Mircea Cartarescu (1956-)
Orbitor – Vänster Vinge
”Orbitor – Aripa stângă”
Utgiven 1996
På svenska 2004
Övers: Inger Johansson
392 sidor
Bonnier Panache

Jag hade inte alls tänkt att läsa en krävande modern roman just nu. Men efter att ha läst recensioner av Mircea Cartarescus senaste bok Solenoid fann jag i min bokhylla ett exemplar av Orbitor – Vänster vinge som jag helt glömt att jag ägde. Det är första delen i den monumentala trilogi som gjort Cartarescu till en litterär superstjärna som ständigt nämnts i nobelprissammanhang. Jag öppnade boken och läste de första raderna. Det fanns något i texten som gjorde att jag genast ville läsa vidare.

Efter avslutad läsning kan jag säga att jag är kluven. Detta är på långa vägar det mest utmanande jag läst på många många år. Nästa 400 sidor av ett ordflöde som är gigantiskt. Varje mening måste läsas noggrant. Ingen dialog, bara beskrivningar av människor, platser och händelser. Han rör sig hela tiden i rummet och mellan verkligheten, drömmen och myten. Har finns inte mycket som liknar en traditionell romanstruktur. Efter 400 sidor kan jag knappast beskriva romanens handling och inte heller vad Cartarescu egentligen vill berätta även om jag har mina idéer om det.

Här finns huvudpersonen som heter Mircea, hans mor Maria, och romanens stora huvudperson Bukarest, Vi träffar på en mängd människor under olika perioder av Rumäniens historia,1970-talet under Mirceas uppväxt uppväxt, 1950 talet då modern växte upp men även tillbaka till förfäderna på 1800-talet. Och helt plötsligt befinner vi oss i New Orleans i fascinerade drömlik sekvens

Cartarescu väver samman sina stora kunskaper inom naturvetenskap och fysik, med religion och myter. Långa partier är som rena poesin fylld av många symboler symboler där fjärilen, den för trilogin sammanhållande metaforen, återkommer i många olika skepnader, på olika sätt och i olika funktioner.

Det finns helt lysande passager och det finns passager som jag inte förstod ett ord av. Det finns helt realistiska passager och passager som är helt bisarra. Det är både mycket fascinerande och ibland mycket tröttande att läsa. Det stora flödet av ord och bilder gör att berättelsen ibland tappar sitt driv framåt. Men jag blir samtidigt fascinerad. Två gånger bestämde jag mig för att lägga ned boken. För att dagen därpå fortsätta. Det finns ett sug i hans skrivande.
Inger Johansson har med rätta prisats för sin översättning. Helt enastående.

Detta är som sagt första delen i en trilogi. Kommer jag läsa vidare? Det får framtiden utvisa. Suget kan komma men det är en litteratur som verkligen kräver mycket av sin läsare. Jag skulle inte bli förvånad om Svenska Akademien ger honom ett pris framöver. På den nivån är Cartarescu.

/reviderad 210811