EN VACKER ROMAN OM KRIGETS FASOR – DOLA DE JONG: ÅKERN ÄR VÄRLDEN

akernDola de Jong (1911-2003)
Åkern är världen
”En de akker is de wereld”
Utgiven 1946
På svenska 2017
Översättning Per Holmer
284 sidor
Nilsson förlag

Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn.
Matteus 13:38

Med risk för att låta otacksam blev jag stressad när jag fick Dola de Jongs roman Åkern är världen i brevlådan för över en månad sedan. Jag hade inte som brukligt bett om ett recensionsexemplar. Jag hade flera oavslutade böcker bland allt annat som pågår i livet.  Samtidigt är jag fåfäng nog för att bli smickrad över att de vill ge mig den! Eftersom det var mitt nya ”favoritförlag” Nilsson som skickat den ville jag ändå göra ett försök. Jag har redan läst tre mycket bra böcker som de givit ut. Antal Szerbs reseskildring Det tredje tornet – en resa i Italien 1936, Eugen Ruges fascinerande DDR -roman Den tid då ljuset avtar och inte minst mästerverket Jag bekänner av Jaume Cabré.
Kort sagt, jag satte igång att läsa, men blev inte engagerad. Språket kändes stundtals platt trots att översättaren är den mycket välrenommerade Per Holmer som översatt högklassig holländsk litteratur så länge som jag varit läskunnig. Började undra lite hur de tänkte när de ville ge ut boken. Kom lite över 100 sidor. Sedan lade jag den åt sidan.

Även om min blogg endast är en av hundratals, ja kanske tusentals, är jag glad om jag någon gång får en bokälskare att upptäcka en fin roman som något av våra små förlag ger ut. För vad skulle vi göra utan dem? De står ju för större delen av den intressanta översatta litteraturen. När jag åter fick möjlighet satte jag mig och läste om boken. Från början. Och en annan bok öppnades sig framför mina ögon. En mycket vacker bok.

dola

Dola de Jong (1911-2003)

Dola de Jong
Dola de Jong föddes 1911 och växte upp i en assimilerad judisk familj i Arnheim, Holland. Hon ville bli balettdansös men fick inte för sina föräldrar. Istället genom faderns kontakter fick hon börja arbeta som journalist. Hon ger ut sin första roman 1939.
När Dola märkte att situationen för judarna började bli ohållbar lämnar hon och hennes fästman 1940 Holland och hamnar till slut i Tangier där de fastnar och inte vågar åka vidare. De stannar till 1941. Dola lyckades inte övertala resten av familjen att följa med och de förintades i lägren.
Romanen är baserad på hennes upplevelser där. Den kom ut 1946 och fick Amsterdams stads litteraturpris.
Efter kriget bor Dora huvudsakligen i USA där hon arbetar som journalist och författare bla till prisbelönta deckare. Hon dör 2003, 92 år gammal.

Åkern är världen
Åkern är världen är historien om det rotlösa paret Aart och Lies och deras lilla bebis Dolfje som flyr kriget i en liten husbil. De vill till Amerika men har fastnat i Nordafrika. På vägen har de plockat upp ett par barn av olika nationaliteter och åldrar som de vill rädda från kriget.
När romanen börjar så är vi redan framme i Afrika. De Jong skriver aldrig var de är men man listar efter tag ut att det är Marocko. Aart har lyckats arrendera en bit land. Hans projekt är att de skall kunna tjäna så mycket på åkern att de kan åka till USA. Men att Aart fick arrendera den berodde på att araberna, som kan sitt land, visste att den är i närmast obrukbar. Barnen arbetar så fort de kan gå och stå. Det är ett stenhårt arbete med att hämta vatten, slita på åkern, handla mat och allt annat som behövs.
Förhållandena är vedervärdiga. De har det fattigt och lever på gränsen till svält. Ibland får de hjälp av den holländske konsuln som för att visa lite välvilja pytsar ut lite allmosor.
Barnen är tacksamma för att blivit omhändertagna men samtidigt vilsna och ledsna.
Vi får följa denna ”familj” under ca ett år där berättelsen tar sig andra vägar än jag först anade.
Jag vill som vanligt inte berätta mer om handlingen utan tycker att det skall du kära läsare göra själv.

Vad jag fann när jag läste om boken och kunde ge den min fulla koncentration var en vacker och gripande text. Porträtten av Aart och Lies, dessa tafatta drömmare, baserade på verkliga figurer, tar tag i mig, men det är framförallt skildringen av barnen som gör denna bok så gripande och levande. Hur de, var för var för sig och i samspel med varandra, hanterar den svåra situation de hamnat i med både sorg och skratt, ilska och kärlek. Allteftersom blir det nästan som en kollektivroman. där i några kapitel står ett av baren i centrum. Tillsammans målas en bild upp av hur det var att leva i denna förtvivlans håla.

De Jong lyckas verkligen måla upp livet i staden i all dess brokighet med alla flyktingar av olika nationaliteter som på alla de sätt lagliga som olagliga försöker ta sig fram. Flera gånger kom jag att tänka på gamla filmer som Casablanca, fast i boken utan allt den romantik som svävade över den typen av krigsfilm.
Språket är inte alls platt utan ömsint, prosan närvarande och visuell. Det är ingen tårdrypande text hon skrivit. De Jong håller en sådan distans så att du själv känner styrkan och vreden i hennes känslor, det är inget som pådyvlas dig.

Det är klart att denna roman tyvärr har blivit oerhört aktuell. Den kamp för överlevnad som skildras, jakten på biljetter till en båt som skall ta dem därifrån, utelämnade till kriminella och byråkrater som kan pressa dem till vad som helst är just det som åter händer runt Medelhavet. Tyvärr visar denna roman att historien återupprepar sig. Det är inte identiskt men det är likartad. Och barnen är de som drabbas värst.

Som ni förstår är jag nu tacksam för att få läsa ytterligare en pärla som Nilssons lila modiga förlag givit ut. Om du inte har koll på deras utgivning så se till att få det. Det finns många intressanta böcker i deras utgivning som jag ser fram emot att läsa.

Tack för recensionsexemplaret!

Annonser

NOBELPRISET 1974 – EN STRÅLANDE HISTORISK ROMAN – EYVIND JOHNSON: DRÖMMAR OM ROSOR OCH ELD – ROMAN

1600-talets Frankrike under Richelieus tid. Katolicismens är stadsreligion men ediktet i Nantes från 1598 gav hugenotterna en viss religionsfrihet.  Staten ville dock, trots ediktet, förhindra dess utbredning och beslutade att vissa städer skulle delar av dem rivas för att de inte skulle kunna bygga befästningar och bli starkare.

I staden Loudon i departementet Vienne lever och verkar den karismatiske prästen, Urbain Grandier. Grandier respekterar inte kyrkan krav på celibat och har inofficiellt sedan många år en intensiv relation med en kvinna, Madeleine. Hon föraktas av invånarna. Det var tänkt att hon skulle bli nunna, nu är hon i stället prästens hora. Madeleine inte heller den enda kvinna denne karismatiske präst lägrat.
Grandier stöttar stadens invånare som inte vill riva murarna och blir därigenom en bricka i ett politiskt spel.
Detta är i en tid av när kättare jagas, när djävulsutdrivning stod högt på agendan
I staden finns ett uruslin-kloster med ett några nunnor. Grandier anklagas för att ha förfört dessa kvinnor, gjort dem besatta av demoner och för detta bränns han till slut på bål 18 augusti 1634.

Detta är ingen påhittad historia.  Utifrån dessa historiska fakta har Eyvind Johnson skrivit en helgjuten roman. Den kom ut 1949 i skuggan av andra världskriget.

Historien är gripande och mycket intressant, men det är bara en liten del av behållningen av denna bok. Romanen berättas av ett antal olika röster. Grandier, själv, hans älskade Madeleine, klostrets prior Jeanne som blivit besatt av prästen, en av nunnorna, men framför allt av den lätt komiske ämbetsmannen Daniel Drouin, vars protokoll och anteckningar interfolierar de andra kapitlen. En godmodig man med fru och mängder av barn, vinbonde på fritiden och regelbunden gäst på etablissemanget ”Hönan” där han sveper en bägare med sina vänner. Han är Grandiers vän och beundrar honom  men är en betraktare och vågar aldrig stå för sina åsikter.

De olika berättarrösterna ger möjlighet för Johnson briljera som stilist. De komiska passagerna med Drouin, de intensiva religiösa/sexuella tankarna hos nunnorna, besattheten hos djävulsutdrivarna och de intima kärlekssamtalen mellan Grandier och Madeleine. Allt är berättat med olika ”röster” i olika stilar. Mästerligt.
Hans skildring av bylivet fick mig att tänka på Laduries klassiska Montalliou, som i och för sig utspelas 300 år tidigare i annan del av Frankrike, men den närheten och känslan av att befinna sig i byn som Johnson frammanar är lika intensiv.

Det är ingen rak berättelse utan det som en person har berättat återkommer i en annan belysning av en annan. Johnson var ju tidigt influerad av mer moderna berättartekniker.
Denna bok skrevs efter andra världskrigets slut och det finns ingen enkel koppling, men jag kan tänka mig att nazismens härjningar går att spegla i vansinnigheterna som pågick under häxprocesserna. Hängivenheten till en ideologi, besattheten, medlöperiet, modet hos vissa, fegheten hos andra, det skändliga brännandet på bål. Det är en hemsk tid som Johnson gestaltar på ett suveränt sett.

Jag har läst Johnson tidigare men det var många år sedan. Det finns ju de som hävdar att han är en de mycket få, kanske den ende som verkligen kan hävda sig mot de stora europeiska författarna. Efter att ha läst denna bok så börjar jag förstå att det kan ligga något i det.

Jag får tacka bokcirkeln för att jag återupptäckt ett mycket spännande författarskap.

Eyvind Johnson 1900-1976

Eyvind Johnson:
Drömmar om rosor och eld
Utgiven 1949

400 sidor

NOBELPRISET 1988 – NAGUIB MAHFOUZ: MIDAQQ-GRÄNDEN – ROMAN

Naguib Mahfouz: Midaqq-gränden
Utgiven 1947
Övers: Kerstin Eksell
300 sidor

Under flera år har jag beklagat min närmast obefintliga kunskap om arabvärlden. Den bild media visar har ofta krig, terrorism, religiös fanatism och annat elände som bakgrund och anledning till rapporteringen. Samtidigt så är den arabiska kulturen en stor kultur som frambringat många av världens kulturella skatter.
Nu i detta nådens år 2011 när vi bevittnar hur historia skapas i arabvärlden så ville jag lära mig mer och föreslog för bokcirkeln att vi skulle läsa denna berömda roman av den egyptiske nobelpristagaren Mahfouz. Den anlände till mig samma dag som Mubarak störtades!

Denna hans kanske mest berömda roman publicerades 1947. Den skildrar detta mikrokosmos, denna gränd sliten mellan tradition och modernitet, mellan väst och öst. Det är en roman med ett brokigt persongalleri. Här möter vi Umm Hamida, äktenskapsmäklaren, doktor Boushi, den enda tandläkare som fått sin titel av patienterna inte av universitet, Krisha, caféägaren som dåsar bort i haschdimmorna och gör sin fru förtvivlad genom att jaga unga män på kvällarna, Zita, krymplingsmakaren som ger sina kunder ett handikapp så att de kan tigg och få en inkomst. I bakgrunden finns andra världskriget som i denna roman skildras som en möjlighet, drömmen om en bättre liv. Genom kriget kan de få arbete hos amerikanerna, tjäna pengar och bryta upp från gränden. När Hitler kapitulerar så blir besvikelsen stor.

Hamida, hittebarnet som tagits hand om Umm Hamida, blir allteftersom romanens motor. Som hittebarn tillhör hon inte gränden, men är ändå präglad av den. Hos Hamida finns paradoxen att hon vill lämna gränden, ser vad det kostar, men ändå vill fortsätta. Hennes dröm om ett annat liv gör dock att hon får betala ett mycket högt pris.

Hanna Larsson i Aftonbladet formulerade det fint i sin recension:
”Hamidas upproriska gestalt dröjer sig kvar i mig. Jag läser henne som en av alla de unga kvinnor vars tunna flickkroppar i alla tider utgjort det där yttersta slagfältet för både politisk och religiös maktutövning, spänningsfältet mellan moder nitet och tradition. Med Kairos pulserande komplexitet som fond tillåts Hamida skapa sin egen livssaga, men hennes öde är ofrånkomligt sammantvinnat med såväl en ojämlik världsordning som djupt rotade patriarkala strukturer.”

Ett oblitt öde drabbar alla de personer i romanen som vill bryta sig ut ur gränden, bryta sig ur dess mönster, ofta med kärleken som utlösande impuls. Det är som om gränden är ett öde de inte kommer undan. Gränden består och individerna förgår.

Mahfouz beskrivs som en realist i Balzacs och Dickens anda. Även om det var länge sedan jag läste dessa författare. Av Dickens har det mest blivit alla dessa utmärkta engelska adaptioner för tv. Dock, det var det jag oftast associerade till, romaner med rika persongallerier och riktiga berättelser med en allvetande berättare. Samtidigt finns där ett tonfall och en språkbehandling som inte är europisk. Så att romanen själv befinner sig i det spänningsfält som den skildrar.

Personer tecknas utifrån och in, vi tar del av deras liv snarare genom deras handlingar än genom en belysning av deras inre. Utan att för den skull bli förenklade. För det är en rik och spännande brygd som Mahfouz serverar oss.

Efter avslutad läsning så är det bara att luta sig tillbaka och njuta av en välberättad läsupplevelse. Mahfouz är en mycket läsvärd författare. Trilogin om Kario som kommer efter Midaqq-gränden kanske skulle vara något?

 

Naguib Mahfouz 1911-2006