Naguib Mahfouz (1911-2006):
Midaqq-gränden
Utgiven 1947
Övers: Kerstin Eksell
300 sidor
Norstedts

Under flera år har jag beklagat min närmast obefintliga kunskap om arabvärlden. Den bild media visar har ofta krig, terrorism, religiös fanatism och annat elände som bakgrund och anledning till rapporteringen. Samtidigt har den arabiska kulturen frambringat många av världens kulturella skatter.
Nu i detta nådens år 2011 när vi bevittnar hur historia skapas i arabvärlden så ville jag lära mig mer och beställde en bok av nobelpristagaren Naquib Mahfouz. Den anlände till mig samma dag som Mubarak störtades.

Midaqq-gränden, hans kanske mest berömda roman, publicerades 1947. Den skildrar ett mikrokosmos, en  gränd sliten mellan tradition och modernitet, mellan väst och öst. Det är en roman med ett brokigt persongalleri. Här möter vi Umm Hamida, äktenskapsmäklaren, doktor Boushi, den enda tandläkare som fått sin titel av patienterna inte av universitet, Krisha, caféägaren som dåsar bort i haschdimmorna och gör sin fru förtvivlad genom att jaga unga män på kvällarna, Zita, krymplingsmakaren som ger sina kunder ett handikapp så att de kan tigga och få en inkomst.

I bakgrunden finns andra världskriget som i denna roman skildras som en möjlighet, drömmen om en bättre liv. Genom kriget kan de få arbete hos amerikanerna, tjäna pengar och bryta upp från gränden. När Hitler kapitulerar så blir besvikelsen stor.

Hamida, hittebarnet som tagits hand om Umm Hamida, blir allteftersom romanens motor. Som hittebarn tillhör hon inte gränden, men är ändå präglad av den. Hos Hamida finns paradoxen att hon vill lämna gränden, ser vad det kostar, men ändå vill hon gå vidare. Hennes dröm om ett annat liv gör dock att hon får betala ett mycket högt pris.

Ett oblitt öde drabbar alla de personer i romanen som vill bryta sig ut ur gränden, bryta sig ur dess mönster, ofta med kärleken som utlösande impuls. Det är som om gränden är ett öde de inte kommer undan. Gränden består och individerna förgår.

Mahfouz beskrivs som en realist i Balzacs och Dickens anda. Det var det jag oftast associerade till. Romaner med rika persongallerier och riktiga berättelser med en allvetande berättare.
Romanfigurerarna tecknas utifrån och in, vi tar del av deras liv snarare genom deras handlingar än genom en belysning av deras inre. Utan att för den skull bli förenklade. För det är en rik och spännande brygd som Mahfouz serverar oss.
Romanen befinner sig själv i det spänningsfält som den skildrar. Det finns där ett tonfall och en språkbehandling som inte är europeisk.

Efter avslutad läsning så är det bara att luta sig tillbaka och njuta av en ha läst välberättad roman. Mahfouz är en mycket läsvärd författare.

/Reviderad 200229

Naguib Mahfouz 1911-2006