Agatha Christie (1890-1976):
Mordet i prästgården
”The murder at the vicarage”
Utgiven 1930
Denna utgåva 2022
Översättning: Vanja Lantz
291 sidor
Recensionexemplar
Bookmark förlag

Pusseldeckare har aldrig varit “my cup of tea”. Det har jag tydligt deklarerat ifall någon pratat om det. Det lilla jag läst har inte givit mersmak. Detta gäller också om de filmatiserats. Frågan är om jag vet vad jag pratat om?

När Bookmark förlag frågade mig om jag vill läsa Mordet i prästgården sammanföll det med att en vän under period läst Miss Marple-böcker och pratat om det med entusiasm. Jag tänkte att det kanske är dags att ge genren en chans igen.

Mordet i prästgården visade sig vara den första romanen där den berömda Miss Marple dyker upp. Denna intelligenta kvinna som ser allt och som drar de slutsatser som polisen inte klarar av.

Vad gäller handlingen gör jag det lätt för mig och citerar förlagets hemsida:
I charmig brittisk landsbygdsmiljö, i St Mary Mead, hittas kyrkovärden Protheroe, en illa omtyckt man, mördad. Det är kyrkoherden Clemens som finner honom, bara timmar efter att han uttalat orden: Den som mördar Protheroe, skulle göra världen en stor tjänst.

Vid sidan av polisens utredning gör även Miss Marple, bygdens gamla ungmö, egna undersökningar. Hon finner att det inte bara är kyrkoherden, utan hela byn som haft lömska motiv att mörda Protheroe.

Ja mycket känns igen. Den lilla byn där alla känner alla. De flesta invånarna är mer eller mindre originella och/eller har lite egenheter för sig. Och trådarna dem emellan löper än hit och än dit på ofta oväntade sätt som vi blir varse under läsningens gång,

Denna gång läste jag med glädje. Christie är en intelligent författare med människokännedom. Även om romanfigurerna är schablonartade finns det en hel del av mänskligt djup i dem. Intrigen är skickligt hopsnickrad utan att vara överdrivet finurlig.
Christie skriver rappt och roligt och så vitt jag kan bedöma har Vanja Lantz gjort ett mycket fint jobb med den svenska språkdräkten. Den brittiska humorn lyser igenom.

Det kanske var humorn som ibland fick mig att tänka på P.G. Woodhouse. Även om hans figurer är mycket mer excentriska så utspelar sig även hans romaner i en liten sluten värld fylld av original. Och lika brittisk som Christie. Man väntar sig nästan att Jacob Rees-Mogg skall dyka upp i en scen.

Kort sagt. Detta var en mycket positiv överraskning. En både lättsam och mycket nöjsam läsning. Mer sånt!

Robert Harris (1957- )
München
”Munich”
Utgiven 2017
På svenska 2018
Översättning: Svante Skoglund
330 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

Robert Harris anses vara en av den historiska thrillerns mästare. Med lång erfarenhet som politisk journalist har han mycken kunskap och insikt om det politiska livet och spelet. Hans roman The Ghost,  var underlag för Roman Polanskis mästerliga film. Jag har tidigare läst Archangel som jag tyckte om, En officer och en spion som var mycket, mycket bra och senast Konklaven som jag tyckte var riktigt trist och tråkig.

Nu har den kommit på svenska, München, hans senaste alster som förlaget vänligen skickade till mig. Den har blivit väl mottagen i både England och USA med fina recensioner i tex Guardian, New York Times, Washington Post och höga betyg på Amazon. Efter bottennappet med Konklaven hoppades jag på att åter få en lika stor upplevelse som vid läsningen av En officer och en spion.

München utspelar sig under några dagar under 1938 då Neville Chamberlain, den nu så bespottade premiärministern, sluter ett avtal med Hitler:
Jag tar mig friheten att citera Wikipedia:
”Münchenöverenskommelsen är det avtal rörande Tjeckoslovakien, som ingicks den 30 september 1938 mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Avtalet innebar bland annat att Tjeckoslovakien skulle avträda det tyskspråkiga så kallade Sudetlandet till Tyskland.

Avtalet föregicks av Münchenkonferensen den 29–30 september 1938 med Adolf Hitler som värd. Vid hemkomsten visade Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain upp avtalet. Han menade att avtalet hade ”blidkat” Nazityskland och därmed garanterat freden i Europa. Då Tyskland i strid med överenskommelsen införlivade hela Tjeckien och gjorde Slovakien till en formellt självständig satellitstat, valde Storbritannien och Frankrike att ge Polen en försvarsgaranti. Den 1 september 1939 utbröt andra världskriget, då Tyskland invaderade Polen och västmakterna svarade med att förklara krig mot Tyskland.”

Som Robert Harris sade i den trevliga intervjun i Babel, har han länge varit intresserad av överenskommelsen men inte hittat någon historia som skulle få det till en roman eller thriller

Nu efter 20 år fick han en idé. Runt alla toppolitiker och tjänstemän både i den brittiska och tyska förvaltningen som faktiskt funnits, har han skapat en historia om Hugh Legat och Paul Hartmann, båda två lägre tjänstemän i sina respektive länder. De lärde känna varandra och var mycket goda vänner under sina år i Oxford. Nu är Hartmann involverad i motståndsrörelsen och vill få hjälp av Legat att förhindra Chamberlain att skriva på en överenskommelse som han visste att Hitler ändå skulle ignorera. Hartmann ville ha engelsmännens hjälp att sätta käppar i hjulet vilket kunde leda till att armén avsatte Hitler.

Harris vill med denna bok visa på en annan Chamberlain. Han var inte en feg politiker, utan en man som präglad av första världskriget ville undvika ett krig till varje pris. Han gjorde allt som han trodde vara rätt. Men en gentleman med ett handslag man kan lita på har inte en chans mot en manipulativ lögnare som Hitler.

Harris har skrivit en bok där han väl beskriver stämningarna den tiden. Rädslan och klaustrofobin. Och som Jessica Gedin sade kan han göra miljöerna levande.

Men för denna läsare var detta en tråkig läsupplevelse. Harris ligger så när det som faktiskt hände att jag många gånger tänkte att jag hellre läst en bok av en välskrivande historiker än denna roman. Figurerna är ganska platta och det blir inte alls varken spännande eller gripande. Historian om Legat och Hartmann är ganska tunn och får tyvärr aldrig liv.

Jag lade ifrån mig boken med en gäspning. Ja visst jag lärde mig en del, då Harris har gjort mycket gedigen research, men som thriller och eller som roman var detta ett sömnpiller för mig. Denna gång känns det som ett misslyckat äktenskap mellan två genrer.

Det verkar som att skall man läsa Harris är det de tidigare böckerna man skall läsa. Genombrottet Fatherland och böckerna som utspelar sig i det antika Rom. och om du inte läst En officer och en spion rekommenderar jag den varmt.

/reviderad 210727

Robert Harris (1957- )
Konklaven
”Conclave”
Utgiven 2016
på svenska 2017
Översättning: Svante Skoglund
285 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

En av förra årets läsupplevelser var Robert Harris lysande historiska deckare om Dreyfuss-affären, En Officer och spion, en tegelsten på över 500 sidor som var omöjlig lägga ifrån sig. Mycket skickligt målade han upp tiden, fångade ett antal intressanta karaktärer och bar sin stora kunskap om ämnet med lätt hand.
Nu är Harris tillbaka med Konklaven. Det var med stor glädje jag tog emot recensionsexemplaret från Bookmark. Den har fått överlag mycket goda recensioner i engelskspråkig press. Det är en tät thriller som skildrar en konklav där 120 kardinaler skall utse den nye påven. Hela romanen utspelar sig i Vatikanen och under 72 timmar.

Robert Harris har kallats den politiska thrillerns mästare. Han har en lång karriär bakom sig journalist och tv-reporter. Efter ett par fackböcker började han skriva historiska thrillers som alla blivit bästsäljare. Han intresse är att skilda de politiska spelen, maktens män och deras intriger.

Kardinal Lomelli, som har fått uppdraget att leda konklaven, kämpar både med sin egen tro och motsättningarna mellan de olika kandidaterna. Den karismatiske kanadensaren Tremblay, den mycket konservative Tedesco och afrikanen Ademyo som om han valdes skulle bli den första svarte biskopen, men som har mycket kontroversiella åsikter om homosexualitet. Valet har djup påverkan på vilken väg kyrkan kommer gå. Åt det konservativa eller mot en mer öppen kyrka.
Vem skall få 2/3 majoriteten och bli påve? När skall världen få se den vita röken som visar att påven är vald. Om det tar för lång tid visar det på att det finns en splittring inom kyrkan vilket vore en katastrof. Kyrkan måste stå stark och enad. För de som kan katolska kyrkan finns det säkert likheter med verkliga personer i lätt förklädnad.

Vi får följa omröstningarna, intrigerna och spelen mellan dem när de olika aktörerna raggar röster och blidkar motståndare. Lomelli får intressant och farlig information som tvingar honom att agera och gå över gränsen för det tillåtna. Är det så att han själv egentligen vill bli påve?

Efter avslutad läsning måste jag tyvärr konstatera denna läsare föll inte i farstun för Konklaven. Jag blev inte fångad av personerna och deras maktspel. De borde vara mer spännande men jag kunde inte riktigt engagera mig i dem. De hemligheter som uppdagade var inte heller något som tillförde romanen en krydda. Synd då jag tycker mycket om politiska thrillers både i bok och på vita duken
För mig blev boken stundom intressant då jag lärde mig en del om katolicismen och om ett påveval men tyvärr blev  passagerna där Harris skall ge oss bakgrundsinformation lite platta och mer redovisande.

Konklaven är dock generellt välskriven och gott stycke hantverk, men den fångade mig bara inte på riktigt.

/Reviderad  210102