PÅ ÅTERBESÖK HOS KOMMISSARIE MAIGRET – GEORGES SIMENON – MAIGRET GILLRAR EN FÄLLA

Georges Simenon (1903-1989):
Maigret gillrar en fälla
”Maigret tend un piège”
Utgiven 1955
Denna utgåva 2017
Översättning: Harriet Ribbing
178 sidor
Atlantis förlag

Mina tidigare möten med Georges Simenon och hans legendariska kommissarie Maigret, som jag skrev om här, har givit mig en viss behållning men knappast någon mersmak.
Efter ett besök hos min mycket beläste vän ME, som som pratade varmt om Maigret-deckarna, kunde jag inte motstå att köpa några volymer på en bok-outlet för en mycket ringa penning. Atlantis återutgav för några år sedan ett par läckert formgivna och kransbunda volymer.
http://www.atlantisbok.se/1431.Forfattare-Georges_Simenon

Nu har jag läst en av dem och det råkade bli Maigret gillrar en fälla från 1955. Det är som vanligt en relativt tunn volym som du läser på en sittning eller två.

Det är sommar och hettan lamslår Paris. En seriemördare är lös i Montmartre. Maigret är mycket pressad då polisen inte har några ledtrådar alls. Mördaren är oerhört skicklig på att sopa igen spåren efter sig.
På en middag träffar Maigret en känd psykiater som han har ett längre samtal med om seriemördares psykologi. Maigret bestämmer sig för att gillra en fälla som förhoppningsvis kan lura mördaren.

Om tidigare Maigret-läsning inte givit mig mersmak gjorde denna det.
Simenon skrev fort och effektivt som vi alla vet. Det finns en koncentration i prosan utan att det blir som i hårdkokta deckare eller upplevs för sparsmakat. Nej, bara koncentrerat. Simenon bygger skickligt och elegant upp en scen, en dialog eller presenterar en person i boken med några enkla pennstreck. Och jag följer det med glädje.
Deckare om seriemördare är väl en stapelvara nu men frågan om det var det på 50-talet. Trots det känns psykologin inte passé utan helt trovärdig.

Det är inte många sidor som Maigret ger oss. Det blir en relativt okomplicerad jakt när väl Maigret fått en ledtråd. Men boken känns inte på något sätt för kort eller rumphuggen. Simenon vet var har gör. Han tjafsar helt enkelt inte runt.

Det var ett sant nöje att njuta av Simenons prosa och Paris-bilder. Nu är glad att jag har några till som väntar på hyllan.

OM KÄRLEKEN TILL EN FAR – MAARTEN ´T HART: DÖDENS BUDBÄRARE

Maarten ´t Hart  (1944-)
Dödens budbärare – En roman om en far och en son
“De aansprekers – roman van vader en zoon”
Utgiven 1979
På svenska 1982
Översättning: Ingrid Wikén Bonde och Kerstin Bring
190 sidor
Atlantis

Maarten ´t Hart är en av de mest omtyckta författarna i Holland med en lång verkslista bakom sig. Han verkar inte, trots att han nu är 75, slå av på takten utan fortsätter komma ut med böcker i en strid ström. Nu över 40 publicerade. Tyvärr har de slutat översättas till svenska.
Jag skrev om romanen Sladdbarnet för ett par år sedan och rubricerade inlägget “Ett kärt återseende”. Jag skulle kunna skriva detsamma nu.
Boken har stått i över 20 år i min bokhylla. Jag har kanske blivit avskräckt av ämnet? Det handlar en faders bortgång, ett tungt ämne. Men jag hade inte behövt oroa mig. Det är en varm och fin bok.

Dödens budbärare var tydligen ´t Harts genombrott. Den kom ut 1979 och var det första som översattes till svenska. Det kallas en roman men jag upplever det mer som en självbiografi i romanens form. Romanens huvudkaraktär har mycket stora likheter med ´t Hart och  heter dessutom heter Maarten.

Maarten får reda på att hans far, Pau, har cancer och vid 57 års ålder troligen har ett halvår kvar att leva. Maarten väljer att inte berätta det för sin far (av skäl jag inte blir klok på). Beskedet vänder dock upp och ned på Maartens värld och tankar och minnena kommer fram.
Fadern arbetar som trädgårdsmästare och ansvarig för alla gravar på kyrkogården i Maassluis. Döden är ständigt närvarande i familjen, ofta på ett relativt okomplicerat sätt. Men faders egen sjukdom vågar inte Maarten konfrontera honom med.

Fram växer en berättelse om en mycket auktoritär men älskad far som sonen beundrar. Det är en mycket komplicerad relation. Berättelsen pendlar mellan händelser i Maartens barndom och den sorgeprocess som den vuxne Maarten går igenom.
Fadern är besviken på sonen som har lämnat tron, utbildat sig till etolog, som ´t Hart själv, och gift sig med en icke-troende kvinna. Maarten försöker inte blidka sin far genom att ursäkta sig men letar efter sätt att få sin fars beundran och respekt. En far som han trots alla svårigheter på djupet älskar.

Har du läst ´t Hart tidigare känner du igen dig. Livet i den lilla staden Maassluis, den tunga kalvinistiska religiositeten och kärleken till musiken. ´T Hart skriver en finstämd prosa med en stark närhet till naturen. Han får landskapet i Maassluis att kännas i näsborrarna när jag läser.
Det finns också en lite karg humor och flera dråpliga scener från faderns arbete på kyrkogården.

Även om jag långt ifrån läst alla hans böcker som redan finns på svenska beklagar jag att han inte lägre översätts. Jag kan förstå att hans lågmälda romankonst inte är en försäljningssuccé i Sverige men synd om oss som missar att följa hans fina författarskapet.

Du hittar boken på bibliotek och på Bokbörsen.

Här kan som du som förstår tyska höra en se en liten intervju med ´t Hart på 3 minuter.

 

ETT KÄRT ÅTERSEENDE – MAARTEN ´T HAART: SLADDBARNET

SladdbarnetMaarten `t Hart (1944-): Sladdbarnet
”De Nakomer”
Utgiven 1996
På svenska 1997
Översättning: Annika Johansson och Ingrid Wikén Bonde
340 sidor
Atlantis förlag

Romaner från det flamländska språkområdet är inte flitigt förekommande i den svenska bokfloden. Jag vet inte om minnet spelar mig ett spratt men jag tror det översattes mer på 70-80 talen. De ständigt nobelpristippade Cees Nooteboom (Holland), som Modernista nu återutger, Hugo Claus (Belgien) Louis Paul Boon (Belgien) och Jan Wolkers, Harry Mulisch och Maarten `t Hart (alla från Holland) är några namn..

Maarten `t Hart är en populär och läst författare med många romaner bakom sig. Han föddes 1944 i Maassluis, en ort vid kusten som ofta bildar en fond till hans böcker. ´t Haart utbildade sig till etolog på Universitetet i Leiden där han arbetade tills han blev författare på heltid.

Hans första bok på svenska, Dödens budbärare, kom 1982. Hans roman Om så hela världen rämnar vann Svenska deckarakademins pris 1994. Vad jag minns var det inte en traditionell deckare utan en mycket välskriven roman där det fanns ett mord i centrum. Men det var länge sedan.
Jag har även läst hans debut Stenar mot en hornuggla någon gång på 90-talet.

Sladdbarnet kom ut på svenska 1997 och har stått i min hylla i många år. Jag vet inte vad som fick mig att plocka ner den men är nu glad över att att ha återknutit kontakten med detta fina författarskap.

Romanen en handlar om Roemer Simon, ett sladdbarn i familjen Minderhout. Vi får följa honom från barndomen fram till slutet av hans liv då hans utsätts för en smutskastningskampanj. Roemer påståtts ha förrått några landsmän under andra världskriget.

Det är en roman i tre delar:
– I första delen 1914-1938 skildras hans barndom i några korta episoder.
– I del två 1940-1944 lever ungkarlen Roemer Simon i en liten stad där han arbetar som apotekare.
– Sista delen som utspelar sig 1994 då han vaknar upp och befinner sig på de anklagades bänk. Helt plötsligt kastas hans liv över ända då händelser i hans förflutna misstolkas av av en ovillig mobb.

Det är onekligen intressant att läsa om det lilla land, som vi vet lite om, men som ligger centralt i Europa och i vår traumatiska 1900-talshistoria. Genom Roemer Simons historia tecknar ´t Haart Holland under 1900-talet. En ljus barndom, som den hårdföra kalvinistiska religionen, som t´Haart ofta kritiserar, slår en skugga över. Ett land i krig med den brännande frågan om var du har din lojalitet. Efter kriget, letandet efter syndabockar, då man vill skriva sig fri från skuld.

Det finns teman i Sladdbarnet som jag känner igen från tidigare böcker. Skildringen av en relation far och son. Hans enorma kärlek till klassisk musik går som en röd tråd i författarskapet. Livet i en liten småstad präglad av hård religiositet, småsinthet och misstänksamhet men också av kärlek och värme. Och till sist kanske det viktigaste: frågan om skuld.

Sladdbarnet är inget mästerverk. Kanske lite okoncentrerad. Vissa episoder kunde kanske strukits eller kortats ned något. Och när han skall få ihop det på slutet är det något krystat, även om det också är gripande.
Jag märker dock att flera dagar efter avslutad läsning lever boken kvar i mig. t’Haart skriver med en sådan lätthet och sådan ömhet. Det finns en andning och musikalitet i hans prosa även när han skriver om svåra saker.
t`Haart levandegör också naturen på ett fint sätt.

Maarten_t_Hart_01

Maarten ´t Hart

Bokförlaget Atlantis har givit ut ett flertal böcker av ´t Haart. Hela 11 stycken.  På nederländska finns det många fler. Han är fortfarande mycket aktiv.
Du hittar inte böcker av honom i bokhandeln utan det får bli bibliotek och antikvariat.

Lycka till!

/Reviderad 201107

EN MAGNIFIK TRIOLOGI AVSLUTAS – JAN KJAERSTAD: UPPTÄCKAREN

Jan Kjaerstad (1953-): 
Upptäckaren
”Oppdagaren”
Övers: Inge Knutsson
Utgiven 1999
550 sidor
Atlantis

Med Wergeland-triologin skrev den norske författaren Jan Kjaerstad in sig i litteraturhistorien. Det är ett kraftverk i tre delar på över 1500 sidor där ett liv återberättas av tre olika berättare och där man får se samma händelser ut olika perspektiv. Vad är ett liv egentligen?

Trilogin inleddes 1997 med Förföraren, som är en underbar bok, den starkaste i trilogin och en bok som verkligen ”förför” läsaren. Vi möter Jonas Wergeland, en mega-stor tv-kändis som hemkommen från världsutställningen i Sevilla finner sin älskade fru Margrete död i deras villa. Det är utgångspunkten för en kaskad av berättelser. Romanen kastar sig fram och tillbaka i tid och rum när berättaren, vars identitet röjs först i andra delen, skall ge oss sin version av hur personen och myten Jonas Wergeland växte fram.
Hans berömmelse baserar sig på tv-serien ”Att tänka stort” där han porträtterar 20 norrmän som vidgat horisonterna och gått över gränser. När man läser Kjaerstads visuella beskrivningar av dessa program är det  önskar att de fanns. De är mycket fascinerande.

Kjaerstad har en förmåga att få läsaren att känna sig begåvad, han får oss att vidga vyerna, se sammanhang som vi inte visste fanns eller som vi helt enkelt inte såg.  Förföraren är en sprudlande roman. Varje kapitel är en liten fascinerande berättelse som i en mosaik ger oss en bild av den store förföraren Wergeland, men hur sann är den egentligen?

I Erövraren, som kom 1998, presenteras en annan Wergeland. Han har fallit, dömd för mordet på sin fru. Norge är chockat och många är hans belackare.
Berättaren är en professor som i hopp om att få lite framgång, att skriva om Wergeland bör ge honom uppmärksamhet, tagit på sig uppdraget att skiva hans biografi.  På nätterna får han besök av en mystisk person som kan berätta mycket om Wergeland både intima och ofördelaktiga historier.¨Men arbetet visar sig var nästan omöjligt, det svämmar över alla kanter, för hur skall man fånga fenomenet?
Vi ser nu Wergeland som en erövrare, en som tar för sig och förstör för att nå det han vill. Det som vi läste om i Förföraren framstår nu i ett annat ljus.
Erövraren var också spännande läsning, men det fanns klara transportsträckor, passager där de grepp och de beskrivningar som var nya och spännande i Förföraren nu var något som jag ibland något trött kände igen.

Det var nu några år sedan jag läste dem och det var hög tid att ta tag i tredje delen, Upptäckaren.
Nu är Jonas fri från fängelset och åker på en längre resa uppför norska kusten i fartyget ”Voyager” med sin dotter Kristin och hennes arbetskamrater som arbetar på ett multimediaprojekt. Efter att han varit besatt av att vara en ”förförare” och en ”erövrare” så är Jonas nu en ”upptäckare”. Boken är mer reflekterande, introspektiv än de föregående. Jonas går igenom sitt liv och de saker som han trodde var sanna och väsentliga, kanske inte var det.
Allt eftersom romanen framglider så blir det mer och mer en kärleksroman, en hyllning till Margrete. För vad är livet värt om man har allt men förlorar kärleken. Han blir en ”upptäckare” av sitt eget liv.

Även i denna roman finns det svagare partier där mycket känns igen från tidigare läsning, men allteftersom växer den sig starkare och starkare och det är med saknad man slår ingen boken efter avslutad läsning.

Efter 1500 sidor vet vi då vem Wergeland är?
Förföraren inleds med. ”Låt mig berätta en annan historia”. I slutet av Upptäckaren” skriver Kjaerstad att sanningen kanske fanns i andra berättelser! Och romanen slutar med ”Hittills har jag inte förstått någonting, tänkte han. Jag måste börja om från början.” Och jag känner att, å ena sidan vet jag oerhört mycket om denna människa och myt, men samtidigt är han okänd för mig, för det är en person som är större än livet.

Det finns en massa symboler i romanerna om att se saker ur olika vinklar, att det finns osynliga sammanhang, system för kunskap som inte är synliga vid en första anblick. Hos farmodern finns det en kristallkrona där ljuset bryts genom prismorna och bildar mönster, olika mönster beroende på var du står. Det finns en gripande scen på slutet där dottern i ett försök att förstå sin far tittar på alla 20 tv-programmen samtidigt på 20 tv-apparater och ser hur de hänger ihop, att det finns dimensioner som för inte var synliga.
Detta är bara två exempel av många. Så vad är då sanningen om ett liv, går det är fånga, finns det en berättelse som kan beskriva ett liv?

Romansviten är också en bild av Norges moderna historia, om ett Norge som går från att på rekordtid vara ett litet land med en liten jordbruksbaserad ekonomi till ett av världens rikaste länder. Ett land som blir ett ”Festung Norwegen” girigt, egocentriskt och främlingsfientligt.

Ett annat av glädjeämnena i denna romansvit är hur underbart Kjaerstad skriver om musik, ffa orgelmusik och Bach. Jonas far var organist och musiken spelar stor roll i böckerna. Men inte bara Bach utan även bla Duke Ellington och nu i sista boken Beatles ”Rubber Soul”.

Det finns som sagt longörer i denna romansvit, och konstigt vore väl det på 1500 sidor! Dock, det är ett kraftprov, en i vissa avseenden fullkomligt bländande romansvit som jag rekommenderar alla intresserad av romankonstens möjligheter att läsa.

Upptäckaren fick Nordiska rådets litteraturpris 2001, men jag antar att det var för hela sviten.

/Reviderad 200613

DESSA ENGELSKA EXCENTRIKER – JOHAN HAKELIUS: DÖDA VITA MÄN

Johan Hakelius (1967-):
Döda Vita Män

Utgiven 2009
420 sidor
Atlantis

Johan Hakelius har gett anglofilin ett ansikte i Sverige, eller man kanske skall kalla det anglomanin. Han verkar besatt av det engelska och klär sig som han steg ut ur ett avsnitt av Brideshead Revisited, ofta på gränsen till det parodiska. Hakelius intressesfär är den engelska överklassen, det finns inget av arbetarklass, radhustristess, några ”Angry Young Men”,  kolgruvor eller annat som man kan förknippa med landet.

Själv var jag anglofil i början av 80-talet då jag studerade engelska och bodde i England ett par månader. Sedan gick jag vidare, kände ett det var lite passé med detta glamoriserande av en engelsk överklass. Kontrasten till det ganska fula, illa klädda och fult möblerade England jag mötte i verkligheten var slående.

Men en gång anglofil alltid anglofil. När jag väl satte tänderna i denna mycket underhållande bok så slukade jag den på ett par dagar. Den är full av en hel serie märkliga individer, begåvade, mångfacetterade, några av dem otrevliga, självupptagna och mycket destruktiva.

Essäerna handlar om allt från journalister, författare som Evelyn och hans son Auberon Waugh, andra skönandar till politiker som nazisten Oswald Mosley och den konservative Alan Clarke som skrev mycket självutlämnade dagböcker från sina år i politiken. Det slog mig var hur liten den världen i många avseenden är. Hur många namn jag kände igen från lektyren under 80-talet.

Alla personer är självfallet inte är lika intressanta att följa. Jag fann essäerna om den självförbrännande Jeffery Bernard och om esteten Stephen Tennant fascinerade. Andra höjdpunkter var essän om Alec Guinness, vars dagböcker verkar vara intressant läsning, och den om James Lees-Milnes, sekreterare i National trust. Andra avsnitt om fann jag mindre intressanta.

Anthony Powell

För mig var det speciellt att läsa essän om Anthony Powell. Min anglofili gjorde att jag nog är en av de få i Sverige som läst hans romansvit ”A dance to the music of time” i 12 delar (1951-1975)  En stillsamt framflytande fresk över den engelska övre medelklassen och överklassen från 30-talet fram till 70-talet som brukar jämföras med Proust. Dessutom läste jag hans memoarer ”To Keep the Ball Rolling” i 4 delar och några av de övriga sju romanerna han skrev. Men det var länge sedan och jag har inte många minnen kvar av det.

Powells status är omdiskuterad. En del jämför honom som sagt med Proust, medan andra anser att han inte riktigt når upp till sina stora ambitioner som författare

En utvikning:  För några år sedan publicerade Powells gode vän V.S. Naipaul en essä om honom i sin bok En författares krets  (A writer´s people”).  Powell, då i 50 årsåldern erbjöd den unge Naipaul sin vänskap. Naipaul talar med värme om honom och hans vänsällhet. Det blir aldrig av att Naipaul läser Tonys böcker under hans livstid. När han efter Powells död ombeds att uttala sig om hans romankonst inser han att han inget att säga. Naipaul griper sig an Powells romansvit och upptäcker att han är en medioker författare som inte hängt med i samhällsutvecklingen och som  dessutom skriver en alldeles för ordrik prosa. Han sågar även den av Powells övriga romaner som Hakelius uppskattar mest ”From A view to a death” från 1933.
Detta skapade en hätska kommentarer på engelska kultursidor.  Det sågs som ett exempel på Naipauls sedvanliga förmåga att okänsligt såra människor.  Bla skrev författaren A. N. Wilson att Naipaul är så uppfylld av sig själv så han inte ser Powells komiska talang.

Tillbaka till Hakelius. Det är en välskriven, mycket underhållande, fylld av en närmast encyklopedisk kunskap och är en guldgruva för dem med ett intresse för denna lilla skärva av världen. Jag kan dock inte rekommendera att läsa den i ett svep. Det blir lätt för mycket. Jag dränktes av alla dessa märkliga figurer och all information om dem.
Med lite besinning bör detta överfyllda smörgåsbord bäst avnjutas.

/Reviderad 200229