Kategoriarkiv: Prix des libraires – Frankrike

I DÖDENS VÄNTRUM – PAUL GUIMARD: LIVETS SMÅSAKER

Publicerat den av

Paul Guimard (1921-2004)
Livets småsaker
”Les choses de la vie”
Utgiven 1967
På svenska 1986
88 sidor
Översättning Jan Valdelin
Interculture

“Jag skulle ha avskytt ett slut genom en olyckshändelse. Jag tillhör inte dem som önskar en plötslig död. Att man omkring mig skulle kunna säga att han fick en lindrig död, han förstod ingenting, känns som höjden av skam. Döden är en alldeles för allvarlig sak för att mötas i förbifarten” (Sid 55)

Men det är just det som händer Pierre Berard i Paul Guimards tunna lilla roman Livets småsaker från 1967 i översättning av Jan Valdelin.

Paul Guimard var en framgångsrik författare med ett par romaner på sin meritlista. Detta är den enda på svenska vad jag vet. Han var även en hängiven seglare.
Guimards tema var slumpens skördar, tillfälligheternas spel och de små sakerna i livet som får en oväntad betydelse.

På väg till en advokatkollega kör Pierre i hög fart in i en kurva. Han möter en långtradare och en lastbil och kör av vägen. En av slumpens skördar, en tillfällighet. Som Pierre tänker: Hade han inte stannat till och sagt det där sista till sin fru hade han kommit till den ödesdigra kurvan 20 sekunder senare och klarat sig.
Skildringen av själva kraschen fick mig att tappa andan. Över flera sidor och med en påtaglig fysisk närvaro tumlar vi runt i bilen tillsammans med Pierre.

Också av en slump har Pierre ett brev i fickan som han skrev till sin fru och som han redan ångrar. Pierre vet att om han dör och hon får detta brev kommer det ge henne en stor sorg.
Pierre blir allvarligt skadad av smällen.

I andra delen av boken följer vi med Pierre när reflekterar över sitt liv, funderar kring kärleken och döden, kommer till någon form av klarhet innan han till slut avlider på sjukhuset.

Det låter inte som det roligaste du kan läsa, eller hur? Jag kan dock inte annat än att rekommendera denna tunna, starka och mycket välskrivna text. Romanen, som snarare är vad engelsmännen kallar en “novella”, är på endast 88 sidor. Den får dig som läsare att reflektera över livet på ett mycket konkret sätt skulle jag tro.

Boken gavs ut 1986 på det tyvärr avsomnade förlaget Interculture som gav ut mycket franskspråkig litteratur på 80-talet. Vill du läsa den så får vända dig till ett bibliotek eller köpa den på bokbörsen om du inte kan läsa den på franska.

Boken belönades med Prix des libraires (Franska bokhandlarnas pris) och märkligt nog filmats två gånger, trots att boken mest försiggår i Pierres tankar.

Otack är världens lön. Min vän T. skänkte mig boken 1988. Liten och tunn har den liksom försvunnit in i bland alla tjocka volymer i hyllorna. Över 30 år senare upptäcker jag den och får en stark upplevelse. Nästan som en av de livets små saker som Guimard så väl skriver om.

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: VILLA TRISTE

Publicerat den av

Villa TristePatrick Modiano (1945-)
Villa Triste
”Villa Triste”
Utgiven 1975.
På svenska 1977
Översättning:
Ann-Marie Edéus
Pan/Norstedts

Villa Triste är den fjärde romanen Patrick Modiano publicerade. Den vann Prix de Libraires. Jag läste den 1981 och har noterat betyget ”Bra”, men minns inget av den. Efter Nobelpriset ville jag friska upp det bedrägliga minnet. Minnet är som de flesta kritiker påpekat ett av hans viktigaste teman.

Till min stora förvåning utspelar sig romanen inte i Paris utan på en semesterort nära den schweiziska gränsen under tiden för Algerkriget (1954-1962). En liten småstad död på vintern men som lever upp på sommaren när alla fashionabla kändisar och turister dyker upp för baler, skönhetstävlingar, tennismatcher och en massa champagne.

I centrum för berättelsen finns en ung man 18 år, Victor Chmara, med ett påhittat namn och en konstruerad historia. Han har flytt från Paris, vi vet inte riktigt varför, då han vill komma undan sin rädsla. På ett hotell lär han känna den unga sköna skådespelerskan Yvonne Jacquet och hennes udda vän Reine Meinthe, som visst är läkare, eller är han det? Hans göromål är höljda i dunkel. Victor dras in i denna demi-monde av eleganta hotell, fina middagar och galanta fester. Victor och Yvonne blir ett par och han börja planera för en gemensam framtid.
Nu, tolv år senare, undrar Victor vad som hände och var Yvonne, hans stora kärlek, finns. Greppet känns igen ifrån Nätternas gräs, den första Modiano jag läste.

Det händer egentligen inte mycket i boken. Modiano beskriver livet på den fashionabla orten, men inga händelser av större tyngd. Ändå dras jag fullständigt in i boken. Han skriver så mästerligt, inte lika koncentrerat som 37 år senare, men med samma undflyende och sinnliga kvalitet. Trots alla exakta detaljer som gatunamn, byggnader och personer upplever jag det ändå som nästan som en dröm.
Det fanns mycket som jag kände igen ifrån Nätternas gräs. Modiano har självfallet utvecklats som författare, men grunden fanns redan här. Modiano har en anmärkningsvärd förmåga att vara oprecist precis. Efter avslutad läsning så inser jag att jag känner personerna, men vet egentligen fortfarande lika lite om dem. De försvinner in i skuggorna.

Har finns teman som tydligen återkommer hos Modiano, den frånvarande fadern, skumraskaffärerna under kriget, men boken kan nog lätt avfärdas som en nostalgisk bagatell. Hotet från Algerkriget känns inte speciellt påtagligt, nästan pålagt.
Det är så lätt att läsa Modiano snabbt, så flyhänt som han skriver, men då kan man missa livskänslan och poesin i hans konst. Hur han fångar ett ögonblick, en gest. Det är så vackert!  Han har också den goda smaken att skriva korta böcker. Inte ett onödigt ord!

Efter att ha läst två av hans böcker så väntar jag bara på att sätta tänderna i nästa bok. Inget dåligt betyg åt Modiano och Svenska Akademin! Bra val!

Vi får hoppas att Norstedts även ger ut denna lilla roman igen. Annars får du gå på bibliotek!

/Reviderad 201010