CLAES HYLINGER: KVÄLLARNA PÅ PÄRLAN

Claes Hylinger (1943-)
Kvällarna på Pärlan
Utgiven 1995
130 sidor
Bonniers
För att parafrasera titeln på boken är Kvällarna på Pärlan ännu en av dessa små litterära pärlor, små både i format och i sidantal, som Hylinger har skänkt oss beundrare några gånger. Jag har tidigare skrivit om Utan Ärende, Hotell Erfarenheten och Till främmande land som jag tyckt mycket om. Så även denna.
Men vad är det egentligen för bok? Läsare av Hylinger känner igen sig i blandningen av korta prosastycken, berättelser, skrönor och en mängd intryck från läsning och resor.
Om jag skulle kalla den något så är det närmaste jag kan komma på faktiskt en självbiografi. Men inte en traditionell sådan.
Boken inleds med att berättaren, som jag utgår från är Hylinger, vid ett besök i London ringer en författarkollega, vars bok han recenserat, och frågar om de kan träffas. När engelsmannen får reda på att Hylinger kommer från Göteborg frågar han hur det är med Göte Johansson. Berättaren vet inte vem Johansson är. Till engelsmannens förvåning då Göteborg är ju så litet!
Därefter försvinner Göte ut ur boken för att först komma in 80 sidor senare i denna tunna volym.

Vad som följer är en o-kronologisk skildring av Hylingers uppväxt och hans rötter i ett bonde-Sverige. Hans efternamn är taget från orten Hylinge där hans far växte upp. Vi möter Hylingers familj och släkt, följer honom i skolan, vidare till universitet och resor till Paris och London. Av en tillfälle upptäcker han patafysiken vilket skulle förändra hans liv.
Tro det eller ej, men Hylingers och Göte Johansson vägar korsas via en bekant till Hylinger. Ett gemensamt intresse för litteratur, arabisk kultur och sufism för dem samman. Göte är en särpräglad natur och större delen av bokens sista del handlar om deras möten fram till Götes död. De flesta av dem på krogen Pärlan vid Skanstorget i Göteborg.
Som vanligt har jag svårt att sätta fingret på det som gör Hylinger så njutbar. Man kan verkligen fråga sig varför han skriver om Göte Johansson. Visst det är charmerande och underfundigt men jag förstår inte egentligen varför han skriver om honom. Samtidigt som jag har väldigt trevligt när jag läser det.
Mycket känns som sagt igen men det blir sig ändå inte likt. Jag läser det med stort nöje.

Hylinger älskar ju den underfundiga berättelsen. Ibland är de paradoxala och djupsinniga, ibland undrar jag om de är på allvar. Är det inte bara banalt eller finns det något jag missar. Hylinger skriver själv apropås de Mulla Nasruddin-historier han översatt:
”Det gick bra ända tills jag upptäckte att jag inte förstod alla historierna. Eller rättare sagt jag fann några av dem så platta att jag misstänkte att det var något som undgick mig.” (sid. 51)
Just den frågan har jag själv ställt mig vid läsning av Hylinger.
I Hylinger värld är det ofta så att slumpen och tillfällena styr och jag vill avsluta med ett citat från boken som är typiskt för vardagsmystikern Hylinger och som jag tycker mycket om:
”Allt jag har berättat här är sant. Mycket som jag inte har berättat är också sant.
När man ser hur trådarna ur ens förflutna korsar varandra, löper parallellt, flätas ihop – visst är det frestande att försöka urskilja ett mönster i härvan och ge en betydelse åt detta mönster. Och då kan man vara säker på att lura sig själv.
Men om man lyckas avhålla sig från att leta efter en mening i det som skett, skall man kanske få syn på någonting..” (sid 121)

MAGNIFIKA MINIATYRER – GIUSEPPE PONTIGGIA: OKÄNDA MÄNNISKORS LEVNAD

Giuseppe Pontiggia (1934-2003)
Okända människors levnad
”Vite di uomini non illustri”
Utgiven 1993
På svenska 1995
Översättning: Barbro Andersson
265 sidor
Panache
Albert Bonniers förlag

Vad som fick mig att under mellandagarna 1998 köpa en bok av en för mig helt okänd italiensk författare har jag inte en aning om. Att det var en elegant formgiven bok i den legendariska Panache-serien? Den var säkert på någon form av rea.
Jag vet inte heller varför den klarat ett antal gallringar av bokhyllan. Inte heller varför jag för ett par veckor sedan tog fram den och började läsa. Det är jag mycket glad för idag. Giuseppe Pontiggia Okända människors levnad var min mest säregna läsupplevelse på mycket länge. En bok jag är oerhört förtjust i.

Giuseppe Pontiggia
Pontiggia var författare, journalist, essäist och kritiker, född i Como i norra Italien 1934. Han doktorerade på en avhandling om Italo Svevo.
För sin roman La Grande Sera fick Pontiggia Primo Strega, det kanske mest ansedda litterära priset i Italien.
På svenska finns förutom Okända människor levnad (1993) romanen Född två gånger (2000)
Pontiggia avled i en stroke 2003.

 

Okända människors levnad är inte en roman. Men jag skulle inte heller kalla det en novellsamling. Nej, det är ett kalejdoskop av berättelser. 18 stycken där vi följer en människa från födelsen till graven. Det är korta och komprimerade berättelser.

Första berättelsen Resan till Nilens stränder inleds som följer:
Viltali Antonio
Han kommer till världen med en sätesbjudning den 2 juli 1932 på Drottning Elenas klinik i Trento. Under årens lopp blir han av modern ofta påmind om hur smärtsam en sådan förlossning är, men inte förrän vid 51 år ålder inser han hur mycket denna avvikande födelse påverkat hans uppväxt. Han får höra det upprepade gånger medan han hålls nedsänkt i badkarets varma vatten av sin älskarinna från Merano som krävt att han skall återuppleva händelsen. (sid. 13)
Under några få sidor får vi sedan följa Antonio fram till hans död vid Nilens stränder.

Det korta citatet är typiskt för Pontiggas stil och stillsamma ironiska humor. Alla berättelser inleds på samma sätt. Med en exakt angivelse av datum och födelseplats och ofta med information om vad föräldrar heter och vad de gör.
De
 utspelar sig huvudsakligen under första halvan av 1900-talet i norra Italien i en burgen medelklass. Antagligen för att det var den värld som Pontiggia var sprungen ur.

Nästa alla händelser beskrivs också utifrån ett exakt datum och ibland en exakt plats:
– Den 3e oktober 1961 får han en föraning om att han skall träffa sin tillkommande på Piazza del Campo i Siena (sid. 56)
 – Den 27 mars tar hon i sitt hem emot den man som anar kommer bli hennes sista älskare (sid 127)

Denna exakthet tillsammans med ett lakoniskt språk ger ofta texten ett stillsamt komiskt tilltal. Med några få penseldrag fångar han en person eller en händelse. Miljöbeskrivningarna är ofta med ett lätt poetiskt tilltal.

Det spännande med Pontiggia är paradoxen i hans berättelser. I dessa mycket stramt hållna och kompakta texter samtidigt finns en fantasi som bultar. Underbara vändningar och händelser sker ibland i berättelserna. Men ibland inte, men det förtar inte det säregna i dem.

Som motto för boken har Pontiggia ett citat från filosofen amerikanske filosofen George Santayana (1863-1952): “Allting i naturen har ett lyriskt väsen, ett tragiskt öde, en komisk existens.”
Det är just det Pontiggia fångar så fint i sina berättelser om dessa okända människor och gör det, för denna läsare, till en läsupplevelse utanför det vanliga. Det var länge sedan jag log så mycket och stundtals skrattade rätt ut som när jag läst dessa pärlor.
Det är en utmärkt bok att ha i hyllan, och när andan falla på, läsa en av dessa berättelser, le lite grand och få sig en tankeställare över livets oförutsägbarhet och mångfald.
De tål omläsning. Några av berättelserna har jag redan läst ett par gånger.

Barbro Andersson, en av vår mest meriterade översättare från italienska, har givit Pontiggias språk en lyster på svenska.

Man kan ju hoppas att framgången med Elena Ferrante, Silvia Avallone och att Modernista börjar återutge och nyöversätta Giorgio Bassani kan kan bana vägen för Pontiggia. Både att han  ges ut igen och att mer översätts. Det är han väl värd.

Du hittar boken på biblioteken och på Bokbörsen.

 

FRÅN LÄSFÅTÖLJEN UT I VÄRLDEN – CLAES HYLINGER: TILL FRÄMMANDE LAND

Claes Hylinger (1943-):
Till främmande land
Berättelser, dikter, anteckningar
130 sidor
Utgiven 1998
Bonniers

Helt plötsligt fann jag mig läsa Claes Hylinger igen! Inte alls planerat, men något drog mig till bokhyllan och fick mig att plocka ned Till främmande land där den stått i många år. En slump och en tillfällighet, just som så mycket av det som händer hos Hylinger.
Jag läste om de inlägg jag redan skrivit om två av hans böcker och inser att jag där fångar mycket av det som tilltalar mig hos honom, denne vardagsmystiker med sinne för det absurda. En värld där saker och ting inte ser ut att vara som de är men just därför kanske är just vad de är. Jag vill inte upprepa mig så läs dem ifall du är intresserad.

Hylinger har en stor och ovanlig beläsenhet. Sällan har jag stått på en författare som skriver om så många kolleger som de flesta litteraturälskare aldrig har hört talas om. En av texterna i boken handlar Maurice Magre från Toulouse. Hört talas om honom? Nej, tänkte väl det!
Hylinger citerar honom: ”Jag har observerat att de viktigaste händelserna i livet inte var de jag trodde. Ett obetydligt ord, mötet med någon man inte kommer att återse, en sorg eller förhoppning man trodde sig ha glömt, har ofta en stark återverkan på själens dolda liv. Jag har i dessa minnen uppehållit mig vid ytterst små händelser som spelat en större roll för mig än vad resor och ödets växlingar har gjort.” (sid 74)

Detta låter som om Hylinger beskriver sitt eget skrivande. Även om resor spelar en framträdande roll så är det inte de stora händelser som står i fokus, utan vardagen och det oväntade i den, som pekar på något annat, under ytan. Ofta berättat med en humoristisk vändning. Hylinger har en fin humor och känsla för den goda vitsen!

Som titeln antyder där det mycket resande i den lilla tunna volym. Både i läsfåtöljen och i verkligheten. London, hans älskade Frankrike, men även Hylingers allt större intresse för arabvärlden kommer fram i resor till bla till Damaskus och Tunisien. Han möter människor, situationer uppstår, ibland komiska ibland tragiska. De flesta texterna tycker jag mycket om. En och annan rinner ut i en antiklimax och någon fångar mig inte alls ffa en doftlös skildring av en vandring i svenska fjällen.

Det finns en mycket Hylingersk ton som genomsyrar allt jag läst av honom. Alla faller inte för den. Jag har två mycket olika personer i min omgivning som tycker det är pretentiöst dravel. Och jag kan förstå att fastnar du inte för tonen och hans sätt att se på världen kan du lika gärna sluta läsa. På en gång.
För oss gör det blir några fina stunder i läsfåtöljen med denna samling berättelser dikter och anteckningar. Och jag blir sugen på mer Hylinger!

Här kan du läsa vad jag skrivit om honom tidigare:
Utan ärende
Hotell Erfarenheten

HORACE I HÖGFORM! – HORACE ENGDAHL: CIGARETTEN EFTERÅT

cigarettenefteråtHorace Engdahl (1948-):
Cigaretten efteråt
Utgiven 2011
150 sidor
Bonniers

Efter avslutad läsning av denna lysande lilla bok har jag undrat hur det kommit sig att jag, som under lång tid beundrat Horace Endahls intellektuella skarpsinne och verbala förmåga, inte läst några av hans böcker. Alltifrån tiden i tv-programmet Röda Rummet, under perioden som ständig sekreterare när han pratade om det årets pristagare fram till dagens radioprogram Allvarligt talat. Kanske har jag varit avskräckt av bilden av den unge Horace som tillsammans de andra superintellektuella pojkarna i gänget kring tidskriften Kris skrev för mig, vad jag minns, helt obegripliga texter. Att det går att lyssna på honom, men att inte att läsa!
Men tiden förändras och så även Horace. I en fin intervju med Eric Schüldt på podcasten 60 minuter så beskriver Horace sin resa från folkhemsk till folkkär. Som han sade, folk har nog vant sig vid mig.
http://www.expressen.se/kultur/podcast/60-minuter/horace-engdahl-gastar-60-minuter/

Cigaretten efteråt är en samling fragment, aforismer, korta texter och essäer i en hiskelig blandning. Men ack så stimulerande och ibland irriterande att läsa. Han prosa är pregnant, ofta med en liten vass udd. Men humorn ligger hela tiden under ytan.

Flera av fragmenten är provocerade, lite stridslystna. Horace går på gränsen för vad han kan. säga utan att få en smäll på käften. Men det är också en melankolisk samling, en man som passerat mitten av sitt liv och ser tillbaka:
”Jag kan inte triumfera på det sätt jag gjorde för tjugo år sedan, inte övertyga, inte trollbinda, inte slå mig fri med samma kraft. Alltmera skulle jag tvingas att acceptera halvheter som jag förr skulle ha avvisat med en fnysning. I jämförelsen med mig själv är jag efter en viss tidpunkt dömd till att komma till korta” (sid 107)

Horace har ju en lätt pompös, nästan aristokratisk framtoning. Han är väl medveten om sin position. Men flera av fragmenten pekar på en längtan bort, att få bli sig själv igen utan den offentliga masken. Det finns en längtan till en gemenskap, både intellektuell och känslomässig. Han tror inte på genikulten om den ensamme tänkaren utan de goda idéerna kommer fram i samtalet och samvaron med människor. Horace är som den danske kritikern Björn Bredal påpekar, i grunden en romantiker.

Horace är en person som många finner lite provocerande i sin konservativa utstrålning. Och även det finns här. Han slår undan benen på eventuella kritiker genom att kalla den delen av boken ”Reaktionära betraktelser”. Och visst kan han ibland kännas som en anakronism, men jag läser ändå dessa små texter med stort nöje även om de ibland känns lite dammiga.

En annan del i boken heter ”Metakritiska fragment” och det är ett lysande avsnitt. En hyllning till kritiken som konstform med utgångspunkt från den franske 1700-tals kritikern Jean-Francois Marmontel som väl bara Horace känner till. En hyllning till kritik inte som bedömningssport utan som ett redskap för att finna sanningen. Han ser kritikern som en entusiast och en älskare.
”Kritiken ger ingen säker kunskap om de litterära verken. De ger någonting annat som är lika värdefullt, nämligen vakenhet och beredskapen att tänka nytt” (sid 85).
Som vanligt visar Horace upp en förkrossande beläsenhet. Men han koketterar inte utan använder det för att få säga det han vill.
Jag som är gammal nog att minnas kritiker som Caj Lundgren, Ruth Halldén, Artur Lundkvist, Bengt Holmqvist m.fl. känner en stor saknad nu när dagstidningarna monterat ned kulturbevakningen.

Dessa två längre partier omringas som sagt av en serie korta texter, aforismer och fragment. Ofta eleganta skarpsinniga, ibland nära kylskåpsmagnetens fyndighet. Min korta favorit är ”Du skall titta på människorna om kring dig och säga dig att deras efterfrågan på din uppgivenhet är mycket begränsad.” (sid 10)

Detta har varit en mycket givande läsning för mig. En bok jag kommer återvända till. Engdahl sätter strålkastarljuset på saker i vårt samhälle och i vårt sätt att umgås med varandra som fått mig att tänka till. Jag har också haft mycket roligt. Horace Engdahl är tro det eller ej en mycket underhållande författare.

/Reviderad 201101

CLAES HYLINGER: HOTELL ERFARENHETEN

Claes Hylinger (1943-):
Hotell Erfarenheten
Utgiven: 2006
110 sidor
Bonniers

Antikvariat besöker jag inte ofta då bokhyllorna redan är mer än välfyllda, men jakten på en bok åt en norsk vän fick mig att besöka det trevliga och välsorterade antikvariatet Röde Orm i Haga. Jag fann boken min vän sökte, men jag sprang även på Hylingers Hotell Erfarenheten. Det var boken som föregick Utan ärende som jag läste för två veckor sedan. På vägen hem stannade jag på ett café, satt i solskenet och tittade lite i boken. Fastnade och läste ut den dagen efter. Det är inga tegelstenar den gode Hylinger presenterar. Lite över hundra sidor i ett format som är mindre än normalstora böcker.

Även denna bok är en samling av små berättelser, reseskildringar, drömmar, porträtt av författare som Erik Hermelin & Winston Churchill, anteckningar ur gamla dagböcker, små skrönor och roliga historier ur vardagen. Men tonen är mörkare än i ”Utan ärende”. Hylinger har blivit äldre, han talar om alla erfarenheter han gjort, men har han egentligen lärt sig något. Knappast, för vi förstår ofta inte på djupet vad det är som hänt oss.

Många frågor blir inte besvarade utan vi drar dem en gång till utan att komma vidare. I en fin drömliknande scen så vandrar han runt bland figurer som personifierar hans gamla frågor och de pockar på uppmärksamhet. Han lyckas komma undan dem och hamnar vid sitt skrivbord och kan ”åter fatta pennan”. Tillbaka till det invanda där han kan bearbeta frågorna!

Hylinger år ingen självutlämnande författare, inte de stora åthävornas man. De känslomässiga omvälvningarna eller stora förändringar i livet antyds, inte mer. Angelica, den stora kärleken i från Ett långt farväl dyker upp och försvinner lika snabbt. Andra kärlekar likaså.
Hylinger bryter upp från sitt ungkarls och bohemliv, blir sambo och villaägare, men det görs det ingen affär av. Han är som en belevad engelsman, med en faiblesse för det franska och arabiska. Och då vänder man inte ut och in på sig själv i det offentliga!

En sida hos Hylinger som jag tycker om är den sinnliga, hur han uppskattar sitt te, en smörgås, ett glas Talisker. Att han njuter av vardagen. Som jag skrev i recensionen av förra boken, bråttom verkar han aldrig ha haft, vardagsmystikern från Göteborg.

Jag funderade på om detta är lite av kris-bok, vad blev det egentligen av det hela. Hylinger milda humor finns där, men i ”Utan ärende”, var mycket lättare, mer uppsluppen och där fanns en annan livsglädje. Hylinger kom igenom krisen och ut på andra sidan?

En sak är klar jag är inte färdig med Hylinger. Jag har flera till hemma i hyllan att se fram emot.

Reviderad 20-05-19

DET LILLA FORMATETS MÄSTARE – CLAES HYLINGER: UTAN ÄRENDE

Claes Hylinger (1943-):
Utan ärende

Utgiven: 2009
170 sidor
Bonniers

Claes Hylinger var en husgud för mig i mitten av 80-talet. Hans roman Ett långt farväl fick mig att gå i hans fotspår och åka till Helsingfors och äta middag på legendariska restaurangen Kosmos där författarens alter ego ofta åt.
Sedan var det något som hände. Jag tröttnade på det balanserade och distanserade förhållningssättet i hans texter. För mycket flanörprosa. Vid en uppläsning på en bokhandel i Göteborg tyckte jag bara att han var dryg, vilket jag i dag många år senare tolkar som blyghet. Jag lade honom åt sidan och gick vidare till annan läsning.

I mars under en vistelse i metropolen Bollnäs fann jag hans bok Utan ärende på rean. Jag bläddrade i den och kände bara att denna vill jag ha. Boken utspelar sig i London, Paris och Istanbul. Städer jag besökt och som jag tycker om. Jag igen tonen som finns i hans böcker och jag var mottaglig igen.

Vad skall man kalla denna bok. För någon roman är det inte. De personer som porträtteras är inga fiktiva figurer så vitt jag vet. Det är en samling texter, intervjuer, reseberättelser, kåserier och iakttagelser som binds ihop av en bokpärm. Vi får besöka dervischer i Istanbul, lära oss mycket om patafysiken, Hylingers käpphäst, läsa en lång intervju med den store reseskildraren Wilfred Thesiger. Mulla Nasruddin dyker återigen upp. Mycket känns alltså igen från tidigare Hylinger-läsning, men jag tycker att han mer och mer utvecklats till en vardagsmystiker, ett drag som fanns tidigare men nu blivit mycket mer påtagligt.
Många historierna kan upplevas som poänglösa, som ett litet västgötaklimax, men där finns hela tiden en känsla av att det finns något annat där under som jag inte kommer åt. En mening och en förståelse som finns intuitivt i texten. Det är som om Hylinger när han släntrar runt i tillvaron ser saker som vi andra bara hetsar förbi. För bråttom verkar han inte haft i hela sitt liv.

Hylinger är en stor resenär och därför kändes det rätt att jag läste hela denna lilla volym på planet Malaga-Göteborg. När jag mycket nöjd slog ihop boken så var det som om världen tedde sig lite annorlunda än det gjorde innan, fråga mig inte hur men det fanns något litet skimmer.

När jag kom hem upptäckte jag till min glädje att jag inte rangerat ut mina tidigare Hylinger-böcker vid rensningar av bokhyllan! Det var nog någon mening med det.

Jag avslutar med en liten anekdot om Hylinger.
I en av hans romaner berättas historien om hur Osborne det var kom till en hattaffär. När expediten frågade vad han hade för storlek så svarade Osborne, det vet jag inte men jag har huvudet med mig om det kan vara till någon hjälp!!
I romanen så blev det en hälsningsfras bland patafysikerna. ”Och huvudet har han med sig”.

Under flera år så arbetade jag som biovaktmästare.. Första gången missade jag, men andra gången så klippte jag till med: – Och huvet har han med sig….. En förvånad och sedan glad blick gav han mig innan han gick in i biosalongens mörker!

/Reviderad 20-05-19