EN FRANSK LITTERÄR GIGANT DU INTE HÖRT TALAS OM – JULIEN GREEN: MOÏRA

Julien Green (1900-1998)
Moïra
Utgiven 1950
På svenska 1951
Översättning E. R. Gummerus
218 sidor
Gebers förlag

Jag ville överraska mig själv och på måfå plockade jag ut en bok som samlat damm länge. Julien Greens roman Moïra från 1950. Jag tror jag läste om Green i Svenska Dagbladet på 80-talet. Det fastnade i minnet och det är säkert över 15 år sedan köpte jag romanen på ett antikvariat.

Julien Green är det nog inte många som känner till i Sverige. Men i Frankrike är han en litterär gigant. Trots att han egentligen är amerikan.
Green föddes av amerikanska föräldrar i Paris. De var från sydstaterna och tillhörde dess överklass. Hans protestantiska uppfostran var mycket sträng, driven av en djupt troende mor. När hon gick bort upptäckte Green katolicismen och konverterade vid 16 års ålder. Han bodde större delen av sitt liv i Frankrike.

Green blev nästan 98 år gammal och skrev ett 30-tal böcker, alla utom en på franska. Mest känd är han för sin dagbok som han förde under hela sitt liv. På svenska finns det ett fåtal av hans romaer översatta bl.a. den stora historiska romanen om Sydstaterna Les pays lointains. Den kom på svenska 1995 med titeln Landet långt borta.

Green är den första utlänning som blev medlem i Franska Akademin. Han erbjöds av presidenten att bli fransk medborgare men tackade nej av lojalitet till sitt hemland.
Green fick Grand prix de littérature de l’Académie française 1970.

Moïra utspelar sig 1920 på ett universitet i sydstaterna baserad på University of Virginia. Där Green studerade som ung.

Joseph är en ung man från enkla förhållande som kommer från en ten ej namngiven håla för att studera. Han är egentligen osäker på vad han skall välja men hans mål är att bli präst. Joseph är mycket djupt troende, en bokstavstrogen. Joseph vill inte sticka ut men med sitt röda hår, gängliga kropp, och aparta personlighet vet alla vem han är. Han vägrar att deltaga i det som många förknippar med universitetslivet, fester, alkohol och möten med det motsatta könet. Bibeln är Josephs rättesnöre och han ser bara hädelser i vad hans medmänniskor gör.
Dessutom blir han så provocerad av sina studier. När det visar sig Romeo o Julia innehåller “snusk”, så river han ut de sidorna.

Joseph blir mer och mer ensam. Men han lär känna David som också är djupt troende men inte lika rigid som Joseph. David försöker stötta honom både i hans försök att finna Gud men också i att se lite mer nyanserat på vad det innebär att vara troende.

När Joseph kommer till universitet för han ett rum hos Mrs. Dare. Det rummet som han bor i tillhör hennes styvdotter Moïra som är en riktig slarva förstår vi. Begiven på festligheter och karlar. Detta provocerar Joseph som redan före han träffat henne börja få förbjudna fantasier om henne, vilket plågar honom djupt. När de till slut träffas och hon utmanar Joseph med sin sinnlighet får det mötet oanade och tragiska konsekvenser.

Moïra är en roman som inte liknar de moderna romarer jag vanligtvis läser. Nej det var mer som ett läsa Dostojevskij. Om en man som kämpar med sin tro och sin moral och till slut gå under. Eller gör han det? Slutet är öppet och jag blir inte helt klar med det.

Green är en mycket elegant författare. Prosan smeker läsaren när han mejslar ut människor och miljöer. Den kan verka lite ålderdomlig men det kanske har att göra med att översättningen har 60 år på nacken. Green porträtterar skickligt med psykologisk skärpa Josephs väg mot det tragiska slutet. Claes Hoogland fångar något när han beskriven romanen (Se bilden på baksidan).
Jag tror att Moïra har många självbiografiska drag. Green är homosexuell och de frågeställningar som Joseph brottas med har säkert Greens brottas med också.

Efter avslutad läsning tänkte jag att Moïra var en skildring av vad som händer när en religiöst rigid person konfrontera med andra verkligheter och med sitt eget kött. Men troligen är det inte det som Green vill skildra. Jag fann en intervju med honom i en bok där den tyska litteraturkritiken och journalisten Iris Radisch, som skriver i Die Zeit. Boken heter Die letzen Dinge. Där intervjuar hon ett antal stora författare i slutet av livet. Hur närheten till döden förändrar, om den gör det, deras blick. https://www.rowohlt.de/buch/iris-radisch-die-letzten-dinge-9783499631115

I intervjun med Green säger han att i hans livs hela tiden funnits en kamp mellan kroppen och själen Och en kamp mot det sexuella begärets i alla former. Kroppen och sexualiteten kan inte fylla upp ditt liv, ge det mening. Det kan bara tron.
Och synden, ett viktigt begrepp för Green, är du måste döda det hinder som begäret, det kroppsliga innebär. (sid 15–30).

Moïra var förutom att det är en vackert skriven roman, en för mig annorlunda och intressant läsning. Då religiösa frågorna tar liten plats i mitt tänkande kom jag här in i en tankevärld som var mig mycket främmande och därigenom intressant. Det är en fin roman men att som den tyvärr lite bortglömde författaren Bengt Söderbergh kalla den ett mästerverk, det är ett steg för långt för mig.

Du finner boken på Bokbören som du vill läsa den.