EN GIFTIG BERÄTTELSE OM DET MODERNA RYSSLAND – SERGEJ LEBEDEV: DEBUTANT

Sergej Lebedev (1981-):
Debutant
”Дебютант”
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: NIls Håkanson
256 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Mitt favoritförlag, Nilsson förlag, har nu förvånat mig genom att ge ut som vad jag tror är deras första ryska roman. Sergej Lebedevs hyllade, välskrivna och skrämmande Debutant. Hans första roman Vid glömskans rand (2010) finns sedan tidigare på svenska. Debutant är hans femte roman. Hans svenska översättare är ingen mindre än Nils Håkanson som nyligen vann Augustpriset för Dolda gudar.

Romanen inleds magnifikt. Lebedev målar upp elegant upp det lilla samhälle som dissidenten Vyrin bor i. Vyrin lever under skyddad identitet. Efter många års rädsla har han till slut landat i något som verkar vara ett relativt lugn. Även om han aldrig kan komma tillbaka till den han egentligen var både som individ och medborgare. Vyrin går till sin favoritrestaurang där personalen känner honom och där han känner sig relativt trygg.
Rädd som han är för getingar får han lite panik när han känner ett stick i nacken och försöker genast ta bort gadden. Men det är ingen geting utan den ryska underrättelsetjänsten som efter lång tid till slut tagit honom. Det gift som dödade Vyrin heter Debutant, ett gift som inte lämnar några spår efter sig. Det perfekta giftet.

På en annan plats i Europa, troligen i Tjeckien men Lebedev ger oss inga ortsnamn, sitter en annan dissident Kalitin och lever ett ganska tomt liv. Tomt sedan han flydde ett Sovjet som brakade samman och inte längre var ett land som han kunde tro på. Ett beslut han i dag ångrar. Kalitin är vetenskapsmannen som skapade Debutant. Nu sitter han och drömmer om hur han skulle gjort eller vad han kan göra för att få fortsätta att ägna sig åt sin älskade vetenskap. Men både cancern, som har just fått besked om, och en begynnande känsla av att den rysk underrättelsetjänsten kanske är på gång, har börjat flåsa honom i nacken. Kalitin börjar förbereda sig för att fly. Men vart?

På boken baksida står det är att det är en “isande thriller” och paralleller har dragits till ingen mindre än mästaren John le Carré. Jag tycker dock att det är lite missvisande att kalla det en thriller. Visst finns det spänningsmoment. Skall de två yrkesmördarna från underrättelsetjänsten på jakt efter Kalitin, men som hela tiden stöter på problem, lyckas. Kan Kalitin komma undan? Men som med John le Carré så står spänningen inte i centrum. Det är mer som en restprodukt av en annan berättelse.

Den fascinerande bok som Lebedev skrivit handlar om ett system och de människor, processer, tankar och symboler som vidmakthåller det. Och konsekvenserna för de som flyr. Det är en moralisk roman om vetenskapsmännens ställningstaganden eller i Kalitins fall icke ställningstagande. Han brinner för kemin men viker undan för blicken när ha ser vad det kan användas till. Framförallt när andra än ryssarna själva använder det.

Vi får följa den lille Kalitin från hans barndom till en sedermera framgångsrik karriär i denna mycket hemliga och sektliknande värld där de mest fruktansvärda kemiska vapen utvecklas. På vägen berättar Lebedev om Sovjets paranoida historia och hur den nu under Putin är på väg tillbaka i det moderna Ryssland.
Det är lätt att se paralleller till alla giftmord eller försök som drabbar ryska dissidenter de senaste åren troligen beordrade av Putin. Jag har tidigare skrivit om Rysslandskännaren Luke Hardings bok om mordet på avhopparen Alexander Litvinieko, A very expensive poison.

Men tro nu inte efter denna karakterisering av boken är det är en tung social-historisk roman. Lebedev är en utsökt stilist, stundtals poetisk, som Nils Håkanson översatt till en mycket njutbar svenska. Berättelsen med alla dess utvikningar flyter elegant fram. Lebedev har en skarp blick för både människor och miljöer och en stundtals mild humor mitt i det svarta.
Lebedev bekräftar, nyanserar och fördjupar det vi dagligen ser läser om i ett Ryssland som går in i framtiden baklänges.

Återigen ser Nilsson förlag till att vi får upp ögonen för ett spännande författarskap.

Avslutningsvis tänkte jag ofta på denna intressanta ledare av Peter Wolodarski i DN från 211221 som jag tor du kommer åt utan att prenumerera. https://www.dn.se/ledare/peter-wolodarski-varfor-agerar-putin-sa-fientligt-mot-omgivningen/

 

ETT SPRÅKLIGT OCH MUSIKALISKT FYRVERKERI – NIKOLAI GROZNI: WUNDERKIND

Nikolai Grozni (1973-)
Wunderkind
Utgiven 2011
På svenska 2012
Översättning: Niclas Hval
318 sidor
2244

”Himlen ovanför Sofia är gjord av granit. Den är grå på morgonen, gråare på eftermiddagen och svart på natten, fast med ett svagt rubinrött sken eftersom dess korniga yta upptänds av blinkande trafikljus, starkt upplysta spårvagnar, rastlösa hyreshus, tv apparater, neonskyltar, många skimrande ryska soldater som stöps i brons och av feta apparttjiki som i sina röda drömmar irrar omkring i V. I. Lenins samlade verk.”

Så inleds denna häpnadsväckande roman av den bulgariske författaren Nikolai Grozni. Trots att den svenska översättningen av Niclas Hval vann pris för årets bästa översättning, gick boken relativt obemärkt förbi. Det är mycket synd.

Grozni är utbildad klassisk pianist som tidigt vann priser. Sedan har han studerat jazz och komposition i Berkeley och även ”creative writing”. Han har skrivit tre romaner på bulgariska och en bok på engelska om hans tid som buddistmunk. Detta är hans första roman på engelska. Numer bor han i Frankrike. En sammansatt och spännande person minst sagt.

Romanen, som enligt Grozni är till 75% självbiografisk, handlar om den unge begåvade pianisten Konstantin och hans uppväxt i Bulgarien åren före muren föll. Sofia finns där i bakgrunden, en stad Konstantin trots allt verkar tycka mycket om trots att vi bara ser dess skuggor och skitiga bakgator. Det är nästa aldrig ljust utan ett mörker sipprar hela tiden fram.

Konstantin är elev på Sofias musikskola för begåvade barn där de drillas för att bli ledande musiker. Men samtidigt krossas de mest begåvade under det totalitära förtrycket i den korrupta skolan. De förväntas vara ordningsamma a-barn och skapande konstnärer samtidigt.
Konstantin är en tonårig idealist och rebell som bara vill ägna sig åt musiken. Allt annat är ointressant. Han och hans vänner festar, röker, har tillfälliga relationer och gör uppror mot ordningen i skolan. Detta ses inte med blida ögon av ledningen.

De mest begåvade musikerna i romanen bryts alla ned på olika sätt. Medan ”robotarna” som är duktiga men inte har något att säga musikaliskt, ingen egen konstnärlig själ, klarar sig genom systemet. I hela det systemet finns den plågsamma paradoxen.
”Var det inte själva gåvan som störde dem mest. Så orättvist, så marxistiskt och proletärt att födas med en gåva” (sid 24)

Grozni är en gudabenådad stilist som skriver helt enastående om musik. Varje kapitel har ett musikstycke som underrubrik. Oftast är det Chopin som är Konstantins husgud.
“Hans kompositioner var våra böner och vi bad dem utan uppehåll. (sid 43).
Läsningen har inneburit mycket lyssnande på Chopin vill jag lova.

Läs hur underbart han skriver om Scherzo no.1. Konstantins lika begåvade vän Vadim spelar stycket under en gemensam lektion hos deras älskade pianolärare som går under namnet Nyckelpigan:
“Vadim sträckte på sig, tog ett djupt andetag, flyttade händerna till det övre registret och gjorde sig redo att ta det första ackordet. Scherzo nr 1 inleds med ett desperat skrik, man har vaknat ur en mardröm och upptäcker att det man drömt är sant. Det sista sandkornet ger efter för den andra sidans dragningskraft och faller ned på den meningslösa högen av minnen, Det finns ingen väg ut, ingen horisont. Det finns bara ett nu och till och med det är en illusion.

Det andra ackordet är både förståndigare och argare på samma gång, i timglasets fängelse kan man bara vänta. Fångad i tiden, utan för tiden minns man tidens slut. Sedan kommer galenskapen, alla murar raseras – en medvetandevirvel letar efter en utväg. Kan det finnas en helig utgång? Inga dolda falluckor? Det skulle vara en mardröm i en mardröm, alltså finns det fortfarande en chans att man drömmer, det kan finnas en högre grad av medvetenhet. (sid 39)

Här kan du se den mycket begåvade Yundi Li spela stycket
Yundi Li plays Chopin Scherzo No.1 Op.20 in B Minor

Vadim och Konstantin är Nyckelpigans favoritelever som hon tror är bland de få som kan gå långt. Konstantin ser upp till Vadim som en musiker med en oerhörd förmåga att gestalta musiken. Men de är olika som pianister:
“Vadim spelade Chopins Andante spianata med en sammetslen längtan som hos en tonåring som är kär för första gången; jag spelade den med begäret och sorgen hos någon som redan är bekant med ungdomens synder. Han formade sköna viskande scener som på ett utsökt vis strävade efter det som inte redan erfarits; jag frambesvärjer ett mörkt sinne som fick det oskuldsfulla att förvandlas till desillusionering. Han spelade preludiet i e-moll som en vaggvisa för en döende vän – mjukt, lugnande där varje ton var ett steg mot den silvriga stranden, som en minnes droppe som föll ner i Lehte ; jag spelade den med de evigt fördömas ångest och de som ropar den gamla frågan om och om igen och sedan hånfullt tar emot det uppenbara svaret. (sid. 45)

Jag har då aldrig läst någon som kan skriva så brännande om musik. Och ni förstår vilket fantastiskt jobb Niclas Hval, har gjort. Det sprakar om prosan, den svänger och kränger och det är bara att åka med.

Med mitt stora intresse för klassisk musik och piano var denna bok förstås ”gefundenes fressen”. För första gången förstod jag vad det på riktigt innebär att bli klassiskt skola pianist. Hur det känns i själ och ffa i kropp då det ett fysiskt arbete. Och hans sätt att skriva om musik påverkar hur jag lyssnar nu,

Men romanen är också en fasansfull barndomsskildring i en totalitär stat som kostade Grozni oerhört mycket att återskapa. Efter att inte ha spelat piano på 13 år övade han maniskt i ett år samtidigt som började skriva romanen. Detta för att komma i kontakt med det livet han hade i Sofia. Den skrevs under vånda. Och det känns.
När Göteborgs-Posten intervjuade honom sade han om att skriva boken
Det var fruktansvärt. Min förhoppning var att skrivandet skulle hjälpa mig att förstå och komma över, men det blev tvärtom. I stället för att renas öppnade jag dörren till en värld full av inre demoner. Jag är glad att jag blev färdig med den innan jag blev helt galen.”

Det är inte en perfekt roman. Ibland så fastnar berättelsen. Han blir lite väl förtjust i sina formuleringar och handlingen kan bli lite repetitiv. Men efter avslutad läsning lever Konstantin, Vadim och de andra kvar i mig. Deras öden grep mig och jag har lite svårt att släppa dem. Och språket glömmer jag inte.

Det är verkligen synd att denna läsfest inte fick fler läsare. Jag citerar Ulrika Milles som hyllade romanen i DN:
Trots att Bonniers förlag har skapat förlaget ”2244” för att möta den anglosaxiska dominansen genom att fokusera på svarta havs ländernas litteratur separat, är det någonting i de här böckernas aura som gör att de flyger under uppmärksamhet radarn. De har inte försetts med vapen för att slåss på en stenhård marknad, omslagen är vackra men bleka, reklam kontot tycks vara litet. Sloganen ”färgstark läsning” säger ju ingenting om det som flera av de här titlarna från Central- och Östeuropa har gemensamt: den post utopiska bearbetningen av ett politiskt tillstånd, rapport från Europas döda vinkel. Nätbokhandeln Bokus har bara sålt 311 ex av förlagets samtliga titlar under 2011–2012, ”Wunderkind” har hyllats av Eva Johansson i SvD (15/9) men annars: ganska tyst i pressen också om Groznis Sverigebesök nyligen.

Jag bara hoppas att fler upptäcker denna sprakande roman nu.

ETT FYND I MIN BOKHYLLA – IVAN KLIMA: EN KÄRLEKS SOMMAR

Ivan Klima (1931-)
En kärleks sommar
”Milostne Leto”
Översatts från tyska av Ingrid Börge
Utgiven 1974
På svenska 1976
222 sidor

Coeckelberghs

Sedan ett år tillbaka följer jag det mycket trevliga kontot Mobergs böcker på Instagram. Herr Moberg, som är ca hälften så gammal som jag, lägger ut inlägg om böcker han köper, läser och säljer. Det som är stimulerande är att han inte, som i andra forum jag följer, bara befinner sig i närheten av vad som pratas om på Babel och kultursidorna just nu. Nej han lägger upp inlägg om böcker jag känner igen från 70-80-talet av då omtalade och nu i många fall lite bortglömda författare. Författarskap som är minst lika intressanta som det som skrivs och ges ut nu. Minnet är ju extremt kort och blir väl bara kortare och kortare med det informationsflöde vi utsätts för i dag.
Jag tror att det var det som inspirerade mig till att spontant plocka ut en bok som stått i min bokhylla sedan 1980. Endast vår herre vet varför Ivan Klimas En kärleks sommar överlevt alla mina utgallringar genom åren. Men det har den.

På 80-talet gav det legendariska förlaget Coeckelberghs ut många författare från det forna östblocket. I dåvarande Tjeckoslovakien kämpade medborgarrättsrörelsen Charta 77 mot diktaturen och var ett ämne som stod högt på agendan i väst. I från Tjeckoslovakien gav Coeckelberghs ut många tunga namn som Klima, Ludvík Vaculík, Pavel Kohout och Bonniers gav ut Milan Kundera. Stora författare som kämpade mot diktaturen.

Ivan Klima är ett av det mest respekterade namnen från den perioden. Han finns rikligt utgiven på svenska då Brombergs fortsatte att översätta honom. Men En Kärleks sommar var det första som kom svenska.

Det är en relativt liten och kompakt roman. Något av ett kammarspel.
Biologen David Krempa brinner för sin vetenskap. Han forskar på hur vi skall kunna förlänga livet. Den traumatiska upplevelsen när hans mor gick bort har satt sådana djupa spår att han vill forska fram ett sätt att mota bort döden.
Han lever i ett ganska trist äktenskap med fru och två barn. Ett äktenskap som ingicks utan någon större passion. All kraft går nu till att arbeta på de föreläsningar han skall hålla när han nu äntligen kommit till ett av sina drömmars mål. David skall om några månader flytta till England för att arbeta på ett universitet i ett år. Han tror att det kan bli ett avgörande steg i hans resa mot ära och berömmelse.
All tid som ägnas åt något annat än hans forskning är bara slöseri med dyrbar tid.

Men sedan korsas hans väg av den unga skådespelaren Iva. Hon är hans totala motsats. En känslomänniska som bara lever i nuet. Iva har egentligen inga stora intressen mer än att roa sig, är obildad och har ett relativt vidlyftigt umgänge med olika män i kulturvärlden. David dras obevekligen in i ett passionsdrama, som först vänder upp och ned på hans liv för att till slut ödelägga det. Och hennes.

Det är en tät text. Vi ses allt ifrån Davids synvinkel. Förutom Iva och Davids fru är alla andra romanfigurer bara statister. Skickligt porträtterar han hur David dras in i detta, blir mer och mer besatt och tar allt större risker. Klima är en god psykolog och David och Iva är trovärdiga och lätta att både förstå och känna sympati för. Klima skruvar sakta åt berättelsen och jag läste med andan i halsen. Hans skicklighet som författare visar sig när illusionerna börjar brista och David och Iva åter landar i en verklighet som inte är den de önskar sig.

En tät gripande och välskriven roman är detta. Jag är glad att sent omsider upptäckt ett fint författarskap.

Den går att tag på antikvariat och bibliotek ifall även du vill läsa.

ÄNNU EN MÄSTERLIG ROMAN AV HERTMANS – STEFAN HERTMANS: FRÄMLINGEN – KONVERTITEN FRÅN 1100-TALET

Stefan Hertmans (1951-)
Främlingen
”De Bekeerlinge”
Utgiven 2016
På svenska 2018
Översättning Ingrid Wikén Bonde
333 sidor
Norstedts

För några år sedan läste jag en lysande bok, Kärlek och terpentin, av den då för mig helt okände belgaren Stefan Hertmans. Den kom på svenska 2015.
Så här skrev jag om författaren i mitt förra inlägg:
Stefan Hertmans är så vitt jag förstår ett stort namn i Belgien. Har varit professor i konst, publicerat ett flertal välrenommerade diktsamlingar, pjäser, essäsamlingar och romaner. Krig och terpentin belönades med det stora priset AKO Literatuurprijs och Flamländska kulturpriset. Den är redan översatt till en mängd språk. Den ses redan som en modern klassiker i det flamländska språkområdet.

Nu var det dags att läsa den roman som kom ut 2018, Främlingen. Den har stått i hyllan ett tag. När jag nu dammade av den och läste första sidan var detta omöjligt att släppa denna roman… om det nu är en roman det är?

Boken kretsar kring den sanna historien om den unga kristna högreståndspersonen Vigdis från Rouen som förälskar sig och rymmer med David som är son till en rabbin. På 1100-talet var det detsamma som att skriva på sin dödsdom om du var en högre ståndsperson.
Det sätts ett pris på hennes huvud av hennes far. De flyr genom ett Europa där påven Urban den andre 1095 startat det första korståget. Det är en oerhört farlig tid. Bland riddarna finns det många som letar efter Vigdis och vill komma åt lösensumman.
Korstågen leder till oerhört mycket våld, nedbrända byar och pogromer. Vigdis eller Hamoutal , som hon heter som gift, och David möter ett ett Europa i brand. Hertmans följer dem fram till deras oundviklig tragiska slut. Det är en resa som för honom från Frankrike till Nordafrika och Spanien. En resa som tar författaren 22 år att göra.

Att han kan skriva denna historia beror på att den judiska tron fanns en regel att du inte fick slänga papper med Guds namn skrivet på. De sparades i s.k. genizah, ett förrådsrum i anslutning till synagogan. Historien om Vigdis och David fanns i genizahn i Fustat Misr (det gamla Kairo) och bevarades och finns nu i Cambridge.

Jag vet inte om jag vill kalla detta roman. I en fin intervju jag fann på Youtube (se här) beskriver Hertmans det som auto-docu-fiction. Utifrån den relativt lilla information som han haft till förfogande han skrivit en suggestiv text där han skickligt förflyttar oss mellan dåtid och nutid. Han målar upp ett dåtida mycket instabilt Europa med en grasserande antisemitism. Hans beskrivning av en pogrom får blodet att isa sig. Parallellt med berättelsen om Vigdis och David följer vi de resor Hertmans gör i deras spår som i sin tur leder till korta essäistiska utflykter. I en annan författares händer kanske denna blandning av roman-reseskilding-essäistik hade känts tillyxad. Men med Hertmans suveräna handlag blir det bara en njutning. Hans språk är som det renaste och klaraste vatten.

Hertmans känsla för detaljer och miljöer får texten att glimra. Trots att det är en relativt kort bok tog den lång tid att läsa. Var jag det minsta trött lade jag den åt sidan då jag inte ville missa något. Ingrid Wikén Bondes översättning är återigen förstklassig.

I Aftonbladet jämförde Claes Wahlin i en mycket lovordande recension honom med W.G. Sebald, som jag inte tyvärr läst än, men också Edmund de Waals Haren med bärnstensögon som var en stor läsupplevelse för mig.

Kärlek och terpentin och Främlingen är de två första i den trilogi som Hertmans skrivit på detta sätt. Den tredje De opgang kom på flamländska 2020. Men tyvärr kommer Norstedts inte att ge ut den på svenska. Hermans suggestiva romankonst har sålt för dåligt för att motivera en översättning svarade förlaget mig.

Det är bara att hoppas på att ett annat förlag tar upp stafettpinnen och översätter De opgang. Det är synd att ett så spännande författarskap bara finns representerat med två böcker.

EN UNDERBAR DECKARE – ANTTI TUOMAINEN: KANINFAKTORN

Antti Tuomainen (1971-):
Kaninfaktorn
“Jäniskerroin”
336 sidor
Romanus och Selling

Mitt bloggande har genom åren givit mig mycket tillbaka. Det som överraskat mig och glatt mig kanske allra mest är att jag sedan ett par år får uppdrag som lektör. Det innebär att jag läser en bok, ofta långt före den kommit ut, och skriver ett utlåtande som förhoppningsvis hjälper förlaget att bedöma om de skall försöka få rättigheterna till boken. Och till min stora glädje har detta lett till att några fina böcker kommit ut på svenska.

Ett av de uppdrag som givit mig alla störst läsglädje är denna underbara finska deckare som jag läste i höstas, i engelsk översättning av David Hackston som också den snart kommer ut. Kaninfaktorn är en deckare av toppklass. Tyvärr fick inte det förlaget jag jobbar för boken men tack och lov kommer den ut på svenska på Romanus och Selling.

Antti Toumainen

Antti Tuomainen är född 1971 och ett stort namn i Finland. Har ett antal deckare bakom sig. Flera av dem nominerade till och vinnare av utmärkelser i Finland, Norden och i Storbritannien. På svenska finns sedan tidigare Helaren utgiven på Forum 2012

Numer är Antti och jag Facebook-kompisar (!) och jag ser att hans karriär verkar gå spikrakt uppåt. Kaninfaktorn skall nu bli en serie på Amazon med Steve Carell i huvudrollen.

Henri Koskinen är en mycket matematiskt begåvad man som arbetar med riskanalyser på ett försäkringsbolag. Han är bara intresserad av sådant som går att beräkna. T.ex. är möbleringen i hans lägenhet planerad efter olika möblers nyttjandegrad. Vad kollegorna gjort på helgen finner han helt ointressant.

Samtidigt som Henri får sparken så dör hans bor. Brodern är Henris motsats. Han äger en nöjespark som Henri nu får ta över, med allt vad det innebär med kunder och personal. En sämre lämpad person får man leta efter. Det blir inte bättre när det visar sig att brodern har stora skulder till några tungt kriminella figurer. Och de vill ha tillbaka dem nu!

När jag började läsa boken tänkte jag på Homeland och Bron. Serier med psykiskt dysfunktionella personer som lyckas ha ett arbete. Det är svårt att få det trovärdigt. Jag tycker att Bron, även om det är en spännande serie!, misslyckas kapitalt med det, men Homeland är mycket mer trovärdig.

Tuomainen lyckas i romanen med konststycket att göra Henri trovärdig. Han har säkert en bokstavskombination, men man tror att han kan fungera och kan ha ett mycket kvalificerat jobb. Och jag förstår varför Henri blivit som han blivit. Allteftersom romanen går tycker jag mer och mer om honom och dras in i hans öde.

Deckarhistorien är mycket spännande och väl uppbyggd men det är bara en liten del av vad som gör denna bok så läsvärd. Tuomainen måste vara mycket kunnig i matematik, vilket jag inte är. Hans sätt att införa matematiska föreställningar i hur Henri tänker och agerar är mycket skickligt gjort. Och det är ofta oerhört roligt.
Tuomainen har en underbar humor när han beskriver hur Henris värld krockar med hur vi vanliga känslostyrda människor fungerar. Det blir en utvecklingsroman som skildrar hur Henri vaknar till insikt om att livet har andra färger och facetter än de han hittills har sett.

Romansen med den kvinnliga huvudperson Laura är både öm och tafatt. Och Tuomainen skriver innerligt om den men samtidigt skrattade jag högt åt när Henri inte förstår att något som är så ologiskt som förälskelse kan vara så härligt.

Kaninfaktorn är helt enkelt en välskriven, mycket rolig, intelligent och känslomässigt engagerande deckare som dessutom lyckas vara spännande. Det skall vara den första i en trilogi. Det finns med andra ord mycket att se fram emot.

Skyll dig själv om du inte läser den.

TILLBAKA HOS KOMMISARIE REBUS – IAN RANKIN: NÄR MÖRKRET FALLER

Ian Rankin (1960-)
När mörkret faller
”Set in Darkness”
Utgiven 2000
På svenska 2002
Översättning. Mark Beal
446 sidor
Bokförlaget Forum

När mörkret faller är den elfte i Ian Rankins serie om John Rebus. En serie som gjort Rankin till ett stort namn och en favoritförfattare bland deckarläsare i Storbritannien och annorstädes.
Jag har skrivit om de tre första i serien. Att hoppa in i elfte romanen var inga problem. Rankin skriver så att det är bara att åka med.

I romanen tvinnar Rankin samman mordet av en Labourpolitiker, som kommer från en av Edinburghs mest prominenta familjer, fyndet av ett lik som varit begravt i över 20 år, och en luffare som tar livet av sig men visar sig ha en förmögenhet på 40 000 pund. Vi dras in i ett nät av politiska och kriminella intriger där någon försöker göra stora pengar på markspekulationer. Skottland skall få sitt egna parlament och entreprenörerna slåss om kontrakten.

Till skillnad från de tre första läste jag denna med stort nöje. Rankin är nu rutinerad och bygger upp en komplicerad intrig på ett snygg sätt. Han skriver en läsvärd prosa. Personskildringarna är trovärdiga och engagerande. Miljöbeskrivningarna atmosfärrika. Det blev som med goda deckare svårt att lägga ifrån sig boken. Visst klichéerna ligger nära ibland. De är svåra att undvika men jag tycker han rundar dem.

Romanen är inte perfekt. Slutet blir kanske något konstruerat och han hade kunnat ta bort ett av spåren som inte tillförde något. Men det är verkligen inte hela världen. En underhållande stund i läsfåtöljen blev det.

Och jag blir sugen på mer Rankin, mer sugen än tidigare. Och bättre betyg kan han inte få.

Här kan du läsa om de andra Rebus-böckerna jag skrivit om
Rankin, Ian: Knots and Crosses (Rebus 1)
Rankin, Ian: Hide and seek (Rebus 2)
Rankin, Ian: Tooth and Nail (Rebus 3)

MOSKVA 1937. I MASSAVRÄTTNINGARNAS EPICENTRUM – EUGEN RUGE: METROPOL

Eugen Ruge (1954-):
Metropol
Utgiven 2019
På svenska 2021
Översättning: Aimée Delblanc
427 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

För ett par år sedan debuterade Eugen Ruge med en stor roman baserad på hans familjs historia. Tiden då ljuset avtar (Nilsson förlag) blev en succé, vann pris och filmatiserades. Jag läste den med stort nöje.

Nu åtta år senare har Ruge publicerat romanen Metropol som är vad man i filmvärlden kallar en prequel. Om farmor Charlotte och styvfarfar Wilhelm och deras upplevelser i Ryssland 1937-1938. Ruge skriver att Charlotte aldrig berättade om de traumatiska åren de var i landet.
Via en historiker får Ruge vetskap om att det finns en akt på henne. Han får också hjälp med att få ut den från det Ryska statsarkivet för social och politisk historia.

Utifrån det materialet har Ruge skrivit en fascinerande och gripande roman. För roman är det. I det spännande efterordet berättar han om vad som är sant och vad som är fabulerat. Ramverket är sant, romanfigurerna är inte fiktiva men allt de säger och tänker är resultat av författarens egen fantasi.

Charlotte och Wilhelm är kommunister och flyr nazisternas Tyskland för att i Sovjet arbeta för Komintern. Organisationens uppdrag var att på alla möjliga sätt sprida revolutionen över Europa världen. Det var en organisation som inte skydde några medel.

Romanen utspelar sig som sagt 1937 ett år som är “annus horribilis” i Rysslands historia. Det är det året som Stalins och NKVD:s (underrättelsetjänsten) paranoia blommade ut helt. Detta ledde till att ett mycket stort antal människor dömdes i påhittade rättegångar och huvudena rullade på löpande band. Det var många tusen. Det spelade ingen roll på vilken nivå du var på i samhället. Ingen gick säker.

Romanen inleds med att Charlotte och Wilhelm är på resa i Georgien, den stora ledarens land. Stalin var ju inte ryss. I Pravda läser de att Alexander Emel som de känner och sålt en grammofonspelare till är anklagad för att vara spion som på uppdrag av Trotskij stått i spetsen för en kampgrupp. Emel är alltså en folkfiende, det värsta epitet du kan få och detsamma som en dödsdom. Wilhelm och Charlotte får panik. För att ha umgåtts med en folkfiende och inte insett att han eller hon var det var också förenat med livsfara.

Hotell Metropol.

Wilhelm och Charlotte fråntas sina arbetsuppgifter och flyttas till legendariska Hotel Metropol tillsammans med många andra från deras avdelning. I över ett år bor de på hotellet och lever sysslolösa under ovissheten om de kommer överleva. Allteftersom människor runt om dem bara försvinner och ingen vågar prata om det. Charlotte och Wilhelm är dock några av de få som överlever Hotel Metropol. Ruge skriver i efterordet att han inte vet hur det kom sig att de kom undan

Om Tiden då ljuset avtar var en bred familjeroman som spände över lång tid är det en mycket mer komprimerad roman. Det är fascinerande att följa dessa kommunister som trots allt det de upplever håller fast vid som tro. När man läser de dokument som finns i boken, som är autentiska, associerade jag till religiösa sekter med sina absoluta renhetskrav, att man inte på något sätt får avvika från den rättas tron.
När jag under läsningen surfat lite för att få lite bakgrund runt året 1937, hittills okänt för mig, framgår det att historikerna dock inte kan riktigt kan förklara uppkomsten av paranoian och massavrättningarna. Men det är som om hela samhället under Stalin var en gigantisk sekt.

Jag kan erkänna att det tog ett lite tag att komma in i romanen. Det är många namn och en hel del fakta att hålla reda när Ruge bygger upp den historiska bakgrunden. Men när väl romanen verkligen rullar igång så sögs jag in i den och var ohjälpligt fast. Hotel Metropol blir det lilla mikrokosmos som skildrar världen utanför.

Jag mindes inte att Ruge var en så god stilist som jag tycker han är i denna roman. Veteranen Aimée Delblanc har överfört det till en mycket fin svenska. Meningarna är ofta korta, lätta, musikaliska och precisa att det är en njutning att läsa. Det är en vacker, finstämd och nästan ömsint prosa.

Porträttet av Charlotte och Wilhelm och deras allt annat än enkla relation är inkännande och nyanserat.
Med säker hand beskriver Ruge hur personerna anpassar sig steg för steg i en allt vansinnigare värld. Många är trots det orubbliga i sin kommunistiska övertygelse. De vet dessutom att de inte kan protestera om de skulle vilja. För då rullar deras huvuden.

Vasiliy Vasilievich Ulrikh (1889-1951)

Romanens komiska höjdpunkt är porträttet av en av de högsta domarna under Stalin Vasiliy Vasilievich Ulrikh. Han klarade sig märkligt nog. Han var Stalins hantlangare och skrev under oerhört många dödsdomar.

Ruges porträtt av honom är inte insmickrande. En osäker, fåfäng och feg man orolig för sin status, sin fetma och sina väderspänningar. Mest intresserad av att jaga kjoltyg men rädd för hans lika tjocka fru skall komma på honom. Detta porträtt av en tom människa fick mig att skratta högt. Om än mot en tragisk fond. Det var dessa människor som gjorde processerna möjliga.

Förutom de säkra personporträtten så lever vinjetterna vi ser av Moskva ochTbilisi.

Det säger en del om standarden på den svenska litteraturbevakningen att ingen tidning än recenserat denna välskrivna, välkomponerade, historiskt intressanta och spännande roman. Läs den. Jag lovar att du inte kommer bli besviken.

Här kan du läsa vad jag skrev om Tiden då ljuset avtar.

SISTA DELEN I DEN HYLLADE NEAPEL-SVITEN: ELENA FERRANTE: DET FÖRLORADE BARNET. BOK 4 MEDELÅLDER OCH ÅLDRANDE

Elena Ferrante:
Det förlorade barnet. Bok 4 Medelålder och åldrande
“Storia della bambina perduta”
Utgiven 2014
På svenska 2018
Översättning: Johanna Hedenberg
480 sidor
Norstedts

Äntligen har jag läst den sista delen i Elena Ferrantes Neapel-trilogi. Jag kan undra varför det tog så lång tid. Jag hade ju mina reservationer mot tredje delen men det var ändå en läsupplevelse. Jag bara glömde av dem…

Av en slump lyfte jag ned den fjärde delen och började läsa. Uppehållet framstod då som mycket märkligt. Jag sögs in i texten och kände stor läsglädje. Även om det gått alldeles för lång tid fanns mycket kvar, trots det stora persongalleriet.

I fjärde delen avhandlas Lenu och Linas medelålder och ålderdom. Många av har läst och älskat dessa romaner. Därför ordar jag inte om handlingen.
Och för er som ännu inte läst dem vill jag inte säga något för detta är verkligen berättelser med stort B. Du får själv upptäcka alla vändningar och överraskningar.

Det är en intensiv romansvit. Livet i Neapel är hårt. Ett strikt patriarkalt samhälle med fattigdom och tung kriminalitet som en del av vardagen.
Lenu och Linas relation är också oerhört intensiv. Och jag kan villigt erkänna att jag som i tidigare delar tröttnade lite på dem. Vid ett tillfälle under läsningen av Det förlorade barnet bestämde jag mig för att jag har fått nog. Jag läser inte mer. Dagen därpå satt jag där igen.
Henne prosa är lite konstlös och stundtals lite tråkig men samtidigt fångas jag av historien. Det är trots allt mycket skickligt skrivet.
Trots avmattningen jag kände sista 100 sidorna blev jag trots det förvånad över hur tagen jag var när romanen var slut och den tomhet jag kände. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag följt dem i över 1500 sidor…

Min små reservationer till trots. Ferrantes svit är ett kraftprov. Med sin starka berättelse, sin djupa psykologi, den skarpa sociologiska blicken, och som en skildring av det patriarkala Neapel och ett stycke italiensk 1900-talshistoria ur ett kvinnligt perspektiv kommer böckerna tillhöra litteraturhistorien för lång tid framöver.

Ni som inte har läst den har något att se fram emot.

Denna del var nominerad till International Man Booker Award.

EN FRANSK LITTERÄR GIGANT DU INTE HÖRT TALAS OM – JULIEN GREEN: MOÏRA

Julien Green (1900-1998)
Moïra
Utgiven 1950
På svenska 1951
Översättning E. R. Gummerus
218 sidor
Gebers förlag

Jag ville överraska mig själv och på måfå plockade jag ut en bok som samlat damm länge. Julien Greens roman Moïra från 1950. Jag tror jag läste om Green i Svenska Dagbladet på 80-talet. Det fastnade i minnet och det är säkert över 15 år sedan köpte jag romanen på ett antikvariat.

Julien Green är det nog inte många som känner till i Sverige. Men i Frankrike är han en litterär gigant. Trots att han egentligen är amerikan.
Green föddes av amerikanska föräldrar i Paris. De var från sydstaterna och tillhörde dess överklass. Hans protestantiska uppfostran var mycket sträng, driven av en djupt troende mor. När hon gick bort upptäckte Green katolicismen och konverterade vid 16 års ålder. Han bodde större delen av sitt liv i Frankrike.

Green blev nästan 98 år gammal och skrev ett 30-tal böcker, alla utom en på franska. Mest känd är han för sin dagbok som han förde under hela sitt liv. På svenska finns det ett fåtal av hans romaer översatta bl.a. den stora historiska romanen om Sydstaterna Les pays lointains. Den kom på svenska 1995 med titeln Landet långt borta.

Green är den första utlänning som blev medlem i Franska Akademin. Han erbjöds av presidenten att bli fransk medborgare men tackade nej av lojalitet till sitt hemland.
Green fick Grand prix de littérature de l’Académie française 1970.

Moïra utspelar sig 1920 på ett universitet i sydstaterna baserad på University of Virginia. Där Green studerade som ung.

Joseph är en ung man från enkla förhållande som kommer från en ten ej namngiven håla för att studera. Han är egentligen osäker på vad han skall välja men hans mål är att bli präst. Joseph är mycket djupt troende, en bokstavstrogen. Joseph vill inte sticka ut men med sitt röda hår, gängliga kropp, och aparta personlighet vet alla vem han är. Han vägrar att deltaga i det som många förknippar med universitetslivet, fester, alkohol och möten med det motsatta könet. Bibeln är Josephs rättesnöre och han ser bara hädelser i vad hans medmänniskor gör.
Dessutom blir han så provocerad av sina studier. När det visar sig Romeo o Julia innehåller “snusk”, så river han ut de sidorna.

Joseph blir mer och mer ensam. Men han lär känna David som också är djupt troende men inte lika rigid som Joseph. David försöker stötta honom både i hans försök att finna Gud men också i att se lite mer nyanserat på vad det innebär att vara troende.

När Joseph kommer till universitet för han ett rum hos Mrs. Dare. Det rummet som han bor i tillhör hennes styvdotter Moïra som är en riktig slarva förstår vi. Begiven på festligheter och karlar. Detta provocerar Joseph som redan före han träffat henne börja få förbjudna fantasier om henne, vilket plågar honom djupt. När de till slut träffas och hon utmanar Joseph med sin sinnlighet får det mötet oanade och tragiska konsekvenser.

Moïra är en roman som inte liknar de moderna romarer jag vanligtvis läser. Nej det var mer som ett läsa Dostojevskij. Om en man som kämpar med sin tro och sin moral och till slut gå under. Eller gör han det? Slutet är öppet och jag blir inte helt klar med det.

Green är en mycket elegant författare. Prosan smeker läsaren när han mejslar ut människor och miljöer. Den kan verka lite ålderdomlig men det kanske har att göra med att översättningen har 60 år på nacken. Green porträtterar skickligt med psykologisk skärpa Josephs väg mot det tragiska slutet. Claes Hoogland fångar något när han beskriven romanen (Se bilden på baksidan).
Jag tror att Moïra har många självbiografiska drag. Green är homosexuell och de frågeställningar som Joseph brottas med har säkert Greens brottas med också.

Efter avslutad läsning tänkte jag att Moïra var en skildring av vad som händer när en religiöst rigid person konfrontera med andra verkligheter och med sitt eget kött. Men troligen är det inte det som Green vill skildra. Jag fann en intervju med honom i en bok där den tyska litteraturkritiken och journalisten Iris Radisch, som skriver i Die Zeit. Boken heter Die letzen Dinge. Där intervjuar hon ett antal stora författare i slutet av livet. Hur närheten till döden förändrar, om den gör det, deras blick. https://www.rowohlt.de/buch/iris-radisch-die-letzten-dinge-9783499631115

I intervjun med Green säger han att i hans livs hela tiden funnits en kamp mellan kroppen och själen Och en kamp mot det sexuella begärets i alla former. Kroppen och sexualiteten kan inte fylla upp ditt liv, ge det mening. Det kan bara tron.
Och synden, ett viktigt begrepp för Green, är du måste döda det hinder som begäret, det kroppsliga innebär. (sid 15–30).

Moïra var förutom att det är en vackert skriven roman, en för mig annorlunda och intressant läsning. Då religiösa frågorna tar liten plats i mitt tänkande kom jag här in i en tankevärld som var mig mycket främmande och därigenom intressant. Det är en fin roman men att som den tyvärr lite bortglömde författaren Bengt Söderbergh kalla den ett mästerverk, det är ett steg för långt för mig.

Du finner boken på Bokbörsen som du vill läsa den.

EN STOR ROMAN AV EN STOR FÖRFATTARE – LJUDMILA ULITSKAJA: DET GRÖNA TÄLTET

Ljudmila Ulitskaja (1943-)

Det gröna tältet
зеленый шатер (Zeljonyj sjatior)
Utgiven 2010
På svenska 2015
Översättning Hans Björkegren
650 sidor
Ersatz förlag

Apropos att köpa böcker brukar jag säga: När jag var ung hade jag inga pengar och all tid. Nu har jag pengarna att köpa det jag vill ha men inte all tid. När jag kallt konstaterade, i ett samtal med en jämnårig vän, ungefär hur många böcker jag har kvar att läsa i livet, blev han så påverkad att han återkom till det flera gånger efteråt.
Jag är därför skeptisk till tjocka böcker. Framförallt om de anses som krävande. Förutom att de tar stor plats, är de verkligen värda den tiden de tar att läsa dem. Ibland inte. Jag har avbrutit läsningen av flera tegelstenar.

Eftersom jag älskar att köpa böcker krävs det en utrensning ibland. Det finns helt enkelt inte plats kvar. Fråga mig inte varför jag i sista stund plockade ut Det gröna tältet av Ljudmila Ulitskaja ur de välfyllda kassar som skulle till antikvariatet. Det är en tegelsten. Inköpt på bokrean billigt för några år sedan, men 650 sidor tjock (inte 704 som det felaktigt står på förlagets hemsida). Jag hade senare hört att den skulle vara svårläst. Mao stor risk för att bli utrensad. Som tur var skedde det inte.

Ljudmila Ulitskaja är en mycket populär rysk författare som bla tilldelats det mycket prestigefyllda Austrian State Prize for European Literature. På svenska finns det enligt vad jag kunnat läsa mig till nu fem romaner utgivna och en sjätte kommer i höst. Alla utom en på Ersatz förlag.

Det gröna tältet är en bred berättelse som sträcker sig från 50-talet och Stalins död till 90-talet och poeten Josef Brodskys död. De är en roman som handlar hur det är att leva i en diktatur och om de människor som gör motstånd mot det. Som försöker skapa sig en frihet och påverka systemet inifrån. Det är en historisk roman om en epok i Rysslands historia. Man kanske kan kalla den en kollektivroman. Men det är också en intensiv roman om kärlek, vänskap, trohet och svek.

I centrum står tre pojkar Ilja, Mischa och Sanja som blir riktiga vänner i skolan. Tre egensinniga begåvade och känsliga pojkar. Vi får alltså följa den under 30 år. De fogar sig inte in i det sovjetiska samhället utan är dissidenter i mer eller mindre skala. Ilja blir fotograf som fotograferar dissidentrörelsen, Mischa litteraturvetare och misslyckad poet och Sanja musiker och sedan när han inte längre kan spela kompositör (Ulitskaja skriver underbart om musik!).

Det genomgående för de tre är deras stora kärlek till konst, litteratur och musik. De är involverade i spridandet av samizdat-litteratur vilket var ett andningshål för litteratur i Ryssland. Den kraft som litteraturen har och det värde som den tillmäts i den ryska kulturen är något enastående. Den betyder något. Är inte bara underhållning som det reducerats till i vårt land.

Men dessa tre personer är bara en språngbräda till det myller av människor som omger dem. Flera romanfigurer dyker bara upp i ett kapitel. Hela romanen blir ett kalejdoskop av människor, berättelser och känslor.
Ulitskaja är judinna och det judiska och den starka antisemitismen i landet gör mig påmind hela tiden.

Att den kanske kan upplevas som svårläst är att kronologin inte är rak och att mängden romanfigurer är lite överväldigande. Är du borta från boken ett tag kan det vara svårt att hålla reda på alla. Men det är en randanmärkning.

Ulitskaja är en berättade och människoskildrare av rang. Hennes prosa är mycket lättläst och jag har skrattat många gånger under läsningen. Ämnet må vara tungt ibland men det är inte tung läsning.
Översättningen är för övrigt gjord av en av våra stora översättare från ryska Hans Björkegren (1933-2017). Det är i sig ett kvalitetstecken.

Det gröna tältet är en stor litterär godispåse! Romanfigurerna och händelserna ligger och bubblar i mig efter avslutad läsning. Jag har under ett par veckor befunnit mig i ett fascinerande land befolkats av fascinerade människor med spännande livsresor.

Efter avslutad läsningen beställde jag omgående de två av hennes böcker som jag inte redan äger och som går att få tag på. Bättre betyg kan jag knappast ge henne.
Det är inte ofta jag upptäcker ett nytt författarskap som är stort på riktigt. Nu har jag det.

Tack till Ola Wallin och Ersatz för denna kulturgärning.

NIONDE BOKEN I SERIEN OM KOMMISSARIE AURELIO ZEN – MICHAEL DIBDIN: MEDUSA

Michael Dibdin (1947-2007):
Medusa
Utgiven 2003
288 sidor
Faber & Faber

Under sommarens “hemester-resa” till vackra Österlen och Stockholm fanns behov av lite lättare litterär färdkost än den i dubbel bemärkelse stora roman jag för närvarande läser. Valet föll på en av Michael Dibdins deckare om kommissarie Aurelio Zen, Medusa. En bok som jag fick av ett par vänner nyligen. Jag läste en av böckerna i serien, Vendetta, som är den andra, för ett par år sedan. Mindes att det inte var en fullträff. Men då Medusa delvis utspelar sig i Dolomiterna blev jag intresserad. Dit har jag rest ett par gånger för många år sedan och längtar ständigt tillbaka.

I en av de många grottor som grävdes i bergen under andra världskriget finner ett gäng klättrare ett lik. Det visar sig vara ett 30-år gammalt lik. Den omkomne är en militär som officiellt omkom i en flygolycka. Hur kommer det sig att det återfinns här?
När Aurelio Zen börjar fråga runt på uppdrag av sin chef så märker han att dörrarna stängs. Försvarsministeriet har ett stort intresse av att affären mörkläggs vilket ytterligare sporrar Zen. Spåren leder till en fascistisk konspiration som ingen inom militären vill att, även om det var länge sedan, skall komma fram i ljuset.

Dibdins böcker om Aurelio Zen är mycket populära med lysande recensioner och många hängivna läsare. De är utgivna på prestige-förlaget Faber & Faber. Dibdin, som tyvärr avled endast 60 år gammal, var en utmärkt stilist. Hans deckare har klara litterära kvaliteter. Han har förmågan att trovärdigt måla upp Italien. Båda vad gäller miljöbeskrivningar, det italienska samhället och de politiska strömningarna.

Jag upplevde att Aurelio Zen var mer intressant som karaktär än i Vendetta. Där jag upplevde honom men som en stereotyp. Men han har utvecklats,

Trots bokens kvaliteter så grep tyvärr inte själva historien tag i denna läsare. Berättelsen tog aldrig riktig fart och fick aldrig en riktig nerv. Jag kände aldrig att jag bara måste läsa vidare. Som man gör med goda deckare.

Detta till trots kan jag nog tänka mig att läsa fler Dibdin då han skriver väl och jag blir nyfiken på Aurelio Zen. Och lusten att resa till Italien blir inte mindre efter denna aptitretare.

S.A. COSBY LEVERERAR IGEN – S.A. COSBY: RAZORBLADE TEARS

S.A Cosby:
Razorblade Tears
Publicerad 2021
336 sidor
Flatiron books

S.A. Cosbys förra bok Blacktop Wasteland tyckte jag mycket om. Det var med glädje jag såg fram emot hans nya Razorblade Tears. Men skulle den vara lika lyckad som den tidigare undrade jag? Oron var obefogad. Crosby har skrivit ytterligare en utmärkt deckare.

Ike driver en trädgårdsfirma. Ike har varit ostraffad sedan han släpptes ut ur fängelset för 15 år sedan. Han rörde sig i hårt kriminella kretsar och har mycket blod på sina händer.

Nu lever han ett vanligt liv, lyckligt gift med Maya. De har en vuxen son, Isaiah som Ike älskar men aldrig kunnat acceptera. Sonen är homosexuell och gift med en Derek, en vit man. Deras relation har varit sårig och de har knappt haft någon kontakt sedan Ike kom ut ur fängelset.
Romanen inleds med att polisen knackar på och berättar att Isaiah och Derek är brutalt mördade.

På begravningen träffar han Dereks pappa Buddy Lee som Ike knappt är bekant med. Även Buddy Lee har ett långt brottsregister. Buddy Lee är “white trash” som lever i en trailer-park. Buddy Lee kunde inte heller stå ut med att hans son var homosexuell. Och nu står de där, två medelålders män fyllda av sorg och skuldkänslor.

När polisutredningen rinner ut i sanden lyckas Buddy Lee övertala Ike att de måste ta tag i det själva. Ingen av dem vill återvända till sitt kriminella liv och till den vrede som drev dem framåt. Nu har de inget val.

Alla de kvaliteter som fanns i Blacktop wasteland finns även i denna bok. Hur Crosby med några enkla pennstreck tecknar dessa psykologiskt trovärdiga figurer, bygger upp en scen eller beskriver en miljö. Prosan är primärt dialogdriven, med både skärpa, elegans och humor. Det är en gnistrande prosa som skapar ett sug i texten.

Temata från Blacktop wasteland känns igen. Att vara svart och fattig i sydstaterna i USA. Att hantera ett kriminellt förflutet. Att leva i ett samhälle genomsyrat av rasism. Diskriminering mot de som är annorlunda. Buddy Lee lär sig mycket om vad det är att vara svart i USA genom Ikes konfrontationer. Crosby problematiserar även rasismen med att visa hur starkt föraktet är band de svarta mot homosexuella.
Det är mycket våldsamma deckare men våldet känns inte onödigt utan logiskt utifrån karaktärernas liv och valmöjligheter.

Romanens huvudperson Ike kämpar med ett förflutet, likt huvudpersonen i Blacktop wasteland, som han inte vill tillbaka till. Det är också en historia om en sårig far och son relation. Och om kärleken i en familj präglad av faderns brottsliga förflutna.

Jakten på Isaiahs och Dereks mördare är ett sätt att bli en bra pappa i efterskott när allt är försent. De sörjer sina söner djupt. De inser båda hur mycket han älskat dem och vilket högt pris de fått betala genom att förskjuta dem. Det blir en resa där de båda fäderna inser att kärlek är kärlek oavsett ras och sexuell läggning. Det är mycket gripande.

Razorblade Tears är en lite längre berättelse än Blacktop wasteland. Crosby vågar ta ut svängarna lite mer. Lite mindre action och mer gestaltning. Den här boken är mer psykologiskt komplex och mer djuplodande än den föregående. Men lika spännande och jag avslutade boken med en liten klump i halsen.

S.A. Crosby är en mycket skicklig deckarförfattare som jag varmt rekommenderar.

ATT MÄTA UPP VÄRLDEN. MED LIVET SOM INSATS – NICK CRANE: LATITUDE -THE ASTONISHING ADVENTURE THAT SHAPED THE WORLD

Nicholas Crane:
Latitude -The Astonishing Adventure that Shaped the World
Publicerad 2021
272 sidor
Michael Joseph

Nicholas (Nick) Crane är en prisbelönt författare med lång verkslista och som även står bakom ett par dokumentärserier på BBC.
Crane har vunnit Thomas Cook Travel Book Award, ett av mest prestigefyllda prisen i den genren.

Boken handlar om de vetenskapsmän som 1735 gav sig över till Sydamerika för att genom mätningar se hur jordklotet var format. Något man inte visste då. Detta var oerhört viktigt för att få korrekta kartor. Det var ett projekt med mycket prestige i. De utmaningar som väntade dem kan avskräcka vem som helst. De få som överlevde kom hem först efter 10 år

Latitude var en bok som genast fångade mig. Jag har tidigare knappt läst något om 1700-talet. Inte heller om koloniseringen av Sydamerika. Jag är dessutom lite av en naturvetenskaplig nolla vilket först gjorde mig ännu mer intresserad av berättelsen, men som sedan visade sig vara lite problematiskt.

Crane skriver med ett härligt driv och lätthet. Med den vane skribentens säkra hand och med några få penseldrag har han förflyttat oss till 1700-talets Frankrike. Förberedelserna pågår för denna stora expedition som kom att pågå under många, många år och vara fylld av eländiga strapatser och fantastiska upptäckter. 
Det blir en härlig äventyrsberättelse. Förutom de oerhörda svårigheter som expeditionen genomlider för att kunna genomföra sin forskning skildrar Crane de stora motsättningarna som finns mellan expeditionens ledare. Dessa oerhört begåvade och egensinniga män. De var tvungna att samarbeta men drog väldigt ofta år olika håll.

Ett problem, förutom de vetenskapliga trätorna, var bland annat att då de var ute under mycket lång tid tog pengarna ofta slut. Eller att en resa tagit så lång tid att de inte ett färdmedel som kunde transportera dem vidare. Detta gjorde att de ofta var i händerna på ortens politiska makt som ibland stötte dem, men ibland inte. Trots att de var på uppdrag av både den franska och spanska kungen. Det krävde en diplomatisk skicklighet som ofta inte fanns utan det slutade många gånger i mindre katastrofer.

Lokalbefolkningen såg skeptiskt på dem. För invånarna i Quito, Ecuador, där större delen av boken utspelar sig var det en självklarhet att de egentligen var på jakt efter deras guld. Det vetenskapliga begrep de sig inte på 

Jag blev helt förvånad över vad dessa män under långa perioder utsatte sig för att kunna göra sina experiment. Strapatserna är oändliga under vedervärdiga förhållande. På höga höjder, under svinkalla dagar och nätter, väntade de på att förhållandena blev lämpliga för att de skulle kunna göra sina mätningar. Oftast gick de därifrån tomhänta. Eller i Guayaquil där insekterna gjorde att det nästan inte gick att överhuvudtaget vara, dag som natt.
Vid ett tillfälle åkte en av ledarna för att ordna mer pengar till Lima i Peru. En nätt och strapatsrik utflykt på 5 månader!

Det har varit helt fascinerade att dyka ned i den här tiden och den här delen av världen, till stor del okänd för mig. Det blev många studier på google maps. Tyvärr gjorde min okunskap inom naturvetenskap att jag ibland svårt att förstå vad de egentligen gjorde. Experimenten gick mig lite förbi.

Cranes bok är, förutom en färgstark och hisnande skildring av en expedition, en idéhistoria om vetenskapen på 1700-talet. Mycket intressant. Påminde mig Daniel Kehlmans berömda roman om Humboldts, Världens mått som jag läste för många år sedan.
Latitude är helt enkelt en mycket trevlig, underhållande och lärorik stund i läsfåtöljen som jag varmt kan rekommendera.

SYLVASSA MINIATYRER – FLEUR JAEGGY: JAG ÄR BROR TILL XX

Fleur Jaeggy (1940-)
Jag är bror till XX
”Sono il fratello di XX”
Utgiven 2014
På svenska 2021
Översättning: Viveca Melander
139 sidor
Nilsson Förlag
Recensionsexemplar

För två år sedan läste jag Fleur Jaeggys tunna roman Tuktans ljuva år när Nilsson förlag åter introducerade henne på svenska. De gav då även ut den hyllade och av mig ännu olästa Proleterka.

Nu har de givit ut hennes novellsamling Jag är bror till XX från 2014. Det är en tunn volym. Tjugo korta berättelser sällan över fem-sex sidor. Men det är inte en bok som du snabbt läser igenom. Många av novellerna har jag läst mer än en gång, ibland tre-fyra gånger för att fånga deras essens.

Jag kände igen mycket från Tuktans ljuva år. Men blev ändå överraskad över kraften i dessa auto-fiktiva miniatyrer. Det är som om det korta formatet gör hennes texter ännu mer drabbande.
När jag läser vad jag skrev om romanen inser jag att jag bara skulle återupprepa mig. För de tankar jag hade tänkt att kasta ned var i princip identiska och visar på kontinuiteten i hennes författarskap. Mao uppmanar jag att läsa min recension av romanen om detta fångar ditt intresse.

Om jag skulle beskriva vad novellerna handlar om skulle säkert många av er undra om det är något för er, det hade jag gjort. Därför låter jag bli. Men texterna är som små svarta diamanter som gnistrar starkt. Du kan lätt skära dig på dem. Prosan är sylvass. Inte ett onödigt ord. Mystiska, gåtfulla och undanglidande men samtidigt oerhört kraftfulla och stundtals gripande texter. Jaeggy skriver så visuellt att bilderna etsar sig in i hjärnan. Det finns en lyster i svenskan översatt av den mycket välrenommerade Viveca Melander.
Det är inga egentliga svåra texter. Men du måste läsa dem med full uppmärksamhet för att avlocka dem dess hemligheter.

Det är ett galleri av särlingar som befolkar Jaeggys texter blandat med riktiga personer som var viktiga vänner till henne. Vi möter bland annat Nobelpristagaren Josef Brodsky (1940-1996) och den stora österrikiska poeten Ingeborg Bachmann (1926-1973). Ibland förutsätter Jaeggy viss kunskap. Den korta texten om Bachmann blir ännu mer gåtfull om man inte vet att hon dog sviterna av brand. Den förorsakades av att hon rökte i sängen, blott 43 år gammal.

Eftersom det är svårt för mig att sammanfatta denna mycket spännande bok gör jag det lätt för mig och tipsar er om en mycket välskriven recension i The New Yorker av författaren Sheila Heti som väl fångar detta mycket fascinerade författarskap.
https://www.newyorker.com/magazine/2017/09/25/the-austere-fiction-of-fleur-jaeggy

Nilsson förlag har återigen introducerat ett säreget och spännande författarskap. Det är bara att lapa i sig.

EN LITTERÄR KÄFTSMÄLL – KARIN SMIRNOFF: SVITEN OM JANA KIPPO

Karin Smirnoff (1964-):
Jag for ner till bror (2018)
Vi for upp med mor (2019)
Sen for jag hem (2020)
1018 sidor
Polaris förlag

Jag är väl en av de sista i Sverige som läser Karin Smirnoff. Hennes tre böcker om Jana Kippo har gjort ett segertåg över landet. Den första nominerades till Augustpriset vilket tydligen väckte en del uppståndelse.

Ofta hamnar min blick utomlands när jag letar böcker. Svenska författare och framför allt kvinnliga svenska författare är, det är bara att erkänna, något av en vit fläck. Dessutom hade jag fått för mig att det var en serie deckare. Men en tung rekommendation från en person i min närhet fick mig att plocka upp böckerna. Och jag upptäckte en för mig unik röst.

Första boken var en litterär käftsmäll som jag var oförberedd på. Språket gnistrande och sprakade. Korthuggna och explosiva meningar fyllda av dialektala ord, hopslagna ord, namn med bara gemener som skapar en fart och fläkt över texten. Den västerbottniska språket sjöng i mitt huvud och det var ljuv musik. Tanken gick naturligt till Torgny Lindgren-läsning på 80-talet.

Smirnoff får mig fick mig även att tänka på ”southern noir”. Deckargenren om den vita underklassen i Sydstaterna. Berättelsen utspelar sig på landet i Västerbotten med en hel del misär och elände. Det är inte någon reklamfilm för livet på landet i Norrland.

Berättelsen, helt kort, handlar i om Jana som i första boken kommer hem till det fiktiva Smalånger för att ta hand om sin tvillingbror som håller på att supa ihjäl sig. Där finns även hennes mor som hon inte haft kontakt med på många år.
Jana börjar jobba i hemtjänsten där hon får ta hand om flera människor som funnits in hennes barndom. Hon möter åter sin uppväxt fylld av våld, incest och lögner. Jana, denna skadeskjutna och viljestarka kvinna, som längtar efter närhet och kärlek och samtidigt gör sig nästan omöjlig att älska. En fascinerade romankaraktär.

Det är en berättelse fylld av färger och starka effekter. Naturen ligger nära och är medskapande. Skildringen av arbetet med de gamla känns in på kroppen. Fysiskt. Efter många år inom äldreomsorgen som ung känner jag igen hur det är att möta människor i livet slutskede, då kropp och sinne börja falla samman.

Smirnoff är en berättare som med Jag for ner till bror fångade mig från första sidan och sedan inte släppte greppet. Det är ingen deckare men minst lika spännande och lika fylld av gåtor som de bästa i den genren.

I den andra boken Vi for upp med mor, som är lika stark som den första, hamnar vi i det fiktiva Kukkojärvi.  Där skall deras mor skall begravas och väl där hamnar Jaanas bror i en religiös sekt. Smirnoff skildra skickligt intoleransen och dubbelmoralen. Jana kämpar med näbbar och klor för att få tillbaka honom.

Det som var styrkorna i första boken fanns även här och jag slukade dem båda på några dagar.

Den tredje delen handlar om Janas process att bli konstnär och hitta en egen plats i livet. Då lämnar Jana Norrland och boken utspelar sig i Stockholm och Bohuslän. Efter de två helgjutna böcker kände jag en viss trötthet i tredje delen. Den tappar när hon lämnar sin egen miljö. Historierna höll inte riktigt ihop. Den kändes mer konstruerad. Ungefär som när man gör en säsong till på en lyckad tv-serie utan att egentligen ha en helgjuten historia att berätta. Det finns mycket som är bra även i tredje delen men också en hel del som kunde skurits bort.

Jag borde nog tagit en liten paus för efter två intensiva böcker kände jag mig i sista boken lite mätt på den fascinerande Jana Kippo. Frågan är om jag gjort det om jag väntat ett par månader emellan.

Låt dock inte detta avskräcka dig. Jag har medvetet inte skrivit om den mycket mer mångfacetterade handlingen med ett stort persongalleri. Den glädjen vill jag inte ta i från dig.

Med Karin Smirnoff har vi fått en ny och spännande litterär röst.

HISTORISK DECKARE OM V2-BOMBERNA – ROBERT HARRIS: VEDERGÄLLNING

9789189298002_200x_vedergallning

Robert Harris:
Vedergällning
”V2”
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: Svante Skoglund
314 sidor
Bookmark förlag
Recensionsexemplar

Den engelske journalisten Robert Harris har blivit en av de mest framgångsrika engelska författarna av historiska och politiska deckare. Jag hade mycket stort utbyte av En officer och en spion som var en lysande bok om Dreyfuss-affären. Förutom en av hans tidigare, Archangelsk, har jag läst två av hans senaste böcker Konklaven och München som båda två var besvikelser.

Nu kommer hans senaste bok, Vedergällning, på svenska. Det är hans 14e bok. De höga betygen på Goodreads fick mig att hoppas på att jag skulle få läsa en ny bra bok av Harris.

Som vanligt blandar Harris verkliga och fiktiva personer. Vedergällning binder samman två historier. En handlar om Rudi Graf (en fiktiv person) och hur han genom sin barndomsvän Werner von Braun dras in i arbetet med att utveckla och skjuta iväg de teknisk avancerade V2-bomberna som satte skräck i engelsmännen. Bomberna hade paradoxalt nog hade mycket begränsat militärt värde och som kostade ofantliga summor.

Den andra berättelsen handlar om Kay Caton-Walsh och hennes begåvade kvinnliga kolleger som flögs ut till Belgien. De kunde med hjälp av radarspaningen snabbt räkna ut, genom att studera bombernas bana och nedslagsplats, varifrån de sköts. Detta kunde ge engelsmännen möjlighet att bomba dessa rörliga uppskjutningsplatser.

Harris tar lång tid på sig att komma igång och någonstans i mitten började jag tycka att läsningen var nöjsam. Men sedan tappar den och romanen landar i ett antiklimax. Berättelsen om Rudi Graf är visserligen relativt intressant även om det blev lite för mycket teknik för min smak. Och interiörerna i Tredje riket gav inget nytt. Där går han på väl upptrampade stigar.
Den andra historien var märkligt doftlös och ointressant. Personteckning av Kay är så skissartad att hon överhuvudtaget inte blir någon jag engagerar mig i.

De två berättelserna gjuts egentligen aldrig samman till en helhet och båda saknar en riktig dramatisk nerv. Som i München lyckas Harris inte få liv i den verklighetsbaserade berättelsen. Och jag undrar vad Harris egentligen ville berätta med denna bok.

Vedergällning kan du hoppa över om du inte har stort intresse för flygplan och bomber.
Eller ta steget över kölen. För ett par år sedan läste jag en norsk deckare, Aslak Nores Ulvefellen där V2 och von Braun spelar stor roll. Det förvånar mig att inget svenskt förlag nappat på denna lysande och prisbelönta deckaren. Den var inte svår på norska. Rekommenderas varmt istället.

EN MODERN KLASSIKER – ANNA SEGHERS: TRANSIT

Anna Seghers (1900-1983)
Transit
Övers: Jens Christian Brandt
317 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Visst är det en njutning när man stöter på en roman som fångar uppmärksamheten och väcker lässuget redan i första stycket. Transit gjorde det för mig. Du märker att du är i händerna på en författare som kan skriva och du vill bara fortsätta.

Anna Seghers var ett aktat namn i DDR och ordförande för landets författarförening mellan 1952-1978. Hon mottog det mycket prestigefyllda Georg Büchner Preis.

Transit kom ut 1944 och är delvis självbiografisk. Seghers flydde själv via Frankrike med sin familj till México under kriget.

Å nej, kanske du tänker. Ytterligare en bok om andra världskriget. Och det är sant. Det är det men inte så mycket om kriget som om konsekvenserna för de som behövde lämna sina hem och sitt land av olika skäl. Det som på engelska kallas ”collateral damage”. De civila som skadas av krigets konsekvenser. Transit är ingen blodig och brutal krigsskildring utan snarare psykologiskt porträtt av en gupp människor som hamnade i kläm med ibland fasansfulla konsekvenser.
Tyvärr är bokens tema åter mycket aktuellt. Det gör det till en läsning som berör mer än den gjort för ett par år sedan.

Nu har favoritförlaget Nilsson förlag gjort ytterligare en kulturgärning och ger ut en rykande färsk översättning i vacker svensk språkdräkt signerad Jens Christian Brandt.

Vi får följa en namnlös ung tysk som flytt från ett koncentrationsläger. Genom en tillfällighet kommer han i Paris över en väska som tillhör en författare, Weidel, som är död. I väskan finns det handlingar som kan hjälpa honom att fly landet.
Han tar sig igenom Frankrike och hamnar till slut i Marseille. Under andra världskriget var det den enda hamn i Frankrike som inte tyskarna kontrollerade. Det fanns förstås ingen som helst möjlighet för alla flyktingar att komma med de få fartyg som avseglade. De hamnade i ett slags limbo där hela deras liv, alla samtal och drömmar handlade om att få ett visum. Men det var inte bara så enkelt:
Man fick räkna med att det skulle ta lite tid att lämna detta eländiga landet. Risken var att visumet hann gå ut. Man hade visserligen skaffat visum och betalat biljetterna. Men det fanns inget fartyg som tog en direkt till målet.Man var tvungen att passera andra länder på vägen som krävde transit visum

Väl i Marseille driver romanens huvudperson runt bland alla andra flyktingar, dricker kaffe och samtalar. Även han hamnar i samma limbo där han gör tafatta försök att lämna Marseille utan att egentligen vilja. Han börjar i sina försök att fly utge sig för att vara Weidel.
En dag rycks han ur apatin. Han får se en kvinna som han inte kan släppa och blir blixtförälskad i. Tyvärr är hon inte ensam. Saker och ting kompliceras ytterligare när det visar sig vara Weidels fru, som är ovetande om att hennes make är död. Deras vägar korsas och ett triangeldrama uppstår.
Mer vill jag inte skriva om handlingen som kan låta lite banal. Och denna fina roman är allt annat än banal.

Seghers prosa är både filmisk och med en drömlik karaktär. Jag vet inte om det är det suggestiva fotot på omslaget av Boris Lipnitzki som gjorde att jag såg hela boken som en svartvit film från 40-talet. Som Casablanca med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman.

Byråkratin beskrivs med samma undanglidande känsla som hos Kafka. De stackars flyktingarna vandrar runt mellan olika konsulat där de väntar i timmar i olika köer för att få de olika intyg och papper som behövs. Och det gäller som sagt att då dem i rätt tid och ordning så att inte något av dem hinner gå ut. Dessutom måste du hela tiden ha ett aktuellt intyg på att du var på väg från Marseille annars får du inte vara kvar i staden. Det var ett tröstlöst arbete som ofta resulterade i ingenting.
Och mitt detta kaos finns så berättar Seghers en skir historia om kärlek med förhinder.

Transit är en stillsamt gripande roman. Det utgår ett lyster från texten. När jag satt och gick igenom romanen någon dag efter avslutad läsning gjorde lystern från orden att jag ville läsa den igen. Jag kan mao varmt rekommendera denna moderna tyska klassiker.

Nilsson förlag har tidigare givit ut en annan mycket bra roman på samma tema. Dola de Jongs Åkern är världen.
Under våren kommer de att ge ut Seghers roman Det sjunde korset.
Transit har för övrigt blivit film i regi av fine regissören Christian Petzold.

Nöjsam läsning.

EN UNDERBAR ROMAN – ANDREW O’HAGAN: MAYFLIES

Andrew O’Hagan (1968-)
Mayflies
Utgiven 2020
288 sidor
Faber & Faber

Den skotske författaren Andrew O’Hagan är inte välkänd i Sverige. I sitt hemland är han ett mycket etablerat namn. Tre av hans romaner har varit nominerade till Bookerpriset och han är editor-at-large på London Review of Books. Det var där jag upptäckte honom. Hans välskrivna och underhållande essäer i olika ämnen är ett av de stora glädjeämnena i tidskriften. En av hans romaner finns på svenska. Våra fäders hus kom ut 2000.

Mayflies är hans senaste roman som nyligen kom ut i Storbritannien och har fått mycket fina recensioner. BBC kommer göra en tv-serie i 6 delar baserat på boken. Låt oss hoppas att romanen kommer på svenska för det var länge sedan jag skrattade och blev så berörd av en roman som av denna “life-affirming book about death” som O’Hagan beskrev den i en intervju.

”Tully Dawson made himself new to the world and ripe for the glories of that summer by showing he was unlike his father. It wasn’t a matter to fight over: some families are made up of strangers and nothing can change it.”
Året är 1986. Vi är i Irvine utanför Glasgow. Tully är en 20-årig svarare och berättaren Jimmys bästa vän. Tully är som man säger på engelsk “larger-than life.”
”He had innate charisma, a brilliant record collection, complete fearlessness in political arguments, and he knew how to love more than anybody else.”
De är unga män från arbetarklassen på väg ut i livet med en önskan att bli något annat än sina fäder. “Being young is a sort of warfare in which the great enemy is experience.”

Det är svåra tider. “Thatcherism had passed through the town like the flood of Exodus”. Tullys pappa sitter hemma hela dagarna sedan de lade ned gruvan. Jimmys föräldrar tappade lusten att vara hans föräldrar och utgår från att den 18-årige Jimmy klarar sig bra själv. Tully, som ju är två år äldre, blir som en storebror för honom. Jimmy välkomnas i Tullys familj som en extra familjemedlem.

Tully är den som tjänar pengar, Jimmy går fortfarande i skolan, och säger att de måste åka till The Summer of Tenth G-Mex, en utställningshall i Manchester. Det är ett event där man firar punkens 10-års jubileum med konserter med storheter som The Fall, Magazine, New Order, The Smiths..m.m. “I don´t wanna be funny but if we miss it we might as well be dead”. Han betalar Jimmys biljett.

Tillsammans med kompisarna Tibbs, Limbo och Hogg drar de ner till Manchester. En stad fylld av skivbutiker, barer och konserter. ”We came into Manchester like air into Xanadu. The place was a state of mind for us and we saw cascades of glitter in ordinary things,” Det blir en en helg som de kommer minnas tillbaka till som en av sitt livs stora upplevelser.

Dialogen är knivskarp och mycket rolig. Besatta av populärkultur som man bara kan vara i den åldern består deras repliker nästan mest av citat från olika filmer som Gudfadern, engelska “kitchensink dramas”, och poplåtar. De politiska diskussionerna går varma och så även allt snack om fotboll.
Vår berättare Jimmy är lite utanför detta då han till skillnad från dem andra är en bokmal. Jimmy, som tack vare att en lärare uppmärksammar hans begåvning, kommer vidare till universitetsstudier.

Första delen frustar och energi och skratt, fylld av den vänskap och kärlek som man kan känna i ett tonårsgäng. Ungdomlighet, tron på att allt är möjligt och samtidigt bräckligheten och ovissheten om vilken framtid som väntar på dem. Det är också en berättelse om frånvarande fäder.

Andra delen utspelar sig 2007. Jimmy är nu en etablerad författare som lever i London. Han har inte haft mycket kontakt med Tully som bor kvar i Skottland,
En kväll hör Tully av sig och berättar att han har fått cancer och har 4 månader kvar att leva. Han vill att Jimmy ställer upp och följer med honom till en klinik i Zürich där han kan få dödshjälp.

Jag vill inte skriva mer om den delen för det vill jag att du själv läser. Men det är paradoxalt just en livsbejakande bok om döden. Det var ett par dagar sedan jag läste ut den, men känner klumpen i halsen nu när skriver och tänker tillbaka på de sista sidorna. Men O’Hagan styr skickligt bort oss från varje form av sentimentalitet vilket gör att texten blir ännu starkare.

Halvvägs genom läsningen läste jag en intervju med O’Hagan. Han säger att visst är Mayflies en roman, men i stort sett allt är sant. Tully är hans gode vän Keith Martin (romanen är dedikerad till Keith och hans mamma Joy) som bad honom skriva om deras gäng så att det skulle finnas kvar. O’Hagan var inne i ett stort romanprojekt som han arbetat med i 6 år men det fanns inget att göra än att ta en paus från det och skriva boken. Det är jag mycket glad för att han gjorde.

De två delarna i boken blir en helhet som visar våra liv med all den glädje och all den sorg som kan finnas i det. O’Hagan är en mycket skicklig stilist vars prosa är en njutning att läsa. Detta är en mänsklig bok, en bok om att bli vuxen, vänskap och kärlek. Det är en bok att minnas, att skratta åt, att gråta till och att läsa mer än en gång.

Här finns en intervju med O’Hagan om romanen. Det finns inga spoilers så titta gärna om du är intresserad.
https://www.youtube.com/watch?reload=9&v=ESfilpt_09s

VILSE I KYLAN – DAVID YOUNG: STASI WINTER

David Young:
Stasi Winter
Utgiven 2020
368 sidor
Zaffre Publishing

Det är med stigande glädje som jag följt David Youngs serie om den östtyska polisen Karin Müller i 70-talets DDR. Böckerna har blivit bättre och bättre och den fjärde Stasi 77 var en fullträff och gripande berättelse.

Stasi Winter är alltså den femte Young har skrivit. Han har publicerat en sjätte The Stasi Game som visst är fristående från sviten av de fem föregående.

I Stasi Winter känns det som att han vill sammanfatta och avluta serien. Personer och händelser från första boken Stasi Child återkommer och kastar sin skugga över händelserna i boken. Och till skillnad från i de tidigare böckerna refererar han onödigt mycket till vad som hänt i de tidigare böckerna. Det gör att läsare av Stasi Winter med gott minne får väl många spoilers.

De som vill läsa om handlingen hittar det på andra ställen på nätet. Efter avslutad läsning får jag konstatera att detta var den absolut svagaste boken i serien med en historia som var lite för otrolig och alldeles för utdragen. Och den engagerade mig tyvärr inte. Young går vilse i den smällkalla vinter på Rügen 1979.
Det var med sorg som jag lade ned boken och kände att detta var riktigt tråkigt. Till skillnad från när jag avslutade Stasi 77 starkt berörd.

Låt inte detta avskräcka dig från att läsa de andra i serien. Och även denna bok får höga betyg på Goodreads och Amazon. Men jag är alltså av en avvikande mening.
Synd på så rara ärter.

HÖGOKTANIG SPÄNNING – NEIL LANCASTER: GOING DARK – A TOM NOVAK THRIILER

Neil Lancaster:
Going Dark – A Tom Novak Thriller
Utgiven 2019
312 sidor
Burning Chair Publishing

Neil Lancaster är en ny upptäckt för mig. En upptäckt som ger mersmak. Vem är han?
Jag kopierar från hans hemsida: ”I joined the RAF in 1983 where I served as a Military Policeman for six years, in the UK, Germany, Cyprus and the Falkland Islands, mostly as a patrol dog handler. In 1990 I joined the Metropolitan Police where I worked in a number of roles as a Detective investigating the most serious of crimes in the capital and beyond. I was a covert policing specialist using all sorts of tactics to obtain evidence against murderers, human traffickers, drug dealers and fraudsters”
https://neillancastercrime.co.uk/about-me

Lancaster har nu skrivit tre böcker om Tom Novak, en före detta militär som nu arbetar som polis. Uppenbart baserade på egna erfarenheter. Going Dark är den första i trilogin.

Tom Novak är, efter flera år som polis där han mest arbetat med tung kriminalitet och ”undercover”, fast på ett kontorsjobb. Han tänkte det var bra för karriären men det tråkar ut honom. Han saknar spänningen på fältet. Tom blir kontaktad av en kollega som vill att tar en paus från sitt kontorsjobb för att infiltrera en oerhört våldsam serbisk familj, Branko, som tillsammans med en nigeriansk advokat ägnar sig åt människosmuggling. De lurar unga flickor från Balkan med löften om jobb. Sedan tvingar de dem att gifta sig med män som behöver arbetstillstånd för att få stanna i Storbritannien. De tvingas också att prostituera sig för att få tillbaka sina pass. En riktigt obehaglig verksamhet som säkert har verklighetsbakgrund.

Tom heter egentligen Tomo och är uppvuxen på Balkan men blev föräldralös under kriget och tvingades fly landet. Hon kom till Skottland som 12-åring, där han växte upp. Tom är alltså den perfekta infiltratören. Sakta börjar han ta sig in i den oerhört brutala värld som Brankos härskar i. Jakten kan börja.

En vanlig klyscha när man pratar om intensiva läsupplevelser är att boken inte gick att lägga ned. I detta fall var det så för mig. Gong Dark är en mycket lyckad spänningsroman. Jag kunde verkligen inte sluta läsa. Karaktären Tom Novak är väl beskriven och trovärdig. Lancaster verkar verkligen veta vad han skriver om när beskriver polisarbetet, tacka tusan för det. Och han har byggt en mycket spännande och intrikat intrig.

Jag blev också förvånad över hur bra han skriver. Lancasters prosa är effektiv med bra dialog. Han bygger upp scenerna väl. Det fanns inte en sekund under läsningen av dessa 300 sidor som jag kände att mitt intresse minskade. Eller att det kändes konstruerat. Visst det är det lite av en pojkbok, som att se en Jason Bourne film, men herregud så underhållande den är.

Nöjsam läsning!