EN VÄRLDSBERÖMD FÖRFATTARE DU TROLIGEN INTE HÖRT TALAS OM – TJINGIZ AJTMATOV: DZJAMILJA

Tjnigiz Ajmatov (Чыңгыз Айтматов) 1928-2008:
Dzjamilja
”Džamilja”
Utgiven 1958
På svenska 1978
65 sidor
Översättning: Lars-Erik Blomqvist
Wahlström & Widstrand

Hade det inte varit för mitt, även för mig, förvånande goda minne för namn hade jag inte reagerat när min vän T. frågade om jag vill ha en liten tunn bok Dzjamilja skriven av Tjingiz Ajtmatov. Jag kastades tillbaka till 70-talet och svensk TV-teater. Det fanns ett minne om en stark uppsättning av en pjäs med berget Fuji i titeln och att den fine skådespelaren Jan Blomberg var med.
Och mycket riktigt, efter lite googlande kom jag fram till att i augusti 1976 visades Ajtmatovs pjäs Bestigningen av Fujijama i regi av Ernst Günther och med en samling av några av den tidens ledande skådespelare. https://smdb.kb.se/catalog/id/004004633

Ajtmatov var från Kirgizistan som fram till 1991 var en del av det forna Sovjetunionen. Han skrev ett flertal romaner både på ryska och kirgiziska. Han ansågs som en mycket framstående författare. Ajtmatov avslutade sin karriär som toppdiplomat för Kirgizistan.

Idag ser man aldrig hans namn men döm om min förvåning när jag finner att 10 böcker är översatta till svenska av Lars-Erik Blomqvist som var en av våra främsta översättare från ryska.
Ajtmatov är översatt till över 100 språk och Dzjamilja har kommit i över 45 (!) upplagor i Tyskland läste jag någonstans. Ajtmatov nämndes även i Nobelprissammanhang.

Dzjamilja är en kortroman som utspelar sig under andra världskriget. Alla män är ute i striderna vilket gör att barn och kvinnor måste arbeta i kolchoserna. Huvudperson är den unge Seit som får i uppdrag att vara sin svägerska Dzjamiljas förkläde. De måste arbeta med att transportera säd. Dzjamiljas svärmor är orolig för att hon skall utsättas för männens närmanden och Seit får uppdrag att skydda henne. Den tonårige Seit är djupt förälskad i den självständiga och färgstarka Dzjamilja.

En av de som arbetar med transporten av säd är Danijar som återkommit efter att ha blivit skadad i kriget. Danijar är en ensamvarg som inte pratar med någon. Men under arbetet finner Dzjamilja och Danijar varandra och en kärlekshistoria som förändrar allas liv tar sin början.

Dzjamilja är en bok som är lätt att tycka om. Ajtmatov skildrar ett hårt liv med en poetisk lätthet. Den vackra naturen och stäpplandskapet är hela tiden närvarande, nästan som en egen gestalt i berättelsen. Han är en god människoskildrare och kärlekshistorien är både vacker och gripande.
Det är en liten berättelse med lång eftersmak. Jag kan gott tänka mig att läsa mer av Ajtmatov.

När jag började läsa boken fick jag googla fram var Kirgizistan ligger. Intet anande jag att några dagar senare skulle världen blickar vändas mot Centralasien genom upploppen i grannen Kazakstan. En mycket tråkig historia. Man förstår när man läser Ajtmatov hur intimt länderna hör samman.

Efter att ha sett lite filmer på Youtube kan man lätt bli sugen på att åka dit. Landskapen är hisnande vackra.
Med Ajtmatov får du en fin guide till en okänd del av vårt stora klot.

EN FRANSK LITTERÄR GIGANT DU INTE HÖRT TALAS OM – JULIEN GREEN: MOÏRA

Julien Green (1900-1998)
Moïra
Utgiven 1950
På svenska 1951
Översättning E. R. Gummerus
218 sidor
Gebers förlag

Jag ville överraska mig själv och på måfå plockade jag ut en bok som samlat damm länge. Julien Greens roman Moïra från 1950. Jag tror jag läste om Green i Svenska Dagbladet på 80-talet. Det fastnade i minnet och det är säkert över 15 år sedan köpte jag romanen på ett antikvariat.

Julien Green är det nog inte många som känner till i Sverige. Men i Frankrike är han en litterär gigant. Trots att han egentligen är amerikan.
Green föddes av amerikanska föräldrar i Paris. De var från sydstaterna och tillhörde dess överklass. Hans protestantiska uppfostran var mycket sträng, driven av en djupt troende mor. När hon gick bort upptäckte Green katolicismen och konverterade vid 16 års ålder. Han bodde större delen av sitt liv i Frankrike.

Green blev nästan 98 år gammal och skrev ett 30-tal böcker, alla utom en på franska. Mest känd är han för sin dagbok som han förde under hela sitt liv. På svenska finns det ett fåtal av hans romaer översatta bl.a. den stora historiska romanen om Sydstaterna Les pays lointains. Den kom på svenska 1995 med titeln Landet långt borta.

Green är den första utlänning som blev medlem i Franska Akademin. Han erbjöds av presidenten att bli fransk medborgare men tackade nej av lojalitet till sitt hemland.
Green fick Grand prix de littérature de l’Académie française 1970.

Moïra utspelar sig 1920 på ett universitet i sydstaterna baserad på University of Virginia. Där Green studerade som ung.

Joseph är en ung man från enkla förhållande som kommer från en ten ej namngiven håla för att studera. Han är egentligen osäker på vad han skall välja men hans mål är att bli präst. Joseph är mycket djupt troende, en bokstavstrogen. Joseph vill inte sticka ut men med sitt röda hår, gängliga kropp, och aparta personlighet vet alla vem han är. Han vägrar att deltaga i det som många förknippar med universitetslivet, fester, alkohol och möten med det motsatta könet. Bibeln är Josephs rättesnöre och han ser bara hädelser i vad hans medmänniskor gör.
Dessutom blir han så provocerad av sina studier. När det visar sig Romeo o Julia innehåller “snusk”, så river han ut de sidorna.

Joseph blir mer och mer ensam. Men han lär känna David som också är djupt troende men inte lika rigid som Joseph. David försöker stötta honom både i hans försök att finna Gud men också i att se lite mer nyanserat på vad det innebär att vara troende.

När Joseph kommer till universitet för han ett rum hos Mrs. Dare. Det rummet som han bor i tillhör hennes styvdotter Moïra som är en riktig slarva förstår vi. Begiven på festligheter och karlar. Detta provocerar Joseph som redan före han träffat henne börja få förbjudna fantasier om henne, vilket plågar honom djupt. När de till slut träffas och hon utmanar Joseph med sin sinnlighet får det mötet oanade och tragiska konsekvenser.

Moïra är en roman som inte liknar de moderna romarer jag vanligtvis läser. Nej det var mer som ett läsa Dostojevskij. Om en man som kämpar med sin tro och sin moral och till slut gå under. Eller gör han det? Slutet är öppet och jag blir inte helt klar med det.

Green är en mycket elegant författare. Prosan smeker läsaren när han mejslar ut människor och miljöer. Den kan verka lite ålderdomlig men det kanske har att göra med att översättningen har 60 år på nacken. Green porträtterar skickligt med psykologisk skärpa Josephs väg mot det tragiska slutet. Claes Hoogland fångar något när han beskriven romanen (Se bilden på baksidan).
Jag tror att Moïra har många självbiografiska drag. Green är homosexuell och de frågeställningar som Joseph brottas med har säkert Greens brottas med också.

Efter avslutad läsning tänkte jag att Moïra var en skildring av vad som händer när en religiöst rigid person konfrontera med andra verkligheter och med sitt eget kött. Men troligen är det inte det som Green vill skildra. Jag fann en intervju med honom i en bok där den tyska litteraturkritiken och journalisten Iris Radisch, som skriver i Die Zeit. Boken heter Die letzen Dinge. Där intervjuar hon ett antal stora författare i slutet av livet. Hur närheten till döden förändrar, om den gör det, deras blick. https://www.rowohlt.de/buch/iris-radisch-die-letzten-dinge-9783499631115

I intervjun med Green säger han att i hans livs hela tiden funnits en kamp mellan kroppen och själen Och en kamp mot det sexuella begärets i alla former. Kroppen och sexualiteten kan inte fylla upp ditt liv, ge det mening. Det kan bara tron.
Och synden, ett viktigt begrepp för Green, är du måste döda det hinder som begäret, det kroppsliga innebär. (sid 15–30).

Moïra var förutom att det är en vackert skriven roman, en för mig annorlunda och intressant läsning. Då religiösa frågorna tar liten plats i mitt tänkande kom jag här in i en tankevärld som var mig mycket främmande och därigenom intressant. Det är en fin roman men att som den tyvärr lite bortglömde författaren Bengt Söderbergh kalla den ett mästerverk, det är ett steg för långt för mig.

Du finner boken på Bokbörsen som du vill läsa den.

PÅ ÅTERBESÖK HOS KOMMISSARIE MAIGRET – GEORGES SIMENON – MAIGRET GILLRAR EN FÄLLA

Georges Simenon (1903-1989):
Maigret gillrar en fälla
”Maigret tend un piège”
Utgiven 1955
Denna utgåva 2017
Översättning: Harriet Ribbing
178 sidor
Atlantis förlag

Mina tidigare möten med Georges Simenon och hans legendariska kommissarie Maigret, som jag skrev om här, har givit mig en viss behållning men knappast någon mersmak.
Efter ett besök hos min mycket beläste vän ME, som som pratade varmt om Maigret-deckarna, kunde jag inte motstå att köpa några volymer på en bok-outlet för en mycket ringa penning. Atlantis återutgav för några år sedan ett par läckert formgivna och kransbunda volymer.
http://www.atlantisbok.se/1431.Forfattare-Georges_Simenon

Nu har jag läst en av dem och det råkade bli Maigret gillrar en fälla från 1955. Det är som vanligt en relativt tunn volym som du läser på en sittning eller två.

Det är sommar och hettan lamslår Paris. En seriemördare är lös i Montmartre. Maigret är mycket pressad då polisen inte har några ledtrådar alls. Mördaren är oerhört skicklig på att sopa igen spåren efter sig.
På en middag träffar Maigret en känd psykiater som han har ett längre samtal med om seriemördares psykologi. Maigret bestämmer sig för att gillra en fälla som förhoppningsvis kan lura mördaren.

Om tidigare Maigret-läsning inte givit mig mersmak gjorde denna det.
Simenon skrev fort och effektivt som vi alla vet. Det finns en koncentration i prosan utan att det blir som i hårdkokta deckare eller upplevs för sparsmakat. Nej, bara koncentrerat. Simenon bygger skickligt och elegant upp en scen, en dialog eller presenterar en person i boken med några enkla pennstreck. Och jag följer det med glädje.
Deckare om seriemördare är väl en stapelvara nu men frågan om det var det på 50-talet. Trots det känns psykologin inte passé utan helt trovärdig.

Det är inte många sidor som Maigret ger oss. Det blir en relativt okomplicerad jakt när väl Maigret fått en ledtråd. Men boken känns inte på något sätt för kort eller rumphuggen. Simenon vet var har gör. Han tjafsar helt enkelt inte runt.

Det var ett sant nöje att njuta av Simenons prosa och Paris-bilder. Nu är glad att jag har några till som väntar på hyllan.

EN DECKARPÄRLA FRÅN 50-TALET – JOAN FLEMING: DET GODA OCH DET ONDA

Joan Fleming (1908-1980):
Det goda och det onda
”The Good and the bad”
Utgiven 1953
På svenska 1967
Övers: Lisbeth Renner
Wahlström och Widtrand
Bok nummer 16 i Svarta serien

Namnet Joan Fleming sade mig inget. Nej det som fick mig att plocka ut boken ur bokhyllan var omslaget. Per Åhlins ljuvliga omslag och Vidar Forsbergs typografi blev en madeleinekaka som flyttade mig tillbaka till 70 talet då mina föräldrar på somrarna läste deckare av författare som Hammond Innes, Dick Francis, Len Deighton, Michael Innes, Julian Symons m.m. Författare som var stora då men som jag inte vet om de läses idag. Kanske av de riktiga deckarentsuiasterna?
Det visade sig emellertid vara en lite pärla jag fått i min hand.
Ginger, som kallas så pga av sitt röda hår, är inte den smartaste av småbrottlingar. Tyvärr har han varit tvungen att fly England då hans kolleger tjallat på honom. Han har flytt till Paris som han har hört skall var ett paradis för småtjuvar. Ginger kommer dit med massa pund i fickan men vet inte hur skall omsätta dem, hur han skall få kontakt med likasinnade filurer. Han kan nämligen inte ett ord franska!
Redan andra dagen i Paris stöter han på den förståndshandikappade Chad och hans mor Marie Celeste, änka efter en engelsk konstnär. Han blir hembjuden till dem och då han egentligen inte har någonstans att ta vägen fastnar han där. Egentligen tycker han inte alls om henne, med då han inte upplevt omtanke i hela sitt liv blir han kvar. Han har hamnat i klorna på en stark kvinna och han kan inte ta sig ur. Detta beslut visar sig vara ödesdigert.
Ginger har aldrig arbetat och vill inte arbeta. Dessutom är han sagt inte speciellt begåvad. Han försök att lyckas som ficktjuv i Paris går i stöpet. När Marie Celeste blir sjuk och inte kan arbeta bli penganöden akut.
Ginger får reda på att Chad är barnbarn till en rik adelsman. Han börjar smida en plan. En plan som tar dem till England och där Ginger hamnar i en härva av lögner, svek och ond bråd död!
Det är en tunn och smäcker liten volym. Inte en av dessa tegelstenar som verkar var det normala för en deckarförfattare idag. Jag läste den under en dag. (Var det inte Gabliel Garcia Marquez som sade att romanerna blev längre när datorerna kom?). Berättelsen är tät och höll mitt intresse hela vägen.
Förutom att den var spännande var den stundtals mycket rolig. Fleming har en sardonisk humor som väl kom fram i Lisbeth Renners översättning.
Visst kan man tycka att intrigen till viss del inte är helt sannolik Det det finns drag av samma otroliga sammanträffanden som i en sängkammarfars. Men det gör inget. Karaktärerna är festliga och det är ett nöje att läsa om dem.

Joan Fleming var en engelsk deckarförfattare som skrev över 30 böcker. Två av dem belönades med det finaste priset i England CWA Gold Dagger Award.
Detta blev en liten favorit och jag är glad över att ha hittat till Joan Fleming.
Du hittar boken på Bokbörsen eller kanske på ditt bibliotek ifall du blev sugen.

EN MÄSTERLIG BOK – FREDERIC DARD: BÖDELN GRÅTER

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Bödeln gråter
”Le bourreau pleure”
Utgiven 1959
På svenska 2017
Översättning: Fredrik Ekelund
200 sidor
Absint Noir
Recenisionsexemplar

Belönad med Grand prix de littérature policière

Bödeln gråter är den fjärde boken jag läser av Frédéric Dard. Ni som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i hans knivskarpa och samtidigt poetiska skrivna psykologiska små deckare. Dard, som är okänd i Sverige, är en klassiker i sitt hemland Frankrike.

Alla de lovord som jag öst över de tre tidigare böckerna gäller även här. Men Bödeln gråter är ännu bättre. En mästerlig bok.

Så här beskriver förlaget boken: På en lugn liten bergsväg i närheten av Barcelona kliver en kvinna plötsligt ut framför en bil. Föraren Daniel, en känd konstnär, stannar för att se vad som hänt och finner att hon är vid liv, men inte har något minne av vem hon är eller varifrån hon kommer. Han blir fascinerad av den unga kvinnan och bestämmer sig för att försöka hjälpa henne att minnas sitt förflutna. Det dröjer inte länge förrän Daniel inser att han blivit förälskad i henne, men allteftersom hemligheterna från hennes tidigare liv rullas upp förvandlas romansen mer och mer till en mardröm.

Mer utsökt precision mejslar Dard ut landskapet och personerna, konstnären Daniel och den mystiska Marianne vars minne och förflutna försvunnit när Daniel körde på henne. Den där krypande känslan av obehag infinner sig direkt. Sakta men säkert skruvar sedan Dard åt tumskruvarna när Daniel, som blivit oerhört förälskad i Marianne, till slut måste ta reda på vem egentligen hon är. Det blir en resa in i mörkrets hjärta.
Som vanligt hos Dard handlar det som en människa som blir besatt och den besattheten har ett pris, ett högt pris.

Kontrasten till en deckare jag avslutade häromdagen kunde inte vara större. Här händer nästan allt under ytan. Romanfigurerna är mångfacetterade och komplexa och berättelsen går på djupet.

Med tanke på att Dard skrev 3-5 böcker om året är jag mycket imponerad över den vackra prosan. Meningarna är som små slipade diamanter. Det är en en sällsam njutning att läsa Dard i Fredrik Ekelunds suveräna översättning.
Låt oss hoppas på fler volymer!

Här kan ni läsa vad jag skrivit om de tre andra böckerna
Jänkarna
Hissen
För att fåglarna dör

/reviderad 210727

ENGLANDS SVAR PÅ MARCEL PROUST? – ANTHONY POWELL: A QUESTION OF UPBRINGING

Anthony Powell (1905-2000)
A question of upbringing
Utgiven 1951
220 sidor
Fontana

Charles Stringham, huvudpersonen Nicholas Jenkins bästa vän

Hur många svenskar har läst Anthony Powell, som ofta kallats Englands svar på Marcel Proust? Inte många skulle jag tro. Anthony Powell är författaren till romansviten A dance to the music of time på 12 böcker som kom ut mellan 1951 och 1975. Anglofilen Johan Hakelius har i alla fall läst dem. Han skriver om Powell i sin nördiga essäsamling Döda vita män.

Powell (uttals pool) är omdiskuterad i England. Av en del höjd till skyarna som en av de finaste författare på det engelska språket. Bland hans stora beundrare finns så olika temperament som Evelyn Waugh, Kingsley Amis, PG Woodhouse, Philip Larkin och Christopher Hitchens. Time Magazine hade med den i listan TIME 100 Best English-language Novels from 1923 to 2005.

Av andra är Powell nedsablad som en ganska tråkig och pretentiös författare som beskriver den lilla slutna värld som den engelska överklassen är. När VS Naipaul i sin En författares krets (A Writer’s People: Ways of Looking and Feeling från 2007) sågade Powell som varit en hans bästa vänner och hjälpare i England, väckte det viss uppmärksamhet.
Hans bejakare är lika övertygade om hans storhet som hans belackare om att han är mycket överskattad,

Även i England är Powell numer relativt bortglömd skulle jag tro. Hans namn har jag inte sett många gånger i den engelska press jag följer. Men nu kanske det blir ändring på det. I början av oktober 2017 kom det ut en ny biografi skriven av en av Englands främsta inom genren, Hilary Spurling. Den har fått mycket goda recensioner i engelsk press.

En artikel i SvD 1981 av Frank Bergå gjorde att denne unge anglofil fick upp ögonen för Powell. Under de kommande två-tre åren läste jag alla tolv delarna, hans memoarer i fyra delar och några till av hans romaner.
Sedan gick jag vidare till annan läsning. Tappade intresset. Jag gjorde något försök senare att läsa honom men då fastnade jag inte. Inspirerad av att ha läst om Spurlings bok plockade jag för ett par veckor sedan fram första delen A question of upbringing och började läsa. Och tyckte mycket om det.

Den mycket konstkunnige Powell fick idén till sin romansvit när ha såg en tavla av Nicholas Poussin (1594-1665). Poussin vill i sin målning skildra tidens gång, hur vi dansar fram och tillbaka och in och ut i varandras liv.

Målningen som inspirerade Powell

Romansviten ligger nära Powells eget liv. Hans alter ego är Nicholas Jenkins. I den första romanen följer vi honom under de första ungdomsåren. När Nicholas går på en skola som påminner om Eton, åker till Frankrike på sommaren för att studera franska, tiden i Oxford och hur han lämnar universitet för att ta sina första steg i vuxenvärlden.
Vi möter några av de karaktärer som kommer bli viktiga för honom. Hans bästa vän på skolan Charles Stringham, en intellektuell och lätt depressiv ung man, och hans mer framfusige business-like kamrat Peter Templar. Men framförallt allt möter han Kenneth Widmerpool, som är seriens mest minnesvärda figur, en på många sätt socialt hopplös person men med en enorm vilja till makt. Denna löjliga figur får vi följa genom hela romansviten ända fram till att han bli minister i en regering. Flera kritiker har beskrivit att Widmerpool är som en av de stora skapelserna i 1900-talet engelska romankonst.

Om Nicholas får vi inte veta mycket och det gäller hela romanen igenom. Han är mer av en observatör, en kamera som med stort intresse försöker förstå hur människor fungerar och interagerar med varandra. Jag minns från förra läsningen att jag inte visste mycket mer om honom när jag var klar än när jag började.

Powell är känd för sin skarpa blick och för sin humor, som en av de främsta sociala satirikerna från den generationen. Somligt går nog mig förbi men det är inte tu tal om att han är en rolig författare. Powell har en klar blick för mänskliga svagheter och ett stort intresse för hur människor utövar makt mot varandra.

Powell har ofta beskrivits som en riktig konservativ Tory, men jag håller med Spurling som säger att visst var han borgerlig, men i grunden helt ointresserad av politik. Däremot är han helt fascinerad av maktspelet bland människor.
Hans prosa är inte alltid lättläst men han är en fantastisk stilist. En och annan gång lite överarbetat, men ofta mycket elegant och mycket vackert. Att Powell var en hängiven tecknare i sin ungdom kan man förstå på hans visuella sätt att skriva.

Om jag minns rätt så är alla böckerna, likt den första, indelade i fyra längre kapitel (böckerna är runt 200 sidor styck). Det är inte romaner där det händer mycket, utan varje kapitel skildrar en händelse eller en kortare period som Powell borrar sig ned i. Sakta mejslar han ut en värld med ett mycket stort antal karaktärer och ger en bild av en del av det engelska samhället under den tiden.

Det är lite orättvist att säga att Powell bara ägnade sig åt överklassen för det finns karaktärer från många olika samhällsskikt. Samtidigt har ju den värld som Powell beskriver försvunnit och det kanske förklarar det minskande intresset för hans verk.

Powell har jämförts med Marcel Proust, det var en läsning av På spaning av den tid som flytt som gav Powell idén. Det var alltför länge sedan jag läste Proust för att bedöma om det stämmer, många kritiker säger att det snarare är längden på sviten och den värld han skildrar som påminner om Proust, att de i övrigt är olika.

Det är fascinerande att återvända till något som betytt så mycket för mig som ung. Jag minns de små böckerna, hur de kändes i handen, hur typsnittet såg ut och alla dessa underbara omslag av tecknaren Marc (Marc Boxer). Jag undrar vad jag egentligen förstod som ung man. Det som framstår mycket tydligare för mig nu är den melankoli över tidens flykt som finns i romanen. När Nicholas Jenkins inser att det dråpliga mötet med Stringham och Templar i Oxford troligen är det sista på länge, då olikheter i personligheter och livsval syns så klart, finns det en sorg i texten samtidigt som ett hopp om ett bättre liv. Maktperspektivet är klarare i dag än vad jag kunde förstå då. Och humorn går djupare.

Powell såg själv hela sviten som en roman, inte 12 olika. Det känns väldigt tydligt när jag avslutat boken att det bara är en första början. Kommer jag att fortsätta? Time will tell.

/reviderar 210404

Anthony Powell som ung man målad konstnären Henry Lamb 1934

ABSINT NOIR – FRÉDÉRIC DARD: JÄNKARNA

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Jänkarna
”Les Scélérats”
Utgiven 1959
På svenska 2017

Översättning: Fredrik Ekelund
182 sidor
Absint Noir
Recensionsexemplar

Jag blev lite förvånad när jag såg att Nilsson förlag skulle börja ge ut klassiska deckare på ett sidoförlag under det smakrika namnet Absint Noir. Men vid närmare eftertanke är det inte så märkligt. Henrik B. Nilsson, förlagets grundare, låg bakom förlaget Minotaur som i deckarvågens början introducerade nu mycket kända namn för oss läsare som t.ex  Denise Mina, Peter Robinson och Ian Rankin.

När jag träffade förlaget på bokmässan passade jag på att förskansa mig de tre första romanerna som de nu ger ut. De är skrivna av en för mig helt okänd förrättare Frédéric Dard som var ett stort namn i Frankrike. Han var en oerhörd produktiv och skrev över 300 böcker som såldes i oerhört stora upplagor.

Boken utspelar sig i en sliten industristad på 50-talet. Louise, en 17-årig fattig fabriksarbetare, bor med en marterad mamma och en aggressiv alkoholiserad styvfar i ett fattigt område.
Louise upptäcker att det flyttat in ett amerikanskt par, Roolands, i en villa ganska nära dem. I ett finare område. Paret sitter utanför sitt lilla hus och dricker drinkar i hammocken. De är så eleganta och världsvana. De har dessutom en stor bil som väcker en stark längtan hos Louise. Hon blir helt betagen av paret och lyckas med att bli deras hembiträde.
Detta sätter igång ett psykologiskt drama som sätter hela deras både Roolands och Louise värld i gungning och som får katastrofala följder,

Frédéric Dard

Dard bygger skickligt upp karaktärerna, miljöerna och spänningen. Jag blev helt fångad av berättelsen som tog sig lite andra vägar än jag trodde den skulle göra. Jänkarna är helt enkel en mycket välskriven och spännande psykologisk deckare översatt till en njutbar svenska av författaren Fredrik Ekelund.
Jag är glad att jag har två till av hans böcker i bokhyllan.

/reviderad 210228

 

PAUL KENNET ÄR TILLBAKA! – H.-K. RÖNBLOM: HÖSTVIND OCH DJUPA VATTEN

ronblom_hostvind_och_djupa_vatten_omslag_inb_0H.-K. RÖNBLOM (1901-1965)
Höstvind och djupa vatten
Utgiven 1955
Nyutgiven 2016
206 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Med Höstvind och djupa vatten slog H.-K. Rönblom igenom ordentligt. Det är den andra boken i serien om Paul Kennet som Modernista nu återutger. Jag citerar från deras hemsida:
”Höstvind & djupa vatten fick Expressens Sherlockpris när den först kom ut och röstades 1991 fram som »en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna« på Världsbibliotekets lista, en omröstning som bland annat Svenska Deckarakademin deltog i. 2015 utsågs den till »en av de 100 bästa deckarna genom tiderna« av Lotta Olsson i Dagens Nyheter.”

Paul Kennet är tillbaka som läroverkslärare i Sundborn efter sin tjänstledighet. Han har fått smak på att lösa gåtor. När Gerhard Bäck, medlem i nykterhetslogen Höstvind, mördas genom att vajer spänns upp över en väg väcks Kennets intresse. Polisen är inne på att det är ett vansinnesdåd men icke Kennet. Han tror att det är mer komplicerat. Men vem i den lilla staden kan ha velat den så anonyme Bäck något ont. Inte någon i logen väl?
Sakta börjar Paul Kennet applicera sin skarpa hjärna och den komplicerade historien rullas upp. Vid sin sida har nu sin syster Susanne som side-kick i vanligt deckarmanér.

Jag förstår varför den bok är omtyckt. Rönblom har vuxit en storlek som författare och stilist sedan första boken. En gammalmodig men elegant och ofta humoristisk prosa, pricksäkra personbeskrivningarna och skildringen av småstadslivet. Det är fascinerande att se ett till vissa delar svunnet Sverige.

Mitt problem är, som jag skrev om när jag läst första boken om Kennet, att jag insett att pusseldeckare inte är ”my cup of tea”. Jag tappar allt mer och mer intresset ju snirkligare det blir. När det trixiga lösandet av en gåta är så mycket i centrum blir jag till slut inte road. Men om du tillhör dem som tycker om pusseldeckare, avskräckes icke av dessa rader, Du har en högtidsstund framför dig.

/Reviderad 201205

”HAN ÖPPNAS, GRAVENS PORT” – H.-K. RÖNBLOM – DÖD BLAND DE DÖDA

H.-K. Rönblom (1961-1965)
dod-bland-de-doda
Död bland de döda
Utgiven 1954
Återutgiven 2016
213 sidor
Modernista
Recension

Med två läckert formgivna volymer inleder Modernista återutgivningen av H.-K. Rönbloms deckare. Rönblom räknas bland de fyra stora i svensk kriminallitteratur från 50 och 60-talet tillsammans med Maria Lang, Stieg Trenter och Vic Suneson.

H.-K. (Hans-Krister) Rönblom (1901-1965) doktorerade i statsvetenskap och blev sedan publicist. Var politisk redaktör på Aftonbladet 1948-1956. Arbetade politiskt i Folkpartiet och var verksam i nykterhetsrörelsen.
Döda bland de döda (1954) är hans debut och den första i serien om amatördetektiven Paul Kennet, lärare och historiker.

Kennet kommer till den lila staden för att forska i ett arkiv. Har tar in på ett pensionat  som styrs av  änkan Fru Caspar. Bland de få gäster finns prästen Irenius med fru och barn, överste Brickfeldt, Fröken Blondin och hennes väninna sjuksköterskan fröken Jakobsson.

Kennet får ett rum som nyligen bebotts av en tjänsteman Odel som avlidit. Polisen har bedömt döden som naturlig men vissa omständigheter gör att Paul Kennet inte tror det stämmer. Han vill ha reda på hur det gått till:
”Vad som föranledde hans beslut var ingen åstundan att fånga en brottsling och överlämna denne i rättvisans händer. Paul ägnade i första ögonblicket ingen tanke åt att han kunde få med en brottsling att göra. Vad som drev honom var en önskan att veta hur det egentligen gått till, hans motvilja mot att en felaktig beskrivning av händelseförloppet skulle bli officiellt godkänd och fastslagen” (sid 24).
Kennet är fullt övertygad att om det är ett mord är det någon av gästerna som ligger bakom. Pusslandet kan börja!

Att läsa denna roman är som att stiga in i film från 50-talet. Jag kunde nästa höra en speaker-röst i huvudet vissa stunder under läsningen. Paul Kennet är en rättskaffens Kalle Blomqvist-figur. lagom ettrig och lagom besserwisseraktig.

H.K Rönblom Foto: Lennart Nilsson Scanpix Sweden

Själv är jag inte en älskare av pusseldeckare. De tråkar ofta ut mig. Det som gör att jag ändå uppskattar denna bok är trots all 50-tals patina är Rönblom en utmärkt, spirituell och lärd stilist. Han har fin blick på människornas starka och svaga sidor. Jag tror att Paul Kennet kommer utvecklas i kommande romaner.
Rönblom har också ett öga för småstadslivet och de hårda klasskillnaderna. Han målar upp det lilla Sverige på 50-talet. En tid som är väldigt nära men ändå långt borta, ja nästan exotiskt långt borta.

Kapitlen har underbara och poetiska namn som  ”Förgäves ut din åsyn tagen” (sid 30) ”Trodde min broder rätt är döden ett bekymmer” (sid 94) ”Vad vill en hind i klyftan där vargarne grina ”(Sid 197)

Och kan man annat än älska rader som dessa: ”Sällskapslivet vid frukostbordet kännetecknades av nyvaknad verksamhetslust. Vädret var inbjudande och det rådde en stämning av termos och medhavda smörgåsar” (sid 24)

Rönblom och Paul Kennet gav mig en trevlig stund i läsfåtöljen.

/reviderad 201205

 

GEORGES SIMENON: KOMMISSARIE MAIGRETS FÖRSTA FALL

Georges Simenon (1903-1989)
Maigrets första fall
”La première enquête de Maigret”
Översättning: Gunnel Vallquist
Utgiven 1949
På svenska 1952
160 sidor
i ParisBonniers

Maigrets första fall var inte den första av de 75 romaner som Simenon skrevs om sin berömde detektiv. De skrevs inte i kronologisk ordning. Boken kom ut 1949 och då hade han redan skrivit en hel drös. Han skrev sammanlagt över 300 romaner. Många av dem under olika pseudonymer. En oerhört produktiv författare vars like är svår att finna.

Simenons böcker har varit oerhört populära, men idag är det väl inte många i Sverige som läser honom? Frågan är om hans popularitet minskat i övriga Europa? I England har Penguin börjat ut alla hans Maigret-deckare i nya översättningar med snygga omslag.
Simenon har influerat många författare. John Banville som vann Bookerpriset 2005 för Havet och som skriver deckare under pseudonymen Benjamin Black, är en stor fan (Hans Christine Falls är bland det bästa jag läst i genren. Se min recension här). Patrick Modiano har nämnt honom som en influens.

Detta gjorde mig nyfiken att åter läsa Simenon. Jag har för många år sedan läst av två av hans romaner. Maigret och mannen på bänken, skriven 1953, som inte gav något större intryck.
Det gjorde däremot Mannen som såg tågen gå förbi skriven redan 1938. Det är inte än av hans Maigret-böcker utan en ”romain durs”, hårda romaner, som hans psykologiska romaner bruka kallas. Det var en mycket skicklig skildring av en psykopat och en läsupplevelse.

Bonniers gav i början av 2000-talet ut en serie som heter Bonniers kriminalklassiker. Den höll tyvärr bara i 2 år. Kanske är de flesta deckarläsarna mer fokuserade på det nya, den senaste Wallander eller Nesbö och inte intresserade av föregångarna? Maigret i Paris kom ut 2001. I den finns två romaner varav jag nu läst den första.

Boken utspelar sig före första världskriget. Maigret är en gröngöling på jobbet. Nervös och med en stor respekt både för yrket och för sin överordnade. Av en tillfällighet blir han indragen i ett fall  där ett troligt brott begåtts i en överklassfamilj, i vars krets hans chef frotterar sig. Chefen tror inte Maigret skall finna något men det blir det blir ett känsligt fall.  Maigret får lära sig den hårda vägen att polisarbete inte alltid blir vad man förväntar sig.

Simenon skrev oerhört fort, en roman kunde ta ett par veckor att fullborda. Det finns ett schvung och en lätthet i berättandet. Samtidigt så kan jag inte påstå att själv intrigen var speciellt komplicerad eller ens intressant. Många hävdar att Simenon är en är en psykologiskt skicklig persontecknare. Det tyckte jag han var i Mannen som såg tågen gå förbi, men inte här, inte mer än vad jag förväntar mig. Kvinnoporträtten är mycket stereotypa och ointressanta. Men vad kan man vänta sig av en man som skryter om att ha lägrat 10 000 kvinnor varav 8 000 prostituerade…

Det som är romanens styrka är miljöbeskrivningarna, det finns scener som lever kvar. Simenon har som engelsmännen säger  ”a sense of place” som är mycket påtaglig. Det är kanske det som fångat Modiano?

Jag tror att för att förstå dragningskraften hos Simenon så får man nog läsa flera böcker. De är generellt korta och tillsammans kanske de förklarar varför Maigret-serien höjs till skyarna. Jag kan inte påstå att jag förstod det efter att läst denna roman. Läsvärd men inte så mycket mer.
Intressant att notera är att det är inte vem som helst som översatt boken utan akademiledamoten och Proustöversättaren Gunnel Vallquist.

Däremot om du hittar Mannen som såg tågen gå förbi på ett bibliotek eller antikvariat, tveka inte.

/Reviderad 201004

Georges_Simenon_(1963) Without hat. Foto: Erling Mandelmann

Georges Simenon (1963) Without hat. Foto: Erling Mandelmann

MAGUERITE DURAS: EN FÖRDÄMNING MOT STILLA HAVET

Marguerite Duras (1914-1996) 
En fördämning mot Stilla Havet
Un barrage contre le Pacifique
Övers: Marianne Lindström
Utgiven: 1950
På svenska: 1985
Modernista

Min bild av Marguerite Duras var som en superintellektuell författare, en kritikernas gunstling, en svår författare som skrev mer intressant än läsvärt. Det visade sig vara fel.
Det tog inte många sidor förrän jag var fast i romanen och jaginte annat säga än att det var en läsupplevelse utöver det vanliga.

En fördämning mot Stilla Havet kom ut 1950 och var Duras tredje bok. Mycket är hämtat ur Duras egen uppväxt.
Den utspelar sig i Vietnam 1931. Barnen, Joseph, 20, och Suzanne, 16, lever tillsammans med sin psykiskt mycket labila mor i en bungalow i fattig del av landet. De har av myndigheterna fått sig en odlingslott tilldelad för att odla ris, men den översvämmas varje år och är i princip värdelös. Modern kämpar mot de korrupta myndigheterna år efter år utan resultat. Då tar hon saker i egna händer och med hjälp av bönderna i området bygger en fördämning mot Stilla havet för att hålla vattnet borta. Det skall bli moderns triumf. Tyvärr så finns det små krabbor som gräver hål i fördämningen och det eroderar den till slut helt och hållet. Triumfen blir ett gigantiskt misslyckande.

Modern lever i en stark symbios med sina barn. Joseph är en farlig, aggressiv och våghalsig figur som gör vad som står i hans makt för att bryta sig loss. Suzanne lika bunden till brodern som till modern längtar bort men banden håller henne tillbaka, låser fast henne. Det är ett fascinerade porträtt av kvinna som förlorar alla kamper, gör allt för barnens överlevnad och sakta glider allt längre in i psykisk sjukdom.

Det är en roman med många lager. Det är en bok om begär, sexualitetens kraft, makt, dominans  och underkastelse. Duras skriver hårt med en sylvass penna när hon beskriver de relationer som Joseph och Suzanne går in i.
Det handlar om ras, om mötet mellan de vita och de andra, asiaterna. Skildringen av den rike kinesens Jos uppvaktning av Suzanne och den stormvind den förorsakar i deras liv är för mig romanens starkaste del.
Det är också en skildring av klass, i det här fallet den vita underklassen. De kolonisatörer som inte lyckades blev en fattig underklass helt i händer på den vietnamesiska byråkratin.
Skildringen av fattigdomen och misären är mycket stark.

Trots att det är en roman som det inte händer mycket i så är intensiteten hög. Den blir en faktiskt en riktig bladvändare. Duras kräver sin koncentration. Hon skriver elliptiskt, går inte rätt på utan snirklar in det hon skriver, går runt det för att till slut fånga in det. Och hon är mycket skicklig. Duras skriver med en stor närvarokänsla och hon frammanar starka bilder av Vietnam på 30-talet.

Boken inleds med ett förord av Hanna Nordenhök. Hade jag läst det innan jag läst romanen så hade det stärkt mig i mina fördomar om Duras som ”kritiker-författare”. Dessutom så avslöjar det vissa händelser i romanen så läs det efter du läst denna mycket intressanta och välskrivna roman. Den ger mersmak.

/Reviderad 200819

Marguerite Duras 1914-1996