EN PRISBELÖNT BOK OM AZTEKERNA – CAMILLA TOWNSEND: FIFTH SUN – A NEW HISTORY OF THE AZTECS

Camilla Townsend (1965-)
Fifth Sun: A New History of the Aztecs
Utgiven 2019
335 sidor
Oxford University Press

Mitt nyvaknade intresse för Latinamerika gjorde att jag lystrade till när jag hörde talas om boken Fifth sun av den amerikanska historikern Camilla Townsend. På den lysande podden The rest is history finns det en intervju med henne. Där beskriver Tom Holland, en av programledarna, boken som den bästa han läste det året. På bokomslaget finns massa tunga rekommendationer och den vann det prestigefyllda Cundill Prize 2020.

Jag tänker inte gå in i detalj och beskriva denna oerhört täta och välskrivna bok. För de intresserade så finns podcasten och flera intervjuer med henne på Youtube.
Kort kan jag säga att boken beskriver hur aztekerna, som aldrig kallade sig azteker, det var ett namn som historiker på 1700-1800-talet gav dem, kom från Asien och vandrade till Nordamerika på tiden före sundet uppstått och sedan den flera tusen år långa processen till att de, som själva kallade sig Mexica (Me-shii-ka) hamnade mitt i dagens Mexiko. I ett träskland som ingen vill bygga på skapade ett staden Tenochtitlan (dagens México City). Staden var ett arkitektoniskt underverk vars skönhet imponerade stort på de spanska kolonisatörerna. Mexicas skapade på 1500-talet ett mycket välfungerande samhälle och en högstående kultur.

Sedan följer den oerhört brutala spanska invasionen under Hernán Cortes (1485-1547). Förutom invasionen så förde européerna med sig bakterier som ursprungsbefolkning inte var resistenta mot vilket ledde till många och svåra epidemier.
Townsend skildrar i detalj dessa traumatiska år och vad det gör med landet. Spanjorernas teknologiska övertag gjorde att även om det tog lång tid så var deras seger den enda möjliga utgången.

Townsend studie är tydligen banbrytande för hon har till skillnad från tidigare historiker lärt sig deras språk nahuatl, som är ett av ca 60 språk i dagens Mexiko. Det är inte dött språk. Det finns över 1 miljon personer som talar det i dag.
Det finns massa källor på nahuatl. Spanska munkar lärde unga män alfabetet för att de skulle kunna översätta Bibeln. Den kunskapen använde de för att teckna ned sina liv och sin historia. Townsend har studerat språket och kulturen i 20 år. Townsend visar att flera om de fördomar vi har om Aztekerna, bland annat att de skulle vara oerhört våldsamma inte alls är så svart-vitta som vi tror utan det är mycket mer mångfacetterat.

Jag är inte förvånad över allt beröm Townsend fått. Det är en rejält tät text som tagit lång tid för mig att läsa. Hon är dock en mycket god författare som skriver medryckande, ja ibland nästan skönlitterärt. Hennes kunskap är enorm.
Persongalleriet är mycket stort och det är inte lätt att hålla ihop alla… och alla namn på det nahuatl dessutom. Och de är inte det lättaste! Men det är många gripande levnadsöden som vi får följa. Då Townsend kunnat läsa deras texter i original kommer hon människorna mycket nära. Townsend påpekar flera gånger att visst är de annorlunda än vi men samtidigt så lika i sin mänsklighet.

Då jag är historiskt lite bevandrad så är boken en fascinerande läsning om en del av världen som okänd för mig. Förutom om allt jag lärde mig om aztekerna har jag lärt mig mycket annat om världen på 1500-talet. Redan då var världen mycket mer global än vad jag anade.

Jag rekommenderar denna bok varmt. Den har givit mig mersmak att läsa mer om denna spännande region och tid.

FÄNGELSET UTAN TAK OCH VÄGGAR – DANIEL BEER: THE HOUSE OF THE DEAD: SIBERIAN EXILE UNDER THE TSARS

Daniel Beer
The House of the Dead – Siberian Exile Under the Tsars
Utgiven 2017
512 sidor
Penguin
Vinnare av The Cundill Prize 2017

Daniel Beer är verksam som forskare på University of London. För denna mycket välskrivna, och det tunga ämnet till trots, lättlästa bok, har Beer belönats med det prestigefyllda Cundill History Prize och var även med i slutomgången (short-listed) för Wolfson History Prize, Pushkin House Prize och Longman-History Today Prize.
Boken är resultatet av ett oerhört gediget grävande i olika ryska arkiv. (Fotnoterna är på 80 sidor, men det var inget jag tittade på då i stort sätt alla referenser var ryska!)

Man kan tro att Gulagarkipelagen är något som kommunisterna skapade. Även om de var upphovsmännen så fortsatte de egentligen bara med en tradition. Sibirien hade då redan, under ätten Romanov, under 100 år varit ett gigantiskt fängelse. Om du lyckades fly var du ändå inte loss då geografi och väder vann över individen.
När Ryssland började kolonisera Sibirien var för att där kunde man göra stora på pengar på päls. De var jaktresor som tog år men som belönades oerhört rikligt. När vägen över Uralbergen var funnen ville makthavarna i Sankt Petersburg ta till vara alla de möjligheter som fanns. Problemet var att i Sibirien fanns det mycket få människor uppdelade på en mängd stammar och en mängd språk. För att lösa det problemet började man bygga upp fångläger i Sibirien. Allt eftersom åren gick allt längre österut. Tanken var att både staten och individen skulle vinna på detta. Staten skulle få in pengar och råvaror. Individen kunde starta ett nytt liv, sona sitt brott, bli en bättre människa och hjälpa till att bygga upp staten.
Problem började dock snart uppstå då mängden av fångar vida översteg kapaciteten. Mellan 1801 till 1917 deporterade mer än 1 000 000 fångar. Många dömdes på mycket lösa grunder till hårda straff.
Under helt vedervärdiga förhållanden fick fångar vandra, kedjade, i månader innan de kom fram till sina fångläger där de sattes i arbete, till exempel med gruvdrift. De levde sedan under vidriga förhållanden. De trycktes samman i fångceller och levde mitt i en sanitär olägenhet.
L
ånga avstånd, dåliga kommunikationen och en svag polismakt gjorde att systemet snabbt korrumperas och gav uppehåll till mycket godtycke.
Bestraffningarna i lägren vid förseelser var mycket hårda. Att t.ex vara fastkedjad i en vägg i flera år, att ha en kärra kedjad vid din fot under lång tid. Beer ägnar ett helt kapitel åt de olika redskap som användes för att piska och i det närmaste flå fångarna levande
Alla hade det inte lika hemskt. Högre ståndspersoner kom ofta undan lättare och kunde leva relativt bra liv även om de var fast i lägret.
I början av 1800-talet var det dock mest kriminella som fyllde lägren. Men allt eftersom fånglägren under slutet av 1800-talet fylldes av högutbildade politiska fångar så grävde makthavarna en grop som de till slut trillade i 1917. Att sammanföra politiska aktivister som började diskutera samarbete för att till slut agera var inte det klokaste.
Det var en av de många paradoxerna med att göra Sibirien till ett stort fångläger. En annan var att man på många orter samlade ihop mycket stora grupper av kriminella som inte hade något att förlora. De ställde till med bråk, begick brott och förgrep sig på kvinnor. Många dog eller tog livet av sig. Alltsammans ställde det till stora problem i det städer där lägren fanns. Istället för att utveckla Sibirien så stannade det av. Många är de brev från guvernörer runt om i Sibirien som ber om hjälp för att lösa en hopplös situation.
Många intellektuella skrev och debatterade om de fasansfulla fängelserna men för döva öron. Där fanns Dostojevskijs vittnesmål från hans tid i Sibirien, Döda huset, som Beer lånar titeln av. Tjechovs bok om Sachalin slog ned som en bomb. Denna avlägsna ö var det värsta exemplet på vanvård under hela perioden. Kvinnor sålde sig själva och sina döttrar som prostituerade för att överleva.
Det skrevs om förhållanden i Sibirien i engelsk och amerikansk press och demonstrerades i London men inget av det hjälpte. Inte förrän motsättningarnas i Ryssland blev så stora att hela samhället brakade samman.

Daniel Beer

Beer har gjort ett mycket gediget forskningsarbete. Sida upp och sida ner får vi höra berättelser från från hundratals fångar. Det är hjärtskärande läsning. Men här finns också mycket om de som stod emot protesterade och ibland klarade sig. Det är verkligen en historia om människan livskraft under de mest vedervärdiga förhållanden.
Det tunga ämnet till trots så skriver Beer med en lätthet och elegans som gör det till en njutbar läsning. För de som har ett intresse för historia och vill lära sig mer om Ryssland kan jag varmt rekommendera denna bok.