände till överhuvudtaget. Niklas Turner Olovzons debut, Isberg. En tegelsten till deckare som vunnit debutantpriset på Crimetime Awards. Jag vet inte om tomten visste att jag skulle tillbringa en vecka i Dalarna (på härliga Music weeks in Sweden, www.mwis.se) och behövde lämplig semesterlektyr. Isberg utspelar sig nämligen till stor del i i Dalarna i den fiktiva byn Tassby. Ett litet samhälle i Siljansnäs där alla känner alla.

En thailändsk bärplockare försvinner och polisen hittar inga spår. Den veke ungkarlen Lars-Inge har setts i skogen när han är ute på en kvällspromenad med sin hund och byns matriark Liss-Kulla är övertygad att Lars-Inge är mördaren. Liss-Kulla har ett horn i sidan till Lars-Inge.
Liss-Kulla lever i ett dött äktenskap med Sören. De har två barn varav ett Andreas alltid varit lite eljest och har i princip kapat banden med familjen till Liss-Kullas sorg. Andreas bor nu i i Luleå och kör taxi.
Hennes menlöse man verkar inte bry sig. Han är mest var intresserad av hur det går för Leksand i hockey. Han har årskort tillsammans med Lars-Inge och deras gemensamma barndomskamrat Lennart. Lennart var en översittare i skolan. Nu har nu en stor firma som de andra är beroende av för sitt leverne och hierarkier från tonåren lever kvar hos dem.
I Luleå finns också sjuksköterskan Elin som lever ensam med Eliot som är i förskoleåldern. Ingen förutom Elin vet vem som är Eliots pappa.
Jakten på den förvunna bärplockaren sätter i gång en kedja av händelser som får katastrofala konsekvenser för romanfigurerna. Många är de hemligheter som uppdagas längs vägen.

Turner Olovzon har skrivit en tjock och lång bok. Han tar tid på sig. I varje kapitel är det en av huvudrollsinnehavarna som för ordet. Sakta tvinnas en alltmer intrikat väv fram. Det är mycket skickligt gjort.

Personskildringarna är trovärdiga och han ger varje invid en egen röst. Det är en samling trasiga människor vars liv inte har blivit så som de tänkt. Och som bär på ett stort mörker. Med empati och värme ger han oss bit för bit deras komplexa liv. Som läsare blir jag riktigt engagerad i dem
Även hans miljöbeskrivningar är gedigna. Skogen i Tassby blir som ett eget väsen.både inbjudande och skrämmande. Och kylan i Luleå kryper in under skinnet.

Detta är en imponerande debut, välskriven och mycket spännande. Turner Olovzon har spänt bågen högt men genomför det med bravur. Som med alla goda deckare gick det inte att sluta när man väl kommit in i den.

Det skall bli spännande att se vart Turner Olovzon tar vägen. Nästa fristående del kommer i april.

ÅRETS BÖCKER 2023

Publicerat den av

2023 blev ett annorlunda läsår. Ett tag funderade jag på om jag skulle hoppa över att skriva en årssammanfattning…
Jag har endast skrivit om elva böcker under året. 2023 var ett år då mycket annat, både positivt och negativt, tog min energi och kraft från läsandet och skrivandet. Jag valde också, att till skillnad från tidigare, att bara skriva om de böcker jag jag fick lust att skriva om. De andra tiger jag ihjäl, tillsammans med de böcker som jag började på och läste en bra bit i för att sedan tappa intresset för…. Livet är för kort för dem.
Men goda traditioner skall bevaras så här kommer några rader.

Alla de böcker som jag bloggat om finner jag värda att läsa men visst finns det flera toppar.
På det skönlitterära området sticker förstås Jon Fosse ut. Första delen i Septologin var en mästerlig roman och jag ser fram emot resten.

Två fina böcker som mitt favoritförlag Nilsson givit ut fångade mig Arthur Schnitzler En senkommen berömmelse och Mihail Sebastian I två tusen år.  

Och njutningen av att läsa Woodhouse i igen. Leave it to Psmith är en humörhöjare av rang

Deckaråret har vart lyckat. Det ar mycket roligt att återupptäcka Deon Meyer och Alan Parks fortsätter att leverera. Men S.A. Cosby, som allt mer växer till att bli en riktig tungviktare i genren levererade sin absolut bästa bok med All the sinners bleed .

Konstaterar att jag tråkigt nog inte läst en enda fackbok i år. Så kan det gå när energin inte riktigt finns där. Har dock flera på lager som jag ser fram emot.

Tack till alla er som följder mina alster. Hoppas du finner någon bok som ger dig en härlig läsglädje.

ÄNNU EN FIN ROMAN AV JOHNSTON – JENNIFER JOHNSTON: THE GATES

Publicerat den av

Jennifer Johnston (1930-2025): The Gates
Utgiven 1973
Denna utgåva 1983
160 sidor
Fontana

För ett par år sedan skrev jag om en underbar liten roman av den nu 93-åriga(!) i Sverige helt okända irländska författaren Jennifer Johnston, The Old Jest. Där skrev jag även en kortare presentation av henne som om du är intresserad kan läsa här.

Trots att jag under många år följt med i den anglosaxiska litteraturen hade denna fina författare gått mig helt förbi. Har velat läsa mer av henne men nu först nu blev det av. Återigen är jag riktigt förtjust i vad jag läst. The Gates, som är hennes andra roman, var inte lika stark som The Old Jest, men är en mycket njutbar liten roman. Hennes böcker är generellt korta så om du tycker om dem kan du läsa dem i en sittning eller två.

Även denna roman handlar om en liten självständig tonårig flicka som lever hos släktingar. Vi är på Irland under 50-talet. Boken inleds med att Minnie kommer hem från England efter att ha studerat. Hon kommer att bo hos sin farbror och hans husa. Minnie har i England bott hos sin mer framgångsrike andra farbror men hon kände sig aldrig hemma i det för henne snobbiga England.

Mille är just som Nancy i The Old Jest på väg ut i livet. Hennes familj har en gång varit mäktig och haft hög social status men nu är både de och familjens stora hus på fallrepet. Det är ett tema som är vanligt i irländsk litteratur. De har t.o.m. en genre uppkallad efter det, ”Big House-novels”.

Minnie lär känna och blir betuttad i Kevin. Han kommer från i familj i social misär och han vill bara komma bort från Irland och drömmer om att tjäna stora kovan. Tillsammans kommer de på hur de skall tjäna stora pengar och det involverar porten till det huset där Mille bor… Men historien tar sig andra vändor än vad Mille hade väntat sig.

I The gates har vi återigen en för mig mycket trovärdig skildring av en ung kvinna i brytningstid i livet. Det som är fascinerande med Johnston hur hon med sin berättelser så väl fångar flera dimensioner. De skarpa och inkännande människoskildringarna, henne känsla för miljöer och landskapet som elegant vävs ihop med Irland och dess historia med sina stora sociala och politiska motsättningar. Men inget skrivs på näsen. Johnston är en subtil författare med känsla för nyanser.

2012 fick hon Irish Book Awards Lifetime Achievement Award. Bland andra i Sverige mer kända pristagare finns Seamus Heaney, Colm Toibin och John Banville. Johnston är alltså i mycket gott sällskap.

Det var ett nöje att återvända till hennes njutbara prosa. Jag är glad att jag har många böcker kvar att läsa av Johnston. Och ett tecken på henne popularitet är det faktum att det fortfarande går att få tag på många av dem.

ANTIDEPRESSIV MEDICIN!! – P.G WOODHOUSE: LEAVE IT TO PSMITH

Publicerat den av

P.G. Woodhouse (1881-1975):
Leave it to Psmith
Utgiven 1923
270 sidor
Denna utgåva
Penguin 1979

Varför läser jag inte mer P.G. Woodhouse? Under mina tonår läste jag en del. Efter ett långt uppehåll skrev jag 2011 om hans bok Jeeves in the offing som jag läste med stor glädje. Det var en utsökt bagatell. Att läsa Leave it to Psmith var ett ännu större nöje. Ja visst en bagatell men ännu mer genomarbetad och elegant.

Jag vet inte hur många yngre läsare idag som känner till eller läser Woodhouse. Han är den kanske främste “comic writer” som funnits i det engelska språkområdet, älskad över hela världen. Woodhouse var oerhört produktiv. Skrev över 90 romaner, massa noveller men även musikaler. Men jag undrar om han är ett namn för lite yngre generationer. Det hoppas jag för att läsa Woodhouse är en humörhöjare av rang, antidepressiv medicin helt enkelt. Och vem behöver inte det som det ser ut i världen nu?

Den värld Woodhouse målar upp är som en saga, en komisk Downton Abbey, en idyllisk överklassvärld med en stor samling mer eller mindre excentriska individer. Woodhouse arbetade länge på att snickra ihop intrigerna så de skulle vara vattentäta innan han satte sig att skriva. Han hade ofta flera romaner på gång samtidigt.

Romanen utspelar sig på Blandnings Castle, som var ett av de ställen, och individer, som Woodhouse återvände till. Jag tänker inte ge mig på att beskriva intrigen men här finns som vanligt en lätt bisarr samling karaktärer. Slottsägaren Lord Emsworth som inte förstår mycket om vad som händer, mest intresserad av sin stora trädgård och i ständigt krig med sin buttre skotske trädgårdsmästare. Hans son Freddie Threepwood som inte får ordning på något. En moster vars värdefulla halsband skall stjälas. Psmith (P:et är stumt) som utger för att vara en kanadensisk poet för att komma i närheten av Miss Halliday som skall arbeta på slottet och katalogisera biblioteket. Och där finns The Efficient Baxter, Emsworths bistre privatsekreterare som misstänker att Psmith är nog inte den han utger sig för att vara.

Ja nog om detta. Persongalleriet är som sagt rikt och stolligt. Att Woodhouse arbetade hårt med intrigen märks för den flyter på elegant med både väntade och oväntade vändningar. Men det som gör det till en så underbar läsning är, förutom det komiska i alla dråpliga scener och de snärtiga dialogerna, Woodhouse fantastiska språk. Han vrider och vänder på engelskan, pepprar det med underbara understatements och kluriga metaforer. Hur många böcker läser jag och skrattar högt på var och varannan sida?

Att läsa Woodhouse är en ren njutning. Jag får helt enkelt skylla mig själv som inte läst med av denna gigant inom engelsk humor. Unna dig glädjen att läsa Woodhouse. Du kommer inte ångra dig.

Och förresten, detta är 4e boken om Psmith men som vanligt med Woodhouse kan man dyka ner var som i hans produktion. Det är bara att hoppa i!

NOBELPRISET 2023 – JON FOSSE: DET ANDRA NAMNET (SEPTOLOGIN I-II)

Publicerat den av

Jon Fosse: Det andra namnet
”Det andre namnet – Septologien I-II”
Utgiven 2021
På svenska 2022
477 sidor
Översättning: Lars Andersson
Bonniers

Ja, då var det min tur att skriva lite om Jon Fosse. Av en slump är det dagen före Nobeldagen.
Mitt första möte med Fosse var efter ett samtal för ett år sedan med min gode vän Thomas som älskar Fosses romankonst. Kort därefter fann jag Det andra namnet, som är de två första delarna i Septologien, i bokhandeln. Jag öppnade romanen och läste 1-2 sidor. Jag fastnade direkt och köpte den. Det fanns ett starkt sug i texten. Det ändlösa flödet påminde mig om en annan favorit, österrikaren Thomas Bernhard som tyvärr aldrig fick priset. I Bernhards romaner går också texten sida upp och sida ned i ett flöde utan stycken och kapitel. Jag har läst att Fosse skall vara påverkad av Bernhard. Fosse bor ju delar av året i Österrike. Men förutom den språkliga behandlingen finns det inget av Bernhards iskalla svartsyn. Fosse är djupt troende katolik och Bernhard som avskyr kyrkan, för att ta ett exempel.

Tyvärr kom annat på vägen och jag läste inte boken. När Fosse, inte helt oväntat, fick priset fann jag för gott att ta upp boken igen.
Jag ska inte ge mig på att berätta om handlingar eller analysera Fosse. Alla som är intresserade har redan läst det annorstädes. Jag nöjer mig med några iakttagelser.

Det händer inte mycket på de 470 sidorna. Persongalleriet är litet och består ffa huvudperson Asle, en framgångsrik konstnär, änkling, nykter alkoholist och katolik, och hans namne (en dubbelgångare? eller är det samma person?) Asle, gravt alkoholiserad och inte framgångsrik som konstnär och lever i misär med sin hund Brage. Där finns också Asleik, Asle no.1:s granne som han för ändlösa samtal med om vardagens trivialiteter. Runt dem och några andra figurer väver Fosse en tät väv.

Berättelsen och själva texten flyter fram utan stopp med massa repetitioner både i själva meningarna och de händelser som berättas. Samma saker kommer igen och igen i ett ständigt flöde men varje gång lite annorlunda, på ett litet annat sätt. Det är fyllt med vardagliga händelser men Fosse får det att bli så spännande att man bara inte kan sluta läsa.
Den musikaliska prosan är en njutning av Guds nåde, för att använda Fosses terminologi. Det ljuset i konsten som Asle pratar om finns i Fosse prosa. Det är en diamant som strålar med ett lågintensivt ljus.

Till skillnad från Bernhard ser Fosse på människa men sådan värme och kärlek, djupt förankrad i sin katolska tro (något som är främmande för denna läsare). Det är djupt berörande. Första boken i Septolgin är en helt enkelt en underbar bok om liv, kärlek vänskap, konst och tro.

Är Fosse värd sitt pris? Kanske förmätet att att ha en åsikt efter endast 470 sidor men svaret är ett rungande ja då resten av hans produktion skall hålla samma klass. Detta är stor litteratur.

Fosse är ju notoriskt blyg och nervös. Men Ann Petrén .som brukar göra porträtten av Nobelpristagarna i litteratur för SVT, måste fått mycket god kontakt med Fosse. Det är ett mycket fint porträtt som finns på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/85oy2Bd/nobel-portratten/litteraturprisportrattet?id=85oy2Bd

När den helt väsensskilde Patrick Modiano fick Nobelpriset upptäckte jag en författare som blev en stor favorit. Jag tror att det kommer att bli fallet även med Fosse. Jag längtar att läsa vidare i Septologin. Tack för det Svenska Akademin!

Till sist. Min gode vän Thomas har återvänt till bloggande efter att ha haft en längre paus. På hans nya blogg https://ordochmeningar.blog/ finns två texter om Fosses böcker. Rekommenderas.

EN OVÄNTAD DEBUT – VIVEKA ENANDER: BESTJÄRNADE BEKÄNNELSER

Publicerat den av

Viveka Enander:
Bestjärnade bekännelser 
Utgiven 2023
140 sidor
Ekström & Garay

Detta är inte en recension.

Jag har inte hämtat mig än… Från den dagen min syster, som i och för sig skrivit många böcker i sitt arbete som forskare om mäns våld mot kvinnor, sade att hon skulle komma ut med en diktsamling! Vi har aldrig pratat om poesi. Har aldrig fått ett intryck av att det är något som hon läser och ffa inte skriver. Så döm om min förvåning.

Viveka berättar själv i en intervju att dikterna bara helt plötsligt kom och gick inte att stoppa.

Fredagsintervju med Viveka Enander

Jag tänker inte recensera min systers bok, det kan jag och bör jag inte. Men jag måste säga att jag tycker om mycket av det jag läser. Jag delar inte min systers intresse för rymden och astronomi men här finns hisnande tankar och skarpa iakttagelser. I några vissa dikter finns en lek med språket som jag verkligen uppskattar.
Dessa dikter blandas med både mer personliga strofer och inblickar i hennes arbete med utsatta kvinnor.

Eftersom poesi knappast recenseras i tidningarna har det varit ganska tyst om diktsamlingen men Viveka har uppskattning för många läsare.

Detta är inte en svår poesi och jag hoppas att denna lilla ”reklamfilm” kan få dig intresserad.
Här är ett litet smakprov:

Havande huvud
Mitt huvud är havande med
stjärnor
Min hud är bestjärnad, akta dig
för att röra den
Kometen kommer snart

ANDRA BOKEN AV SYDAFRIKAS DECKARKONUNG – DEON MEYER: DEAD AT DAYBREAK

Publicerat den av

DEON MEYER: DEAD AT DAYBREAK
 ”Orion”
 Översatt från afrikaans av Madeleine van Biljon
 Utgiven 1998
 På engelska 2000
 400 sidor
 Hodder & Stoughton
Vinnare av Prix Mystère de la critique

Det var en bra dag i våras när jag efter flera år återupptäckte Deon Meyer. Hans debut Dead before dying var mycket imponerande.
Jag ville läsa mer och köpte den andra boken han gav ut. Med stor glädje började jag läsa den. När jag kommit en bra bit in i romanen ville jag se vilken som skulle bli nästa bok jag kunde läsa av honom. Om jag tog dem kronologiskt.
Jag tittade på vilka böcker jag redan läst. Döm om min förvåning när jag ser att jag läste Dead at Daybreak på svenska 2011. Min första Meyer-bok, Död i gryningen, i översättning från engelska. Dock fanns det inte ett spår kvar i mitt minne….

När jag läste vad jag skrev då insåg jag att min upplevelse av boken är densamma. Så att i stället för att uppfinna hjulet på nytt tar jag mig friheten att, som Johann Sebastian Bach gjorde många gånger, återanvända något jag redan skrivit.

”Sydafrika är ett fascinerande land som jag besökte 2003 och som jag gärna skulle åka tillbaka till. De sydafrikaner som jag tidigare läst är den suveräne J. M. Coetzee, Andre Brink och Nadime Gordimer, men aldrig någon deckare. Nu var det dags.

Deon Meyer är den förste deckarförfattaren med internationell framgång som skriver på afrikaans.

Zatopek van Herden är en fd polis, numer något nedgången privatdeckare, som får i uppdrag att undersöka ett brott, ett mord på en antikvitetshandlare som polisen gått bet på att lösa. Jag vet, ni tänker så klyschigt, det har vi läst förr! Men Meyer skapar trots alla klyschor en trovärdig och mångfacetterad karaktär som läsaren bryr sig om.

Vartannat kapitel är en skildring av van Heerdens märkliga barndom, uppväxt och liv fram till nu och vartannat kapitel är själva mordgåtan.

Kriminalhistorien, som är mycket spännande, för oss successivt in läsaren i Sydafrikas mörka traumatiska förflutna. Samtidigt kommer vi djupare in i van Heerdens mörka inre.

Det är skickligt, välskrivet och mycket underhållande, en riktigt bladvändare. Absolut en författare att läsa mer av.”

Om du tycker om deckare och inte läst Deon Meyer, har du verkligen något att se fram emot.

 

 

 

 

 

 

VINNARE AV CWA GOLD DAGGER FÖR BÄSTA DECKARE 2023 – GEORGE DAWES GREEN: THE KINGDOMS OF SAVANNAH

Publicerat den av

George Dawes Green (1954-)
The Kingdoms of Savannah
304 sidor
Utgiven 2022
Headline Book Publishing

George Daws Green är en amerikansk författare från Savannah, Georgia.
The Kingdoms of Savannah är hans fjärde bok sedan debuten med The Caveman’s Valentine (1994). Den belönades med det mycket prestigefyllda brittiska priset Crime Writers’ Association Golden Dagger för årets bästa deckare 2023.

En lugn kväll på den lokala baren Bo-Peep mördas den unge, vänlige och bipoläre Luke och hans vän ”Stony” en hemlös arkeolog försvinner. Man hittar liket av Luke innebränd i en hyresfastighet som ägs av en ökänd och illa sedd affärsman, Archie Guzman.

Alla antar att Guzman bränt ned huset för att få ut försäkringen, men inte kollat att det fanns någon i huset. Luke som också är en av de hemlösa i Savannah brukade få sova i hans tomma hus som en delbetalning för småjobb som han gjorde för Guzman.

På andra halvan i det segregerade Savannah finns Morgana Musgrove, är en av de mest respekterade och kanske fruktade kvinnorna i staden. Släkten Musgrove är högt upp i hierarkin i staden. Morgana är en fixstjärna i det översta skiktet i Savannah känd för sina stora tillställningar och sitt arbete med välgörenhet
Morgana är numera änka och hennes man efterlämnade ett antal olika företag, bland annat en liten knappast fungerande detektivbyrå med en anställd som inte är någon större stjärna.

Guzman kontaktar henne och erbjuder henne 200.000 dollar om hon tar på sig uppdraget att bevisa att han är oskyldig (vilket ingen tror, så hatad som han är av många) och 300.000 till om hon löser fallet med Luke och Stony.. Det är pengar som skulle göra gott för änkans ekonomi.
Morgana åtar sig uppdraget till familjens stora ilska. Morgana har fyra barn som alla har en svår relation med sin mor. Och den dysfunktionella familjen dras in i detektivarbetet.

Jag vill inte avslöja för mycket mer om intrigen och förstöra din läsglädje men kan lägga till att titeln The Kingdoms of Savannah anspelar på en lite känd episod från 1700-talet i Södern. Den är sann och inget som Dawes Green hittat på.

Ett av många pampiga hus i Savannah

Att läsa The Kingdoms of Savannah har varit ett nöje. Dawes Green är en utmärkt författare med en elegant prosa kryddad med slanguttryck och dialekter som ger färg till berättelsen. Han får Savannah att leva upp så det nästan kännas som om jag varit där.
Det är en stad som är ett populärt turistmål med känd för sin fina arkitektur och intressanta historia. Men Dawes Green visar inte upp det vackra turistiska Savannah. Han skildrar staden i hela dess komplexitet från genuina överklassmiljöer till livet bland de hemlösa.

Och historien är inte vacker trots alla försök att putsa på den. Som en röd tråd går Savannahs mörka historia med sin slavhandel. Att Savannah blev så rikt på sin bomull berodde på att de fick så mycket slavar från Afrika som gjorde att de konkurrerade ut de andra länderna.
Allt eftersom familjen Musgrove gräver kommer obehagliga sanningar fram.

Romanen har ett mycket stort persongalleri och det är en spännande samling individer han har skapat. Ffa porträttet av den dysfunktionella familjen Musgrove har många höjdpunkter. Dawes Green skriver utmärkt dialog och karaktärerna är trots deras många egenheter trovärdiga.

För mig är detta egentligen inte en deckare. Ja visst, deckarintrigen finns där som berättelsens motor, men är inte speciellt framträdande och blir aldrig riktigt spännande.
Boken är i stället en mycket välskriven och mångbottnad berättelse med ett färgstarkt persongalleri och med, som engelsmännen säger, “a great sense of place ”. Och som använder deckargenren som ett verktyg.

Över hela romanen finns ett hemlighetsfullt skimmer, som jag inte vet vad det är, men som ligger kvar efter avslutad läsning. Och på så sätt är det en spännande roman!