Karl-Ove Knausgård (1968-) :
Min kamp 1
Utgiven 2009
Övers: Rebecca Alsberg
430 sidor
Norstedts

Ingen litteraturintresserad person har kunnat undvika att höra om Karl-Ove Knausgård och hans mastodontprojekt. En roman på över tretusen sidor, skriven nästan i realtid. En roman som samtidigt skall vara sann, så sann att flera av Knausgårds släktingar blivit mycket upprörda av det de läst. Är det en roman? Eller är det en självbiografi, kanske i romanens kostym?

Jag undrade innan jag läste del 1 om detta inte var en ultimata machoromanen, en medelålders författare som i 6 volymer utgjuter sig över sitt liv. När jag läste mer och mer positiva kommentarer både från män och kvinnor, kvinnor som blivit helt betagna av hans text, ville jag ge boken en chans.

Redan på sidan 1 så hade han mig i ett strupgrepp. Han kastar oss rätt in i döden, hans fars död. Döden som vi gärna med eufemismer vill försköna, men som är rå, kall och obehaglig.
Sedan följer en mycket gripande roman om en uppväxt i 70–talets Norge med en fruktad far. En far som Karl-Ove alltid måste förhålla sig till, alltid måste läsa av för att inte råka illa ut. En stark människa som vid 40-års ålder, efter skilsmässan, tappar greppet och blir gravt alkoholiserad.
Vi får vara med om tonårsfyllor, förälskelser, vänskaper, upptäckten av litteraturen som ett rum att vistas i när verkligheten blir för svår.

Vi möter även den vuxne författaren som står mitt i livet med 3 barn och de mödor som författarskapet innebär.

Romanen avslutas med en lång berättelse om hur Karl-Ove och hans bror Yngve får städa upp i farmoderns hus, efter faderns död. Fadern har förvandlat hela huset till en svinstia. Det är en skildring av ett möte som inte kan lämna någon läsare oberörd i sin öppenhet, sårbarhet och smärta
Döden inramar hela romanen.

Knausgård har sagt i intervjuer att han ville skriva på privat som möjligt för att ni in i kärnan.  Han trodde det bara skulle beröra honom och han har blivit chockad över att så många känt igen sig i det som är hans mest innersta. Knausgård har även sagt att skrivit fort för att inte självkritiken skall hinna mer och göra texten litterär. Annars kunde han ägna 1 månad åt en halvsida.

Vad är det som gör att denna bok är så bra? Jag tycker han lyckats med sitt uppsåt. Det finns en sådan närhet i texten, han prosa flyter fram, glimrande och vacker, samtidigt fylld av många av vardagens trivialiteter. Det är en prosa som öppnar upp mina minnen från min egen tonårstid. Även om en uppväxt i Göteborg några år tidigare skiljer sig mycket från uppväxten på den norska landsbygden så fanns det så många beröringspunkter. Upplevelser av skolmiljön, alla grupprocesser som sker i tonårstiden. Hur man skapar sig identitet genom sina vänner, sin musiksmak, sina intressen m.m
Genom boken finns det en total ärlighet. Knausgård försöker aldrig skönmåla utan alla känslor även de förbjudna, icke-politiskt korrekta lyfts fram.
Det är en på djupet existentiell roman om  hur man blir en människa och den ständiga referenspunkt som finns för oss alla nämligen döden.

En lång episod handlar om ett nyårsfirande där man först ägnar en oerhört mängd energi för att gömma spriten inför den stora festen. För att sedan uppleva hur kvällen blir ett misslyckande. Den där festen som man egentligen ville vara på, där de skolkamraterna som man vill hänga med är, den festen där kvinnan som du är intresserad av finns, festen som du till slut aldrig kommer till.
Den passagen var så lång så jag tyckte den till slut blev lite tråkig. Då inser jag att han fångade något just genom att skiva så, hur briljant han egentligen är. Som läsare tvingas du att genomleva det igen i all sin tråkighet!

Sammanfattningsvis är det en mycket lovande början på en lång serie romaner.

/Reviderad 200229