NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: DE YTTRE BOULEVARDERNA – ROMAN

De yttrePatrick Modiano (1945-):
De yttre boulevarderna
”Les boulevards de ceinture”
Utgiven 1972
På svenska 1974 och 2014
Översättning: Anne-Marie Edéus
164 sidor
Norstedts

De yttre boulevarderna är den fjärde romanen av Modiano som jag läser på kort tid. Är det sant som en del säger att han skriver samma bok om och om igen? Både ja och nej. Mycket är bekant, men ändå olikt. Du vrider på prismat och ljuset faller på ett annat sätt men det är ändå samma glasbit.

De yttre boulevarderna är Modianos tredje roman efter Place de l´Etoile (1968), den finns på svenska, och Ronde de la nuit (1969). Tillsammans bildar de hans trilogi om ockupationsåren.
Akademins motivering var: Modiano tilldelas Nobelpriset i litteratur år 2014 ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.
Det är i denna roman som motiveringen verkligen träffar mitt i prick. En mycket dunkel värld med allt mer antisemitiska stämningar, befolkade av tveksamma individer som försöker ta sig fram i den förvirrade tid som är ockupationen.
”Baronen minns väl våra promenader. Från Paris centrum drevs vi som av en hemlighetsfull ström mot de yttre boulevarderna. Det är här staden vräker ut sitt slam. Soult, Masséna, Davout, Kellermann. Varför har man givit segrares namn åt dessa konturlösa kvarter. Det var där det låg, vårt fosterland. (Sid 138)

Romanen är en berättelse om en ung man som söker sanningen om sin far. De träffades för första gången när han var 17 år. Fadern inviger honom i sitt skumraskliv, somligt av det självbiografiskt. Efter en traumatisk händelse så skiljs deras vägar.
Efter 10 år letar sonen upp sin pappa, med fantastiska namnet Chavla Deykeckecaire. Han bor i en by i utkanten av Fontainebleu, omgiven av en serie mycket tvivelaktiga herrar och damer. De är alla inbegripna i mer eller mindre skumma affärer. Fadern är en hunsad underhuggare med på en nåder, en jude. Ven är egentligen fadern, hur har han hamnat där.
Sonen letar efter svar men får egentligen inte några.

Som vanligt så slås jag vid läsningen av det oerhört vackra språket, den undanglidande stämningen, perspektivskiftena, det skenbart enkla och filmiska berättandet, den deckarliknande intrigen. Ja det är svårt att hitta på ett nytt sätt att beskriva Modiano efter tre recensioner, men det är en helt fascinerande och sorglig värld han målar upp i romanen. Det som för mig är skillnaden är att denna bok bränner till mer. Temat med det övergivna barnet, saknaden efter en fader som berättaren inte vet vem det egentligen är, känns på huden. Sorgen är naknare. Per-Arne Tjäder skriver i sin bok Gare d’Austerlitz : en bok om Patrick Modiano att han hade inte sett sin fader på 6 år när den skrevs. De skulle aldrig mer ses. Jag kan tänka mig att romanen skrevs under en period av intensiv saknad.

Modiano fick det mycket prestigefyllda Grand Prix du roman de l’Académie française för boken. (När jag ser vilka böcker som fått priset slås jag hur få av dem som finns på svenska!! Ett tråkigt konstaterande.)

Det är en mycket bra roman som jag rekommenderar både till er som har läst och inte läst honom.
Efter avslutad läsning, tänkte jag att nu är jag kanske lite mätt på Modiano, men jag känner redan suget efter att läsa mer…

Det är Norstedts som givit ut denna och De dunkla butikerna gata, fint översatt till svenska av Anne-Marie Edéus och läckert formgivna av Sara R. Acedo. Små pärlor i bokhyllan!

Tack för recensionsexemplaret.

Här kan du läsa vad jag skrivit om:

Annonser

JONATHAN LITTELL: DE VÄLVILLIGA

Jonathan Littell (1967-)
De välvilliga

Bromberg 2008 
Originaltitel: Les bienveillants
Översättning av Cecilia Franklin.

Orginalutgåva 2006. 900 sidor.
Vinnare av Goncourtpriset och Franska Akademins stora romanpris.

Det var över månad sedan jag läste denna bok, men jag ville att den skulle var den första som kom med på min nystartade blogg.
Det är en mycket märklig och tjock bok på 900 sidor. Att läsa en bok av den magnituden sidor tar sin lilla stund. Den tog två månader för mig att komma igenom. Var det värt det?
Jag kan ibland undra över författares önskan över hur mycket tid vi som läsare förväntas att ägna åt deras alster. Som när Tomas Mann i förordet till den stora romanen Bergtagen skriver att om vi tycker om den så läs den gärna en gång till så att struktur och tematik framkommer tydligare!!

Ja, jag måste säga att det var det. Det är en fullkomligt hisnande roman. Littell har skapat en romanfigur, Max Aue, som är en människa vi kan identifiera oss med, en bildad, beläst & musikälskande europé. Men, och det är det stort men, han begår samtidigt de mest monstruösa handlingar. Det är ingen dålig bedrift av Littell att få ihop det.

Vi får följa Max under hela andra världskriget via bla slaget vid Stalingrad och slutuppgörelsen i Berlin, genom de mest fruktansvärda händelser. Skildringen av massakern i Babi Yar kommer jag sent att glömma med sina fotografiska beskrivning. Sakta så förs han in i mörkret för att på sista sidorna begå ett brott som för honom in i totala tomheten.

Det som fascinerat Littell enligt en lång intervju med Pierre Nora, en fransk historiker, i tidskriften ”Atlas Litterära Tillägg no.1” är det byråkratiska systemet bakom de avskyvärda handlingarna. Att för att få dessa enorma krigsoperationer att fungera så krävs att en mängd administrativa och logistiska funktioner.
Max Aues roll i kriget är att försöka förbättra för fångarna i koncentrationslägren, inte av humanitära skäl utan för att de behövdes i krigsindustrin. Littell skildrar skickligt byråkratin, med sina kärriärister, kohandlandet, de politiska trätorna, maktstriderna bakom själva krigsoperationerna. Det upptar en stor del av romanen och det kan nästan bli lite tröttande. Jag kan tro att det ligger en poäng i det, att det är Littells avsikt är att vi skall bli överväldigade av detta. Uttröttning som en litterär metod kanske?
Boken växlar mellan intensiva och uppslitande scener från krigsområdena och långa passager om byråkratiska processer. Denna växelverkan är en av romanens styrkor.

Det andra temat i boken är det mytologiska som jag inte är insatt nog för att egentligen få grepp om. Daniel Mendelssohn har skrivit en mycket intressant i recension av boken i New York Review of Books. Titeln kommer ju från ett gammalt grekisk drama ”Eumeniderna” som gav Littell en struktur att skriva inom enligt intervjun med Pierre Nora.
Max Aue har en försvunnen fader som han glorifierar och hatar, är homosexuell, har ett incestuöst förhållande till sin syster, mördar sina mamma och hennes nya man. Detta låter som en grekisk tragedi minst sagt De delarna har jag svårare att ta till mig till och har lite svårt att se hur de fungerar i romanen.

Det som var min stora behållning av boken var skildringen av kriget och hur de ansvariga resonerade, hur övertygade de var om nationalsocialismens förträfflighet, hur blinda de var för att annat synsätt, hur de kunde stänga av sin moral för utföra de handlingar som utföres. Littell är ofta saklig i sin beskrivning och det gör det än värre.
Littell blandar fiktiva personer med verkliga som spelar framträdande roller i romanen tex Göring, Himmler och Speer. Boken stundom känns dokumentär. Det finns ett mycket komiskt(!) möte med Hitler i slutet av boken men mer avslöjar jag inte!

Det finns ett skäl till att jag tycker att boken inte är en fullträff. Littells prosa är ganska platt, mer funktionell än något annat. Det är kraften i berättandet och den historiska trovärdigheten som gör den läsvärd.

Mottagandet har varit mycket blandat världen över men i Frankrike fick den både Goncourtpriset och Franska Akademins stora romanpris.