NÄR FANTASIN KROCKAR MED DIKTATURENS KREATUR – MIRCEA ELIADE: DEN GAMLE MANNEN OCH OFFICEREN – ROMAN

Häromdagen såg gjorde jag en liten utrensning av min bokhylla. Många tunga böcker av tunga författare har stått där i många år och samlat damm. Det var dags att skänka dem vidare till någon annan som kanske läser dem. Då sprang jag på denna lilla kortroman utgiven 1979 på Coeckelberghs förlag i deras serie ”Röster från Rumänien”. Coeckelberghs var ett fantastiskt förlag som såg till att en hel östeuropeisk litterär värld blev tillgänglig för den svenska publiken på slutet av 70-talet och under 80-talet. De gav dessutom ut en utmärkt tidskift som hette Jakobs stege. Tyvärr så dog René Coeckelberghs alldeles för tidigt 1989 och förlaget försvann.

Mircea Eliade är vad jag förstår en gigant inom religionshistorian med ett mycket omfattande författarskap.  Vid sidan av sitt vetenskapliga värv så skrev Eliade ett större antal romaner. Detta är den enda som finns på svenska, förtjänstfullt översatt av Barbro Andersson.

Historian är både enkel och outsägligt komplicerad.
Den gamle mannen, Zaharia Farima, en pensionerad lärare och skolinspektör hör att en av hans gamla elever, en major Borza, flyttat in nära honom. Gubben tar kontakt med honom för att ta reda på hur gått för honom och hans klasskamrater varav en försvunnit till Sovjet med ett flygplan.

Majoren vill inte kännas vid att han gått i skolan.  Det tillhör de priviligierade förmåner att gå i skolan och han är som en kämpe för det rumänska folket, en enkel själ som arbetat sig upp.

Dagen därpå hämtas Zaharia av säkerhetstjänsten till förhör.  De ber honom berätta sin historia….

Vad som är så underbart med denna lilla bok är krocken mellan det totalitära Kafka-liknande system och den fria fantasin. För gubben börjar berätta: Den ena historian är längre än den andra, fyllda med många sagor och fantastiska händelser. Dessutom skriver han långa redogörelser, sida upp och sida ned. De förtvivlade tjänstemännen försöker få detta till en sammanhängande berättelse så att de skall kunna röna ut hur det egentligen gick till med dessa personer och vad den gamle gubben egentligen har för agenda. Så fort de ställer en fråga om vad som faktiskt hänt med en person så säger gubben: för att ni skall förstå så måste vi gå tillbaka till dennes farfar, eller den episoden eller till någon annan händelse i det förflutna…. Det blir mer och mer komplicerat, fantastiskt och för mig som läsare underhållande!

Romanen befolkas av osannolika figurer som den väldiga Oana 2,42 lång som skall gifta sig med en man som kommer från bergen och som kan rida på två hästar samtidigt eller én trollkonstnär som tar en tändsticksask och drar ut den till en hel båt och av tändstickorna bygger en stege som en hel blåsorkester vandrar upp på för att kunna sätta sig i båten!
Det kryllar av historier som säkerligen är påverkade ut Eliades djupa kunskaper om myter och sägner.

Varken vi eller militärerna blir klokare. Och till slut släpper det mannen och så avslutas romanen med en tvetydig tvist som du själv får uppleva om du läser denna pärla.

Romanen utspelar sig på Mintulesa-gatan i Bukarest där säkerhetspolisens högkvarter låg under Ceausescu. Och under romanens gång så känns diktaturens kala hand hela tiden. Dock för mig så handlar denna bok om fantasins makt och till slut vinst över diktaturens kreatur.

Jag läste denna bok sommaren 1980. Längst bak står omdömet ”tradig och långtråkig”. Det är för väl att man utvecklas som läsare. Om du hittar den finstämda roman på antikvariat, tveka inte, du har några trevliga timmar framför dig! Synd att det inte finns fler romaner av honom på svenska!

Mircea Eliade:
Den gamle mannen och officeren
Org.titel: Strada Mintulesa
Utgiven: 1967
På svenska 1979
Översättare Barbro Andersson
110 sidor

Mircea Eliade 1907-1986

Annonser

NOBELPRISET 2010 – HERTHA MÜLLER: ANDNINGSGUNGA – ROMAN

Hertha Müller:
Andningsgunga

”Atemschaukel”
Övers: Karin Löfdahl
Utgiven 2009, 280 sidor

Hertha Müller var inte otippad när hon förra året fick Nobelpriset i litteratur. Även om flera av hennes böcker var översatta så tror jag inte att hon var läst i någon större utsträckning i Sverige. Hon var mer av ett aktat namn bland kritikerna. Det är roligt när priset drar fram en eminent författare i ljuset. För att det är en mycket bra författare är det ingen tvekan om efter att ha läst romanen.

Vi är några kamrater som skall starta en bokcirkel och vi träffas för första gången om ett par dagar. Vår första bok blir Andningsgunga. Jag ser fram emot vilka diskussioner den kan generera

Bakgrunden till historien:  En stor mängd tysktalande rumäner, bland dem Hertha Müllers mor, 1945 skickades till arbetsläger i Ryssland. Det var en bestraffning för den rumänska fascistiska regeringens samarbete med Hitler. När ryssarna tagit över Rumänien  så fick dessa fångar hjälpa till med återuppbyggnaden av landet.

Romanen skulle varit ett samarbete med författaren Oskar Pastior som själv satt i ett läger under några år. Pastior  hann tyvärr att avlida innan de var klara. Till slut skrev Müller romanen på egen hand. Då hade de tillsammans gjort vad jag förstår ett omfattande researcharbete  och intervjat många tidigare fångar.

Boken skildrar Leo som skickas till lägert i början av 1945. Leo, en ung homosexuell, ser det nästan som en befrielse att få lämna hemmet och komma ut i världen. Detta kommer på skam. Leo kommer att tillbringa fem hårda, förnedrande och hungriga år i lägret innan han kommer tillbaka.

Müller skriver inte en rak berättelse utan vi får ett antal scener, ibland mycket korta, som beskriver det nedbrytande livet i lägret och vad det gör med människorna.
Flera av kapitlen handlar inte människor och händelser utan om tingen som de kommer i kontakt med. Kapitlen kan heta ”Cement”, ”Om kolen”, ”Om de kemiska substanserna”, ”Om slaggen” m.m. Detaljrika beskrivningar om hur dessa saker påverkar, nöter ned och sliter ut individerna som måste arbeta med dem.
Jag kan tänka mig att den mycket av romanens konkretion kommer från det digra intervju arbetet. Vi känner i kroppen hur det är att gå med de värdelösa träskor som de tilldelas eller att kämpa med kolen i källaren om nätterna som Leo får göra.

Det var länge sedan jag läste en roman där språket som fenomen står så i centrum. Det är som en besvärjelse. Genom att bennämna tingen med sina riktiga eller några påhittade namn så har du en chans att överleva. För den nakna verkligheten går inte att ta in. Språket blir ett skydd.

Självfallet möter vi flera olika personer i lägret. Tur Prikulitj, uppsyningsmannen bland fångarna, ryssarnas förlängda arm, hans Bea Zakel , älskarinnan med särskilda förmåner, den förståndshandikappade Planton-Kati som aldrig förstår var hon är, Fenja som delar ut brödransonen varje dag m.fl. De känns ändå som sekundära jämfört med huvudpersonen, Hungerängeln. Hungern går som en röd tråd genom hela romanen och ängeln blir symbolen för lidandet. Hungern som pressar ned dig till nollpunkten, hungern som får människor att begå hemskheter, hungern som aldrig släpper.  Leo känner samma hunger 30 år senare. Hungerängeln har gått in i hans själ och aldrig lämnat den.

Leo blir aldrig fri från lägret. När han kommer hem till Rumänien vill ingen prata om det och Leo tror inte heller att han kan bli förstådd.  Lägret har märkt honom för livet och dömt honom till ett utanförskap som han aldrig övervinner.

Det här är en roman som kräver långsam läsning. Boken som är på 280 sidor och har 64 kapitel! Några är på endast en sida eller på några rader, mer som prosalyrik. Ibland är hon lättläst och konkret, ibland så fann jag vissa meningar och metaforer svåra att förstå.
Müller  har dock en fantastisk språklig behandling som är en njutning att läsa. Jag  måste sjunka in i texten annars missar jag nyanserna. Vi omläsning av vissa delar så såg jag bottnar som jag först missat. Så som det skall vara med riktigt bra texter.

Andningsgunga har legat kvar i mitt huvud sedan jag avslutade den. Leos öde, det fantastiska språket och tanken att det finns mer att utvinna i texten gör att den inte vill släpa sitt grepp.

Att jag kommer läsa mer av Hertha Müller är en självklarhet.