EN TRAVE BÖCKER

Ett hus utan böcker är som en kropp utan själ. – Cicero – Nu med över 200 recenserade böcker och 100 000 besök.

FÖR DIG SOM VILL GÅ PÅ OKÄNDA STIGAR – WWW.LIBRIRESURRECTI.COM

En av min bloggs mest trogna läsare och som till min stora glädje ofta kommer med spännande kommentarer till mina inlägg är professor Ivo Holmqvist. Ivo läste jag först på den utmärkta nättidningen  Dixikon som jag varmt kan rekommendera

Nu har Ivo berättat för mig att han har en blogg för bortglömda böcker och författarskap http://www.libriresurrecti.com. Jag har inte hunnit läsa än men titta runt. Det väcker verkligen min aptit. Och jag som har ett kalenderbitarminne känner inte igen många namn!

Som om inte det räcker skriver Ivo även om böcker på denna blogg:
https://ekstromgaray.se/amnen/blogg/skrivo-ivo-holmqvist-skriver-om-bocker-och-annat/

Nöjsam läsning.

EN MILSTOLPE TILL.

Förra året firade bloggen 10 år och över 100 000 lästa inlägg.

Upptäckte nu att med dagens recension är jag upp i 300 recenserade böcker. Jag blir själv både förvånad och lite imponerad. Tack till alla er som läser följer och kommenterar. Det är mycket inspirerande.

ETT FYND I MIN BOKHYLLA – IVAN KLIMA: EN KÄRLEKS SOMMAR

Ivan Klima (1931-)
En kärleks sommar
”Milostne Leto”
Översatts från tyska av Ingrid Börge
Utgiven 1974
På svenska 1976
222 sidor

Coeckelberghs

Sedan ett år tillbaka följer jag det mycket trevliga kontot Mobergs böcker på Instagram. Herr Moberg, som är ca hälften så gammal som jag, lägger ut inlägg om böcker han köper, läser och säljer. Det som är stimulerande är att han inte, som i andra forum jag följer, bara befinner sig i närheten av vad som pratas om på Babel och kultursidorna just nu. Nej han lägger upp inlägg om böcker jag känner igen från 70-80-talet av då omtalade och nu i många fall lite bortglömda författare. Författarskap som är minst lika intressanta som det som skrivs och ges ut nu. Minnet är ju extremt kort och blir väl bara kortare och kortare med det informationsflöde vi utsätts för i dag.
Jag tror att det var det som inspirerade mig till att spontant plocka ut en bok som stått i min bokhylla sedan 1980. Endast vår herre vet varför Ivan Klimas En kärleks sommar överlevt alla mina utgallringar genom åren. Men det har den.

På 80-talet gav det legendariska förlaget Coeckelberghs ut många författare från det forna östblocket. I dåvarande Tjeckoslovakien kämpade medborgarrättsrörelsen Charta 77 mot diktaturen och var ett ämne som stod högt på agendan i väst. I från Tjeckoslovakien gav Coeckelberghs ut många tunga namn som Klima, Ludvík Vaculík, Pavel Kohout och Bonniers gav ut Milan Kundera. Stora författare som kämpade mot diktaturen.

Ivan Klima är ett av det mest respekterade namnen från den perioden. Han finns rikligt utgiven på svenska då Brombergs fortsatte att översätta honom. Men En Kärleks sommar var det första som kom svenska.

Det är en relativt liten och kompakt roman. Något av ett kammarspel.
Biologen David Krempa brinner för sin vetenskap. Han forskar på hur vi skall kunna förlänga livet. Den traumatiska upplevelsen när hans mor gick bort har satt sådana djupa spår att han vill forska fram ett sätt att mota bort döden.
Han lever i ett ganska trist äktenskap med fru och två barn. Ett äktenskap som ingicks utan någon större passion. All kraft går nu till att arbeta på de föreläsningar han skall hålla när han nu äntligen kommit till ett av sina drömmars mål. David skall om några månader flytta till England för att arbeta på ett universitet i ett år. Han tror att det kan bli ett avgörande steg i hans resa mot ära och berömmelse.
All tid som ägnas åt något annat än hans forskning är bara slöseri med dyrbar tid.

Men sedan korsas hans väg av den unga skådespelaren Iva. Hon är hans totala motsats. En känslomänniska som bara lever i nuet. Iva har egentligen inga stora intressen mer än att roa sig, är obildad och har ett relativt vidlyftigt umgänge med olika män i kulturvärlden. David dras obevekligen in i ett passionsdrama, som först vänder upp och ned på hans liv för att till slut ödelägga det. Och hennes.

Det är en tät text. Vi ses allt ifrån Davids synvinkel. Förutom Iva och Davids fru är alla andra romanfigurer bara statister. Skickligt porträtterar han hur David dras in i detta, blir mer och mer besatt och tar allt större risker. Klima är en god psykolog och David och Iva är trovärdiga och lätta att både förstå och känna sympati för. Klima skruvar sakta åt berättelsen och jag läste med andan i halsen. Hans skicklighet som författare visar sig när illusionerna börjar brista och David och Iva åter landar i en verklighet som inte är den de önskar sig.

En tät gripande och välskriven roman är detta. Jag är glad att sent omsider upptäckt ett fint författarskap.

Den går att tag på antikvariat och bibliotek ifall även du vill läsa.

ÄNNU EN MÄSTERLIG ROMAN AV HERTMANS – STEFAN HERTMANS: FRÄMLINGEN – KONVERTITEN FRÅN 1100-TALET

Stefan Hertmans (1951-)
Främlingen
”De Bekeerlinge”
Utgiven 2016
På svenska 2018
Översättning Ingrid Wikén Bonde
333 sidor
Norstedts

För några år sedan läste jag en lysande bok, Kärlek och terpentin, av den då för mig helt okände belgaren Stefan Hertmans. Den kom på svenska 2015.
Så här skrev jag om författaren i mitt förra inlägg:
Stefan Hertmans är så vitt jag förstår ett stort namn i Belgien. Har varit professor i konst, publicerat ett flertal välrenommerade diktsamlingar, pjäser, essäsamlingar och romaner. Krig och terpentin belönades med det stora priset AKO Literatuurprijs och Flamländska kulturpriset. Den är redan översatt till en mängd språk. Den ses redan som en modern klassiker i det flamländska språkområdet.

Nu var det dags att läsa den roman som kom ut 2018, Främlingen. Den har stått i hyllan ett tag. När jag nu dammade av den och läste första sidan var detta omöjligt att släppa denna roman… om det nu är en roman det är?

Boken kretsar kring den sanna historien om den unga kristna högreståndspersonen Vigdis från Rouen som förälskar sig och rymmer med David som är son till en rabbin. På 1100-talet var det detsamma som att skriva på sin dödsdom om du var en högre ståndsperson.
Det sätts ett pris på hennes huvud av hennes far. De flyr genom ett Europa där påven Urban den andre 1095 startat det första korståget. Det är en oerhört farlig tid. Bland riddarna finns det många som letar efter Vigdis och vill komma åt lösensumman.
Korstågen leder till oerhört mycket våld, nedbrända byar och pogromer. Vigdis eller Hamoutal , som hon heter som gift, och David möter ett ett Europa i brand. Hertmans följer dem fram till deras oundviklig tragiska slut. Det är en resa som för honom från Frankrike till Nordafrika och Spanien. En resa som tar författaren 22 år att göra.

Att han kan skriva denna historia beror på att den judiska tron fanns en regel att du inte fick slänga papper med Guds namn skrivet på. De sparades i s.k. genizah, ett förrådsrum i anslutning till synagogan. Historien om Vigdis och David fanns i genizahn i Fustat Misr (det gamla Kairo) och bevarades och finns nu i Cambridge.

Jag vet inte om jag vill kalla detta roman. I en fin intervju jag fann på Youtube (se här) beskriver Hertmans det som auto-docu-fiction. Utifrån den relativt lilla information som han haft till förfogande han skrivit en suggestiv text där han skickligt förflyttar oss mellan dåtid och nutid. Han målar upp ett dåtida mycket instabilt Europa med en grasserande antisemitism. Hans beskrivning av en pogrom får blodet att isa sig. Parallellt med berättelsen om Vigdis och David följer vi de resor Hertmans gör i deras spår som i sin tur leder till korta essäistiska utflykter. I en annan författares händer kanske denna blandning av roman-reseskilding-essäistik hade känts tillyxad. Men med Hertmans suveräna handlag blir det bara en njutning. Hans språk är som det renaste och klaraste vatten.

Hertmans känsla för detaljer och miljöer får texten att glimra. Trots att det är en relativt kort bok tog den lång tid att läsa. Var jag det minsta trött lade jag den åt sidan då jag inte ville missa något. Ingrid Wikén Bondes översättning är återigen förstklassig.

I Aftonbladet jämförde Claes Wahlin i en mycket lovordande recension honom med W.G. Sebald, som jag inte tyvärr läst än, men också Edmund de Waals Haren med bärnstensögon som var en stor läsupplevelse för mig.

Kärlek och terpentin och Främlingen är de två första i den trilogi som Hertmans skrivit på detta sätt. Den tredje De opgang kom på flamländska 2020. Men tyvärr kommer Norstedts inte att ge ut den på svenska. Hermans suggestiva romankonst har sålt för dåligt för att motivera en översättning svarade förlaget mig.

Det är bara att hoppas på att ett annat förlag tar upp stafettpinnen och översätter De opgang. Det är synd att ett så spännande författarskap bara finns representerat med två böcker.

EN UNDERBAR DECKARE – ANTTI TUOMAINEN: KANINFAKTORN

Antti Tuomainen (1971-):
Kaninfaktorn
“Jäniskerroin”
336 sidor
Romanus och Selling

Mitt bloggande har genom åren givit mig mycket tillbaka. Det som överraskat mig och glatt mig kanske allra mest är att jag sedan ett par år får uppdrag som lektör. Det innebär att jag läser en bok, ofta långt före den kommit ut, och skriver ett utlåtande som förhoppningsvis hjälper förlaget att bedöma om de skall försöka få rättigheterna till boken. Och till min stora glädje har detta lett till att några fina böcker kommit ut på svenska.

Ett av de uppdrag som givit mig alla störst läsglädje är denna underbara finska deckare som jag läste i höstas, i engelsk översättning av David Hackston som också den snart kommer ut. Kaninfaktorn är en deckare av toppklass. Tyvärr fick inte det förlaget jag jobbar för boken men tack och lov kommer den ut på svenska på Romanus och Selling.

Antti Toumainen

Antti Tuomainen är född 1971 och ett stort namn i Finland. Har ett antal deckare bakom sig. Flera av dem nominerade till och vinnare av utmärkelser i Finland, Norden och i Storbritannien. På svenska finns sedan tidigare Helaren utgiven på Forum 2012

Numer är Antti och jag Facebook-kompisar (!) och jag ser att hans karriär verkar gå spikrakt uppåt. Kaninfaktorn skall nu bli en serie på Amazon med Steve Carell i huvudrollen.

Henri Koskinen är en mycket matematiskt begåvad man som arbetar med riskanalyser på ett försäkringsbolag. Han är bara intresserad av sådant som går att beräkna. T.ex. är möbleringen i hans lägenhet planerad efter olika möblers nyttjandegrad. Vad kollegorna gjort på helgen finner han helt ointressant.

Samtidigt som Henri får sparken så dör hans bor. Brodern är Henris motsats. Han äger en nöjespark som Henri nu får ta över, med allt vad det innebär med kunder och personal. En sämre lämpad person får man leta efter. Det blir inte bättre när det visar sig att brodern har stora skulder till några tungt kriminella figurer. Och de vill ha tillbaka dem nu!

När jag började läsa boken tänkte jag på Homeland och Bron. Serier med psykiskt dysfunktionella personer som lyckas ha ett arbete. Det är svårt att få det trovärdigt. Jag tycker att Bron, även om det är en spännande serie!, misslyckas kapitalt med det, men Homeland är mycket mer trovärdig.

Tuomainen lyckas i romanen med konststycket att göra Henri trovärdig. Han har säkert en bokstavskombination, men man tror att han kan fungera och kan ha ett mycket kvalificerat jobb. Och jag förstår varför Henri blivit som han blivit. Allteftersom romanen går tycker jag mer och mer om honom och dras in i hans öde.

Deckarhistorien är mycket spännande och väl uppbyggd men det är bara en liten del av vad som gör denna bok så läsvärd. Tuomainen måste vara mycket kunnig i matematik, vilket jag inte är. Hans sätt att införa matematiska föreställningar i hur Henri tänker och agerar är mycket skickligt gjort. Och det är ofta oerhört roligt.
Tuomainen har en underbar humor när han beskriver hur Henris värld krockar med hur vi vanliga känslostyrda människor fungerar. Det blir en utvecklingsroman som skildrar hur Henri vaknar till insikt om att livet har andra färger och facetter än de han hittills har sett.

Romansen med den kvinnliga huvudperson Laura är både öm och tafatt. Och Tuomainen skriver innerligt om den men samtidigt skrattade jag högt åt när Henri inte förstår att något som är så ologiskt som förälskelse kan vara så härligt.

Kaninfaktorn är helt enkelt en välskriven, mycket rolig, intelligent och känslomässigt engagerande deckare som dessutom lyckas vara spännande. Det skall vara den första i en trilogi. Det finns med andra ord mycket att se fram emot.

Skyll dig själv om du inte läser den.

TILLBAKA HOS KOMMISARIE REBUS – IAN RANKIN: NÄR MÖRKRET FALLER

Ian Rankin (1960-)
När mörkret faller
”Set in Darkness”
Utgiven 2000
På svenska 2002
Översättning. Mark Beal
446 sidor
Bokförlaget Forum

När mörkret faller är den elfte i Ian Rankins serie om John Rebus. En serie som gjort Rankin till ett stort namn och en favoritförfattare bland deckarläsare i Storbritannien och annorstädes.
Jag har skrivit om de tre första i serien. Att hoppa in i elfte romanen var inga problem. Rankin skriver så att det är bara att åka med.

I romanen tvinnar Rankin samman mordet av en Labourpolitiker, som kommer från en av Edinburghs mest prominenta familjer, fyndet av ett lik som varit begravt i över 20 år, och en luffare som tar livet av sig men visar sig ha en förmögenhet på 40 000 pund. Vi dras in i ett nät av politiska och kriminella intriger där någon försöker göra stora pengar på markspekulationer. Skottland skall få sitt egna parlament och entreprenörerna slåss om kontrakten.

Till skillnad från de tre första läste jag denna med stort nöje. Rankin är nu rutinerad och bygger upp en komplicerad intrig på ett snygg sätt. Han skriver en läsvärd prosa. Personskildringarna är trovärdiga och engagerande. Miljöbeskrivningarna atmosfärrika. Det blev som med goda deckare svårt att lägga ifrån sig boken. Visst klichéerna ligger nära ibland. De är svåra att undvika men jag tycker han rundar dem.

Romanen är inte perfekt. Slutet blir kanske något konstruerat och han hade kunnat ta bort ett av spåren som inte tillförde något. Men det är verkligen inte hela världen. En underhållande stund i läsfåtöljen blev det.

Och jag blir sugen på mer Rankin, mer sugen än tidigare. Och bättre betyg kan han inte få.

Här kan du läsa om de andra Rebus-böckerna jag skrivit om
Rankin, Ian: Knots and Crosses (Rebus 1)
Rankin, Ian: Hide and seek (Rebus 2)
Rankin, Ian: Tooth and Nail (Rebus 3)

MOSKVA 1937. I MASSAVRÄTTNINGARNAS EPICENTRUM – EUGEN RUGE: METROPOL

Eugen Ruge (1954-):
Metropol
Utgiven 2019
På svenska 2021
Översättning: Aimée Delblanc
427 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

För ett par år sedan debuterade Eugen Ruge med en stor roman baserad på hans familjs historia. Tiden då ljuset avtar (Nilsson förlag) blev en succé, vann pris och filmatiserades. Jag läste den med stort nöje.

Nu åtta år senare har Ruge publicerat romanen Metropol som är vad man i filmvärlden kallar en prequel. Om farmor Charlotte och styvfarfar Wilhelm och deras upplevelser i Ryssland 1937-1938. Ruge skriver att Charlotte aldrig berättade om de traumatiska åren de var i landet.
Via en historiker får Ruge vetskap om att det finns en akt på henne. Han får också hjälp med att få ut den från det Ryska statsarkivet för social och politisk historia.

Utifrån det materialet har Ruge skrivit en fascinerande och gripande roman. För roman är det. I det spännande efterordet berättar han om vad som är sant och vad som är fabulerat. Ramverket är sant, romanfigurerna är inte fiktiva men allt de säger och tänker är resultat av författarens egen fantasi.

Charlotte och Wilhelm är kommunister och flyr nazisternas Tyskland för att i Sovjet arbeta för Komintern. Organisationens uppdrag var att på alla möjliga sätt sprida revolutionen över Europa världen. Det var en organisation som inte skydde några medel.

Romanen utspelar sig som sagt 1937 ett år som är “annus horribilis” i Rysslands historia. Det är det året som Stalins och NKVD:s (underrättelsetjänsten) paranoia blommade ut helt. Detta ledde till att ett mycket stort antal människor dömdes i påhittade rättegångar och huvudena rullade på löpande band. Det var många tusen. Det spelade ingen roll på vilken nivå du var på i samhället. Ingen gick säker.

Romanen inleds med att Charlotte och Wilhelm är på resa i Georgien, den stora ledarens land. Stalin var ju inte ryss. I Pravda läser de att Alexander Emel som de känner och sålt en grammofonspelare till är anklagad för att vara spion som på uppdrag av Trotskij stått i spetsen för en kampgrupp. Emel är alltså en folkfiende, det värsta epitet du kan få och detsamma som en dödsdom. Wilhelm och Charlotte får panik. För att ha umgåtts med en folkfiende och inte insett att han eller hon var det var också förenat med livsfara.

Hotell Metropol.

Wilhelm och Charlotte fråntas sina arbetsuppgifter och flyttas till legendariska Hotel Metropol tillsammans med många andra från deras avdelning. I över ett år bor de på hotellet och lever sysslolösa under ovissheten om de kommer överleva. Allteftersom människor runt om dem bara försvinner och ingen vågar prata om det. Charlotte och Wilhelm är dock några av de få som överlever Hotel Metropol. Ruge skriver i efterordet att han inte vet hur det kom sig att de kom undan

Om Tiden då ljuset avtar var en bred familjeroman som spände över lång tid är det en mycket mer komprimerad roman. Det är fascinerande att följa dessa kommunister som trots allt det de upplever håller fast vid som tro. När man läser de dokument som finns i boken, som är autentiska, associerade jag till religiösa sekter med sina absoluta renhetskrav, att man inte på något sätt får avvika från den rättas tron.
När jag under läsningen surfat lite för att få lite bakgrund runt året 1937, hittills okänt för mig, framgår det att historikerna dock inte kan riktigt kan förklara uppkomsten av paranoian och massavrättningarna. Men det är som om hela samhället under Stalin var en gigantisk sekt.

Jag kan erkänna att det tog ett lite tag att komma in i romanen. Det är många namn och en hel del fakta att hålla reda när Ruge bygger upp den historiska bakgrunden. Men när väl romanen verkligen rullar igång så sögs jag in i den och var ohjälpligt fast. Hotel Metropol blir det lilla mikrokosmos som skildrar världen utanför.

Jag mindes inte att Ruge var en så god stilist som jag tycker han är i denna roman. Veteranen Aimée Delblanc har överfört det till en mycket fin svenska. Meningarna är ofta korta, lätta, musikaliska och precisa att det är en njutning att läsa. Det är en vacker, finstämd och nästan ömsint prosa.

Porträttet av Charlotte och Wilhelm och deras allt annat än enkla relation är inkännande och nyanserat.
Med säker hand beskriver Ruge hur personerna anpassar sig steg för steg i en allt vansinnigare värld. Många är trots det orubbliga i sin kommunistiska övertygelse. De vet dessutom att de inte kan protestera om de skulle vilja. För då rullar deras huvuden.

Vasiliy Vasilievich Ulrikh (1889-1951)

Romanens komiska höjdpunkt är porträttet av en av de högsta domarna under Stalin Vasiliy Vasilievich Ulrikh. Han klarade sig märkligt nog. Han var Stalins hantlangare och skrev under oerhört många dödsdomar.

Ruges porträtt av honom är inte insmickrande. En osäker, fåfäng och feg man orolig för sin status, sin fetma och sina väderspänningar. Mest intresserad av att jaga kjoltyg men rädd för hans lika tjocka fru skall komma på honom. Detta porträtt av en tom människa fick mig att skratta högt. Om än mot en tragisk fond. Det var dessa människor som gjorde processerna möjliga.

Förutom de säkra personporträtten så lever vinjetterna vi ser av Moskva ochTbilisi.

Det säger en del om standarden på den svenska litteraturbevakningen att ingen tidning än recenserat denna välskrivna, välkomponerade, historiskt intressanta och spännande roman. Läs den. Jag lovar att du inte kommer bli besviken.

Här kan du läsa vad jag skrev om Tiden då ljuset avtar.

SISTA DELEN I DEN HYLLADE NEAPEL-SVITEN: ELENA FERRANTE: DET FÖRLORADE BARNET. BOK 4 MEDELÅLDER OCH ÅLDRANDE

Elena Ferrante:
Det förlorade barnet. Bok 4 Medelålder och åldrande
“Storia della bambina perduta”
Utgiven 2014
På svenska 2018
Översättning: Johanna Hedenberg
480 sidor
Norstedts

Äntligen har jag läst den sista delen i Elena Ferrantes Neapel-trilogi. Jag kan undra varför det tog så lång tid. Jag hade ju mina reservationer mot tredje delen men det var ändå en läsupplevelse. Jag bara glömde av dem…

Av en slump lyfte jag ned den fjärde delen och började läsa. Uppehållet framstod då som mycket märkligt. Jag sögs in i texten och kände stor läsglädje. Även om det gått alldeles för lång tid fanns mycket kvar, trots det stora persongalleriet.

I fjärde delen avhandlas Lenu och Linas medelålder och ålderdom. Många av har läst och älskat dessa romaner. Därför ordar jag inte om handlingen.
Och för er som ännu inte läst dem vill jag inte säga något för detta är verkligen berättelser med stort B. Du får själv upptäcka alla vändningar och överraskningar.

Det är en intensiv romansvit. Livet i Neapel är hårt. Ett strikt patriarkalt samhälle med fattigdom och tung kriminalitet som en del av vardagen.
Lenu och Linas relation är också oerhört intensiv. Och jag kan villigt erkänna att jag som i tidigare delar tröttnade lite på dem. Vid ett tillfälle under läsningen av Det förlorade barnet bestämde jag mig för att jag har fått nog. Jag läser inte mer. Dagen därpå satt jag där igen.
Henne prosa är lite konstlös och stundtals lite tråkig men samtidigt fångas jag av historien. Det är trots allt mycket skickligt skrivet.
Trots avmattningen jag kände sista 100 sidorna blev jag trots det förvånad över hur tagen jag var när romanen var slut och den tomhet jag kände. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag följt dem i över 1500 sidor…

Min små reservationer till trots. Ferrantes svit är ett kraftprov. Med sin starka berättelse, sin djupa psykologi, den skarpa sociologiska blicken, och som en skildring av det patriarkala Neapel och ett stycke italiensk 1900-talshistoria ur ett kvinnligt perspektiv kommer böckerna tillhöra litteraturhistorien för lång tid framöver.

Ni som inte har läst den har något att se fram emot.

Denna del var nominerad till International Man Booker Award.

EN FRANSK LITTERÄR GIGANT DU INTE HÖRT TALAS OM – JULIEN GREEN: MOÏRA

Julien Green (1900-1998)
Moïra
Utgiven 1950
På svenska 1951
Översättning E. R. Gummerus
218 sidor
Gebers förlag

Jag ville överraska mig själv och på måfå plockade jag ut en bok som samlat damm länge. Julien Greens roman Moïra från 1950. Jag tror jag läste om Green i Svenska Dagbladet på 80-talet. Det fastnade i minnet och det är säkert över 15 år sedan köpte jag romanen på ett antikvariat.

Julien Green är det nog inte många som känner till i Sverige. Men i Frankrike är han en litterär gigant. Trots att han egentligen är amerikan.
Green föddes av amerikanska föräldrar i Paris. De var från sydstaterna och tillhörde dess överklass. Hans protestantiska uppfostran var mycket sträng, driven av en djupt troende mor. När hon gick bort upptäckte Green katolicismen och konverterade vid 16 års ålder. Han bodde större delen av sitt liv i Frankrike.

Green blev nästan 98 år gammal och skrev ett 30-tal böcker, alla utom en på franska. Mest känd är han för sin dagbok som han förde under hela sitt liv. På svenska finns det ett fåtal av hans romaer översatta bl.a. den stora historiska romanen om Sydstaterna Les pays lointains. Den kom på svenska 1995 med titeln Landet långt borta.

Green är den första utlänning som blev medlem i Franska Akademin. Han erbjöds av presidenten att bli fransk medborgare men tackade nej av lojalitet till sitt hemland.
Green fick Grand prix de littérature de l’Académie française 1970.

Moïra utspelar sig 1920 på ett universitet i sydstaterna baserad på University of Virginia. Där Green studerade som ung.

Joseph är en ung man från enkla förhållande som kommer från en ten ej namngiven håla för att studera. Han är egentligen osäker på vad han skall välja men hans mål är att bli präst. Joseph är mycket djupt troende, en bokstavstrogen. Joseph vill inte sticka ut men med sitt röda hår, gängliga kropp, och aparta personlighet vet alla vem han är. Han vägrar att deltaga i det som många förknippar med universitetslivet, fester, alkohol och möten med det motsatta könet. Bibeln är Josephs rättesnöre och han ser bara hädelser i vad hans medmänniskor gör.
Dessutom blir han så provocerad av sina studier. När det visar sig Romeo o Julia innehåller “snusk”, så river han ut de sidorna.

Joseph blir mer och mer ensam. Men han lär känna David som också är djupt troende men inte lika rigid som Joseph. David försöker stötta honom både i hans försök att finna Gud men också i att se lite mer nyanserat på vad det innebär att vara troende.

När Joseph kommer till universitet för han ett rum hos Mrs. Dare. Det rummet som han bor i tillhör hennes styvdotter Moïra som är en riktig slarva förstår vi. Begiven på festligheter och karlar. Detta provocerar Joseph som redan före han träffat henne börja få förbjudna fantasier om henne, vilket plågar honom djupt. När de till slut träffas och hon utmanar Joseph med sin sinnlighet får det mötet oanade och tragiska konsekvenser.

Moïra är en roman som inte liknar de moderna romarer jag vanligtvis läser. Nej det var mer som ett läsa Dostojevskij. Om en man som kämpar med sin tro och sin moral och till slut gå under. Eller gör han det? Slutet är öppet och jag blir inte helt klar med det.

Green är en mycket elegant författare. Prosan smeker läsaren när han mejslar ut människor och miljöer. Den kan verka lite ålderdomlig men det kanske har att göra med att översättningen har 60 år på nacken. Green porträtterar skickligt med psykologisk skärpa Josephs väg mot det tragiska slutet. Claes Hoogland fångar något när han beskriven romanen (Se bilden på baksidan).
Jag tror att Moïra har många självbiografiska drag. Green är homosexuell och de frågeställningar som Joseph brottas med har säkert Greens brottas med också.

Efter avslutad läsning tänkte jag att Moïra var en skildring av vad som händer när en religiöst rigid person konfrontera med andra verkligheter och med sitt eget kött. Men troligen är det inte det som Green vill skildra. Jag fann en intervju med honom i en bok där den tyska litteraturkritiken och journalisten Iris Radisch, som skriver i Die Zeit. Boken heter Die letzen Dinge. Där intervjuar hon ett antal stora författare i slutet av livet. Hur närheten till döden förändrar, om den gör det, deras blick. https://www.rowohlt.de/buch/iris-radisch-die-letzten-dinge-9783499631115

I intervjun med Green säger han att i hans livs hela tiden funnits en kamp mellan kroppen och själen Och en kamp mot det sexuella begärets i alla former. Kroppen och sexualiteten kan inte fylla upp ditt liv, ge det mening. Det kan bara tron.
Och synden, ett viktigt begrepp för Green, är du måste döda det hinder som begäret, det kroppsliga innebär. (sid 15–30).

Moïra var förutom att det är en vackert skriven roman, en för mig annorlunda och intressant läsning. Då religiösa frågorna tar liten plats i mitt tänkande kom jag här in i en tankevärld som var mig mycket främmande och därigenom intressant. Det är en fin roman men att som den tyvärr lite bortglömde författaren Bengt Söderbergh kalla den ett mästerverk, det är ett steg för långt för mig.

Du finner boken på Bokbörsen som du vill läsa den.

EN STOR ROMAN AV EN STOR FÖRFATTARE – LJUDMILA ULITSKAJA: DET GRÖNA TÄLTET

Ljudmila Ulitskaja (1943-)

Det gröna tältet
зеленый шатер (Zeljonyj sjatior)
Utgiven 2010
På svenska 2015
Översättning Hans Björkegren
650 sidor
Ersatz förlag

Apropos att köpa böcker brukar jag säga: När jag var ung hade jag inga pengar och all tid. Nu har jag pengarna att köpa det jag vill ha men inte all tid. När jag kallt konstaterade, i ett samtal med en jämnårig vän, ungefär hur många böcker jag har kvar att läsa i livet, blev han så påverkad att han återkom till det flera gånger efteråt.
Jag är därför skeptisk till tjocka böcker. Framförallt om de anses som krävande. Förutom att de tar stor plats, är de verkligen värda den tiden de tar att läsa dem. Ibland inte. Jag har avbrutit läsningen av flera tegelstenar.

Eftersom jag älskar att köpa böcker krävs det en utrensning ibland. Det finns helt enkelt inte plats kvar. Fråga mig inte varför jag i sista stund plockade ut Det gröna tältet av Ljudmila Ulitskaja ur de välfyllda kassar som skulle till antikvariatet. Det är en tegelsten. Inköpt på bokrean billigt för några år sedan, men 650 sidor tjock (inte 704 som det felaktigt står på förlagets hemsida). Jag hade senare hört att den skulle vara svårläst. Mao stor risk för att bli utrensad. Som tur var skedde det inte.

Ljudmila Ulitskaja är en mycket populär rysk författare som bla tilldelats det mycket prestigefyllda Austrian State Prize for European Literature. På svenska finns det enligt vad jag kunnat läsa mig till nu fem romaner utgivna och en sjätte kommer i höst. Alla utom en på Ersatz förlag.

Det gröna tältet är en bred berättelse som sträcker sig från 50-talet och Stalins död till 90-talet och poeten Josef Brodskys död. De är en roman som handlar hur det är att leva i en diktatur och om de människor som gör motstånd mot det. Som försöker skapa sig en frihet och påverka systemet inifrån. Det är en historisk roman om en epok i Rysslands historia. Man kanske kan kalla den en kollektivroman. Men det är också en intensiv roman om kärlek, vänskap, trohet och svek.

I centrum står tre pojkar Ilja, Mischa och Sanja som blir riktiga vänner i skolan. Tre egensinniga begåvade och känsliga pojkar. Vi får alltså följa den under 30 år. De fogar sig inte in i det sovjetiska samhället utan är dissidenter i mer eller mindre skala. Ilja blir fotograf som fotograferar dissidentrörelsen, Mischa litteraturvetare och misslyckad poet och Sanja musiker och sedan när han inte längre kan spela kompositör (Ulitskaja skriver underbart om musik!).

Det genomgående för de tre är deras stora kärlek till konst, litteratur och musik. De är involverade i spridandet av samizdat-litteratur vilket var ett andningshål för litteratur i Ryssland. Den kraft som litteraturen har och det värde som den tillmäts i den ryska kulturen är något enastående. Den betyder något. Är inte bara underhållning som det reducerats till i vårt land.

Men dessa tre personer är bara en språngbräda till det myller av människor som omger dem. Flera romanfigurer dyker bara upp i ett kapitel. Hela romanen blir ett kalejdoskop av människor, berättelser och känslor.
Ulitskaja är judinna och det judiska och den starka antisemitismen i landet gör mig påmind hela tiden.

Att den kanske kan upplevas som svårläst är att kronologin inte är rak och att mängden romanfigurer är lite överväldigande. Är du borta från boken ett tag kan det vara svårt att hålla reda på alla. Men det är en randanmärkning.

Ulitskaja är en berättade och människoskildrare av rang. Hennes prosa är mycket lättläst och jag har skrattat många gånger under läsningen. Ämnet må vara tungt ibland men det är inte tung läsning.
Översättningen är för övrigt gjord av en av våra stora översättare från ryska Hans Björkegren (1933-2017). Det är i sig ett kvalitetstecken.

Det gröna tältet är en stor litterär godispåse! Romanfigurerna och händelserna ligger och bubblar i mig efter avslutad läsning. Jag har under ett par veckor befunnit mig i ett fascinerande land befolkats av fascinerade människor med spännande livsresor.

Efter avslutad läsningen beställde jag omgående de två av hennes böcker som jag inte redan äger och som går att få tag på. Bättre betyg kan jag knappast ge henne.
Det är inte ofta jag upptäcker ett nytt författarskap som är stort på riktigt. Nu har jag det.

Tack till Ola Wallin och Ersatz för denna kulturgärning.

NIONDE BOKEN I SERIEN OM KOMMISSARIE AURELIO ZEN – MICHAEL DIBDIN: MEDUSA

Michael Dibdin (1947-2007):
Medusa
Utgiven 2003
288 sidor
Faber & Faber

Under sommarens “hemester-resa” till vackra Österlen och Stockholm fanns behov av lite lättare litterär färdkost än den i dubbel bemärkelse stora roman jag för närvarande läser. Valet föll på en av Michael Dibdins deckare om kommissarie Aurelio Zen, Medusa. En bok som jag fick av ett par vänner nyligen. Jag läste en av böckerna i serien, Vendetta, som är den andra, för ett par år sedan. Mindes att det inte var en fullträff. Men då Medusa delvis utspelar sig i Dolomiterna blev jag intresserad. Dit har jag rest ett par gånger för många år sedan och längtar ständigt tillbaka.

I en av de många grottor som grävdes i bergen under andra världskriget finner ett gäng klättrare ett lik. Det visar sig vara ett 30-år gammalt lik. Den omkomne är en militär som officiellt omkom i en flygolycka. Hur kommer det sig att det återfinns här?
När Aurelio Zen börjar fråga runt på uppdrag av sin chef så märker han att dörrarna stängs. Försvarsministeriet har ett stort intresse av att affären mörkläggs vilket ytterligare sporrar Zen. Spåren leder till en fascistisk konspiration som ingen inom militären vill att, även om det var länge sedan, skall komma fram i ljuset.

Dibdins böcker om Aurelio Zen är mycket populära med lysande recensioner och många hängivna läsare. De är utgivna på prestige-förlaget Faber & Faber. Dibdin, som tyvärr avled endast 60 år gammal, var en utmärkt stilist. Hans deckare har klara litterära kvaliteter. Han har förmågan att trovärdigt måla upp Italien. Båda vad gäller miljöbeskrivningar, det italienska samhället och de politiska strömningarna.

Jag upplevde att Aurelio Zen var mer intressant som karaktär än i Vendetta. Där jag upplevde honom men som en stereotyp. Men han har utvecklats,

Trots bokens kvaliteter så grep tyvärr inte själva historien tag i denna läsare. Berättelsen tog aldrig riktig fart och fick aldrig en riktig nerv. Jag kände aldrig att jag bara måste läsa vidare. Som man gör med goda deckare.

Detta till trots kan jag nog tänka mig att läsa fler Dibdin då han skriver väl och jag blir nyfiken på Aurelio Zen. Och lusten att resa till Italien blir inte mindre efter denna aptitretare.

S.A. COSBY LEVERERAR IGEN – S.A. COSBY: RAZORBLADE TEARS

S.A Cosby:
Razorblade Tears
Publicerad 2021
336 sidor
Flatiron books

S.A. Cosbys förra bok Blacktop Wasteland tyckte jag mycket om. Det var med glädje jag såg fram emot hans nya Razorblade Tears. Men skulle den vara lika lyckad som den tidigare undrade jag? Oron var obefogad. Crosby har skrivit ytterligare en utmärkt deckare.

Ike driver en trädgårdsfirma. Ike har varit ostraffad sedan han släpptes ut ur fängelset för 15 år sedan. Han rörde sig i hårt kriminella kretsar och har mycket blod på sina händer.

Nu lever han ett vanligt liv, lyckligt gift med Maya. De har en vuxen son, Isaiah som Ike älskar men aldrig kunnat acceptera. Sonen är homosexuell och gift med en Derek, en vit man. Deras relation har varit sårig och de har knappt haft någon kontakt sedan Ike kom ut ur fängelset.
Romanen inleds med att polisen knackar på och berättar att Isaiah och Derek är brutalt mördade.

På begravningen träffar han Dereks pappa Buddy Lee som Ike knappt är bekant med. Även Buddy Lee har ett långt brottsregister. Buddy Lee är “white trash” som lever i en trailer-park. Buddy Lee kunde inte heller stå ut med att hans son var homosexuell. Och nu står de där, två medelålders män fyllda av sorg och skuldkänslor.

När polisutredningen rinner ut i sanden lyckas Buddy Lee övertala Ike att de måste ta tag i det själva. Ingen av dem vill återvända till sitt kriminella liv och till den vrede som drev dem framåt. Nu har de inget val.

Alla de kvaliteter som fanns i Blacktop wasteland finns även i denna bok. Hur Crosby med några enkla pennstreck tecknar dessa psykologiskt trovärdiga figurer, bygger upp en scen eller beskriver en miljö. Prosan är primärt dialogdriven, med både skärpa, elegans och humor. Det är en gnistrande prosa som skapar ett sug i texten.

Temata från Blacktop wasteland känns igen. Att vara svart och fattig i sydstaterna i USA. Att hantera ett kriminellt förflutet. Att leva i ett samhälle genomsyrat av rasism. Diskriminering mot de som är annorlunda. Buddy Lee lär sig mycket om vad det är att vara svart i USA genom Ikes konfrontationer. Crosby problematiserar även rasismen med att visa hur starkt föraktet är band de svarta mot homosexuella.
Det är mycket våldsamma deckare men våldet känns inte onödigt utan logiskt utifrån karaktärernas liv och valmöjligheter.

Romanens huvudperson Ike kämpar med ett förflutet, likt huvudpersonen i Blacktop wasteland, som han inte vill tillbaka till. Det är också en historia om en sårig far och son relation. Och om kärleken i en familj präglad av faderns brottsliga förflutna.

Jakten på Isaiahs och Dereks mördare är ett sätt att bli en bra pappa i efterskott när allt är försent. De sörjer sina söner djupt. De inser båda hur mycket han älskat dem och vilket högt pris de fått betala genom att förskjuta dem. Det blir en resa där de båda fäderna inser att kärlek är kärlek oavsett ras och sexuell läggning. Det är mycket gripande.

Razorblade Tears är en lite längre berättelse än Blacktop wasteland. Crosby vågar ta ut svängarna lite mer. Lite mindre action och mer gestaltning. Den här boken är mer psykologiskt komplex och mer djuplodande än den föregående. Men lika spännande och jag avslutade boken med en liten klump i halsen.

S.A. Crosby är en mycket skicklig deckarförfattare som jag varmt rekommenderar.

ATT MÄTA UPP VÄRLDEN. MED LIVET SOM INSATS – NICK CRANE: LATITUDE -THE ASTONISHING ADVENTURE THAT SHAPED THE WORLD

Nicholas Crane:
Latitude -The Astonishing Adventure that Shaped the World
Publicerad 2021
272 sidor
Michael Joseph

Nicholas (Nick) Crane är en prisbelönt författare med lång verkslista och som även står bakom ett par dokumentärserier på BBC.
Crane har vunnit Thomas Cook Travel Book Award, ett av mest prestigefyllda prisen i den genren.

Boken handlar om de vetenskapsmän som 1735 gav sig över till Sydamerika för att genom mätningar se hur jordklotet var format. Något man inte visste då. Detta var oerhört viktigt för att få korrekta kartor. Det var ett projekt med mycket prestige i. De utmaningar som väntade dem kan avskräcka vem som helst. De få som överlevde kom hem först efter 10 år

Latitude var en bok som genast fångade mig. Jag har tidigare knappt läst något om 1700-talet. Inte heller om koloniseringen av Sydamerika. Jag är dessutom lite av en naturvetenskaplig nolla vilket först gjorde mig ännu mer intresserad av berättelsen, men som sedan visade sig vara lite problematiskt.

Crane skriver med ett härligt driv och lätthet. Med den vane skribentens säkra hand och med några få penseldrag har han förflyttat oss till 1700-talets Frankrike. Förberedelserna pågår för denna stora expedition som kom att pågå under många, många år och vara fylld av eländiga strapatser och fantastiska upptäckter. 
Det blir en härlig äventyrsberättelse. Förutom de oerhörda svårigheter som expeditionen genomlider för att kunna genomföra sin forskning skildrar Crane de stora motsättningarna som finns mellan expeditionens ledare. Dessa oerhört begåvade och egensinniga män. De var tvungna att samarbeta men drog väldigt ofta år olika håll.

Ett problem, förutom de vetenskapliga trätorna, var bland annat att då de var ute under mycket lång tid tog pengarna ofta slut. Eller att en resa tagit så lång tid att de inte ett färdmedel som kunde transportera dem vidare. Detta gjorde att de ofta var i händerna på ortens politiska makt som ibland stötte dem, men ibland inte. Trots att de var på uppdrag av både den franska och spanska kungen. Det krävde en diplomatisk skicklighet som ofta inte fanns utan det slutade många gånger i mindre katastrofer.

Lokalbefolkningen såg skeptiskt på dem. För invånarna i Quito, Ecuador, där större delen av boken utspelar sig var det en självklarhet att de egentligen var på jakt efter deras guld. Det vetenskapliga begrep de sig inte på 

Jag blev helt förvånad över vad dessa män under långa perioder utsatte sig för att kunna göra sina experiment. Strapatserna är oändliga under vedervärdiga förhållande. På höga höjder, under svinkalla dagar och nätter, väntade de på att förhållandena blev lämpliga för att de skulle kunna göra sina mätningar. Oftast gick de därifrån tomhänta. Eller i Guayaquil där insekterna gjorde att det nästan inte gick att överhuvudtaget vara, dag som natt.
Vid ett tillfälle åkte en av ledarna för att ordna mer pengar till Lima i Peru. En nätt och strapatsrik utflykt på 5 månader!

Det har varit helt fascinerade att dyka ned i den här tiden och den här delen av världen, till stor del okänd för mig. Det blev många studier på google maps. Tyvärr gjorde min okunskap inom naturvetenskap att jag ibland svårt att förstå vad de egentligen gjorde. Experimenten gick mig lite förbi.

Cranes bok är, förutom en färgstark och hisnande skildring av en expedition, en idéhistoria om vetenskapen på 1700-talet. Mycket intressant. Påminde mig Daniel Kehlmans berömda roman om Humboldts, Världens mått som jag läste för många år sedan.
Latitude är helt enkelt en mycket trevlig, underhållande och lärorik stund i läsfåtöljen som jag varmt kan rekommendera.

SYLVASSA MINIATYRER – FLEUR JAEGGY: JAG ÄR BROR TILL XX

Fleur Jaeggy (1940-)
Jag är bror till XX
”Sono il fratello di XX”
Utgiven 2014
På svenska 2021
Översättning: Viveca Melander
139 sidor
Nilsson Förlag
Recensionsexemplar

För två år sedan läste jag Fleur Jaeggys tunna roman Tuktans ljuva år när Nilsson förlag åter introducerade henne på svenska. De gav då även ut den hyllade och av mig ännu olästa Proleterka.

Nu har de givit ut hennes novellsamling Jag är bror till XX från 2014. Det är en tunn volym. Tjugo korta berättelser sällan över fem-sex sidor. Men det är inte en bok som du snabbt läser igenom. Många av novellerna har jag läst mer än en gång, ibland tre-fyra gånger för att fånga deras essens.

Jag kände igen mycket från Tuktans ljuva år. Men blev ändå överraskad över kraften i dessa auto-fiktiva miniatyrer. Det är som om det korta formatet gör hennes texter ännu mer drabbande.
När jag läser vad jag skrev om romanen inser jag att jag bara skulle återupprepa mig. För de tankar jag hade tänkt att kasta ned var i princip identiska och visar på kontinuiteten i hennes författarskap. Mao uppmanar jag att läsa min recension av romanen om detta fångar ditt intresse.

Om jag skulle beskriva vad novellerna handlar om skulle säkert många av er undra om det är något för er, det hade jag gjort. Därför låter jag bli. Men texterna är som små svarta diamanter som gnistrar starkt. Du kan lätt skära dig på dem. Prosan är sylvass. Inte ett onödigt ord. Mystiska, gåtfulla och undanglidande men samtidigt oerhört kraftfulla och stundtals gripande texter. Jaeggy skriver så visuellt att bilderna etsar sig in i hjärnan. Det finns en lyster i svenskan översatt av den mycket välrenommerade Viveca Melander.
Det är inga egentliga svåra texter. Men du måste läsa dem med full uppmärksamhet för att avlocka dem dess hemligheter.

Det är ett galleri av särlingar som befolkar Jaeggys texter blandat med riktiga personer som var viktiga vänner till henne. Vi möter bland annat Nobelpristagaren Josef Brodsky (1940-1996) och den stora österrikiska poeten Ingeborg Bachmann (1926-1973). Ibland förutsätter Jaeggy viss kunskap. Den korta texten om Bachmann blir ännu mer gåtfull om man inte vet att hon dog sviterna av brand. Den förorsakades av att hon rökte i sängen, blott 43 år gammal.

Eftersom det är svårt för mig att sammanfatta denna mycket spännande bok gör jag det lätt för mig och tipsar er om en mycket välskriven recension i The New Yorker av författaren Sheila Heti som väl fångar detta mycket fascinerade författarskap.
https://www.newyorker.com/magazine/2017/09/25/the-austere-fiction-of-fleur-jaeggy

Nilsson förlag har återigen introducerat ett säreget och spännande författarskap. Det är bara att lapa i sig.

EN LITTERÄR KÄFTSMÄLL – KARIN SMIRNOFF: SVITEN OM JANA KIPPO

Karin Smirnoff (1964-):
Jag for ner till bror (2018)
Vi for upp med mor (2019)
Sen for jag hem (2020)
1018 sidor
Polaris förlag

Jag är väl en av de sista i Sverige som läser Karin Smirnoff. Hennes tre böcker om Jana Kippo har gjort ett segertåg över landet. Den första nominerades till Augustpriset vilket tydligen väckte en del uppståndelse.

Ofta hamnar min blick utomlands när jag letar böcker. Svenska författare och framför allt kvinnliga svenska författare är, det är bara att erkänna, något av en vit fläck. Dessutom hade jag fått för mig att det var en serie deckare. Men en tung rekommendation från en person i min närhet fick mig att plocka upp böckerna. Och jag upptäckte en för mig unik röst.

Första boken var en litterär käftsmäll som jag var oförberedd på. Språket gnistrande och sprakade. Korthuggna och explosiva meningar fyllda av dialektala ord, hopslagna ord, namn med bara gemener som skapar en fart och fläkt över texten. Den västerbottniska språket sjöng i mitt huvud och det var ljuv musik. Tanken gick naturligt till Torgny Lindgren-läsning på 80-talet.

Smirnoff får mig fick mig även att tänka på ”southern noir”. Deckargenren om den vita underklassen i Sydstaterna. Berättelsen utspelar sig på landet i Västerbotten med en hel del misär och elände. Det är inte någon reklamfilm för livet på landet i Norrland.

Berättelsen, helt kort, handlar i om Jana som i första boken kommer hem till det fiktiva Smalånger för att ta hand om sin tvillingbror som håller på att supa ihjäl sig. Där finns även hennes mor som hon inte haft kontakt med på många år.
Jana börjar jobba i hemtjänsten där hon får ta hand om flera människor som funnits in hennes barndom. Hon möter åter sin uppväxt fylld av våld, incest och lögner. Jana, denna skadeskjutna och viljestarka kvinna, som längtar efter närhet och kärlek och samtidigt gör sig nästan omöjlig att älska. En fascinerade romankaraktär.

Det är en berättelse fylld av färger och starka effekter. Naturen ligger nära och är medskapande. Skildringen av arbetet med de gamla känns in på kroppen. Fysiskt. Efter många år inom äldreomsorgen som ung känner jag igen hur det är att möta människor i livet slutskede, då kropp och sinne börja falla samman.

Smirnoff är en berättare som med Jag for ner till bror fångade mig från första sidan och sedan inte släppte greppet. Det är ingen deckare men minst lika spännande och lika fylld av gåtor som de bästa i den genren.

I den andra boken Vi for upp med mor, som är lika stark som den första, hamnar vi i det fiktiva Kukkojärvi.  Där skall deras mor skall begravas och väl där hamnar Jaanas bror i en religiös sekt. Smirnoff skildra skickligt intoleransen och dubbelmoralen. Jana kämpar med näbbar och klor för att få tillbaka honom.

Det som var styrkorna i första boken fanns även här och jag slukade dem båda på några dagar.

Den tredje delen handlar om Janas process att bli konstnär och hitta en egen plats i livet. Då lämnar Jana Norrland och boken utspelar sig i Stockholm och Bohuslän. Efter de två helgjutna böcker kände jag en viss trötthet i tredje delen. Den tappar när hon lämnar sin egen miljö. Historierna höll inte riktigt ihop. Den kändes mer konstruerad. Ungefär som när man gör en säsong till på en lyckad tv-serie utan att egentligen ha en helgjuten historia att berätta. Det finns mycket som är bra även i tredje delen men också en hel del som kunde skurits bort.

Jag borde nog tagit en liten paus för efter två intensiva böcker kände jag mig i sista boken lite mätt på den fascinerande Jana Kippo. Frågan är om jag gjort det om jag väntat ett par månader emellan.

Låt dock inte detta avskräcka dig. Jag har medvetet inte skrivit om den mycket mer mångfacetterade handlingen med ett stort persongalleri. Den glädjen vill jag inte ta i från dig.

Med Karin Smirnoff har vi fått en ny och spännande litterär röst.

HISTORISK DECKARE OM V2-BOMBERNA – ROBERT HARRIS: VEDERGÄLLNING

9789189298002_200x_vedergallning

Robert Harris:
Vedergällning
”V2”
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: Svante Skoglund
314 sidor
Bookmark förlag
Recensionsexemplar

Den engelske journalisten Robert Harris har blivit en av de mest framgångsrika engelska författarna av historiska och politiska deckare. Jag hade mycket stort utbyte av En officer och en spion som var en lysande bok om Dreyfuss-affären. Förutom en av hans tidigare, Archangelsk, har jag läst två av hans senaste böcker Konklaven och München som båda två var besvikelser.

Nu kommer hans senaste bok, Vedergällning, på svenska. Det är hans 14e bok. De höga betygen på Goodreads fick mig att hoppas på att jag skulle få läsa en ny bra bok av Harris.

Som vanligt blandar Harris verkliga och fiktiva personer. Vedergällning binder samman två historier. En handlar om Rudi Graf (en fiktiv person) och hur han genom sin barndomsvän Werner von Braun dras in i arbetet med att utveckla och skjuta iväg de teknisk avancerade V2-bomberna som satte skräck i engelsmännen. Bomberna hade paradoxalt nog hade mycket begränsat militärt värde och som kostade ofantliga summor.

Den andra berättelsen handlar om Kay Caton-Walsh och hennes begåvade kvinnliga kolleger som flögs ut till Belgien. De kunde med hjälp av radarspaningen snabbt räkna ut, genom att studera bombernas bana och nedslagsplats, varifrån de sköts. Detta kunde ge engelsmännen möjlighet att bomba dessa rörliga uppskjutningsplatser.

Harris tar lång tid på sig att komma igång och någonstans i mitten började jag tycka att läsningen var nöjsam. Men sedan tappar den och romanen landar i ett antiklimax. Berättelsen om Rudi Graf är visserligen relativt intressant även om det blev lite för mycket teknik för min smak. Och interiörerna i Tredje riket gav inget nytt. Där går han på väl upptrampade stigar.
Den andra historien var märkligt doftlös och ointressant. Personteckning av Kay är så skissartad att hon överhuvudtaget inte blir någon jag engagerar mig i.

De två berättelserna gjuts egentligen aldrig samman till en helhet och båda saknar en riktig dramatisk nerv. Som i München lyckas Harris inte få liv i den verklighetsbaserade berättelsen. Och jag undrar vad Harris egentligen ville berätta med denna bok.

Vedergällning kan du hoppa över om du inte har stort intresse för flygplan och bomber.
Eller ta steget över kölen. För ett par år sedan läste jag en norsk deckare, Aslak Nores Ulvefellen där V2 och von Braun spelar stor roll. Det förvånar mig att inget svenskt förlag nappat på denna lysande och prisbelönta deckaren. Den var inte svår på norska. Rekommenderas varmt istället.

EN MODERN KLASSIKER – ANNA SEGHERS: TRANSIT

Anna Seghers (1900-1983)
Transit
Övers: Jens Christian Brandt
317 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Visst är det en njutning när man stöter på en roman som fångar uppmärksamheten och väcker lässuget redan i första stycket. Transit gjorde det för mig. Du märker att du är i händerna på en författare som kan skriva och du vill bara fortsätta.

Anna Seghers var ett aktat namn i DDR och ordförande för landets författarförening mellan 1952-1978. Hon mottog det mycket prestigefyllda Georg Büchner Preis.

Transit kom ut 1944 och är delvis självbiografisk. Seghers flydde själv via Frankrike med sin familj till México under kriget.

Å nej, kanske du tänker. Ytterligare en bok om andra världskriget. Och det är sant. Det är det men inte så mycket om kriget som om konsekvenserna för de som behövde lämna sina hem och sitt land av olika skäl. Det som på engelska kallas ”collateral damage”. De civila som skadas av krigets konsekvenser. Transit är ingen blodig och brutal krigsskildring utan snarare psykologiskt porträtt av en gupp människor som hamnade i kläm med ibland fasansfulla konsekvenser.
Tyvärr är bokens tema åter mycket aktuellt. Det gör det till en läsning som berör mer än den gjort för ett par år sedan.

Nu har favoritförlaget Nilsson förlag gjort ytterligare en kulturgärning och ger ut en rykande färsk översättning i vacker svensk språkdräkt signerad Jens Christian Brandt.

Vi får följa en namnlös ung tysk som flytt från ett koncentrationsläger. Genom en tillfällighet kommer han i Paris över en väska som tillhör en författare, Weidel, som är död. I väskan finns det handlingar som kan hjälpa honom att fly landet.
Han tar sig igenom Frankrike och hamnar till slut i Marseille. Under andra världskriget var det den enda hamn i Frankrike som inte tyskarna kontrollerade. Det fanns förstås ingen som helst möjlighet för alla flyktingar att komma med de få fartyg som avseglade. De hamnade i ett slags limbo där hela deras liv, alla samtal och drömmar handlade om att få ett visum. Men det var inte bara så enkelt:
Man fick räkna med att det skulle ta lite tid att lämna detta eländiga landet. Risken var att visumet hann gå ut. Man hade visserligen skaffat visum och betalat biljetterna. Men det fanns inget fartyg som tog en direkt till målet.Man var tvungen att passera andra länder på vägen som krävde transit visum

Väl i Marseille driver romanens huvudperson runt bland alla andra flyktingar, dricker kaffe och samtalar. Även han hamnar i samma limbo där han gör tafatta försök att lämna Marseille utan att egentligen vilja. Han börjar i sina försök att fly utge sig för att vara Weidel.
En dag rycks han ur apatin. Han får se en kvinna som han inte kan släppa och blir blixtförälskad i. Tyvärr är hon inte ensam. Saker och ting kompliceras ytterligare när det visar sig vara Weidels fru, som är ovetande om att hennes make är död. Deras vägar korsas och ett triangeldrama uppstår.
Mer vill jag inte skriva om handlingen som kan låta lite banal. Och denna fina roman är allt annat än banal.

Seghers prosa är både filmisk och med en drömlik karaktär. Jag vet inte om det är det suggestiva fotot på omslaget av Boris Lipnitzki som gjorde att jag såg hela boken som en svartvit film från 40-talet. Som Casablanca med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman.

Byråkratin beskrivs med samma undanglidande känsla som hos Kafka. De stackars flyktingarna vandrar runt mellan olika konsulat där de väntar i timmar i olika köer för att få de olika intyg och papper som behövs. Och det gäller som sagt att då dem i rätt tid och ordning så att inte något av dem hinner gå ut. Dessutom måste du hela tiden ha ett aktuellt intyg på att du var på väg från Marseille annars får du inte vara kvar i staden. Det var ett tröstlöst arbete som ofta resulterade i ingenting.
Och mitt detta kaos finns så berättar Seghers en skir historia om kärlek med förhinder.

Transit är en stillsamt gripande roman. Det utgår ett lyster från texten. När jag satt och gick igenom romanen någon dag efter avslutad läsning gjorde lystern från orden att jag ville läsa den igen. Jag kan mao varmt rekommendera denna moderna tyska klassiker.

Nilsson förlag har tidigare givit ut en annan mycket bra roman på samma tema. Dola de Jongs Åkern är världen.
Under våren kommer de att ge ut Seghers roman Det sjunde korset.
Transit har för övrigt blivit film i regi av fine regissören Christian Petzold.

Nöjsam läsning.

EN UNDERBAR ROMAN – ANDREW O’HAGAN: MAYFLIES

Andrew O’Hagan (1968-)
Mayflies
Utgiven 2020
288 sidor
Faber & Faber

Den skotske författaren Andrew O’Hagan är inte välkänd i Sverige. I sitt hemland är han ett mycket etablerat namn. Tre av hans romaner har varit nominerade till Bookerpriset och han är editor-at-large på London Review of Books. Det var där jag upptäckte honom. Hans välskrivna och underhållande essäer i olika ämnen är ett av de stora glädjeämnena i tidskriften. En av hans romaner finns på svenska. Våra fäders hus kom ut 2000.

Mayflies är hans senaste roman som nyligen kom ut i Storbritannien och har fått mycket fina recensioner. BBC kommer göra en tv-serie i 6 delar baserat på boken. Låt oss hoppas att romanen kommer på svenska för det var länge sedan jag skrattade och blev så berörd av en roman som av denna “life-affirming book about death” som O’Hagan beskrev den i en intervju.

”Tully Dawson made himself new to the world and ripe for the glories of that summer by showing he was unlike his father. It wasn’t a matter to fight over: some families are made up of strangers and nothing can change it.”
Året är 1986. Vi är i Irvine utanför Glasgow. Tully är en 20-årig svarare och berättaren Jimmys bästa vän. Tully är som man säger på engelsk “larger-than life.”
”He had innate charisma, a brilliant record collection, complete fearlessness in political arguments, and he knew how to love more than anybody else.”
De är unga män från arbetarklassen på väg ut i livet med en önskan att bli något annat än sina fäder. “Being young is a sort of warfare in which the great enemy is experience.”

Det är svåra tider. “Thatcherism had passed through the town like the flood of Exodus”. Tullys pappa sitter hemma hela dagarna sedan de lade ned gruvan. Jimmys föräldrar tappade lusten att vara hans föräldrar och utgår från att den 18-årige Jimmy klarar sig bra själv. Tully, som ju är två år äldre, blir som en storebror för honom. Jimmy välkomnas i Tullys familj som en extra familjemedlem.

Tully är den som tjänar pengar, Jimmy går fortfarande i skolan, och säger att de måste åka till The Summer of Tenth G-Mex, en utställningshall i Manchester. Det är ett event där man firar punkens 10-års jubileum med konserter med storheter som The Fall, Magazine, New Order, The Smiths..m.m. “I don´t wanna be funny but if we miss it we might as well be dead”. Han betalar Jimmys biljett.

Tillsammans med kompisarna Tibbs, Limbo och Hogg drar de ner till Manchester. En stad fylld av skivbutiker, barer och konserter. ”We came into Manchester like air into Xanadu. The place was a state of mind for us and we saw cascades of glitter in ordinary things,” Det blir en en helg som de kommer minnas tillbaka till som en av sitt livs stora upplevelser.

Dialogen är knivskarp och mycket rolig. Besatta av populärkultur som man bara kan vara i den åldern består deras repliker nästan mest av citat från olika filmer som Gudfadern, engelska “kitchensink dramas”, och poplåtar. De politiska diskussionerna går varma och så även allt snack om fotboll.
Vår berättare Jimmy är lite utanför detta då han till skillnad från dem andra är en bokmal. Jimmy, som tack vare att en lärare uppmärksammar hans begåvning, kommer vidare till universitetsstudier.

Första delen frustar och energi och skratt, fylld av den vänskap och kärlek som man kan känna i ett tonårsgäng. Ungdomlighet, tron på att allt är möjligt och samtidigt bräckligheten och ovissheten om vilken framtid som väntar på dem. Det är också en berättelse om frånvarande fäder.

Andra delen utspelar sig 2007. Jimmy är nu en etablerad författare som lever i London. Han har inte haft mycket kontakt med Tully som bor kvar i Skottland,
En kväll hör Tully av sig och berättar att han har fått cancer och har 4 månader kvar att leva. Han vill att Jimmy ställer upp och följer med honom till en klinik i Zürich där han kan få dödshjälp.

Jag vill inte skriva mer om den delen för det vill jag att du själv läser. Men det är paradoxalt just en livsbejakande bok om döden. Det var ett par dagar sedan jag läste ut den, men känner klumpen i halsen nu när skriver och tänker tillbaka på de sista sidorna. Men O’Hagan styr skickligt bort oss från varje form av sentimentalitet vilket gör att texten blir ännu starkare.

Halvvägs genom läsningen läste jag en intervju med O’Hagan. Han säger att visst är Mayflies en roman, men i stort sett allt är sant. Tully är hans gode vän Keith Martin (romanen är dedikerad till Keith och hans mamma Joy) som bad honom skriva om deras gäng så att det skulle finnas kvar. O’Hagan var inne i ett stort romanprojekt som han arbetat med i 6 år men det fanns inget att göra än att ta en paus från det och skriva boken. Det är jag mycket glad för att han gjorde.

De två delarna i boken blir en helhet som visar våra liv med all den glädje och all den sorg som kan finnas i det. O’Hagan är en mycket skicklig stilist vars prosa är en njutning att läsa. Detta är en mänsklig bok, en bok om att bli vuxen, vänskap och kärlek. Det är en bok att minnas, att skratta åt, att gråta till och att läsa mer än en gång.

Här finns en intervju med O’Hagan om romanen. Det finns inga spoilers så titta gärna om du är intresserad.
https://www.youtube.com/watch?reload=9&v=ESfilpt_09s

VILSE I KYLAN – DAVID YOUNG: STASI WINTER

David Young:
Stasi Winter
Utgiven 2020
368 sidor
Zaffre Publishing

Det är med stigande glädje som jag följt David Youngs serie om den östtyska polisen Karin Müller i 70-talets DDR. Böckerna har blivit bättre och bättre och den fjärde Stasi 77 var en fullträff och gripande berättelse.

Stasi Winter är alltså den femte Young har skrivit. Han har publicerat en sjätte The Stasi Game som visst är fristående från sviten av de fem föregående.

I Stasi Winter känns det som att han vill sammanfatta och avluta serien. Personer och händelser från första boken Stasi Child återkommer och kastar sin skugga över händelserna i boken. Och till skillnad från i de tidigare böckerna refererar han onödigt mycket till vad som hänt i de tidigare böckerna. Det gör att läsare av Stasi Winter med gott minne får väl många spoilers.

De som vill läsa om handlingen hittar det på andra ställen på nätet. Efter avslutad läsning får jag konstatera att detta var den absolut svagaste boken i serien med en historia som var lite för otrolig och alldeles för utdragen. Och den engagerade mig tyvärr inte. Young går vilse i den smällkalla vinter på Rügen 1979.
Det var med sorg som jag lade ned boken och kände att detta var riktigt tråkigt. Till skillnad från när jag avslutade Stasi 77 starkt berörd.

Låt inte detta avskräcka dig från att läsa de andra i serien. Och även denna bok får höga betyg på Goodreads och Amazon. Men jag är alltså av en avvikande mening.
Synd på så rara ärter.

HÖGOKTANIG SPÄNNING – NEIL LANCASTER: GOING DARK – A TOM NOVAK THRIILER

Neil Lancaster:
Going Dark – A Tom Novak Thriller
Utgiven 2019
312 sidor
Burning Chair Publishing

Neil Lancaster är en ny upptäckt för mig. En upptäckt som ger mersmak. Vem är han?
Jag kopierar från hans hemsida: ”I joined the RAF in 1983 where I served as a Military Policeman for six years, in the UK, Germany, Cyprus and the Falkland Islands, mostly as a patrol dog handler. In 1990 I joined the Metropolitan Police where I worked in a number of roles as a Detective investigating the most serious of crimes in the capital and beyond. I was a covert policing specialist using all sorts of tactics to obtain evidence against murderers, human traffickers, drug dealers and fraudsters”
https://neillancastercrime.co.uk/about-me

Lancaster har nu skrivit tre böcker om Tom Novak, en före detta militär som nu arbetar som polis. Uppenbart baserade på egna erfarenheter. Going Dark är den första i trilogin.

Tom Novak är, efter flera år som polis där han mest arbetat med tung kriminalitet och ”undercover”, fast på ett kontorsjobb. Han tänkte det var bra för karriären men det tråkar ut honom. Han saknar spänningen på fältet. Tom blir kontaktad av en kollega som vill att tar en paus från sitt kontorsjobb för att infiltrera en oerhört våldsam serbisk familj, Branko, som tillsammans med en nigeriansk advokat ägnar sig åt människosmuggling. De lurar unga flickor från Balkan med löften om jobb. Sedan tvingar de dem att gifta sig med män som behöver arbetstillstånd för att få stanna i Storbritannien. De tvingas också att prostituera sig för att få tillbaka sina pass. En riktigt obehaglig verksamhet som säkert har verklighetsbakgrund.

Tom heter egentligen Tomo och är uppvuxen på Balkan men blev föräldralös under kriget och tvingades fly landet. Hon kom till Skottland som 12-åring, där han växte upp. Tom är alltså den perfekta infiltratören. Sakta börjar han ta sig in i den oerhört brutala värld som Brankos härskar i. Jakten kan börja.

En vanlig klyscha när man pratar om intensiva läsupplevelser är att boken inte gick att lägga ned. I detta fall var det så för mig. Gong Dark är en mycket lyckad spänningsroman. Jag kunde verkligen inte sluta läsa. Karaktären Tom Novak är väl beskriven och trovärdig. Lancaster verkar verkligen veta vad han skriver om när beskriver polisarbetet, tacka tusan för det. Och han har byggt en mycket spännande och intrikat intrig.

Jag blev också förvånad över hur bra han skriver. Lancasters prosa är effektiv med bra dialog. Han bygger upp scenerna väl. Det fanns inte en sekund under läsningen av dessa 300 sidor som jag kände att mitt intresse minskade. Eller att det kändes konstruerat. Visst det är det lite av en pojkbok, som att se en Jason Bourne film, men herregud så underhållande den är.

Nöjsam läsning!

ÅRETS BÖCKER 2020

Under årets sista dag är det dags att sammanfatta läsåret 2020, detta ”annus horribilis”. En av mycket få ljusglimtar har varit att det funnits mer tid till både läsning och lyssning. Även om det ibland har varit svårt att finna inspirationen med en pandemin som tar ifrån oss livet som vi känner det. Och som för alltid kommer att förändra det.

När jag går igenom årets lästa böcker ser jag att det oväntat måste vara ett av de litterärt mest givande åren jag haft.

Skönlitteratur:

Giuseppe Pontiggia Okända människors levnad var en pärla som gömt sig i bokhyllan alldeles för länge. Magda Szabos fascinerade Dörren. PO Enquists bild av ett annat Sverige i Lewis resa. Jane Gardams fina Old Filth.

De romanerna som sticker ut, och som jag både läste som i ett

rus, var Kjell Westös Tritonus, och inte minst Lydia Sandgrens Samlade verk som blev årets roman för mig.

Deckare:
Domingo Villar Nattens mörka toner och De drunknades strand var fina upptäckter som jag hade stort utbyte av. S.A. Crosby, en svart deckarförfattare från sydstaterna, är en ny spännande röst med Blacktop Wasteland. Riktigt bra. Det var även Tove Alsterdals Blindtunnel. David Youngs böcker om Karen Müller tyckte jag mycket om ffa Stasi 77.

De två deckare som har stuckit ut är Peter Mohlin och Peter Nyströms Det sista livet som är en oerhört stark debut och en riktig bladvändare.

Sist men inte minst fick jag på förhand läsa den hyllade finske Antti Tuomainen senaste bok Jäniskerroin i engelsk översättning. Det är en helt underbar deckare som kommer att komma på svenska. Då kommer jag skriva om den.

Facklitteratur:
Även bland fackböckerna finns de många mycket läsvärda böcker, Matilda Gustafsson mycket välskrivna och fasansfulla Klubben om skandalen i Svenska Akademin. Första delen av Ian Kershaws Hitler-biografi var krävande men mycket givande läsning.
Jag hade också oväntat stort utbyte av två teologiska böcker skrivna av Joel Halldorf och Mikael Kurkiala. Normalt inte mitt område.

De fackböcker som givit mig mest läsglädje i år är

Erik Larsons lysande bok om Churchill (som kommer på svenska under 2021) och Patrick Radden Keefes lika lysande bok om konflikten på Nordirland, Säg inget.

Tack till alla er som följer min blogg på olika sätt.
Det är mycket inspirerande

Äntligen är 2020 över. Låt oss hoppas på ett bättre 2021.

PÅ ÅTERBESÖK HOS KOMMISSARIE MAIGRET – GEORGES SIMENON – MAIGRET GILLRAR EN FÄLLA

Georges Simenon (1903-1989):
Maigret gillrar en fälla
”Maigret tend un piège”
Utgiven 1955
Denna utgåva 2017
Översättning: Harriet Ribbing
178 sidor
Atlantis förlag

Mina tidigare möten med Georges Simenon och hans legendariska kommissarie Maigret, som jag skrev om här, har givit mig en viss behållning men knappast någon mersmak.
Efter ett besök hos min mycket beläste vän ME, som som pratade varmt om Maigret-deckarna, kunde jag inte motstå att köpa några volymer på en bok-outlet för en mycket ringa penning. Atlantis återutgav för några år sedan ett par läckert formgivna och kransbunda volymer.
http://www.atlantisbok.se/1431.Forfattare-Georges_Simenon

Nu har jag läst en av dem och det råkade bli Maigret gillrar en fälla från 1955. Det är som vanligt en relativt tunn volym som du läser på en sittning eller två.

Det är sommar och hettan lamslår Paris. En seriemördare är lös i Montmartre. Maigret är mycket pressad då polisen inte har några ledtrådar alls. Mördaren är oerhört skicklig på att sopa igen spåren efter sig.
På en middag träffar Maigret en känd psykiater som han har ett längre samtal med om seriemördares psykologi. Maigret bestämmer sig för att gillra en fälla som förhoppningsvis kan lura mördaren.

Om tidigare Maigret-läsning inte givit mig mersmak gjorde denna det.
Simenon skrev fort och effektivt som vi alla vet. Det finns en koncentration i prosan utan att det blir som i hårdkokta deckare eller upplevs för sparsmakat. Nej, bara koncentrerat. Simenon bygger skickligt och elegant upp en scen, en dialog eller presenterar en person i boken med några enkla pennstreck. Och jag följer det med glädje.
Deckare om seriemördare är väl en stapelvara nu men frågan om det var det på 50-talet. Trots det känns psykologin inte passé utan helt trovärdig.

Det är inte många sidor som Maigret ger oss. Det blir en relativt okomplicerad jakt när väl Maigret fått en ledtråd. Men boken känns inte på något sätt för kort eller rumphuggen. Simenon vet var har gör. Han tjafsar helt enkelt inte runt.

Det var ett sant nöje att njuta av Simenons prosa och Paris-bilder. Nu är glad att jag har några till som väntar på hyllan.

MED EN TEOLOGISK BLICK PÅ SAMTIDEN – MIKAEL KURKIALA: NÄR SJÄLEN GÅR I EXIL : MODERNITET, TEKNOLOGI OCH DET HELIGA & JOEL HALLDORF: GUD: JAKTEN – EXISTENTIELL SVINDEL I DET TJUGOFÖRSTA ÅRHUNDRADET

Mikael Kurkiala:
När själen går i exil : modernitet, teknologi och det heliga
247 sidor
Utgiven 2019
Verbum

Joel Halldorf (1980-)
Gud: Jakten – existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet
342 sidor
Utgiven 2020
Fri tanke

Detta var oväntade och mycket stimulerande läsupplevelser för mig. Först tänkte jag inte skriva om böckerna. Det är inte mitt område och det skulle krävas en del för att göra dem rättvisa. Men jag fann dem mycket intressanta och vill att de finner sina läsare.

Själv är jag att betraktas som en ”teologisk analfabet”. Jag har under många år känt mig främmande för den kyrkliga världen. Jag hade ett visst intresse under 80-talet men de högmässor som jag som körsångare i olika körer upplevde under 15-20 år gjorde att jag kände mig allt mer främmande.
Dessutom har jag blivit mycket provocerad och upprörd över den institutionaliserade pedofilin inom den katolska kyrkan över stora delar av världen. Och tyvärr inte endast där. Det finns en utmärkt dokumentär på SVT Play, Biskopen och pojkarna, om likartade övergrepp inom anglikanska kyrkan med förgreningar upp i engelska eliten och kungahuset. Den ligger ute till 210122 för er som vill se den. https://www.svtplay.se/biskopen-och-pojkarna

Samtidigt är jag inte så naiv att jag tror att vi svenskar, som kanske är det mest sekulariserade landet i världen (men kanske bara på ytan om man skall tro Halldorf), har sett världens ljus. Att alla troende på resten av detta jordklot bara inte fattar bättre. Eller lika bra som vi svenskar. Och jag kan bli mycket trött på de självsäkra och predikande ”nya ateisterna” som tex Richard Dawkins.

I våras fick jag och läste Mikael Kurkialas bok När själen går i exil

av en person som trodde att jag skulle tycka den var intressant. Kurkiala är docent i kulturantropologi och verksam vid Svenska kyrkans forskningsavdelning. I boken diskuterar han vad som händer när vi förlorar våra myter och berättelser. De som vi kan spegla oss i på ett andligt plan och som kan hjälpa oss att förstå våra liv. Vad händer när det andliga och existentiella försvinner och det bara är det ekonomiska och teknologiska synsättet som är ett legitimt sätt att se på världen? När ekonomi är viktigare än vår ta hand om vår planet så att vi på lång sikt överlever.
Ett annat exempel, som Kurkiala lyfter fram, är att vi låtit våra barn bli investeringsobjekt för riskkapitalister inom skolvärlden.

En tanke som slår mig när jag skriver detta är att vi har ett utmärkt exempel på effekterna av detta tänkande i den kris för äldrevården som seglat upp under corona. De gamla är sedan lång tid inte ”värda” något utan är produktionsenheter i ett stort system. Som skall bli så billigt och effektivt som möjligt.

Det finns mycket mer i Kurkialas bok som jag varmt rekommenderar.

Samma person som gav mig Kurkiala satte Joel Halldorfs bok i händerna på mig när den kom ut i höstas. Jag kan villigt erkänna att jag började läsa utan någon större entusiasm. Det var en present och det var lika bra att läsa den så det blev av! Det tog dock inte många sidor förrän jag läste med ett allt större intresse. Halldorf är, som alla som läst honom i Expressen vet, en mycket kunnig och driven skribent och dessutom en god berättare. Och det intressanta temat från Kurkiala känns igen.

Halldorf är själv pingstvän, docent i teologi och djupt förankrad i sin tro. Med en nyfiken blick tittar teologen Halldorf på en mängd olika samhällsfenomen och diskuterar viktiga och existentiella frågor inte bara för oss som individer utan för det samhälle som vi tillsammans formar. Och jag ser saker jag inte sett förut.

Halldorfs tes är att alla människor är religiösa varelser, ”homo adorans”. Men vad hon tror på spelar mycket stor roll. Och här känns Kurikalas tema igen.
Det för mig kanske mest intressanta kapitlet handlar om hur nationalismen tar över kyrkans roll. Detta tankesätt som gör att vi är beredda att dö för vårt fosterland, en gemenskap som på många sätt är skapad och upplevd. Ett tankesätt som även är grunden för SD:s ideologi.

Halldorf är trygg i sin tro. Han ser skönheten med andra trosriktningar som inte stämmer med hans synsätt. Han uttrycker t.ex en stor sympati för islam. Även om det finns betydande skillnader har de tron gemensamt. Och Halldorf väjer inte för det faktum att kyrkan också kan stå för något destruktivt när saker går fel som i t.ex. Knutby som han skriver om i boken.

Det är oerhört intressant läsning. Så intressant att jag läste boken två gånger.

Men för att göra det lättare för mig i juletid så hänvisar jag intresserade läsare till Per Svenssons fina recension i Expressen. Svensson beskriver boken väl och fångar min egen läsupplevelse. https://www.expressen.se/kultur/bocker/joel-halldorf-ar-en-religionens-stridshast/

Både Kurkiala och Halldorf är två mycket läsvärda författare. De har fått mig att förstå att även jag, som står utanför denna världen, har mycket intressant tankestoff att hämta. De har tillsammans öppnat ett intellektuellt fönster för mig och fått mig att se på tron och kyrkan med andra ögon. Ingen dålig bedrift.

Joel Halldorf har för övrigt en mycket intressant pod med sin teologkollega Patrik Hagman som jag varmt kan rekommendera. Den heter Läsarna.

APROPÅ ANNA GRETA WIDE IGEN

Einar som skriver den mycket fina bloggen Rapsodi, som rekommenderas varmt, är också en beundrare av Anna Greta Wide. Einar frågade mig efter mitt förra inlägg om jag visste om namnet på trappan var ett nytt namn eller om det funnits länge-
Jag kontaktade Göteborgs kommun som svarade:
Trapporna fick namnet för knappt ett år sedan och skylten kom upp för kanske en månad sedan. Det var medvetna steg i kampanjen som startades av Litteraturdatabankens redaktör för att lyfta fram Anna Greta Wides litterära verksamhet samt betydelse för Göteborg.

Bra jobbat Göteborgs kommun!

EN FULLTRÄFF – PETER MOHLIN OCH PETER NYSTRÖM: DET SISTA LIVET

Peter Mohlin & Peter Nyström:
Det Sista Livet
Utgiven 2020

472 sidor
Norstedts

Vinnare av Crimetime Award – Årets deckardebut 2020

Efter avslutad läsning är jag imponerad. Författarduon har redan i sin debut har skrivit en både välkomponerad och välskriven bok. En förstklassig deckare helt enkelt.

Det är lång bok. 470 tättryckta sidor. De har självförtroendet att sakta bygga historien, de helgjutna personporträtten och miljöbeskrivningarna (Karlstad med omnejd). Dialogen är trovärdig och har inte en falsk ton. De håller också deckarklichéerna stången även om de kanske är nära vid ett enstaka tillfälle.
Mohlin & Nyström lyckas koppla ett grepp på första sidan som de sedan inte släpper.

Detta är bra. Bra på riktigt. Även om Peter o Peter knappast behöver hjälp med att öka försäljningen rekommenderar jag dig att snabbt bege till närmast bok eller näthandeln och snappa upp denna godbit.

Författarna har sagt att det fortsättningen kommer redan till våren. Då kommer i alla fall inte jag vänta till att den kommer på pocket utan hänga på låset.

APROPÅ POETEN ANNA GRETA WIDE

Häromdagen tog jag en lite ny väg hem till Masthugget och gick uppför en brant trappa intill Oskar Fredriks kyrka. Dom om min förvåning när jag såg dess namn.

Efter att ha hört på det intressanta programmet som jag skrev om i ett tidigare inlägg har jag köpt hennes dikter. Det jag har läst har givit mig mersmak. En fin upptäckt. En ny stjärna i min hemstads litterära himmel.
Extra roligt att läsa att hon var god vän till poeten Ebba Lindqvist som var min farmors kusin.

https://www.bokus.com/bok/9789113107639/vem-vander-i-ljus-mitt-morker-samlade-dikter-1942-1964/

EN NY SPÄNNANDE RÖST – S.A. CROSBY: BLACKTOP WASTELAND

S.A. Crosby:
Blacktop Wasteland
Utgiven 2020
304 sidor
Headline Publishing Group

S.A. Crosby är ett nytt namn för mig och ett namn att komma ihåg.
Född, uppvuxen och bosatt i Virginia i sydöstra USA. Han har två romaner bakom sig. Skriver även noveller och en av dem vann Anthony Award for Best Short Story 2019.

Beauregard ”Bug” Montage är en lyckligt gift man med två barn som han älskar över allt på denna jord. Men hans finansiella situation är katastrofal. Han ligger 800 dollar back på hyran till verkstaden han driver. Han har fått en konkurrent som med sina låga priser håller på att driva Bug i konkurs. Hans mamma sitter på ett äldreboende som slukar pengar, en av sönerna behöver nya glasögon, dottern från en tidigare relation pengar till skolavgiften m.m. Bug är helt enkelt desperat.
Bug har ett kriminellt förflutet bakåt i tiden. Han är en enastående bilförare, omöjlig att fånga in och har kört ”the get-away-car” vid olika rån.

Bug får ett förslag av en bekant, Ronnie, en notoriskt opålitlig kriminell. Ronnie har via sin tjej fått reda på att den juvelerarbutiken där hon arbetar är ett relativt lätt råna. De har dessutom osedvanligt mycket diamanter för en butik av den storleken.Trots att varningsklockor ringer är Bug tillräckligt desperat för att ge sig i slang med Ronnie. Det blir självfallet inte alls som de tänkt sig utan historien tar sig helt andra katastrofala vändningar.

Parallellt med den mycket spännande deckarhistorien löper historien om Bug som blivit övergiven av sin far Anthony, en ökänd kriminell. Det har lett till ett hål i hans själ. Han har kvar sin fars bil som ha vårdat ömt och vägrar sälja trots hans fru Kia uppmanar honom för att delvis lösa den akuta ekonomin. För Bug är familjen och hans söner det viktigaste i hans liv. Han vill ge dem ett annat liv än det som hans fader gav honom. Men när hela helvetet brakar loss dras familjen in på  ett mycket dramatiskt sätt.

Det är bara att konstatera att det här är en bra bok. Bra på riktigt, både som deckare och som litterär text. Cosby kopplar greppet från första sidan och släpper ned mig på marken med en duns 300 sidor senare. Texten är en tryckkokare och det är inte bara själva deckarhistorien. Det handlar om att vara svart och fattig i sydstaterna. Den press det innebär att räkningarna kommer in och du har inga utvägar. Det långt mellan människor på landsbygden och du måste klara dig själv. Crosby har en hårdkokt skarpslipad prosa, som svarta diamanter.

Det finns mycket att tycka om med denna roman. Den har en mycket stark “sense of place” som engelsmännen säger. Trots den korthuggna prosan växer ett både hårt och vackert landskap fram
Romanen drivs av sin välskrivna dialog och är därför lätt att läsa.
Och trots att jag inte är ett dugg intresserad av bilar och biljakter läste jag dem med andan i halsen

Crosby lyckas skapa trovärdiga romanfigurer. Beauregard är en skadad men mycket älskvärd person som gör vad han kan för att skapa ett bra liv för familjen. Han smärta och kärlek bränner på sidorna.
Även de mindre rollerna är mycket väl gestaltade. Den hopplöse Ronnie, han hemska mamma och hans älskade fru Kia som lever i konstant rädsla att Beauregard kommer mördas när han ger sig in hetluften igen. Det är en stundtals mycket våldsam bok men det är inget påklistrat för att skapa spänning utan i konsekvens med de hot personerna utsätts för och de val de gör.

Boken har både i New York Times och The Guardian som en av de bästa deckarna under 2020. Jag kan varmt rekommendera er att läsa S-A. Cosby.

NÄR LÄSTE DU EN ROMAN FRÅN INDONESIEN SENAST? – EKA KURNIAWAN: TIGERMANNEN

Eka Kurniawan (1975-):
Tigermannen
”Lelaki Harimau”
Utgiven 2004
På svenska 2020
Översättning: Stefan Denarek
233 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

För ett par år sedan introducerade det modiga förlaget Nilsson förlag den indonesiske författaren Eka Kurniawan på svenska med tegelstenen Skönhet är ett sår. Jag läste den med stort nöje. Läs mer här. Det är en bred berättelse fylld av med ett stort persongalleri, magiska händelser och med Indonesiens brutala historia som en fond.

Tigermannen å andra sidan är en relativt kort roman med ett litet persongalleri, tät och välskriven. Den fångar dig från första sidan och håller dig i ett grepp ända till slutet. Den betecknas som lite av thriller men det är för mig av underordnad karaktär och inte det som gör romanen läsvärd.

Eftermiddagen när Margio dödade Anwar Sadat var Kyai Jahro förnöjt upptagen med fiskarna i sin damm, med inget annat sällskap än de saltstänkta dofterna som blåste mellan kokospalmerna och höga toner från havsbruset, resterna av en storm som kröp förbi sjögräs, eldkronor och korallbuskar (sid.7)

Detta är den suggestiva första meningen i romanen. Även denna gång är det Stefan Denarek som står för den vackra svenskan. Det är knappast inledningen på en deckare.
Kurniawan har direkt placerat oss i den lilla byn någonstans vid en kust någonstans i Indonesien. Den förblir namnlös.

När polisen fångar Margio förklarar han sig genast skyldig.
Det var inte jag sade Margio lugnt och troskyldigt. “Det var tigern i min kropp,” (sid. 53)

Medan myter och folktro var en betydligt större komponent i Skönhet är en sorg är det mycket mer återhållet här. Det är inte tigern som är det viktiga eller ens något märkligt. Det är bara en förklaring så god som någon till varför Margio gjorde det han gjorde.
Sedan går vi tillbaka i Margios liv där han växer upp i byn med en far som han alltmer avskyr och en oerhört förtryckt mor. Det är en intim skildring av bylivet och människorna i hans omgivning. Utan påklistrad exotism.
Och där finns Maharani som är så vacker att Margio, den modige vildsvinsjägaren, helt tappar målföret och blir som förstenad när hon förklarar honom sin kärlek.
Sakta skruvas berättelsen åt och Margio drivs till det brutala mord som är romanens utgångspunkt. Det är hjärtskärande att läsa.

Som jag skrev i texten om Skönhet är en sorg är Kurniawans stjärna i stigande. För Tigermannen fick ha Financial Times Emerging Voices Fiction Award och var med på “the Short list” till Man Booker International Prize. Han har nämnts som en möjlig första nobelpriskandidat från en mycket folkrik del av världen som aldrig fått det nämligen Sydostasien. Bara Indonesien har ju över 250 miljoner invånare.

Oavsett ett eventuellt Nobelpris, är du nyfiken på att ge dig på en resa utanför allfartsvägarna har du med Kurniawans båda mycket välskrivna böcker många spännande, underhållande och givande stunder i läsfåtöljen framför dig.

Tack för recensionsexemplaret.

NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS 2014 – KJELL WESTÖ: HÄGRING 38

Kjell Westö (1961-)
Hägring 38
Utgiven 2013
290 sidor
Bonniers

När jag avslutat läsningen av Kjell Westös underbara Tritonus gick jag direkt till bokhyllan och plockade ned Hägring 38 där den samlat damm under ett par år. Hägring 38 fick 2014 förutom Nordiska rådet pris även Sveriges Radios romanpris.
Den skiljer sig från de två böcker jag läst av Westö. Det är en tät, långsam och lågintensiv historisk roman som rotar i såren i Finlands tidiga 1900-tals historia. En historia som de flesta svenskar inte känner till.

Advokat Claes Thune, med en egen advokatbyrå, är en intellektuell och liberal man i yngre medelåldern. Sedan många år han med i herrklubben Onsdagsklubben. De träffas ett par gånger per år. I deras statuter står att ändamålet för verksamheten var ”att bidra till uppehållandet och fördjupandet av det politiska och kulturella samtalet på svenska i staden Helsingfors”. (sid.19).
Medlemmarna i klubben har känt varandra sedan ungdomen. De har dock valt olika vägar. Förutom Claes finns där en finansman, en läkare, en psykiater, en sportjournalist och en oerhört begåvad judisk poet och skådespelare som åker in och ut på ett sinnessjukhus (där han behandlas av psykiatern). Relationerna i klubben kompliceras av att Thunes fru lämnat honom för en annan i klubben.
I en intervju sade Westö att dessa klubbar var vanliga i Helsingfors och att de var ganska borgerliga. Han kunde i romanen inte haft med en medlem från den politiska vänsterkanten. Det hade inte varit trovärdigt.

Thune är den ena huvudpersonen. Den andra är Fru Matilda Wiik som nyligen anställdes som kontorist på Thunes advokatfirma. En av de första dagarna som Matilda arbetar är Thune ansvarig för Onsdagsklubbens träff. När klubben samlas hör hon hur dessa män pladdrar på bakom stängda dörrar. Helt plötsligt hörs en röst som kastar henne tillbaka 30 år i tiden och hon blir stel av skräck. Hon minns tiden i lägret 1918.

Jag kände inte till att under några månader 1918, efter första världskrigets slut, inleddes ett blodigt inbördeskrig mellan de De vita som var konservativa och De Röda som var revolutionära.
Det blev oerhört brutalt med många döda ffa på den röda sidan som var mycket sämre militärt. Niclas Sennerteg skriver i en artikel i Populär Historiaett mörkt kapitel i Finlands historia är de cirka 13500 röda fångar som dog av umbäranden och sjukdomar under de första åren efter krigsslutet”. (Populär Historia 1/2018)

Hägring 38 utspelar sig under ett par månader 1938. Andra världskriget kryper allt närmre. Diskussionsvågorna i Onsdagsklubben går höga. Men till skillnad från tidigare så börjar de splittra gruppen. Någon glider åt höger, på väg mot nazism, någon tror att pajasen Hitler kommer man snart se igenom, en annan pratar om Tysklands goda ekonomi under kanslern och den judiska medlemmen blir allt räddare och försöker få sina vänner att förstå vad som händer med judarna.

Mitt i all detta står den lite välvillige och vankelmodige Thune och ser sin klubb, och vänskaperna, sakta bryta samman. Men det gäller inte bara Onsdagsklubben. Även i hans familj slår värderingsskillnaderna in som en kil. Den värld som Thune känner är på väg att försvinna.
Och Fru Wiik, vem är hon egentligen?, undrar Thune. Vad finns bakom den reserverade ytan på den kompetenta och hemlighetsfulla kontoristen?

Eftersom det finns lite av en deckargåta i romanen vill jag inte säga mer om handlingen. Även om denna bok skiljer sig från de jag läst känns mycket igen. Vänskapen, kärleken och klass är temata som återkommer.
Westös skildring av Helsingfors på 30-talet är oerhört suggestiv. Det var som att se en svartvit film från den tiden. Hans romankaraktärer är som vanligt mycket trovärdiga.
Westös prosa är en njutning. Jag avslutade läsningen för ett par dagar sedan. När jag nu tittade i den för att fräscha upp minnet drogs jag in i texten och började läsa och ville egentligen bara läsa vidare. Suget från hans prosa är starkt.

Tyvärr känns boken allt mer aktuell, troligen än mer än när Westö skrev den. Vi är också på väg in i en ny oroande värld och vilka kilar ibland vänner och familj har bla inte Trump och Brexit lett till. Ett annat exempel på det är historikern är Anne Applebaums nya bok. Den heter Twilight of Democray och kommer snart på svenska. https://www.theguardian.com/books/2020/jul/09/twilight-of-democracy-by-anne-applebaum-review-when-politics-ends-friendships

Att läsa Tritonus och Hägring 38 efter varandra har visat hur mångfacetterat hans författarskap är. Det är bara att konstatera att Westö går från klarhet till klarhet. Det är inte underligt att han anses vara en av de stora berättarna i Norden. Hägring 38 är en roman med många lager som jag säkert kommer återvända till.
Det är en gåva att ha upptäckt detta författarskap.

/reviderad 210730

EN STOR LÄSUPPLEVELSE – KJELL WESTÖ: TRITONUS

Kjell Westö (1961-):
Tritonus
Utgiven 2020
381 sidor
Bonniers

Efter att endast läst en roman av en författare kan man knappast beskriva denne som en favoritförfattare. Men kanske efter två? Ja! säger jag. Kjell Westö är härmed utnämnd till detta!

Den svavelgula himlen fick jag i födelsedagspresent när den kom. En riktig läsupplevelse. Det var inte bara jag som tyckte det. Boken blev en succé och en filmatisering är på gång.

För ett par veckor sedan kom Westös senaste roman Tritonus. När jag läste att den handlar om en klassisk stjärndirigent ville jag läsa den omgående. Sedan några år sjunger jag i Göteborgs symfoniska kör och befinner mig i marginalen i denna på många sätt fascinerande värld.

Tritonus handlar om stjärndirigenten Thomas Brander, en man uppåt de 60. Brander har byggt ett stor hus, Casa Tritonus, i den finska skärgården, i Ravais. Det är ett modernt skrytbygge, högre än kyrkan i samhället. Han har till och med en hiss installerad i huset! Här vill han dra sig undan efter sina långa turnéer för att ladda energi.

Brander lever i och av musik, kosta vad det kosta vill. Det är bara det att hans karriär har börjat gå på tomgång. Han får dåliga recensioner och uppdragen börjar gå till yngre och kanske mer begåvade dirigenter. Och han lämnar en kyrkogård av brustna relationer bakom sig.
Det som smärtar honom mest är att en av hans före detta, Krista, en mycket begåvad violinist, som han är i det närmaste besatt av, nu har en lysande karriär och en relation med Kalasmaa, ett stjärnskott på dirigenthimlen.
Musiken och musiklivet börjar allt mer bli både en himmel och helvete för Brander.

Granne med Brander bor Reidar Lindell. En kurator, han blev aldrig färdig med psykologprogrammet, och gitarrist i coverbandet Rainbow som består av några ur lokalbefolkningen. Reidar älskar musik och övar flitigt, men någon Ritchie Blackmore är han inte. Han vet att det inte hjälper, han vet att han inte är bra helt enkelt och att bandet är mediokert. Men Rainbow är mycket uppskattat i Ravais. Deras musik sprider glädje på den lokala krogen. Till skillnad från Brander ger honom musicerandet mycket mer glädje.

Lindell är både “starstruck” och nyfiken på sin nya granne. Men framför allt är han likt Brander ensam. Lindell är änkling och hans dotter arbetar utomlands.
Brander är först mycket avvaktande till Lindells kontaktförsök men sakta och trevande börjar en vänskap mellan dem uppstå. Brander, som är en svår person, egentligen inte speciellt sympatisk, låter sig ändå dras in i vänskapen och därigenom i livet i den lilla skärgårdskommunen.

Westö är en mycket god författare. För att använda en klyscha, när jag börjat läsa kunde jag inte sluta. Det är en underbar roman för alla musikälskare. Westö skriver entusiastiskt och kunnigt om musik, både rock och klassiskt. Vi får inblickar bakom kulissen i den klassiska musikvärlden (Han har gjort sin research.Tack-listan längst bak i boken är lång!).
Den andra världen, coverbandets värld, antar jag att Westö känner väl då han själv spelar i band.

Porträttet av Brander är porträttet av en manlighet i kris. Fenomenet demondirigenten, listan av finska manliga tungviktare i branschen är lång, är på väg att dö ut. Det är nya tider. Brander har själv förlorat uppdrag efter att ha förekommit i metoo-debatten.
Skickligt blandar han fiktiva personer med verkliga inom den klassiska musiken och ger oss inblickar i en värld fylld av politik, stenhård konkurrens och genikult.

Det är dock inte bara en roman om den stora världen, den som Brander tillhör. Lindell står för den lilla världen, fast förankrad i lila Ravais, och med en lite misslyckad karriär.  Han levt där länge och känner alla. Men det är inte bara en liten idyll. Omvärlden tränger sig. Bråk med flyktingar, en ung man med fascistiska böjelser, miljöförstöring och nu Corona. Den lilla världen är ständigt hotad av den stora världen.
Och i den lilla världen ställs relationer som Lindell haft i hela sitt liv på prov.

Det tog inte många sidors läsning innan jag ville åka till Ravais. Westö manade fram ett landskap och en natur som jag ville uppleva. Även om Westö är känd som för sina porträtt av staden Helsingfors, är han en god naturskildrare. Snopet fick jag konstatera att Ravais och dess skärgård med många suggestiva namn var fiktiva.

Sammantaget blev jag helt tagen av denna mycket välskrivna roman om kärlek, vänskap och musik. Westös vackra prosa flyter fram på sidorna och jag ville bara bromsa mig för att boken inte skulle ta slut.
Nu när det tyvärr är det lever Brander, Lindell och de andra i lilla Ravais kvar i mig. Jag undrar hur kommer gå det för dem. Och jag vill redan läsa om boken.
Men innan jag gör det har jag till min stora glädje några olästa romaner av Westö att se fram emot.

För er som är intresserade har Kjell Westö satt ihop listor på Spotify med musiken som förekommer i boken. Sök på Tritonus.

Ett litet P.S.
För er som inte är så insatta i den klassiska musikvärlden har Finland producerat unikt många stora dirigenter. Här finns namn som Esa-Pekka Salonen, Paavo Berglund, Osmo Vänskä, Okko Kamu och Sakari Oramo, verksamma över hela världen, för att nämna några..
2018 hörde jag pojkspolingen Klaus Mäkelä (född 1996!) dirigera en fin Sjostakovitj 10:a, ett stort verk, med Göteborgs symfoniker. Det var imponerande. En av orkestermusikerna sade till mig att han var bra inte för sin ålder utan “bra på riktigt”.

Jag har själv haft förmånen av sjunga Mahlers andra symfoni med Jukka-Pekka Saraste och inte minst Orffs Camina Burana för Göteborgs symfonikers unge vidunderlige chefsdirigent Santtu-Matias Rouvali. Det var ett minne för livet! Ren magi.

Nu börjar dock den manliga hegemonin äntligen brytas av namn som Susanna Mälka och Anna-Maria Helsing.

Det är bara att gå ut på Spotify och lyssna! Men läs Tritonus först!

NOMINERAD TILL CRIME WRITERS’ ASSOCIATION’S INTERNATIONAL DAGGER AWARD – DOMINGO VILLAR: DE DRUNKNADES STRAND

Domingo Villar (1971-)
De drunknades strand
”A prata des afogados”
Utgiven 2009
På svenska 2012
Översättning Lena E. Heyman
Ekholm & Tegebjer

För ett par dagar sedan skrev jag om mitt fynd på en bok-outlet i Alingsås. Domingo Villars Nattens mörka toner.
Efter avslutad läsning ville jag återvända till Leo Caldas och hans stad Vigo på spanska västkusten.

2009 kom De drunknades strand som är en mycket bredare och mer fullödig deckare. Den första boken var på ca 180 sidor. Denna gång är romanen på 460, vilket nästan avskräckte mig.

När ett lik flyter upp i hamnen i Panxón, 2 mil söder om Vigo kallas Leo Caldas och hans assistent Estevez dit för att undersöka vad alla tror är ett självmord. En fiskare har flutit upp på land. Men händerna är sammanbundna på ett sätt som gör att Caldas inte tror på den teorin vilket sedan rättsläkaren tillstyrker.
När Caldas försöker börja rota i detta håller det lilla samhället samman och han har svårt att få fram information som för utredningen framåt. Men en ledtråd ger vid handen att orsaken till mordet ligger 10 år tillbaka i tiden då ett skepp förliste och en kapten omkom. Sakta börja Caldas tvinna upp nätet och finna trådar som leder till en lösning.

De drunknades strand föll mig verkligen i smaken. Det är en stilla framflytande deckare. Trots det långsamma tempot har jag inte tråkigt en sekund. Villars prosa är lågmäld i fin svensk språkdräkt av Lena E. Heyman. (Villar översätter själv från sitt modersmål galiciska, som är nära besläktat med portugisiska, till spanska).

Caldas är mån om att bygga upp atmosfären med fina miljö- och personbeskrivningar. Jag befinner mig verkligen i Panxón med dess dramatiska omgivningar och tillknäppt bybor.
Och för att inte tala om de maträtter som Caldas äter på sitt stamlokus i Vigo var och varannan  dag. Massa underbara skaldjursrätter med ett glas kallt vitt vin till.
Att läsa Vilar är som att få den där resan till Spanien och Galicien som Corona satt stopp för!

Han tecknar Caldas med säker hand, Jag tycker mycket om den ömsinta skildringen av relationen mellan Caldas och hans gamle far som utvecklas vidare från förra boken. Tyvärr är dock hans kollega, den hetlevrade Estevez, som kommer från Zaragoza och som inte förstår sig på de galiciska mentaliteten, lite hafsigt tecknad och har blir inte riktigt levande.

Detta är inte en deckare som du läser för att få enkel spänning. Den är spännande, tro inget annat, men det smyger sig liksom på allt eftersom. Jag slukade de 450 sidor på 3 dagar.

Han tar lång  tid på sig den gode Villar. 2019 kom den tredje boken om Leo Caldas El Último Barco som är en tegelsten på närmare 800 sidor. Det är väl osannolikt att ett svenskt förlag översätter en mycket lång roman av en i Sverige okänd författare. Förlaget som givit ut de två som finns har kastat in handduken.

Det är alltså bara att hoppas! Det är uppenbarligen inte bara jag som tycker om Villar med tanke på alla pris och nomineringar som han fått. Boken har även filmatiserats https://www.imdb.com/title/tt3721072/?ref_=nm_flmg_wr_1
Jag vill helt enkelt läsa mer av Villar!

 

 

EN DEBUT DET SPRAKAR OM – SALLY ROONEY: CONVERSATIONS WITH FRIENDS

Sally Rooney (1991-)
Conversations with friends
Utgiven 2017
320 sidor
Faber & Faber
Finns översatt till svenska och
utgiven av Bonniers.

Det är inte bara jag som blivit golvad av tv-serien baserad på Sally Rooneys hyllade roman Normala människor. Kritikerna i England gav den högsta betyg och flera i min närhet pratade om den. När jag väl såg den blev jag djupt gripen (Finns på Svt Play fram till 1/11).

Sally Rooney är sedan ett par år en ung lysande litterär stjärna och jag blev så tagen av tv-serien att jag omgående vill läsa romanen. Valde trots det att börja med hennes debut Conversations with friends som kom 2017. Den nominerade till flera pris och Rooney blev Sunday Times Young writer of the year.

Romanen handlar om Frances och hennes väninna och tidigare partner Bobbi. Den introverta Frances skriver poesi och tillsammans med den extroverta Bobbi har de spoken-word uppläsningar. De är i 20-årsåldern.
På en uppläsning möter de betydligt äldre par, dvs runt 30! Melissa och hennes man Nick. Melissa är etablerad fotograf och skribent. Nick är skådespelare, ser oerhört bra ut, men har inte egentligen fått fart på sin karriär.
De bjuder hem Frances och Bobbi till sitt eleganta hem i en fin del av Dublin. Frances som kommer från enkla förhållande, till skillnad från Bobbi, fascineras av deras hem och deras liv. Hon blir också mer och mer förtjust i Nick. De inleder trevande en relation.
Bobbi är betagen i Melissa och det är besvarat. Tillsammans hamnar de i någon form av menage-à-quatre där kärlek, vänskap och makt blandas i en salig röra som på djupet kommer påverka alla fyras liv.

Det är bara att konstatera att jag blev imponerad av denna debutroman. Titeln Conversations with friends är talande. Det är Frances som för ordet och romanen ses utifrån hennes perspektiv. Boken består mest av dialog, en del mail och Frances tankar. Det finns nästan inga miljöbeskrivningar. Vi är i Frances huvud större delen av romanen.

Boken är en njutning att läsa. Rooney är en mycket begåvad författare som skriver intelligent, roligt och knivskarpt om kärlek, vänskap och om att bli vuxen på 2010-talet. Det sprakar om dialogen där högt och lågt blandas, estetiska och filosofiska diskussioner, verbala tuppfäktningar och nära intima samtal.
Rooney är marxist och som i Normala människor är även klass en viktig fråga. Det ligger där som en underström hela tiden.

Det är en klyscha, men när jag börjat på boken kunde jag inte sluta läsa. Som med Lydia Sandgrens Samlade verk. Inga jämförelser i övrigt. Men jag kan inte låta bli att bli förundrad över att två av de bästa romanerna jag läst på länge är är debutromaner av kvinnor i 30-års-åldern. Jag kanske borde se över mina läsvanor?

Jag hoppas du läser dem båda.

 

NOMINERAD TILL ÅRETS BÄSTA ÖVERSATTA DECKARE 2011 – DOMINGO VILLAR: NATTENS MÖRKA TONER

Domingo Villar (1971-)
Nattens mörka toner
”Ollos de auga”
Utgiven 2006
På svenska 2011
Översatt av Lena E. Heyman
Ekholm & Tegebjer

Helt plötslig befann jag mig i Alingsås för ett par dagar sedan och hamnade där på en bok-outlet kunde man köpa 5 böcker 100 kr. När jag plockat ihop åtta böcker hade jag plats för två till. Men såg inget jag direkt vill ha. Då ryckte jag i farten två deckare bl.a. en bok den för mig okände Domingo Villar. Det visade sig vara ett litet lyckokast.

Villar är från Vigo i Galicien längst, ut på spanska västkusten, nära gränsen till Portugal. Är numer bosatt i Madrid där han är verksam som journalist och matkritiker.

Domingo Villar

Villar debuterade 2006 med Ollos de auga (Nattens mörka toner) som är den första i serien om kommissarie Leo Caldas från Vigo. Den kom ut på svenska på det nu avsomnade förlaget Ekholm & Tegebjer. 2009 kom La playa de los ahogados (De drunknades strand) som även den översattes. Efter ett längre uppehåll kom O último barco ut 2019 som än så länge bara finns på spanska.

Vigo har fått flera priser i Spanien för sitt skrivande.
Han skriver sina deckare på galiciska och översätter dem själv till spanska. Översättningen till svenska är gjort av Lena E Heyman, en av våra mest meriterade översättare från spanska som bla översatt Roberto Bolano. När jag såg att det var hon som översatt Villar tänkte jag att då är det inte en dålig bok. Och det visade sig stämma.

Det är en tunn liten volym på 180 sidor som inte tar lång tid att läsa. Villar har fint flyt i språket och handlingen lunkar lugnt fram. När jag hade läst en 60 sidor undrade jag var detta var på väg. Jag kan inte påstå att jag fångats av boken. Handlingen om de brutalt mördade jazzmusikern var inte speciellt exalterande. Samspelet mellan Caldas och hans nye ganska besvärlige assistent kändes som en relativt vanlig deckarkliché.

Men sedan händer något för boken växter för mig. Utan att det finns något i språket, utan mer i miljöerna och persongalleriet, så kom jag mer och mer att tänka på Raymond Chandlers The Big Sleep i filmatiseringen med Humphrey Bogart och andra hårdkokta deckare under Hollywoods guldålder. Jag sögs in i handlingen och slog nöjd ihop boken glad över att kunna läsa vidare om Leo Caldas och hans galiciska hörn i De drunknades strand.
Och vi får hoppas att även El ultimo barco kommer på svenska.

Se vad som kan hända om man åker till Alingsås!

HISTORIEN OM ETT ANNAT SVERIGE – P.O. ENQUIST: LEWIS RESA

P.O Enquist (1934-2020)
Lewis resa
Utgiven 2001
598 sidor
Norstedts

Nominerad till Augustpriset 2001.

I Sverige har vi en bild av oss själva som ett “vettigt” och “normalt” land. Inga konstigheter. Vi kör mitt på vägen. Men den bilden stämmer inte. Tittar vi på den kartan som World Value Survey presenterar så ser vi något annat. http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp. Vi är bland de mest sekulariserade och individualiserade länderna i världen. En präst jag känner berättade för mig att någon frågat honom: Hur lyckades ni utrota religionen i Sverige? Vi försökte i Östtyskland men men lyckades inte. Enligt min kamrat var då Mälardalen då de mest sekulariserade delen av världen.

För oss är Sveriges 1900-tal förknippat med framväxten av folkhemmet och den stora folkrörelse som socialdemokratin var. Vad många idag inte känner till var att det parallellt fanns en mycket stor rörelse som också var med och skapade Sverige och som satt djupa avtryck. Det var väckelserörelsen. Vid läsningen av PO Enquists på många sätt magnifika roman Lewis resa är det ett annat Sverige, för mig okänt, som målas upp.

Som de flesta vet kom ju P.O. Enquist själv från en mycket strikt frireligiös miljö som han som vuxen lämnade. Men han talade ofta om den. Att det var den miljön han kom från och som format honom. Jag kan tänka mig att Lewis resa är sprungen ut ett behov av att förstå den världen men också att berätta för oss om detta andra Sverige.

Det är P.O. själv som är berättare. Han skriver hur han blivit inbjuden till en begravning för en gammal vän till familjen, Efraim Markström. Efraim har lämnat efter sig ett “Lebenslauf,” sin livshistoria. Det är detta lebenslauf som berättaren utgår ifrån hela boken igenom.

Efraim, som är en fiktiv person, har befunnit sig mitt i stormens öga under pingströrelsens framväxt, mitt emellan de två lysande stjärnorna inom pingströrelsen, som älskade varandra men samtidigt var varandras motpoler.

Den ene är Lewi Pethrus (1884-1974), arbetarklasspojken från Västgötaslätten, fackligt aktivt med drömmar om att bli proletärförfattare. Lewi blir tidigt frälst och aktiv inom frikyrkan. En karismatisk ledare och en enastående entreprenör som relativt fort fanns sig verka i Stockholm.
När han utesluts ur Baptistförbundet 1913 varnade han dem att den skulle försvinna och hans rörelse skulle växa. Han fick nog mer rätt än han trodde. Baptisterna i Sverige försvann ut i marginalen men pingstkyrkan bara växte och växte i Sverige.
Den finns inte bara i Sverige. I dag finns det 250 miljoner medlemmar över hela världen.

Den andre, och Lewis motpol, var författaren och poeten Sven Lidman (1882-1960). en motsägelsefull och även han en mycket karismatisk person. Sven ville bli stor författare men det hans skrev ledde aldrig till något större genombrott. Lidman hade gift in sig den yppersta ekonomiska och kulturella eliten genom giftermålet med Carin Thiel (1889-1936), dotter till finansmannen Ernst Thiel (1859-1947). Det äktenskapet sprack och det gick utför med honom. I en svår livskris blir Lidman frälst.

När deras vägar sedan korsas uppstår kärlek vid första ögonkastet. Lidman blir pingströrelsens stora talare. Han predikningar är oerhört uppskattade. De ses som det absolut mest högklassiga han skrev. Sven och Lewi blir som siamesiska tvillingar sina olikheter till trots.

Det är fascinerande att läsa om pingströrelsen snabba tillväxt och allt motstånd det växte. Dagens Nyheter och andra ondgjorde sig över tungomålstalande och extas. Många kände sig hotade av rörelse snabba framväxt, både svenska kyrkan och de politiska partierna.
Motståndet var kompakt men Lewi och Sven förde mycket skickligt rörelsen talan och red ut stormarna. Allt medan rörelsen växte och växte.

Men det fanns en skillnad i deras sätt att se på rörelsen. Lewi som organisationsbyggare ville öka genomslaget för den kristna tron genom att bla starta en dagstidning, det som blev tidningen Dagen, som fortfarande finns, radiokanaler m.m
Sven var emot detta och tyckte att Lewi blev mer och mer av en företagare och imperiebyggare istället för att föra ut Jesus ord. Till slut kunde de inte överbrygga sina motsättningar,
Brytningen när den kom blev mycket omtumlande både för dem själva och för hela pingströrelsen och var en rikshändelse i medierna. Och Sven uteslöts ur gemenskapen.
Lewi leder sedan rörelsen fram till 1958.

Här kan du läsa mer om du är intresserad

Detta är på många sätt en imponerande bok. Det tog Enquist åtta år att skriva den. Man förstår att det har föranletts av gedigen research. Det är ett fascinerande stycke svensk 1900-talshistoria. Det är även en beskrivning av vad som händer med en ideell och karismatisk organisation när den växer och behöver professionaliseras med allt vad det innebär av maktkamper och split.
Det är en djupdykning i en religiös föreställningsvärld som för en icke-troende som undertecknad (eller religiös analfabet som en person i min närhet beskriver mig ) både är intressant och fascinerande men i vissa fall mycket främmande.

Enquist är som vanlig en lysande stilist. Han underbart vackra språk är som en amalgamering av svenska, norrländsk dialekt och det religiösa språket. Det är en njutning att läsa.

Jag skall i denna enkla bloggtext inte ge mig på att med beskriva rikedomen i denna roman Dock har jag vissa reservationer. Det är förvisso en roman men då han noga går igenom pingströrelsens utveckling blir det ibland som att romanens berättelse kommer i skymundan. Jag har sällan strukit under så mycket i en roman som i denna då. Många partier var mer som en elegant historisk fackbok om frikyrkan

Enquist ser som sagt rörelsen via sin fiktiva berättare Efraim. Ett skickligt grepp. Men det kanske också är därför jag känner att jag inte riktigt får grepp om Lewi. Han blir inte riktigt levande för mig som romanfigur. Det gäller inte i samma grad för Sven Lidman som på många sätt va en mer komplex figur än Lewi om man skall tro boken. Eller kankse är det så att Enquist känner större samhörighet med sin författarkollega. Partierna där Lidman är med tänder alltid till lite extra och jag är intresserad av att veta mer om honom.

Det är, sammanfattningsvis, på många sätt en mycket bra bok, men den håller inte riktigt ihop som roman.
När jag läste artiklarnas om Enquist efter hans död lyftes många av hans böcker fram men inte denna. Det kan ju bero på att den svenska journalistkåren är okunnig och/eller inte intresserad av väckelserörelsen. Eller så kan det bero på att den inte är i nivå med tex mästerverket Livläkarens besök.

Jag vet att denna bok uppskattas mycket att de som kände Lewi. Som den första bok som gör honom rättvisa. En kamrat som växte upp i en frireligiös familj i Piteå på 30-40-talet har hyllat den som den bästa beskrivningen av att växa i en frireligiös miljö. Det var säkert mycket som gick mig förbi med tanke på mig bakgrund.

Trots mina reservationer kan jag varmt rekommendera denna bok då den med ett lysande språk målar upp ett annat Sverige som har funnits där under ytan men som jag inte sett.

En intressant fråga är om Gud är död i Sverige? Alla de frågor som väckelserörelserna var ett svar på, hur hanterar vi dem idag? Teologen och pingstvännen Joel Halldorf som syns mycket i kulturdebatten, bl.a i Expressen, har skrivit en av mig oläst bok som heter Gud: Återkomsten. De existentiella frågorna kommer vi inte undan ffa under det som är den största katastrofen i vår tid nämligen pandemin. Och när vi står inför vad som kan vara en ekologisk katastrof. Om inte politiker, ekonomer och ingenjörerna kan ge oss ett svar, kan det leda till någon form av återkomst för en religiös föreställningsvärld? Eller hur kommer svaren på frågorna se ut idag?

FÖRSTA BOKEN I SERIEN OM JASON LAMB – MICK HERRON: SLÖA HÄSTAR

Mick Herron (1963-)
Slöa hästar
”Slow Horses”
Utgiven 2010
På svenska 2020
Översättning Gabriel Setterborg
367 sidor
Modernista
När River Cartwright gör bort sig ordentligt under en operation hamnar han på Slough House och blir en “slö häst”. Slough House är inte ett hus och det ligger inte i orten Slough, en stad som engelsmännen drivit med sedan lång tid tillbaka.
Poeten
John Betjeman (1906-1984) skrev under andra världskriget:
Come friendly bombs and fall on Slough!
It isn’t fit for humans now,
There isn’t grass to graze a cow.
Swarm over, Death!

Ricky Gervais satte staden på kartan genom att The Office utspelar sig där. Vem minns inte den gråa och trista stadsbilden som visades i början av varje avsnitt.

Slough House inte heller ens ett hus utan ligger i en anonym kontorsbyggnad i Finsbury i London. Där hamnar alla de som på olika sätt gjort bort sig på MI5 (https://www.mi5.gov.uk/) och som anses vara hopplösa fall. De blir “slöa hästar”. De sitter och skyfflar papper dagarna i ända. Arbetsgivaren hoppas att deras erbarmligt tråkiga arbetsuppgifter skall få dem att säga upp sig.

Det är en udda samling män och kvinnor som trots det tappert hänger sig kvar. Några för brist på annat, andra för att de har ett fåfängt hopp om att få återvända till Regents Park, MI5:s huvudkontor.
De leds av den sliskige och kraftigt överviktige Jackson Lamb som har en garderob som får en obäddad säng att se stilig ut. Lamb lägger gärna av en brakare när han pratar med sina medarbetare som han både föraktar och värnar om. Vad Jackson Lamb har gjort för att hamna i detta avstjälpningsplats för misslyckade spioner är något som sysselsätter hans medarbetares tankar.

När en ung man kidnappas av en högerextrem sekt och kidnapparna lägger ut en film på Youtube att de kommer halshugga honom blir det hög aktivitet hos MI5. Men Jackson Lamb och hans föredettingar får information som ger vid handen att den officiella förklaringen till varför han kidnappats inte håller. De börjar följa sina egna spår och krockar snart Regents Park. Det visar inbegripa politiskt falskspel på hög nivå.

Slöa hästar kom ut 2010 och är den första i en serie böcker om gruppen på Slough House. Den var nominerad CWA Ian Fleming Steel Dagger Award. Mick Herron är numer en ordentligt hyllad författare. På bokomslaget citeras tungviktaren Val McDermid som kallar Herron “vår generations John Le Carré. Lever boken upp till dessa förväntningar? Absolut. Det är mycket välskriven och tät deckare. Herron har också en svart humor som fick mig att gapskratta flera gånger.

Skickligt klipper Herron ihop en historia om jakten på den unge mannen, det politiska spelet och de enskilda ödena. Det är lite av en kollektivroman men Herron lyckats mejsla fram alla dessa personer så de bli levande individer. Trots att det var 10 år sedan den kom så är den politiska konflikten med terrorister och sociala medier lika aktuell
Dessutom lyckas han med det viktigaste. Det är helt enkelt väldigt spännande och för att använda en klyscha svårt att lägga från sig boken när man väl börjat på den.
Vi ska vara glada att Modernista äntligen ger oss svenska läsare Herron i en fin översättning av Gabriel Setterborg. Jag kommer ha svårt att vänta på att andra delen Dead Lions, belönad med CWA 2013 Goldsboro Gold Dagger för årets bästa kriminalroman, kommer på svenska.
Det är obegripligt att det tagit 10 år för innan han översatts. För dig som är intresserad av bra kriminallitteratur, här har du en godbit.

Just håller Slow Horses att spelas in med Gary Oldman som Jackson Lamb. Det tror jag är ett mycket bra val.
Tack Modernista för recensionexemplaret.

TOPPKLASS!! – DAVID YOUNG: STASI 77

David Young (1958-)
Stasi 77
Utgiven 2019
384 sidor
Zaffre Publishing

Ni som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i David Youngs serie om Karin Müller, polis i den östtyska Volkspolizei (Folkets polis) 70-talets Östtyskland,
Young som var journalist på BBC i 25 år, gick en universitetskurs i skrivande och skrev där Stasi Child som fick det mycket prestigefyllda  2016 CWA Endeavour Historical Dagger för årets bästa historiska deckare. Sedan kom Stasi Wolf och A Darker State som även de nominerades till fina priser. Efter Stasi 77 har Young skrivit Stasi Winter och i höst publiceras The Stasi Game.

Karin Müller får avbryta en efterlängtad semester i Bulgarien där hon och hennes farmor är med Karins små tvillingar. Hennes chef är fåordig om varför hon skall komma tillbaka.
Väl tillbaka i Berlin skickas hon och hennes kollega Tilsner till Karl-Marx Stadt (numera Chemnitz) längst ned i forna Östtyskland. En hög chef i det partiets lokalavdelning har blivit mördad. Han har blivit instängd i ett rum där en brand startats och kvävt honom. Karin börjar sin undersökning men Stasi (ministeriet för säkerhetstjänsten) sätter genast käppar i hjulet och förhindrar Karins utredning.
Samtidigt märker Karin att Tilsner beter sig konstigt är frånvarande och engagerad i utredning. Hennes tidigare misstänksamhet mot vart Tillser har sin lojalitet väcks till liv.

När sedan ett liknande mord sker vill Müller utreda vidare men Stasi är hela tiden där och försöker förhindra att sanningen kommer fram. Det visar sig att det finns spår tillbaka till en fruktansvärd massaker av krigsfångar som skedde bara några dagar före krigets slut.

Växelvis får vi följa den vedervärdiga fångtransporten utifrån ögonen på en fransk krigsfånge och en alltmer frustrerad Karin Müllers kamp mot klockan och ett obstruerande Stasi.

Stasi 77 är en mycket bra roman. Miljöbeskrivningen är utmärkt och gestaltningen av att leva under ständig kontroll från Stasi känns som i de tidigare romanerna äkta. Så även personbeskrivningarna och dialogen. Men med Stasi 77 har Young  lyfts sig en nivå till. Skildringen av fångtransporten genom ett krigshärjat Tyskland på väg att förlora kriget fram till det dramatiska slutet är känslomässigt mycket stark läsning. Jag är också tagen av gestaltningen av den franske fången.
Och när bitarna för hela historien faller på plats kan jag inte annat än beundra Youngs deckarbygge. Hur han byggt intrigen över de hittills fyra böckerna. Det går att läsa Stasi 77 fristående, men för att de skall bli så drabbande som det blev för mig behöver du ha följt karaktärerna i de tre föregående böckerna

Young är översatt till elva språk men obegripligt nog inte till svenska. Det är en serie atmosfärrika, välskrivna och gripande deckare som verkligen förtjänar sina läsare.

TRIOLOGIN OM OLD FILTH AVSLUTAS – JANE GARDAM: LAST FRIENDS

Jane Gardam (1928-)
Last Friends
Utgiven 2013
256 sidor
Little Brown

Med Last Friends avslutar Jane Gardam sin hyllade trilogi.
Första delen Old Filth var en läsupplevelse, den andra delen The man with the wooden hat mycket bra, men när jag avslutade Last Friends igår var jag besviken. Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa tv-serier som jag sett på HBO och Netflix där två säsonger varit bra men sedan tappar de koncepterna. 

I den tredje delen står Terry Veneering i centrum. Han var Edwards (Old Filths) stora fiende och och hans fru Bettys stora hemliga och livslånga kärlek. Delvis samma historia berättas nu ur ännu en synvinkel.

Med Last Friends vill Gardam knyta ihop säcken. Men man kan fråga sig varför. Jag tror inte att hon planerade en trilogi när hon skrev Old Filth för Last Friends saknar, trots att det finns många kvaliteter i romanen, en egen berättelse som fångade mig.

Det finns riktigt fina partier i första halvan av boken när hon beskriver Veneerings mycket udda uppväxt. Det finns också många scener som fångar ett England under andra världskriget. Men, halvvägs i boken så tappar den styrfart, handlingen inte bara är konstruerad, den känns det.

Ett antal biroller introduceras som inte får liv. Och det blir lite mer av en emotionell pusseldeckare. Hur hänger det egentligen ihop? Och på vägen tappar hon mig. Det fanns för lite dramatisk nerv för denna läsare. 

Jag kan verkligen rekommendera de två första böckerna. Last Friends vet jag har många fans, den var ”shortlisted” för The Folio Prize , men jag tillhör tyvärr inte en av dem.

EN UNDERFUNDIG SKRÖNA – SIEGFRIED LENZ – VILKEN TEATER!

Siegfried Lenz (1926-2014)
Vilken teater!
”Landesbühne”
Utgiven 2009
På svenska 2011
Översättning Jörn Lindskog
Bokförlaget Thorén och Lindskog

De senaste dagarna har jag sett Kappvändaren, en tysk tv-serie i två långfilmslånga avsnitt. Den finns på SVT Play till november. Det är en mycket välgjord och välspelad serie. Den börjar som en traditionell krigsfilm men sedan blir den något helt annat, en historia om moral och lojalitet. Jag rekommenderar den varmt. Serien bygger på romanen, Der Überläufer, av Siegfried Lenz, ett av de stora namnen i tysk 1900-talslitteratur. Den skrevs på 50-talet men ämnet var för brännbart och romanen kom inte ut förrän efter Lenz död 2014.

Kappvändaren fick mig att gå till bokhyllan och plocka ned den tunna lilla volymen Vilken teater!, som stått där sedan jag köpte den på Bokmässan 2011. Det är inte en av dessa tunga volymer om Tysklands historia som Lenz skrev flera av. Hans verklista är mycket lång och varierad. Vilken teater! en kortroman på ca 100 sidor som du läser på en sittning eller två.

Boken handlar om Hannes, en småfifflare, och Clemens, en litteraturprofessor, som delar cell i fängelset. Clemens har varit för närgången med några kvinnliga studenter och Hannes har lurat folk på pengar. Clemens är en lugn och intellektuell person men Hannes är man fylld av fantasi och upptåg. Tiden i cellen har emellertid gjort dem till goda vänner.

När fängelset får besök av Regionteatern, fängelsedirektören vill visa att han är modern, kidnappar ett gäng fångar teaterns buss och åker till den sömniga lilla staden Grünau. Det visar sig att de kommer dit på det årliga firande av Nejlikans dag och de tas emot med öppna armar. Borgmästaren ser nu sin chans att, när de har en teater, sätta Grünau på kartan. Fångarna blir glatt överraskad av mottagandet och stannar kvar i staden. En serie dråpliga scener följer. Hannes som är mycket driftig ser till en mängd olika saker händer och Clemens möts av en skugga ur sitt förflutna.
I denna lilla saga blir de alltså inte tillfångatagna och återförda till fängelset direkt utan lyckas lura sig kvar i staden ett par veckor innan lagens långa arm når dem.

När de är tillbaka i fängelset mörknat tonen och romanen utmynnar i en hyllning till fantasin och vänskapen.

Jag läste denna välskrivna bagatell med ett leende på läpparna. Det är en skröna med en samling udda individer. Den varma och lätt ironiska skildringen av småstaden med sina pompösa potentater var ett nöje att läsa. Lite som att se en svensk film från 40-talet. Nöjd slog jag igen boken och sugen på att läsa mer Lenz.
Flera av hans stora romaner finns på svenska. Och det vore ju fantastiskt om Der Überläufer kom på svenska. Något för Jörn Lindskog att sätta tänderna i!

Thorén och Lindskog har också givit ut En tyst minut, en skimrande kärleksskildring, som jag tyckte mycket om när jag läste för många år sedan.

Nöjsam läsning!

Här är en dokumentär (på tyska) om Lenz

 

YPPERLIG ROMANKONST – JANE GARDAM: THE MAN WITH THE WOODEN HAT

Jane Gardam (1928-)
The Man with the wooden hat
Utgiven 2009
270 sidor
Little Brown
Finns på svenska under titeln
En trogen kvinna (Weyler Förlag)

Vilken skicklig författare hon är, tänkte jag imponerad, när jag avslutade läsningen av The man in the wooden hat. Imponerad och berörd.

Jag skrev mycket entusiastiskt om Old Filth, hennes roman om Edward Feathers. Edward som var ett ”Raj Orphan”, och som trots det blev en respekterad advokat. En man med ett korrekt yttre, men också en man fylld av hemligheter.
Edward gifte sig med Betty, en skotska född i Kina vars föräldrar omkom i ett japanskt fångläger. Två föräldralösa utkastade på en kontinent som var deras egen men där de aldrig kunde bli accepterade.
Denna roman berättar historien om deras liv igen men ur Bettys synvinkel.
När Betty får ett brev där Edward ber om hennes hand tänker hon att det är inte det sämsta. Hon väljer tryggheten före passionen. Tyvärr slår passionen till just före deras bröllop. Och det är inte Edward som är föremålet.

Gardam skildrar ett långt äktenskap där det finns både kärlek och värme men samtidigt stora hemligheter och outtalade drömmar. Hon vrider på prismat och den Edward som vi lärde känna i Old Filth visar sig ha andra sidor som vi inte såg. Och inte heller Edward själv såg.

Det är som i Old Filth ingen kronologisk berättelse. Denna något kortare roman består av olika scener ur deras liv. Hon bygger skickligt upp en mosaik som till slut blir en helgjuten bild.
Mer vill jag inte skriva om boken. Jag vill inte förta glädjen för den som blir inspirerad att läsa Gardam. Du kan läsa The man in the dop den hat utan att ha läst Old Filth men det vore mycket synd. Tillsammans ger de ett djup som är mycket större.

Jag kan inte nog rekommendera denna författare. Gardam skriver en utsökt och subtil prosa. Hon kan med några få ord på ett mycket levande sätt måla upp en plats eller scen. Hon har en glimt i ögat och djup förståelse om det svåra i att vara en människa. Det är helt enkelt ypperlig romankonst skriven av en livserfaren författare.

Jag ser fram emot den tredje boken om dem. Last Friends.

CLAES HYLINGER: KVÄLLARNA PÅ PÄRLAN

Claes Hylinger (1943-)
Kvällarna på Pärlan
Utgiven 1995
130 sidor
Bonniers
För att parafrasera titeln på boken är Kvällarna på Pärlan ännu en av dessa små litterära pärlor, små både i format och i sidantal, som Hylinger har skänkt oss beundrare några gånger. Jag har tidigare skrivit om Utan Ärende, Hotell Erfarenheten och Till främmande land som jag tyckt mycket om. Så även denna.
Men vad är det egentligen för bok? Läsare av Hylinger känner igen sig i blandningen av korta prosastycken, berättelser, skrönor och en mängd intryck från läsning och resor.
Om jag skulle kalla den något så är det närmaste jag kan komma på faktiskt en självbiografi. Men inte en traditionell sådan.
Boken inleds med att berättaren, som jag utgår från är Hylinger, vid ett besök i London ringer en författarkollega, vars bok han recenserat, och frågar om de kan träffas. När engelsmannen får reda på att Hylinger kommer från Göteborg frågar han hur det är med Göte Johansson. Berättaren vet inte vem Johansson är. Till engelsmannens förvåning då Göteborg är ju så litet!
Därefter försvinner Göte ut ur boken för att först komma in 80 sidor senare i denna tunna volym.

Vad som följer är en o-kronologisk skildring av Hylingers uppväxt och hans rötter i ett bonde-Sverige. Hans efternamn är taget från orten Hylinge där hans far växte upp. Vi möter Hylingers familj och släkt, följer honom i skolan, vidare till universitet och resor till Paris och London. Av en tillfälle upptäcker han patafysiken vilket skulle förändra hans liv.
Tro det eller ej, men Hylingers och Göte Johansson vägar korsas via en bekant till Hylinger. Ett gemensamt intresse för litteratur, arabisk kultur och sufism för dem samman. Göte är en särpräglad natur och större delen av bokens sista del handlar om deras möten fram till Götes död. De flesta av dem på krogen Pärlan vid Skanstorget i Göteborg.
Som vanligt har jag svårt att sätta fingret på det som gör Hylinger så njutbar. Man kan verkligen fråga sig varför han skriver om Göte Johansson. Visst det är charmerande och underfundigt men jag förstår inte egentligen varför han skriver om honom. Samtidigt som jag har väldigt trevligt när jag läser det.
Mycket känns som sagt igen men det blir sig ändå inte likt. Jag läser det med stort nöje.

Hylinger älskar ju den underfundiga berättelsen. Ibland är de paradoxala och djupsinniga, ibland undrar jag om de är på allvar. Är det inte bara banalt eller finns det något jag missar. Hylinger skriver själv apropås de Mulla Nasruddin-historier han översatt:
”Det gick bra ända tills jag upptäckte att jag inte förstod alla historierna. Eller rättare sagt jag fann några av dem så platta att jag misstänkte att det var något som undgick mig.” (sid. 51)
Just den frågan har jag själv ställt mig vid läsning av Hylinger.
I Hylinger värld är det ofta så att slumpen och tillfällena styr och jag vill avsluta med ett citat från boken som är typiskt för vardagsmystikern Hylinger och som jag tycker mycket om:
”Allt jag har berättat här är sant. Mycket som jag inte har berättat är också sant.
När man ser hur trådarna ur ens förflutna korsar varandra, löper parallellt, flätas ihop – visst är det frestande att försöka urskilja ett mönster i härvan och ge en betydelse åt detta mönster. Och då kan man vara säker på att lura sig själv.
Men om man lyckas avhålla sig från att leta efter en mening i det som skett, skall man kanske få syn på någonting..” (sid 121)

EN ENASTÅENDE DEBUT – LYDIA SANDGREN: SAMLADE VERK

Lydia Sandgren (1987-)
Samlade verk
Utgiven 2020
680 sidor
Bonniers

I slutet av mars lade min kamrat T. ut en bild på Facebook med rubriken Karantänläsning. På bilden fanns några litterärt tungviktiga böcker, något annat var inte att vänta sig av honom. Överst på högen, som en gul marsipanbakelse, låg en tjock bok jag inte kände igen. Dess titel var Samlade verk och jag kunde inte riktigt se vem som var författaren. Kunde det verkligen finnas en författare som kommit med sina “Samlade verk” som JAG inte kände till!?, tänkte jag lite förnärmat. Nyfiken kontaktade jag T. som svarade att det var hans kamrat och kollega Lydia Sandgrens debut

Jag googlade vidare och förstod att det var en göteborgsroman som skildrade en bokförläggare i livskris. En recensent skrev att hon hade känt samma läsglädje som när hon läste Jan Kjaerstads Förföraren. Detta fick mig att studsa till. Förföraren är en de mest tankeväckande och underhållande romaner jag läst. En berättelse med ett sug som inte släpper, en stor litterär upplevelse. (Jag skrev om Kjaerstads Erövraren, den tredje delen i den svit som inleds med Förföraren, här).

Nu har jag läst Samlade verk och är helt betagen. Det är en fullkomligt makalös debut, en lysande bok som har givit mig den största läsglädje jag känt på många år.

Boken inleds med att Martin Berg, snart 50 år, ligger på golvet, omgiven av en massa papper. Det är alla anteckningar, noteringar, utkast m.m till de noveller och romaner som aldrig blev av. Inte heller blev det något av den stora biografi över William Wallace som ännu inte skrivits men som Martin Berg såg som sin uppgift att skriva. Istället för en begåvad och erkänd författare blev Martin förläggare på ett litet förlag tillsammans med sin lite småpräktige men driftige kompis Per. De ger ut kvalificerad litteratur men kämpar hela tiden vid ruinens brant.

Martin försöker som vanligt frustrerat få tag på sin bäste vän Gustav Becker. Det går dagar utan att Gustav, som nu bor i Stockholm, och dricker allt mer, svarar eller hör av sig. Gustav har blivit en mycket berömd konstnär vars främsta motiv genom åren har varit porträtt av Cecilia Berg.

Cecilia är Martins fru. Den mycket mer begåvade och drivna, men samtidigt mycket hemlighetsfulla Cecilia, har varit försvunnen 15 år. Kort efter hon doktorerat i idé och lärdomshistoria försvann hon och lämnade Martin och deras två barn, Rakel o Elis. Sedan dess har de inte hört ett ord.

Samlade verk är en utvecklingsroman som växlar mellan nutid och dåtid. Romanen berättas huvudsakligen utifrån Martins perspektiv. Vi följder en del av hans uppväxt, mötet med Gustav, universitetsstudier, mötet med den mystiska Cecilia och den trojka som de tre blir. Vi följer dem i vänskap, kärlek och arbete.
De bor i Paris under ett par månader då Martin skall skriva sin stora roman, Gustav måla och Cecilia läsa. Cecilias stenhårda disciplin får de andra att inte bara hänga på barerna hela dagarna. Trots detta får Martin inte ur sig något medan Gustav mellan fyllorna studerar konst på museerna och målar.
Sedan kommer familjeliv, Gustavs flytt, Cecilias försvinnande och nu till sist en saftig mittlivskris.

Parallellt i nutid (romanen utspelar sig 2012) följer vi dottern Rakel som studerar psykologi och som plågas av hennes mors frånvaro. Det blir inte bättre av att Gustav Becker skall ha en stor retrospektiv på Konstmuseet och affischer med Cecilias porträtt finns över hela staden. Medan Martin uppgivet inte längre letar efter Cecilia kan inte Rakel släppa det.

Det är en klyscha men jag var fast från första sidan. Läste knappt tidningen eller tittade på Tv. Varje stund gick till att läsa.

Martin Berg bor inte långt ifrån där jag bor. Martin är ett år yngre än jag är och skulle gått året under mig på Hvitfeldtska gymnasiet , kanske pluggat filosofi med några av mina kamrater på universitetet. Vi kanske hade sprungit på varandra på rockklubben Errols eller baren C von.
Jag blev helt betagen av Sandgrens skildring av den perioden. Som en sociolog och arkeolog har hon grävt fram hur det var att leva i akademiska och kulturella kretsar i Göteborg under 80-talet. Det var som att jag upplevde den perioden i mitt liv på nytt. Det Göteborg jag växte upp i och blev vuxen i kom åter till liv. Det var magiskt för denna läsare.

Det är en ”pretentiös” roman fylld av massa referenser och blinkningar till olika författare och andra skribenter. Men det är egentligen inte romanen som är pretentiös utan de människor hon skildrar och deras mer eller mindre realistiska ambitioner. Jag skrattade högt många gånger åt de fina gliringar som Sandgren får in på olika ”kultur-män” och kvinnor för den delen. Men det är inte raljant utan ömsint och insiktsfullt. Genom hela romanen pulserar en kärlek till tänkande, litteratur och konst.

Sandgren är en riktig berättare. Under läsningen reflekterade jag mycket över hur få romaner jag läst de senaste åren som varit riktigt bra berättelser. Jag hade svårt att komma på några, trots många fina läsupplevelser. Och jag märkte nu hur mycket jag saknade det. Jag kom att tänka på Kjell Westös Den svavelgula himlen, den tidigare nämnde Kjaerstad, Michael Ondaatjes The Cats Table, Jamue Cabrés Jag bekänner. Många är det inte men Sandgren sällar sig till den skaran.

Sandgren har skrivit en mycket intelligent, rolig, vemodig och insiktsfull roman om kärlek, vänskap, konst, litteratur. Om hur svårt det är att vara människa, om hur det är när livet inte blir som du tänkt dig. Jag kände inte att det fanns ett enda falskt tonfall i personteckningarna, allt ifrån huvudrollerna ned till minsta biroll. Jag levde som sagt med dessa människor i flera dagar och kunde inte släppa dem.

Det är också en välkomponerad roman. Berättelsens olika skikt är skickligt sammansatta och hon håller läsaren i spänning ända till den perfekta avslutningen på sidan 690. Inte undra på att det tog henne 12 år att skriva romanen.

Om inte denna bok får Borås Tidnings Debutantpris går skam på torra land. Men vi får hoppas det inte blir som Sandgren skriver om någon som ”lyckats få Borås Tidnings debutantpris och som förr eller senare skulle producera en anemisk andra roman som var den litterära motsvarigheten till paralyserat rådjur i helljus” (sid 516).

Jag kommer i alla fall kasta mig över nästa bok som Lydia Sandgren publicerar. Hoppas inte väntan blir alltför lång. Detta kan vara inledningen till ett betydande författarskap.

EN ITALIENSK ÅTERUPPTÄCKT – GIORGIO BASSANI: INNANFÖR STADSMUREN

Giorgio Bassani (1916-2000)
Innanför stadsmuren
”Dentro le mure”
Utgiven 1993
På svenska 2020
Översättning Johanna Hedenberg
190 sidor
Modernista förlag

Giorgio Bassanis författarskap är inte stort men han är ett mycket respekterat namn i den italienska 1900-talslitteraturen. I min ungdom gav det enastående förlaget Coeckelberghs ut några av hans romaner på svenska. Jag tror jag läste en eller två men det är inget som sitter kvar.

Nu har Modernista börjat att ge ut honom. Tidigare har de givit ut den roman som räknas som hans mästerverk, Den förlorade trädgården (Il giardino dei Finzi-Contini).
Nu går de vidare med Innanför stadsmuren som består av 5 fristående berättelser. De kom ut 1956 under namnet Cinque storie Ferraresi. För den boken fick Bassani Premio Strega, det kanske finaste litterära priset i Italien. Bassani reviderade sedan berättelserna och de kom åter ut 1973 under namnet Dentro le mura. Det är den versionen som Johanna Hedenberg, känd sina översättningar av Elena Ferrante, har klätt svensk i språkdräkt. Så vitt jag kan bedöma han hon gjort ett mycket gott arbete.

Bassani växte upp i den lilla italienska staden Ferrara i Emilio-Romagna som ligger i norra Italien. Det är en relativt liten stad (ca 130 000 invånare) fylld av renässansarkitektur. Sedan 1995 finns staden med på Unesco världsarvslista. Det är till denna lilla, av en mur inringade, stad som Bassani tar oss.

Det är fem olikartade berättelser. De utspelar sig under första halvan av 1900-talet med en tonvikt på tiden före och under andra världskriget när fascisterna härjade i Ferrara.
När man läst boken känns det nästa som om jag varit på en resa i staden. För på många sätt är Ferrara huvudpersonen. Likt en filmare sveper Bassanis skarpa blick över staden, ner i dess trånga gränder och in i de hus där personerna i berättelserna bor.

Bassani kommer från stadens judiska kommunitet vilket löper som en tråd genom berättelserna. Det är berättelser som berör kärlek över klassgränser och religioner, om en socialistisk lärarinna som sitter i husarrest hos sin syster, om den första massakern i Ferrara där 11 personer mördades och kampen mot fascismen. Men det är inga raka berättelser, de vindlar sig fram.

Den starkaste berättelsen för mig är En minnestavla på Via Mazzini om den judiske mannen som oväntat återvänder från koncentrationslägren och som genom sin blotta närvaro tvingar Ferrara-borna att blicka tillbaka på hur de betedde sig under kriget.

Bassani började sin bana som poet. Gick vidare med att försöka skriva lite kortare berättelser. I boken Judiska hödöfter som Coekelberghs gav ut 1980, och som visade sig stå i min hylla, skriver Bassani om hur han slitit med dessa fem korta berättelser. Den första Lida Mantovani är på ca 40 sidor. Det är berättelsen om arbetarflickan som förälskar sig i en aristokratisk judisk slarver, blir gravid och övergiven men räddas av en betydligt äldre bokbindare som förälskat sig i henne. Den höll han på med under nästan 20 år.

Det märks att Bassani är en omsorgsfull författare. Han är inte de stora åthävornas man. Han är en utsökt stilist. Bassanis meningar är skarpslipade, trots att de ofta är långa, lite vindlande och bland lite gammalmodiga i sin snirklighet.

Trots att jag många gånger njöt av språkbehandlingen och Bassanis förmåga att måla upp Ferrara och dess invånare var det också en bok som ibland gled mig lite ur händerna. I hans detaljrikedom och med de svepande kameraåkningarna tappade jag ibland den dramatiska nerven i berättelserna. Fick läsa om stycken ibland inte för att de egentligen var svåra utan bara för jag tappade bort mig.

Den andra berättelsen, Promenaden före middagen, om mesalliansen mellan Elia, en judisk läkarstudent, och Gemma, en enkel bondflicka, som tvingas gifta sig när hon blir gravid, slutar med dessa rader. Det är kvinnans syster som berättar. Hon sitter och pratar med Elia. Gemma är död sedan flera år.
”Men såg han henne egentligen? Såg han henne verkligen. Det var ett egendomligt uttryck han hade i ögonen just då, stackars Gemma. Kanske var det just så han betraktat saker och människor sedan morgonen efter den kväll då han lovat gifta sig med hennes syster – uppifrån och på något vis utanför tiden. (sid. 76)

När jag läste det tänkte jag att det är just på det sättet Bassani skriver, ”uppifrån och på något vis utanför tiden”. Med sitt helikopterperspektiv levandegör han skickligt en liten norditaliensk stad under en svår period under det hittills värsta sekel mänskligheten upplevt. Det är inte illa det.
Trots mina reservationer är det inte ut tal om att Bassani är mycket läsvärd författare

Tack för recensionsexemplaret.

 

EN UNGERSK MODERN KLASSIKER – MAGDA SZABO: DÖRREN

Magda Szabó (1917-2007)
Dörren
”Az Ajtó”
Utgiven 1987
På svenska 2020
Översättning: Eva-Teresia Lundberg
och Maria Ortman
300 sidor
Nilsson förlag

En ungersk upptäckt. Det är vad Magda Szabó är för mig. En upptäckt som ger mersmak. På omslaget till hennes storartade roman Dörren citeras den amerikanska författaren Claire Messud. “Den har förändrat synen på mitt eget liv. Ett fullkomligt uppriktigt och nyansrikt verk.”
Jag vet inte om Messud hade läst Dörren när hon skrev Kvinnan på övervåningen som jag skrev om när den kom på svenska. Det är också en mycket stark roman om två kvinnor från olika delar av samhället som möts och vars relation leder till en katastrof.

Nilsson förlag har återigen hittat en mycket bra författare som de glädjer oss med. I höstas gav de ut Szabós roman Izas ballad, tidigare utgiven på svenska under titeln I all oskuld. Nu kommer Dörren som anses vara ett av hennes främsta verk.
Magda Szabó är en älskad författare i sitt hemland Ungern. Hennes verkslista är lång. Hennes mest populära bok Abigail blev också en mycket uppskattad tv-serie.
Szabó var gift med med författaren och översättaren Tibor Szobotka (1913-1982) som bla översatte James Joyce till ungerska.

Magda Szabó Foto: Petöfi Literary Museum

Jag drömmer sällan. När det händer brukar jag vakna med ett ryck, badande i svett. Så lägger jag mig ned igen, och medan jag väntar på att hjärtat ska lugna sig grubblar jag över nätternas obetvingade magi. Som barn och ung hade jag varken behagliga eller obehagliga drömmar; det är bara ålderdomen som om och om igen låter det förflutna välla mot mig: denna hårt packade fasa av avlagringar från förr, så skrämmande för att den är kompaktare och mer tragisk än någonting jag hade kunnat uppleva i verkligheten. För det som får mig att vakna har aldrig hänt. (sid. 5)

Så inleds romanen. Den som talar är romanens röst, den framgångsrika författaren. I en återkommande mardröm kan hon kan inte öppna dörren för att släppa in sjukvårdspersonalen som skall skall komma in till hennes sjukling.

Men skriver hon: En gång så öppnades en dörr för henne av en person som
inte ens skulle öppnat den om hustaket stod i lågor över henne. Jag var den enda med makt att rubba låset; hon som vred om nyckeln trodde mer på mig än på Gud och i det ödesdigra ögonblicket trodde jag också att jag var en gud
(sid 6.)
Den kvinnan var Emerentia, deras hushållerska under 20 år.
Hittills har jag levt modigt, och förhoppningsvis får jag dö på samma sätt, modigt och utan lögner men det förutsätter att jag säger det rakt ut: det var jag som dödade Emerentia. Det kan ingen ändra på: inte ens det faktum att jag inte alls ville förgöra henne, utan rädda henne. (sid. 7)

Berättelsen inleds med att författarinnan och hennes man har fått en större lägenhet. Hennes karriär som legat på is i tio år börjar ta fart. (Szabó själv var under en period stämplad som fiende till staten och fick inte ge ut sina böcker.) Hon vill ha hjälp med hushållet för att kunna koncentrera sig på sitt författarskap.
In i deras liv kommer Emerentia som bor i ett hus tvärs över gården. Det är en tjänstebostad som Emerentia har fått för att hon är vaktmästare och fixare i området. Emerentia, denna starka och intelligenta kvinna, accepterar att börja arbeta hos dem. Om hon inte hade uppskattat dem hade hon bara vänt dem ryggen. Hon vet sitt värde.

De första åren är deras relation mycket distanserad men det kommer att förändras av skäl som du själv får läsa dig till. Emerentia är en arbetshäst med järnfysik som sliter dygnet om och gör ett oerhört gott arbete. Men hon är en gåta.
Författaren blir mer och mer intresserad eller snarare besatt av denna kvinna med mycket stark integritet. Emerentia som inte vill ha någon hjälp men samtidigt hjälper alla, som föraktar alla med makt men samtidigt har en stor makt över alla hon möter, föraktar religion (författarinnan är djupt troende) men i sitt liv lever mer som en kristen än de flesta kristna.

Och hon är hemlighetsfull. Ingen får komma in i Emerentias hus. Dörren är låst. Hennes sociala liv, som är stort, sker på verandan utanför. Ingen, inte ens hennes brorson, den enda släkting hon har i livet, har varit där. Vad kan det vara hon gömmer? Hur ser hennes historia ut?

Romanen berättas helt utifrån författaren perspektiv. Det finns knappt någon dialog. Trots ett relativt brett persongalleri så är de i skymundan, även hennes man. Romanen är snarast som ett tätt kammarspel mellan två mycket olika individer som både älskar och hatar, hyllar och rackar ned på varandra, indragna i en lång envig. De helt beroende av varandra samtidigt som kriserna och brotten är många.

Det är som Messud skriver ett “uppriktigt och nyanserat” verk. Jag skall inte ge mig in på att försöka beskriva det mer i detalj. Jag hoppas istället på att jag kan få dig tillräckligt intresserad för att läsa boken. Som framgår av citaten är Szabó en mycket god stilist med en elegant prosa som borrar sig ned i djupen. Hon bygger skickligt upp karaktärerna och håller en stark psykologisk spänning vid liv hela boken igenom ända till det omtumlande slutet. Det finns ett sug i texten som är svårt att motstå. Det är helt enkelt en mycket bra roman.

Dörren blev kanske den sista översättningen för Maria Ortman, en av våra mest välrenommerade översättare. Hon hann aldrig avsluta den innan hon avled. Arbetet togs över av Eva-Teresia Lundberg. Tillsammans har de gjort, såvitt jag kan bedöma, ett mycket fint arbete.
När den översattes till franska vann romanen 2003 det prestigefyllda Prix Femina Etrangér.

Dörren har filmatiserats i regi av Istvan Szabó, som mig veterligen inte är släkt med författaren. Szabó är ett stort namn inom europeisk film och har bland annat regisserat mästerverket Mephisto efter en roman av Klaus Mann. Det får gå ett tag men sedan vill jag gärna se filmatiseringen.

Jag är oerhört imponerad av förläggaren Henrik Nilssons förmåga att hitta spännande författarskap. Jag har läst flera av förlagets böcker och lägsta nivån är mycket hög. Szabó hör till en av de finaste läsupplevelser förlaget givit mig.
Till min glädje har Henrik berättat att de även kommer att ge ut Abigail.

Låt oss hoppas att denna fina författare får många svenska läsare.

Tack för recensionsexemplaret.

MAGNIFIKA MINIATYRER – GIUSEPPE PONTIGGIA: OKÄNDA MÄNNISKORS LEVNAD

Giuseppe Pontiggia (1934-2003)
Okända människors levnad
”Vite di uomini non illustri”
Utgiven 1993
På svenska 1995
Översättning: Barbro Andersson
265 sidor
Panache
Albert Bonniers förlag

Vad som fick mig att under mellandagarna 1998 köpa en bok av en för mig helt okänd italiensk författare har jag inte en aning om. Att det var en elegant formgiven bok i den legendariska Panache-serien? Den var säkert på någon form av rea.
Jag vet inte heller varför den klarat ett antal gallringar av bokhyllan. Inte heller varför jag för ett par veckor sedan tog fram den och började läsa. Det är jag mycket glad för idag. Giuseppe Pontiggia Okända människors levnad var min mest säregna läsupplevelse på mycket länge. En bok jag är oerhört förtjust i.

Giuseppe Pontiggia
Pontiggia var författare, journalist, essäist och kritiker, född i Como i norra Italien 1934. Han doktorerade på en avhandling om Italo Svevo.
För sin roman La Grande Sera fick Pontiggia Primo Strega, det kanske mest ansedda litterära priset i Italien.
På svenska finns förutom Okända människor levnad (1993) romanen Född två gånger (2000)
Pontiggia avled i en stroke 2003.

 

Okända människors levnad är inte en roman. Men jag skulle inte heller kalla det en novellsamling. Nej, det är ett kalejdoskop av berättelser. 18 stycken där vi följer en människa från födelsen till graven. Det är korta och komprimerade berättelser.

Första berättelsen Resan till Nilens stränder inleds som följer:
Viltali Antonio
Han kommer till världen med en sätesbjudning den 2 juli 1932 på Drottning Elenas klinik i Trento. Under årens lopp blir han av modern ofta påmind om hur smärtsam en sådan förlossning är, men inte förrän vid 51 år ålder inser han hur mycket denna avvikande födelse påverkat hans uppväxt. Han får höra det upprepade gånger medan han hålls nedsänkt i badkarets varma vatten av sin älskarinna från Merano som krävt att han skall återuppleva händelsen. (sid. 13)
Under några få sidor får vi sedan följa Antonio fram till hans död vid Nilens stränder.

Det korta citatet är typiskt för Pontiggas stil och stillsamma ironiska humor. Alla berättelser inleds på samma sätt. Med en exakt angivelse av datum och födelseplats och ofta med information om vad föräldrar heter och vad de gör.
De
 utspelar sig huvudsakligen under första halvan av 1900-talet i norra Italien i en burgen medelklass. Antagligen för att det var den värld som Pontiggia var sprungen ur.

Nästa alla händelser beskrivs också utifrån ett exakt datum och ibland en exakt plats:
– Den 3e oktober 1961 får han en föraning om att han skall träffa sin tillkommande på Piazza del Campo i Siena (sid. 56)
 – Den 27 mars tar hon i sitt hem emot den man som anar kommer bli hennes sista älskare (sid 127)

Denna exakthet tillsammans med ett lakoniskt språk ger ofta texten ett stillsamt komiskt tilltal. Med några få penseldrag fångar han en person eller en händelse. Miljöbeskrivningarna är ofta med ett lätt poetiskt tilltal.

Det spännande med Pontiggia är paradoxen i hans berättelser. I dessa mycket stramt hållna och kompakta texter samtidigt finns en fantasi som bultar. Underbara vändningar och händelser sker ibland i berättelserna. Men ibland inte, men det förtar inte det säregna i dem.

Som motto för boken har Pontiggia ett citat från filosofen amerikanske filosofen George Santayana (1863-1952): “Allting i naturen har ett lyriskt väsen, ett tragiskt öde, en komisk existens.”
Det är just det Pontiggia fångar så fint i sina berättelser om dessa okända människor och gör det, för denna läsare, till en läsupplevelse utanför det vanliga. Det var länge sedan jag log så mycket och stundtals skrattade rätt ut som när jag läst dessa pärlor.
Det är en utmärkt bok att ha i hyllan, och när andan falla på, läsa en av dessa berättelser, le lite grand och få sig en tankeställare över livets oförutsägbarhet och mångfald.
De tål omläsning. Några av berättelserna har jag redan läst ett par gånger.

Barbro Andersson, en av vår mest meriterade översättare från italienska, har givit Pontiggias språk en lyster på svenska.

Man kan ju hoppas att framgången med Elena Ferrante, Silvia Avallone och att Modernista börjar återutge och nyöversätta Giorgio Bassani kan kan bana vägen för Pontiggia. Både att han  ges ut igen och att mer översätts. Det är han väl värd.

Du hittar boken på biblioteken och på Bokbörsen.

 

EN UTSÖKT ROMAN OCH ETT MÅSTE FÖR ALLA ANGLOFILER – JANE GARDAM: OLD FILTH

Jane Gardam (1928-)
Old Filth
Utgiven 2004
272 sidor
Little Brown Group


Det finns ingen anledning att inte säga det på en gång. Old Filth är en helt underbar roman. Mycket vacker, mycket sorglig, fylld av livsvisdom och humor. Det var länge sedan jag läste en roman där jag längtade efter stunderna jag kunde sätta mig med den. Old Filth är en sådan roman. På svenska heter den En engelsk gentleman och är utgiven på Weylers förlag.

Den var på “korta listan” för The Orange Prize (numera Women’s Prize for Fiction) 2005.

JANE GARDAM
Gardam är inte vida känd i Sverige skulle jag tro. I Storbritannien är hon ett mycket etablerat namn. Hon är född 1928!! men började först skriva i 40-årsåldern. Har publicerat en drös av romaner, noveller och barnböcker. Har vunnit flera utmärkelser och fått en OBE (Order of the British Empire.)

OLD FILH
Vi möter Edward “Teddy” Feathers, i sitt stora hus avskilt på landet i Dorset. En distingerad gentleman som alltid är korrekt och ypperligt klädd med bla sockor från Harrods. Han är lite förvirrad då hans hustru Betty avlidit och inte längre finns vid han sida. De har som pensionärer flyttat tillbaka till England efter Edwards, eller Filth som han kallas, lyckosamma karriär som jurist i Hong-Kong. Smeknamnet Filth kommer från ett gammalt uttryck, “Failed in London Try Hong-Kong”.
Filth är en legend i juristkretsar, men det är samtidigt inte riktigt klart för vad. Många säger att han hade ett lätt liv och inte lämnade några större spår efter sig.

Jane Gardam

Bakom den polerade ytan finns en annan Teddy. Han är ett “raj orphan” (orphan betyder föräldralös). Det var många barn som skickades hem till sitt “hemland” från sin trygga barndom någonstans i imperiet. De rycktes upp, somliga av dem kanske knappt kunde engelska, och inackorderades hos familjer i Storbritannien. Gardam har intervjuer talat om det fruktansvärda lidande dessa barn utsattes för.
Old filth är skildringen av Teddys omtumlande liv. Ett liv som kännetecknas av utanförskap och kärlekslöshet och hur det påverkar honom. Det är också en roman om det brittiska imperiets sista suck.
Romanen är mycket raffinerat uppbyggd med tillbakablickar, sidoblickar och oväntade vändningar. Den kräver att du läser uppmärksamt annars är det lätt att missa alla subtiliteter. Persongalleriet är stort och fascinerande. Dialogen är superb. Och mitt i all sorg finns det mycket humor.
Du måste nog har ett hjärta av sten för inte inte gripas av Teddys livsöde. Som tur är har Jane Gardam skrivit två böcker till om Filth och människorna runt honom. The Man with the wooden hat (En trogen kvinna) och Last Friends (De sista vännerna). Vad jag förstår att det inte att ses som en trilogi utan mer som en triptyk.
Kort sagt, missa inte underbara Jane Gardam!

Tack till min blogg-läsare Ulla Schneider som tipsade mig om denna underbara författare.

EN MAGNIFIK BIOGRAFI – IAN KERSHAW: HITLER – HUBRIS 1889-1936

Ian Kershaw (1943-)
Hitler Hubris 19889-1936
Utgivien 1998
912 sidor
Allen Lane

Mitt intresse för andra världskriget är relativt nytt. När jag i julas läste Svante Nordins utmärkta Hitlers München ville jag läsa mer. Och som man säger: akta dig för vad du önskar dig för det kan bli sant.

Hubris, denna tegelsten på över 900 sidor, är den första och den något kortare (!) delen av Sir Ian Kershaws magnifika biografi i två volymer. Den kom ut 1998 och andra delen Nemesis kom ut 2000. Själva texten i första delen är “endast” ca 600 sidor. Resten är fotnoter och litteraturlista, som jag valde att hoppa över.

Som tur är kan Kershaw skriva med lätthet och fånga läsaren även om detaljrikedomen ibland blir bedövande. Jag kan bara konstatera att det är ett enormt imponerande forskningsarbete som ligger bakom projektet. Anthony Beevor anser att detta är en av de främsta böckerna som skrivits om andra världskriget. Läs här.

Att försöka beskriva denna tättskrivna koloss till bok är något som går utanför mina ambitioner och förmåga men jag kommer försöka ge er lite av det som fångade mig i boken.

En klassiker

Varför skriva en ny biografi över Hitler? Det finns väl få ämnen som historiker skrivit mer om än Hitler och Tredje riket. Det fanns åtminstone redan två tunga och berömda biografier. Alan Bullocks klassiska En studie i tyranni kom 1952. Den tyske journalisten Joachim Fest kom ut med sin stora bok 1973 som han senare reviderade på 2000-talet. De finns båda i svensk översättning. Fests går fortfarande att få tag på.

När det gäller Kershaw finns på svenska den förkortade versionen som Kershaw med visst motstånd gick med på att ta fram. Kershaw tog bort alla fotnoter och redigerade bort 600 sidor av 1400 sidor text. Du hittar den på biblioteket eller kanske på Bokbörsen.

Den svenska översättningen utgiven på Bonniers

Ämnet Hitler verkar som sagt vara outtömligt. Historikern och journalisten Volker Ullrich kom 2013 ut med Adolf Hitler. Die Jahre des Aufstiegs 1889–1939 och Adolf Hitler. Die Jahre des Untergangs 1939–1945 fem år senare. Två hyllade tegelstenar som finns översatta till engelska för den intresserade.

Under åren efter publiceringen av Bullocks och Fests böcker hade en mängd material kommit fram ur olika arkiv. Men som Kershaw skriver i sitt förord var en biografi inget som föll sig naturligt för honom som historiker inriktad på sociologiska frågor.

Kershaw började som medeltidshistoriker, växlade över till modern tysk historia. När han under en längre vistelse i Tyskland deltog i ett forskningsprojekt blev Kershaw fascinerad av frågan om hur Hitler blev möjlig. Inte vem Hitler var som person men hur kunde han bli den han blev. Hur gavs han den möjligheten? Kershaw är intresserad av de sociologiska och politiska förhållanden som gjorde Hitler möjlig.
Samtidigt skriver han att Hitler är unik som person. Ta bort honom och mycket av det som skedde hade aldrig hänt. Men hur kom det sig då att det hände?
(Om du är intresserad av att läsa om Kershaw och hans historiesyn rekommenderar jag denna intressanta artikel på Wikipedia https://en.wikipedia.org/wiki/Ian_Kershaw)

Kershaw ser inte att allt det som hände i Tyskland som något som Hitler ensam var ansvarig för. Hitler hade enligt Kershaw inte kommit fram i ett annat sammanhang och hade inte heller givits de möjligheterna.

Det är ännu mer remarkabelt när man tänker på vilken nolla Hitler var under den första delen av sitt liv. Det finns relativt liten kunskap om Hitlers första år. Även om Kershaw har fler detaljer så kände jag igen det mesta från Svante Nordins betydligt kortare text.
Det som Hitler själv skrev i Mein Kampf är tillrättalagt och påhittat för att vara en del av myten Hitler. Många av de som kände Hitler i hans ungdom skrev sin historia långt senare och lade ofta sina berättelser tillrätta med facit i hand. Det finns m.a.o. relativt lite källmaterial.

Hitler hade inte speciellt anmärkningsvärd barndom och uppvisade inga beteenden som skulle kunna förklara honom som vuxen. Kershaw är inte mycket för att dra några psykologiska växlar på det lilla material som finns.

Hitler var en lat drul med storhetsvansinne. Han blev djupt förorättad när han inte kom in på konstskolan i Wien. Detta gjorde inte så att han arbetade med att bli en bättre målare. Nej, han slog mest dank och hängav sig åt sina grandiosa fantasier om att bli en stor konstnär för vilket han inte hade några som helst förutsättningar.
Under en period försörjde hans sig på att måla vykort men när hans kompanjon som sålde hans alster inte tyckte att han levererade tillräckligt mycket, skildes deras vägar.

Hitler levde en period snålt på ett arv, gick på opera varje kväll och utsatte sina vänner för monologer om Wagners storhet eller om konst och arkitektur. Hans tid i Wien var som helhet ganska miserabel. Han levde i misär på olika ungkarlshotell. Wien var en stad med mycket stor slum på den tiden.

Det som blev Hitlers räddning var första världskriget. Ensam utan familj, oförmögen att knyta djupare kontakter med både män och kvinnor, blev armén hans familj. Han gav sig in i det liv och med lust. Hitler höll sig kvar i armén så länge efter fredsslutet som möjligt. Han hade inget annat liv att återvända till.

När armén efter kriget skulle rekonstrueras var det viktigt att rekryterna omfattade den rätta läran och inte föll för den stora faran från bolsjevismen. Hitlers retoriska förmåga upptäcktes och han anlitades som föreläsare/agitator. För första gången i livet fick han vara bra på något. Det var början på hans karriär.

Ingen kan anklaga Kershaw för att spara oss från detaljerna. Med lupp följer vi Hitler från de första stapplande stegen från en lysande agitator med ointresse av praktiskt politiskt arbete fram till 1936 då han är en diktator, med en grundmurat galen ideologi, som håller hela Tyskland i sin hand. Och hur Hitler själv börjar tro på myten att han är Tysklands frälsare. Myten som leder till undergången. Enligt Kershaw hade inte det hänt om det inte funnits individer, organisationer och ett näringsliv vars ärenden Hitlers framfart främjade. Det var många konservativa som inte ville ha en demokrati utan någon form av diktatur. Allt eftersom nazistpartiet NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterparte) växte blev Hitler den enda kandidaten. De konservativa politikerna, ofta med militär och eller aristokratisk bakgrund, trodde att de skulle kunna styra Hitler, som många av dem i grunden föraktade som den lille korpral han var. Som vi vet bedrog de sig rejält.
Hitler tog inte makten enligt Kershaw, han gavs den av lättjefulla och naiva konservativa politiker.”He was levered in to power” som Kershaw uttrycker det.

Kershaw skriver många gånger att det var omständigheterna som räddade Hitler. Det kan vara en kula som just missade honom, en domare med konservativa åsikter som inte gav honom det straffet han skulle fått efter ett upplopp och som skulle hållit honom borta från det politiska livet en längre tid.
Det som slutligen gjorde att Hitler fick sådant genomslag var Weimarrepublikens fall och den ekonomiska krisen i början av 30-talet som fick anti-semitismen att explodera.

För Kershaw som är influerad av sociologen Max Weber är Hitler ett perfekt exempel på den karismatiske ledaren. Kershaw skriver mycket om hur Hitler som lyckades få personer att arbeta för honom. Han var ofta otillgänglig för sina medarbetare. Han lät dem gissa vad han ville. De skulle veta vad det innebar att arbeta i hans anda. ”Working towards the Führer”.

Han var en otydlig ledare, helt ointresserad av fakta, men ideologiskt driven. Det gjorde att runt honom skapades ett organisatoriskt och administrativt kaos när olika ledare försökte förstå vad han ville och få detta gjort. Ofta hamnade olika intressen mot varandra. För Kershaw är Hitlers Tyskland ett land där olika intressen befann sig i en ständig kamp för att få fram sina budskap och sin vilja. När det till slut inte gick att överbrygga konflikterna fick Hitler agera. Ofta prokrastinerade Hitler mycket länge. När beslutet till slut kom var det ofta mycket drastiskt och hade stora konsekvenser. Ett exempel är De långa knivarnas natt 30e juni 1934 då Ernst Röhm, chefen för den paramilitära organisationen SA, mördades tillsammans med resten av organisationens ledargarnityr. Röhm hade länge varit ett hot och många ville få bort honom. Hitler tvekade länge men när han väl beslutade sig gick det fort och brutaliteten var häpnadsväckande.

Den late drulen blev inte mindre lat när han satt vid makten. Han arbetsdagar kunde börja efter lunch eller så dök han inte upp alls. Han kunde vara borta i dagar. På kvällarna satt han ofta tillsammans med sina närmaste kumpaner och tittade på film.
Hitler hade ingen social förmåga. Han kunde när som helst bryta ut i långa monologer som tystade alla i rummet, men var oförmögen till vanliga samtal.

Att jag skriver mycket om Hitlers personlighet är för att det är det lättaste att sammanfatta. Kershaw har fått kritik för att Hitler försvinner i alla detaljerade skildringar av det politiska, sociologiska och ekonomiska skeendet under perioden som boken skildrar. Jag förstår poängen men det är inte en personcentrerad biografi som Kershaw velat skriva.

Vad jag förstår så är både Joachim Fest och Volker Ullrich mer fokuserade på individen. Och de tror mer på Hitlers personliga inflytande bakom den största katastrofen i mänsklighetens historia.

Ju mer jag läste om Hitler, om hur han fungerade och hur han arbetade, desto mer tänkte jag på likheterna med Donald Trump. Hitler var också en opålitlig lögnare som kunde bryta vilket av sina löften som helst eller göra vad som behövdes för att gynna sig själv. Hitler och Trump har båda individer och institutioner som möjliggör dem. För vilka han är en idiot som är bra att ha. De verkar dessutom ha ungefär samma arbetsmoral. Och samma förhållande till sanningen.

Detta är en rätteligen mycket hyllad bok, nominerad till några tunga priser. Men den är som sagt både mastig och fylld av detaljer. Kershaw är en dock en mycket god författare vars stil flyter fram elegant men som kräver koncentrerad läsning.

I vintras började jag på den svenska översättningen och läste 100 sidor i den. Insåg att jag inte ville läsa den stympade versionen och gick över till originalet. Flera gånger har jag varit på väg att ge upp! Vid ett tillfälle gick jag tillbaka till den svenska översättningen och läste några kapitel i den. Men det kändes att det var tunnare. Läste om samma parti i den längre versionen och insåg att alla detaljerna gjorde att det gav mycket mer. Den kortare versionen var som ett foto med för få pixlar. Du ser vad det föreställer men det finns inget djup i bilden.

Jag erkänner att jag pustade ut när jag var klar med detta maratonlopp. Det hade tagit ett par månader, med annan läsning emellan. Det får bli det en paus från dåren Hitler! Men det kanske bästa beröm jag kan ge Kershaw är att jag redan är sugen på att fortsätta med Nemesis.

Om du vill på djupet förstå hur Hitler kom till makten kan jag svårligen tänka mig en bättre bok än denna hyllade biografi. Fortsättning följer.

Sir Ian Kershaw

ETT LYSANDE REPORTAGE OCH VINNARE AV ORWELL PRIZE FOR POLITICAL WRITING 2019 – PATRICK RADDEN KEEFE: SÄG INGET : EN SANN HISTORIA OM MORD OCH TERROR PÅ NORDIRLAND

Patrik Radden Keefe (1976):
Säg Inget – En sann historia om mord och terror på Nordirland
Utgiven 2019
På svenska 2020
Översättning: Bengt Ohlsson
388 sidor
Bonniers

När engelsmännen röstade för Brexit var det inte många som tänkte på konsekvenserna för Nordirland, den lilla delen av Storbritannien bestående av sex landskap med en mycket våldsam historia. Vad jag läst mig till efter omröstningen verkar det hos de styrande i Westminster finnas ett fundamentalt ointresse för och mycket liten kunskap om Nordirlands komplexa situation. Irlands-frågan har också seglat upp den kanske svåraste nöten att knäcka i förhandlingarna.

Under min barndom på 70-talet var konflikten i Nordirland ofta på nyheterna. Ett inbördeskrig där bomber detonerades och många mördades. Det var en konflikt jag aldrig riktigt förstod mig på. Ända fram tills nu.

Den amerikanske journalisten Patrick Radden Keefe, som vanligtvis arbetar på The New Yorker, har förvisso en liten del irländskt påbrå men det var inte det som gav honom impulsen att skriva detta enastående reportage. Nej, det var en tidningsnotis som fångade hans intresse och blev början till ett flerårigt forskningsarbete. Resultatet blev en bred berättelse om The Troubles som det 30-åriga inbördeskriget kallas.

På Nordirland är huvuddelen av befolkningen protestanter och vill tillhöra Storbritannien. På Irland är de flesta katoliker och vill ha ett enat Irland. Konflikten på ön har djupa rötter som går långt tillbaka. Radden Keefe skriver:
I familjen Price – liksom i hela Nordirland – pratade man om forna tiders strider som om det vore förra veckan. Därför kunde det vara svårt att nagla fast en bestämd tidpunkt när stridigheterna mellan England och Irland började, Det var rent av svårt att föreställa sig ett Irland före det som familjen Price kallade ”saken”. Det spelade ingen roll vart man sökte sig i historien, den fanns alltid där. Den var äldre an konflikten mellan protestanter och katoliker; äldre än den protestantiska kyrkan. Man kunde gå tusen år tillbaka i tiden, till de normandiska erövrarna som for över Irländska sjön på 1100-talet, på jakt efter nya marken. Eller till Henrik VIII och 1500-talets Tudorstyre, som befäste Irlands underordning. Eller till de protestantiska emigranterna från Skottland och norra England som sökte sig till ön under 1600-talet och upprättade plantager där den gaelisktalande befolkningen blev trälar på marker som förut varit deras egna.

Men för familjen Price var påskupproret 1916 den avgörande händelsen när irländska upprorsmän ockuperade postkontoret i Dublin och utropade en fri och självständig republik. (sid. 22)

Boken tar sin början 1969. Under 50–60 talet förde IRA en relativt lugn tillvaro. Men 1969 brakade helvetet loss. Det som satte igång det kallades Slaget om Bogside. Varje sommar marscherade lojalisterna (protestanterna) genom det katolska Derry (som protestanterna kallar Londonderry) för att hedra de protestanter som 1689 stängde stadens grindar för den katolske kungens styre. Den årliga protestantiska provokationen brukade inte besvaras. 1969 blev den besvarad och upploppet som följde spred sig snabbt över hela Nordirland och blev inledningen till det mycket våldsamma inbördeskriget.

En av konsekvenserna av konflikten var att Belfast tydligt delades upp. Det satte upp så kallade ”fredsmurar” som delade staden i katolska och protestantiska områden. Du rörde dig helst inte på ett område som tillhörde den andra sidan.

I ett försök att rensa slummen byggdes det under slutet av 60-talet upp nya bostadsområden bl.a. Divis Flats. Det var ett lyft för många fattiga familjer att få en lägenhet i området. Tyvärr var husens kvalitet var mycket låg och området blev efter ett tag lite av ett ghetto. De som bodde där var nästan uteslutande katoliker och det blev en knutpunkt för IRA:s väpnade motstånd.
Det var i Divis Falls som den 38-åriga 10-barnsmamman och änkan Jean Conville 1972 fördes bort för att aldrig komma tillbaka. Hennes försvinnande och frågan vad som hände henne är utgångspunkten för Radden Keefes bok.

Katolikerna på Nordland var diskriminerade. Deras möjligheter till bra utbildning, jobb mm var mycket sämre än för protestanterna. Studenterna på Queens University i Belfast, både protestanter och katoliker, blev inspirerade av protestvågorna runt om i Europa och världen. De ville fredligt protestera mot det som de såg som motsvarigheten till apartheid i Sydafrika.
Samtidigt började en ung generation tycka att IRA:s väpnande kamp och glorifieringen av alla hjältar i det förgångna var lite passé. Nog skulle man kunna komma fram på en mer fredlig väg.

Samma år 1969, i en fredlig protestmarsch från Dublin till Derry arrangerad av studenterna på Queens University, blir de utsatta för stenkastning av lojalisterna. Många skadas och det blir för Dolours Price en vändpunkt. När hon såg det glödande hatet i lojalisternas ögon förstod hon att det aldrig kunde ske någon förändring på fredlig väg.
Dolours och hennes syster Marian, som kommer från en mycket hängiven republikansk familj, väljer att ansluta sig till den väpnade kampen. Dolours blev den första kvinnliga frontsoldaten i IRA. Hon var också den som gav impulserna till att börja spränga bomber i England istället för på Nordirland. Deras bomber skadade endast lokalbefolkningen, deras landsmän, vilket ändå inte gav önskad effekt hos politikerna i London.
Dolours och Marian genomförde senare en hungerstrejk som gjorde dem legendariska i republikanska kretsar.

Nordirland är en liten landsdel där alla känner alla. Dolours och Marian kände redan som unga den person som kom att bli ansiktet utåt i den politiska kampen, Gerry Adams. De kände även Brendan Hughes som var Adams parhäst men också hans motsats.
Adams var intelligent, vältalig med en modulerad baryton och en skicklig strateg. Hughes däremot stod för operationerna. Bankrånen för att dra in pengar till verksamheten, kidnappningar, mord på de som skvallrade eller bröt mot någon av IRA:s regler m.m.

När inbördeskriget eskalerade skickade London allt mer militärer och polisen förstärktes. Det var dock inget som katolikerna blev gladare av. Både militären och polisen var primärt protestantisk och tittade ofta åt ett annat håll. För katolikerna var de protestanternas förlängda arm och inte att lita på. Kriget bara fortsatte att eskalera.

Radden Keefe skildrar i boken processen från insikten att det våldsamma kriget inte får önskat resultat till hur den slipade Gerry Adams till slut lyckas få det till att övergå till en politisk process. Den processen som leder till fredsavtalet The Good Friday Agreement 1998.
Avtalet sågs av många inom IRA som ett svek. Allt annat än att kapa banden helt med Storbritannien var ett svek. Många av IRA:s soldater frågade sig om det då verkligen var värt det.
Alla mord, alla bomber, allt lidande utan att vi kapar banden till fienden i öster?
Efter att ha lämnat IRA var det många som led av posttraumatiskt stressymptom (PTSD) och sjönk ned i olika former av missbruk.

Radden Keefe. skriver ”Genom att fläta samman Jean Conville, Dolours Price, Brendan Hughes och Gerry Adams liv ville jag berätta om folk radikaliseras i sin kompromisslösa hängivelse till ett ideal, och hur individer – och ett helt samhälle – försöker förklara det politiska våldet när de väl har gått igenom prövningen och äntligen har tid att tänka efter” (Sid 367)

Porträttet av Gerry Adams är mycket fascinerande. Adams säger att han aldrig tillhört IRA vilket alla som var inblandade sade att han självklart var. Redan när Adams var i 20-årsåldern var det hans godkännande som låg bakom många av de operationer som IRA genomförde. Men Adams bara gled undan alla frågorna från journalisterna.
Hans vän Brendan Hughes sade, efter att deras vägarna skiljts i vredesmod, att Adams är en sociopat som har mycket blod på sina händer.
Samtidigt säger Radden Keefe att eftersom det var ett brott som ledde till fängelse att erkänna att man varit medlem i IRA var Adams förnekande något som gjorde fredsprocessen möjlig. För London hade inte förhandlat med en terrorist.

Patrick Radden Keefe Foto: Phil Montgomery

Det är i mitt tycke en helt lysande bok Radden Keefe har skrivit. Med en djup kunskap och oerhört mycket research får vi en ingående berättelse om konflikten. Många är de personer om Radden Keefe pratat med. Det är inte något som är lätt gjort på Nordirland. Om du skvallrar kan du räkna med att du snart är död, även om du flyr landet. Det är vad bokens titel anspelar på.

Radden Keefe skriver med stor närvarokänsla om en mycket våldsam och komplex period. Jag befinner mig i 70-talets Belfast under läsningen. Persongalleriet är stort och vi kommer dessa fascinerande människor mycket nära. Jag blev oerhört gripen av boken och den förtjänar alla lovord den fått.

Jag kan förstå att Brexit skapar oro. Efter The Good Friday Agreement har livet återgått till något som liknar ett normalt liv. Nordirland har en god ekonomisk utveckling där den numer nästan osynliga gränsen har skapat goda förutsättningar. Men konflikten går som sagt djupt ned och långt tillbaka. Det finns all anledning att vara orolig över att det kan tändas en gnista.

Om du har det minsta intresse för Nordirland kan jag inte nog rekommendera denna bok. Eller om du bara vill läsa ett oerhört välskrivet och gripande reportage.
Jag kan svårligen tänka mig att jag kommer läsa en lika bra facklitterär bok under 2020. Årets bok redan nu? Ja kanske det.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200413

TARTAN NOIR – ALAN PARKS: BOBBY MARCH VILL LIVE FOREVER

Alan Parks:
Bobby March will live forever
Utgiven 2020
368 sidor
Cannongate

Alan Parks är ett relativt nytt namn på ”tartan noir”- scenen. Tartan noir är ett begrepp för hårdkokta deckare från Skottland. Och hårdkokt är han den gode Alan. Jag blev ett stort fan när jag läste Bloody January (Blodig januari utgiven på Modernista). February´s son var också mycket bra.
Nu har den tredje delen om Harry McCoy Bobby March will live forever kommit ut. Och jag kastade mig över den.

Serien utspelar 1973 i Glasgow, en hård och skitig stad med stora sociala motsättningar.
Harry McCoy är en 30-årig polis som rör sig hemvant i dess undre värld. Hans bästa vän Stevie Cooper, som han lärde känna på barnhemmet där han växte upp, är en av de tyngsta kriminella i Glasgow. Och i böckerna tvinnas deras öden samman. I en värld av våld droger och mord,

Alan Parks kan verkligen skriva. Hans intelligenta hårdkokta prosa och bryska humor var en glädje att återvända till. Han är också skicklig på att skapa trovärdiga karaktärer som jag nu i för tredje gången återsåg med glädje. Han levandegör också Glasgow på ett sätt som verkar mycket trovärdigt. Dialogen är rapp och med bra stuns.

Ändå kör han i diket med denna tredje bok. Efter avslutad läsning kan jag inte förstå vad det var för historia han egentligen ville berätta. Intrigen består av många delar som inte riktigt hänger ihop. Bobby March i titeln är kanske den minst viktiga delen av romanen. Berättelsen saknade ett fokus och en motor. Den blir alldeles för spretig och med konstruerade vändningar av intrigen. Det gjorde att jag till slut helt tappade intresset för dramats upplösning. Inte bra när det gäller en deckare.

Även om denna bok inte höll måtett kan jag varmt rekommendera de två första i serien.

/reviderad 210816