EN OVÄNTAD OCH STOR LÄSUPPLEVELSE: ALEX SCHULMAN – BRÄNN ALLA MINA BREV

Alex Schulman (1976-):
Bränn alla mina brev
Utgiven 2018
265 sidor
Bookmark förlag

Alex Schulman är inte en person jag haft något intresse för. Utan att egentligen veta något har jag bara sett honom som en av de självupptagna pratkvarnar som befolkar vårt medielandskap likt gräshopporna i Egypten. Döm om min förvåning när jag läste Bränn alla mina brev och fann en text som är bland det mest berörande jag läst på mycket länge. Jag fick en mycket stark rekommendation från en person som känner mig väl att denna bok vore något för mig. När jag började läsa kunde jag inte sluta och slukade boken på ett par dagar.

Bränn alla mina brev är en mycket välskriven, spännande, gripande och på många sätt en fasansfull bok. Schulman kallar den roman, men med tanke på att det mesta verkar var sprunget ur verkligheten kanske man skulle kalla den dramadokumentär.

När Alex Schulman märker att hans barn är rädda för honom och att hans fru snart inte orkar mer, inser Alex att han måste försöka komma åt sin vrede. Hos terapeuten förstår han att hans vrede är som en cancer och en arvsynd som kommer från hans morfar författaren Sven Stolpe (1905-1996). En vrede som ödelade livet för många människor i hans närhet. Hans fru Karin, Alex mamma Lisette men även hennes fyra syskon.

Vad kom den här vreden ifrån? Detektivarbetet leder Alex till slutsatsen att sommaren 1932 hände det något. Under 10 dagar på Sigtunastiftelsen blev mormor Karin och den unge Olof Lagercrantz (19111-2002), senare en av Sveriges främsta kulturpersonligheter och far till David och Marika Lagercrantz, kära i varandra. Karin vill lämna Sven. De känner både en kärlek som de inte trodde vara möjlig men sitter fånga i tidens konventioner och mer konkret på Sigtunastiftelsen, med en patologiskt svartsjuk Sven Stolpe som vakar över dem som en hök.

Vad som sedan händer får du läsa om själv. Men det var en så omtumlande kärlek att den präglade deras liv. Karin släppte den aldrig. Olof skrev så sent som vid 70 års ålder en dikt som handlade om deras möte. I alla Sven Stolpes romaner fanns samma tema, en man som blir sviken av en falsk och hemsk kvinna. Och han skrev en hel bok så sent som 1980, som bara gick ut på att svärta ned Olof Lagercrantz

Sven Stolpe, lärdomsgiganten, var i högsta grad levande i min ungdom. Det var ingen författare personer i mina kretsar läste och han sågs lite som en rolig krumelur. Mycket slagfärdig, oerhört bildad, fruktansvärt produktiv, en enastående historieberättare men också oerhört konservativ och mycket katolsk. En udda fågel i Sverige.
Efter avslutad läsning har min bild förändrats, vilket även gäller författaren, till att se att Stolpe var inget mindre än ett monster. En oerhört narcissistisk och brutal människa som var beredd på att göra vad som helst för att skydda sig. Det finns scener i boken som får mig att kippa efter luft. Elakheten är magnifik och den krossar som sagt Karin.

Schulman väver ihop en text om hans egen letande efter sanningen, skildringen om de många helgerna han hälsade mormor och morfar i Filipstad och skildringen av triangeldramat. Allt under stigande spänning för mig som läsare. Schulman är dessutom en fin stilist som får det svenska sommarlandskapet att leva och dofta.

När jag fann tv-programmet Här har du ditt liv med Svens Stolpe tittade jag på det.
(https://www.oppetarkiv.se/video/2768208/har-ar-ditt-liv). Det hade troligen berett mig stort nöje om jag inte läst boken. Som en tidsskildring och ett porträtt av en man som tiden sprungit förbi. Nu såg jag en hycklande och kallsinnig Stolpe som var rent utsagt en lögnhals. En narcissistisk patriark.

Sven Stolpe är i dag i stort sett bortglömd. Och det är nog inte många som läser honom. Det har dock faktiskt kommit en biografi av Svante Nordin som fått fina recensioner. Här är ett exempel. http://www.bt.se/kultur-noje/ett-stormigt-temperament/

Som sagt detta var en överraskande och för mig stor läsupplevelse.
Jag kan inte nog rekommendera denna bok som just nu finns på bokrean. Tag och läs!

ROBERT HARRIS: MÜNCHEN

Robert Harris (1957- )
München
”Munich”
Utgiven 2017
På svenska 2018
Översättning: Svante Skoglund
330 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

Robert Harris anses vara en av den historiska thrillerns mästare. Med lång erfarenhet som politisk journalist har han mycken kunskap och insikt om det politiska livet och spelet. Hans roman The Ghost, av mig oläst, var grunden för Roman Polanskis mästerliga film. Jag har tidigare läst Archangel som jag tyckte om, En officer och en spion som var mycket, mycket bra och senast Konklaven som jag tyckte var riktigt trist och tråkig.

Nu har den kommit på svenska, München, hans senaste alster som förlaget vänligen skickade till mig för läsning. Den har blivit väl mottagen i både England och USA med fina recensioner i tex Guardian, New York Times, Washington Post och höga betyg på Amazon. Efter bottennappet med Konklaven hoppades jag på att åter få en lika stor upplevelse som vid läsningen av En officer och en spion.

München utspelar sig under några dagar under 1938 då Neville Chamberlain, den nu så bespottade premiärministern, sluter ett avtal med Hitler:
Jag tar mig friheten att citera Wikipedia:
Münchenöverenskommelsen är det avtal rörande Tjeckoslovakien, som ingicks den 30 september 1938 mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Avtalet innebar bland annat att Tjeckoslovakien skulle avträda det tyskspråkiga så kallade Sudetlandet till Tyskland.

Avtalet föregicks av Münchenkonferensen den 29–30 september 1938 med Adolf Hitler som värd. Vid hemkomsten visade Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain upp avtalet. Han menade att avtalet hade ”blidkat” Nazityskland och därmed garanterat freden i Europa. Då Tyskland i strid med överenskommelsen införlivade hela Tjeckien och gjorde Slovakien till en formellt självständig satellitstat, valde Storbritannien och Frankrike att ge Polen en försvarsgaranti. Den 1 september 1939 utbröt andra världskriget, då Tyskland invaderade Polen och västmakterna svarade med att förklara krig mot Tyskland.”

Som Robert Harris sade i den trevliga intervjun i Babel, har han länge varit intresserad av överenskommelsen men inte hittat någon historia som skulle få det till en roman eller thriller

Nu efter 20 år fick han en idé. Runt alla toppolitiker och tjänstemän både i den brittiska och tyska förvaltningen som faktiskt funnits, har han skapat en historia om Hugh Legat och Paul Hartmann, båda två lägre tjänstemän i sina respektive lander. De lärde känna varandra och var mycket goda vänner under sina år i Oxford. Nu är Hartmann involverad i motståndsrörelsen och vill få hjälp av Legat att förhindra Chamberlain att skriva på en överenskommelse som han visste att Hitler ändå skulle ignorera. Hartmann ville ha engelsmännens hjälp att sätta käppar i hjulet vilket kunde leda till att armén avsatte Hitler.

Harris vill med denna bok visa på en annan Chamberlain. Han var inte en feg politiker, utan en man som präglad av första världskriget ville undvika ett krig till varje pris. Han gjorde allt som han trodde vara rätt. Men en gentleman med ett handslag man kan lita på har inte en chans mot en manipulativ lögnare som Hitler.

Harris har skrivit en bok där han väl beskriver stämningarna den tiden. Rädslan och klaustrofobin. Och som Jessica Gedin sade kan han göra miljöerna levande.

Men för denna läsare var detta en tråkig läsupplevelse. Harris ligger så när det som faktiskt hände att jag många gånger tänkte att jag hellre läst en bok av en välskrivande historiker än denna roman. Figurerna är ganska platta och det blir inte alls varken spännande eller gripande. Historian om Legat och Hartmann är ganska tunn och får tyvärr aldrig liv.

Jag lade ifrån mig boken med en gäspning. Ja visst jag lärde mig en del, då Harris har gjort mycket gedigen research, men som thriller och eller som roman var detta ett sömnpiller för mig. Denna gång känns det som ett misslyckat äktenskap mellan två genrer.

Det verkar som att skall man läsa Harris är det de tidigare böckerna man skall läsa. Genombrottet Fatherland och böckerna som utspelar sig i det antika Rom. och om du inte läst En officer och en spion rekommenderar jag den varmt!