Jonathan Littell (1967-)
De välvilliga
”Les bienveillants”
Utgiven 2006.
På svenska 2008
Översättning: Cecilia Franklin
900 sidor.
Brombergs

De välvilliga är en mycket märklig och tjock bok på 900 sidor. Att läsa en bok av den magnituden tar sin lilla stund. Den tog två månader för mig att komma igenom. Jag kan ibland undra över författares önskan över hur mycket tid vi som läsare förväntas att ägna åt deras alster. Som när Tomas Mann i förordet till den stora romanen Bergtagen skriver att om vi tycker om den så läs den gärna en gång till så att struktur och tematik framkommer tydligare.

Var det värt det? Ja är svaret. Det är en fullkomligt hisnande roman. Littell har skapat en romanfigur, Max Aue, som är en människa vi kan identifiera oss med. Han är en bildad, beläst & musikälskande europé. Men, och det är det stort men, han begår samtidigt de mest monstruösa handlingar. Det är ingen dålig bedrift av Littell att få ihop det.

Vi följer Max under hela andra världskriget via slaget vid Stalingrad och slutuppgörelsen i Berlin, genom de mest fruktansvärda händelser. Skildringen av massakern i Babi Yar kommer jag sent att glömma, med sina fotografiska beskrivning. Sakta så förs han in i mörkret för att på sista sidorna begå ett brott som för honom in i totala tomheten.

Det som fascinerat Littell enligt en lång intervju med Pierre Nora, en fransk historiker, i tidskriften Atlas Litterära Tillägg no.1 är det byråkratiska systemet bakom de avskyvärda handlingarna. Att för att få dessa enorma krigsoperationer att fungera så krävs att en mängd administrativa och logistiska funktioner.
Max Aues roll i kriget är att försöka förbättra för fångarna i koncentrationslägren, inte av humanitära skäl utan för att de behövdes i krigsindustrin. Littell skildrar skickligt byråkratin, med sina karriärister, kohandlandet, de politiska trätorna, maktstriderna bakom själva krigsoperationerna. Det upptar en stor del av romanen och det kan nästan bli lite tröttande. Jag kan tro att det ligger en poäng i det, att det är Littells avsikt är att vi skall bli överväldigade av detta. Uttröttning som en litterär metod?
Boken växlar mellan intensiva och uppslitande scener från krigsområdena och långa passager om byråkratiska processer. Denna växelverkan är en av romanens styrkor.

Det andra temat i boken är det mytologiska som jag inte är insatt nog för att egentligen få grepp om. Daniel Mendelssohn har skrivit en mycket intressant i recension av boken i New York Review of Books. Titeln kommer ju från ett gammalt grekisk drama Eumeniderna som gav Littell en struktur att skriva inom enligt intervjun med Nora.
Max Aue har en försvunnen fader som han glorifierar och hatar, är homosexuell, har ett incestuöst förhållande till sin syster, mördar sina mamma och hennes nya man. Detta låter som en grekisk tragedi minst sagt. De delarna har jag svårare att ta till mig till och har lite svårt att se hur de fungerar i romanen.

Det som var min stora behållning av boken var skildringen av kriget och hur de ansvariga resonerade, hur övertygade de var om nationalsocialismens förträfflighet, hur blinda de var för att annat synsätt, hur de kunde stänga av sin moral för utföra de handlingar som utföres. Littell är ofta saklig i sin beskrivning och det gör det än värre.
Littell blandar fiktiva personer med verkliga som spelar framträdande roller i romanen som Göring, Himmler och Speer. Boken stundom känns dokumentär.

Det finns ett skäl till att jag tycker att boken inte är en fullträff. Littells prosa är ganska platt, mer funktionell än något annat. Det är kraften i berättandet och den historiska trovärdigheten som gör den läsvärd.

Mottagandet har varit mycket blandat världen över men i Frankrike fick den både Goncourtpriset och Franska Akademins stora romanpris.

/Reviderad 200227