EN LITTERÄR PÄRLA – ARTHUR SCHNITZLER: EN SENKOMMEN BERÖMMELSE

Arthur Schnitzler (1862-1931)
En senkommen berömmelse
”Später Ruhm”
Översättning: Jens Christian Brandt
160 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Författaren och dramatikern Arthur Schnitzler antar jag inte är ett känt namn hos oss i dag. Desto mer glädjande att Nilsson förlag ger ut denna kortroman. Här kan du läsa mer om författaren.

En dag förändras Edvard Saxbergers liv. Herr Saxberger, en tjänsteman nära sin pensionering, denna präktige småborgare som regelbundet träffar likasinnade på café och ibland spelar lite biljard, en ständig ungkarl som lever ett inrutat och stillsamt liv.
Cirklarna rubbas dock när han en dag får herr besök av författaren Wolfgang Meier, en ung man som är en av medlemmarna i det unga litterära sällskapet ”Entusiasterna”. Herr Maier har funnit och läst Strövtåg, en diktsamling Saxberger skrev i sin ungdom och som ingen brydde sig om och som Saxberger själv mer eller mindre glömt. Saxberger blir närmast chockad över alla lovord som Maier öser över hans ungdomsalster.
När Saxberger letar fram några av de exemplar som själv sparat inser han att han tittat på dem utan att se dem. Inte ens deras färg minns han rätt.

Meier ber Saxberger komma till den restaurang där Entusiasterna varje dag träffas och diskuterar. Smickrad, men lite motvilligt, går han dit. Snart är han en återkommande gäst hos dem. Saxberger blir upplivad av att ungdomen upptäckt honom. Han fylls av en sällan känd livsglädje och energi.
Saxberger börjar sakta identifiera sig mer och mer med dem. Är inte även han en konstnär som ingen upptäckt eller som tigits ihjäl? En man vars liv kunde sett helt annorlunda ut om han bara hade setts av det kulturella etablissemanget, ja setts av någon!
Saxberger är inte van att reflektera över sig själv, men när han nu oväntat lyfts till skyarna som en stor författare dras han med i det. Problemen kommer när Entusiasterna vill ha nya dikter av den store Saxberger…..

Ömsint skildrar Schnitzler en man, som inte verkar vara speciellt begåvad, som börjar ifrågasätta hela sitt liv. Vi som läsare förstår ju att gruppen Entusiasterna består mest skrävlande medelmåttor som troligen inte kommer bli något. Schnitzler skildrar denna självupptagna grupp av unga litteratörer och skådespelare med en glimt i ögat. Han raljerar inte med någon i berättelsen utan karaktärerna är skildrade med värme och en stillsam ironi.

Mer tänker jag inte säga om handlingen i denna lilla pärla som kanske aldrig sett dagens ljus om inte Schnitzlers kvarlåtenskap inte hade räddats undan nazisterna. Där fanns denna kortroman. Om jag förstått det hela rätt publicerades denna text som skrev på slutet av 1800-talet först 2014.

En senkommen berömmelse är en fin, humoristisk, sorglig och välkomponerad historia. Mycket av romanen utspelar sig på olika kaféer. Det märks att Schnitzler är dramatiker då hans dialog är mycket säker och ett nöje att läsa. Romanen blir en skildring bohemlivet i Wien på slutet av 1800-talet.

Romanen är översatt till en mycket njutbar svenska av Jens Christian Brandt.

Återigen har lilla Nilsson förlag givit mig en läsupplevelse. När jag efter avslutad läsning skulle gå igenom texten som en förberedelse för min recension så blev resultatet att jag med lika stor behållning läste romanen en gång till! Inget dåligt betyg.

Jag hoppas denna lilla pärla för många läsare. Det är den värd. Och de frågor den väcker är inte på något sätt passé.

EN MAGIKER – LEO PERUTZ: NATTETID UNDER STENBRON

Leo Perutz (1882-1957)
Nattetid under stenbron
”Nachts unter der steinernen Brücke”
Utgiven 1975
På svenska 1983
Översättning Sven Christer Swahn
292 sidor
Nilsson Förlag

Jag trodde jag hade koll på kända tyskspråkiga författare. Men när jag öppnade ett kuvert från Nilsson förlag och en roman av Leo Perutz ramlade ur såg jag ut som ett stort frågetecken. Va, vem? Leo Perutz?!

Några stunders googlande gav vid handen att det är ett stort namn i den österrikiska litteraturen. Perutz föddes i Prag 1882. Flyttade som ung till Wien. Perutz, som var jude, emigrerade sedan till Palestina 1938 i samband med Anschluss. Han skrev 11 romaner och bland hans beundrare fanns tungviktare som Jorge Luis Borges, Italo Calvino och Graham Greene. Flera av han böcker har filmatiserats.

Nu när Nilsson förlag återutger Nattetid under Stenbron I Sven Christer Swahns fina översättning från 1983, är det början på en utgivning av hans mest kända romaner. Återigen en kulturgärning av det lilla förlaget.

Denna roman, om man nu kan kalla boken det, liknar inget jag läst tidigare Det är en vindlande berättelse som främst utspelar sig i Prag och dess judiska getto under 1600-talet, men med trådar framåt till författarens nutid. Det är ett Prag befolkat av krigare, trashankar, gycklare, handelsmän, rabbis, skräddare, tiggare och annat löst folk. Men vi är också uppe i höjderna hos den lätt galne kejsaren Rudolf den II som utan verklighetsförankring kör landets ekonomi i botten i jakten på sköna ting.

Det gå knappast att tala om en berättelse eller handling. I början framstår boken som en novellsamling, en samling vilda, roliga, intelligenta, gripande och spännande berättelser, ja nästan skrönor, fyllda av magiska realism. Människor pratar med de döda, i en novell kan en fånge pratade med hundar som han sitter inspärrad med och de berättar om en stor skatt som är hans om han kommer ur finkan.
När du minst anar hur berättelserna hänger ihop så dyker små tecken upp och till slut knyter Perutz ihop det mycket elegant. Du skall inte tro att det är en svår experimentell roman. Absolut inte. Jag läste om de första 70 sidorna efter en litet uppehåll och jag njöt och skrattade lika mycket som första gången. Och det är en bok som jag skulle kunna läsa om bara för läsglädjen.

Perutz är en god berättare med ett stramt språk och nära till skrattet och sorgen. Det är både vildvuxet och återhållet berättat. Och sagan ligger alltid nära.
Jag rekommenderar Perutz varmt till alla nyfikna bokmalar i vårt avlånga land.

/reviderad 210228

DEN LILLA STORA MÄNNISKAN – ROBERT SEETHALER: ETT HELT LIV

ett-helt-livRobert Seethaler (1966-)
Ett helt liv
”Ein ganzes Leben”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Översättning: Jörn Lindskog
150 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Med Tobakshandlaren (Der Trafikant) introducerades den österrikiska författaren Robert Seethaler förra året i Sverige. Nu kommer Seethalers senaste roman Ett helt liv i Jörn Lindskogs översättning. Den är en roman i en ännu högre klass.

Det är en tunn liten bok. Engelsmännen kallar det ”a novella” Du kan läsa din i en sittning. Och inte bara för att den är tunn till antalet sidor utan även är så komprimerad, spännande och gripande att läsa. Ett helt liv på 150 sidor? Ja det är det som är det magiska med denna bok. Seethaler skriver om en enkel man och ett enkelt liv och får fram storheten i det på några få sidor.

Andreas Egger växer upp i en fosterfamilj under närmast slavliknande förhållanden. Han är stor och tyst, har inget läshuvud och inte mycket till framtid i den lilla alpbyn. När det moderna samhället bryter sig in i form av att en lift skall byggas finner Andreas sin plats i livet. Han är råstark och en mycket bra arbetare. Han finner kärleken och livet börjar bli på riktigt.

Mer skall inte avslöjas om denna vackra roman. Det är inte en dålig bedrift att på ett fåtal sidor gestalta både den lilla människans storhet och hur moderniteten bryter in i det gamla bondesamhället. Förutom under kriget lämnar Andreas dalen endast en gång. Dalen är hans universum. Han skaffar aldrig en tv för han vet inte vad hans skall med den till. Hans liv finns i naturen och bergen. Seethaler är en mycket fin naturskildrare och en för en som likt mig älskar alperna vill man bara boka nästa resa dit efter att avslutad läsning.

En recension som jag läste av Seethalers bok i engelskspråkig tidning jämförde den med två mycket bra romaner som jag läste med förra året, mästerverket Stoner av John Williams och William Maxwells Hej då vi ses i morgon. Det är inga dumma jämförelser. De båda relativt korta romanerna skildrar på ett lågmält och känslomässigt intensivt sätt den enkla människans liv. Och att Seethaler är på samma nivå som dessa två böcker säger vilken klass det är på romanen.

Samtidigt som Ett helt liv kommer ut kommer även Tobakshandlaren ut i pocket. De två romanerna tillsammans med Stoner och Hej då vi ses i morgon och du har några veckors högklassig läsning i sommar framför dig! Gratulerar!

/reviderad 201212

 

 

EN INTRESSANT UPPTÄCKT FRÅN ÖSTERRIKE – ROBERT SEETHALER: TOBAKSHANDLAREN

tobakshandlarenRobert Seethaler (1966-):
Tobakshandlaren
”Der Trafikant”
Utgiven 2012
På svenska 2015
Översättning: Jörn LIndskog
204 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Under en relativ kort period har jag läst tre fina romaner från det tyskspråkiga området. Först Arno Geigers mycket gripande Den gamle mannen i Exil, därefter Thommie Beyers pärla Fallers sista resa och nu Robert Seetahlers Tobakshandlaren. Alla utgivna av Thorén och Lindskog med dess motor Jörn Lindskog som översättare.

Robert Seethaler, född 1966, är en österrikisk författare och skådespelare som haft stor framgång inom båda sina fält.

Tobakshandlaren är en spänstigt berättad historia och utvecklingsroman om den 17-årige Franz. Han blir av skäl vi inte skall gå in på här 1938 tvungen att flytta till Wien och för ett arbete hos den judiska tobakshandlaren Otto Trsnjek. Franz trivs mycket bra med sitt jobb och livet i Wien men hans tillvaro vänds upp och ned när han på nöjesfältet Pratern träffar kvinnan i sitt liv, den första stora kärleken. Men hon är lätt fången och lätt förgången. Franz börjar leta efter henne över hela Wien.
I sin desperation över denna situation så lyckas han få hjälp av en av butikens stamkunder, en åldrad Sigmund Freud. Lätt trött på alla medelklasstanter fascineras Freud av denne rättframme landsortspojke. och blir hans bollplank.
Samtidigt så mörknar det politiska livet i Österrike. Franz får på ett mycket konkret sätt möta faran. Med sin ungdomliga naivitet och patos går han rätt in i den vilket får stora konsekvenser.

Seethaler skriver om ett svårt ämne med lätthet och humor. Han har ett driv i berättelsen och en känsla för det visuella som verkligen frammanar stämningarna i Wien tiden före andra världskriget. Den skulle troligen bli en utmärkt film eller tv-serie i rätta händer

Det som jag i början lite irriterade mig på, bokens naivitet, visade sig vara ett skickligt grepp för boken förändras allt efter som Franz mognar och möter världen. Men den ungdomslika blicken på världen släpper han inte.
I en god mening skulle man kunna se detta som en ungdomsroman. Förutom att vi vuxna som läser den med stort nöje så tror jag att man lätt kan sätta den i händerna på en tonåring i bokslukaråldern som vill få en spännande berättelse om att växa upp under denna mörka tid i vår moderna historia

Återigen så får vi tacka Jörn Lindskog för sitt hängivna arbete att finna och översätta intressanta författarskap från det tyskspråkiga området.

/Reviderad 201020

EN DJUPT GRIPANDE BOK OM EN FAR – ARNO GEIGER: DEN GAMLE KUNGEN I EXIL

Arno Geiger (1968-)
Den gamle kungen i exil
”Der alte Köing in seinem Exil”
Utgiven 2011
På svenska 2015
Översättning Jörn Lindskog
170 sidor
Thorén & Lindskog
Arno_Geiger_2014-page-001-201x300

Med den tunna volymen Den gamle kungen i exil, i översättning av Jörn Lindskog, så introduceras österrikaren Arno Geiger för en svensk publik.

Arno Geiger, född 1968, är en stort namn i den nya österrikiska litteraturen med ett par romaner bakom sig. Romanen Es geht uns gut belönades med Tyska bokpriset. Den gamle kungen i exil är dock inte en roman utan en berättelse om hur Geigers far, August, glider in i Alzheimer och demens. En skildring av en kung som går i exil.

När man skriver om böcker är idealet att förhålla sig lite analyserande och kritiskt för att sedan kunna beskriva den. Men jag har svårt för det när det gäller denna bok. Den grep tag i mig från första sidan. Jag led med författaren, skrattade åt all humor i den och blev berörd av hans kloka tankar .

Geiger skriver en vacker prosa, både lätt och luftig. Ömsint skildrar Geiger hur fadern till Arnos och syskonens irritation blir allt mer egen. Far och son har en komplicerad relation med uppslitande konflikter, men detta ställs på sitt huvud när de inser att fadern är sjuk. Geigers bok är ett utforskande av fadern, hans historia och deras relation.

August Geiger föddes 1926 i den lilla staden Wolfurt nära schweiziska gräsen. Han växte upp i en jordbrukarfamilj under hårda förhållanden. Efter avslutad skolgång skickades han ut i Andra världskriget vilket traumatiserade honom så svårt att han därefter inte ville lämna Wolfurt. Han lämnade staden endast en  gång under hela sitt liv.

August ägnar sitt liv åt att skapa trygghet. Han får arbete i kommunen, bygger ett hus som han aldrig slutar snickra på, fostrar sina barn som han fått med kvinna som han inte egentligen passar ihop med. Men tryggheten är det viktiga i livet.

Det är en värld långtifrån författarens. Genom att skriva boken så får han möta sin fars, och till viss del, sitt lands historia.

En av poängerna med Geigers bok är att vi inte kan skygga för ålderdomen, den är en del av livet och frågan är i stället vad vi kan läsa oss till av den. ”Man behöver andra måttstockar för en människa sjuk i demens.” ”Eftersom min pappa inte längre kan gå över bron till min verklighet måste jag gå över till honom.”

Allt eftersom demensen framskrider så blir fadern allt mer finurlig i sina uttalanden och många av kommentarerna fick mig att le. Geiger konstaterar att hans far säger saker som Franz Kafka eller Thomas Bernhard kunde sagt. För att inte tala om detta exempel:

”Såvitt jag kan bedöma det mår jag bra, sa han. Jag är en äldre herre idag, nu måste jag göra det jag tycker om, och se vad det leder till.
Och vad vill du göra, pappa?
Inget faktiskt. Du vet  det är det bästa. Det är en konst.”

En dialog värdig en zen-mästare!

Geigers bok är översatt till 30 språk och det är inte svårt att förstå varför. Detta är inte en självhjälpsbok, en handbok i konsten att hantera gamla, det är snarare en kärleksskildring av en far som sonen behöver både återupptäcka och upptäcka på nytt, en meditation över livet och ålderdomen.

Jag hoppas den finner många läsare. Vi får också hoppas på att Thorén och Lindskog fortsätter ge ut Geiger.

/Reviderad 201031

EN MODERN KLASSIKER – MARLEN HAUSHOFER: VÄGGEN

 

VÄGGENMarlen Haushofer (1920-1970)
Väggen
”Die Wand”
Utgiven 1968
Översättare:
Rebecca Lindskog

240 Sidor
Thorén och Lindskog
Recensionsexemplar

Detta är en av de märkligaste böcker jag läst. Jag började på den i min ungdom men kom inte många sidor. När den nu kommer i fin nyöversättning av Rebecca Lindskog kan jag reparera skadan.

Handlingen är enkel att sammanfatta: Den namnlösa kvinnan åker med ett par vänner till en jaktstuga. Vännerna tar sig in till den närbelägna byn för att gå ut på kvällen. Nästa morgon har de inte återkommit. När hon går ut för att ta reda på vart de tagit vägen  går hon rätt in i ”väggen”. Den bara finns där. En stor, tjock och genomskinlig vägg. Hon ser igenom den, ser att världen på andra sidan stannat av, stelnat. En katastrof har troligen inträffat.

Väggen är ogenomtränglig och kvinnan inser att hon bara har att acceptera detta och inrätta sitt liv efter det. Boken består av hennes anteckningar för de två som gått sedan hon blev instängd. En traumatisk händelser har fått henne att fatta pennan och skriva denna redogörelse.

Det är en fascinerade text. Språket är mjukt och böjligt, berättelsen flyter stilla fram sida och sida ned utan något kapitel. Å ena sidan händer inte så mycket, å andra sidan är berättelse fylld av vardagliga händelser. Vi följer hur hon inrättar sitt liv tillsammans med hunden Lo, sina katter, kossan Bella och tjuren Tjur. Haushofer beskriver utförligt det vardagliga slit som kvinnan måste utföra för att överleva, samtidigt som hon genomgår en process där allt det som varit viktigt i hennes tidigare, som vi knappt får reda på något om, försvinner undan. Hon kommer fram till något som skulle kunna beskrivas som en ren existens, allt det oviktiga har skalats bort.

Jag har aldrig läst något som på ett så inkännande sätt beskrivit relationen mellan djur och människa som Haushofer, kärleken och det ömsesidiga beroendet. Djuren är lika levande för oss läsare som vilken individ som helst.

Väggen är en roman som biter sig fast  och som har givit mig starka bilder som jag inte kommer glömma. Det finns en smygande klaustrofobisk känsla som aldrig släpper under läsningen.
Språket är mjukt och böjligt. Berättelsen flyter stilla fram sida och sida ned utan något kapitel. Vi vet inte om väggen realitet eller om det är inne i hennes huvud. Fast behöver vi veta det?

Marlen Haushofers roman är en modern klassiker som jag är glad att äntligen ha läst. Jag hoppas att den får många läsare när den nu kommer ut på nytt.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201010

 

 

 

 

 

 

 

EN MANISK MÄSTARE – THOMAS BERNHARD: KORRIGERING

korrigeringThomas Bernhard (1931-1989)
Korrigering
”Korrektur”
Utgiven 1975
På svenska 2014
Översättning: Jan Erik Bornlid
357 sidor
Bokförlaget Tranan

Om någon skulle fråga mig om några av mina favoritförfattare skulle jag bland andra nämna den ojämförlige Thomas Bernhard. Ändå har jag inte läst mycket av honom. Fyra, fem böcker av de uppemot tjugo som finns på svenska. Det kan låta paradoxalt, men att läsa Bernhard är att ge sig in i en värld fylld av sådan frenesi, starka känslor och sådana krav på en total uppriktighet, formulerat på en knivskarp prosa som forsar fram över sidorna. Det tar andan ur en. Bernhard har ingen dialog, inga stycken, texten går sida upp och sida ned. Bernhard är en manisk författare, men också en helt fantastisk prosaist. Har kommer ett exempel. Något extremt även för Bernhard, men mycket typiskt:

Jag tänkte att Höllers idag förmodligen förhöll sig på samma sätt gentemot mig som de förhållit sig gentemot Roithamer, i det ögonblick jag flyttade in i den höllerska vindskammaren hade jag inbegripits mekanismen för deras förhållande gentemot Roithamer, förmodligen blir alla som nu, efter Roithamer, bor i den höllerska vindskammaren och nu bor jag i den höllerska vindskammaren, att andra ändå kommer att bo i den höllerska vindskammaren efter mig, tänkte jag, även om Höller förnekar det, sådana människor, lämpade för den höllerska vindskammaren, som bor i den höllerska vindskammaren, efter Roithamer blir alltså alla inbegripna i den förhållningsmekanism som gällde när Roithamer bodde i den höllerska vindskammaren, och det föreföll mig också som om Höllers inte betraktade mig som något annat än den som kommit i Roithamers ställe. (Sid 112-113)

Den som pratar är romanens berättarjag som fått i uppdrag att gå igenom vännens efterlämnade papper, ”Om Altensam och allt som hör ihop med Altensam med särskilt beaktande av konen”. Roithamer, en berömd vetenskapsman, har i hemlighet ägnat sig i sex år åt att konstruera och bygga en kon som en gåva till hans älskade syster, en kon som till fullo skall spegla hennes personlighet.
Roithamer, som är verksam i Cambridge, har funnit att den enda plats där han kan tänka klart och få den kraft han behöver för att genomföra sitt oerhörda projekt är i ”den höllerska vindskammaren”. Höller är en barndomsvän till Roithamer och författaren. När systern får denna gåva insjuknar hon och dör. Roithamer tar därefter livet av sig.

Bernhard var kände en stor samhörighet med Ludwig Wittgenstein och Roithamer har en del drag gemensamt med honom. Uppvuxen i en rik, mycket dysfunktionell familj, med psykisk sjukdom och självmord och verksam i Cambridge. Wittgenstein byggde ett hus till sin syster på Kundmanngasse 19 i Wien som räknas som en av de viktigaste byggnaderna under 1900-talet i Österrike.
Dock enligt Bernhard är det inte om roman om Wittgenstein, utan en hans liv var en inspiration.

Kundmanngasse 19

Kundmanngasse 19

Boken består av två delar. Redan på första sidan berättar Bernhard hela handlingen i romanen som han sedan vrider o vänder på på sitt oefterhärmliga sätt.
I första delen ”I den höllerska vindskammaren” tecknas porträttet av Roithamer hans liv, hans familj, hans uppväxt. Vi får hela bakgrunden till hela historien.
Andra delen, ”Gallra och sortera” är Roithamers egna anteckningar när historien åter berättas men med hans egna ord, som han korrigerar och korrigerar och korrigerar och korrigerar så att att till slut så finns bara den sista korrigeringen kvar: självmordet. Det är en helvetesskildring inifrån det Österrike som Bernhard så hatade, den hårda preussiska moralen, förljugenheten, hyckleriet, tystnaden, barnuppfostran som straff.
Bernhard är ju känd som den störste häcklaren av det österrikiska samhället. Ein Nestbeschmutzer, en som kackar i eget bo, hatad av många österrikare.

Du som läser detta kanske tänker att varför skall jag läsa denna dysterkvist. Jag skulle inte rekommendera Korrigering till dig som inte läst Bernhard. Den är tjock och mastig, krävande och tematiskt avancerad även för en som tidigare läst och uppskattat honom. Då rekommenderar jag att du tar en av hans lite mindre böcker, tex den lilla pärlan Skoghuggning eller Orsaken, den första boken i hans självbiografiska svit. Risken är stor att du som jag sugs in i hans musikaliska prosa, hans skarpa blick och mitt allt detta, en befriande humor. Jag har skrattat många gången när jag läst hans böcker.

Bernhard hade nog fått nobelpriset om hans inte avlidit 58 år gammal. Då slutade Norstedts ge ut honom. Han var omöjlig att få tag på i antikvariaten och om han fanns så var han dyr! Jag undrade i många år varför ingen då ville ge ut honom. Vi får tacka Tranan som tagit upp stafettpinnen!
Och sist men inte minst. Det är bara att ta av sig hatten för Jan-Erik Bornlids fantastiska översättningar. Det är bara att hoppas på mer!

/reviderad 201010

Thomas Bernhard

Thomas Bernhard