Arno Geiger (1968-)
Den gamle kungen i exil
”Der alte Köing in seinem Exil”
Utgiven 2011
På svenska 2015
Översättning Jörn Lindskog
170 sidor
Thorén & Lindskog

Med den tunna volymen Den gamle kungen i exil, i översättning av Jörn Lindskog, så introduceras österrikaren Arno Geiger för en svensk publik.

Arno Geiger, född 1968, är en stort namn i den nya österrikiska litteraturen med ett par romaner bakom sig. Romanen Es geht uns gut belönades med Tyska bokpriset. Den gamle kungen i exil är dock inte en roman utan en berättelse om hur Geigers far, August, glider in i Alzheimer och demens. En skildring av en kung som går i exil.

När man skriver om böcker är idealet att förhålla sig lite analyserande och kritiskt för att sedan kunna beskriva den. Men jag har svårt för det när det gäller denna bok. Den grep tag i mig från första sidan. Jag led med författaren, skrattade åt all humor i den och blev berörd av hans kloka tankar .

Geiger skriver en vacker prosa, både lätt och luftig. Ömsint skildrar Geiger hur fadern till Arnos och syskonens irritation blir allt mer egen. Far och son har en komplicerad relation med uppslitande konflikter, men detta ställs på sitt huvud när de inser att fadern är sjuk. Geigers bok är ett utforskande av fadern, hans historia och deras relation.

August Geiger föddes 1926 i den lilla staden Wolfurt nära schweiziska gräsen. Han växte upp i en jordbrukarfamilj under hårda förhållanden. Efter avslutad skolgång skickades han ut i Andra världskriget vilket traumatiserade honom så svårt att han därefter inte ville lämna Wolfurt. Han lämnade staden endast en  gång under hela sitt liv.

August ägnar sitt liv åt att skapa trygghet. Han får arbete i kommunen, bygger ett hus som han aldrig slutar snickra på, fostrar sina barn som han fått med kvinna som han inte egentligen passar ihop med. Men tryggheten är det viktiga i livet.

Det är en värld långtifrån författarens. Genom att skriva boken så får han möta sin fars, och till viss del, sitt lands historia.

En av poängerna med Geigers bok är att vi inte kan skygga för ålderdomen, den är en del av livet och frågan är i stället vad vi kan läsa oss till av den. ”Man behöver andra måttstockar för en människa sjuk i demens.” ”Eftersom min pappa inte längre kan gå över bron till min verklighet måste jag gå över till honom.”

Allt eftersom demensen framskrider så blir fadern allt mer finurlig i sina uttalanden och många av kommentarerna fick mig att le. Geiger konstaterar att hans far säger saker som Franz Kafka eller Thomas Bernhard kunde sagt. För att inte tala om detta exempel:

”Såvitt jag kan bedöma det mår jag bra, sa han. Jag är en äldre herre idag, nu måste jag göra det jag tycker om, och se vad det leder till.
Och vad vill du göra, pappa?
Inget faktiskt. Du vet  det är det bästa. Det är en konst.”

En dialog värdig en zen-mästare!

Geigers bok är översatt till 30 språk och det är inte svårt att förstå varför. Detta är inte en självhjälpsbok, en handbok i konsten att hantera gamla, det är snarare en kärleksskildring av en far som sonen behöver både återupptäcka och upptäcka på nytt, en meditation över livet och ålderdomen.

Jag hoppas den finner många läsare. Vi får också hoppas på att Thorén och Lindskog fortsätter ge ut Geiger.

/Reviderad 201031