Patrick Modiano (1945-)
Villa Triste
”Villa Triste”
Utgiven 1975.
På svenska 1977
Översättning:
Ann-Marie Edéus
Pan/Norstedts

Villa Triste är den fjärde romanen Patrick Modiano publicerade. Den vann Prix de Libraires. Jag läste den 1981 och har noterat betyget ”Bra”, men minns inget av den. Efter Nobelpriset ville jag friska upp det bedrägliga minnet. Minnet är som de flesta kritiker påpekat ett av hans viktigaste teman.

Till min stora förvåning utspelar sig romanen inte i Paris utan på en semesterort nära den schweiziska gränsen under tiden för Algerkriget (1954-1962). En liten småstad död på vintern men som lever upp på sommaren när alla fashionabla kändisar och turister dyker upp för baler, skönhetstävlingar, tennismatcher och en massa champagne.

I centrum för berättelsen finns en ung man 18 år, Victor Chmara, med ett påhittat namn och en konstruerad historia. Han har flytt från Paris, vi vet inte riktigt varför, då han vill komma undan sin rädsla. På ett hotell lär han känna den unga sköna skådespelerskan Yvonne Jacquet och hennes udda vän Reine Meinthe, som visst är läkare, eller är han det? Hans göromål är höljda i dunkel. Victor dras in i denna demi-monde av eleganta hotell, fina middagar och galanta fester. Victor och Yvonne blir ett par och han börja planera för en gemensam framtid.
Nu, tolv år senare, undrar Victor vad som hände och var Yvonne, hans stora kärlek, finns. Greppet känns igen ifrån Nätternas gräs, den första Modiano jag läste.

Det händer egentligen inte mycket i boken. Modiano beskriver livet på den fashionabla orten, men inga händelser av större tyngd. Ändå dras jag fullständigt in i boken. Han skriver så mästerligt, inte lika koncentrerat som 37 år senare, men med samma undflyende och sinnliga kvalitet. Trots alla exakta detaljer som gatunamn, byggnader och personer upplever jag det ändå som nästan som en dröm.
Det fanns mycket som jag kände igen ifrån Nätternas gräs. Modiano har självfallet utvecklats som författare, men grunden fanns redan här. Modiano har en anmärkningsvärd förmåga att vara oprecist precis. Efter avslutad läsning så inser jag att jag känner personerna, men vet egentligen fortfarande lika lite om dem. De försvinner in i skuggorna.

Har finns teman som tydligen återkommer hos Modiano, den frånvarande fadern, skumraskaffärerna under kriget, men boken kan nog lätt avfärdas som en nostalgisk bagatell. Hotet från Algerkriget känns inte speciellt påtagligt, nästan pålagt.
Det är så lätt att läsa Modiano snabbt, så flyhänt som han skriver, men då kan man missa livskänslan och poesin i hans konst. Hur han fångar ett ögonblick, en gest. Det är så vackert!  Han har också den goda smaken att skriva korta böcker. Inte ett onödigt ord!

Efter att ha läst två av hans böcker så väntar jag bara på att sätta tänderna i nästa bok. Inget dåligt betyg åt Modiano och Svenska Akademin! Bra val!

Vi får hoppas att Norstedts även ger ut denna lilla roman igen. Annars får du gå på bibliotek!

/Reviderad 201010