OM KÄRLEKEN TILL EN FAR – MAARTEN ´T HART: DÖDENS BUDBÄRARE

Maarten ´t Hart  (1944-)
Dödens budbärare – En roman om en far och en son
“De aansprekers – roman van vader en zoon”
Utgiven 1979
På svenska 1982
Översättning: Ingrid Wikén Bonde och Kerstin Bring
190 sidor
Atlantis

Maarten ´t Hart är en av de mest omtyckta författarna i Holland med en lång verkslista bakom sig. Han verkar inte, trots att han nu är 75, slå av på takten utan fortsätter komma ut med böcker i en strid ström. Nu över 40 publicerade. Tyvärr har de slutat översättas till svenska.
Jag skrev om romanen Sladdbarnet för ett par år sedan och rubricerade inlägget “Ett kärt återseende”. Jag skulle kunna skriva detsamma nu.
Boken har stått i över 20 år i min bokhylla. Jag har kanske blivit avskräckt av ämnet? Det handlar en faders bortgång, ett tungt ämne. Men jag hade inte behövt oroa mig. Det är en varm och fin bok.

Dödens budbärare var tydligen ´t Harts genombrott. Den kom ut 1979 och var det första som översattes till svenska. Det kallas en roman men jag upplever det mer som en självbiografi i romanens form. Romanens huvudkaraktär har mycket stora likheter med ´t Hart och  heter dessutom heter Maarten.

Maarten får reda på att hans far, Pau, har cancer och vid 57 års ålder troligen har ett halvår kvar att leva. Maarten väljer att inte berätta det för sin far (av skäl jag inte blir klok på). Beskedet vänder dock upp och ned på Maartens värld och tankar och minnena kommer fram.
Fadern arbetar som trädgårdsmästare och ansvarig för alla gravar på kyrkogården i Maassluis. Döden är ständigt närvarande i familjen, ofta på ett relativt okomplicerat sätt. Men faders egen sjukdom vågar inte Maarten konfrontera honom med.

Fram växer en berättelse om en mycket auktoritär men älskad far som sonen beundrar. Det är en mycket komplicerad relation. Berättelsen pendlar mellan händelser i Maartens barndom och den sorgeprocess som den vuxne Maarten går igenom.
Fadern är besviken på sonen som har lämnat tron, utbildat sig till etolog, som ´t Hart själv, och gift sig med en icke-troende kvinna. Maarten försöker inte blidka sin far genom att ursäkta sig men letar efter sätt att få sin fars beundran och respekt. En far som han trots alla svårigheter på djupet älskar.

Har du läst ´t Hart tidigare känner du igen dig. Livet i den lilla staden Maassluis, den tunga kalvinistiska religiositeten och kärleken till musiken. ´T Hart skriver en finstämd prosa med en stark närhet till naturen. Han får landskapet i Maassluis att kännas i näsborrarna när jag läser.
Det finns också en lite karg humor och flera dråpliga scener från faderns arbete på kyrkogården.

Även om jag långt ifrån läst alla hans böcker som redan finns på svenska beklagar jag att han inte lägre översätts. Jag kan förstå att hans lågmälda romankonst inte är en försäljningssuccé i Sverige men synd om oss som missar att följa hans fina författarskapet.

Du hittar boken på bibliotek och på Bokbörsen.

Här kan som du som förstår tyska höra en se en liten intervju med ´t Hart på 3 minuter.

 

DESSA ENGELSKA EXCENTRIKER – JOHAN HAKELIUS: DÖDA VITA MÄN

Johan Hakelius (1967-):
Döda Vita Män

Utgiven 2009
420 sidor
Atlantis

Johan Hakelius har gett anglofilin ett ansikte i Sverige, eller man kanske skall kalla det anglomanin. Han verkar besatt av det engelska och klär sig som han steg ut ur ett avsnitt av Brideshead Revisited, ofta på gränsen till det parodiska. Hakelius intressesfär är den engelska överklassen, det finns inget av arbetarklass, radhustristess, några ”Angry Young Men”,  kolgruvor eller annat som man kan förknippa med landet.

Själv var jag anglofil i början av 80-talet då jag studerade engelska och bodde i England ett par månader. Sedan gick jag vidare, kände ett det var lite passé med detta glamoriserande av en engelsk överklass. Kontrasten till det ganska fula, illa klädda och fult möblerade England jag mötte i verkligheten var slående.

Men en gång anglofil alltid anglofil. När jag väl satte tänderna i denna mycket underhållande bok så slukade jag den på ett par dagar. Den är full av en hel serie märkliga individer, begåvade, mångfacetterade, några av dem otrevliga, självupptagna och mycket destruktiva.

Essäerna handlar om allt från journalister, författare som Evelyn och hans son Auberon Waugh, andra skönandar till politiker som nazisten Oswald Mosley och den konservative Alan Clarke som skrev mycket självutlämnade dagböcker från sina år i politiken. Det slog mig var hur liten den världen i många avseenden är. Hur många namn jag kände igen från lektyren under 80-talet.

Alla personer är självfallet inte är lika intressanta att följa. Jag fann essäerna om den självförbrännande Jeffery Bernard och om esteten Stephen Tennant fascinerade. Andra höjdpunkter var essän om Alec Guinness, vars dagböcker verkar vara intressant läsning, och den om James Lees-Milnes, sekreterare i National trust. Andra avsnitt om fann jag mindre intressanta.

Anthony Powell

För mig var det speciellt att läsa essän om Anthony Powell. Min anglofili gjorde att jag nog är en av de få i Sverige som läst hans romansvit ”A dance to the music of time” i 12 delar (1951-1975)  En stillsamt framflytande fresk över den engelska övre medelklassen och överklassen från 30-talet fram till 70-talet som brukar jämföras med Proust. Dessutom läste jag hans memoarer ”To Keep the Ball Rolling” i 4 delar och några av de övriga sju romanerna han skrev. Men det var länge sedan och jag har inte många minnen kvar av det.

Powells status är omdiskuterad. En del jämför honom som sagt med Proust, medan andra anser att han inte riktigt når upp till sina stora ambitioner som författare

En utvikning:  För några år sedan publicerade Powells gode vän V.S. Naipaul en essä om honom i sin bok En författares krets  (A writer´s people”).  Powell, då i 50 årsåldern erbjöd den unge Naipaul sin vänskap. Naipaul talar med värme om honom och hans vänsällhet. Det blir aldrig av att Naipaul läser Tonys böcker under hans livstid. När han efter Powells död ombeds att uttala sig om hans romankonst inser han att han inget att säga. Naipaul griper sig an Powells romansvit och upptäcker att han är en medioker författare som inte hängt med i samhällsutvecklingen och som  dessutom skriver en alldeles för ordrik prosa. Han sågar även den av Powells övriga romaner som Hakelius uppskattar mest ”From A view to a death” från 1933.
Detta skapade en hätska kommentarer på engelska kultursidor.  Det sågs som ett exempel på Naipauls sedvanliga förmåga att okänsligt såra människor.  Bla skrev författaren A. N. Wilson att Naipaul är så uppfylld av sig själv så han inte ser Powells komiska talang.

Tillbaka till Hakelius. Det är en välskriven, mycket underhållande, fylld av en närmast encyklopedisk kunskap och är en guldgruva för dem med ett intresse för denna lilla skärva av världen. Jag kan dock inte rekommendera att läsa den i ett svep. Det blir lätt för mycket. Jag dränktes av alla dessa märkliga figurer och all information om dem.
Med lite besinning bör detta överfyllda smörgåsbord bäst avnjutas.

/Reviderad 200229