Amos Oz (1939-):
Judas
”HaBesora al pi Jehuda Ish Kariot”
Översatt från Nicholas Langes
engelska översättning av Rose-Marie Nielsen
Utgiven 2014
På svenska 2017
320 sidor
Bonniers

Tänk om det är tvärtom? Tänk om det är Judas, den föraktade svikaren med sina silverpenningar, förrädaren, som är den som vi skall tacka för att kristendomen finns.
Eller tänk om det är så att Shealtiel Abrabanel (en fiktiv person i romanen) hade rätt. Judarna skall inte ha en egen stad som David Ben-Gurion, hans vän och senare motståndare, förespråkade och lyckades skapa. Abrabanel som tyckte alla nationsgränser är av ondo och att det finns möjligheter till en fredlig samexistens mellan judar och araber. Abrabanel som sparkades ut ur Judiska världskongressen som en förrädare när han ventilerade sina åsikter.
Amos Oz har skrivit en vacker och vindlande idéroman om det som verkar vara en olöslig konflikt. Det är också en roman om kärlek och åtrå.

Romanen inleds med att den unge Shmuel Ash, en vinddriven existens med astma, krulligt hår, förstorat hjärta och lätt till tårar, lämnas av sin fästmö för en torrboll till hydrolog. Samtidigt går hans far som finansierat han studier i konkurs.
Shmuel håller på med, eller snarare försöker komma igång med, en uppsats om judiska aspekter på Judas, ser sin försörjning försvinna. På en anslagstavla ser att det finns ett arbete hos en äldre man. Arbetet innebär att konversera lärdomsgiganten Gershom Wald. Fri bostad och mat ingår. Ett erbjudande som passar Shmuel som handen i handsken. Schmuel söker och får det. I bostaden finns även den vackra, mystiska och undanglidande Atalia, dotter till Abrabanel, som varit gift med Gershoms son. Sonen mördades i kriget mellan israeler och palestinier.

Romanen utspelar sig till stor del i det huset, som känns nästan som ett hus i en saga. Samtalen mellan Shmuel och Gershom slingar sig fram, parallellt med att Schmuls åtrå och förälskelse i den mystiska och vackra Atalia växer. Det låter inte som en bladvändare, men det är det. Oz lyckas bygga upp en spänning både i resonemangen och i relationerna mellan romanfigurerna som gör det svårt att lägga ifrån sig boken när man avslutat ett av de föredömligt korta kapitlen.

Oz prosa är mycket vacker. Han tecknar ett svunnet Jerusalem från slutet av 50-talet. Karaktärerna är mångfacetterade, udda men fullt trovärdiga. Oz blick på sina karaktärer är fyllda av värme, ömhet och en lättsam humor. De historiska och filosofiska resonemangen mycket intressanta att följa. Oz kamp för fred i Mellanöstern ligger under och bultar i texten hela tiden.

Judas var nominerad till ett av de stora litterära prisen International Man Booker Award.

/reviderad 21-06-20