EN OVÄNTAD OCH STOR LÄSUPPLEVELSE: ALEX SCHULMAN – BRÄNN ALLA MINA BREV

Alex Schulman (1976-):
Bränn alla mina brev
Utgiven 2018
265 sidor
Bookmark förlag

Alex Schulman är inte en person jag haft något intresse för. Utan att egentligen veta något har jag bara sett honom som en av de självupptagna pratkvarnar som befolkar vårt medielandskap likt gräshopporna i Egypten. Döm om min förvåning när jag läste Bränn alla mina brev och fann en text som är bland det mest berörande jag läst på mycket länge. Jag fick en mycket stark rekommendation från en person som känner mig väl att denna bok vore något för mig. När jag började läsa kunde jag inte sluta och slukade boken på ett par dagar.

Bränn alla mina brev är en mycket välskriven, spännande, gripande och på många sätt en fasansfull bok. Schulman kallar den roman, men med tanke på att det mesta verkar var sprunget ur verkligheten kanske man skulle kalla den dramadokumentär.

När Alex Schulman märker att hans barn är rädda för honom och att hans fru snart inte orkar mer, inser Alex att han måste försöka komma åt sin vrede. Hos terapeuten förstår han att hans vrede är som en cancer och en arvsynd som kommer från hans morfar författaren Sven Stolpe (1905-1996). En vrede som ödelade livet för många människor i hans närhet. Hans fru Karin, Alex mamma Lisette men även hennes fyra syskon.

Vad kom den här vreden ifrån? Detektivarbetet leder Alex till slutsatsen att sommaren 1932 hände det något. Under 10 dagar på Sigtunastiftelsen blev mormor Karin och den unge Olof Lagercrantz (19111-2002), senare en av Sveriges främsta kulturpersonligheter och far till David och Marika Lagercrantz, kära i varandra. Karin vill lämna Sven. De känner både en kärlek som de inte trodde vara möjlig men sitter fånga i tidens konventioner och mer konkret på Sigtunastiftelsen, med en patologiskt svartsjuk Sven Stolpe som vakar över dem som en hök.

Vad som sedan händer får du läsa om själv. Men det var en så omtumlande kärlek att den präglade deras liv. Karin släppte den aldrig. Olof skrev så sent som vid 70 års ålder en dikt som handlade om deras möte. I alla Sven Stolpes romaner fanns samma tema, en man som blir sviken av en falsk och hemsk kvinna. Och han skrev en hel bok så sent som 1980, som bara gick ut på att svärta ned Olof Lagercrantz

Sven Stolpe, lärdomsgiganten, var i högsta grad levande i min ungdom. Det var ingen författare personer i mina kretsar läste och han sågs lite som en rolig krumelur. Mycket slagfärdig, oerhört bildad, fruktansvärt produktiv, en enastående historieberättare men också oerhört konservativ och mycket katolsk. En udda fågel i Sverige.
Efter avslutad läsning har min bild förändrats, vilket även gäller författaren, till att se att Stolpe var inget mindre än ett monster. En oerhört narcissistisk och brutal människa som var beredd på att göra vad som helst för att skydda sig. Det finns scener i boken som får mig att kippa efter luft. Elakheten är magnifik och den krossar som sagt Karin.

Schulman väver ihop en text om hans egen letande efter sanningen, skildringen om de många helgerna han hälsade mormor och morfar i Filipstad och skildringen av triangeldramat. Allt under stigande spänning för mig som läsare. Schulman är dessutom en fin stilist som får det svenska sommarlandskapet att leva och dofta.

När jag fann tv-programmet Här har du ditt liv med Svens Stolpe tittade jag på det.
(https://www.oppetarkiv.se/video/2768208/har-ar-ditt-liv). Det hade troligen berett mig stort nöje om jag inte läst boken. Som en tidsskildring och ett porträtt av en man som tiden sprungit förbi. Nu såg jag en hycklande och kallsinnig Stolpe som var rent utsagt en lögnhals. En narcissistisk patriark.

Sven Stolpe är i dag i stort sett bortglömd. Och det är nog inte många som läser honom. Det har dock faktiskt kommit en biografi av Svante Nordin som fått fina recensioner. Här är ett exempel. http://www.bt.se/kultur-noje/ett-stormigt-temperament/

Som sagt detta var en överraskande och för mig stor läsupplevelse.
Jag kan inte nog rekommendera denna bok som just nu finns på bokrean. Tag och läs!

Annonser

EN SICILIANSK KLASSIKER – LEONARDO SCIASCIA: UGGLOR I SOLSKEN – EN ROMAN OM MAFFIAN

Leonardo Sciascia (1921-1989)
Ugglor i solsken
”Il giorno della civetta”
Utgiven 1961
På svenska 1965
Översättning : Karin Alin
160 sidor
Tidens förlag

Leonardo Sciascia var en siciliansk författare, poet och politiker. 1961 gav han ut Ugglor i solsken (som egentligen borde heta Ugglans dag i översättning). Det är en kort liten roman och en “minor classic” i Italiensk litteratur, en bok som rekommenderas för alla som vill lära sig mer om Sicilien. Den blev en stor succé när den kom och har filmatiserats. Här kan du som kan italienska se den: https://www.youtube.com/watch?v=Ypg5SxbDhE4

På öppna gatan, när en man springer mot bussen, skjuts han brutalt ned. Mördaren springer sin väg. När kapten Bellodi, som är från Parma, långt ifrån Sicilien, skall försöka få vittnena på bussen att berätta har ingen sett något, ingen har minns något.
Samtidigt försvinner en fåraherde för att några dagar senare hittas mördad. Och morden verkar hänga samman. Det finns även kopplingar högre upp i samhällshierarkin.

Bellodi har sin misstankar mot maffian men han möter bara en vägg av tystnad. En av frågorna i boken är: finns maffian? När polisen försöker få fram svar är det ingen som förstår. Maffian, vad är det? Något ur någons fantasi? Vi har inte sett det. Det har någon hittat på.
Frågan som Sciascia ställer är: Går det att få reda på sanningen i ett land där den organiserade kriminaliteten har krupit in under skinnet? Där tystnaden och rädslan hela tiden finns. Och där maffian tydligen inte var så känd som den är idag

Att det var ett känsligt ämne bekräftar Sciascia i sitt efterord. Han skriver att han fått skala av romanen så mycket för att ingen skulle kunna känna igen sig eller se var på Sicilien det utspelar sig.
Under läsningen förstår man också att sicilianarna ser sig som ett eget land, och ett land de är stolta över. Italienarna förstår inte den sicilianska dialekten. Och det faktum att mordet utreds av en från fastlandet ses inte med blida ögon.

Det kallas en thriller, men det tycker jag är lite fel, Visserligen begås två mord och det handlar om en polisutredning men det är mer en välskriven berättelse om Sicilien, i fin översättning av Karin Alin, en av våra stora översättare under 1900-talet. Sciascia har ett kärvt språk men här finns också fina lyriska partier. Och stundtals en mycket fin humor när resultatet av undersökningen blir allt mer bisarr och återvändsgränderna fler.

Det var en bok som jag läste med nöje, du kan i princip läsa den i en sittning. Dock blev jag inte så tagen av den. Efter att ha sett ett antal filmer och serier om maffian fanns det en viss förutsägbarhet i romanen. Att den slog ned som en bomb 1961, när man inte pratade offentligt om detta, det är lätt att förstå.

Leonardo Sciascia

2003 återutgavs den i den prestigefyllda serien New York Review Books Classics. Mao lever Sciasica kvar.

Boken går att hitta på Bokbörsen
https://www.bokborsen.se/?f=1&qt=Ugglor%20i%20solsken

 

 

EN ITALIENSK FAVORIT – GIANRICO CAROFIGLIO: SKÄLIG MISSTANKE

Gianrico Carofiglio (1961-)
Skälig misstanke
”Ragionevoli dubbi”
Översättning: Ulla Trenter
Utgiven 2006
På svenska 2012
280 sidor
Forum

Nu har jag tillbringat helgen i sällskap av favoriten Guido Guerrieri. Det tar inte lång tid att läsa Gianrico Carofiglios fina deckare om försvarsadvokaten Guerrieri som jag bara blir mer och mer förtjust i. Detta är den tredje i serien av hittills fem.

I denna roman får Guerrieri i uppdrag att försvara Fabio Paolicelli som åkt fast efter att ha blivit påkommen med 40 kilo kokain i sin bli på vägen hem från en familjesemester i Montenegro. Paolicelii hävdar att han är oskyldig.

När Guerrieri möter Fabio känner han ingen honom som ledaren för det fascistgäng som misshandlade honom som ung och som han velat hämnas på sedan dess. Guerrieri har lust att låta honom ruttna bort i fängelset. Men när han träffar Fabios fru så blir han mycket betagen och hans längtan efter henne sätter hans ungkarlsliv i en dyster relief. Kan han vara en bra försvarsadvokat till en person som han vill hämnas på och vars fru han vill ha?

Som vanligt när man läser Carofiglio är det egentligen inte brottet som står i centrum. Dock i denna bok är det riktigt spännande, klart mer spännande än i Med slutna ögon.
Den stora behållningen är som vanligt att få följa med Guerreri när han på ensamma nattvandringar i ett skimrande suggestivt Bari funderar på livet och kärleken. Försvarsadvokaten med författardrömmer. Här nämns storheter som Joyce, Musil och Eluard. Men inte påklistrat. Jag kan tänka mig att Guerrieris passion för den stora litteraturen är författarens egen, den som gjorde att han lämnade juridiken för litteraturen.

Jag vill inte upprepa vad jag tidigare skrivit om hans romankonst. Om du är intresserad kan du läsa vad jag skrev om de två föregående På sannolika skäl och Med slutna ögon.

Det finns två till om Guerrieri men de får jag läsa på engelska då förlaget tyvärr gav upp.
Jag har redan beställt dem!

Bari. En stad på 300 000 invånare i Apulien

TILLBAKA I GLASGOWS UNDRE VÄRLD – ALAN PARKS: FEBRUARY´S SON

Alan Parks:
February´s son
Utigven 2019
368 sidor
Cannongate Books

Det var inte bara jag som blev mycket imponerad av Alan Parks debut Bloody January. (Länk till min recension) Den blev nominerad till det stora franska priset Grand Prix de Litterature Policiere och har kallats ”The Celtic Soprano”. Med spänning har jag sett fram emot fortsättnigen. Skulle Parks lyckas med att följa upp sin strålande debut med något lika bra. För några veckor sedan kom uppföljaren February´s son.

Det är nu februari 1973 och Harry McCoy är åter i tjänst efter det brutala slutet på Bloody January.

Boken inleds med ett blodigt mord på en ung lovande fotbollsspelare. Denne visar sig vara ihop med Elaine Scobie, dotter till en av de stora knarkkungarna i Glasgow. Detta bestialiska mord är inledningen till en serie mord under några dagar. McCoy dras in i virvelvind där hans egna förflutna gör sig påmint på ett mycket plågsamt sätt.

Det är bara att konstatera att Alan Parks har gjort det igen. Periodvis kände jag att nyhetens behag var borta och att den kanske inte riktigt nådde upp till Bloody January. När han band ihop hela historien på slutet kom jag dock på andra tankar och slog ihop boken återigen imponerad. Slutscenen var något så ovanligt som en känslomässigt mycket gripande scen. Inte vanligt i deckare.

Parks skriver fortfarande samma effektiva musikaliska prosa, korta meningar med bra driv, fin dialog och trovärdiga karaktärer. Han gestaltar väl ett skitigt och ojämlikt Glasgow från 70-talet.

Jag ser redan fram emot nästa bok. Jag vill definitivt följa Harry McCoy och hans kolleger och kumpaner i Glasgows undre värld. Som tur är behöver jag inte vänta länge. Billy March Will Live Forever är aviserad till mars 2020.

EN EPOK OCH EN MAN I DESS MITT – ULF IRHEDEN: FRANS JOSEF – KEJSARE I KATASTROFERNAS TID

Ulf Irheden:
Frans Josef – Kejsare I Katastrofernas Tid
Utgiven 2018
365 sidor
Bokförlaget Perenn

För ett tag sedan blev jag kontaktad av det lilla förlaget Perenn som frågade om jag ville läsa en bok de, eller rättare sagt förläggaren Per Nilsson givit ut. Perenn är ett enmansförlag specialiserat på utgivning från Östeuropa. http://perenn.com/
En för mig okänd skribent Ulf Irheden hade skrivit en biografi över den siste store habsburgske kejsaren Frans Josef (1830-1916). Per frågade mig försynt om jag vill läsa och kanske skriva om den. Ni som följer min blogg vet att jag understundom läser historiska böcker med stor glädje, men att jag trots det är novis på området. Boken kittlade min nyfikenhet då jag blir allt mer intresserad av de länder som buntas ihop som Centraleuropa och jag tackade ja.

När jag försökte finna information om den för mig okände författaren läser jag att han att är journalist, har en pol mag i historia, skriver lite för militärhistoriska Svärdet och Pennan och översatt bla Anthony Beevors berömda bok om Stalingrad. Men till min stora förvåning verkar han mest ha arbetat som reseledare för resor i Europa. Detta verkar mao vara hans debut som författare. Och det är en klart imponerande debut!

Det skall fan vara förläggare. Boken har inte, så vitt jag kan finna, recenserats i några tidningar. På förlagets hemsida citeras Sveriges Radios germanofil nummer 1, Gunnar Bolin när han i ett program säger ”… så man har ett fantastiskt tillfälle att lära sig mycket om detta stora kejsardöme, hur det gick under och varför, om man läser Joseph Roths underbara roman och sen den här jättefina biografin över kejsar Frans Josef också …” Där finns även ett citat av den svenska journalist och författare som troligen vet mest om Centraleuropa, den lysande essayisten Richard Swartz, som genom åren lär mig oerhört mycket om regionen och dess litteratur.
”med stor insikt om det väsentliga, säkert omdöme och njutbar stil har han [Ulf Irheden] lyckats med att på relativt begränsat utrymme få med en hel epok. Boken tillhör helt enkelt de allra bästa jag läst i ämnet.”

Eftersom jag själv inte har några större förkunskaper gör jag det lite lätt för mig genom att citera dessa herrar. Men utan att ha något att jämföra med kan jag konstatera att Irheden har skrivit en mycket underhållande, välskriven och kunnig bok om en hel epok.

När Frans Josef tillträdde som artonåring 1848 var hans rike mycket vidsträckt. Från Prag i norr, Karpaterna i öster, Trieste i väster och ned till Montenegro i söder. När han dog 1916 hade han genom ett sista beslut att förklara krig mot Serbien, efter ett helt liv med freden som främsta mål, varit orsak till att första världskriget inleddes. Det kriget slog sönder hela regionen och skapade motsättningar som beredde vägen för andra världskriget. En ödets ironi?

Tro inte att Frans Josef var den demokratisk och pacifist bara för att han verkade för fred. Det var fred på hans villkor. Det habsburgska riket var en etnisk kökkenmödding som Frans Josef försökte hålla på plats. Som kejsare var han en enväldig härskare som helst ville ha lugn och ro i sitt rike. Demokrati var inget för honom.
Men det var lättare sagt än gjort. Hans konservatism och rigiditet gjorde honom avog mot det nya.  Det visade sig bla i att han inte insåg de möjligheter som nya vapen och nytt strategiskt tänkande på slagfältet gav. Resultatet blev att flera krig både förlängdes och förlorades. Det kostade många hundratusentals människors liv.
Hans kejserlighet gick ända in i märgen vilket gjorde honom besatt av titlar, social rangordning och att allt gjordes enligt protokollet. För detta betalade han ett högt pris. Många är de mycket tragiska olyckor som drabbade hans familj som ett resultat av hans rigida moral och normer.

Allteftersom han blev äldre och allt mer av en institution så blev han också en anakronism. Det är dock intressant att för det österrikiska folket var han en symbol. När de i andra länder gav sig på kungahuset gav de sig i Österrike på politikerna. Har var kejsare i hela 68 år, mycket längre än medellivslängden vid den tiden. Han symbolvärde blev med tiden mycket starkt.

Det fina med Irhedens bok är hur han på så få sidor kan fånga en epok, en epok med många omvälvande förändringar. Han tar fram de stora linjerna inom politiken och kulturområdet. Samtidigt berättar han intressant och levande om det lilla livet, familjen och andra människor i Frans Josefs omgivning. Han växlar skickligt mellan de stora och små perspektiven och det finns ett bra driv i berättandet.
Irheden är mycket militärhistorisk intresserad. Skall jag rikta någon kritik mot boken var att jag hade svårt att hålla intresset uppe under de skildringar av olika slag med truppförflyttningar hit eller dit, som utgör en liten del av boken. Men det är bara en mindre anmärkning.

Om du har ett intresse för Europas historia under 1800-talet och framåt kan jag verkligen rekommendera denna bok. Den utveckling vi ser i Europa just nu har självfallet långa trådar tillbaka till denna tid.
Jag lärde mig mycket och hade roligt på den understundom hemska resan som Frans Josefs liv var. Irhedens bok är en helt enkelt ett stycke mycket välskriven och underhållande folkbildning.
Må den finna sin publik!

 

NOBELPRISET 1970 – ETT EPISKT KRAFTPROV – ALEXANDER SOLZJENITSYN: I DEN FÖRSTA KRETSEN

Alexander Solzjenitsyn (1918-2008)
I den första kretsen
В круге первом (V kruge pervom)
850 sidor
Översättning: Hans Björkegren
Brombergs förlag

1970 fick Aleksander Solzjenitsyn nobelpriset med motiveringen ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”.
Solzjenitsyn ses som en stor epiker i den ryska traditionen. Och det är han. Lätt utmattad men samtidigt förundrad över den enorma kraften i hans romankonst, slår jag ihop I den första kretsen som i sin rätta version är 850 sidor lång! Det är ett kraftprov av en stor författare.
(I Lennart Samuelssons förord kan man läsa historien om publiceringen. Den första version var 350 sidor kortare och inte lika kritisk.)
Tro dock inte att Solzjenitsyn är en svårläst författare. Stilen flyter lätt, språket rakt och okomplicerat. Översättningen är gjord av en av våra giganter, Hans Björkegren.
De 850 sidorna är fördelade i 96 relativt korta långa kapitel. Solzjenitsyn är också en författare med stor portion humor. Trots det är det en mäktig och stundtals inte helt lättsmält läsupplevelse.

Romanen utspelar sig under några dagar runt julen 1949.
En diplomat ringer ett samtal till USA:s ambassad för att varna dem att Sovjet vill stjäla atombomben av dem. Underrättelsetjänsten snappar upp det och vill självfallet ta reda på vem det är som talar. Uppdraget går till forskarna i fängelset Marfino, en sjaraska att lösa det. Förekomsten av sjaraskorna var länge inte känd. Det var läger där fångarna hade det relativt sett bra. Det var högutbildade och ibland mycket framstående tekniker och ingenjörer som arbetade dygnet om med att utveckla utrustning som tex olika former av avlyssningsapparatur. De var ofta dömda att sitta där i 10–20 år. Dessa straff kunde dessutom helt plötsligt för en liten företeelse förlängas med flera år. Eller om man protesterade så kunde de skickas till tex Gulag som var mycket värre. Titeln ”Den första kretsen” anspelar på Dantes helvete. Det fanns mao betydligt värre kretsar för den som inte skötte sig.

När boken, som självfallet inte publicerade i Sovjet, kom slog den ned som en bomb i väst. En riktig tegelsten, med knappast någon yttre handling, som skildrar ett par dagar i fängelset. Vad var det som gjorde den så viktig? Det var en inblick i en fruktansvärd diktatur, ett kolossalt och mycket brutalt maskineri fyllt med massa människor som såg till att det fungerade, eller åtminstone nästan. Solzjenitsyn driver ofta med dess otroliga ineffektivitet.

Samtidigt skildrar han fångarna i sjaraskan som med högt huvud gör vad de kan för att överleva och känna en stolthet med sina liv. De ställdes inför svåra moraliska ställningstaganden. Många trodde på socialismen, men inte på staten. Skulle de då ta fram redskap för att sprida socialism och motverka imperialism som samtidigt gör att staten kan öka förtrycket mot sitt eget folk?
I den första kretsen är en roman med många självbiografiska element. Det som närmast kan kalas huvudpersonen i denna stora berättelse, Gleb Nerzjin, är modellerad på författaren själv och många av hans medfångar har motsvarigheter i verkligheten.

Även om livet i lägret står centrum så finns det delar av berättelsen som utspelar sig utanför lägret. Persongalleriet är bedövande stort. Tack och lov finns det en förteckning av de viktigaste personerna i början. av boken. Flera personer dyker upp under några sidor för att sedan kanske eller kanske inte komma tillbaka. Genom dessa utvikningar, som blir en symfoni av röster, målar Solzjenitsyn upp det på många sätt svåra livet i en diktatur. Ett land där man tillber en enväldig ledare, där man ser konspirationer under varenda sten. Där du aldrig vet om den du pratar med är vän eller fiende som kommer att ange dig.
Under läsningen har jag många gånger ställt mig fråga vad vi är för varelser som skapar och fortsätter skapa dessa samhällen. Alla de som idag vill montera ner det demokratiska samhället och ropar efter en stor ledare bör läsa denna bok för att kunna tänka en gång till.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn (Алекса́ндр Иса́евич Солжени́цын),

För mig var ett tydligt exempel på kraften i Solzjenitsyns berättande att när jag läste om de första 100 sidorna, som jag läste för över 2 år sedan, fanns det mesta av läsningen kvar. Hans förmåga att skapa levande personer och levande miljöer är enastående. Visst finns det longörer, inte konstigt i en väldig tegelsten som denna, men de är få. Den är bara som med Anna Karenina som jag läste i höstas så MYCKET att jag som läsare blir överväldigad.

Om du är det minsta intresserad av att läsa om Ryssland och detta skede i historien av en mycket stor författare skall du inte tveka. Men se till att ha god tid på dig. Jag läste den under 2 månader och det är inget jag rekommenderar. Men man styr ju inte alltid över sitt liv

Efter två ryska tegelstenar (plus en tredje Dmitrij Gluchovskij Metro 2033 som jag inte kom igenom..än..) på ett halvår, tror jag det får bli några korta böcker!

QUIRKE ÄR TILLBAKA. – BENJAMIN BLACK (JOHN BANVILLE): THE SILVER SWAN

Benjamin Black (John Banville 1945-)
The Silver Swan (2007)
340 sidor
Pan MacMillan

Det är närmare 7 år sedan jag läste den första boken i John Banvilles serie av deckare skrivna under pseudonymen Benjamin Black. Banville anses var en av de finaste pennorna i den engelskspråkiga litteraturen. Sedan jag skrev om Christine Falls, en mästerlig bok, har Banville belönats med två mycket tunga litterära pris Österreichischer Staatspreis für Europäische Literatur och Premios Princesa de Asturias. Han har också nämnts i Nobelprissammanhang.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera, att min gud, vilken stilist John Banville är! Hans prosa har en lyster och en skönhet som jag inte tror mig mött hos någon annan deckarförfattare. De flesta vill man skicka tillbaka till författarutbildningen när man läst Banville. Han är dock ingen ekvilibrist som skriver snyggt för att imponera på dig som läsare. Nej det handlar om att bygga den suggestiva väv som är Banvilles språk och värld.

Det är som sagt länge sedan jag läste Christine Falls. Den läste jag på svenska. Sedan gav förlaget upp, vilket vi svenska deckarälskare skall var ledsna för. Jag kommer tyvärr inte riktig ihåg handlingen i den förra boken som Banville hela tiden kopplar tillbaka till. Man bör alltså läsa dessa böcker i ordning.

Sandycove

I The Silver Swan är vi tillbaka hos patologen Quirke, han har inget förnamn i böckerna, i ett atmosfärrikt Dublin på 50-talet. Quirke, som höll på att supa ihjäl sig i första boken, är nu nykter vilket är en ovan och kämpig situation. Hans familjeliv är också mycket trassligt efter vad som hände i Christine Falls.

När liket av Deidre Hunt återfinns naken i vattnet, utanför Sandycove antar alla att det är självmord. Dock när hennes man Billy Hunt, en avlägsen skolkamrat till Quirke kontaktar honom och ber honom avstå från obduktionen, anar Quirke ugglor i mossen. Quirke lovar Billy att inte göra det men hans nyfikenhet leder honom till att svika det löftet. Deidre visar sig vara fullpumpad med knark. Quirke säger dock inget till polisen utan börjar snoka runt själv. Det är inte ett helt lyckat drag
Snart hamnar vi i en värld av lögner, otrohet, franska kort och tunga droger. Och där Quirke dras in på ett för honom oväntat sätt.

Du läser inte John Banville för att få en bra deckarintrig och hög spänning. I Silver Swan är den kanske inte helt trovärdig och lagom spännande. Romanerna drivs inte fram av ”vem som gjorde det” utan av Banvilles skarpa psykologiska porträtt och suggestiva miljöbeskrivningar. The Silver Swan håller inte riktigt den höga klass som Christine Falls men jag vill verkligen läsa mer om Quirke och Irland på 50-talet.

Av Banvilles ”seriösa” produktion finns på svenska finns The Sea (Havet), som han fick Booker-priset för, och The Book of Evidence (Motivet) översatta. Han är en enastående författare, alldeles för lite känd i Sverige.

Har kan du läsa mer Benjamin Black  och se en intervju med Banville.
http://www.benjaminblackbooks.com/