EN NY SPÄNNANDE THRILLERFÖRFATTARE – LINWOOD BARCLAY: PARTING SHOT

Linwood Barclay (1951-)
Parting Shot
Utgiven 2017
448 sidor
Orion

Fast ny är han egentligen inte, bara för mig. Linwood Barclay är en kanadensisk författare född i USA. Efter några år som journalist lyckades ha förverkliga en dröm att bli utgiven deckarförfattare. Han har nu publicerat över 12 deckare som blivit internationella succéer. På svenska finns det några av hans tidigare alster.

Romanen utspelar sig i Promise Falls, nära Albany, USA, en fiktiv småstad som Barclay tidigare beskrivit i tre böcker, Promise Falls Trilogin. Parting Shot har sålts in som No 4 fast den egentligen inte hör till trilogin enligt vad jag läst mig till. Några karaktärer återkommer tydligen men det var inget jag märkte utan fick vetskap om efter avslutad läsning.

Lite kort om berättelsen:
Privatdetektiven Cal Weaver blir kontaktad av Madeleine Plimpton som tillhör en av de mest prominenta familjerna i Promise Falls. Hon vill att Cal skall skydda, Jeremy, den 19 årige sonen till hennes systerdotter Gloria. När Cal inser vem det är blir han tveksam. Jeremy är den unge man som i fyllan på en fest körde ihjäl en ung kvinna.
Gloria har en vän som är framstående advokat och som tog sig an fallet. Hans försvar var att Jeremy, som den överklasspojke han är, var så bortskämd att han är som en bebis. Han förstod inte vad han gjorde när han full som ett ägg satte sig, utan att kunna köra i en Porsche 911 och dödar en ung kvinna.
Nu har Jeremy blivit frikänd men nu är en mobb efter honom och familjen anser att ha behöver skydd.
Cal är tveksam, ffa när han träffat den trulige, bortskämde och djupt deprimerade ynglingen. Men tar på sig uppdraget då det är bra betalt och det verkar vara en bra kille under ytan.

Det andra spåret handlar om Brian som inte den mest begåvade person vår herres skapat. Han vaknar upp efter att ha varit på puben. Brian har varit bort borta i 2 dygn. Han har en teori som han säger till polisen Barry Duckworth att han har blivit nedsövd av ufon! Det visar sig dock inte vara fallet att han varit utsatt av UFO:n!!  för när han undersöks på sjukhuset ser de att någon amatör tatuerat in något som jag inte vill berätta om du vill läsa boken.

En bit in i handlingen kommer Barry Duckworth på att det funnits ett tidigare fall med en kille, Craig, som också blivit nedsövd och gjort något hemskt med. Kan de hänga ihop?
Utredningen runt Brian och hans tatuering snirklar sig sakta framåt ändå till Barry inser att det hänger ihop med det händer Jeremy. Detta leder till en mycket dramatisk och oväntad final. Både familjen och den lilla staden visar sig ha många hemligheter!

Detta är en tegelsten på 400 sidor. Ändå läste jag den i ett huj. Jag har bara skisserat handlingen för persongalleriet var stort och det finnas avstickare och fördjupningar. Trots det blir det aldrig spretigt.
Hans stil för att den är så anonym och därför så effektiv. Prosan är rak och enkel utan att vara för enkel. Personteckningarna är tillräckligt djuplodande för att var intressanta, men det är handlingen och spänningen som står i fokus. Det är så långt ifrån tex Gianrico Carofiglios långsamma och filosofiska deckare jag nyligen läst. Har finns inte heller ett intressant språk att njuta eller fascineras av. Men det finns ett mycket fint hantverk och en mycket väl berättad historia som höll mig fången hela vägen levererad på en följsam prosa som aldrig var i vägen.

Ett intressant och obehagligt tema i boken som bara för ett par år sedan hade känts som Science Fiction är hur sociala medier påverkar våra liv och hur de har blivit en kanal för aggressivitet och hat. Den maktlöshet som en individ har gentemot medierna. Hur de kan förstöra ett liv

Att Barclay säljer som smör är jag inte ett dugg förvånad över. Jag återvänder mer en gärna till en av hans böcker om jag vill ha god deckarunderhållning av bra kvalitet. Det var riktigt kul att läsa Barclay!

https://www.adlibris.com/se/bok/parting-shot-9781409163930

 

 

 

Annonser

LOUISE PENNY: ETT FÖRBUD MOT MORD – DECKARE

penny_ett_forbud_mot_mord_omslag_inb_0Louise Penny (1958-):
Ett förbud mot mord
”The Murder Stone / A Rule Against Murder”
Utgiven 2008
På svenska 2015
Översättning:
Charlotte Hjukström
384 sidor
Modernista förlag

Genom åren har jag inte läst många deckare. Det har varit annat som fångat mig. Om jag läst deckare har det troligt varit mer en lite mer hårdkokt variant, gärna med politiska förtecken. Pusseldeckare har jag inte läst mycket av.

Tack vare förlaget Modernistas givmildhet har jag bekantat mig med flera bra deckare som jag skrivit om tidigare. Nu kom Louise Penny och henne Ett förbud mot mord som jag sett fram emot att läsa.

Penny är en kanadensisk författare som skrivit en hel svit av deckare om Armand Gamache. Det är sammanlagt 11 romaner. Ett förbud mot mord är den fjärde i serien. Penny har fått massor av bra recensioner och priser genom åren och har en trogen skara av fans. En god vän som läser mängder av deckare rekommenderade henne till mig. Det var med förväntan jag började läsa.

Armand Gamache är med sin fru på hotellet Manoir Bellechasse, i den kanadensiska vildmarken. Avskuret från samhället ligger detta magnifika gamla hotell dit de bättre bemedlade kommer. Bland gästerna finns en familj som har sin årliga återträff. Inget någon i familjen ser fram emot. Mer dysfunktionell familj får du leta efter. En dag hittas en av familjemedlemmarna mördad på ett spektakulärt sätt.

Mao har vi ett klassiskt upplägg som känns igen från pusseldeckaren. En sluten och avlägsen plats, ett mord som är så märkligt att man inte kan förstå hur det gått till, endast några få potentiella misstänkta, alla lika osannolika, och en begåvad detektiv som till slut listar ut det. Och nder resans gång gräver fram en massa oväntade hemligheter.

Det är en välskriven roman men jag märkte allt eftersom jag läste det att pusseldeckare är inte något för mig. Hur mer eller mindre uppenbara ledtrådar läggs ut, hur individernas personligheter och relationer skruvas ett extra varv för att bli, tydliga och vissa fall för mig osannolika. Eftersom boken är ganska lång så han jag tyvärr tröttna på vägen, trots att hon skriver en bra prosa. Men det blev aldrig riktigt spännande för mig, den lite tillyxade psykologin gjorde att jag inte kunde engagera mig i romanfigurerna.

Uppenbarligen är det många som tycker om hennes böcker. På Amazom.com har det skrivits 400 recensioner och snitt betyget är 4,5! Tycker du om pusseldeckare så har du säkerligen något att hämta här. Själv föredrar jag nog att se denna typ av deckare på typ.

Tack för recensionsexemplaret.

EN MAGISK RESA FRÅN COLOMBO TILL LONDON – MICHAEL ONDAATJE: THE CAT´S TABLE – ROMAN

the-cats-table

Michael Ondaatje (1943-)
The Cat´s Table
Utgiven 2011
360 sidor

Michael Ondaatje, den lankesisk-kanadensiska författaren, vann internationell berömmelse med romanen Den engelske patienten. För den fick han Booker-priset 1992. Boken filmatiserades och fick en drös av Oscars. Även jag såg och tyckte om den men kommer inte ihåg mycket av den.

Jag tror att första gången jag egentligen hörde talas om honom var på en resa till Irland. Jag träffade en familj från Sri Lanka som bott i Dublin i 25 år. Kvinnan, en psykolog, sade att Ondaatjes bok Running in the family (Resan hem) var en underbar beskrivning av livet på ön. Jag lade det på minnet men mer blev det inte. Ondaatje var ytterligare ett namn på den kilometerlånga listan över intressanta författare som säkert är mycket läsvärda men som jag aldrig kommer komma till. Inte förrän nu då det bestämdes att Kattens bord skulle bli nästa bok i bokcirkeln.

När jag själv inte väljer boken så är jag alltid både lite spänd och förväntansfull, undrande om jag kommer tycka om boken. Nu behövde jag inte oroa mig. Alla bokläsare känner nog igen känslan av att redan på första sidan känna att detta är något bra, lässuget kommer igång, den undrade kanske kritiska blicken väjer undan, du känner att du är i trygga händer. Det var något i omsorgen om det vackra språket, blicken, ja, magin som fångade mig direkt. För det är en bok fylld av magi han skrivit, barndomens magi

Boken utspelar sig 1954, på en båtresa  på passagerarfartyget ”Oronsay” från Columbo till London. Den 11-årge Michael, eller som han kallas Mynah, reser för att återförenas med sin mamma som han inte sett på ett par år. På båten blir han vän med bråkstaken Cassius och den lågmälde hjärtsjuke Ramaddhin. De är alla placerade på Kattens bord, det bord som ha lägst status på båten. Runt det bordet finns en färgstark samling individer. Mazeppa, barpianisten som varit i alla världens hörn och var med om det mesta i världen, sant eller påhittat, vem vet?, den hemlighetsfulla Miss Lasqueti, som transporterar hem duvor till England och visst har försänkning i Whitehall, Mr Daniels, en botanker som tagit med sig en hel trädgård nere i fartygets botten där det finns många växter båda farliga o ofarliga. Ja, jag skulle kunna fortsätta. Men de blir inga lustigkurrar även om det finns mycket humor. Det finns en kärlek och omsorg om karaktärerna som smittar av sig på läsaren.

Michael Ondaatje

Michael Ondaatje

De tre små killarna är längt ned hierarkin och ingen bryr sig om dem. Mynah har i och för sig en moster i första klass som skall hålla ett öga på honom, men hon är mer intresserad av sin bridgepartier och ägnar honom ett förstrött intresse. De utforskar hela båten från botten och in i första klass, lyssnar och lär och får var med om små och stora äventyr. Bland det mest fascinerade för den är varje natt då en fånge, troligen vid namn Niemayer, tas ut i sin kedjor för en nattpromenad.

Ondaatje gestaltar verkligen barndomens magi, just innan vuxenheten bryter in. Helt plötsligt så visar det sig emellertid att detta inte bara är en barndomsskildring. Vi får möta Michael, författare boende i Kanada!, i nutid och höra historierna om vad som hände efteråt med trion, hur denna resa påverkade deras liv, ja helt enkelt blev en upplevelse som formade dem. Skickligt väver Ondaatje ihop de olika tidsplaneran, romanen djupnar och tar verkligen tag i denna läsare. Ondaatje gjorde själv denna resa som 11-åring men hävdar att det mesta är glömt så det är allt igenom en roman, men så atmosfärrik som denna roman så är så var det nog en del som låg kvar.

Detta är inte det sista jag läser av Ondaatje, det var länge sedan jag fick en så stark lust att kasta mig över fler böcker av samma författare som jag just läst ut en roman av.

Kattens bord finns på svenska utgiven av Natur o Kultur i översättning av Nille Lindgren.

Här kan du se en intervju med Ondaatje om boken.
https://www.youtube.com/watch?v=x3xjNXN–j0

NOBELPRISET 2013 – ALICE MUNRO: BRINNANDE LIVET – NOVELLER

9789173894210_200_brinnande-livetALICE MUNRO (1931- )
Brinnande livet
”Dear Life”
Utgiven 2012
På svenska 2013
Översättning Rose-Marie Nielsen
304 sidor

Alice Munro var ett mycket populärt val. En redan läst och älskad författare som nu får en ännu större och mycket välförtjänt läsekrets. Själv var min första kontakt med henne Kärlek, vänskap hat som jag tyckte mycket om. Jag skrev om den här.
https://entravebocker.com/2011/10/27/alice-munro-karlek-vanskap-hat/

Jag har sedan dess tänkt att läsa henne igen men det behövdes ett nobelpris för att jag skulle ta tag i det!

Denna fina bok består av 14 noveller vara de fyra sista är självbiografiska, ”in feeling, though not, entirely so in fact” (sid 255).
En skillnad, om jag minns rätt, är att berättelserna i denna bok oftare utspelar sig under första halvan av 1900-talet, medan i Kärlek Vänskap Hat är det nutid. Det är kanske en naturlig konsekvens av att detta är hennes sista bok, att hon blickar tillbaka och hämtar sitt stoff.

Samlingen börjar starkt med några riktigt fina noveller fyllda av det som gör Munro till en så bra författare. Sedan fanns det någon novell mitt i som inte fångade mig lika mycket.
Det är de sista fyra självbiografiska novellerna, som jag tycker är bokens svagaste del. Det är lite anonyma berättelser som inte tog tag i mig trots att hon skriver: ”I I believe they are the first and last –  and the closest – thing I have to say about my life” (Sid 255). Munros lägstanivå är dock mycket hög, men sammantaget håller jag håller Kärlek Vänskap Hat högre än den här samlingen

Det är svårt att skriva något som inte redan skrivits om henne. Alla skriver om hennes fantastiska förmåga att få in en roman på 20-30 sidor, hur skicklig hon är på att expandera och komprimera tiden i sina elegant ihopsatta berättelser. Hur hon ger det vardagliga ett sällsynt djup.

Det som jag ofta tänkte på är att hon osäkrar verkligheten. Vad vet vi egentligen om våra liv och de människor vi delar vår vardag med. Det får mig att undra, med lätt oro, om jag en dag, oväntat och oombett, genom en blick, ett ord eller en händelse, inser att något var inte alls som jag trodde. Att under ytan fanns det något jag inte sett eller förstått. En både spännande och otäck tanke.

Jag läste större delen av boken i original. Munro är inte svår på engelska. Det finns troligen, eftersom hon är så subtil, nyanser som vi som inte har det som modersmål missar. Jag läste den andra halvan i Rose-Marie Nielsens sedvanligt pricksäkra översättning. Så känner du dig osäker på engelska så kan du lugnt njuta av Munro på svenska.
För läsa Munro det skall du!

Istället för att skriva mer av det som alla andra skriver så gör jag det lätt för mig och citerar Peter Englunds fina tal till henne. Jag tycker det fångar hennes författarskap väl.

Hämtat från Peter Englunds blogg
http://akademiblogg.wordpress.com/2013/12/13/mitt-tal-till-alice/

Mitt tal till Alice
by Peter Englund

Jag har fått några förfrågningar rörande det tal jag höll till och om Alice Munro under prisceremonin i tisdags. Här är det:

Det kan verka som en paradox men är egentligen helt logiskt: det vi kallar världslitteratur är i regel fast förankrat i det lokala, och enskilda. Alice Munro tecknar i sitt författarskap med närmast antropologisk exakthet en igenkännlig och stilla vardagsvärld med dess trygga yttre rekvisita; hennes motsvarighet till William Faulkners Yoknapatawpha County heter sydvästra Ontario, för det är där, i det platta kanadensiska jordbrukslandskapet med dess breda floder och till synes intetsägande små städer, som de flesta av hennes noveller utspelar sig. Men lugnet och enkelheten är på alla vis bedrägliga.

 Den yttre världens trygghet är alltid skenbar hos Alice Munro. Där öppnas portaler till en inre värld, där motsatsen gäller. Munro skriver om det som brukar kallas vanligt folk, men hon kan tack vare sin intelligens, medkänsla och häpnadsväckande uppfattningsförmåga ge deras liv en märklig värdighet, ja återupprättelse, i det att hon visar hur mycket ovanlighet som kan rymmas i det där sprängfyllda tomrummet Det Vanliga. Det triviala och trista flätas samman med det häpnadsväckande och outgrundliga. Men aldrig till priset av det motsägelsefulla. Om man inte tidigare fantiserat om okända människor man ser på bussen, börjar man göra det efter att ha läst Alice Munro.

 Hennes noveller bygger i ringa utsträckning på yttre dramatik. De är ett känslornas kammarspel, en värld av tystnader och lögner och väntan och längtan. Det riktigt stora sker inne i hennes personer. Den största smärtan förblir outtryckt. Hon har som få andra intresserat sig för de tysta och tystade, för de passiva, för dem som väljer att inte välja, lever vid sidan om, smitarna, förlorarna. De skrankor som finns i kön och klass är aldrig långt borta i hennes texter.

 I den mentala topografi som är Munros egen är det som kunde ha skett inte sällan lika viktigt som det som verkligen skedde. Centralt är allt det där som personerna inte kunde eller ville förstå, där och då, men som först långt senare står uppenbarat, i bästa fall epifaniskt. Hon visar att vårt allra innersta i princip är onåbart för andra människor, och ofta även undflyr oss själva – förrän det är för sent.

 Kompromisslöst demonstrerar Alice Munro att kärleken inte ofta räddar oss eller skänker en lycka att lita på, och att få saker kan så förgöra oss som våra egna drömmar. Sexualiteten finns där städse, dess kraft är drabbande, men inte sällan blind, till och med förödande. Även om verklig lycka kan uppstå, ofta på ett bakvänt vis, förblir människorna sällan ostraffade för sin tro på den romantiska kärleken.

 Detta kunde bli outhärdligt mörkt, plågsamt till och med, om det inte varit för att hennes genomborrande klarsyn samsas med något som jag i brist på bättre måste kalla ömhet. Läser man nog mycket av Alice Munros verk, kommer man i någon av hennes noveller förr eller senare att stå ansikte mot ansikte med sig själv; det är ett möte som alltid lämnar en omskakad, inte sällan förändrad, men aldrig förintad.

 I Alice Munros noveller samspelar det skenbart prosaiska ytplanet på ett intressant vis med hennes sätt att skriva och hennes egenartade berättarteknik. Den minimalistiska stil som möter oss är ren, klar, subtil och förbluffande precis. Det är en utmaning att hitta ett umbärligt ord eller en överflödig fras. Att läsa en text av henne är som att se en katt gå över ett dukat middagsbord. Ofta kan en kort novell täcka decennier, sammanfatta ett liv, allt medan hon skickligt rör sig mellan olika tidsplan. Inte undra på att Alice Munro ofta förmår säga mer på 30 sidor än vad vanliga romanförfattare ej förmår på 300. Hon är en ellipsens virtuos, och – som Akademien sagt i sin korta motivering – den samtida novellkonstens mästare.

 I denna sal har genom åren rader av framstående vetenskapsmän mottagit sina välförtjänta belöningar för att ha löst någon av universums eller vår materiella existens stora gåtor. Men ni, Kära Alice Munro, har som få andra kommit nära att lösa det största mysteriet av dem alla, det mänskliga hjärtat och dess nycker.

 Svenska Akademien lyckönskar er varmt. Jag ber nu Jenny Munro stiga fram för att i sin mors ställe ta emot 2013 års Nobelpris i litteratur ur Hans Majestät Konungens hand.

NOBELPRISET 2013 – NOVELLERNAS MÄSTARE – ALICE MUNRO: KÄRLEK VÄNSKAP HAT – NOVELLER

Novellen är en konstform  jag sällan tagit del av. Högst ett par samlingar under många års läsande. Nej riktiga romaner skall det vara som man i bästa fall kan sjunka in i och färdas långt bort. Jag försökte sälja in denna bok till bokcirkeln som jag är med i och fick ungefär samma svar. Nej, noveller det tycker vi inte om att läsa och det är svårt att prata om.

Efter att ha läst alla extatiska hyllningar av denna författare, Jonathan Franzen säger lite på skämt att han är sur på Svenska akademin för att de inte givit henne Nobelpriset, så ville jag ge henne en chans. Hon fick 2009 det ansedda International Man Booker Prize.

Jag kan bara konstatera att alla hyllningar är helt på sin plats. Det är en suverän författare. Jag vet inte hur hon gör det men dessa i vissa fall inte så långa noveller blir till hela romaner. Alla dessa uppslag, som mindre begåvade författare hade tänjt ut till långa berättelser, blir till miniatyrer, små slipade diamanter. Jag har aldrig läst en författare där antydningarnas konst är så kraftfullt elegant. Med en enkel mening, en enkel scen blottlägger Munro ett helt livs historia med glädjeämnen, sorger och plågor. Det är inga stora scener utan i detaljen öppnar sig ett yttre och inre landskap upp.
Det finns en stark närvaro i dessa berättelser både på det inre planet och i det Kanada hon beskriver, i skärningspunkten mellan landsbygd och stad.

Att läsa Munro är som att sitta och lyssna på en oerhört klok person med stor livsvisdom och en säker blick för det mänskliga. Det blir ett sug i läsningen och det är svårt att inte bara fortsätta läsa. Jag vill inte lämna Munro-land utan bara ha mer.

Rose-Marie Nielsen har gjort såvitt jag kan bedöma ett mycket fint jobb när givit Munro svensk språkdräkt.. Det finns en lätthet och musikalitet i svenskan som är så njutbar.
Behöver jag säga mer. Läs Munro!

Alice Munro:
Kärlek vänskap hat
Org.titel: Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage
Övers: Rose-Marie Nielsen
Utgiven:  2002

Alice Munro 1931-