Kategoriarkiv: Favoriter – Memoarer

EN MODERN KLASSIKER – HORST KRÜGER: VÅRT KVARTER

Publicerat den av

Horst Krüger (1919-1999):
Vårt kvarter: en uppväxt: i Hitlertyskland
”Das zerbrochenes Haus: Eine Jugend in Deutschland”
Utgiven: 1966
På svenska 1967 med titeln Ett hus i spillror
Denna utgåva 2022
Översättning Ann-Marie Odstedt
213 sidor
Weyler förlag
Recensionsexemplar

Horst Krüger var en tysk journalist som var 14 år då Hitler kom till makten. Hans bok beskriver hur det var att växa upp under Hitler. Krüger skrev den 1966 efter att ha bevittnat rättegångarna om Auschwitz. När han såg dessa vanliga tyska medborgare, som idag levde stilla borgerliga liv med mer eller mindre framgångsrika karriärer och hörde vilka hemskheter de begått, ville han förstå hur det kunde blivit så här. Hur blev Hitler möjlig? Hans svar är denna fascinerande bok.

Krüger växte upp i en ordentlig och politiskt ointresserad familj. Fadern var en lägre tjänstemän, De levde i Eichkamp en bit utanför Berlin. En förstad för de som ville leva ett lugnt liv. Berlin var nära i geografin men långt borta i vardagen.

Fadern är en hårt arbetande protestant vars vanor du kunde ställa klockan efter. Modern var av mer skör karaktär, en sökande katolik. De var aldrig nazister men sögs ändå med i det rus som nazismen var. Ett rus där Tyskland åter blev ett land att räkna med.
Ris och salighet är nyckelord för fascismen, för dess framsida, liksom terror och död är nyckelord för dess baksida. Jag tror att invånarna i Eichkamp gärna lät sig förledas till både rus och salighet. På det viset var de mottagliga för smitta. De var värnlösa Plötsligt betydde man något. Man var något bättre och finare än förut: man var tysk.

Invånarna i Eichkamp var inte nazister. Men som Krüger skriver ”De begrep inte själva att de gjort honom. Utan dem skulle han aldrig kommit ut ur bakficka på Hofbräuhaus.”
Föräldrarna var hela livet övertygade om att de hade Hitler att tacka för allt.

Boken består av sex relativt korta kapitel. Det första koncentrerar sig på livet i Eichkamp under den växande nazismen. Sedan breddas paletten. Vi får följa en traumatisk händelse Krügers familj, hans möte med den karismatiske Wanja som leder till att han dras in i motståndsrörelsen och hamnar i fängelse ett par månader. Vi möter Horst på slagfältet där han räddar sig genom att desertera och slutligen på rättegången mot några fångvaktare i Auschwitz.

Det är en mycket vackert skriven och välskriven bok. Svår att släppa. Som en underström i alla dessa fascinerande historier ligger frågan om hur Hitler var möjlig och hur det påverkade både Horst, hans generation och hela tyska folket.

Att det är en bok som åter aktuell är uppenbart med vansinnigheterna i vår värld just nu. Det är väl inte för inte som den återutges även i Storbritannien.

Översättningen är så vitt jag kan bedöma mycket fin. Men jag tycker det är underligt att den på svenska får namnet Vårt Kvarter. Originaltiteln är Das zerbockene Hus som man skulle kunna översätta på lite olika sätt. Den engelska översättningen har titeln The Broken House. Den första svenska utgåvan hade titeln Ett hus i spillror. Det är titlar som mer väl fångar Krügers bok. Huset som metafor för jaget eller landet förutom det faktiska huset.

Vi skall vara tacksamma för att denna moderna klassiker återutges. Trots det svåra ämnet njöt jag under läsningen av hans prosa och gestaltningar Det är helt enkelt är både en mycket bra memoarbok och ett fängslande porträtt av hur ett land går under i ett ideologiskt rus.

MAGNIFIKA MUSIKALISKA MEMOARER – JEREMY DENK : EVERY GOOD BOY DOES FINE – A LOVE STORY, IN MUSIC LESSONS

Publicerat den av

Jeremy Denk: (1970-):
Every good boy does fine –
A love story, in music lessons
Utgiven 2022
368 sidor
Picador

Den amerikanske pianisten Jeremy Denk är inte väl speciellt känd i i Europa, I hemlandet USA är han ett stort namn som vunnit många priser. Jag kände till honom, men inte mer. För ett par veckor sedan ramlade jag på denna trevliga intervju med honom på Youtube med anledning av hans nyligen publicerade och hyllade Every good boys does fine.
https://www.youtube.com/watch?v=uyMG7pOTt7c (Om du ser den får du en bra bild av boken.)

Då klassisk musik spelar stor roll i mitt liv både som körsångare och skivsamlare (old school!) älskar jag att läsa texter av personer som verkligen kan skriva om musik. Jag föll direkt för Denks charm och intelligens i intervjun och beställde boken. När den väl kom öppnade jag första sidan och förstod att alla annan läsning var jag tvungen att lägga åt sidan. Hans charm och humor fanns där från första sidan.

Every good boys does fine är en lysande bok för alla med intresse för musik och pianospel. Denk skildrar de första 25 åren i sitt liv fram tills han är etablerad pianist. En rörande skildring av en uppväxt av ett konstnärstemperament i en dysfunktionell familj. En kärleksförklaring till musiken och vad den kan betyda för oss.

Denk är en gnistrande intelligent författare. Han är inte bara begåvad vad gäller musik. Hans matematiklärare sade han var en boren matematiker, han hade fallenhet för och studerade kemi parallellt med musiken för att blidka nervösa föräldrar och hans engelsklärare sade han skulle satsa på litteraturen! Det är bara att konstatera: förutom att han är en mycket fin pianist så kan han verkligen skriva. Texten sprudlar av energi, musikaliska insikter och humor. Det var i stort sett inte en enda sida där jag inte strök för något eller skrattade åt hans formuleringar.

Boken är fylld av porträtt av fascinerande lärare och musiker, många av dem stora namn, som kantar Denks väg. Boken är en kärleksförklaring till dem, även om det ibland blir mer av hatkärlek.

Denk visar vilket oerhört arbete det innebär att bli musiker. Det finns alltid något att förbättra, både konstnärligt och/eller tekniskt trots tusentals timmars arbete. Och hur svårt det är att finna sin egen röst bland alla olika pedagogers viljor och åsikter. Även om Denk är en strålande begåvning kämpar han hela tiden. Vetskapen om att han är duktig i kombination med en mycket vacklande självkänsla. En ständig resa mellan hopp och förtvivlan.

Under läsningen har jag lärt mig oerhört mycket om musik, Trots att jag lyssnat på pianomusik i många, många år har Denk öppnat upp ögonen för mig. Jag kommer inte kunna lyssna på samma sätt. Denk har givit mig nycklar in i musiken som jag inte haft tidigare.
Boken är helt enkelt en magnifik läsning. Kanske något för lång men det är en liten blemma i sammanhanget. Detta är en bok jag kommer återvända till för att  fördjupa min kunskap och kärlek till musiken och samtidigt få mig ett gott skratt.

Denk finns på Spotify så där kan du höra vilken fin pianist han är. Jag rekommenderar Bachs Goldbergvariationer,

Nöjsam läsning och lyssning.

ANTECKNINGAR FRÅN SIBYLLEGATAN – CARL-JOHAN MALMBERG: GULDÅLDERN

Publicerat den av

Carl-Johan Malmberg (1950-):
Guldåldern
Utgiven 2018
285 sidor
Wahlström & Widstrand

I mitten av 90-talet får Carl-Johan Malmberg ett litet kort av sin vän fotografen Christer Strömholm efter en diskussion om vikten av att gå sin egen väg. På kortet står det:
”Var otidsenlig” (sid 150.). Och det är Malmberg på många sätt. Carl-Johan Malmberg är en man som blickar tillbaka.
2 november 2016
Jag sitter på en bänk i det förgångna
Malmberg hämtar sin näring ur gångna tiders stora konstverk. Han har bla skrivit några spränglärda essäsamlingar, en bok om Gustav Mahlers symfonier, en bok om vin, och två magnifika och mycket vackra monografier. En om den engelske 1600-tals poeten och konstnären William Blake, Stjärnan i foten – Dikt och bild, bok och tanke hos William Blake, och en om den irländske poeten William Butler Yeats, Var hemlig och gläds: vandringar i William Butler Yeats poetiska världar.
Malmberg har varit verksam som lärare i filmvetenskap producent på Sveriges Radio och är sedan många år kritiker i Svenska Dagbladet. Han har fått en lång rad priser för sina essäer, senast Övralidpriset.
Jag har inte läst mycket av honom. Enstaka artiklar och bläddrat lite i böckerna. Jag har slagits av en helt enastående bildning men också en stor kärlek till konst i olika former. Musik, teater, poesi, måleri och romankonst. Inget är Malmberg främmande för att fördjupa sig i och där hitta näring och mening.

Guldåldern, som kom ut förra året, är en serie anteckningar och korta stycken. Allt ifrån en rad till några sidor i en utsökt liten bok i A5-format. Han börjar på sin 66-årsdag 7/10 2016, fram till slutet av nästa år. Malmberg skriver att det inte en dagbok utan snarare en serie daterade anteckningar.
Boken ”springer ur en nödsituation”. Malmberg börjar känna av att hans kropp börjar bli gammal, artrossmärtorna slår sina klor i honom och begränsar hans liv. Sedan också depressionen som gör att han tidvis åker in på Ersta sjukhus. Boken är dock ingen sjukjournal utan en bok där Malmberg reflekterar över sitt liv, över vad som varit väsentligt, över de människor som betytt något. Och hur han försöker hantera sorgen över att allt förändras för att vara på väg mot ett oundvikligt slut.
Detta blir en bok om förluster. En kropp som inte längre fungerar, älskade föräldrar som inte finns livet, om hur många av hans vänner går bort.
Här finns ett naket avsnitt om hur en av hans bästa vänner på ett smärtfyllt sätt vänder honom ryggen. Detta är dock ingen självutlämnande bok utan han ger oss tillräckligt mycket för att vi skall förstå men inte mer.
Jag köpte boken när den kom. Ett infall fick mig att plocka ned den nu. När jag väl öppnat den kunde jag inte sluta läsa. Jag fångades av han enorma lärdom och blev lite ”star-struck” över alla kulturpersonligheter han är god vän med eller träffar både, svenska och utländska. Malmberg beskriver ett mycket gott liv med otaliga resor, goda middagar, besök på sin herrklubb i London, föreläsningar för Lacan i Paris där han bodde ett par år, exklusiva viner som jag bara kan drömma om att få njuta av.

Carl-Johan Malmberg hemma på Sibyllegatan.

Man kan lätt raljera över Malmberg och fråga om han kan diska utan att fundera på Proust eller borsta tänderna utan att tänka på en engelsk poesi från 1800-talet. Men det är lättköpta poäng för Malmberg är en mycket känslig person som genom att läsa, tänka på och skriva om vad andra skapat söker svaret på vem han själv är. Det är inte pretentiöst utan genuint känt och tänkt. Konsten som livsnödvändighet.
För övrigt så älskar även Malmberg bl.a. Ture Sventon, Anne på Grönkulla och Dorothy Sayers.
Malmberg sitter inte bara i ett kulturellt elfenbenstorn och blickar bakåt utan engagerar sig i den afghanska flyktingbarnens protester. Krisen i Svenska Akademien tar sin början och Malmberg är inte nådig i sin kritik mot Frostensson och Arnault.
Jag läste boken relativt fort trots att det finns mycket att reflektera över under läsningen. Efter avslutad läsning kände jag mig inte klar med den utan läste den en gång till. Då var det en lite annorlunda bok. Sorgen och vemodet stod allt klarare. Malmbergs ensamhet. Han har många vänner men kärleken lyser med sin frånvaro. Den enda som nämns är den kärleken Ulf som svek honom och som han skrev om i boken Han som inte gjorde mig sällskap.
Malmberg frågar sig om han inte lyckats lite väl bra med att gå sin egen väg. Självständig men ensam. Boken slutar dock i något som i all enkelhet liknar en försoning.
Guldåldern är en bok som grep mig. Antagligen mer nu än den skulle gjort om jag läst den som ung. Det skiljer nästan på dagen elva år mellan mig och Malmberg och det är idag mycket lättare för mig att identifiera mig med de ämnen Malmberg tar upp. Jag tror inte jag hade fått ut mycket av den för tjugo år sedan.
Förutom att bli berörd blir jag också oerhört inspirerad till vidare förkovran utifrån de romaner, musikstycken, filmer och konstverk han kärleksfullt skriver om.
Jag ser verkligen fram emot att botanisera mer bland Malmbergs böcker.
Den typen av spränglärda och välskrivande kritiker som befolkade kultursidorna i min ungdom är snart ett minne blott. Och även jag blir en man som blickar bakåt.

EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL EN FAR – LEIF ZERN: KADDISH PÅ MOTORCYKEL

Publicerat den av

Leif Zern (1939-)
Kaddish på motorcykel
Utgiven 2018
208 sidor
Bonniers

När jag läste om Kenneth Hermeles mitt tycke ganska trista En shetl i Stockholm bok jämfördes den med Leifs Zerns bok från 2012 Kaddish på motorcykel. Alltid till Zerns fördel vilket väckte min nyfikenhet. Leif Zern är en av våra mest meriterade teaterkritiker med många år på Dagens Nyheter och ett förflutet som kulturchef på Expressen.

Det kanske är elakt att jämföra böckerna då de har lite olika syften, men båda skildrar initierat judiskt liv i Stockholm i mitten av 1900-talet (Zern är nio år äldre än Hermele). Men då Hermeles bok är en redovisande och platt text fångas jag omgående av Zerns text.
Det är en tunn liten bok i fickformat men dess inre rymd är stor. Det gnistrar om hans vackra prosa, han fångar människor och miljöer så att de bli levande för mina ögon. Språket är både elegant och skarpslipat, samtidigt fylld med en stor ömhet.

Boken är en kärleksförklaring till hans far, Simon Zernaffsky, judisk flykting från Ryssland, som kommer till Sverige och träffar Leifs mor, den svenska arbetarkvinnan,
Simon är djupt troende jude, men inte på ett reflekterande sätt, han bara är. Zern beskriver honom som en snarast from man, den enda genuint troende i sin familj. Och även om det var oreflekterat gör han som krävs för att leva enligt traditionen.
De existentiella frågorna är mao inget som diskuteras hemma. Simon är en istället man med stort intresse för idrott och själv en duktig bollspelare och boxare. Otaliga är det matcher och andra idrottsevenemang som Leif blir medtagen på.
Simon lever med ena foten i den judiska världen med alla dess regler och högtider och med den andra foten i den svenska med sina kamrater som han sportar med, går på dans med och fiskar kräftor.

Det sista är en paradox. För om något inte är koscher så är det att äta skaldjur! Ändå är det årliga kräftfisket en livsbejakande ritual som Simon aldrig skulle ge upp, lika viktig som de judiska högtiderna. Men paradoxalt nog så skulle det komma in en räka i hemmet i Stockholm skulle den kastas ut omgående.  Zern har sagt att de två dagarna var Simon trogen det svenska och sina svenska vänner och såg inte någon motsättning i det.

De partier som skildrar den unge Leifs somrar med kräftfiske är en njutning av att läsa, en hyllning till livet och naturen. Zern skriver att hans far var en ovanlig jude i det att han var naturmänniska. Alla hans släktingar var helt ointresserade av, ja till och med rädda, för skogen. För dem var en plats där judar i generationer blivit jagade och förföljda.
Zern skriver att faderns passion för natur och trädgård visar att vi inte är bundna av vårt arv i våra val. Man kan gå en helt egen väg.

Boken skildrar främst fadern, det är om honom han vill berätta. Hans mamma, som vad jag förstår stod Leif nära, beskriver Zern som en ”hemlös”, Varken hemma i det svenska och i den judiska församlingen då hon var en som ”övergått”. (Inom judendomen pratar man inte om att konvertera, utan att övergå). Ändå var hon inte missnöjd utan pratar alltid med ömhet om fadern. Genom hennes berättelse läggs det ytterligare facetter till Zerns berättelse om att leva i två kulturer.

Leif är enda barnet men omgiven av en mängd släktingar som bor nära varandra på Söder i Stockholm. Det flesta arbetar likt fadern inom kläder och textil. Zern skildrar en inte okomplicerad släkt. Men det är en varm värld där man mitt i allt käbbel ändå stöttar varandra. Det finns en trygghet i samvaron och alla ritualer även om de luckras upp allt eftersom moderniteten kommer in.

När jag hade läst Hermeles bok hade jag glömt den i samma ögonblick som jag slog igen den. Zerns mångbottnade och vackra text ligger kvar och vibrerar efter avslutad läsning. En varm ton av kärlek till en älskad far. En far vars liv ofta gick i dur för att avslutas i moll. Tagen lägger jag ihop boken och vet att den kommer finnas med mig länge.

Vad betyder titeln? Det är ytterligare en av de paradoxer Simon lever i. Och förklaringen får du när du läser denna lysande bok som borde nominerats till Augustpriset.
https://www.adlibris.com/se/bok/kaddish-pa-motorcykel-9789100127817

En annan berättelse som vore intressant att läsa är den om Leif själv. Hur en ung man som kommer från enkla förhållanden med en fader som inte läser en bok blir en av Sveriges främst teaterkännare och kritiker. Högt upp på parnassen. Men det är som sagt en annan bok.

/reviderad 210727

VINNARE AV PRIX DU LIVRE EUROPÉEN 2011 – MAXIM LEO: RÖD KÄRLEK – EN ÖSTTYSK FAMILJEHISTORIA

Publicerat den av

Maxim Leo (1970-)
Röd kärlek – en östtysk familjehistoria
”Haltet euer Herz bereit”
Översättning: Nina Katarina Karlsson
285 sidor
Historiska Media

Efter avslutad läsning av David Youngs utmärkta Stasi Child släppte inte DDR, detta märkliga land nära i tid men ändå mycket långt borta, sitt grepp om min fantasi. Från bokhyllan plockade jag ned Maxim Leos prisbelönta bok Röd Kärlek, inhandlad på bokrean för två år sedan.

Maxim Leo föddes i det som var Östtyskland 1970. I dag bor han i fortfarande i Berlin, nära där han är uppvuxen- Men det landet som han föddes i finns inte längre. Det är försvunnet som en hägring. (Jag minns från min läsning av Jan Mosanders fina bok om Berlin hur östtyska högt uppsatta diplomater på väg till viktiga konferenser vaknade upp och upptäckte att under en natt hade deras land försvunnit.)

Maxim Leo har skrivit en berättelse om detta land men inte utifrån de stora händelserna utan utifrån tre generationer av sin egen familj.

Gerhard Leo, fänrik i franska armén 1943

Han farfar Gerhard var av judisk bakgrund och fick som barn fly till Frankrike. Gerhard arbetade i den franska motståndsrörelsen under kriget. Han återvände efter kriget och var med om att bygga upp DDR. Han blev en framstående journalist och makthavare i DDR. Men Leo upptäcker att där finns en hel del hemligheter begravna.

Hans dotter Annette (Anne), Maxims mor, arbetade först som journalist och efter murens fall som historiker. Anne var en regimtrogen men ändå mycket kritisk partimedlem som älskade sitt DDR. För henne var partiet allt. Enskilda partimedlemmar kunde ha fel, men partiet hade rätt. Därför blev det svårt för henne att när hon som intellektuell ville kritisera partiet, med syfte att förbättra det, ansågs som en förrädare.

Anette Leo

Inom partiet var de så rädda för de kritiska rösterna att de inte vågade lyssna på dem. Även om deras kritik inte hade annat mål än att anpassa partiet efter den verklighet landet befann sig i.

Annes man Wolf var till skillnad mot Anette en rebell. Hans far, Werner var trogen nazist som sedan blev rättrogen kommunist. Wolf var på ständig kollisionskurs med honom. Werner lämnade tidigt familjen. Wolf hade inte mycket kontakt med honom för att till slut byta den helt. Därför får vi redan på mycket mer om Maxims familj på mödernet.

Det fanns även en annan

Wolf Leo

dimension. Annes familj var högborgerlig och umgicks med framstående intellektuella och konstnärer. Wolfs far var arbetarklass som till slut blev lärare. Wolf arbetade som formgivare och senare som konstnär, relativt framgångsrik, men var ändå en katt bland hermelinerna.

Leo skriver att hans familj var ett Östtyskland i miniatyr. De politiska diskussionerna var högljudda och ledde ofta till konflikter, avstånd och brott i relationerna.

Det är lätt för oss historiskt okunniga att undra hur en stat och en hård diktatur som DDR kunde uppstå. Leo gör det mycket mer begripligt. Han beskriver DDR som ett svar både för hans farfar och morfars drömmar. Att bygga en anti-fascistisk stad, som ett sätt att göra upp och glömma det förflutna. Det var bara framtiden som räknades. ”Ny tro för gammalt lidande var dealen för grundandet av DDR” (sid 190).

Detta gällde för Gerhard och Walter. Wolf och Anne såg däremot hur diskrepansen mellan dröm och verklighet blev större. För Maxims generation fanns bara de tomma gesterna kvar och till slut gick luften ur.

Leos bok är en ömsint skildring av ett liv i ett land som inte finns längre. Allt var självfallet inte av ondo, där fanns en vardag med mycket glädje. Och när muren föll var det inte okomplicerad att anpassa sig till ett nytt liv. Det visade sig vara mycket svårare för Wolf, den regimkritiske, än för Anne att anpassa sig.
För Maxim var det inga problem. Det var som om det östtyska rann av honom och så blev han tysk.

Maxim Leo blandar skickligt det personliga och det politiska i en mitt tycke en lättläst, mycket välskriven och underbar bok. Jag rekommenderar den mycket varmt.

Till Leos stora förvåning var det många som kände igen sig i hans liv trots han särpräglade familjs historia. För er som förstår lite tyska kan ni höra honom prata om sin bok i detta lilla klipp:
https://www.youtube.com/watch?v=_AjYVZ00xGQ

/reviderad 210727

FÖRSTA VINNAREN AV PRIX DU LIVRE ETRANGER FRANCE INTER. – HISHAM MATAR: THE RETURN: FATHERS, SONS, AND THE LAND IN BETWEEN

Publicerat den av

returnHisham Matar: (1970-)
The Return: Fathers, Sons, And The Land In Between
Utgiven 2016
256 sidor
Random House

Hisham Matar är en libysk författare med en kosmopolitisk bakgrund.
Matar föddes i New York när fadern Jaballa Matar var FN-diplomat. Vid tre års ålder flyttade familjen tillbaka till Libyen. När Matar var 9 år flyttade familjen vidare till Egypten efter att pappan hamnat i onåd hos Khadaffi. Till London flyttade Matar 1986 där han senare studerade arkitektur.

Matar skriver sina böcker på engelska och har tidigare skrivit två romaner. Debuten The Country of men (Ingen i världen) kom 2006. Den var med på ”korta listan” till The Booker Prize och belönades med 2007 Royal Society of Literature Ondaatje Prize. Den andra romanen Anatomy of a Disappearance (Analys av ett försvinnande) kom 2011.

I somras kom The Return ut och fick mycket fina recensioner vilket väckte min nyfikenhet. Medan Matars första romaner, enligt vad jag kunnat läsa mig till, löst baserar sig på hans liv, är The Return en självbiografisk bok om hans livs stora trauma, en högt älskad faders försvinnande.

Jaballa Matar var en mycket sammansatt person. En stor organisatör, en man som älskade poesi och kunde recitera många dikter utantill och en fanatisk anhängare av Bayern München. Han var en mycket framstående person i Libyen, officer med hög rang. Detta förändrades under Khadaffi. Matar engagerade sig i motståndsrörelsen, blev en ledande figur och sågs som ett hot. Efter några år som affärsman var nämligen Jaballa mycket förmögen och använde sina resurser till att bygga upp militära förband.
1990, när sonen var 19 år, kidnappades Jaballa  i sitt hem av den egyptiska underrättelse tjänsten. Han hamnade i det fruktansvärda fängelset Abu Selim i Tripoli. Även om det fanns personer som sade sig sett Jaballa 2002 är det troliga att han mördades i den fruktansvärda massaker som libyerna iscensatte 1996 då 1270 fångar i fängelset avrättades.

The Return skildrar Matars återkomst till Libyen 2012, året efter Khadaffi död. En återkomst han aldrig trodde skulle ske. Om detta har Matar skrivit en fullkomligt enastående bok. På en oerhört vacker och suggestiv prosa böljar berättelsen fram och tillbaka. Författarens eget liv och hans familjs historia blandas med partier om jakten på sanningen. Till slut tar jakten på sanningen sig nästan Kafka-artade uttryck när han lyckats lyfta frågan till en nivå det politiska etablissemanget inte kan undvika att agera. Scenerna med Khadaffis son är närmast surrealistiska.

Vi ser också revolten inifrån hans familj. Den kostade många familjemedlemmar livet eller ledde till långa fängelsestraff. Matars möten med sina släktingar är starka och berörande.

Boken är också ett porträtt av Libyen. Hans älskade hemland med dess färger och dofter.  Ett land med en mycket våldsam och tragisk historia. Matar skriver bland annat om det sällan beskrivna förtrycket som det italienska styret stod för. En dansk journalist Knud Holmboe som skrev om detta i boken Desert encounter; An adventurous journey through Italian Africa (1931) försvann under mystiska omständigheter, troligen mördad av säkerhetstjänsten.

Det är paradoxalt att Matar, som självfallet har en enorm ilska för det som hänt, det lamslog hans liv under många år, har kunnat skriva en återhållen, vacker och skimrande bok. Jag skulle kunna fylla denna text med mängder av citat som visar vilken lysande stilist Matar är. Förutom att han fått Prix du Livre Etranger France Inter har The Return varit nominerad till Baile-Gifford Prize som hans vän Philippe Sands vann och The Costa Award som Sebastian Barry vann.

Hisham Matar, Author of 'In The Country Of Men'.

Hisham Matar

Till min glädje såg jag att den nu kommer på svenska i maj. Dock kan du läsa den i original gör gärna det för hans njutbara språk.
The Return är en av de bästa böckerna jag läst på mycket, mycket  länge. En bok som klingar länge i kropp och själ efter avslutad läsning.
På omslaget citeras Colm Tóibin ”likely to become a classic” Och vem kan säga emot den gode Colm!

/Reviderad 210102

EN DJUPT GRIPANDE BOK OM EN FAR – ARNO GEIGER: DEN GAMLE KUNGEN I EXIL

Publicerat den av

Arno Geiger (1968-)
Den gamle kungen i exil
”Der alte Köing in seinem Exil”
Utgiven 2011
På svenska 2015
Översättning Jörn Lindskog
170 sidor
Thorén & Lindskog
Arno_Geiger_2014-page-001-201x300

Med den tunna volymen Den gamle kungen i exil, i översättning av Jörn Lindskog, så introduceras österrikaren Arno Geiger för en svensk publik.

Arno Geiger, född 1968, är en stort namn i den nya österrikiska litteraturen med ett par romaner bakom sig. Romanen Es geht uns gut belönades med Tyska bokpriset. Den gamle kungen i exil är dock inte en roman utan en berättelse om hur Geigers far, August, glider in i Alzheimer och demens. En skildring av en kung som går i exil.

När man skriver om böcker är idealet att förhålla sig lite analyserande och kritiskt för att sedan kunna beskriva den. Men jag har svårt för det när det gäller denna bok. Den grep tag i mig från första sidan. Jag led med författaren, skrattade åt all humor i den och blev berörd av hans kloka tankar .

Geiger skriver en vacker prosa, både lätt och luftig. Ömsint skildrar Geiger hur fadern till Arnos och syskonens irritation blir allt mer egen. Far och son har en komplicerad relation med uppslitande konflikter, men detta ställs på sitt huvud när de inser att fadern är sjuk. Geigers bok är ett utforskande av fadern, hans historia och deras relation.

August Geiger föddes 1926 i den lilla staden Wolfurt nära schweiziska gräsen. Han växte upp i en jordbrukarfamilj under hårda förhållanden. Efter avslutad skolgång skickades han ut i Andra världskriget vilket traumatiserade honom så svårt att han därefter inte ville lämna Wolfurt. Han lämnade staden endast en  gång under hela sitt liv.

August ägnar sitt liv åt att skapa trygghet. Han får arbete i kommunen, bygger ett hus som han aldrig slutar snickra på, fostrar sina barn som han fått med kvinna som han inte egentligen passar ihop med. Men tryggheten är det viktiga i livet.

Det är en värld långtifrån författarens. Genom att skriva boken så får han möta sin fars, och till viss del, sitt lands historia.

En av poängerna med Geigers bok är att vi inte kan skygga för ålderdomen, den är en del av livet och frågan är i stället vad vi kan läsa oss till av den. ”Man behöver andra måttstockar för en människa sjuk i demens.” ”Eftersom min pappa inte längre kan gå över bron till min verklighet måste jag gå över till honom.”

Allt eftersom demensen framskrider så blir fadern allt mer finurlig i sina uttalanden och många av kommentarerna fick mig att le. Geiger konstaterar att hans far säger saker som Franz Kafka eller Thomas Bernhard kunde sagt. För att inte tala om detta exempel:

”Såvitt jag kan bedöma det mår jag bra, sa han. Jag är en äldre herre idag, nu måste jag göra det jag tycker om, och se vad det leder till.
Och vad vill du göra, pappa?
Inget faktiskt. Du vet  det är det bästa. Det är en konst.”

En dialog värdig en zen-mästare!

Geigers bok är översatt till 30 språk och det är inte svårt att förstå varför. Detta är inte en självhjälpsbok, en handbok i konsten att hantera gamla, det är snarare en kärleksskildring av en far som sonen behöver både återupptäcka och upptäcka på nytt, en meditation över livet och ålderdomen.

Jag hoppas den finner många läsare. Vi får också hoppas på att Thorén och Lindskog fortsätter ge ut Geiger.

/Reviderad 201031