Kategoriarkiv: Favoriter – Prosa

EN AMERIKANSK TRAGEDI – JOHN VERCHER: AFTER THE LIGHTS GO OUT

Publicerat den av

John Vercher:
After the lights go out
Utgiven 2022
288 sidor
Soho Press

John Vercher är ett nytt och spännande namn på den litterära himlen.
After the lights go out är den amerikanske författarens andra roman. Hans första Three-fifths, fick fina recensioner och var nominerad till CWA John Creasey (New Blood) Award. Denna roman är dock inte en deckare.

Xavier ”Scarecrow” Wallace är i 30-årsåldern. Xavier är mulatt. Xaviers pappa är vit och hans mamma svart. Mamman lämnade dem för många år sedan. Xavier har ingen kontakt med henne vilket plågar honom djupt.

Xavier är MMA-brottare men har varit avstängd i ett år efter att åkt fast för doping. Nu närmar sig tiden för hans avstängning mot sitt slut. Men också för hans karriär. MMA är det enda han kan och det enda han vill ägna sig åt. Hans tränare är kusinen Shot. Han driver på honom hårt för att han skall komma tillbaka i form. Det har en både nära och svår relation.

Alla år inom MMA har satt sina spår. Xavier lider av Kronisk traumatisk encefalopati, en sjukdom som uppstår efter upprepade huvudskador. Enligt Wikipedia ger det ”En mångfald av symtom som irritabilitet, aggressivitet, förlust av korttidsminnet, depression, svårighet att planera och till slut demensliknande skador i hjärnan. Symtomen utvecklas långsamt och börjar först efter flera år”.
Detta har Vercher väl fångat i skildringen av Xavier. Författaren själv har lång erfarenhet som fysioterapeut inom idrotent att ösa ur.

Xaviers sjukdom gör det svårt för honom att satsa hårt och hans kusin vet inte är hur illa det faktiskt är. Och Xavier vill inte ta till sig det. Hans minne blir allt sämre och sämre. Och ångesten över dess konsekvenser tär på honom.

Parallellt med att Xavier får allt svårare att klara av livet så håller hans far, Sam, på att gå in i dimman. Pappan har alzheimer och är på ett sjukhem. Sam blir allt mer förvirrad och börjar vräka ur sig rasistiska uttryck. I ett avsnitt känner pappan inte igen Xavier och anklagar honom att stjäla från honom och ropar ”nigger” efter honom.
Xavier plågas av insikten att hans far som uppenbarligen älskat honom, alltid varit honom nära, och varit hans tränare under barndomen, i grund och botten är en rasist.

Xavier får möjligheten att sparra med en kille på gymmet. Hans kusin säger honom att ta det lugnt, du får inte skada honom för han har viktiga matcher framför sig. Xavier tappar dock kontrollen och gör slarvsylta den unge boxaren. Det får förödande konsekvenser för Xaviers liv som du får läsa om själv.

Det är inget snack om annat än att John Vercher skrivit en mycket, mycket bra roman. En amerikansk tragedi. Vercher höll mig fången från sidan ett. Och jag vet inget om och är helt ointresserad av MMA.

Det är en roman som gestaltar svåra frågor på ett elegant sätt. Om ras, våldet i våra liv, social status, familjehemligheter och åldrande.

Hela roman berättas utifrån Xavier. Det är nästan som en inre monolog stundtals. På ett lysande sätt ser vi hur hans sjukdom slår ut honom som människa.

Verchers prosa är muskulös och kraftfull men också mjuk och musikalisk. Dialogen är klockren. Och han har skapat en serie mycket trovärdiga romangestalter.

Skildringen av fadern var också stark. Eftersom jag själv har en mamma som är på väg in i dimman så kände jag igen mycket.
Scenerna när han åter får kontakt med sin mamma och får förklaringar till varför hon försvann ut ur hans liv är också gripande. Ja, överhuvudtaget finns många starka scener mellan Xavier och de närmaste i han omgivning. Jag var engagerad i karaktärerna på ett sätt som inte ofta händer.

Romanen är också en initierad bok om hur det är att vara atlet på högsta nivå. Glädjen att ge sig hän, att pressa sig till det yttersta men också hur det sliter på kroppen och psyke. Och tomheten när den vägen stängs.
Man kan tolka titeln som att den både syftar vad som händer när hjärnan inte fungerar som den skall. Eller vad som händer med en idrottsman efter karriären, när rampljuset släcks.

Denna bok är inte en deckare men stämningen och atmosfären påminner ofta om deckargenren. Jag tänkte flera gånger på S.A Crosby vars lysande deckare jag hyllat på bloggen. Både i språk och ämnesval var vi i samma härad. Och det är på samma höga nivå.

Jag kan se att både kritiker och läsare givit boken högsta betyg. Och jag kan bara instämma i hyllningskören. Det är en mycket bra, välskriven och välkomponerad amerikansk tragedi.

EN NORRMAN I VÄRLDSKLASS – TOR ULVEN: GRAVGÅVOR

Publicerat den av

Tor Ulven (1953-1995)
Gravgåvor
(Gravgaver)
Utgiven 1988
På svenska 2020
Översättning Thomas Kjellgren, Nils Sundberg
154 sidor
Flo Förlag

Jag hade aldrig hört talats om Tor Ulven. Det lilla relativt nystartade Flo Förlag, som fått en dundersuccé med Ingvild H. Rishöis böcker, skickade mig ett exemplar av Ulvens Gravgåvor.
Det år kanske det mest fascinerande jag läst sedan jag började skiva om böcker för nu lite över 10 år sedan. Och nog den svåraste boken att skriva om. Känner en viss maktlöshet. För hur skall jag kunna återge Tor Ulvens genialitet? För det är som förläggaren och en av de två översättarna, Nils Sundberg, skrev i ett mail till mig, världsklass.

Ulven började sin bana som poet och skrev några samlingar. Blev ett stort namn i Norge. Sedan övergav han poesin för prosan. Gravgåvor från 1988 var hans första prosabok. Det är en tunn liten bok men den har tagit mig lång tid att läsa. Den känns väldigt 80-tal. Påminner om litteratur jag läste vid den tiden, där prosan låg nära poesin.
Boken består av en serie prosastycken. Allt ifrån en halvsida till några få sidor. Ibland känner man igen personer från ett stycke till ett annat. Eller till att händelser refereras. Det som gör att boken hänger ihop är dess konsekventa estetik, de symboler han använder sig av och de ting och situationer Ulven beskriver.

Jag kan villigt erkänna att jag har fått anstränga mig när jag läst denna bok. Efter att snabbt ha läst 80 sidor blev den mig övermäktig. Jag skrev till förlaget och tackade för den fina gåvan men att det inte var för mig.
Sedan kunde jag inte släppa den. Den låg i min bokhylla och ville ha min uppmärksamhet. Det fanns ett sug och en känsla av att jag varit för snabb i min bedömning, att barnet åkt ut med badvattnet. För att läsa Ulven kräver en läsning som vi kanske i dessa tider har svårare för. Långsamt och med total uppmärksamhet.
Med risk för att låta lite pretentiös. Den stora litteraturen eller konsten är inte något lättsmält. Den kräver full uppmärksamhet av vårt intellekt och våra känslor. Så fort jag tappade intresset bra insåg jag att jag läst för fort och läste om. Ulven ger rejält tuggmotstånd, men ger så mycket tillbaka. Det är litteratur som skriven på blodigt allvar.

Hans prosa är vacker, kompakt och fylld av bilder. Det är som sagt en poet som skriver prosa. Här finns samma detaljrikedom och hopp i tid och rum som hos Antonio Lobo Antunes, samma pregnans och svartsyn som Fleur Jaeggy och en svart humor som påminner om Thomas Bernhard.
Ulven är besatt av tiden och tidens gång, av de rester som människor lämnar efter sig. Han är en litteraturens arkeolog, Texterna svingar sig fram i tid och rum. Allt är nu och allt är samtidigt långt borta. Han refererar ofta till bildkonst och musik. Texterna är ofta som små stilleben. Eller målningar av Brueghel.

De få människorna i texterna har inga namn och är som fastlåsta och har svårt att kommunicera med varandra. Vem är jag egentligen och när är jag mig själv?
Men hur mycket mer dramatiskt är inte ljudbandet, med de magnetiska partiklarna som lägger sig, i abstrakta mönster, och återger, om, och om igen, samma ögonblicks violation, samma nervösa harkling, samma ord som aldrig kan sägas på nytt. Du kan spola tillbaka bandet och höra din röst, men du hör inte dig själv, du hör den du var för två minuter sedan, som du aldrig skall bli igen, den du var för tvåhundra år sedan, din tvåhundra år gamla röst, lika verklig och självklart som om den alltid skulle finnas, som om den inte redan hade uttalat sitt sista ord och förstummats för gott (en förstumnings beständighet). (sid 14.)

Ulven är som sagt besatt av förfallet förmultningen och upplösningen. I många texter skriver han om skelettet. Det är som om det är det enda då människan är sig själv utan masker och förställning. Det är svart men i det svarta finns det dock ofta en mild humor. Detta fick mig att skratta:
Om han av tillfälligheterna befanns värdig att bli ett framtida fynd, nu, som han stod och gick, begravd i jorden i några tusen år, hur mycket skulle då finnas kvar av hans så kallade personlighet, hans smak och preferenser, när det gällde kläder, till exempel eller andra indikationer på han hjältemodiga liv och leverne, bortsett från skelettet, som inte följer modets växlingar (kunder det var det man åsyftade med det eviga i människan”?) eller delar av det? Antagligen ungefär detta: ett armbandsur (utan rem, naturligtvis, tre kavajknappar, nio skjortknappar (inklusive manschetterna) ett blixtlås (gylfen), ett bältesspänne, fyra nycklar fästa vid en ring med reklammärke (av plast), och, möjligen, spiralen från en sedan länge upplöst anteckningsbok; allt som allt inte mer än man kunde hålla i handen eller förvara i tom tobaksburk. Även tillsammans med ett relativt komplett skelett skulle allt kunna rymmas i till exempel en lite koffert. Han kunde höra hur det rasslade när de bar honom genom evigheten! (sid 116)

Men tro inte att allt är svartsyn och elände. Det finns naturlyriska passager, underbara stycken om musik och många vackra och ömma scener. Hans detaljrika prosa gör att man tittar upp från läsningen och ser på världen med en skarpare blick. Som att han rivit bort en slöja och föremålen lyser starkare och är mer närvarande.
Och språkligt är det en njutning. Gravgåvor var nominerad till årets översättning 2020.

Tor Ulven.

Men svärtan är ändå det jag minns bäst. Även om boken inte kan läsas självbiografiskt blir jag inte helt förvånad över att Ulven tog sitt eget liv endast 41 år gammal. En stor förlust för litteraturen.
För mig var detta en läsupplevelse utöver det vanliga, mina taffliga försök till att återge det till trots.

Vill du läsa den beställ gärna boken direkt från förlaget för att stödja dem
https://www.floforlag.se/

Stort tack till Flo förlag för boken.

Detta inlägg dediceras till min vän T. som idag fyller år och som får ett ex av detta mästerverk, Tack för över 30 år av vänskap med givande samtal kring våra stora intressen, litteratur och klassisk musik. Och för att du inspirerat mig att blogga vidare i nu över 10 år.

MOSKVA 1937. I MASSAVRÄTTNINGARNAS EPICENTRUM – EUGEN RUGE: METROPOL

Publicerat den av

Eugen Ruge (1954-):
Metropol
Utgiven 2019
På svenska 2021
Översättning: Aimée Delblanc
427 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

För ett par år sedan debuterade Eugen Ruge med en stor roman baserad på hans familjs historia. Tiden då ljuset avtar (Nilsson förlag) blev en succé, vann pris och filmatiserades. Jag läste den med stort nöje.

Nu åtta år senare har Ruge publicerat romanen Metropol som är vad man i filmvärlden kallar en prequel. Om farmor Charlotte och styvfarfar Wilhelm och deras upplevelser i Ryssland 1937-1938. Ruge skriver att Charlotte aldrig berättade om de traumatiska åren de var i landet.
Via en historiker får Ruge vetskap om att det finns en akt på henne. Han får också hjälp med att få ut den från det Ryska statsarkivet för social och politisk historia.

Utifrån det materialet har Ruge skrivit en fascinerande och gripande roman. För roman är det. I det spännande efterordet berättar han om vad som är sant och vad som är fabulerat. Ramverket är sant, romanfigurerna är inte fiktiva men allt de säger och tänker är resultat av författarens egen fantasi.

Charlotte och Wilhelm är kommunister och flyr nazisternas Tyskland för att i Sovjet arbeta för Komintern. Organisationens uppdrag var att på alla möjliga sätt sprida revolutionen över Europa världen. Det var en organisation som inte skydde några medel.

Romanen utspelar sig som sagt 1937 ett år som är “annus horribilis” i Rysslands historia. Det är det året som Stalins och NKVD:s (underrättelsetjänsten) paranoia blommade ut helt. Detta ledde till att ett mycket stort antal människor dömdes i påhittade rättegångar och huvudena rullade på löpande band. Det var många tusen. Det spelade ingen roll på vilken nivå du var på i samhället. Ingen gick säker.

Romanen inleds med att Charlotte och Wilhelm är på resa i Georgien, den stora ledarens land. Stalin var ju inte ryss. I Pravda läser de att Alexander Emel som de känner och sålt en grammofonspelare till är anklagad för att vara spion som på uppdrag av Trotskij stått i spetsen för en kampgrupp. Emel är alltså en folkfiende, det värsta epitet du kan få och detsamma som en dödsdom. Wilhelm och Charlotte får panik. För att ha umgåtts med en folkfiende och inte insett att han eller hon var det var också förenat med livsfara.

Hotell Metropol.

Wilhelm och Charlotte fråntas sina arbetsuppgifter och flyttas till legendariska Hotel Metropol tillsammans med många andra från deras avdelning. I över ett år bor de på hotellet och lever sysslolösa under ovissheten om de kommer överleva. Allteftersom människor runt om dem bara försvinner och ingen vågar prata om det. Charlotte och Wilhelm är dock några av de få som överlever Hotel Metropol. Ruge skriver i efterordet att han inte vet hur det kom sig att de kom undan

Om Tiden då ljuset avtar var en bred familjeroman som spände över lång tid är det en mycket mer komprimerad roman. Det är fascinerande att följa dessa kommunister som trots allt det de upplever håller fast vid som tro. När man läser de dokument som finns i boken, som är autentiska, associerade jag till religiösa sekter med sina absoluta renhetskrav, att man inte på något sätt får avvika från den rättas tron.
När jag under läsningen surfat lite för att få lite bakgrund runt året 1937, hittills okänt för mig, framgår det att historikerna dock inte kan riktigt kan förklara uppkomsten av paranoian och massavrättningarna. Men det är som om hela samhället under Stalin var en gigantisk sekt.

Jag kan erkänna att det tog ett lite tag att komma in i romanen. Det är många namn och en hel del fakta att hålla reda när Ruge bygger upp den historiska bakgrunden. Men när väl romanen verkligen rullar igång så sögs jag in i den och var ohjälpligt fast. Hotel Metropol blir det lilla mikrokosmos som skildrar världen utanför.

Jag mindes inte att Ruge var en så god stilist som jag tycker han är i denna roman. Veteranen Aimée Delblanc har överfört det till en mycket fin svenska. Meningarna är ofta korta, lätta, musikaliska och precisa att det är en njutning att läsa. Det är en vacker, finstämd och nästan ömsint prosa.

Porträttet av Charlotte och Wilhelm och deras allt annat än enkla relation är inkännande och nyanserat.
Med säker hand beskriver Ruge hur personerna anpassar sig steg för steg i en allt vansinnigare värld. Många är trots det orubbliga i sin kommunistiska övertygelse. De vet dessutom att de inte kan protestera om de skulle vilja. För då rullar deras huvuden.

Vasiliy Vasilievich Ulrikh (1889-1951)

Romanens komiska höjdpunkt är porträttet av en av de högsta domarna under Stalin Vasiliy Vasilievich Ulrikh. Han klarade sig märkligt nog. Han var Stalins hantlangare och skrev under oerhört många dödsdomar.

Ruges porträtt av honom är inte insmickrande. En osäker, fåfäng och feg man orolig för sin status, sin fetma och sina väderspänningar. Mest intresserad av att jaga kjoltyg men rädd för hans lika tjocka fru skall komma på honom. Detta porträtt av en tom människa fick mig att skratta högt. Om än mot en tragisk fond. Det var dessa människor som gjorde processerna möjliga.

Förutom de säkra personporträtten så lever vinjetterna vi ser av Moskva ochTbilisi.

Det säger en del om standarden på den svenska litteraturbevakningen att ingen tidning än recenserat denna välskrivna, välkomponerade, historiskt intressanta och spännande roman. Läs den. Jag lovar att du inte kommer bli besviken.

Här kan du läsa vad jag skrev om Tiden då ljuset avtar.

SISTA DELEN I DEN HYLLADE NEAPEL-SVITEN: ELENA FERRANTE: DET FÖRLORADE BARNET. BOK 4 MEDELÅLDER OCH ÅLDRANDE

Publicerat den av

Elena Ferrante:
Det förlorade barnet. Bok 4 Medelålder och åldrande
“Storia della bambina perduta”
Utgiven 2014
På svenska 2018
Översättning: Johanna Hedenberg
480 sidor
Norstedts

Äntligen har jag läst den sista delen i Elena Ferrantes Neapel-trilogi. Jag kan undra varför det tog så lång tid. Jag hade ju mina reservationer mot tredje delen men det var ändå en läsupplevelse. Jag bara glömde av dem…

Av en slump lyfte jag ned den fjärde delen och började läsa. Uppehållet framstod då som mycket märkligt. Jag sögs in i texten och kände stor läsglädje. Även om det gått alldeles för lång tid fanns mycket kvar, trots det stora persongalleriet.

I fjärde delen avhandlas Lenu och Linas medelålder och ålderdom. Många av har läst och älskat dessa romaner. Därför ordar jag inte om handlingen.
Och för er som ännu inte läst dem vill jag inte säga något för detta är verkligen berättelser med stort B. Du får själv upptäcka alla vändningar och överraskningar.

Det är en intensiv romansvit. Livet i Neapel är hårt. Ett strikt patriarkalt samhälle med fattigdom och tung kriminalitet som en del av vardagen.
Lenu och Linas relation är också oerhört intensiv. Och jag kan villigt erkänna att jag som i tidigare delar tröttnade lite på dem. Vid ett tillfälle under läsningen av Det förlorade barnet bestämde jag mig för att jag har fått nog. Jag läser inte mer. Dagen därpå satt jag där igen.
Henne prosa är lite konstlös och stundtals lite tråkig men samtidigt fångas jag av historien. Det är trots allt mycket skickligt skrivet.
Trots avmattningen jag kände sista 100 sidorna blev jag trots det förvånad över hur tagen jag var när romanen var slut och den tomhet jag kände. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag följt dem i över 1500 sidor…

Min små reservationer till trots. Ferrantes svit är ett kraftprov. Med sin starka berättelse, sin djupa psykologi, den skarpa sociologiska blicken, och som en skildring av det patriarkala Neapel och ett stycke italiensk 1900-talshistoria ur ett kvinnligt perspektiv kommer böckerna tillhöra litteraturhistorien för lång tid framöver.

Ni som inte har läst den har något att se fram emot.

Denna del var nominerad till International Man Booker Award.

MAGNIFIKA MINIATYRER – GIUSEPPE PONTIGGIA: OKÄNDA MÄNNISKORS LEVNAD

Publicerat den av

Giuseppe Pontiggia (1934-2003)
Okända människors levnad
”Vite di uomini non illustri”
Utgiven 1993
På svenska 1995
Översättning: Barbro Andersson
265 sidor
Panache
Albert Bonniers förlag

Vad som fick mig att under mellandagarna 1998 köpa en bok av en för mig helt okänd italiensk författare har jag inte en aning om. Att det var en elegant formgiven bok i den legendariska Panache-serien? Den var säkert på någon form av rea.
Jag vet inte heller varför den klarat ett antal gallringar av bokhyllan. Inte heller varför jag för ett par veckor sedan tog fram den och började läsa. Det är jag mycket glad för idag. Giuseppe Pontiggia Okända människors levnad var min mest säregna läsupplevelse på mycket länge. En bok jag är oerhört förtjust i.

Giuseppe Pontiggia
Pontiggia var författare, journalist, essäist och kritiker, född i Como i norra Italien 1934. Han doktorerade på en avhandling om Italo Svevo.
För sin roman La Grande Sera fick Pontiggia Primo Strega, det kanske mest ansedda litterära priset i Italien.
På svenska finns förutom Okända människor levnad (1993) romanen Född två gånger (2000)
Pontiggia avled i en stroke 2003.

 

Okända människors levnad är inte en roman. Men jag skulle inte heller kalla det en novellsamling. Nej, det är ett kalejdoskop av berättelser. 18 stycken där vi följer en människa från födelsen till graven. Det är korta och komprimerade berättelser.

Första berättelsen Resan till Nilens stränder inleds som följer:
Viltali Antonio
Han kommer till världen med en sätesbjudning den 2 juli 1932 på Drottning Elenas klinik i Trento. Under årens lopp blir han av modern ofta påmind om hur smärtsam en sådan förlossning är, men inte förrän vid 51 år ålder inser han hur mycket denna avvikande födelse påverkat hans uppväxt. Han får höra det upprepade gånger medan han hålls nedsänkt i badkarets varma vatten av sin älskarinna från Merano som krävt att han skall återuppleva händelsen. (sid. 13)
Under några få sidor får vi sedan följa Antonio fram till hans död vid Nilens stränder.

Det korta citatet är typiskt för Pontiggas stil och stillsamma ironiska humor. Alla berättelser inleds på samma sätt. Med en exakt angivelse av datum och födelseplats och ofta med information om vad föräldrar heter och vad de gör.
De utspelar sig huvudsakligen under första halvan av 1900-talet i norra Italien i en burgen medelklass. Antagligen för att det var den värld som Pontiggia var sprungen ur.

Nästa alla händelser beskrivs också utifrån ett exakt datum och ibland en exakt plats:
– Den 3e oktober 1961 får han en föraning om att han skall träffa sin tillkommande på Piazza del Campo i Siena (sid. 56)
 – Den 27 mars tar hon i sitt hem emot den man som anar kommer bli hennes sista älskare (sid 127)

Denna exakthet tillsammans med ett lakoniskt språk ger ofta texten ett stillsamt komiskt tilltal. Med några få penseldrag fångar han en person eller en händelse. Miljöbeskrivningarna är ofta med ett lätt poetiskt tilltal.

Det spännande med Pontiggia är paradoxen i hans berättelser. I dessa mycket stramt hållna och kompakta texter samtidigt finns en fantasi som bultar. Underbara vändningar och händelser sker ibland i berättelserna. Men ibland inte, men det förtar inte det säregna i dem.

Som motto för boken har Pontiggia ett citat från filosofen amerikanske filosofen George Santayana (1863-1952): “Allting i naturen har ett lyriskt väsen, ett tragiskt öde, en komisk existens.”
Det är just det Pontiggia fångar så fint i sina berättelser om dessa okända människor och gör det, för denna läsare, till en läsupplevelse utanför det vanliga. Det var länge sedan jag log så mycket och stundtals skrattade rätt ut som när jag läst dessa pärlor.
Det är en utmärkt bok att ha i hyllan, och när andan falla på, läsa en av dessa berättelser, le lite grand och få sig en tankeställare över livets oförutsägbarhet och mångfald.
De tål omläsning. Några av berättelserna har jag redan läst ett par gånger.

Barbro Andersson, en av vår mest meriterade översättare från italienska, har givit Pontiggias språk en lyster på svenska.

Man kan ju hoppas att framgången med Elena Ferrante, Silvia Avallone och att Modernista börjar återutge och nyöversätta Giorgio Bassani kan kan bana vägen för Pontiggia. Både att han  ges ut igen och att mer översätts. Det är han väl värd.

Du hittar boken på biblioteken och på Bokbörsen.

 

EN KLASSIKER – LEO TOLSTOJ: ANNA KARENINA

Publicerat den av

LEO TOLSTOJ 1828-1910
Anna Karenina
Utgiven 1877
Ny översättning: Ulla Roséen
Den kom 2007
870 sidor
Norstedts

Pusst! Det kanske inte är ett helt politiskt korrekt uttryck vid avslutad läsning av denna koloss. Men det kände jag. 870 sidor! Den största tegelsten jag läst på evigheter. Och kanske den mesta klassikern på många, många år. En roman som har en av de mest berömda inledningarna i hela litteraturen. “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Jag påbörjade läsningen i juli men det har kommit resor, en krävande flytt, andra böcker m.m emellan. Inte att rekommendera. Flera gånger var jag på väg att ge upp. Men ville trots allt inte ge mig halvvägs. Det är jag glad för idag.

Att läsa Anna Karenina var för mig lite som en lång bergsvandring. Det är vackert men också tröttande emellanåt. Det är stimulerande men det finns partier som inte är lika givande, där man travar på. Ibland vet man inte riktigt vart vägen leder. Men väl på toppen, när man ser ut över nejderna, ser skönheten och förstår sammanhanget, då känner man att det var en vandring väl värd att göra!

De flesta bokmalar vet vad Anna Karenina i grunden handlar om så det tänker jag inte nämna (googla om du undrar). Vad jag däremot inte visste var att Annas mycket tragiska historia är knappt hälften av den stora och mångfacetterade romanen.

Anna Karenina visar sig vara en stor familjeroman, om två olika familjer och människor i deras omkrets. En fresk över livet i ett segment i ryska överklassen vid den har tiden. Lika viktig som berättelsen om Anna och Vronskij är den om Levin, som en del skriver är ett porträtt av Tolstoj själv. Levin är vän till Annas bror Stiva. Romanen följer hans andliga resa från djup existentiell olycka till ett andligt uppvaknande och någon form av frid.

Tolstoj är en stor författare inte tu tal om det. Hans samhälletskildring, hans djupa människokännedom, hans milda humor, hans skarpa blick och förmågan att levandegöra romanfigurerna så att de upplevs som personer jag träffat i verkliga livet, det visar hans storhet.

Även om romanen består en mängd olika delar finns dock skildringen av den strålande vackra, fascinerande och mycket olyckliga Anna, den fallna Anna, i centrum. Vilket porträtt! Sidorna som skildrar dagarna före det tragiska slutet är det starkaste och mest välskrivna jag läst på länge.
Visst här finns longörer som handlar om politik och jordbruk. Det fanns sidor har och var som jag skummade. Men nu när jag lagt ifrån mig boken är jag både mycket uppfylld av den och mycket glad över ha läst den.

Ett tips om du vill läsa den. Se till att ha god tid på dig så du bara kan sjunka in i denna stora berättelse Du kommer bli rikligt belönad.

/reviderad 200729

HORACE I HÖGFORM! – HORACE ENGDAHL: CIGARETTEN EFTERÅT

Publicerat den av

cigarettenefteråtHorace Engdahl (1948-):
Cigaretten efteråt
Utgiven 2011
150 sidor
Bonniers

Efter avslutad läsning av denna lysande lilla bok har jag undrat hur det kommit sig att jag, som under lång tid beundrat Horace Endahls intellektuella skarpsinne och verbala förmåga, inte läst några av hans böcker. Alltifrån tiden i tv-programmet Röda Rummet, under perioden som ständig sekreterare när han pratade om det årets pristagare fram till dagens radioprogram Allvarligt talat. Kanske har jag varit avskräckt av bilden av den unge Horace som tillsammans de andra superintellektuella pojkarna i gänget kring tidskriften Kris skrev för mig, vad jag minns, helt obegripliga texter. Att det går att lyssna på honom, men att inte att läsa!
Men tiden förändras och så även Horace. I en fin intervju med Eric Schüldt på podcasten 60 minuter så beskriver Horace sin resa från folkhemsk till folkkär. Som han sade, folk har nog vant sig vid mig.
http://www.expressen.se/kultur/podcast/60-minuter/horace-engdahl-gastar-60-minuter/

Cigaretten efteråt är en samling fragment, aforismer, korta texter och essäer i en hiskelig blandning. Men ack så stimulerande och ibland irriterande att läsa. Han prosa är pregnant, ofta med en liten vass udd. Men humorn ligger hela tiden under ytan.

Flera av fragmenten är provocerade, lite stridslystna. Horace går på gränsen för vad han kan. säga utan att få en smäll på käften. Men det är också en melankolisk samling, en man som passerat mitten av sitt liv och ser tillbaka:
”Jag kan inte triumfera på det sätt jag gjorde för tjugo år sedan, inte övertyga, inte trollbinda, inte slå mig fri med samma kraft. Alltmera skulle jag tvingas att acceptera halvheter som jag förr skulle ha avvisat med en fnysning. I jämförelsen med mig själv är jag efter en viss tidpunkt dömd till att komma till korta” (sid 107)

Horace har ju en lätt pompös, nästan aristokratisk framtoning. Han är väl medveten om sin position. Men flera av fragmenten pekar på en längtan bort, att få bli sig själv igen utan den offentliga masken. Det finns en längtan till en gemenskap, både intellektuell och känslomässig. Han tror inte på genikulten om den ensamme tänkaren utan de goda idéerna kommer fram i samtalet och samvaron med människor. Horace är som den danske kritikern Björn Bredal påpekar, i grunden en romantiker.

Horace är en person som många finner lite provocerande i sin konservativa utstrålning. Och även det finns här. Han slår undan benen på eventuella kritiker genom att kalla den delen av boken ”Reaktionära betraktelser”. Och visst kan han ibland kännas som en anakronism, men jag läser ändå dessa små texter med stort nöje även om de ibland känns lite dammiga.

En annan del i boken heter ”Metakritiska fragment” och det är ett lysande avsnitt. En hyllning till kritiken som konstform med utgångspunkt från den franske 1700-tals kritikern Jean-Francois Marmontel som väl bara Horace känner till. En hyllning till kritik inte som bedömningssport utan som ett redskap för att finna sanningen. Han ser kritikern som en entusiast och en älskare.
”Kritiken ger ingen säker kunskap om de litterära verken. De ger någonting annat som är lika värdefullt, nämligen vakenhet och beredskapen att tänka nytt” (sid 85).
Som vanligt visar Horace upp en förkrossande beläsenhet. Men han koketterar inte utan använder det för att få säga det han vill.
Jag som är gammal nog att minnas kritiker som Caj Lundgren, Ruth Halldén, Artur Lundkvist, Bengt Holmqvist m.fl. känner en stor saknad nu när dagstidningarna monterat ned kulturbevakningen.

Dessa två längre partier omringas som sagt av en serie korta texter, aforismer och fragment. Ofta eleganta skarpsinniga, ibland nära kylskåpsmagnetens fyndighet. Min korta favorit är ”Du skall titta på människorna om kring dig och säga dig att deras efterfrågan på din uppgivenhet är mycket begränsad.” (sid 10)

Detta har varit en mycket givande läsning för mig. En bok jag kommer återvända till. Engdahl sätter strålkastarljuset på saker i vårt samhälle och i vårt sätt att umgås med varandra som fått mig att tänka till. Jag har också haft mycket roligt. Horace Engdahl är tro det eller ej en mycket underhållande författare.

/Reviderad 201101

EN KLASSIKER SOM STÅR SIG – HJALMAR SÖDERBERG: DEN ALLVARSAMMA LEKEN

Publicerat den av

Hjalmar Söderberg (1869-1941):
Den allvarsamma leken
Utgiven 1912,
250 sidor
Denna utgåva Liber förlag 1977.
Förord av Per Wästberg

I början var jag nästan på väg att ge upp. Dialogen och hur personerna gestaltades var så antikt att jag upplevde det som jag läste en pilsnerfilm. Jag tänkte: Söderberg var ju en av mina husgudar i min ungdom, ffa Martin Bircks ungdom. Vad såg jag hos honom?  Men jag läste på och fann återigen en klassisk kärleksroman om en 20-år lång affär mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille, båda gifta på var sitt håll. Det är en historia som förstås inte slutar lyckligt. Mer än så vill jag egentligen inte säga om handlingen. Alla turer skall du uppleva själv. Det är vackert, gripande och till slut mycket sorgligt.
Det är en moralisk roman men Söderberg skriver oss inte på näsan att den ena eller andra parten gör fel. Nej, det får du reflektera över själv.

Som vanligt så är det en liten del av världen som Söderberg rör sig inom. Stockholms medel- och överklass, bland de burgna och de intellektuella, i brytningstiden runt sekelskiftet. Beskrivningarna av Stockholm är med rätta berömda. Med säker penna skapar han bilder som lever kvar i minnet efter avslutad läsning.

Söderberg är en gudabenådad stilist. Prosan är så enkel och slipad, att man förstår att han har filat och filat för att få till den.

Det är tredje gången jag läser denna roman och ju äldre jag blir desto mer tycker jag om den. I min gamla utgåva finns ett fint förord av Per Wästberg som skriver att romanen ”är för mig vid sidan av Röda Rummet och Gösta Berlings saga den största bland svenska romaner från de hundra år som skiljer Drottningens juvelsmycke från Romanen om Olof.”

/Reviderad 200724

Hjalmar Söderberg 1869-1941

DET LILLA FORMATETS MÄSTARE – CLAES HYLINGER: UTAN ÄRENDE

Publicerat den av

Claes Hylinger (1943-):
Utan ärende
Utgiven: 2009
170 sidor
Bonniers

Claes Hylinger var en husgud för mig i mitten av 80-talet. Hans roman Ett långt farväl fick mig att gå i hans fotspår och åka till Helsingfors och äta middag på legendariska restaurangen Kosmos där författarens alter ego ofta åt.

Sedan var det något som hände. Jag tröttnade på det balanserade och distanserade förhållningssättet i hans texter. För mycket flanörprosa. Vid en uppläsning på en bokhandel i Göteborg tyckte jag bara att han var dryg, vilket jag i dag många år senare tolkar som blyghet. Jag lade honom åt sidan och gick vidare till annan läsning.

I mars under en vistelse i metropolen Bollnäs fann jag hans bok Utan ärende på rean. Jag bläddrade i den och kände bara att denna vill jag ha. Boken utspelar sig i London, Paris och Istanbul. Städer jag besökt och som jag tycker om. Jag igen tonen som finns i hans böcker och jag var mottaglig igen.

Vad skall man kalla denna bok. För någon roman är det inte. De personer som porträtteras är inga fiktiva figurer så vitt jag vet. Det är en samling texter, intervjuer, reseberättelser, kåserier och iakttagelser som binds ihop av en bokpärm. Vi får besöka dervischer i Istanbul, lära oss mycket om patafysiken, Hylingers käpphäst, läsa en lång intervju med den store reseskildraren Wilfred Thesiger. Favoriten Mulla Nasruddin dyker återigen upp. Mycket känns alltså igen från tidigare Hylinger-läsning, men jag tycker att han mer och mer utvecklats till en vardagsmystiker, ett drag som fanns tidigare men nu blivit mycket mer påtagligt.

Många historierna kan upplevas som poänglösa, som ett litet västgötaklimax, men där finns hela tiden en känsla av att det finns något annat där under som jag inte kommer åt. En mening och en förståelse som finns intuitivt i texten. Det är som om Hylinger när han släntrar runt i tillvaron ser saker som vi andra bara hetsar förbi. För bråttom verkar han inte haft i hela sitt liv.

Hylinger är en stor resenär och därför kändes det rätt att jag läste hela denna lilla volym på planet Malaga-Göteborg. När jag mycket nöjd slog ihop boken så var det som om världen tedde sig lite annorlunda än det gjorde innan- Det fanns något litet skimmer.

Jag avslutar med en liten anekdot om Hylinger.
I en av hans romaner berättas historien om hur Osborne det var kom till en hattaffär. När expediten frågade vad han hade för storlek så svarade Osborne, det vet jag inte men jag har huvudet med mig om det kan vara till någon hjälp!!
I romanen så blev det en hälsningsfras bland patafysikerna. ”Och huvudet har han med sig”.

Under flera år så arbetade jag som biovaktmästare.. Första gången jag ryckte Hylingers biljett missade jag, men andra gången så klippte jag till med: – Och huvet har han med sig….. En förvånad och sedan glad blick gav han mig, innan han gick in i biosalongens mörker!

/Reviderad 210819