NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS 2014 – KJELL WESTÖ: HÄGRING 38

Kjell Westö (1961-)
Hägring 38
Utgiven 2013
290 sidor
Bonniers

När jag avslutat läsningen av Kjell Westös underbara Tritonus gick jag direkt till bokhyllan och plockade ned Hägring 38 där den samlat damm under ett par år. Hägring 38 fick 2014 förutom Nordiska rådet pris även Sveriges Radios romanpris.
Den skiljer sig från de två böcker jag läst av Westö. Det är en tät, långsam och lågintensiv historisk roman som rotar i såren i Finlands tidiga 1900-tals historia. En historia som de flesta svenskar inte känner till.

Advokat Claes Thune, med en egen advokatbyrå, är en intellektuell och liberal man i yngre medelåldern. Sedan många år han med i herrklubben Onsdagsklubben. De träffas ett par gånger per år. I deras statuter står att ändamålet för verksamheten var ”att bidra till uppehållandet och fördjupandet av det politiska och kulturella samtalet på svenska i staden Helsingfors”. (sid.19).
Medlemmarna i klubben har känt varandra sedan ungdomen. De har dock valt olika vägar. Förutom Claes finns där en finansman, en läkare, en psykiater, en sportjournalist och en oerhört begåvad judisk poet och skådespelare som åker in och ut på ett sinnessjukhus (där han behandlas av psykiatern). Relationerna i klubben kompliceras av att Thunes fru lämnat honom för en annan i klubben.
I en intervju sade Westö att dessa klubbar var vanliga i Helsingfors och att de var ganska borgerliga. Han kunde i romanen inte haft med en medlem från den politiska vänsterkanten. Det hade inte varit trovärdigt.

Thune är den ena huvudpersonen. Den andra är Fru Matilda Wiik som nyligen anställdes som kontorist på Thunes advokatfirma. En av de första dagarna som Matilda arbetar är Thune ansvarig för Onsdagsklubbens träff. När klubben samlas hör hon hur dessa män pladdrar på bakom stängda dörrar. Helt plötsligt hörs en röst som kastar henne tillbaka 30 år i tiden och hon blir stel av skräck. Hon minns tiden i lägret 1918.

Jag kände inte till att under några månader 1918, efter första världskrigets slut, inleddes ett blodigt inbördeskrig mellan de konservativa (de vita) och de revolutionära (de röda). Det var oerhört brutalt med många döda ffa på den röda sidan som var mycket sämre militärt. Niclas Sennerteg skriver i en artikel i Populär Historiaett mörkt kapitel i Finlands historia är de cirka 13500 röda fångar som dog av umbäranden och sjukdomar under de första åren efter krigsslutet”. (Populär Historia 1/2018)

Hägring 38 utspelar sig under ett par månader 1938. Andra världskriget kryper allt närmre. Diskussionsvågorna i Onsdagsklubben går höga. Men till skillnad från tidigare så börjar de splittra gruppen. Någon glider åt höger, på väg mot nazism, någon tror att pajasen Hitler kommer man snart se igenom, en annan pratar om Tysklands goda ekonomi under kanslern och den judiska medlemmen blir allt räddare och försöker få sina vänner att förstå vad som händer med judarna.

Mitt i all detta står den lite välvillige och vankelmodige Thune och ser sin klubb, och vänskaperna, sakta bryta samman. Men det gäller inte bara Onsdagsklubben. Även i hans familj slår värderingsskillnaderna in som en kil. Den värld som Thune känner är på väg att försvinna.
Och Fru Wiik, vem är hon egentligen?, undrar Thune. Vad finns bakom den reserverade ytan på den kompetenta och hemlighetsfulla kontoristen?

Eftersom det finns lite av en deckargåta i romanen vill jag inte säga mer om handlingen. Även om denna bok skiljer sig från de jag läst känns mycket igen. Vänskapen, kärleken och klass är temata som återkommer.
Westös skildring av Helsingfors på 30-talet är oerhört suggestiv. Det var som att se en svartvit film från den tiden. Hans romankaraktärer är som vanligt mycket trovärdiga.
Westös prosa är en njutning. Jag avslutade läsningen för ett par dagar sedan. När jag nu tittade i den för att fräscha upp minnet drogs jag in i texten och började läsa och ville egentligen bara läsa vidare. Suget från hans prosa är starkt.

Tyvärr känns boken allt mer aktuell, troligen än mer än när Westö skrev den. Vi är också på väg in i en ny oroande värld och vilka kilar ibland vänner och familj har bla inte Trump och Brexit ett till. Ett annat exempel på det är historikern är Anne Applebaums nya bok som jag ser fram emot att läsa med skräckblandad förtjusning. Den heter Twilight of Democray och kommer snart på svenska. https://www.theguardian.com/books/2020/jul/09/twilight-of-democracy-by-anne-applebaum-review-when-politics-ends-friendships

Att läsa Tritonus och Hägring 38 efter varandra har visat hur mångfacetterat hans författarskap är. Det är bara att konstatera att Westö går från klarhet till klarhet. Det är inte underligt att han anses vara en av de stora berättarna i Norden. Hägring 38 är en roman med många lager som jag säkert kommer återvända till.
Det är en gåva att ha upptäckt detta författarskap.

,

EN STOR LÄSUPPLEVELSE – KJELL WESTÖ: TRITONUS

Kjell Westö (1961-):
Tritonus
Utgiven 2020
381 sidor
Bonniers

Efter att endast läst en roman av en författare kan man knappast beskriva denne som en favoritförfattare. Men kanske efter två? Ja! säger jag. Kjell Westö är härmed utnämnd till detta!

Den svavelgula himlen fick jag i födelsedagspresent när den kom. En riktig läsupplevelse. Det var inte bara jag som tyckte det. Boken blev en succé och en filmatisering är på gång.

För ett par veckor sedan kom Westös senaste roman Tritonus. När jag läste att den handlar om en klassisk stjärndirigent ville jag läsa den omgående. Sedan några år sjunger jag i Göteborgs symfoniska kör och befinner mig i marginalen i denna på många sätt fascinerande värld.

Tritonus handlar om stjärndirigenten Thomas Brander, en man uppåt de 60. Brander har byggt ett stor hus, Casa Tritonus, i den finska skärgården, i Ravais. Det är ett modernt skrytbygge, högre än kyrkan i samhället. Han har till och med en hiss installerad i huset! Här vill han dra sig undan efter sina långa turnéer för att ladda energi.

Brander lever i och av musik, kosta vad det kosta vill. Det är bara det att hans karriär har börjat gå på tomgång. Han får dåliga recensioner och uppdragen börjar gå till yngre och kanske mer begåvade dirigenter. Och han lämnar en kyrkogård av brustna relationer bakom sig.
Det som smärtar honom mest är att en av hans före detta, Krista, en mycket begåvad violinist, som han är i det närmaste besatt av, nu har en lysande karriär och en relation med Kalasmaa, ett stjärnskott på dirigenthimlen.
Musiken och musiklivet börjar allt mer bli både en himmel och helvete för Brander.

Granne med Brander bor Reidar Lindell. En kurator, han blev aldrig färdig med psykologprogrammet, och gitarrist i coverbandet Rainbow som består av några ur lokalbefolkningen. Reidar älskar musik och övar flitigt, men någon Ritchie Blackmore är han inte. Han vet att det inte hjälper, han vet att han inte är bra helt enkelt och att bandet är mediokert. Men Rainbow är mycket uppskattat i Ravais. Deras musik sprider glädje på den lokala krogen. Till skillnad från Brander ger honom musicerandet mycket mer glädje.

Lindell är både “starstruck” och nyfiken på sin nya granne. Men framför allt är han likt Brander ensam. Lindell är änkling och hans dotter arbetar utomlands.
Brander är först mycket avvaktande till Lindells kontaktförsök men sakta och trevande börjar en vänskap mellan dem uppstå. Brander, som är en svår person, egentligen inte speciellt sympatisk, låter sig ändå dras in i vänskapen och därigenom i livet i den lilla skärgårdskommunen.

Westö är en mycket god författare. För att använda en klyscha, när jag börjat läsa kunde jag inte sluta. Det är en underbar roman för alla musikälskare. Westö skriver entusiastiskt och kunnigt om musik, både rock och klassiskt. Vi får inblickar bakom kulissen i den klassiska musikvärlden (Han har gjort sin research.Tack-listan längst bak i boken är lång!).
Den andra världen, coverbandets värld, antar jag att Westö känner väl då han själv spelar i band.

Porträttet av Brander är porträttet av en manlighet i kris. Fenomenet demondirigenten, listan av finska manliga tungviktare i branschen är lång, är på väg att dö ut. Det är nya tider. Brander har själv förlorat uppdrag efter att ha förekommit i metoo-debatten.
Skickligt blandar han fiktiva personer med verkliga inom den klassiska musiken och ger oss inblickar i en värld fylld av politik, stenhård konkurrens och genikult.

Det är dock inte bara en roman om den stora världen, den som Brander tillhör. Lindell står för den lilla världen, fast förankrad i lila Ravais, och med en lite misslyckad karriär.  Han levt där länge och känner alla. Men det är inte bara en liten idyll. Omvärlden tränger sig. Bråk med flyktingar, en ung man med fascistiska böjelser, miljöförstöring och nu Corona. Den lilla världen är ständigt hotad av den stora världen.
Och i den lilla världen ställs relationer som Lindell haft i hela sitt liv på prov.

Det tog inte många sidors läsning innan jag ville åka till Ravais. Westö manade fram ett landskap och en natur som jag ville uppleva. Även om Westö är känd som för sina porträtt av staden Helsingfors, är han en god naturskildrare. Snopet fick jag konstatera att Ravais och dess skärgård med många suggestiva namn var fiktiva.

Sammantaget blev jag helt tagen av denna mycket välskrivna roman om kärlek, vänskap och musik. Westös vackra prosa flyter fram på sidorna och jag ville bara bromsa mig för att boken inte skulle ta slut.
Nu när det tyvärr är det lever Brander, Lindell och de andra i lilla Ravais kvar i mig. Jag undrar hur kommer gå det för dem. Och jag vill redan läsa om boken.
Men innan jag gör det har jag till min stora glädje några olästa romaner av Westö att se fram emot.

För er som är intresserade har Kjell Westö satt ihop listor på Spotify med musiken som förekommer i boken. Sök på Tritonus.

Ett litet P.S.
För er som inte är så insatta i den klassiska musikvärlden har Finland producerat unikt många stora dirigenter. Här finns namn som Esa-Pekka Salonen, Paavo Berglund, Osmo Vänskä, Okko Kamu och Sakari Oramo, verksamma över hela världen, för att nämna några..
2018 hörde jag pojkspolingen Klaus Mäkelä (född 1996!) dirigera en fin Sjostakovitj 10:a, ett stort verk, med Göteborgs symfoniker. Det var imponerande. En av orkestermusikerna sade till mig att han var bra inte för sin ålder utan “bra på riktigt”.

Jag har själv haft förmånen av sjunga Mahlers andra symfoni med Jukka-Pekka Saraste och inte minst Orffs Camina Burana för Göteborgs symfonikers unge vidunderlige chefsdirigent Santtu-Matias Rouvali. Det var ett minne för livet! Ren magi.

Nu börjar dock den manliga hegemonin äntligen brytas av namn som Susanna Mälka och Anna-Maria Helsing.

Det är bara att gå ut på Spotify och lyssna! Men läs Tritonus först!

TAG OCH LÄS! – KJELL WESTÖ: DEN SVAVELGULA HIMLEN

Kjell Westö (1961-)
Den svavelgula himlen
Utgiven 2017
475 sidor
Bonniers

När jag härförleden lade ytterligare en årsring på livets träd fick jag den nyligen utkomna romanen av Kjell Westö, Den svavelgula himlen. Och för en gångs skull ställde jag inte den i hyllan där den skulle försvinna bland alla andra olästa böcker. Jag började läsa omgående. Det är jag mycket glad för.
Jag har självfallet känt till Westö i många år. På en filmfestival för massa år sedan såg jag filmatiseringen av hans genombrott Drakarna över Helsingfors. Minns inte mycket mer än att finlandssvenskan var svår att förstå i den stundtals slamriga ljudmiljön i filmen.
Hägring 38, som stått i hyllan flera år, fick Sveriges Radios romanpris och Nordiska rådets litteraturpris 2013.

Den svavelgula himlen är en stor och episkt berättad roman med relativt stort persongalleri. Det är det bästa jag läst på mycket länge. Westö är mycket skicklig på att skapa stämningar och det känns nästan som om jag befinner mig i Helsingfors under läsningen.
Romanen börjar sommaren 1969 då den namnlösa berättaren, som kommer från relativt enkla förhållanden, träffar och blir god vän med Alex och Stella Rabell, från mycket rik överklassfamilj. Det mötet kommer att förändra hans liv. Alex och Stella och deras familj kommer berättaren ha nära sig eller på avstånd i under hela livet fram till idag. Stella blir hans livs stora och omöjliga kärlek, den kan inte vara ihop och de kan inte vara isär.

Det är en bok med många lager. En skildring av klass och en skildring av ett Finland i förändring, en roman om en uppväxt och en stor kärleksroman.
Westö fångar skickligt barndomens dofter och färger, hur barndomen övergår till livet som ung vuxen med massa förhoppningar och drömmar för att till slut landa i ett vuxenliv som kanske inte alls blev som de tänkt sig. Westö bygger mycket trovärdiga figurer som jag var riktigt ledsen att få säga hejdå till.
Jag tror att romanen träffar mig djupt för Westö är bara 2 månader äldre än jag och han skildrar i romanen miljöer som påminner om de som fanns i min barndom. Trots att det är ett annat land och det inte är mycket i handlingen jag känner igen så väcker han en massa minnen hos mig.

Titta gärna på den suveräna Jessica Gedins intervju med Westö. Hon har fångat boken mycket bra.
https://www.svtplay.se/video/14986380/babel/babel-sasong-26-avsnitt-2

Under läsningen tänkte jag inte på det, men i intervjun nämner Westö att han influerats av Evelyn Waughs Brideshead Revisited (En förlorad värld), F.Scott Fitzgerald The Great Gatsby och Alan Hollinghurst The Line of Beauty. Jag råkar ha läst alla tre och förstår vad han menar. De har också blivit mer en mindre lyckade tv-serier eller filmer.  Även om det skulle bli en helt annan upplevelse så skull Den svavelgula himlen i rätt händer bli en riktigt bra tv-serie. Så mycket dramatik och fina miljöer som den skulle kunna skildra. Men som alltid skulle det löna sig att läsa boken först för att få djupet i Westös människoskildringar.

Även om det är lite vågat att säga det efter endast en läst bok, men frågan är om jag inte fått en ny favorit-författare. Att jag kommer läsa mer av Westö är en självklarhet! Han är en gudabenådad berättare.